that what makes you beutiful kapitel 55
Linneas perspektiv:
Jag var så sjukt okoncentrerad idag att bilderna blev helt katastrofala, det hade lsutat med att Dylan sagt att jag fick gå hem, han visste att det var något fel, och han hade redan frågat ut mig om Louis, så han lät mig sluta och bara gå, snäll var han iallafall, men ganska myscho. Jag behövde verkligen prata med Louis, där med basta!
Jag skyndar mig tillbaka till hotellet och slänger mig på sängen, skulle jag ringa? Jag ligger med iphonen i handen, iphonen jag hade fått av Louis, tänk vad mycket han hade gett mig, skulle jag gå miste av honom pågrund av dethär? Nej, jag måste verkligen ringa, jag visste inte vad han trodde, men jag visste att han trodde fel.
Precis när jag ska ringa får jag ett sms från Simon ''Hej, ska vi hitta på något idag? Med Danielle kanske? :)''
Jag ler lite, han var verkligen söt på ett vänskapligt sätt. ''Hej, jag tror inte jag kan idag, har hänt en grej som jag måste fixa, men tack ändå, var med bara Danielle istället, och hälsa henne, om hon inte ska vara med Liam då :)'' svarar jag, sen lägger jag undan mobilen. Sen tar jag den igen, lägger undan den och tar tillbaka den, jag kunde inte riktigt bestämma mig, men hur svårt kan det vara att ringa egentligen? Jag trycker på ringknappen, efter en liten stund hörs en upptaget ton, självklart tröck han på upptaget. Eftersom jag är i desperat behov av att snacka med honom försöker jag om och om igen. När jag ringer för säkert 20:e gången knackar det på dörren. Jag blir lite förvånad först, man brukar väll inte knacka på hotell? Jag lägger ifrån mig telefonen och går och öppnar dörren med dörrhotellkortet. Jag ger ifrån mig en minst sagt förvånad min när jag ser att det är Harry som står där.
-Får man komma in? Frågar han, eftersom jag är ledsen orkar jag inte svara utan jag nickar bara som svar istället.
Harrys perspektiv:
-Vi skulle behöva snacka lite, säger jag, Linnea nickar återigen och vi slår oss ner på den lilla soffan, jag kunde se på henne att hon hade gråtit, fast mest av allt grät hon nog inombords, hon agerade på ett helt annorlunda sett en mot vad hon brukar. Hon sätter sig bredvid mig, det blir tyst en liten stund.
-Du Linnea, du älskar Louis och ingen annan, ellerhur? Säger jag efter en stund, hon svarar innan jag knappt hinner blinka.
-Ja det är klart jag gör, och jag vet inte vad han tror eller någonting, jag fattade ingenting om vad han menade, jag älskar honom, nästan lite för mycket, säger hon med gråten i halsen.
-Det finns ju bilder på dig och en kille, men ni gör ju inget, tillochmed jag kan se att ni bara är kompisar, visst är det så? Säger jag och kramar om henne, hon var som en syster för mig och hon behövde mitt stöd.
-Ja, vi är BARA kompisar, visst, jag och Louis kanske har ignorerat varandra de senaste dagarna, men det är bara för att jag har varit så himla upptagen, Louis trodde att jag var upptagen med att vara med Simon och att det var därför vi inte kunde träffas, men så var det inte, jag hade gärnat velat träffat alla er direkt när ni kom på flygplatsen om jag hade kunnat, men jag blev tvungen att fylla i lite papper, tillsammans med min manager, hackar hon fram.
Man kan höra på henne att det hon säger är sant, men vem var då dendär killen som hade sagt detdär om Louis? Det hade jag nästan glömt bort, det är väll inte så att hon sitter och ljuger för mig?
-Så, du fyllde i papper, du gjorde inget annat? Frågar jag lite skeptiskt.
-Ja, jag gick igenom en bunt med papper, sen ringde han, svarar hon.
-Eller så erkänner du att du var med Simon, men att det han sa om Louis inte hade något med att du skulle vara otrogen att göra, säger jag, eftersom Louis hade berättat, att han hade sagt ''Louis behöver inte få veta något.''
-Va? Snälla Harry, inte du också, jag gick igenom papper och det kan Dylan intyga, Simon vet jag inte vad han gjorde, han var knappst med på jobbet, Simon har inte sagt något om Louis förutom att hans lillasyster älskar honom och er, vad är det han tror egentligen? Säger hon förvånat och ledsamt.
-Han sa att han hade snackat med dig, och att han hörde någon säga att vi inte behöver berätta något för Louis, så han tror att du och Simon...börjar jag.
Linneas perspektiv:
När han sa detdär sista var det som att alla pusselbitar föll på plats.
-Vänta va? Vi behöver inte berätta något för Louis, men..det var ju inte Simon som sa det, det var Dylan! Utbrister jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare? Vi hade tjaffsat om att ignorerat varandra och sedan kommit in på Simon, så då måste Louis självklart ha trott att Dylan var Simon, så typiskt.. varför hade jag inte fattat det? Dylan hade ju sagt att vi inte skulle berätta något för Louis, men det var ju om en helt annan sak, det var ju om att jag skulle berätta något om Louis som ingen annan visste för att Dylan var så oerhört intresserad utav Louis och One Direction, inte för att jag hade gjort det, men han önskade att jag skulle säga något.
-Men va, vem är Dylan? Säger Harry förvånat. Jag tar ett djupt andetag, dethär kunde låta som en dålig lögn, men det var ju verkligen ren sanning.
-Dylan är min manager, du vet, jag har ju blivit modell, och Dylan är nästan läskigt intresserad utav att veta saker om er, speciellt om Louis, jag börjar nästan undra om han anlitade mig bara för att jag är Louis flickvän, det kan nästan bli lite läskigt när han undrar så mycket hela tiden, han ville få mig att berätta någon saftig hemlighet om Louis, men jag hade sagt nej, fast han tjatade på mig men jag sa ändå inte något, och sen kom han in och sa att vi inte behöver berätta något för Louis, så att det ändå inte spelade någon roll om jag sa något, så det måste va det Louis trodde..säger jag, sen kommer jag inte på vad jag ska säga mer. Istället brister jag och Harry ut i ett skratt, det var ju ganska komiskt allting ändå.
-Ååh, du måste verkligen snacka med Louis nu, han trodde det var Simon som sa detdär och att ni...börjar Harry, sen slutar han. Det gjorde nästan lite ont i mig när jag hörde det, jag skulle liksom aldrig kunna vara otrogen, jag har redan världens finaste pojkvän som jag älskar över allt annat, Simon är en bra vän och Dylan han är en..ja fanmanager, inget mer en det.
-Jag vet, jag har försökt ringa honom men han vägrar att svara ju, säger jag olyckligt.
-Han är ju hos sin mamma nu, men jag lovar, du kommer få tag på honom, han kommer antagligen ringa upp förr eller senare ändå, men ni måste verkligen reda ut dethär lilla misstaget, säger Harry, jag håller med honom helt.
-Kan inte du skjutsa mig dit? För han kommer inte svara på telefon eftersom jag redan har försökt typ 100 gånger, och jag vill reda ut dethär face to face, säger jag.
-Sure, vi åker på en gång, säger Harry samtidigt som han klappar mig på axeln. Jag hoppar upp och ger honom en kram, han betyder mycket för mig, bara att han kom hit betyder, han bryr sig verkligen om mig och märkte på en gång att något var fel, han är verkligen som den bästa brorsan man någonsin kan ha.
Det tar egentligen inte lång tid förrän jag är framme, fast det känns som en evighet. Jag säger hejdå till Harry sen går jag mot ytterdörren, jag står länge och tvekar, skulle jag verkligen våga knacka på?
Louis perspektiv: Jag petade mest bara i maten, hade ingen matlust för fem öre, jag hade lust att bara springa, springa ifrån allt och bara vara ensam, mamma hade lyckats få mig på lite andra tankar, och jag hade berättat för henne, hon hade sagt att det kanske inte alls var så som jag trodde, men hur skulle det annars vara? Men tänk om hon hade rätt? Jag kanske borde låta henne förklara. Det glädje mig att hon iallafall hade ringt massvis med gånger, det betydde iallafall att hon ville prata med mig, men frågan är, vill jag prata med henne?
-Vi spelade jämt fia förut, kommer du ihåg det Louis? Och snälla, kan vi inte göra det sen? Frågar Phoebe.
-Det kan vi väll göra, svarar jag och klämmer fram ett litet leende.
''Kommer du ihåg det Louis?'' Orden ekade i mitt huvud, det är klart jag kommer ihåg det, det var på den tiden då allt var så enkelt, inga kärleksproblem, inget kändisskap, allt var så lätt, jag var bara en vanlig liten kille som spelade fia med min lillasyster. Tänk att vara 6 år igen, det skulle vara riktigt skönt. Mer hinner jag inte tänka förren det knackar på dörren, fan också, skulle de komma gäster nu? Jag orkar inte, jag vill bara vara med min familj.
Mamma går iväg och öppnar, hon säger något till någon i dörröppningen men jag kan inte höra vad, förutom att hon säger ''kom in.''
-Louis, jag tror det är någon som vill prata med dig, säger mamma och kollar allvarligt mot mig, sen kommer hon in, tjejen som gjort mig så otroligt ledsen, samtidigt som hon gjort mig så otroligt glad, tjejen som jag älskar över allt annat, men som dessvärre verkar ha lämnat över hennes hjärta till någon annan. Jag visste inte vad jag skulle säga, vi kollar varandra i ögonen, egentligen vill jag bara springa fram och krama om henne, men det går inte, varför skulle hon komma hit för? Jag ville bara vara ensam, men nu när hon ändå var här, var det kanske lika bra att bara snacka.
-Vi kan gå in på mitt rum, säger jag, utan att röra en min. Hon tar av sig skorna och sen går vi in i mitt rum, jag sätter mig vid skrivbordsstolen och hon sätter sig på sängen. Jaha, och nu då?
-Varför kom du hit? Jag vill vara ensam, säger jag och tittar ner i golvet.
-Därför att jag behöver snacka med dig, och du vägrar svara i mobilen, och jag ville gärna ta det face to face, svarar hon.
-Ta vad face to face? Fattar du hur ledsen jag blev när jag hörde detdär om att jag inte behöver veta något? säger jag ledsamt.
-Det är inte som du tror Louis, Simon och jag är bara kompisar, det kan du se på bilderna som har läckt på oss också, vi gör ingenting, du kan få läsa igenom våran sms konversation också så kommer du se att det inte är något mer en vänskap, det du hörde när vi snackade i telefon, var inte Simon, utan det var min manager Dylan, du måste tro mig nu Louis, Dylan är min manager och han är väldigt intresserad utav One Direction, han frågar mig frågor hela tiden och speciellt om dig, jag måste erkänna att det nästan kan vara lite läskigt ibland, fast han är schysst, men han ville iallafall att jag skulle berätta något om dig som bara jag visste, för han ville veta massor om dig, som många andra också vill, men jag gick inte med på det, sen kom han in och sa ''Louis behöver inte få veta något'' och det var om att jag skulle berätta något om dig, så inget annat, du kan tillochmed fråga Simon om du vill att vi inte har vart idag, han frågade om vi skulle hitta på något tillsammans med Danielle dock, men jag sa att jag inte kunde, för jag ville så gärna snacka med dig och reda ut allt, dethär kan låta som ett dåligt påhittad skämt men det är verkligen sant, Dylan kan intyga att jag föll i massor av papper när du ringde också, du kan få träffa honom själv så kommer du förstå vad jag menar, jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig Louis, jag älskar dig och ingen annan, jag kan inte se mig med någon annan en dig, säger hon och tar fram sitt ringfinger med promise ringen. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad fanns det att säga? Hade jag bara vart avundsjuk, och inbillat mig massvis med saker? Allt hade blivit så fel, och det verkade ju som hon talade sanning, jag litar på henne.
-Jag älskar dig Linnea, säger jag.
-Jag älskar dig också, säger hon, sen drar jag in henne i min famn och våra läppar möts i en perfekt kyss, åh , vad jag hade saknat det. Nu var allt bra igen. LOVE MY LIFE!
-Förlåt för allt Linnea, jag borde inte ha..börjar jag, hon sätter sina fingrar för mina läppar.
-Sch, säger hon och kysser mig igen. Vi lägger oss på sängen, jag leker lite med hennes hår och tittar henne rakt in i ögonen, jag smälter inombords, hennes klarblåa ögon får mig att smälta och hennes smile, hela hennes utseende, och hennes sett att vara, jag älskar verkligen henne för den hon är.
-Vill ni ha efterrätt? Hör jag mamma ropa från köket, jag kollar mot Linnea som nickar.
-Ja det vill vi, skriker jag, sen reser vi på oss. Jag tar Linnea i handen och går ut till köket, vi sätter oss ner vid bordet och mamma ler stort emot oss. Alla börjar snacka och mina syskon gillar verkligen Linnea, det märks så väl och hon är så bra med barn, hon skulle bli en underbar mamma, någongång...
-Skulle vi spela fia eller? Linnea kan väll vara med ? Frågar Phoebe, jag ger både Linnea och Phoebe ett smile - nu jävlar ska det spelas fia!
-Självklart! Svarar jag och Linnea samtidigt.
När vi har spelat färdigt har klockan hunnit bli ganska mycket, och jag är ganska trött.
-Du sover här i natt, och det är ingen fråga utan jag har bestämt det, säger jag till Linnea och kysser henne.
-MAMMA DEM PUSSADE VARANDRA, EUEW VAD ÄCKLIGT! Skriker Daisy, jag vänder mig om och flinar mot henne.
-Om några år kommer du inte tycka det är äckligt längre, säger jag och klappar henne på huvudet, hon gör någon ful grimas till mig.
-Om det går bra för din mamma så stannar jag gärna, säger Linnea lite tyst.
-Mamma, Linnea kan sova här inatt va? Frågar jag, även fast jag vet att hon redan kommer svara ja.
-Självklart, om ni lovar att sova och inget annat, svarar hon lite busigt, jag börjar garva lite, men Linnea blir lite röd om kinderna.
-Ja ja Louis, jag vet redan att jag är söt när jag rodnar, jag har fått höra det några gånger och jag vet att du tänkte säga det nu också, puss på dig med, säger Linnea och slår till mig lite lätt på armen, hon känner mig för bra, för det var faktiskt det jag hade tänkt att säga. Innan jag hinner svara avbryter Daisy.
-Vadå mamma? Vad skulle dem annars göra? Säger hon frågande, jag kollar på Linnea och vi börjar asgarva, tillochmed mamma får sig ett riktigt skrattanfall och stackars Daisy står där och fattar ingenting.
-Linnea, vad menade mamma? Frågar Daisy och tar tag i Linneas arm.
-Eh, asså, hon menade att vi inte skulle plocka kottar, svarar hon snabbt, vilket gör att jag börjar garva ännu mer.
Plocka kottar, vart det det bästa hon kunde komma på? Tillslut går vi och kryper ner i min säng, som vanligt ligger vi riktigt nära varandra och myser. Tillslut somnar vi, imorgon skulle jag följa med Linnea och träffa hennes manager, det skulle ju bli ganska kul, men nu behövde jag verkligen lite sömn.
