Linneas perspektiv:
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting

---

Vi kan inte låta bli att garva när Harry plockar upp sakerna från den lilla påsen.
-Utifall ni skulle vilja bli lite påminda liksom, säger Harry och ler malligt, samtidigt som han kastar iväg två kogodedjur emot oss, så typiskt dem, köpa något bara för att retas. Efter att vi har stått och garvat ett litet tag måste dem gå, eftersom konserten skulle börja. Jag och Josephine skyndar oss ut till våra vipplatser vi hade och sen startar showen. Varje gång Zayn sjunger ser man att han kollar på Josephine, Josephone blir lite röd om kinderna och hon står med världens största leende, vilket jag förstår, jag visste dendär känslan, jag kommer så väl ihåg första gången Louis sjöng för mig, när han gick fram till scenen, sträckte ut sin hand, det var samma kväll, efteråt som demdär jävla kidnapparna var ute efter mig igen, samma kväll som jag blev skju...SLUTA NU FÖRFAN, tänk inte på det, ha kul istället Linnea, tänker jag för mig själv. Sedan blev jag så upptagen med att tänka på Josephine och Zayn att jag knappt märkte att Louis tittade på mig häller, rätt in i ögonen, som vanligt så smälte jag.
Varje gång jag hörde deras musik blev jag så tankfylld liksom, livet kunde inte vara så mycket bättre nu, jag stod här bredvid min bästa vän och kollade på när världens bästa pojkvän och världens bästa killkompisar sjöng, man blev så glad av att se dem, det bara spudlade energi om dem, Josephine såg väldigt lycklig ut hon också.
Jag hoppas verkligen att dem kommer bli dem två någon dag, det är självklart inget jag kan styra över men heregud, man ser ju på dem hur mycket dem gillar varandra, dem skulle verkligen passa tillsammans också, bZayn hade haft det lite svårt att träffa tjejer liksom Josephine hade det svårt med att träffa killar, men när dem var tillsammans med varandra var det helt annorlunda, dessutom var dem båda lite sådär halvmystiska, och ja..bara grymt söta helt enkelt.
Veckan går väldigt fort, det hade faktiskt varit riktigt kul att besökt Sverige tillsammans med killarna, att kunna visa dem lite av mitt hemland liksom, det kändes lite proffsigt, jag visste vad allting låg liksom, jag hade ju aldrig någon koll annars, haha, töntigt tänkt men whatever. Men nu skulle jag åka till London, och killarna skulle till Tyskland, fast dem kommer ju till London om 3 dagar igen, men ändå. Jag skulle åka med ett tidigare plan en killarna men dem hade ändå följt med mig till flygplatsen, Josephine var där också, nog kändes det lite konstigt att jag skulle till London utan killarna, jag hittar ju inte ens där, det är annorlunda när jag åker till pappa i USA för där har jag varit så många gånger, men London liksom, jag har aldrig i hela mitt liv sättit min fot där, och nu skulle jag åka dit...själv? Jeff och Eleanor skulle visserligen komma, men det är ju inte förrän imorgon och dem kommer ju ifrån USA, jag skakar av mig mina tankar, det kan väll inte vara så svårt att hitta. Att säga ''hejdå'' var alltid lika jobbigt, men denhär gången visste jag ju att vi skulle ses snart igen, men med Josephine var det desto värre.
Jag kramar om Niall, Harry, Zayn och Liam, tillslut kommer jag till Louis. Våra läppar möts i en såndär sorglig hejdåkyss, men som sagt, så skulle vi ju ändå träffas snart igen. Tillslut var det bara Josephine kvar, jag bokstavligt talat slängde mig i hennes armar, det skulle bli så jobbigt att lämna henne igen, det kändes som jag var värsta svikaren, och jag visste ju dessutom hur hon kände varje gång vi lämnade varandra.
-Jag kommer sakna dig, säger jag.
-Jag kommer sakna dig också.
3, 2, 1 så hade jag gått in på andra sidan av flygplatsen, jag går direkt emot min gate och väntar där ett tag tills planet kommer. Som vanligt när jag flyger ska det självklart bli försening så jag sätter mig tillrätta i planet och sjunker ner i en tidning som låg i facket vid sätet, det dröjer inte lång tid förrän planet startar ändå.

