Linneas perspektiv:
Jag var så sjukt okoncentrerad idag att bilderna blev helt katastrofala, det hade lsutat med att Dylan sagt att jag fick gå hem, han visste att det var något fel, och han hade redan frågat ut mig om Louis, så han lät mig sluta och bara gå, snäll var han iallafall, men ganska myscho. Jag behövde verkligen prata med Louis, där med basta!
Jag skyndar mig tillbaka till hotellet och slänger mig på sängen, skulle jag ringa? Jag ligger med iphonen i handen, iphonen jag hade fått av Louis, tänk vad mycket han hade gett mig, skulle jag gå miste av honom pågrund av dethär? Nej, jag måste verkligen ringa, jag visste inte vad han trodde, men jag visste att han trodde fel.
Precis när jag ska ringa får jag ett sms från Simon ''Hej, ska vi hitta på något idag? Med Danielle kanske? :)''
Jag ler lite, han var verkligen söt på ett vänskapligt sätt. ''Hej, jag tror inte jag kan idag, har hänt en grej som jag måste fixa, men tack ändå, var med bara Danielle istället, och hälsa henne, om hon inte ska vara med Liam då :)'' svarar jag, sen lägger jag undan mobilen. Sen tar jag den igen, lägger undan den och tar tillbaka den, jag kunde inte riktigt bestämma mig, men hur svårt kan det vara att ringa egentligen? Jag trycker på ringknappen, efter en liten stund hörs en upptaget ton, självklart tröck han på upptaget. Eftersom jag är i desperat behov av att snacka med honom försöker jag om och om igen. När jag ringer för säkert 20:e gången knackar det på dörren. Jag blir lite förvånad först, man brukar väll inte knacka på hotell? Jag lägger ifrån mig telefonen och går och öppnar dörren med dörrhotellkortet. Jag ger ifrån mig en minst sagt förvånad min när jag ser att det är Harry som står där.
-Får man komma in? Frågar han, eftersom jag är ledsen orkar jag inte svara utan jag nickar bara som svar istället.

Harrys perspektiv:
-Vi skulle behöva snacka lite, säger jag, Linnea nickar återigen och vi slår oss ner på den lilla soffan, jag kunde se på henne att hon hade gråtit, fast mest av allt grät hon nog inombords, hon agerade på ett helt annorlunda sett en mot vad hon brukar. Hon sätter sig bredvid mig, det blir tyst en liten stund.
-Du Linnea, du älskar Louis och ingen annan, ellerhur? Säger jag efter en stund, hon svarar innan jag knappt hinner blinka.
-Ja det är klart jag gör, och jag vet inte vad han tror eller någonting, jag fattade ingenting om vad han menade, jag älskar honom, nästan lite för mycket, säger hon med gråten i halsen.
-Det finns ju bilder på dig och en kille, men ni gör ju inget, tillochmed jag kan se att ni bara är kompisar, visst är det så? Säger jag och kramar om henne, hon var som en syster för mig och hon behövde mitt stöd.
-Ja, vi är BARA kompisar, visst, jag och Louis kanske har ignorerat varandra de senaste dagarna, men det är bara för att jag har varit så himla upptagen, Louis trodde att jag var upptagen med att vara med Simon och att det var därför vi inte kunde träffas, men så var det inte, jag hade gärnat velat träffat alla er direkt när ni kom på flygplatsen om jag hade kunnat, men jag blev tvungen att fylla i lite papper, tillsammans med min manager, hackar hon fram.
Man kan höra på henne att det hon säger är sant, men vem var då dendär killen som hade sagt detdär om Louis? Det hade jag nästan glömt bort, det är väll inte så att hon sitter och ljuger för mig?
-Så, du fyllde i papper, du gjorde inget annat? Frågar jag lite skeptiskt.
-Ja, jag gick igenom en bunt med papper, sen ringde han, svarar hon.
-Eller så erkänner du att du var med Simon, men att det han sa om Louis inte hade något med att du skulle vara otrogen att göra, säger jag, eftersom Louis hade berättat, att han hade sagt ''Louis behöver inte få veta något.''
