Vi hade varit i Sverige i 3 dagar nu, och varje ledig stund jag fick var jag tillsammans med

Linnea, Josephine och killarna, det var verkliget något speciellt med Josephine, hennes personlighet

var verkligen speciell, hennes smile fick mig att le som en idiot och hennes ögon...TO DIE FOR! Hela hon

är perfekt, både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Det är just det som är problemet.

-Hallå, jorden anropar Zayn, säger Liam och knackar mig på ryggen, jag skakar lite på huvudet, hade jag fått

stirrblick igen?

-Vad är det? Frågar jag lite irriterat.

-Ja, genrepet börjar om 2 minuter, svarar Liam, jag suckar högt.

-Vad är det bro? Du har varit så konstig sista tiden, säger Liam med en suck.

-Kan man vara kär i en person man knappt känner? Frågar jag, jag ångrar direkt vad jag sagt, nu skulle han säkert ha värsta frågestunden med mig.

-Josephine? Säger han, jag skakar lite lätt på huvudet, hur visste han det?

-Hur visste du? Frågar jag lite förvånat.

-Jag har sett hur du tittar på henne, och som svar på din fråga då..asså eh, ja, det måste ju börja någonstans, hon verkar gilla dig också iallafall, det ser man på henne, svarar Liam pappaaktigt.

-Du vet att jag inte tror på såntdär, hur hon tittar på mig, ja antagligen tittar hon på mig för att jag är Zayn från One Direction, inte för att jag är jag, säger jag ledsamt.

-Dude, du får väll snacka med henne? Föreslår Liam, jag rycker på axlarna.

-Faktum är, att jag ville inte, det är jobbigt att gilla någon väldigt mycket som man inte kommer kunna träffa, om det nu skulle bli nåt, svarar jag lite sarkastisk.

-Du får väll våga ta lite chanser, jag kan inte hjälpa dig mer, du får ta dina egna beslut, säger Liam, sen drar han upp mig från soffan och vi går ut mot scenen för en repetition. Josephine och Linnea sitter och kollar på repetitionen, jag kan inte låta bli att tänka och kolla på henne.

Zayn sjunger verkligen som en gud, inte bara på inspelningar, utan även i verkligheten, det fascinerade mig verkligen vilka höga toner han kunde ta, men det var inte bara det, att han var sjukt snygg och sjöng som en gud var liksom bara ett pluss i kanten, men det är något mer, något annat med honom, han är inte som andra killar, jag visste inte riktigt vad det var, men det var något som gjorde så att jag drog mig till honom, jag tycker verkligen om honom.

-Vad ledsen du ser ut, säger Linnea lite ledsamt, jag rycker på axlarna, hur ska jag kunna förklara för henne?

-Du vet att du kan snacka med mig, säger hon sen. Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar berätta.

-Asså, det är Zayn, han..eller asså jag vet inte, det är något med honom som...jag typ gillar honom, svarar jag lite virrigt, Linnea nickar instämmande.

-Man kan se på långt håll att han gillar dig också, svarar Linnea glatt.

-Men vi känner knappt varandra, suckar jag.

-Nejmen ni båda verkar vilja lära känna varandra, för som jag sa, man ser på Zayn att han gillar dig, svarar Linnea igen. Jag kan inte rå för det, men några tårar glider ner ifrån min kind.. Allt blev så konstigt, det skulle aldrig funka ändå, när jag väl äntligen föll för någon, så föll jag för helt fel person..

-Men vad är det sis? Frågar jag och kramar om Josephine, hon torkar bort några tårar.

-Allt blev bara så konstigt, jag tycker verkligen om honom, och vill ta det steget längre, men det går ju inte, han åker hem snart, och vi kommer kanske aldrig mer ses igen, han kommer glömma mig och varför skulle han ta mig av alla tjejer han kan få? Hickar hon fram. Jag biter mig själv i läppen, jag kände igen dendär känslan så väl, den hade krupit i min kropp förut också, jag visste precis hur hon kände sig.

-Josephine, jag vet inte vad jag ska säga, know that feeling, men jag tror det handlar om att våga ta chanser, tänk ändå, jag och Louis tillexempel, vi bor ju långt ifrån varandra också, speciellt på sommaren när jag är i USA, han åker runt hela tiden, men vi fixar det ändå, i början var jag också orolig för att det inte skulle funka, så jag vet precis hur du känner dig, men du borde iallafall prata med honom, du kommer antagligen ångra dig annars, säger jag. Vad fick jag luft ifrån egentligen?

Efter repetitionen går jag och Josephine in backstage, jag går direkt fram till Louis och kramar honom, samtidigt som jag går märker jag att jag faktiskt går mycket bättre nu, jag kan gå mycket snabbare.

-Du var bäst babe, lika bäst som alltid, säger jag och kysser honom, han besvarar kyssen genom att börja på en nu.

-Inte nu igen, säger Harry med en suck  och drar bort oss, då slår Louis till han på rumpan sen börjar dem jaga runt varandra, det ser så roligt ut att jag blir tvungen att lägga mig på golvet och asgarva, garvet smittar snabbt av sig på Josephine också, men så fort Zayn kommer in slutar hon garva.. Jag mimar ''gå och snacka med honom'' till henne och hon reser sig snabbt och springer emot honom.

-Vi måste snacka! Säger både jag och Josephine samtidigt, sen börjar vi skratta lite åt det.. Undrar vad hon hade att säga?

-Vi går någon annanstans, säger jag, jag slänger en blick åt Liams håll och han ger mig ''tummen upp tecknet.''

