Sen satt vi där, alla tre och pratade om allt möjligt. William var väldigt charmig och speciell och jag försökte sätta fingret på vad det egentligen var med honom, men jag kom verkligen inte på något, hur mycket jag än försökte. Han var rolig, lättsam och fick både mig och Miranda att skratta, men det var ändå något väldigt skumt över det hela. Vi bestämde oss tillslut för att vi skulle gå ut lite i London tillsammans och kolla runt lite. Och efter att vi hade varit inne på svindyra Harods, när jag kom ut med två fulla påsar i händerna, kunde jag verkligen inte känna mig lyckligare. Jag suckade lyckligt och tänkte, att dethär, skulle utan tvekan bli den bästa sommaren i hela mitt liv.

 

-Ariana, can you please tell me what I just said?

 

Jag ryckte till och vaknade upp ur mina tankar, när Mr Pattinson ställde mig frågan. Fan också, jag satt, som vanligt, helt ofokuserad på lektionen igen. Jag ryckte på axlarna.

-No, I can't, I'm so sorry, beklagade jag mig.

Han suckade högt och förklarade återigen något om något konstigt tal men jag kunde inte koppla ihop någonting.  Det ända talet som rullade runt i mitt huvud var 2008, dendär sommaren som skulle bli den bästa i hela mitt liv. Det hade varit så lätt att tänka så då. När jag hade umgåtts med Miranda och William en hel dag, shoppat loss på Harods, skämtat och skrattat, ätit fish and chips och bara mått riktigt bra. Men det var då det, det var innan jag visste vad som skulle hända, innan jag visste vad min syster och jag hade att vänta oss, innan jag visste, att denhär sommaren skulle förändra HELA mitt liv.

 

Tillslut, efter en evighetslång väntan, är lektionen äntligen slut. Jag skyndar mig att plocka ihop mina saker och lämnar klassrummet. När jag har lämnat mina saker sätter jag mig med Lucy i en soffa och andas ut lite.

 

-Why are you so unfuced all the time, what are you thinking about? Frågar Lucy helt plötsligt.

Jag blir lite förvånad, jag har aldrig fått frågan förut. Jag kollar in i min väns ögon, hon ser lite orolig ut. Tänk om hon bara visste.

-I'm just tired, svarar jag med en gäsp.

-No you're not, stop lying Ari, I can se it's something, and you just leaved school yesterday. I think you should talk about it...

-There's nothing to talk about, svarar jag lite irriterat.

-I asked, because I care about you, it's about your father isn't it? C'mon Ari, you're always so happy, it's okey to be sad sometimes...

Jag suckar igen, om hon bara förstod. Jag kunde bara inte, jag kunde inte.

-My father? Hell no, what should I say about him? I don't even have any. And I've never had, I go to Eric. svarar jag argt, samtidigt som jag reser mig upp hastigt och börjar gå min väg.

 

Jag ljög, som vanligt. Det hade jag alltid gjort, när det kom till min familj. Jag sa till alla att min pappa lämnade mig när jag föddes och att jag aldrig hade träffat honom, men så var inte fallet. Men det var bara en av alla lögner jag hade sagt.

 

När jag kom fram till Erics skåp såg jag att han stod och snackade med någon tjej,väldigt närgånget om man säger så, men jag brydde mig inte, utan gick fram till honom, tog ett stadigt tag om honom och stoppade in min tunga i hans mun, där den ivrigt började leka med hans tunga. Jag brukade ofta göra så, när jag var arg eller ledsen, det var som mitt sätt att ta ut det på. Att det var massa folk omkring brydde jag mig inte om. Efter en liten stund slutade jag bara, helt plötsligt. Jag visste hur mycket det retade honom.

 

-You and me, after school, säger jag, sen bara vänder jag på klacken och går därifrån.

 

Jag vet att jag är så sjukt jävla dum egentligen, men hela mitt liv är dumt, så det spelar ändå ingen roll.

Det skulle inte förvåna mig om han hade stått och hånglat med dendär tjejen han stod och snackade med innan, men jag brydde mig liksom inte. Det spelade ingen roll vad han än gjorde för jag gick alltid tillbaka till honom ändå. Tillskillnad från alla andra, som lurades av honom, låg med honom och sen skämdes över att dem trott så gott om honom och gick och snackade skit med sina tjejkompisar om vilken idiot han var. Vi har ju typ något slags förhållande, men ett jävligt komplicerat och öppet typ. Att jag gick tillbaka till honom var ju inte för att jag älskade honom , för det gör jag ju inte - utan det var nog bara för att. Jag blev inte ens sårad när han höll på med andra, låg med någon tjej på någon fest eller vad som hälst, jag lät han liksom, jag kunde inte känna några känslor för honom iallafall. Jag var bara med honom för att ha någon att vara med, för att koppla bort omvärlden en liten stund. Så sjukt idiotiskt men så sjukt sant. Vad spelar det för roll egentligen? Jag kommer väll aldrig kunna känna kärlek ändå. Det ända jag kan känna är stor saknad efter några som inte längre finns i mitt liv.. För kärlek liksom, vem behöver sånt trams? Inte jag iallafall.. Vad jag däremot behöver är en resa till London, även om bara namnet på denna stad fick mig att vilja kräkas upp snor, så skulle jag ändå dit och jag hade snart tillräckligt med pengar till att få åka dit.

---

Väldigt kort och dåligt kapitel jag vet, men hinner inte nu. Ska iväg och vara med några kompisar.

KOMMENTERA för nästa kapitel.. Hm..Vad tror ni det är som har hänt egentligen? Vad är det egentligen med han dendär William och vad ska Ariana göra i London? Fortsätt läsa så kommer ni få svaren ;)

btv: killarna kommer komma med väldigt snart, och tack till er som kommenterar, ni är guldvärda på riktigt, blir rörd :') <3