Jag var så sjukt okoncentrerad idag att bilderna blev helt katastrofala, det hade lsutat med att Dylan sagt att jag fick gå hem, han visste att det var något fel, och han hade redan frågat ut mig om Louis, så han lät mig sluta och bara gå, snäll var han iallafall, men ganska myscho. Jag behövde verkligen prata med Louis, där med basta!
Jag skyndar mig tillbaka till hotellet och slänger mig på sängen, skulle jag ringa? Jag ligger med iphonen i handen, iphonen jag hade fått av Louis, tänk vad mycket han hade gett mig, skulle jag gå miste av honom pågrund av dethär? Nej, jag måste verkligen ringa, jag visste inte vad han trodde, men jag visste att han trodde fel.
Precis när jag ska ringa får jag ett sms från Simon ''Hej, ska vi hitta på något idag? Med Danielle kanske? :)''
Jag ler lite, han var verkligen söt på ett vänskapligt sätt. ''Hej, jag tror inte jag kan idag, har hänt en grej som jag måste fixa, men tack ändå, var med bara Danielle istället, och hälsa henne, om hon inte ska vara med Liam då :)'' svarar jag, sen lägger jag undan mobilen. Sen tar jag den igen, lägger undan den och tar tillbaka den, jag kunde inte riktigt bestämma mig, men hur svårt kan det vara att ringa egentligen? Jag trycker på ringknappen, efter en liten stund hörs en upptaget ton, självklart tröck han på upptaget. Eftersom jag är i desperat behov av att snacka med honom försöker jag om och om igen. När jag ringer för säkert 20:e gången knackar det på dörren. Jag blir lite förvånad först, man brukar väll inte knacka på hotell? Jag lägger ifrån mig telefonen och går och öppnar dörren med dörrhotellkortet. Jag ger ifrån mig en minst sagt förvånad min när jag ser att det är Harry som står där.
-Får man komma in? Frågar han, eftersom jag är ledsen orkar jag inte svara utan jag nickar bara som svar istället.
Harrys perspektiv:
-Vi skulle behöva snacka lite, säger jag, Linnea nickar återigen och vi slår oss ner på den lilla soffan, jag kunde se på henne att hon hade gråtit, fast mest av allt grät hon nog inombords, hon agerade på ett helt annorlunda sett en mot vad hon brukar. Hon sätter sig bredvid mig, det blir tyst en liten stund.
-Du Linnea, du älskar Louis och ingen annan, ellerhur? Säger jag efter en stund, hon svarar innan jag knappt hinner blinka.
-Ja det är klart jag gör, och jag vet inte vad han tror eller någonting, jag fattade ingenting om vad han menade, jag älskar honom, nästan lite för mycket, säger hon med gråten i halsen.
-Det finns ju bilder på dig och en kille, men ni gör ju inget, tillochmed jag kan se att ni bara är kompisar, visst är det så? Säger jag och kramar om henne, hon var som en syster för mig och hon behövde mitt stöd.
-Ja, vi är BARA kompisar, visst, jag och Louis kanske har ignorerat varandra de senaste dagarna, men det är bara för att jag har varit så himla upptagen, Louis trodde att jag var upptagen med att vara med Simon och att det var därför vi inte kunde träffas, men så var det inte, jag hade gärnat velat träffat alla er direkt när ni kom på flygplatsen om jag hade kunnat, men jag blev tvungen att fylla i lite papper, tillsammans med min manager, hackar hon fram.
Man kan höra på henne att det hon säger är sant, men vem var då dendär killen som hade sagt detdär om Louis? Det hade jag nästan glömt bort, det är väll inte så att hon sitter och ljuger för mig?
-Så, du fyllde i papper, du gjorde inget annat? Frågar jag lite skeptiskt.
-Ja, jag gick igenom en bunt med papper, sen ringde han, svarar hon.
-Eller så erkänner du att du var med Simon, men att det han sa om Louis inte hade något med att du skulle vara otrogen att göra, säger jag, eftersom Louis hade berättat, att han hade sagt ''Louis behöver inte få veta något.''
-Va? Snälla Harry, inte du också, jag gick igenom papper och det kan Dylan intyga, Simon vet jag inte vad han gjorde, han var knappst med på jobbet, Simon har inte sagt något om Louis förutom att hans lillasyster älskar honom och er, vad är det han tror egentligen? Säger hon förvånat och ledsamt.
-Han sa att han hade snackat med dig, och att han hörde någon säga att vi inte behöver berätta något för Louis, så han tror att du och Simon...börjar jag.
Linneas perspektiv:
När han sa detdär sista var det som att alla pusselbitar föll på plats.
-Vänta va? Vi behöver inte berätta något för Louis, men..det var ju inte Simon som sa det, det var Dylan! Utbrister jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare? Vi hade tjaffsat om att ignorerat varandra och sedan kommit in på Simon, så då måste Louis självklart ha trott att Dylan var Simon, så typiskt.. varför hade jag inte fattat det? Dylan hade ju sagt att vi inte skulle berätta något för Louis, men det var ju om en helt annan sak, det var ju om att jag skulle berätta något om Louis som ingen annan visste för att Dylan var så oerhört intresserad utav Louis och One Direction, inte för att jag hade gjort det, men han önskade att jag skulle säga något.
-Men va, vem är Dylan? Säger Harry förvånat. Jag tar ett djupt andetag, dethär kunde låta som en dålig lögn, men det var ju verkligen ren sanning.
-Dylan är min manager, du vet, jag har ju blivit modell, och Dylan är nästan läskigt intresserad utav att veta saker om er, speciellt om Louis, jag börjar nästan undra om han anlitade mig bara för att jag är Louis flickvän, det kan nästan bli lite läskigt när han undrar så mycket hela tiden, han ville få mig att berätta någon saftig hemlighet om Louis, men jag hade sagt nej, fast han tjatade på mig men jag sa ändå inte något, och sen kom han in och sa att vi inte behöver berätta något för Louis, så att det ändå inte spelade någon roll om jag sa något, så det måste va det Louis trodde..säger jag, sen kommer jag inte på vad jag ska säga mer. Istället brister jag och Harry ut i ett skratt, det var ju ganska komiskt allting ändå.
-Ååh, du måste verkligen snacka med Louis nu, han trodde det var Simon som sa detdär och att ni...börjar Harry, sen slutar han. Det gjorde nästan lite ont i mig när jag hörde det, jag skulle liksom aldrig kunna vara otrogen, jag har redan världens finaste pojkvän som jag älskar över allt annat, Simon är en bra vän och Dylan han är en..ja fanmanager, inget mer en det.
-Jag vet, jag har försökt ringa honom men han vägrar att svara ju, säger jag olyckligt.
-Han är ju hos sin mamma nu, men jag lovar, du kommer få tag på honom, han kommer antagligen ringa upp förr eller senare ändå, men ni måste verkligen reda ut dethär lilla misstaget, säger Harry, jag håller med honom helt.
-Kan inte du skjutsa mig dit? För han kommer inte svara på telefon eftersom jag redan har försökt typ 100 gånger, och jag vill reda ut dethär face to face, säger jag.
-Sure, vi åker på en gång, säger Harry samtidigt som han klappar mig på axeln. Jag hoppar upp och ger honom en kram, han betyder mycket för mig, bara att han kom hit betyder, han bryr sig verkligen om mig och märkte på en gång att något var fel, han är verkligen som den bästa brorsan man någonsin kan ha.
Det tar egentligen inte lång tid förrän jag är framme, fast det känns som en evighet. Jag säger hejdå till Harry sen går jag mot ytterdörren, jag står länge och tvekar, skulle jag verkligen våga knacka på?
Louis perspektiv: Jag petade mest bara i maten, hade ingen matlust för fem öre, jag hade lust att bara springa, springa ifrån allt och bara vara ensam, mamma hade lyckats få mig på lite andra tankar, och jag hade berättat för henne, hon hade sagt att det kanske inte alls var så som jag trodde, men hur skulle det annars vara? Men tänk om hon hade rätt? Jag kanske borde låta henne förklara. Det glädje mig att hon iallafall hade ringt massvis med gånger, det betydde iallafall att hon ville prata med mig, men frågan är, vill jag prata med henne?
-Vi spelade jämt fia förut, kommer du ihåg det Louis? Och snälla, kan vi inte göra det sen? Frågar Phoebe.
-Det kan vi väll göra, svarar jag och klämmer fram ett litet leende.
''Kommer du ihåg det Louis?'' Orden ekade i mitt huvud, det är klart jag kommer ihåg det, det var på den tiden då allt var så enkelt, inga kärleksproblem, inget kändisskap, allt var så lätt, jag var bara en vanlig liten kille som spelade fia med min lillasyster. Tänk att vara 6 år igen, det skulle vara riktigt skönt. Mer hinner jag inte tänka förren det knackar på dörren, fan också, skulle de komma gäster nu? Jag orkar inte, jag vill bara vara med min familj.
Mamma går iväg och öppnar, hon säger något till någon i dörröppningen men jag kan inte höra vad, förutom att hon säger ''kom in.''
-Louis, jag tror det är någon som vill prata med dig, säger mamma och kollar allvarligt mot mig, sen kommer hon in, tjejen som gjort mig så otroligt ledsen, samtidigt som hon gjort mig så otroligt glad, tjejen som jag älskar över allt annat, men som dessvärre verkar ha lämnat över hennes hjärta till någon annan. Jag visste inte vad jag skulle säga, vi kollar varandra i ögonen, egentligen vill jag bara springa fram och krama om henne, men det går inte, varför skulle hon komma hit för? Jag ville bara vara ensam, men nu när hon ändå var här, var det kanske lika bra att bara snacka.
-Vi kan gå in på mitt rum, säger jag, utan att röra en min. Hon tar av sig skorna och sen går vi in i mitt rum, jag sätter mig vid skrivbordsstolen och hon sätter sig på sängen. Jaha, och nu då?
-Varför kom du hit? Jag vill vara ensam, säger jag och tittar ner i golvet.
-Därför att jag behöver snacka med dig, och du vägrar svara i mobilen, och jag ville gärna ta det face to face, svarar hon.
-Ta vad face to face? Fattar du hur ledsen jag blev när jag hörde detdär om att jag inte behöver veta något? säger jag ledsamt.
-Det är inte som du tror Louis, Simon och jag är bara kompisar, det kan du se på bilderna som har läckt på oss också, vi gör ingenting, du kan få läsa igenom våran sms konversation också så kommer du se att det inte är något mer en vänskap, det du hörde när vi snackade i telefon, var inte Simon, utan det var min manager Dylan, du måste tro mig nu Louis, Dylan är min manager och han är väldigt intresserad utav One Direction, han frågar mig frågor hela tiden och speciellt om dig, jag måste erkänna att det nästan kan vara lite läskigt ibland, fast han är schysst, men han ville iallafall att jag skulle berätta något om dig som bara jag visste, för han ville veta massor om dig, som många andra också vill, men jag gick inte med på det, sen kom han in och sa ''Louis behöver inte få veta något'' och det var om att jag skulle berätta något om dig, så inget annat, du kan tillochmed fråga Simon om du vill att vi inte har vart idag, han frågade om vi skulle hitta på något tillsammans med Danielle dock, men jag sa att jag inte kunde, för jag ville så gärna snacka med dig och reda ut allt, dethär kan låta som ett dåligt påhittad skämt men det är verkligen sant, Dylan kan intyga att jag föll i massor av papper när du ringde också, du kan få träffa honom själv så kommer du förstå vad jag menar, jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig Louis, jag älskar dig och ingen annan, jag kan inte se mig med någon annan en dig, säger hon och tar fram sitt ringfinger med promise ringen. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad fanns det att säga? Hade jag bara vart avundsjuk, och inbillat mig massvis med saker? Allt hade blivit så fel, och det verkade ju som hon talade sanning, jag litar på henne.
-Jag älskar dig Linnea, säger jag.
-Jag älskar dig också, säger hon, sen drar jag in henne i min famn och våra läppar möts i en perfekt kyss, åh , vad jag hade saknat det. Nu var allt bra igen. LOVE MY LIFE!
-Förlåt för allt Linnea, jag borde inte ha..börjar jag, hon sätter sina fingrar för mina läppar.
-Sch, säger hon och kysser mig igen. Vi lägger oss på sängen, jag leker lite med hennes hår och tittar henne rakt in i ögonen, jag smälter inombords, hennes klarblåa ögon får mig att smälta och hennes smile, hela hennes utseende, och hennes sett att vara, jag älskar verkligen henne för den hon är.
-Vill ni ha efterrätt? Hör jag mamma ropa från köket, jag kollar mot Linnea som nickar.
-Ja det vill vi, skriker jag, sen reser vi på oss. Jag tar Linnea i handen och går ut till köket, vi sätter oss ner vid bordet och mamma ler stort emot oss. Alla börjar snacka och mina syskon gillar verkligen Linnea, det märks så väl och hon är så bra med barn, hon skulle bli en underbar mamma, någongång...
-Skulle vi spela fia eller? Linnea kan väll vara med ? Frågar Phoebe, jag ger både Linnea och Phoebe ett smile - nu jävlar ska det spelas fia!
-Självklart! Svarar jag och Linnea samtidigt.
När vi har spelat färdigt har klockan hunnit bli ganska mycket, och jag är ganska trött.
-Du sover här i natt, och det är ingen fråga utan jag har bestämt det, säger jag till Linnea och kysser henne.
-MAMMA DEM PUSSADE VARANDRA, EUEW VAD ÄCKLIGT! Skriker Daisy, jag vänder mig om och flinar mot henne.
-Om några år kommer du inte tycka det är äckligt längre, säger jag och klappar henne på huvudet, hon gör någon ful grimas till mig.
-Om det går bra för din mamma så stannar jag gärna, säger Linnea lite tyst.
-Mamma, Linnea kan sova här inatt va? Frågar jag, även fast jag vet att hon redan kommer svara ja.
-Självklart, om ni lovar att sova och inget annat, svarar hon lite busigt, jag börjar garva lite, men Linnea blir lite röd om kinderna.
-Ja ja Louis, jag vet redan att jag är söt när jag rodnar, jag har fått höra det några gånger och jag vet att du tänkte säga det nu också, puss på dig med, säger Linnea och slår till mig lite lätt på armen, hon känner mig för bra, för det var faktiskt det jag hade tänkt att säga. Innan jag hinner svara avbryter Daisy.
-Vadå mamma? Vad skulle dem annars göra? Säger hon frågande, jag kollar på Linnea och vi börjar asgarva, tillochmed mamma får sig ett riktigt skrattanfall och stackars Daisy står där och fattar ingenting.
-Linnea, vad menade mamma? Frågar Daisy och tar tag i Linneas arm.
-Eh, asså, hon menade att vi inte skulle plocka kottar, svarar hon snabbt, vilket gör att jag börjar garva ännu mer.