-Va? Snälla Harry, inte du också, jag gick igenom papper och det kan Dylan intyga, Simon vet jag inte vad han gjorde, han var knappst med på jobbet, Simon har inte sagt något om Louis förutom att hans lillasyster älskar honom och er, vad är det han tror egentligen? Säger hon förvånat och ledsamt.
-Han sa att han hade snackat med dig, och att han hörde någon säga att vi inte behöver berätta något för Louis, så han tror att du och Simon...börjar jag.

Linneas perspektiv:
När han sa detdär sista var det som att alla pusselbitar föll på plats.
-Vänta va? Vi behöver inte berätta något för Louis, men..det var ju inte Simon som sa det, det var Dylan! Utbrister jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare? Vi hade tjaffsat om att ignorerat varandra och sedan kommit in på Simon, så då måste Louis självklart ha trott att Dylan var Simon, så typiskt.. varför hade jag inte fattat det? Dylan hade ju sagt att vi inte skulle berätta något för Louis, men det var ju om en helt annan sak, det var ju om att jag skulle berätta något om Louis som ingen annan visste för att Dylan var så oerhört intresserad utav Louis och One Direction, inte för att jag hade gjort det, men han önskade att jag skulle säga något.
-Men va, vem är Dylan? Säger Harry förvånat. Jag tar ett djupt andetag, dethär kunde låta som en dålig lögn, men det var ju verkligen ren sanning.
-Dylan är min manager, du vet, jag har ju blivit modell, och Dylan är nästan läskigt intresserad utav att veta saker om er, speciellt om Louis, jag börjar nästan undra om han anlitade mig bara för att jag är Louis flickvän, det kan nästan bli lite läskigt när han undrar så mycket hela tiden, han ville få mig att berätta någon saftig hemlighet om Louis, men jag hade sagt nej, fast han tjatade på mig men jag sa ändå inte något, och sen kom han in och sa att vi inte behöver berätta något för Louis, så att det ändå inte spelade någon roll om jag sa något, så det måste va det Louis trodde..säger jag, sen kommer jag inte på vad jag ska säga mer. Istället brister jag och Harry ut i ett skratt, det var ju ganska komiskt allting ändå.
-Ååh, du måste verkligen snacka med Louis nu, han trodde det var Simon som sa detdär och att ni...börjar Harry, sen slutar han. Det gjorde nästan lite ont i mig när jag hörde det, jag skulle liksom aldrig kunna vara otrogen, jag har redan världens finaste pojkvän som jag älskar över allt annat, Simon är en bra vän och Dylan han är en..ja fanmanager, inget mer en det.
-Jag vet, jag har försökt ringa honom men han vägrar att svara ju, säger jag olyckligt.
-Han är ju hos sin mamma nu, men jag lovar, du kommer få tag på honom, han kommer antagligen ringa upp förr eller senare ändå, men ni måste verkligen reda ut dethär lilla misstaget, säger Harry, jag håller med honom helt.
-Kan inte du skjutsa mig dit? För han kommer inte svara på telefon eftersom jag redan har försökt typ 100 gånger, och jag vill reda ut dethär face to face, säger jag.
-Sure, vi åker på en gång, säger Harry samtidigt som han klappar mig på axeln. Jag hoppar upp och ger honom en kram, han betyder mycket för mig, bara att han kom hit betyder, han bryr sig verkligen om mig och märkte på en gång att något var fel, han är verkligen som den bästa brorsan man någonsin kan ha.
Det tar egentligen inte lång tid förrän jag är framme, fast det känns som en evighet. Jag säger hejdå till Harry sen går jag mot ytterdörren, jag står länge och tvekar, skulle jag verkligen våga knacka på?

