-Jag känner mig så svag, mimar jag.

-Det kommer bli bra gumman, sov lite, säger mamma, sen dröjer det inte lång stund förrän jag sluter ögonen och somnar igen.

Louis perspektiv 3 dagar senare: Jag hade blivit så jävla glad rent ut sagt då Mathilda ringt och berättat allt, och att Linnea kom ihåg vem jag var. Men jag kände mig som en riktigt usel pojkvän som inte kunde vara där. Känslan av att  få höra hennes röst i telefon igen var helt fantastiskt, men jag ville så gärna träffa henne på riktigt, så jag hade övertalat Paul med att åka tillbaka till USA i några dagar, vi hade det ändå ganska lugnt med intervjuer och sånt, efter mycket tjat gick han äntligen med på det, men jag fick inte åka ensam, så självklart blev Niall den som skulle följa med så han kunde träffa Lindsey också.

-Har du med allt? Frågar Nialls mamma Niall innan vi går iväg mot andra sidan flygplatsen, han nickar och sen går vi iväg tillsammans med några vakter. Känslan av att jag snart skulle få träffa Linnea igen, var helt obeskrivlig, och att hon skulle ha ögonen öppna denna gång var ännu bättre. När vi kliver på planet kan jag inte låta bli att le, inte lång tid kvar nu, det roligare är att varken Linnea eller Lindsey vet att vi kommer, bara Mathilda vet. Linnea låg fortfarande på sjukhuset i sin säng, men det började gå frammåt, idag hade hon gått litegrann men Mathilda hade berättat att det var väldigt svårt för henne, men det gick frammåt och snart skulle hon få åka hem till sin pappa, hennes mamma hade lämnat USA och var hemma i Sverige nu igen också.

-Vad glad du ser ut att vara då, säger Niall busigt.

-Borde jag inte vara det eller? Säger jag.

-Jo men självklart, svarar han.

Sen sitter vi och käkar på flygplanet och snackar om allt mellan himmel till jord, fast mest om Lindsey och Linnea.

-Är det inte lite komiskt att båda börjar på Lin? Säger Niall efter en lång stunds uppehåll i snackandet, jag börjar garva lite eftersom han sa det mitt i allt typ.

-Haha, jo lite kanske, vi kan kalla dem för Lingirls, säger jag idiotiskt, jag kommer genast på mig själv med hur fånigt det låter.

När vi äntligen är framme skriver vi några aotografer till några fans och tar lite bilder, sen ringer jag till Mathilda direkt och berättar att jag kommit fram.

-Vem snackade du med? Frågar jag nyfiket när Mathilda kommer tillbaka till rummet.

-Ehm, Louis, alltså han undrade hur du mådde, svarar hon lite för snabbt. Jag suckar lite för mig själv.

-Då kunde han väll ha ringt mig istället, säger jag lite sorgligt.

-Han tänker bara på dig, han ville väll inte störa dig, eller nått, för ditt eget bästa, säger Mathilda då på ett mycket vuxet sätt. Jag suckar lite igen.

-Du saknar honom verkligen här va? Frågar Mathilda, jag kollar förvånat mot henne.

-Ja, det är klart jag gör, svarar jag med en suck.

-Du fattar väll att han skulle vilja vara här också va? Säger hon då.

-Asså ja, eller jag blir typ lite irriterad för att han inte är här, men jag vet inte varför riktigt, för det är inte hans fel oså, och han är jättesöt som bryr sig så mycket, men på något vis blir jag ändå så irrierad, förklarar jag. Mathildas svar blir ett stort smile.

-Vad är det? Frågar jag och himlar med ögonen.

-Nej, asså, inget speciellt, säger hon med ett busigt leende, sen tar han upp telefonen och messar, med ett litet för stort smile på läpparna.

-Vem messar du med? Frågar jag nyfiket.

-Ehm asså, en kille bara, svarar hon lite osäkert.

-Ooooh, inte Louis hoppas jag, för han är min, säger jag lite busigt.

-Nej dummer, en annan kille, säger hon.

Jag börjar fundera på vem det kan vara, Mathilda har aldrig varit killtypen och jag har nog aldrig sett henne tillsammans en som vän med en kille, förutom alla i 1D då, hade hon träffat någon här medan jag var i min egna lilla värld? Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken.

-Vet jag vem dendär killen är? Frågar jag efter en liten stund.

-Ehm asså, typ, svarar hon lite tveksamt. Jag rynkar på pannan. Dem ända killarna vi två kände gemensamt var ju 1D killarna, vad jag vet iallafall, hemma i Sverige var hon ju i stort sätt mobbad, så det kan ju inte vara någon där ifrån?

-Zayn? Frågar jag nyfiket, då kollar hon på mig och börjar asgarva.

-HAHAHAHAHAHA, nej absolut inte!

-Men vadå? Det är väll inte så konstigt att jag gissade på honom eftersom det bara är 1D killarna vi känner gemensamt typ, och du har lärt känna Zayn och att du var galen i honom förut, vem mer känner jag? Säger jag förvånat.

-HAHA men alltså Zayn, visst att jag var galen i han förut, även om jag knappt kommer ihåg det, men det är fan Zayn Malik Linnea, alldeles för snygg för mig och dessutom är inte jag hans stil för fem öre, säger hon. Jag börjar lite, hon hade ju rätt i det hon sa, Zayn och Mathilda var verkligen så olika man kunde bli.

-Men vem tusen är det då? Jag vet typ ingen mer, om det inte är någon svennebanan! Säger jag då, sen känner jag hur jag börjar bli yr i huvudet igen.

-Det är komplicerat, suckar hon.

-Okej, som du vill, suckar jag.

-Du, behöver du vila eller ska vi försöka gå lite? Frågar hon.

Jag tänker efter lite, jag hade legat i sängen bra länge och vilat och jag behövde verkligen träna på att gå så varför inte?

-Vi kan gå, men sist jag gick så var det med pappa, och jag måste erkänna att han känns lite tryggare en dig, så du får lova att inte släppa taget om mig, säger jag.

-Ahmen vad tror du om mig? Frågar Mathilda, sen tar jag mig upp i sängen och stödjer mig på henne, hon öppnar dörren så vi kan gå lite i korridoren. Det går så dåligt och det går så långsamt, jag känner mig som en gammal pensionär och det är så jobbigt, att jag tillochmed börjar gråta, jag känner mig som ett handikappat litet miffo.

-Det är lugnt, Linnea, trötstar Mathilda. Precis innan jag ska svara ser jag honom, eller är det verkligen.. kan det verkligen vara? Ja det är det, eller drömmer jag? Louis, och Niall också, vad gör dem här? Louis kommer närmre och närmre, jag har sådan lust att bara släppa taget om Mathilda och springa fram till honom, i slow motion, som i vilken kärleksfilm som helst, men det går inte, jag försöker ta ett redigt tag framåt men bara av det tappar jag kraften, något mer om romantiska filmer hinner jag inte tänka förrän han står framför mig, Louis min Louis.

Han tar sin hand och smeker den mot min kind, och torkar bort en liten tår från ögat, samtidigt som han bara kollar mig rätt in i ögonen, utan att säga någonting, så står vi i säkert en minut, det känns så bra..

-Jag kom så fort jag kunde, förlåt för att..'' börjar han, mer  hinner han inte säga förrän jag trycker mina läppar mot hans, det ser säkert väldigt roligt ut för att jag samtidigt stödjer mig på Mathilda, men jag bryr mig inte, nu var det bara Louis och jag och ingen annan i rummet, hans ljuvliga doft, hans vackra leende, hela han, hans läppar mot mina, allt var för bra för att vara sant.