Plocka kottar, vart det det bästa hon kunde komma på? Tillslut går vi och kryper ner i min säng, som vanligt ligger vi riktigt nära varandra och myser. Tillslut somnar vi, imorgon skulle jag följa med Linnea och träffa hennes manager, det skulle ju bli ganska kul, men nu behövde jag verkligen lite sömn.
fan vad duktig jag känner mig som gjort 3 kapitel idag - kommentera !:D
ska oxå passa på att säga att denhär novellen börjar lida emot sitt slut, jag vet inte riktigt hur många till kapitel de kmr bli men det kommer visa sig - men inte så många tror jag - däremot så kommer jag börja på en ny sen :D men först, ska självklart denhär avslutas. Kram på er =)
ska oxå passa på att säga att denhär novellen börjar lida emot sitt slut, jag vet inte riktigt hur många till kapitel de kmr bli men det kommer visa sig - men inte så många tror jag - däremot så kommer jag börja på en ny sen :D men först, ska självklart denhär avslutas. Kram på er =)
that what makes you beutiful kapitel 54
Jag slår hårt i väggen igen, för i helvete Louis, han hade ju rätt, måste dehär gå ut över honom nu också? Duktigt gjort Louis, duktigt, att starta upp ett bråk med din bästa vän som inte har gjort någonting i onödan, är jag verkligen så jävla dålig? Jag måste vara den sämsta personen i hela universum. FUCK!
Linneas perspektiv:
Jag står länge och bara stirrar på mobilen, vad hade precis hänt? Dethär fick inte hända, varför skulle det bli såhär? Allt blev bara så feeeeel. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag ringa upp? Han skulle antagligen inte svara, men jag måste ju verkligen prata med honom, fast nej, inte nu, eller?
-Linnea, vad gör du? Du har stirrat på din telefon i över 10 minuter nu, vi måste göra färdigt detta.
Jag vänder mig om och möter hans blick. Dethär spelade ingen roll längre, jag hade så mycket
annat att tänka på, endast Louis fanns i mina tankar.
-Det var Louis, säger jag och tittar upp för första gången på 10 minuter, han kollar på mig med spända ögon.
-Vad handlade det om? Frågar han, sådär nyfiket, vad var det med han och sin nyfikenhet egentligen?
Louis perspektiv:
Jag låg på sängen med händerna för mitt huvud, jag skämdes, som en liten hund över vad jag sagt till Harry, och jag var ledsen, riktigt ledsen över Linnea. Vad är meningen med livet nu? När du orsakat din bästa vän till tårar och när din flickvän gått dig bakom ryggen. Jag mindes varenda ord hon sagt under telefonsamtalet, hon lät så förvånad, så oförstående, men jag vet att hon visste precis vad jag snackade om. Vad är det för fel på mig egentligen? Först Eleanor, vi hade ju knappt aldrig ett förhållande, även om vi själva trodde det, och sen när jag äntligen fann min livs kärlek som aldrig skulle svika mig, som jagen promise ring med, så svek hon mig ändå. Hade allt hon sagt till mig aldrig haft någon betydelse? Betydde jag aldrig något egentligen? Var hon bara ännu en tjej som var ute efter uppmärksamhet och efter mitt kändisskap? KÄNDISSKAP - SLÄNG DIG I VÄGGEN! Jag orkar inte med det just nu, jag orkar ingenting. Det ringer på iphonen, jag tar upp den i hopp om att Linneas namn ska lysa upp displayen, jag ville det, ville se om hon brydde sig att ringa tillbaka, men jag skulle ändå inte orkat svara. Till min besvikelse är det inte hennes namn jag ser, utan mammas.
''Hej'' svarar jag, jag försöker att låta som vanligt, jag orkade inte ta någon diskussion med mamma nu.
''Hej gubben, skulle du komma till oss idag eller? Vi vill veta vilken tid'' Säger hon, det kändes skönt att höra hennes röst igen, hon är så saknad, hon har alltid funnits där för mig, jag har alltid kunnat vänt mig till henne, hon är kvinnan som gett mig liv och nu fanns hon där också, hur svårt kunde det egentligen vara att berätta för henne att jag älskar henne? Jag måste säga det, tänker jag.
''Jag älskar dig mamma'' säger jag då, det blir tyst en liten stund. Hon låter väldigt förvånad när hon svarar.
''Jag vet, och du vet att jag älskar dig också, har det hänt nåt specielltt lilla gubben?'' Svarar hon, för mamma var jag fortfarande hennes lilla gubbe.
''Nej, eller, jag kommer lite senare ikväll, jag måste fixa en sak först'' svarar jag.
''Okej, kommer Linnea också? Jag måste veta hur mycket mat jag ska laga'' Så fort hon nämner hennes namn sticker det till i magen, faaaaan!
''Nej, Linnea kommer inte'' svarar jag lite för snabbt, duktigt Louis, nu fattar väll mamma också.
''Okej, men vi hörs, kram''
''Kram''
Jag måste verkligen snacka med Harry, Linnea skulle jag inte orka snacka med just nu, men Harry.. Jag måste fixa dethär, jag hade ställt till det och jag måste ställa allt till rätta, jag hatade verkligen att bråka med honom.
Han hade bara stuckit iväg, mobilen hade han lämnat och jag hade ingen aning om var han var, men jag visste att han brukade sticka till Milkshake city och sitta där när han är lite nere, jag bestämmer mig för att ta mig dit, och mycket riktigt - där sitter han. Jag tar ett djupt andetag innan jag går fram, säg inget du inte menar nu Louis, tänker jag. Han kollar ner i bordet, tillslut möter jag hans blick, jag slår mig ner mittemot, ingen säger någonting.
''Förlåt'' säger båda komiskt nog samtidigt, vilket gör att vi skrattar till lite.
''Men du har inget att säga förlåt för ju? Det var jag som betedde mig som en idiot, du gjorde inget fel, du brydde dig bara om mig, och jag tänkte verkligen inte innan jag sa detdär om att du inte visste hur det kändes, så förlåt'' säger jag igen.
''Jo, det har jag visst det, jag borde inte ha blivit så arg för jag vet själv hur det känns och man vill kanske bara vara ifred oså..så förlåt'' säger Harry. Vi flinar lite mot varandra, skönt att det var lugnt mellan oss igen.
Sen börjar jag berätta allting, om samtalet och om dendär killrösten i bakgrunden, vi satt och snackade deepshiit i minst en timme.
Harrys perspektiv: Det kändes skönt att bara snacka ut om allting med Louis, vi förstod varandra riktigt bra, men jag kände fortfarande på mig att Louis överdrev, det behöver ju inte alls vara så som han tror, Linnea känns inte som svikartjejen direkt, det gjorde iochförsig inte Georgia häller men jag känner Linnea, hon älskar Louis, dem älskar verkligen varandra och man ser att det dem har är äkta, Linnea skulle väll inte kunna vara med någon annan eller? Isåfall är nog allt ett misstag, hon är ändå en av mina bästa tjejkompisar, tänker inte Louis snacka med henne tänker jag snacka med henne, jag vill veta hur det egentligen är. Jag hoppas verkligen att det kommer bli bra emellan dem. Men nu ville jag bara fortsätta snacka på med Louis. Vi sitter och snackar riktigt länge tills han måste gå, han skulle åka till sin familj. Vad skulle jag göra nu? Niall skulle ju hem till Irland dessutom, jag skulle nog gärna vilja träffa min familj också.
sådär ja, då fick ni et till kapitel då :D
that what makes you beutiful kapitel 53
Louis perspektiv:
Antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
Vi stod och fick instruktioner av Paul, snart skulle vi ta oss igenom den enorma folkmassan, det har nog aldrig varit såhär mycket folk någongång någonsin förut när vi har kommit hem igen, efter den snabba informationen är det bara att ta sig igenom den stora massan, någon drar i mina hängslen och någon försker slicka på min hals, herregud, kan dem inte visa lite respekt eller? Jag suckar högt, jag var verkligen på mitt värsta humör idag, tjurade och var allmänt otrevlig, inte alls som jag brukar, men jag hade knappt sovit något inatt, dels för att vi hade haft så mycket att göra i Tyskland och dels för att jag tänkte på Linnea, och han dendär killen, vi hade inte hört av oss till varandra så mycket och hon hade inte sagt något om honom, jag hade häller inte orkat frågat, vi brukar direkt märka på varandra när något är fel, men de senaste dagarna har vi nästan ignorerat varandra, det gjorde ont. Jag ville helst av allt bara släppa alla tankar och sticka iväg och träffa henne med detsamma, jag fick det till och med för mina managers, men hon hade sagt att vi skulle träffas senare, för hon var upptagen med någonting. Upptagen med att vara med dendär killen kanske? Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk.
-Detdär var galet, säger Niall andfått när vi slutligen sitter i taxin, alla håller med, det var verkligen galet.
Jag och Harry skulle till våran lägenhet men lite senare skulle jag även åka och träffa min familj, det skulle bli höjdpunkten nu, eftersom jag saknar dem så sjukt mycket. Alla babblar på medan jag sitter tyst, Harry märker direkt att det är någonting som är fel.
-Louis, vad är det? Säg inte att det inte är något, för det märker jag att det är, säger han, jag suckar igen.
-Det har bara varit jobbiga dagar, så jag är trött, svarar jag, i hopp om att han ska ge sig i konversationen.
Han kollar oroligt på mig, Niall, Zayn och Liam vänder sina blickar mot mitt håll också, great.
-Ja, det är inte likt dig att hålla käften så länge, säger Niall, alla kollar mot honom och ger honom en ond blick, även fast det han sa iochförsig var sant.
-Men vad är den verkliga anledningen? Säger Harry. Jag suckar igen, gud vilken suckmänniska jag är.
Harrys perspektiv: Louis hade betett sig så konstigt under tiden vi varit i Tyskland, och konstigheten verkade inte avgå för att vi var i vårt hemland igen. Jag blev ju tvungen att fråga, jag orkade inte se han såhär nere längre, och dessutom fanns han alltid när jag behövde snacka, jag ville bara veta vad det var frågan om.
-Det är Linnea, säger han, utan att ge någon ögonkontakt. Linnea, vad är det med henne? Jag hade ju pratat med henne i telefon igår och allt verkade ju vara som vanligt. Alla spänner sina blickar mot Louis, men han vägrar att titta på oss. Huh?
-Fortsätt, säger Zayn. Han tar ett djupt andetag, sen börjar han berätta.
-Alltså, det finns ju massor av bilder på henne och en kille, dem har tydligen umgåtts en heldel och dem ser så lyckliga ut, jag har inte orkat tagit upp det men jag måste göra det idag, men vi har typ ignorerat varandra lite, och hon har inte sagt ett dugg om dendär killen, antagligen så är hon med honom nu också, säger Louis, man hör verkligen på honom hur ledsen han är. Menade han dendär killen Simon eller vad han hette? Linnea hade ju berättat om honom, hon lät iochförsig väldigt glad, men hon snackade om honom som att han var en kompis, för det är väll så det är? Dessutom så var bilderna jag hade sett bara bilder på när dem suttit och snackat och gått typ, inget har tytt på något mer.
-Louis, jag tror du överdriver, jag snackade med Linnea igår och dem är bara kompisar, hon sa det till mig och det finns dessutom inga bilder som tyder på något annat, men du borde snacka med henne, så löser sig allt ska du se, svarar jag stöttande.
Louis perspektiv: Hade Linnea snackat med Harry nu också? Så hon kunde snacka med honom men inte med mig? Äsch förfan, så kan jag ju inte tänka, jag vet att dem har blivit mycket nära vänner och Harry skulle aldrig svika mig, men jag kunde ändå inte låta bli att bli avundsjuk, Harry hade alltid varit killen som alla ville snacka med, men kanske han har rätt, antagligen har han rätt, jag är bara svartsjuk och dum, svartsjuk på både Hary och Simon eller vad han nu hette, det intresserade mig inte ett dugg. Jag rycker på axlarna.
-Ja, jag får väll göra det, svarar jag ganska ointresserat.
Direkt när vi är hemma slänger jag mig på sängen och tar upp iphonen, jag tvekar ett tag innan jag ringer upp.
''Aa, hallå'' svarar hon glatt
''Hej det är jag'' svarar jag, sen blir det tyst en liten stund.
''Varför ignorerar du mig?'' Frågar jag efter en liten stund.
''Ehm, va? Det är du som ignorerar mig'' svarar hon.
''Jasså, det är det? Därför du inte vill träffas för att du är upptagen med annat?'' svarar jag, med beton på ''annat''.
''Men jag är faktiskt upptagen, och jag vill träffas, inte just nu bara, och du brukar också vara upptagen med massvis av jobb så du ska inte säga någonting'' säger hon irriterat.
''Jasså, men det är kanske lite skillnad, eftersom det är jobb det handlar om då, jag vet redan att du är med en annan kille!'' Säger jag argt med höjd röst.
''Asså va? Vad snackar du om, jag är på jobbet och ska..''börjar hon. Jag hör att en dörr smälls upp.
''Louis behöver inte få veta något'' hör jag en killröst säga i bakgrunden. Jag känner hur min värd går i tusen bitar, VAAARFÖÖÖR?
''Näe, Louis behöver inte få veta något!'' Skriker jag, och och trycker bort samtalet, jag kastar mobilen i sängen och känner hur jag vill slå på någonting, jag slår hårt med knytnäven på väggen, samtidigt som Harry kommer in i rummet.
-Vad gör du, vad har hänt? Skriker han förvånat, samtidigt som han går fram till mig.
-Det kan Linnea ta och förklara, lämna mig ifred! Skriker jag. Jag har ingen anledning att vara otrevlig mot Harry, men jag är det ändå.
-Men snacka med mig brorsan, säger Harry och höjer sina händer.
-Det är ju sant, det är som jag trodde, lämna mig bara ifred! Skriker jag, jag vet inte varför jag blir så förbannad på honom.
-Är du säker på det? Isåfall vet jag hur det känns! Säger han och försöker lugna ner mig.
-VET HUR DET KÄNNS? DU HAR INGEN ANING, OM DU VISSTE HUR DET KÄNDES SKULLE DU HA LÄMNAT MIG IFRED NU EFTERSOM JAG BETT DIG OM DET, JAG ÄLSKAR HENNE SÅ SJUKT MYCKET OCH NU FÖRSTÖS ALLT! Skriker jag, kunde han inte bara gå?
-ASSÅ FYFAN FÖR DIG, HÄR FÖRSÖKER MAN BARA VARA SNÄLL OCH VAD FAN FÅR MAN TILLBAKA? OCH DU, SÄG INTE ATT JAG INTE VET, HAR DU GLÖMT VAD SOM HÄNDE MELLAN LIAM OCH GEORGIA? DET HAR INTE JAG GLÖMT IALLAFALL, DU HAR INGEN JÄVLA RÄTT ATT VARA FÖRBANNAD PÅ MIG FÖR ATT JAG FÖRSÖKER HJÄLPA DIG! Skriker Harry, med tårar i ögonen, sen smäller han igen dörren. Jag slår hårt i väggen igen, för i helvete Louis, han hade ju rätt, måste dehär gå ut över honom nu också? Duktigt gjort Louis, duktigt, att starta upp ett bråk med din bästa vän som inte har gjort någonting i onödan, är jag verkligen så jävla dålig? Jag måste vara den sämsta personen i hela universum. FUCK!
