Jag drog på mig mina vita jeansshorts och en väldigt färglad, gul, flicksöt liten topp. Slängde på mig lite rosa läppglans och målade mina ögonfransar. Jag granskade mig själv från topp till tå. Jag såg lika glad och livfull ut som vanligt. Mitt långa, ljusblonda, lockiga hår hängde ner över mina bröst, mina ögon utstrålade vad alla skulle kalla lycka och jag gjorde mig redo för ännu en dag att låtsas gå omkring och verka glad i skolan. Jag roffade åt mig min väska som jag hade lite alla möjliga saker i, sa hejdå till min mamma och hoppade på bussen till skolan. På nästa station hoppade Eric på och satt sig som vanligt bredvid mig i bussätet. Hans läppar mötte mina och jag kände som vanligt ingenting, som jag aldrig hade gjort mellan han och mig häller. Jag kan inte känna någonting, förutom sorg och smärta, men ljuga är jag däremot riktigt bra på, så det var just det jag gjorde, ljög. Inte bara för alla andra utan för mig själv också. Att jag bara klädde mig i färglada kläder var ett tydligt bevis på att jag ville låtsas framstå som någon jag inte är, jag är inte färglad, jag är inte glad över huvudtaget, inte längre iallafall, även om det var just det i stort sett alla på min skola tyckte jag verkade som. Jag var ju väldigt skämtsamt och gick runt och skämtade med alla, spred lite glädje och gick runt och log i korridorerna, men ingen visste vilken bra skådespelare jag var och det skulle ingen få veta häller. Inte ens Eric, han vet ju inget om mig egentligen, och det gör inte ett skit. Jag sa till honom att jag älskade honom, precis som han sa att han älskade mig, men vi båda ljög. Han för att han har svikit mig flera gånger, varit otrogen osv, och jag..för att jag inte brydde mig. Det gjorde liksom inte ens ont när det kommit fram att han hade hånglat med hon, eller gjort det men hon, osvosv, just för att jag inte kunde känna någonting. Ändå fortsatte vi med samma visa. Jag tyckte ändå om att ha någon, bara för att inte behöva vara ensam, någon bra att ha sex med, så smärtan kunde försvinna en liten stund och för att glömma omvärlden, och någon att..bara kunna kalla för min, eftersom det inte fanns många ''min'' kvar i mitt liv.

 

Jag slog mig sjäv på huvudet, som för att få ut alla miljontals tankar som låg och tryckte. Min lärare Mrs Annie kollade oroligt på mig, jag skyllde som vanligt på migränanfall, sprang ut ur klassrumet och drack lite vatten. Alla var på lektion nu och tårarna hotade, jag vet inte hur länge jag skulle orka med dethär nu. Jag sprang in till skoltoaletten och kollade på mig själv i spegeln, långt inne i dedär klarblåa ögonen, som jämt såg så livfulla ut, gömde sig en stor sorg, och en stor hemlighet. Bakom dedär livfulla, söta kläderna, gömde sig en mycket svag och olycklig individ - och jag var den ända som kunde se det. Jag slog hårt på mitt huvud igen, då detdär meningarna hon en gång hade skrivit till mig, envisades med att spelas upp, jag kunde allting utantill nu. Jag ville inte höra, jag ville bara ut här ifrån, ville bara få ut allt inuti mig, men det gick inte. Lusten att slå huvudet hårt i spegeln var stor, men jag kunde inte, jag skulle inte och jag fick inte.

 

 

GUYS I'M BACK! wihoooo! Hoppas ni kommer gilla min nya novell. Har aldrig riktigt kommit igång sen jag skrev What makes you beautiful men nu så.. KOMMENTERA FÖR NÄSTA KAPITEL. Kommentera gärna vem ni vill av killarna som ska vara huvudperson också :) btv: kapitlerna kommer bli längre sen :)