Louis perspektiv: Jag petade mest bara i maten, hade ingen matlust för fem öre, jag hade lust att bara springa, springa ifrån allt och bara vara ensam, mamma hade lyckats få mig på lite andra tankar, och jag hade berättat för henne, hon hade sagt att det kanske inte alls var så som jag trodde, men hur skulle det annars vara? Men tänk om hon hade rätt? Jag kanske borde låta henne förklara. Det glädje mig att hon iallafall hade ringt massvis med gånger, det betydde iallafall att hon ville prata med mig, men frågan är, vill jag prata med henne?

-Vi spelade jämt fia förut, kommer du ihåg det Louis? Och snälla, kan vi inte göra det sen? Frågar Phoebe.
-Det kan vi väll göra, svarar jag och klämmer fram ett litet leende.
''Kommer du ihåg det Louis?'' Orden ekade i mitt huvud, det är klart jag kommer ihåg det, det var på den tiden då allt var så enkelt, inga kärleksproblem, inget kändisskap, allt var så lätt, jag var bara en vanlig liten kille som spelade fia med min lillasyster. Tänk att vara 6 år igen, det skulle vara riktigt skönt. Mer hinner jag inte tänka förren det knackar på dörren, fan också, skulle de komma gäster nu? Jag orkar inte, jag vill bara vara med min familj.
Mamma går iväg och öppnar, hon säger något till någon i dörröppningen men jag kan inte höra vad, förutom att hon säger ''kom in.''
-Louis, jag tror det är någon som vill prata med dig, säger mamma och kollar allvarligt mot mig, sen kommer hon in, tjejen som gjort mig så otroligt ledsen, samtidigt som hon gjort mig så otroligt glad, tjejen som jag älskar över allt annat, men som dessvärre verkar ha lämnat över hennes hjärta till någon annan. Jag visste inte vad jag skulle säga, vi kollar varandra i ögonen, egentligen vill jag bara springa fram och krama om henne, men det går inte, varför skulle hon komma hit för? Jag ville bara vara ensam, men nu när hon ändå var här, var det kanske lika bra att bara snacka.
-Vi kan gå in på mitt rum, säger jag, utan att röra en min. Hon tar av sig skorna och sen går vi in i mitt rum, jag sätter mig vid skrivbordsstolen och hon sätter sig på sängen. Jaha, och nu då?
-Varför kom du hit? Jag vill vara ensam, säger jag och tittar ner i golvet.
-Därför att jag behöver snacka med dig, och du vägrar svara i mobilen, och jag ville gärna ta det face to face, svarar hon.
-Ta vad face to face? Fattar du hur ledsen jag blev när jag hörde detdär om att jag inte behöver veta något? säger jag ledsamt.
-Det är inte som du tror Louis, Simon och jag är bara kompisar, det kan du se på bilderna som har läckt på oss också, vi gör ingenting, du kan få läsa igenom våran sms konversation också så kommer du se att det inte är något mer en vänskap, det du hörde när vi snackade i telefon, var inte Simon, utan det var min manager Dylan, du måste tro mig nu Louis, Dylan är min manager och han är väldigt intresserad utav One Direction, han frågar mig frågor hela tiden och speciellt om dig, jag måste erkänna att det nästan kan vara lite läskigt ibland, fast han är schysst, men han ville iallafall att jag skulle berätta något om dig som bara jag visste, för han ville veta massor om dig, som många andra också vill, men jag gick inte med på det, sen kom han in och sa ''Louis behöver inte få veta något'' och det var om att jag skulle berätta något om dig, så inget annat, du kan tillochmed fråga Simon om du vill att vi inte har vart idag, han frågade om vi skulle hitta på något tillsammans med Danielle dock, men jag sa att jag inte kunde, för jag ville så gärna snacka med dig och reda ut allt, dethär kan låta som ett dåligt påhittad skämt men det är verkligen sant, Dylan kan intyga att jag föll i massor av papper när du ringde också, du kan få träffa honom själv så kommer du förstå vad jag menar, jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig Louis, jag älskar dig och ingen annan, jag kan inte se mig med någon annan en dig, säger hon och tar fram sitt ringfinger med promise ringen. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad fanns det att säga? Hade jag bara vart avundsjuk, och inbillat mig massvis med saker? Allt hade blivit så fel, och det verkade ju som hon talade sanning, jag litar på henne.