Sådärja, eftersom denhär vart ganska kort lägger jag nog upp nästa lite senare ikv ::DD if u want?
kommentera !:DD
Antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
Vi stod och fick instruktioner av Paul, snart skulle vi ta oss igenom den enorma folkmassan, det har nog aldrig varit såhär mycket folk någongång någonsin förut när vi har kommit hem igen, efter den snabba informationen är det bara att ta sig igenom den stora massan, någon drar i mina hängslen och någon försker slicka på min hals, herregud, kan dem inte visa lite respekt eller? Jag suckar högt, jag var verkligen på mitt värsta humör idag, tjurade och var allmänt otrevlig, inte alls som jag brukar, men jag hade knappt sovit något inatt, dels för att vi hade haft så mycket att göra i Tyskland och dels för att jag tänkte på Linnea, och han dendär killen, vi hade inte hört av oss till varandra så mycket och hon hade inte sagt något om honom, jag hade häller inte orkat frågat, vi brukar direkt märka på varandra när något är fel, men de senaste dagarna har vi nästan ignorerat varandra, det gjorde ont. Jag ville helst av allt bara släppa alla tankar och sticka iväg och träffa henne med detsamma, jag fick det till och med för mina managers, men hon hade sagt att vi skulle träffas senare, för hon var upptagen med någonting. Upptagen med att vara med dendär killen kanske? Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk.
-Detdär var galet, säger Niall andfått när vi slutligen sitter i taxin, alla håller med, det var verkligen galet.
Jag och Harry skulle till våran lägenhet men lite senare skulle jag även åka och träffa min familj, det skulle bli höjdpunkten nu, eftersom jag saknar dem så sjukt mycket. Alla babblar på medan jag sitter tyst, Harry märker direkt att det är någonting som är fel.
-Louis, vad är det? Säg inte att det inte är något, för det märker jag att det är, säger han, jag suckar igen.
-Det har bara varit jobbiga dagar, så jag är trött, svarar jag, i hopp om att han ska ge sig i konversationen.
Han kollar oroligt på mig, Niall, Zayn och Liam vänder sina blickar mot mitt håll också, great.
-Ja, det är inte likt dig att hålla käften så länge, säger Niall, alla kollar mot honom och ger honom en ond blick, även fast det han sa iochförsig var sant.
-Men vad är den verkliga anledningen? Säger Harry. Jag suckar igen, gud vilken suckmänniska jag är.
Harrys perspektiv: Louis hade betett sig så konstigt under tiden vi varit i Tyskland, och konstigheten verkade inte avgå för att vi var i vårt hemland igen. Jag blev ju tvungen att fråga, jag orkade inte se han såhär nere längre, och dessutom fanns han alltid när jag behövde snacka, jag ville bara veta vad det var frågan om.
-Det är Linnea, säger han, utan att ge någon ögonkontakt. Linnea, vad är det med henne? Jag hade ju pratat med henne i telefon igår och allt verkade ju vara som vanligt. Alla spänner sina blickar mot Louis, men han vägrar att titta på oss. Huh?
-Fortsätt, säger Zayn. Han tar ett djupt andetag, sen börjar han berätta.
-Alltså, det finns ju massor av bilder på henne och en kille, dem har tydligen umgåtts en heldel och dem ser så lyckliga ut, jag har inte orkat tagit upp det men jag måste göra det idag, men vi har typ ignorerat varandra lite, och hon har inte sagt ett dugg om dendär killen, antagligen så är hon med honom nu också, säger Louis, man hör verkligen på honom hur ledsen han är. Menade han dendär killen Simon eller vad han hette? Linnea hade ju berättat om honom, hon lät iochförsig väldigt glad, men hon snackade om honom som att han var en kompis, för det är väll så det är? Dessutom så var bilderna jag hade sett bara bilder på när dem suttit och snackat och gått typ, inget har tytt på något mer.
-Louis, jag tror du överdriver, jag snackade med Linnea igår och dem är bara kompisar, hon sa det till mig och det finns dessutom inga bilder som tyder på något annat, men du borde snacka med henne, så löser sig allt ska du se, svarar jag stöttande.
Louis perspektiv: Hade Linnea snackat med Harry nu också? Så hon kunde snacka med honom men inte med mig? Äsch förfan, så kan jag ju inte tänka, jag vet att dem har blivit mycket nära vänner och Harry skulle aldrig svika mig, men jag kunde ändå inte låta bli att bli avundsjuk, Harry hade alltid varit killen som alla ville snacka med, men kanske han har rätt, antagligen har han rätt, jag är bara svartsjuk och dum, svartsjuk på både Hary och Simon eller vad han nu hette, det intresserade mig inte ett dugg. Jag rycker på axlarna.
-Ja, jag får väll göra det, svarar jag ganska ointresserat.
Direkt när vi är hemma slänger jag mig på sängen och tar upp iphonen, jag tvekar ett tag innan jag ringer upp.
''Aa, hallå'' svarar hon glatt
''Hej det är jag'' svarar jag, sen blir det tyst en liten stund.
''Varför ignorerar du mig?'' Frågar jag efter en liten stund.
''Ehm, va? Det är du som ignorerar mig'' svarar hon.
''Jasså, det är det? Därför du inte vill träffas för att du är upptagen med annat?'' svarar jag, med beton på ''annat''.
''Men jag är faktiskt upptagen, och jag vill träffas, inte just nu bara, och du brukar också vara upptagen med massvis av jobb så du ska inte säga någonting'' säger hon irriterat.
''Jasså, men det är kanske lite skillnad, eftersom det är jobb det handlar om då, jag vet redan att du är med en annan kille!'' Säger jag argt med höjd röst.
''Asså va? Vad snackar du om, jag är på jobbet och ska..''börjar hon. Jag hör att en dörr smälls upp.
''Louis behöver inte få veta något'' hör jag en killröst säga i bakgrunden. Jag känner hur min värd går i tusen bitar, VAAARFÖÖÖR?
''Näe, Louis behöver inte få veta något!'' Skriker jag, och och trycker bort samtalet, jag kastar mobilen i sängen och känner hur jag vill slå på någonting, jag slår hårt med knytnäven på väggen, samtidigt som Harry kommer in i rummet.
-Vad gör du, vad har hänt? Skriker han förvånat, samtidigt som han går fram till mig.
-Det kan Linnea ta och förklara, lämna mig ifred! Skriker jag. Jag har ingen anledning att vara otrevlig mot Harry, men jag är det ändå.
-Men snacka med mig brorsan, säger Harry och höjer sina händer.
-Det är ju sant, det är som jag trodde, lämna mig bara ifred! Skriker jag, jag vet inte varför jag blir så förbannad på honom.
-Är du säker på det? Isåfall vet jag hur det känns! Säger han och försöker lugna ner mig.
-VET HUR DET KÄNNS? DU HAR INGEN ANING, OM DU VISSTE HUR DET KÄNDES SKULLE DU HA LÄMNAT MIG IFRED NU EFTERSOM JAG BETT DIG OM DET, JAG ÄLSKAR HENNE SÅ SJUKT MYCKET OCH NU FÖRSTÖS ALLT! Skriker jag, kunde han inte bara gå?
-ASSÅ FYFAN FÖR DIG, HÄR FÖRSÖKER MAN BARA VARA SNÄLL OCH VAD FAN FÅR MAN TILLBAKA? OCH DU, SÄG INTE ATT JAG INTE VET, HAR DU GLÖMT VAD SOM HÄNDE MELLAN LIAM OCH GEORGIA? DET HAR INTE JAG GLÖMT IALLAFALL, DU HAR INGEN JÄVLA RÄTT ATT VARA FÖRBANNAD PÅ MIG FÖR ATT JAG FÖRSÖKER HJÄLPA DIG! Skriker Harry, med tårar i ögonen, sen smäller han igen dörren. Jag slår hårt i väggen igen, för i helvete Louis, han hade ju rätt, måste dehär gå ut över honom nu också? Duktigt gjort Louis, duktigt, att starta upp ett bråk med din bästa vän som inte har gjort någonting i onödan, är jag verkligen så jävla dålig? Jag måste vara den sämsta personen i hela universum. FUCK!
Sådärja, eftersom denhär vart ganska kort lägger jag nog upp nästa lite senare ikv ::DD if u want?
kommentera !:DD
that what makes you beutiful kapitel 52
Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...
Jag vaknar på morgonen av att det vibrerar till, jag blir väldigt förvåndad eftersom jag bara är halvvaken, sängar kan väll inte vibrera? Sen kommer jag på att det är mobilen som ligger under kudden, jag gäspar och tar snabbt fram den, ett sms från Eleanor: ''Hej babe, vart är du? Skulle vi inte mötas nu, du vet att plåtningen börjar om en halvtimme?'' Jag kollar på klockan, helvete, om en halvtimme ska jag vara där, hur ska jag lyckas med det? Jag får lite panik, jag skiter i att svara och skyndar mig upp ur sängen, jag får bara inte komma försent, inte första dagen!
Jag har nog aldrig stressat så mycket förut, självklart skiter jag i frukosten och gör allt annat så snabbt jag kan, jag springer ut så fort jag kan till stället vi bestämt att vi skulle träffas på, sen tar vi snabbt en taxi och åker iväg, jag andas ut när vi är framme, jag hann precis i rätt tid! Jag springer så fort jag kan in till sminket där jag blir sminkad av en makeup artist, egentligen skulle inte Eleanor göra något idag, hon hade bara valt att följa med ändå, det kändes konstigt att det var hon som tittade på och inte jag, eftersom det började tvärtom.
-Du förresten, jag måste nog gå, jag och Danielle har bestämt att vi ska träffas, säger hon glatt, jag nickar instämmande, jag ville nog faktiskt helst vara själv också, det skulle kännas konstigt om hon skulle titta på när jag plåtades eftersom hon är så mycket bättre och mer erfaren en mig, och självklart vill man träffa sina vänner.
Medan jag sitter där och blir sminkad kommer min manager, som förövrigt heter Dylan in och snackar lite.
Han snackar lite om plåtningen och så om lite allt möjligt, han vet mycket väl vem som är min pojkvän och det förvånar mig att han är väldigt intresserad utav honom och de andra i One Direction, men han är väldigt rolig och det går inte att undgå att titta på honom, han har sin skjorta lite uppknäppt och man kan mycket väl se hans magmuskler, han är riktigt vältränad, jag biter mig själv i läppen lite lätt, sluta kolla nu förfan! Sen går allt så himla fort, det blir en heldel klädbyten och jag känner mig riktigt bekväm i det jag gör, jag gör lite olika poser och jag får väldigt mycket beröm, konstigt nog, mycket mer än vad jag hade räknat med, vi är färdiga efter ungefär 4 timmar, jag stannar en stund efteråt för lite snack och sen får jag gå, jag var färdig för dagen. När jag kommer tillbaka till hotellet duschar jag lite snabbt och byter om till ett par mjukisbyxor och ett linne, eftersom jag ska åka till dendär fotbollsarenan och titta på fotboll nu tillsammans med Simon, jag var faktiskt riktigt taggad, som sagt hade jag ingen koll på fotboll och sådär men jag tyckte det var kul att titta på, både på tv och i verkligheten, och dessutom har ju min pappa varit fotbollstränare, det roligaste av allt är nog alla snygga killar, killar är så sjukt snygga i fotbollskläder, det hade jag alltid tyckt, även i innebandykläder, fast ingen kan vara snyggare en Louis såklart.
''Hej Simon, jag har ett litet problem, för jag har ingen aning om vart någonstans det ligger..hehe :D'' skriver jag, det dröjer nog inte ens en minut förrän han har svarat ''Haha, men jag vet ju vilket hotell du bor på, så jag kommer och hämtar upp dig om 5 minuter? ;)'' ''Gör så ;)'' svarar jag snabbt tillbaka. När han hämtar upp mig har han redan fotbollskläderna på sig, jag blir lite förvånad när vi är framme över hu stort det är, jag får gå in och sätta mig på specialla platser i arenan, det var ganska mycket folk där, inte helt proppat, men sådär lagom, som det brukar vara på stora men inte ASSTORA sportevenemang, bara att få spela här inne måste vara en ära tänker jag, eftersom det är väldigt stort, undrar vilken division det är egentligen? Matchen slutar med att dem förlorar med 2-1, men det hade ändå varit en spännande match och det var faktiskt Simon som hade gjort målet, efteråt när han har duschat och så bestämmer vi oss för att gå ut och äta, vi vill ju lära känna varandra bättre och jag hade ändå inget annat för mig. Under måltiden pratar vi på förfullt, vi får reda på saker om varandra vi inte hade någon aning om och lär definitivt känna varandra bättre, det kändes som vi hade kännt varandra i flera år, skrattar riktigt mycket gör vi också, den kvällen var den roligaste på länge. Nästa dag gör jag först lite modelljobb, sen umgås jag med Danielle, vi går på Harods och shoppar och skrattar och jag kan verkligen inte hantera mina pengar, eftersom en riktig stor summa försvinner när jag shoppar där, men vadfan, man lever bara en gång! Eleanor har åkt för att träffa sina föräldrar och morföräldrar men Danielle och jag bestämmer oss för att träffa Simon igen, Danielle verkar gilla honom lika mycket som jag gör, dagarana går väldigt fort.
Louis perspektiv:
Jag satt med laptopen i knät, jag hade säkert stirrat på den i 20 minuter nu, varför skulle jag haka upp mig på allt? Dendär killen kan vara vem som helst, förmodligen är dem bara vänner, men ändå, dem ser så glada ut, dem ser lyckliga ut, dem skrattar, äsch tänk inte så Louis, antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
Jag vaknar på morgonen av att det vibrerar till, jag blir väldigt förvåndad eftersom jag bara är halvvaken, sängar kan väll inte vibrera? Sen kommer jag på att det är mobilen som ligger under kudden, jag gäspar och tar snabbt fram den, ett sms från Eleanor: ''Hej babe, vart är du? Skulle vi inte mötas nu, du vet att plåtningen börjar om en halvtimme?'' Jag kollar på klockan, helvete, om en halvtimme ska jag vara där, hur ska jag lyckas med det? Jag får lite panik, jag skiter i att svara och skyndar mig upp ur sängen, jag får bara inte komma försent, inte första dagen!
Jag har nog aldrig stressat så mycket förut, självklart skiter jag i frukosten och gör allt annat så snabbt jag kan, jag springer ut så fort jag kan till stället vi bestämt att vi skulle träffas på, sen tar vi snabbt en taxi och åker iväg, jag andas ut när vi är framme, jag hann precis i rätt tid! Jag springer så fort jag kan in till sminket där jag blir sminkad av en makeup artist, egentligen skulle inte Eleanor göra något idag, hon hade bara valt att följa med ändå, det kändes konstigt att det var hon som tittade på och inte jag, eftersom det började tvärtom.
-Du förresten, jag måste nog gå, jag och Danielle har bestämt att vi ska träffas, säger hon glatt, jag nickar instämmande, jag ville nog faktiskt helst vara själv också, det skulle kännas konstigt om hon skulle titta på när jag plåtades eftersom hon är så mycket bättre och mer erfaren en mig, och självklart vill man träffa sina vänner.
Medan jag sitter där och blir sminkad kommer min manager, som förövrigt heter Dylan in och snackar lite.