Josephines perspektiv:
Så var hon borta, igen, min bästa vän, helt veck, jag hade svårt att hålla tårarna inne, snart skulle Zayn försvina också, och jag skulle bli ensam igen, visst hade jag kompisar, men dem var så oäkta, Linnea var den jag verkligen kunde lita på, och så Zayn såklart, det var inte bara Zayn jag skulle sakna, utan de andra killarna också. Denhär veckan hade varit fantastiskt, dne hade förändrat mitt liv totalt. Jag och Zayn hade vart med varandra varje dag, ibland med de andra killarna och ibland själva, hela gänget var verkligen awesome, men Zayn var verkligen speciell, han skiljde sig från alla andra, han är den underbaraste killen jag någonsin har träffat, och nu...ska han åka till Tyskland. Tanken av att vi inte ens bor i samma land får mig att vilja spy.
Zayn ser att jag blir lite ledsen så han drar in mig i en kram, hans närhet gör mig så trygg, och jag blir genast mycket gladare, dem andra killarna ler mot mig, det kändes lite konstigt att vara ensamma med dem, ensam med Zayn var bara naturligt, men med alla dem andra, det kändes som Linneas killar liksom. Louis ser också lite ledsen ut, först förstår jag inte riktigt varför, sen drar Harry in honom i en kram.
-Du, ni ses ju snart igen, säger Harry och klämmer fram ett litet leende, Louis besvarar kramen och suckar högt.
Fan vad gulligt, han saknade henne redan, han var verkligen...nedstämd, han skulle iallafall få träffa henne igen, tillskillnad från mig.
-Nej, nu ska vi inte deppa killar....och tjejer, ska vi gå och köpa en muffin? Säger Liam, Niall blir så glad att han gör ett litet glädjeskutt, vilket får alla att börja asgarva, så typiskt Niall, men det var bara bra, för stämningen blev helt plötsligt mycket roligare, alla joinar Liams idé så vi går emot det lilla caféet, Zayn lägger sin arm om mina axlar, då möts vi självklart av en stor klunga fans, killarnas livvakter får jobba hårt för att vi ens ska komma fram, men tillslut har vi lyckats ta oss igen folkmassan, på cafeet är det ganska lugnt, det kommer några få som killarna tar kort och skriver aoutografer med dock, någon tjej bitchblickar mig rejält, men jag orkar inte bry mig, jag kollar bort ifrån henne och återgår till att äta min blåbärsmuffins och dricka min sprite. Vi sitter där ett bra tag och bara snackar om allt möjligt, Zayn sitter bredvid mig och tar tag i min hand, jag kollar mot honom och han kollar tillbaka, jag ger han ett litet leende som han sedan besvarar, jag blir lite generad och tittar ner i bordet.
Tillslut måste killarna gå mot planet, jag följer med så länge det går, sen kramar jag om dem, först Harry, sen Niall, sen Liam, sen Louis, när det är Louis tur säger jag åt honom att ge Linnea en kram från mig när dem träffats nästa gång, det går han självklart med på, tillslut var det bara Zayn kvar. Jag suckar olyckligt, var han verkligen tvungen att åka? Han drar in mig i en underbar kram, vi har kramats många gånger men denhär var mer speciell, han stryker mig på kinden igen, exakt så som han gjorde vid tågstationen en gång, jag ryser till.
-Jag kommer sakna dig, säger han med svag röst, han blir alldeles tårögd.
-Jag kommer sakna dig också, säger jag samtidigt som jag försöker hålla tårarna inne, jag stryker honom på kinden också, innan han säger:
-Men vi kommer ses snart igen, och till dess så ringer vi varenda dag, okej? Jag nickar som svar.
Sen går allt ganska fort, plötsligt trycks hans perfekta läppar emot mina och vi möts i en perfekt kyss, det är knappt så att jag tror att det är sant, nu fanns liksom bara Zayn här, någonstans långtlångt borta hörde jag kamerablickar men jag orkade inte bry mig, de andra killarna kommenterade något också, men jag orkade inte bry mig vad. Vi glider sakta isär.
-Förlåt, men du anar inte hur länge jag velat detdär, säger han lite tyst.
-Samma här, svarar jag, vi kysser varandra igen, sen måste dem verkligen gå. Det sista jag hör är Louis kommentar om att jag ska hålla mig borta från tjurar i fortsättningen, som han och de andra hade tjatat om varje dag sen händelsen, Louis var väldigt rolig allså, men jag förstod inte riktigt vad som precis hade hänt, Zayn hade kysst mig, vi hade kyss varandra två gånger, det var det bästa som någonsin hänt i hela mitt liv, var det typ vi nu? Jag tar upp mobilen, ett sms från Zayn ''Saknar dig redan sötis, ses snart igen /Din Zayn<3'' jag kunde inte låta bli att le, var det verkligen så att han verkligen var min på riktigt nu? ''Saknar dig med snyggo, klart vi ses /Din Josse<3'' svarar jag snabbt, det kändes så rätt att skriva så, som att jag väntat i hela mitt liv på att kunna säga att jag är hans, hans Josse.