När vi är en bit bort så blir det först tyst ett litet tag, vad skulle jag säga egentligen?

-Du, jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men jag gillar dig och vill verkligen lära känna dig bättre, säger jag tillslut, hon kollar förvånat på mig.

-Hur då gillar? Och ja, jag gillar dig också och vill också lära känna dig bättre men...

-Men vi åker snart tillbaka, suckar jag, jag tittar ner i golvet, vill inte möta hennes vackra ansikte.

-Ja, men du är speciell Zayn, jag kommer aldrig glömma dig, även fast vi knappt känner varandra oså så har det här varit dem bästa dagarna i mitt liv, säger hon, jag kan inte låta bli att le.

-Du är speciell, och jag vill inte åka tillbaka sen, jag vill fortsätta träffa dig, säger jag och sväljer hårt.

-Menar du typ, att du vill fortsätta träffa mig, och lära känna mig bättre, liksom .. mer en som vän? Frågar hon lite osäkert, jag rycker på axlarna.

-Ärligt talat vet jag inte riktigt nånting just nu, eftersom vi inte direkt känner varandra, men en sak vet jag och det är att jag vill träffa dig igen, inte bara hela denhär veckan utan efter också, det är nåt med dig, säger jag.

-Jag tycker lika, men asså jag skulle gärna träffa dig hela tiden om jag kunde, säger Josephine med ett sött leende.

-Om du vill, alltså bara om du vill, kan vi väll typ försöka fixa det? Eller glöm det förresten, jag är så upptagen med allt, och distans är så jobbigt, men nu vet du hur jag känner iallafall, svarar jag ganska tyst, hon kollar oroligt på mig.

-Jag vill gärna försöka, om du vill, säger hon, jag kollar förvånat på henne. Var hon verkligen allvarlig? Skulle hon verkligen orka med det. Jag nickar som svar. Vad ska jag göra nu? Tänker jag, krama henne kanske, aa så får det bli, jag ger henne en kram sen går vi tillbaka mot dem andra.

-Om du vill, så kan jag bjuda dig på middig imorgon, säger jag till henne med ett leende.

-Det behöver du in.. börjar hon.

-Men jag kanske vill, klockan 5, okej? Hon nickar som svar.

Är dethär rätt? Jag skulle typ, gå ut på date med henne imorgon, eller kan man kalla det för det? Ja vet inte, jag kanske inte borde, jag kanske borde låta henne vara, fast nä..det går inte..

Efter konserten är alla väldigt trötta så vi skyndar oss tillbaka till hotellet, jag hade inte varit hemma en ända gång sen killarna kom vilket jag fick lite dåligt samvete för, så jag hade bestämt mig för att åka hem imorgon och umgås med mamma en liten stund, jag skulle träffa mormor också. Jag tar upp mobilen ur börjar skriva på ett sms. ''Hej mamma, förlåt för att jag inte har hunnit vara så mycket med dig men du vet ju varför, men ja, jag kan komma hem imorgon och träffa dig och mormor, vi ses då :) Kram'' Det dröjer inte lång tid förrän jag får svar. ''Om inte Louis är upptagen, kan du ju bjuda hem honom hit, kram :)'' stod det, jag log för mig själv, det kanske inte var en sån dum idé? Eller, farmor skulle säkert skämma ut mig tottalt, men äsch.

-Vem smsar du med? Frågar Louis som nu har kommit in i rummet, han kom direkt från duschen så han stod bara i handuk, han var så sjukt snygg och jag kunde inte slita ögonen ifrån honom. Jag skakar lätt på huvudet.

-Öh mamma, hon frågade om du ville komma hem till oss imorgon, min farmor kommer också, men du får gärna säga nej för farmor kommer ändå skämma ut mig tottalt, svarar jag. Han flinar lite.

-Sure, jag är ändå ledig imorgon, svarar han, jag skrivet ett sms till mamma om att jag kommer sen lägger jag mobilen ifrån mig. Jag underhåller mig med att kolla på Louis när han byter om, en väldigt nice underhållning kan jag lova.

-Och du brukar klaga på mig när jag stirrar, säger Louis och kollar busigt mot mig, jag blir lite röd om kinderna.

Han lägger sig ner bredvid mig i den enorma hotellsängen, vi ligger länge och bara tittar in i varandras ögon och lekar lite med varandras hår, han är så perfekt, det är helt obeskrivligt konstigt att en människa kan vara så perfekt som han är.

-Vad tänker du på äskling? Säger han samtidigt som han drar fingrarna igenom mitt hår, jag suckar lyckligt.

-På dig, att du är ett bevis på att det faktiskt finns perfekta människor, svarar jag.

-Om det är någon som är perfekt så är det du, svarar Louis gulligt. Jag ler som svar, jag kollar snabbt på klockan som nu hade hunnit bli ganska mycket, sen möts vi en kyss, vi kysser varandra mer och mer passionerat, sen rullar om så att jag ligger övar han, han kysser mig på halsen och precis när vi börjar dra lite i varandras kläder så ringer min mobil. Jag funderar på att strunta i att svara, men det slutar med att jag gör det ändå.

''Hallå'' svarar jag ganska andfått i telefonen.

''Hej, det är Jeff'' svarar Jeff lite överdrivet glatt, vad var det nu han skulle säga? 

---

förlåtförlåtförlåt för att jag har varit så seg med dethär kapitlet, men har verkligen varit så sjukt omotiverad och har inte haft någon aning om vad jag ska skriva - men här kom ett iallafall.. :DD kommentera ? (a''