Han snackar lite om plåtningen och så om lite allt möjligt, han vet mycket väl vem som är min pojkvän och det förvånar mig att han är väldigt intresserad utav honom och de andra i One Direction, men han är väldigt rolig och det går inte att undgå att titta på honom, han har sin skjorta lite uppknäppt och man kan mycket väl se hans magmuskler, han är riktigt vältränad, jag biter mig själv i läppen lite lätt, sluta kolla nu förfan! Sen går allt så himla fort, det blir en heldel klädbyten och jag känner mig riktigt bekväm i det jag gör, jag gör lite olika poser och jag får väldigt mycket beröm, konstigt nog, mycket mer än vad jag hade räknat med, vi är färdiga efter ungefär 4 timmar, jag stannar en stund efteråt för lite snack och sen får jag gå, jag var färdig för dagen. När jag kommer tillbaka till hotellet duschar jag lite snabbt och byter om till ett par mjukisbyxor och ett linne, eftersom jag ska åka till dendär fotbollsarenan och titta på fotboll nu tillsammans med Simon, jag var faktiskt riktigt taggad, som sagt hade jag ingen koll på fotboll och sådär men jag tyckte det var kul att titta på, både på tv och i verkligheten, och dessutom har ju min pappa varit fotbollstränare, det roligaste av allt är nog alla snygga killar, killar är så sjukt snygga i fotbollskläder, det hade jag alltid tyckt, även i innebandykläder, fast ingen kan vara snyggare en Louis såklart.
''Hej Simon, jag har ett litet problem, för jag har ingen aning om vart någonstans det ligger..hehe :D'' skriver jag, det dröjer nog inte ens en minut förrän han har svarat ''Haha, men jag vet ju vilket hotell du bor på, så jag kommer och hämtar upp dig om 5 minuter? ;)'' ''Gör så ;)'' svarar jag snabbt tillbaka. När han hämtar upp mig har han redan fotbollskläderna på sig, jag blir lite förvånad när vi är framme över hu stort det är, jag får gå in och sätta mig på specialla platser i arenan, det var ganska mycket folk där, inte helt proppat, men sådär lagom, som det brukar vara på stora men inte ASSTORA sportevenemang, bara att få spela här inne måste vara en ära tänker jag, eftersom det är väldigt stort, undrar vilken division det är egentligen? Matchen slutar med att dem förlorar med 2-1, men det hade ändå varit en spännande match och det var faktiskt Simon som hade gjort målet, efteråt när han har duschat och så bestämmer vi oss för att gå ut och äta, vi vill ju lära känna varandra bättre och jag hade ändå inget annat för mig. Under måltiden pratar vi på förfullt, vi får reda på saker om varandra vi inte hade någon aning om och lär definitivt känna varandra bättre, det kändes som vi hade kännt varandra i flera år, skrattar riktigt mycket gör vi också, den kvällen var den roligaste på länge. Nästa dag gör jag först lite modelljobb, sen umgås jag med Danielle, vi går på Harods och shoppar och skrattar och jag kan verkligen inte hantera mina pengar, eftersom en riktig stor summa försvinner när jag shoppar där, men vadfan, man lever bara en gång! Eleanor har åkt för att träffa sina föräldrar och morföräldrar men Danielle och jag bestämmer oss för att träffa Simon igen, Danielle verkar gilla honom lika mycket som jag gör, dagarana går väldigt fort.
Louis perspektiv:
Jag satt med laptopen i knät, jag hade säkert stirrat på den i 20 minuter nu, varför skulle jag haka upp mig på allt? Dendär killen kan vara vem som helst, förmodligen är dem bara vänner, men ändå, dem ser så glada ut, dem ser lyckliga ut, dem skrattar, äsch tänk inte så Louis, antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
that what makes you beutiful kapitel 51
Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på min omgivning, jag var i min egna lilla bubbla,
det var fullproppat med folk på flygplatsen, massor av directioners visste ju att jag skulle vara här,
så dem hade kommit för att träffa mig. Det kändes fortfarande lite konstigt, jag är ju ingen kändis liksom?
Varför vill dem ha min aoutograf och ta bild med mig? Vissa trodde att killarna också skulle komma, så
det var antagligen därför det var så många, men jag hade fått talat om för alla att dem kommer om några
dagar, att dem ska vara i Tyskland först, först hade dem alla blivit besvikna, sen hade dem släppt det ganska fort
och börjat snacka med mig istället, jag försökte le så mycket som möjligt och vara lite social, men egentligen var jag i min egna lilla bubbla, jag hade så mycket jag gick och tänkte på nu. Ett killfans kom fram och kramade mig bakifrån, jag blev livrädd, kramar går bra sålänge jag är beredd på det, annars är det bara läskigt, eftersom jag tänker tillbaka på när jag blev kidnappad, våldtagen, allt detdär, det kunde vara riktigt obehagligt med andras närhet, det var svårt, eftersom jag mindes hur dem hade rört mig och tagit på mig, tanken gjorde mig äcklad. Den ända som egentligen kunde röra vid mig utan att jag kunde känna mig rädd var Louis, han fick mig alltid så lugn. Jag hade häller ingen livvakt med mig så jag fick skynda mig att ta mig ut från flygplatsen sedan, det tog en liten stund att hitta till allt men det hade gått ganska bra, jag berättar lite stressat adressen till hotellet jag skulle bo på och vi åker iväg. Jag lägger märke till att taxischauffören tittar på mig ovanligt mycket, eller kanske att jag inbillar mig? Jag gräver fram mobilen ur fickan, och går in på meddelanden, skriver något och suddar ut det, skriver något och suddar ur det, skriver något och suddar ut det, och fortsätter att göra så, som jag alltid gör när jag blir lite nervös eller när det blir spänd stämning, det kändes ganska obehagligt, jag ville bara komma fram till hotellet NU. När jag är upptagen på att skriva och sudda ut så ser det ut som han vill säga något, han öppnar munnen men stänger den igen, vilken underlig typ.
-Förlåt, men jag måste bara fråga du är Linnea Andersson från Sverige va? Säger han tillslut, jag kollar upp och möter hans blick i backspegeln, hur sjutton kunde han veta? Visst att jag är Louis tjej, och att det kanske är ännu fler fans här i England eftersom killarna kommer härifrån, men ändå, han såg inte ut som ett fan precis, inte för att fan måste se ut på ett speciellt sätt, men det kändes lite ovanligt, för jag tippar på att han är en kille i iallafall 19 års åldern, och på radion spelades det ju hårdrocksmusik, så det kändes ju inte som att 1D var hans musiksmak direkt. Jag kollar på honom förvånat.
-Ehrm, ja, hur kunde du veta? Säger jag lite förvånat, han skrattar till lite, jag måste erkänna att hans skratt var väldigt gulligt.
-Min lillasyster Emily är ett stort One Direction fan, hon vet allt om dem och speciellt om Louis, hon gillar dig väldigt mycket ska jag säga och hon visade mig din blogg, som hon läser varje dag, och jag måste erkänna att jag brukar titta in på den ibland också, bara för att du verkar vara en helgo tjej, säger han.
Jag ger honom ett litet leende, det var ju snällt sagt, han kändes inte som den killen som sa massa snälla, halvgulliga saker, men han verkade faktiskt jättesnäll. Det kändes dock lite konstigt att han hade varit inne på min blogg, jag fattar nog inte riktigt själv hur stort allting har blivit.
-Jaha, vad kul, då får du ta och hälsa från mig, du verkar vara en gó kille också, svarar jag glatt.
-Hon skulle dö av lycka om du gav henne din aotograf, kan du göra det? Bara om du vill alltså, säger han och börjar rota efter något i bilfacket.
-Självklart kan jag det, svarar jag glatt. Han rotar fram en penna och ett papper som jag sedan kluddar ner mitt namn på, med tanke på att jag sitter i en taxi blir det inte sådär jättesnyggt, men det får väll duga.
Vi snackar sedan vidare om lite allt möjligt, han var så snäll och vänlig liksom, som en bra kompis, jag berättade för honom lite mer om modellerbjudanden och vad jag skulle göra nu i veckan, han lyssnade på riktigt bra, han berättade för mig att han var ett stort fan av fotboll och spelade i något lag som jag låtsades att jag kände igen.
-Ja, men då kanske man får ta och kolla någon gång då, säger jag efter lite fotbollsnack.
-Det skulle vara kul, vi har match imorgon faktiskt, svarar han glatt. Innan jag hoppar ut från bilen ger vi varandra våra mobilnummer, eftersom vi kanske ska träffas imorgon när han ska spela fotboll.
-Just det, vad heter du? Säger jag och vi båda börjar garva, hur kunde vi ha missat det?
-Jag heter Simon, säger han och sträcker fram sin högerhand och hälsar, sen måste han åka iväg.
När jag klivit ur taxin inser jag att det har börjat regna så jag skyndar mig in i hotellet och checkar in, woouw en riktig lyxsvit fick jag bo i, och ha alldeles för mig själv, det skulle faktiskt bli ganska skönt att vara lite för sig själv ett tag nu ändå, även fast jag saknade Louis lite såklart, men jag tror själv att det är ganska bra att vi är borta ifrån varandra ibland, för det gör att vi uppskattar tiden vi har tillsammans mera.
Jag kollar på klockan, den var bara 12:00 en, Jeff och Eleanor skulle inte komma förrän vid 4 tiden, Eleanor var ju härifrån, så hon skulle ju bo hemma, även fast hon nu hade köpt lägenhet i USA också, men Jeff var ju från USA så han skulle också bo på hotell, inte dethär dock, men det närmsta, så jag hade några timmar att göra vad jag vill på. Jag tänker för mig själv att jag ju bara måste prova att äta fisch and chips, Lindsey hade provat det sist hon var här och hon hade bokstavligt talat älskat det, hade hon berätttat för mig. Undrar hur det är med hon förresten? Jag tar på mig mina converse sen går jag ut igen, jag är verkligen sjukt dålig på att hitta här i London men jag bestämmer mig för att bara gå och se vart någonstans jag hamnar, tillslut kommer jag till något litet matställe, jag rotar fram plånboken i fickan och köper en fisch and chips, jag slår mig ner på någon utestol fastän det regnar ute, det var faktiskt riktigt gott, jag tar upp mobilen ur fickan, ett nytt sms från Josephine och ett från Louis, gosh så förvånande, jag öppnar Louis först: ''Hey babe, haru det bra för jag antar att du är framme nu eller? ;)<3'' jag ler medan jag svarar: ''Förutom spöregn så har jag det super, sitter ute och äter fish and ships, asgott ju:D<3'' svarar jag sen öppnar jag Josses: ''Ring mig, jag har en heldel att berätta ;)<3'' Istället för att svara knappar jag in hennes nummer och tar telefonen mot örat, eftersom jag har ätit färdigt nu så går jag iväg, jag vet inte vart jag ska någonstans, jag bara går, medan jag snackar i telefon. Hon berättar om hur Louis blivit ledsen när vi sagt hejdå,, jag kan inte låta bli att awh:a, han är ju för underbar, sen berättar hon om Zayn, att dem hade kysst varandra, om hur gullig han var, jag kunde inte låta bli att le, jag visste att det skulle hända någon dag, men redan nu? Det var ju toppen, så sjukt kul att dem båda har hittat någon. Vi pratar sedan i ungefär en timme, när jag lägger på har jag ingen aning om vart jag är någonstans. Så jag bestämmer mig för att vända och försöka hitta tillbaka. Regnet övergår till ett ännu mer kraftigt regn och det börjar åska i luften, usch fyfan, jag hatar åska, jag springer så fort jag kan, och letar hur lång tid som helst, men jag hittar verkligen inte tillbaka, vart tusan var jag någonstans? Skulle jag ringa killarna och fråga? Dem skulle antagligen veta, fast nej, jag ville inte störa dem, jag visste att dem hade mycket attt göra idag. Känslig som jag är börjar jag gråta, allt blev så jobbigt helt plötsligt, regnet, åskan, mitt dåliga minne, jag tar upp min mobil och går in på min kontaktlista, då kommer jag på det, Danielle, hon är ju här, jag hade fått hennes nummer av killarna och vi hade messat en heldel, eftersom det är Liams tjej så skulle vi ju träffas, men vi hade ännu inte gjort det, det kanske var dags nu? Nu när vi kunde och vi båda hade faktiskt sätt fram emot det. Jag tvekar lite, men tillslut ringer jag henne. När vi pratar i telefon pratar vi som om vi har kännt varandra hela livet typ, men det känns som vi har kännt varandra riktigt länge genom telefon, bara för att vi hade snackat enhel del gånger, hon visste en heldel om mig fast vi inte ens hade träffats, lite konstigt kanske, men så är det. Jag berättar om att jag lyckats komma bort mig och som jag trott vet hon var jag är någonstans, det dröjer inte lång tid förrän hon kommer dit. Vi hälsar på varandra och kramar om varandra, sen börjar vi gå tillbaka mot hotellet, hon vet ju vägen dit. Vi snackar på om lite allt möjligt, hon var verkligen lätt att prata med, det förvånade mig att alla som hade något med One Direction att göra var så snälla, goa och lätta att snacka med, precis alla kändes som vänner man hade haft hela livet, fast man knappt kände dem. Hon berättar lite om Liam och hennes förhållande, och om hennes dans, hon berättar även lite om hur det kändes när Liam...kysste Georgia och om hur dem träffades, jag kan se på henne att hon ler medan hon berättar, jag berättar lite om mig och Louis och lite om mig själv, sen berättar jag även lite om vad jag ska göra i veckan med modellandet och sånt, det dröjer inte lång tid förrän vi är framme vid hotelllet.
-Hänka på in, föreslår jag, när vi har kommit in byter jag först om, sen sätter vi oss på sängen och snackar vidare. Det kändes verkligen som om att jag hade fått en till vän, det betydde mycket för mig, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, dem var ju typ bästa vänner, undrar om hon vet att hon ska komma? Jag blir tvungen och fråga, tydligen visste hon det, men hon visste inte att det var för att hon skulle hjälpa mig. Hon blir riktigt glad när jag berättar det, jag börjar berätta om allt detdär om vad Louis tycker om att jag är med henne, Danielle himlar med ögonen.
-Du har rätt, hon är en underbar tjej men det hon gjorde mot Louis var väll inte så schysst, men han kan ju samtidigt inte bestämma vem du är med, säger hon glatt. Det kändes skönt att ha någon som hållde med mig, eller tycker jag själv så egentligen? Jag var ju ändå lite orolig överallt, det kanske är ganska taskigt, om Louis ändå har blivit såpass sårad av henne, men då får jag väll vara taskig då, tänker jag.
Vi bestämmer oss för att ses igen fast hon måste verkligen gå nu, hon skulle iväg på någon dansövning, vi kramar om varandra och direkt när hon har gått tar jag upp mobilen och messar Liam: ''Har precis träffat din flickvän, ashärlig tjej ju, ta vara på henne :D'' skriver jag, jag får snabbt därefter ett väldigt enkelt svar: ''Japp, jag vet, det gör jag :D'' Jag kollar på klockan, oj, vad fort tiden hade gått, nu ska deras flyg ha landat, men det är fortfarande en timme kvar tills vi skulle träffas och ha vårat lilla möte, sen skulle vi gå iväg till kontoret av argenturen, jag är minst sagt riktigt nervös.