-Jag älskar dig Linnea, säger jag.
-Jag älskar dig också, säger hon, sen drar jag in henne i min famn och våra läppar möts i en perfekt kyss, åh , vad jag hade saknat det. Nu var allt bra igen. LOVE MY LIFE!
-Förlåt för allt Linnea, jag borde inte ha..börjar jag, hon sätter sina fingrar för mina läppar.
-Sch, säger hon och kysser mig igen. Vi lägger oss på sängen, jag leker lite med hennes hår och tittar henne rakt in i ögonen, jag smälter inombords, hennes klarblåa ögon får mig att smälta och hennes smile, hela hennes utseende, och hennes sett att vara, jag älskar verkligen henne för den hon är.
-Vill ni ha efterrätt? Hör jag mamma ropa från köket, jag kollar mot Linnea som nickar.
-Ja det vill vi, skriker jag, sen reser vi på oss. Jag tar Linnea i handen och går ut till köket, vi sätter oss ner vid bordet och mamma ler stort emot oss. Alla börjar snacka och mina syskon gillar verkligen Linnea, det märks så väl och hon är så bra med barn, hon skulle bli en underbar mamma, någongång...
-Skulle vi spela fia eller? Linnea kan väll vara med ? Frågar Phoebe, jag ger både Linnea och Phoebe ett smile - nu jävlar ska det spelas fia!
-Självklart! Svarar jag och Linnea samtidigt.
När vi har spelat färdigt har klockan hunnit bli ganska mycket, och jag är ganska trött.
-Du sover här i natt, och det är ingen fråga utan jag har bestämt det, säger jag till Linnea och kysser henne.
-MAMMA DEM PUSSADE VARANDRA, EUEW VAD ÄCKLIGT! Skriker Daisy, jag vänder mig om och flinar mot henne.
-Om några år kommer du inte tycka det är äckligt längre, säger jag och klappar henne på huvudet, hon gör någon ful grimas till mig.
-Om det går bra för din mamma så stannar jag gärna, säger Linnea lite tyst.
-Mamma, Linnea kan sova här inatt va? Frågar jag, även fast jag vet att hon redan kommer svara ja.
-Självklart, om ni lovar att sova och inget annat, svarar hon lite busigt, jag börjar garva lite, men Linnea blir lite röd om kinderna.
-Ja ja Louis, jag vet redan att jag är söt när jag rodnar, jag har fått höra det några gånger och jag vet att du tänkte säga det nu också, puss på dig med, säger Linnea och slår till mig lite lätt på armen, hon känner mig för bra, för det var faktiskt det jag hade tänkt att säga. Innan jag hinner svara avbryter Daisy.
-Vadå mamma? Vad skulle dem annars göra? Säger hon frågande, jag kollar på Linnea och vi börjar asgarva, tillochmed mamma får sig ett riktigt skrattanfall och stackars Daisy står där och fattar ingenting.
-Linnea, vad menade mamma? Frågar Daisy och tar tag i Linneas arm.
-Eh, asså, hon menade att vi inte skulle plocka kottar, svarar hon snabbt, vilket gör att jag börjar garva ännu mer.
Plocka kottar, vart det det bästa hon kunde komma på? Tillslut går vi och kryper ner i min säng, som vanligt ligger vi riktigt nära varandra och myser. Tillslut somnar vi, imorgon skulle jag följa med Linnea och träffa hennes manager, det skulle ju bli ganska kul, men nu behövde jag verkligen lite sömn.

fan vad duktig jag känner mig som gjort 3 kapitel idag - kommentera !:D
ska oxå passa på att säga att denhär novellen börjar lida emot sitt slut, jag vet inte riktigt hur många till kapitel de kmr bli men det kommer visa sig - men inte så många tror jag - däremot så kommer jag börja på en ny sen :D men först, ska självklart denhär avslutas. Kram på er =)