Louis perspektiv: Vi hade väldigt mycket att göra idag, samtidigt som vi satt på planet påväg till Tyskland fick vi ta itur med massvis av pappersarbete, att fylla i massor av olika papper är nog bland det tråkigaste som finns, det tror jag Zayn, Liam, Harry och Niall också kan hålla med mig om, men det var sådant som vi blev tvugna att göra.
Jag kollar på Liam som sitter och messar, och ser att det står Linnea, självklart blir jag lite nyfiken.
-Messaru med Linnea va? Säger jag lite buskaxigt. Han kollar upp på mig.
-Äh, jag ska lägga från mig mobilen och fortsätta med papprena jag lovar, skulle bara svara lite snabbt och ja Louis, Linnea skrev att hon hade vart med Danielle, får man inte svara då? Säger han lite busigt, sen återgår vi till våra papper. Det var verkligen hur mycket som helst, helst av allt skulle jag bara vilja riva sönder hela högen.
Jag är väldigt ointresserad, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, jag visste att hon och Linnea skulle träffas idag, visst det handlade om modellandet, men dem var ju även kompisar, jag vill inte va en sådan som betämmer över sin partner i ett förhållande, hon fick självklart vara med vilka hon ville, men jag hatar verkligen att hon umgås med henne, även om hon inte trodde på mig så visste jag att det skulle reda till REJÄLT trubbel och jag ville bara Linneaas bästa, men det fattar ju inte hon, jag suckar högt och alla kollar frågande på mig, jag ignorerar deras blickar och återgår till pappershögen, vi sitter och skriver på och läser igenom massor av tråkiga papper nästan hela vägen till Berlin, det känns riktigt skönt när vi äntligen är framme och kan kliva ur planet. På flygplatsen blir vi fotades av massvis med papparazzis men det är dock inte så stor folkmassa där, så vi kan faktiskt ta bilder med några fans, sen skyndar vi oss ut till en taxi och åker till hotellet vi ska spendera dehär dagarna på.
Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt tro mina ögon och öron, det hade varit en lång dag - men fytusan så bra den slutade.
Eleanor och jag hade självklart pratat på som vanligt när vi träffades, hon var lika rolig och snäll som alltid och Jeff klagade på vårat beteende, han sade att kompisheten fick vi ta utanför jobbet, vilket inte hade gått så bra till en början, men efter en stund lugnade vi ner oss och återgick till planeringen, tillslut var det dags att åka till argenturen, skulle jag bli signad eller inte? Jag hade varit så sjukt nervös, men Jeff och Eleanor hade lugnat ner mig. Vi satt sedan länge där på konmtoret och snackade, dem älskade bilderna på mig och dem älskade verkligen mig, dem behandlade mig riktigt schysst, jag fick plåta lite och dem signerade mig - helt sjukt, och jag skulle redan imorgon få mitt första jobb, första jobb som modell, det var helt sjukt egentligen, det hade blivit många telefonsamtal fram och tillbaka med mina föräldrar också, och ja..det var väldigt mycket helt enkelt, jag kunde inte riktigt tro det, att en dröm jag haft sen flera år tillbaka hade gått i uppfyllelse, det var mycket i mitt liv jag inte förstod, dels detta, att lilla jag som inte ens var dendär snyggaste, populäraste tjejen i klassen nu var MODELL och att lilla jag, som knappt aldrig haft en kille förut, skulle få världens bästa Louis Tomlinson, hur kunde det gå till egentligen? Vad har jag gjort som gör mig värd honom? Jag blev så obeskrivligt glad och hoppade runt av lycka, Jeff och Eleanor var nästan ännu gladare. Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...
förlåt för ännu ett tråkigt mellankapitel D: men sånna måste finnas oxå.
btv: tack till alla som kommenterar, både här och på bdb - ni är sjukt snälla & de e
kul att ni gillar novellen, förlåt för att den är så tråkig nu ba (a''
Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på min omgivning, jag var i min egna lilla bubbla,
det var fullproppat med folk på flygplatsen, massor av directioners visste ju att jag skulle vara här,
så dem hade kommit för att träffa mig. Det kändes fortfarande lite konstigt, jag är ju ingen kändis liksom?
Varför vill dem ha min aoutograf och ta bild med mig? Vissa trodde att killarna också skulle komma, så
det var antagligen därför det var så många, men jag hade fått talat om för alla att dem kommer om några
dagar, att dem ska vara i Tyskland först, först hade dem alla blivit besvikna, sen hade dem släppt det ganska fort
och börjat snacka med mig istället, jag försökte le så mycket som möjligt och vara lite social, men egentligen var jag i min egna lilla bubbla, jag hade så mycket jag gick och tänkte på nu. Ett killfans kom fram och kramade mig bakifrån, jag blev livrädd, kramar går bra sålänge jag är beredd på det, annars är det bara läskigt, eftersom jag tänker tillbaka på när jag blev kidnappad, våldtagen, allt detdär, det kunde vara riktigt obehagligt med andras närhet, det var svårt, eftersom jag mindes hur dem hade rört mig och tagit på mig, tanken gjorde mig äcklad. Den ända som egentligen kunde röra vid mig utan att jag kunde känna mig rädd var Louis, han fick mig alltid så lugn. Jag hade häller ingen livvakt med mig så jag fick skynda mig att ta mig ut från flygplatsen sedan, det tog en liten stund att hitta till allt men det hade gått ganska bra, jag berättar lite stressat adressen till hotellet jag skulle bo på och vi åker iväg. Jag lägger märke till att taxischauffören tittar på mig ovanligt mycket, eller kanske att jag inbillar mig? Jag gräver fram mobilen ur fickan, och går in på meddelanden, skriver något och suddar ut det, skriver något och suddar ur det, skriver något och suddar ut det, och fortsätter att göra så, som jag alltid gör när jag blir lite nervös eller när det blir spänd stämning, det kändes ganska obehagligt, jag ville bara komma fram till hotellet NU. När jag är upptagen på att skriva och sudda ut så ser det ut som han vill säga något, han öppnar munnen men stänger den igen, vilken underlig typ.
-Förlåt, men jag måste bara fråga du är Linnea Andersson från Sverige va? Säger han tillslut, jag kollar upp och möter hans blick i backspegeln, hur sjutton kunde han veta? Visst att jag är Louis tjej, och att det kanske är ännu fler fans här i England eftersom killarna kommer härifrån, men ändå, han såg inte ut som ett fan precis, inte för att fan måste se ut på ett speciellt sätt, men det kändes lite ovanligt, för jag tippar på att han är en kille i iallafall 19 års åldern, och på radion spelades det ju hårdrocksmusik, så det kändes ju inte som att 1D var hans musiksmak direkt. Jag kollar på honom förvånat.
-Ehrm, ja, hur kunde du veta? Säger jag lite förvånat, han skrattar till lite, jag måste erkänna att hans skratt var väldigt gulligt.
-Min lillasyster Emily är ett stort One Direction fan, hon vet allt om dem och speciellt om Louis, hon gillar dig väldigt mycket ska jag säga och hon visade mig din blogg, som hon läser varje dag, och jag måste erkänna att jag brukar titta in på den ibland också, bara för att du verkar vara en helgo tjej, säger han.
Jag ger honom ett litet leende, det var ju snällt sagt, han kändes inte som den killen som sa massa snälla, halvgulliga saker, men han verkade faktiskt jättesnäll. Det kändes dock lite konstigt att han hade varit inne på min blogg, jag fattar nog inte riktigt själv hur stort allting har blivit.
-Jaha, vad kul, då får du ta och hälsa från mig, du verkar vara en gó kille också, svarar jag glatt.
-Hon skulle dö av lycka om du gav henne din aotograf, kan du göra det? Bara om du vill alltså, säger han och börjar rota efter något i bilfacket.
-Självklart kan jag det, svarar jag glatt. Han rotar fram en penna och ett papper som jag sedan kluddar ner mitt namn på, med tanke på att jag sitter i en taxi blir det inte sådär jättesnyggt, men det får väll duga.
Vi snackar sedan vidare om lite allt möjligt, han var så snäll och vänlig liksom, som en bra kompis, jag berättade för honom lite mer om modellerbjudanden och vad jag skulle göra nu i veckan, han lyssnade på riktigt bra, han berättade för mig att han var ett stort fan av fotboll och spelade i något lag som jag låtsades att jag kände igen.
-Ja, men då kanske man får ta och kolla någon gång då, säger jag efter lite fotbollsnack.
-Det skulle vara kul, vi har match imorgon faktiskt, svarar han glatt. Innan jag hoppar ut från bilen ger vi varandra våra mobilnummer, eftersom vi kanske ska träffas imorgon när han ska spela fotboll.
-Just det, vad heter du? Säger jag och vi båda börjar garva, hur kunde vi ha missat det?
-Jag heter Simon, säger han och sträcker fram sin högerhand och hälsar, sen måste han åka iväg.
När jag klivit ur taxin inser jag att det har börjat regna så jag skyndar mig in i hotellet och checkar in, woouw en riktig lyxsvit fick jag bo i, och ha alldeles för mig själv, det skulle faktiskt bli ganska skönt att vara lite för sig själv ett tag nu ändå, även fast jag saknade Louis lite såklart, men jag tror själv att det är ganska bra att vi är borta ifrån varandra ibland, för det gör att vi uppskattar tiden vi har tillsammans mera.
Jag kollar på klockan, den var bara 12:00 en, Jeff och Eleanor skulle inte komma förrän vid 4 tiden, Eleanor var ju härifrån, så hon skulle ju bo hemma, även fast hon nu hade köpt lägenhet i USA också, men Jeff var ju från USA så han skulle också bo på hotell, inte dethär dock, men det närmsta, så jag hade några timmar att göra vad jag vill på. Jag tänker för mig själv att jag ju bara måste prova att äta fisch and chips, Lindsey hade provat det sist hon var här och hon hade bokstavligt talat älskat det, hade hon berätttat för mig. Undrar hur det är med hon förresten? Jag tar på mig mina converse sen går jag ut igen, jag är verkligen sjukt dålig på att hitta här i London men jag bestämmer mig för att bara gå och se vart någonstans jag hamnar, tillslut kommer jag till något litet matställe, jag rotar fram plånboken i fickan och köper en fisch and chips, jag slår mig ner på någon utestol fastän det regnar ute, det var faktiskt riktigt gott, jag tar upp mobilen ur fickan, ett nytt sms från Josephine och ett från Louis, gosh så förvånande, jag öppnar Louis först: ''Hey babe, haru det bra för jag antar att du är framme nu eller? ;)<3'' jag ler medan jag svarar: ''Förutom spöregn så har jag det super, sitter ute och äter fish and ships, asgott ju:D<3'' svarar jag sen öppnar jag Josses: ''Ring mig, jag har en heldel att berätta ;)<3'' Istället för att svara knappar jag in hennes nummer och tar telefonen mot örat, eftersom jag har ätit färdigt nu så går jag iväg, jag vet inte vart jag ska någonstans, jag bara går, medan jag snackar i telefon. Hon berättar om hur Louis blivit ledsen när vi sagt hejdå,, jag kan inte låta bli att awh:a, han är ju för underbar, sen berättar hon om Zayn, att dem hade kysst varandra, om hur gullig han var, jag kunde inte låta bli att le, jag visste att det skulle hända någon dag, men redan nu? Det var ju toppen, så sjukt kul att dem båda har hittat någon. Vi pratar sedan i ungefär en timme, när jag lägger på har jag ingen aning om vart jag är någonstans. Så jag bestämmer mig för att vända och försöka hitta tillbaka. Regnet övergår till ett ännu mer kraftigt regn och det börjar åska i luften, usch fyfan, jag hatar åska, jag springer så fort jag kan, och letar hur lång tid som helst, men jag hittar verkligen inte tillbaka, vart tusan var jag någonstans? Skulle jag ringa killarna och fråga? Dem skulle antagligen veta, fast nej, jag ville inte störa dem, jag visste att dem hade mycket attt göra idag. Känslig som jag är börjar jag gråta, allt blev så jobbigt helt plötsligt, regnet, åskan, mitt dåliga minne, jag tar upp min mobil och går in på min kontaktlista, då kommer jag på det, Danielle, hon är ju här, jag hade fått hennes nummer av killarna och vi hade messat en heldel, eftersom det är Liams tjej så skulle vi ju träffas, men vi hade ännu inte gjort det, det kanske var dags nu? Nu när vi kunde och vi båda hade faktiskt sätt fram emot det. Jag tvekar lite, men tillslut ringer jag henne. När vi pratar i telefon pratar vi som om vi har kännt varandra hela livet typ, men det känns som vi har kännt varandra riktigt länge genom telefon, bara för att vi hade snackat enhel del gånger, hon visste en heldel om mig fast vi inte ens hade träffats, lite konstigt kanske, men så är det. Jag berättar om att jag lyckats komma bort mig och som jag trott vet hon var jag är någonstans, det dröjer inte lång tid förrän hon kommer dit. Vi hälsar på varandra och kramar om varandra, sen börjar vi gå tillbaka mot hotellet, hon vet ju vägen dit. Vi snackar på om lite allt möjligt, hon var verkligen lätt att prata med, det förvånade mig att alla som hade något med One Direction att göra var så snälla, goa och lätta att snacka med, precis alla kändes som vänner man hade haft hela livet, fast man knappt kände dem. Hon berättar lite om Liam och hennes förhållande, och om hennes dans, hon berättar även lite om hur det kändes när Liam...kysste Georgia och om hur dem träffades, jag kan se på henne att hon ler medan hon berättar, jag berättar lite om mig och Louis och lite om mig själv, sen berättar jag även lite om vad jag ska göra i veckan med modellandet och sånt, det dröjer inte lång tid förrän vi är framme vid hotelllet.
-Hänka på in, föreslår jag, när vi har kommit in byter jag först om, sen sätter vi oss på sängen och snackar vidare. Det kändes verkligen som om att jag hade fått en till vän, det betydde mycket för mig, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, dem var ju typ bästa vänner, undrar om hon vet att hon ska komma? Jag blir tvungen och fråga, tydligen visste hon det, men hon visste inte att det var för att hon skulle hjälpa mig. Hon blir riktigt glad när jag berättar det, jag börjar berätta om allt detdär om vad Louis tycker om att jag är med henne, Danielle himlar med ögonen.
-Du har rätt, hon är en underbar tjej men det hon gjorde mot Louis var väll inte så schysst, men han kan ju samtidigt inte bestämma vem du är med, säger hon glatt. Det kändes skönt att ha någon som hållde med mig, eller tycker jag själv så egentligen? Jag var ju ändå lite orolig överallt, det kanske är ganska taskigt, om Louis ändå har blivit såpass sårad av henne, men då får jag väll vara taskig då, tänker jag.
Vi bestämmer oss för att ses igen fast hon måste verkligen gå nu, hon skulle iväg på någon dansövning, vi kramar om varandra och direkt när hon har gått tar jag upp mobilen och messar Liam: ''Har precis träffat din flickvän, ashärlig tjej ju, ta vara på henne :D'' skriver jag, jag får snabbt därefter ett väldigt enkelt svar: ''Japp, jag vet, det gör jag :D'' Jag kollar på klockan, oj, vad fort tiden hade gått, nu ska deras flyg ha landat, men det är fortfarande en timme kvar tills vi skulle träffas och ha vårat lilla möte, sen skulle vi gå iväg till kontoret av argenturen, jag är minst sagt riktigt nervös.
Louis perspektiv: Vi hade väldigt mycket att göra idag, samtidigt som vi satt på planet påväg till Tyskland fick vi ta itur med massvis av pappersarbete, att fylla i massor av olika papper är nog bland det tråkigaste som finns, det tror jag Zayn, Liam, Harry och Niall också kan hålla med mig om, men det var sådant som vi blev tvugna att göra.
Jag kollar på Liam som sitter och messar, och ser att det står Linnea, självklart blir jag lite nyfiken.
-Messaru med Linnea va? Säger jag lite buskaxigt. Han kollar upp på mig.
-Äh, jag ska lägga från mig mobilen och fortsätta med papprena jag lovar, skulle bara svara lite snabbt och ja Louis, Linnea skrev att hon hade vart med Danielle, får man inte svara då? Säger han lite busigt, sen återgår vi till våra papper. Det var verkligen hur mycket som helst, helst av allt skulle jag bara vilja riva sönder hela högen.
Jag är väldigt ointresserad, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, jag visste att hon och Linnea skulle träffas idag, visst det handlade om modellandet, men dem var ju även kompisar, jag vill inte va en sådan som betämmer över sin partner i ett förhållande, hon fick självklart vara med vilka hon ville, men jag hatar verkligen att hon umgås med henne, även om hon inte trodde på mig så visste jag att det skulle reda till REJÄLT trubbel och jag ville bara Linneaas bästa, men det fattar ju inte hon, jag suckar högt och alla kollar frågande på mig, jag ignorerar deras blickar och återgår till pappershögen, vi sitter och skriver på och läser igenom massor av tråkiga papper nästan hela vägen till Berlin, det känns riktigt skönt när vi äntligen är framme och kan kliva ur planet. På flygplatsen blir vi fotades av massvis med papparazzis men det är dock inte så stor folkmassa där, så vi kan faktiskt ta bilder med några fans, sen skyndar vi oss ut till en taxi och åker till hotellet vi ska spendera dehär dagarna på.
Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt tro mina ögon och öron, det hade varit en lång dag - men fytusan så bra den slutade.
Eleanor och jag hade självklart pratat på som vanligt när vi träffades, hon var lika rolig och snäll som alltid och Jeff klagade på vårat beteende, han sade att kompisheten fick vi ta utanför jobbet, vilket inte hade gått så bra till en början, men efter en stund lugnade vi ner oss och återgick till planeringen, tillslut var det dags att åka till argenturen, skulle jag bli signad eller inte? Jag hade varit så sjukt nervös, men Jeff och Eleanor hade lugnat ner mig. Vi satt sedan länge där på konmtoret och snackade, dem älskade bilderna på mig och dem älskade verkligen mig, dem behandlade mig riktigt schysst, jag fick plåta lite och dem signerade mig - helt sjukt, och jag skulle redan imorgon få mitt första jobb, första jobb som modell, det var helt sjukt egentligen, det hade blivit många telefonsamtal fram och tillbaka med mina föräldrar också, och ja..det var väldigt mycket helt enkelt, jag kunde inte riktigt tro det, att en dröm jag haft sen flera år tillbaka hade gått i uppfyllelse, det var mycket i mitt liv jag inte förstod, dels detta, att lilla jag som inte ens var dendär snyggaste, populäraste tjejen i klassen nu var MODELL och att lilla jag, som knappt aldrig haft en kille förut, skulle få världens bästa Louis Tomlinson, hur kunde det gå till egentligen? Vad har jag gjort som gör mig värd honom? Jag blev så obeskrivligt glad och hoppade runt av lycka, Jeff och Eleanor var nästan ännu gladare. Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...
förlåt för ännu ett tråkigt mellankapitel D: men sånna måste finnas oxå.
btv: tack till alla som kommenterar, både här och på bdb - ni är sjukt snälla & de e
kul att ni gillar novellen, förlåt för att den är så tråkig nu ba (a''
that what makes you beutiful kapitel 50
Linneas perspektiv:
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting
Vi kan inte låta bli att garva när Harry plockar upp sakerna från den lilla påsen.
-Utifall ni skulle vilja bli lite påminda liksom, säger Harry och ler malligt, samtidigt som han kastar iväg två kogodedjur emot oss, så typiskt dem, köpa något bara för att retas. Efter att vi har stått och garvat ett litet tag måste dem gå, eftersom konserten skulle börja. Jag och Josephine skyndar oss ut till våra vipplatser vi hade och sen startar showen. Varje gång Zayn sjunger ser man att han kollar på Josephine, Josephone blir lite röd om kinderna och hon står med världens största leende, vilket jag förstår, jag visste dendär känslan, jag kommer så väl ihåg första gången Louis sjöng för mig, när han gick fram till scenen, sträckte ut sin hand, det var samma kväll, efteråt som demdär jävla kidnapparna var ute efter mig igen, samma kväll som jag blev skju...SLUTA NU FÖRFAN, tänk inte på det, ha kul istället Linnea, tänker jag för mig själv. Sedan blev jag så upptagen med att tänka på Josephine och Zayn att jag knappt märkte att Louis tittade på mig häller, rätt in i ögonen, som vanligt så smälte jag.
Varje gång jag hörde deras musik blev jag så tankfylld liksom, livet kunde inte vara så mycket bättre nu, jag stod här bredvid min bästa vän och kollade på när världens bästa pojkvän och världens bästa killkompisar sjöng, man blev så glad av att se dem, det bara spudlade energi om dem, Josephine såg väldigt lycklig ut hon också.
Jag hoppas verkligen att dem kommer bli dem två någon dag, det är självklart inget jag kan styra över men heregud, man ser ju på dem hur mycket dem gillar varandra, dem skulle verkligen passa tillsammans också, bZayn hade haft det lite svårt att träffa tjejer liksom Josephine hade det svårt med att träffa killar, men när dem var tillsammans med varandra var det helt annorlunda, dessutom var dem båda lite sådär halvmystiska, och ja..bara grymt söta helt enkelt.
Veckan går väldigt fort, det hade faktiskt varit riktigt kul att besökt Sverige tillsammans med killarna, att kunna visa dem lite av mitt hemland liksom, det kändes lite proffsigt, jag visste vad allting låg liksom, jag hade ju aldrig någon koll annars, haha, töntigt tänkt men whatever. Men nu skulle jag åka till London, och killarna skulle till Tyskland, fast dem kommer ju till London om 3 dagar igen, men ändå. Jag skulle åka med ett tidigare plan en killarna men dem hade ändå följt med mig till flygplatsen, Josephine var där också, nog kändes det lite konstigt att jag skulle till London utan killarna, jag hittar ju inte ens där, det är annorlunda när jag åker till pappa i USA för där har jag varit så många gånger, men London liksom, jag har aldrig i hela mitt liv sättit min fot där, och nu skulle jag åka dit...själv? Jeff och Eleanor skulle visserligen komma, men det är ju inte förrän imorgon och dem kommer ju ifrån USA, jag skakar av mig mina tankar, det kan väll inte vara så svårt att hitta. Att säga ''hejdå'' var alltid lika jobbigt, men denhär gången visste jag ju att vi skulle ses snart igen, men med Josephine var det desto värre.
Jag kramar om Niall, Harry, Zayn och Liam, tillslut kommer jag till Louis. Våra läppar möts i en såndär sorglig hejdåkyss, men som sagt, så skulle vi ju ändå träffas snart igen. Tillslut var det bara Josephine kvar, jag bokstavligt talat slängde mig i hennes armar, det skulle bli så jobbigt att lämna henne igen, det kändes som jag var värsta svikaren, och jag visste ju dessutom hur hon kände varje gång vi lämnade varandra.
-Jag kommer sakna dig, säger jag.
-Jag kommer sakna dig också.
3, 2, 1 så hade jag gått in på andra sidan av flygplatsen, jag går direkt emot min gate och väntar där ett tag tills planet kommer. Som vanligt när jag flyger ska det självklart bli försening så jag sätter mig tillrätta i planet och sjunker ner i en tidning som låg i facket vid sätet, det dröjer inte lång tid förrän planet startar ändå.
Josephines perspektiv:
Så var hon borta, igen, min bästa vän, helt veck, jag hade svårt att hålla tårarna inne, snart skulle Zayn försvina också, och jag skulle bli ensam igen, visst hade jag kompisar, men dem var så oäkta, Linnea var den jag verkligen kunde lita på, och så Zayn såklart, det var inte bara Zayn jag skulle sakna, utan de andra killarna också. Denhär veckan hade varit fantastiskt, dne hade förändrat mitt liv totalt. Jag och Zayn hade vart med varandra varje dag, ibland med de andra killarna och ibland själva, hela gänget var verkligen awesome, men Zayn var verkligen speciell, han skiljde sig från alla andra, han är den underbaraste killen jag någonsin har träffat, och nu...ska han åka till Tyskland. Tanken av att vi inte ens bor i samma land får mig att vilja spy.
Zayn ser att jag blir lite ledsen så han drar in mig i en kram, hans närhet gör mig så trygg, och jag blir genast mycket gladare, dem andra killarna ler mot mig, det kändes lite konstigt att vara ensamma med dem, ensam med Zayn var bara naturligt, men med alla dem andra, det kändes som Linneas killar liksom. Louis ser också lite ledsen ut, först förstår jag inte riktigt varför, sen drar Harry in honom i en kram.
-Du, ni ses ju snart igen, säger Harry och klämmer fram ett litet leende, Louis besvarar kramen och suckar högt.
Fan vad gulligt, han saknade henne redan, han var verkligen...nedstämd, han skulle iallafall få träffa henne igen, tillskillnad från mig.
-Nej, nu ska vi inte deppa killar....och tjejer, ska vi gå och köpa en muffin? Säger Liam, Niall blir så glad att han gör ett litet glädjeskutt, vilket får alla att börja asgarva, så typiskt Niall, men det var bara bra, för stämningen blev helt plötsligt mycket roligare, alla joinar Liams idé så vi går emot det lilla caféet, Zayn lägger sin arm om mina axlar, då möts vi självklart av en stor klunga fans, killarnas livvakter får jobba hårt för att vi ens ska komma fram, men tillslut har vi lyckats ta oss igen folkmassan, på cafeet är det ganska lugnt, det kommer några få som killarna tar kort och skriver aoutografer med dock, någon tjej bitchblickar mig rejält, men jag orkar inte bry mig, jag kollar bort ifrån henne och återgår till att äta min blåbärsmuffins och dricka min sprite. Vi sitter där ett bra tag och bara snackar om allt möjligt, Zayn sitter bredvid mig och tar tag i min hand, jag kollar mot honom och han kollar tillbaka, jag ger han ett litet leende som han sedan besvarar, jag blir lite generad och tittar ner i bordet.
Tillslut måste killarna gå mot planet, jag följer med så länge det går, sen kramar jag om dem, först Harry, sen Niall, sen Liam, sen Louis, när det är Louis tur säger jag åt honom att ge Linnea en kram från mig när dem träffats nästa gång, det går han självklart med på, tillslut var det bara Zayn kvar. Jag suckar olyckligt, var han verkligen tvungen att åka? Han drar in mig i en underbar kram, vi har kramats många gånger men denhär var mer speciell, han stryker mig på kinden igen, exakt så som han gjorde vid tågstationen en gång, jag ryser till.
-Jag kommer sakna dig, säger han med svag röst, han blir alldeles tårögd.
-Jag kommer sakna dig också, säger jag samtidigt som jag försöker hålla tårarna inne, jag stryker honom på kinden också, innan han säger:
-Men vi kommer ses snart igen, och till dess så ringer vi varenda dag, okej? Jag nickar som svar.
Sen går allt ganska fort, plötsligt trycks hans perfekta läppar emot mina och vi möts i en perfekt kyss, det är knappt så att jag tror att det är sant, nu fanns liksom bara Zayn här, någonstans långtlångt borta hörde jag kamerablickar men jag orkade inte bry mig, de andra killarna kommenterade något också, men jag orkade inte bry mig vad. Vi glider sakta isär.
-Förlåt, men du anar inte hur länge jag velat detdär, säger han lite tyst.
-Samma här, svarar jag, vi kysser varandra igen, sen måste dem verkligen gå. Det sista jag hör är Louis kommentar om att jag ska hålla mig borta från tjurar i fortsättningen, som han och de andra hade tjatat om varje dag sen händelsen, Louis var väldigt rolig allså, men jag förstod inte riktigt vad som precis hade hänt, Zayn hade kysst mig, vi hade kyss varandra två gånger, det var det bästa som någonsin hänt i hela mitt liv, var det typ vi nu? Jag tar upp mobilen, ett sms från Zayn ''Saknar dig redan sötis, ses snart igen /Din Zayn<3'' jag kunde inte låta bli att le, var det verkligen så att han verkligen var min på riktigt nu? ''Saknar dig med snyggo, klart vi ses /Din Josse<3'' svarar jag snabbt, det kändes så rätt att skriva så, som att jag väntat i hela mitt liv på att kunna säga att jag är hans, hans Josse.
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting
Vi kan inte låta bli att garva när Harry plockar upp sakerna från den lilla påsen.
-Utifall ni skulle vilja bli lite påminda liksom, säger Harry och ler malligt, samtidigt som han kastar iväg två kogodedjur emot oss, så typiskt dem, köpa något bara för att retas. Efter att vi har stått och garvat ett litet tag måste dem gå, eftersom konserten skulle börja. Jag och Josephine skyndar oss ut till våra vipplatser vi hade och sen startar showen. Varje gång Zayn sjunger ser man att han kollar på Josephine, Josephone blir lite röd om kinderna och hon står med världens största leende, vilket jag förstår, jag visste dendär känslan, jag kommer så väl ihåg första gången Louis sjöng för mig, när han gick fram till scenen, sträckte ut sin hand, det var samma kväll, efteråt som demdär jävla kidnapparna var ute efter mig igen, samma kväll som jag blev skju...SLUTA NU FÖRFAN, tänk inte på det, ha kul istället Linnea, tänker jag för mig själv. Sedan blev jag så upptagen med att tänka på Josephine och Zayn att jag knappt märkte att Louis tittade på mig häller, rätt in i ögonen, som vanligt så smälte jag.
Varje gång jag hörde deras musik blev jag så tankfylld liksom, livet kunde inte vara så mycket bättre nu, jag stod här bredvid min bästa vän och kollade på när världens bästa pojkvän och världens bästa killkompisar sjöng, man blev så glad av att se dem, det bara spudlade energi om dem, Josephine såg väldigt lycklig ut hon också.
Jag hoppas verkligen att dem kommer bli dem två någon dag, det är självklart inget jag kan styra över men heregud, man ser ju på dem hur mycket dem gillar varandra, dem skulle verkligen passa tillsammans också, bZayn hade haft det lite svårt att träffa tjejer liksom Josephine hade det svårt med att träffa killar, men när dem var tillsammans med varandra var det helt annorlunda, dessutom var dem båda lite sådär halvmystiska, och ja..bara grymt söta helt enkelt.
Veckan går väldigt fort, det hade faktiskt varit riktigt kul att besökt Sverige tillsammans med killarna, att kunna visa dem lite av mitt hemland liksom, det kändes lite proffsigt, jag visste vad allting låg liksom, jag hade ju aldrig någon koll annars, haha, töntigt tänkt men whatever. Men nu skulle jag åka till London, och killarna skulle till Tyskland, fast dem kommer ju till London om 3 dagar igen, men ändå. Jag skulle åka med ett tidigare plan en killarna men dem hade ändå följt med mig till flygplatsen, Josephine var där också, nog kändes det lite konstigt att jag skulle till London utan killarna, jag hittar ju inte ens där, det är annorlunda när jag åker till pappa i USA för där har jag varit så många gånger, men London liksom, jag har aldrig i hela mitt liv sättit min fot där, och nu skulle jag åka dit...själv? Jeff och Eleanor skulle visserligen komma, men det är ju inte förrän imorgon och dem kommer ju ifrån USA, jag skakar av mig mina tankar, det kan väll inte vara så svårt att hitta. Att säga ''hejdå'' var alltid lika jobbigt, men denhär gången visste jag ju att vi skulle ses snart igen, men med Josephine var det desto värre.
Jag kramar om Niall, Harry, Zayn och Liam, tillslut kommer jag till Louis. Våra läppar möts i en såndär sorglig hejdåkyss, men som sagt, så skulle vi ju ändå träffas snart igen. Tillslut var det bara Josephine kvar, jag bokstavligt talat slängde mig i hennes armar, det skulle bli så jobbigt att lämna henne igen, det kändes som jag var värsta svikaren, och jag visste ju dessutom hur hon kände varje gång vi lämnade varandra.
-Jag kommer sakna dig, säger jag.
-Jag kommer sakna dig också.
3, 2, 1 så hade jag gått in på andra sidan av flygplatsen, jag går direkt emot min gate och väntar där ett tag tills planet kommer. Som vanligt när jag flyger ska det självklart bli försening så jag sätter mig tillrätta i planet och sjunker ner i en tidning som låg i facket vid sätet, det dröjer inte lång tid förrän planet startar ändå.
Josephines perspektiv:
Så var hon borta, igen, min bästa vän, helt veck, jag hade svårt att hålla tårarna inne, snart skulle Zayn försvina också, och jag skulle bli ensam igen, visst hade jag kompisar, men dem var så oäkta, Linnea var den jag verkligen kunde lita på, och så Zayn såklart, det var inte bara Zayn jag skulle sakna, utan de andra killarna också. Denhär veckan hade varit fantastiskt, dne hade förändrat mitt liv totalt. Jag och Zayn hade vart med varandra varje dag, ibland med de andra killarna och ibland själva, hela gänget var verkligen awesome, men Zayn var verkligen speciell, han skiljde sig från alla andra, han är den underbaraste killen jag någonsin har träffat, och nu...ska han åka till Tyskland. Tanken av att vi inte ens bor i samma land får mig att vilja spy.
Zayn ser att jag blir lite ledsen så han drar in mig i en kram, hans närhet gör mig så trygg, och jag blir genast mycket gladare, dem andra killarna ler mot mig, det kändes lite konstigt att vara ensamma med dem, ensam med Zayn var bara naturligt, men med alla dem andra, det kändes som Linneas killar liksom. Louis ser också lite ledsen ut, först förstår jag inte riktigt varför, sen drar Harry in honom i en kram.
-Du, ni ses ju snart igen, säger Harry och klämmer fram ett litet leende, Louis besvarar kramen och suckar högt.
Fan vad gulligt, han saknade henne redan, han var verkligen...nedstämd, han skulle iallafall få träffa henne igen, tillskillnad från mig.
-Nej, nu ska vi inte deppa killar....och tjejer, ska vi gå och köpa en muffin? Säger Liam, Niall blir så glad att han gör ett litet glädjeskutt, vilket får alla att börja asgarva, så typiskt Niall, men det var bara bra, för stämningen blev helt plötsligt mycket roligare, alla joinar Liams idé så vi går emot det lilla caféet, Zayn lägger sin arm om mina axlar, då möts vi självklart av en stor klunga fans, killarnas livvakter får jobba hårt för att vi ens ska komma fram, men tillslut har vi lyckats ta oss igen folkmassan, på cafeet är det ganska lugnt, det kommer några få som killarna tar kort och skriver aoutografer med dock, någon tjej bitchblickar mig rejält, men jag orkar inte bry mig, jag kollar bort ifrån henne och återgår till att äta min blåbärsmuffins och dricka min sprite. Vi sitter där ett bra tag och bara snackar om allt möjligt, Zayn sitter bredvid mig och tar tag i min hand, jag kollar mot honom och han kollar tillbaka, jag ger han ett litet leende som han sedan besvarar, jag blir lite generad och tittar ner i bordet.
Tillslut måste killarna gå mot planet, jag följer med så länge det går, sen kramar jag om dem, först Harry, sen Niall, sen Liam, sen Louis, när det är Louis tur säger jag åt honom att ge Linnea en kram från mig när dem träffats nästa gång, det går han självklart med på, tillslut var det bara Zayn kvar. Jag suckar olyckligt, var han verkligen tvungen att åka? Han drar in mig i en underbar kram, vi har kramats många gånger men denhär var mer speciell, han stryker mig på kinden igen, exakt så som han gjorde vid tågstationen en gång, jag ryser till.
-Jag kommer sakna dig, säger han med svag röst, han blir alldeles tårögd.
-Jag kommer sakna dig också, säger jag samtidigt som jag försöker hålla tårarna inne, jag stryker honom på kinden också, innan han säger:
-Men vi kommer ses snart igen, och till dess så ringer vi varenda dag, okej? Jag nickar som svar.
Sen går allt ganska fort, plötsligt trycks hans perfekta läppar emot mina och vi möts i en perfekt kyss, det är knappt så att jag tror att det är sant, nu fanns liksom bara Zayn här, någonstans långtlångt borta hörde jag kamerablickar men jag orkade inte bry mig, de andra killarna kommenterade något också, men jag orkade inte bry mig vad. Vi glider sakta isär.
-Förlåt, men du anar inte hur länge jag velat detdär, säger han lite tyst.
-Samma här, svarar jag, vi kysser varandra igen, sen måste dem verkligen gå. Det sista jag hör är Louis kommentar om att jag ska hålla mig borta från tjurar i fortsättningen, som han och de andra hade tjatat om varje dag sen händelsen, Louis var väldigt rolig allså, men jag förstod inte riktigt vad som precis hade hänt, Zayn hade kysst mig, vi hade kyss varandra två gånger, det var det bästa som någonsin hänt i hela mitt liv, var det typ vi nu? Jag tar upp mobilen, ett sms från Zayn ''Saknar dig redan sötis, ses snart igen /Din Zayn<3'' jag kunde inte låta bli att le, var det verkligen så att han verkligen var min på riktigt nu? ''Saknar dig med snyggo, klart vi ses /Din Josse<3'' svarar jag snabbt, det kändes så rätt att skriva så, som att jag väntat i hela mitt liv på att kunna säga att jag är hans, hans Josse.
that what makes you beutiful kapitel 49
osephines mormor och morfar skall åka iväg till kyrkan så vi blir själva på gården, vi går bort mot kohagen och när vi är framme möts vi av något vi INTE vill se, vi stannar upp, jag blir helt stel i kroppen, HELVETE!
En liten bit ifrån kohagen fanns tjurhagen, och tydligen hade dem bytt hage, men det var inte bara det, dem hade på något vis lyckats ta sig ut, bakom en stor tjur kunde jag skymta staketet, det var sönder. Jag vet inte vad jag ska göra, jag bara står där, Josephine gör lika, inte en min rör vi, försiktigt nu, det är fan vilda tjurar mitt framför oss, jag visste inte mycket om kor och tjurar, men jag hade hört Josephines morfars berättelser om den vilda tjuren med ringar i nosen, han kom närmre. Vad skulle jag göra? Skulle jag springa, nej, det går inte, jag kan ju knappt gå ordentligt, men skulle jag stå kvar? Då kanske tjurarna skulle komma och stånga mig, jag sväljer hårt.
-Rör inte en min, säger Josephine, sen blir hon knäpptyst igen. Vildtjuren kommer närmare, för det måste vara den, bakom sig har han en hel klunga med andra tjurar, men dem ser inte alls lika farliga ut, vissa underhåller sig istället med att äta gräset som finns utanför hagen, jag står blixtstilla.
''Käre gode gud,om du nu finns, så nsälla, hjälp oss, jag vet att det är mycket begärt, eftersom jag redan har frågat dig detta förut, när jag varit nära döden, men låt mig leva, jag vill inte dö, pågrund av en tjur, snälla låt tjuren gå tillbaka och beta, låt Josephines morfar komma hem, amen'' Tänker jag tyst för mig själv. Ännu en tjur närmar sig Josephine, hon står helt blixtstilla, jag har aldrig sett någon stå så stilla förut. När tjuren närmar sig får jag panik, det ser ut som han ska buffa till mig så nu kan jag inte stå stilla längre, jag vet att man inte ska springa, men jag tänker mig inte för, ungefär 4 meter bakom mig står ett träd, det får mig att tänka på Madicken, då dem blev jagade av kor, då hade dem klättrat upp i trädet, för kor kan ju inte klättra, TACK GODE GUD ASTRID LINDGREN för den idén, den kunde rädda mig nu, men frågan är, kan jag klättra? Men jag hinner inte tänka så mycket, jag trodde knappt jag kunde springa, men på något vis lyckas jag ta mig dit och upp i trädet, tjuren jagade mig knappt dit, han stod kvar på samma plats som innan, kollade upp mot mig med en ganska arg blick.
-Josephine, klättra upp i trädet! Säger jag, samtidigt som jag försöker sätta mig tillrätta på en gren, hon hade också ett träd en bit bakom sig. Hon gör som jag nog också borde ha gjort, istället för att reta upp tjuren med att springa, går hon långsamt, långsamt bakåt och klättrar upp i trädet med långsamma rörelser, och jaha..nudå? Sitter vi fast i varsina träd med tjurar nedanför oss. Jag och Josephine kollar på varandra, ingen har något att säga, vi bara sitter där och stirrar, livrädda. Jag tog upp min telefon, tack gode gud hade jag den med mig, men vem skulle jag ringa? Vad kunde jag göra egentligen? Det var Josephines morfar som var räddningen och hans nummer hade jag inte. Jag kollar ner mot marken, kunde dem inte bara gå?
-Josephine, ring din morfar, piper jag fram, hon försöker gräva i fickan, men får inte fram något, hon skakar på huvudet, jag vet vad det betydde, hon hade inte mobilen med sig.
-Och du kan inte numret utantill? Frågar jag lite osäkert, hon skakar på huvudet.
Jag försöker gå in på internet, det måste ju finnas på eniro eller hitta.se, fan också ''du har förbrukat för mycket internet denna månad, var vänligen köp nytt för fortsatt surfning'' och köpa kunde jag inte. Jag går in på min kontaktlista, jag stannar på Louis, jag drar försiktigt telefonen emot örat, jag kollar ner mot tjurarna som nu står och betar nedanför oss, hur hade dem lyckats ta sönder staketet egentligen? ''Svara nu då för helvete'' mimar jag , det går några signaler och jag ska precis lägga på när jag hör hans röst.
''Hej babe'' säger han, precis som vanligt, han hade ingen aning om vad som hade hänt.
''Du måste lyssna på mig noga nu'' säger jag, samtidigt som jag försöker låta oskraj.
''Eh asså, kan du inte ringa senare, jag måste verkligen..''börjar han, vad tänkte han med egentligen?
''Louis, det är viktigt, riktigt viktigt'' säger jag räddt, man märker direkt att han hör att någonting är fel, jag kollar på Josephine, hon ser frågande ut.
''Vad?'' Frågar han.
''Okej, dethär kan låta lite konstigt, men jag och Josephine är hos hennes mormor och morfar ute på landet, dem har kor och tjurar och dem skulle åka bort till kyrkan så vi blev själva, vi skulle gå till kohagen trodde vi, men tjurarna och korna hade bytt hage, och tjurarna hade kommit lös, det är galna vilda tjurar förfan, vi stod helt blixtstilla, dem höll fan på att anfalla oss och nu har vi klättrat upp i träd, så vi sitter liksom fast här, tjurarna är nedanför oss och vi måste få tag på Josephines morfar, jag kan inte numret och inte Josephine häller, så snälla kan någon av er söka upp det, eller ni måste göra det'' svarar jag, han skrattar till lite, vilket jag ändå förstår, skulle jag ha hört historien hade jag tyckt den varit ganska komisk, men det var samtidigt ganska allvarligt, så vi hade inte tid med massa trams. Han ropar på Zayn, jag berättar namnet på Josephines morfar och adress, Zayn söker upp det, men det verkar ta en liten stund, MÅTTE mobilnumret finnas med och inte bara hemnumret nu, snälla. Yes, det gjorde det, jag går in på anteckningar och skriver upp det medan jag pratar för att komma ihåg, sen lägger jag snabbt på och ringer upp, konstigt nog är det Josephines mormor som svarar.
''Hej det är Linnea, Josephines kompis, vi har råkat ut för trubbel'' börjar jag.
''Vad har hänt?'' Frågar hon oroligt.
''Tjurarna har tagit sönder staketet, och vi sitter fast i ett träd, med tjurarna under oss, vi vet inte vad vi ska göra, ni måste komma och hjälpa oss'' svarar jag, jag tittar på Josephine, hon gör tummen upp tecknet.
''Jag och Roger kommer på en gång'' svarar hon, sen lägger hon på.
-Dem är påväg, säger jag till Josephine, hon andas ut.
Vi sitter där i trädet i ungefär 20 minuter, ganska tysta och bara väntar, tillslut kommer dem, Roger kör med traktorn och föser bort dem, han har varit bonde i hela sitt liv, han vet verkligen hur man hanskas med djur, vi får sitta kvar i trädet medan han byter hage på tjurarna, alla tjurar får gå över vägen till en annan hage, sen klättrar vi ner, egentligen hade vi kunnat klättrat ner tidigare, men vi ville verkligen försäkra oss om att det verkligen inte fanns några tjurar kvar, Roger tyckte vi var töntiga. Det tar längre tid att klättra ner från trädet en upp, även fast jag inte satt särskilt högt upp, men benen blev tvugna att jobba på ett helt annat sätt då, Louis hade ringt mig säkert fyra gånger, men jag hade inte orkat svara , jag vet inte riktigt varför, jag var fortfarande ganska chockad, Josephine kommer ner före mig, och självklart landar hon rätt i kobajs med fötterna, så jag börjar asgarva, då blir det bara ännu svårare att klättra. När vi är nere kamar Josephines mormor om oss hårt, hon förseslår att vi ska gå in i huset och hämta andan men Josephine är väldigt bestämd om att hon ska träffa Rosa först, även fast jag självt gärna hade joinat mormorns idé istället. Eftersom vi båda var lite fega så följde Roger med oss till kohagen där korna stod, dem snälla, tama. Josephine ville gå in, men jag stannade häldre utanför, men efter lite övertalningar så följde jag med Josephine och Roger. Jag hade varit här med Josephine förut och Rosa är väldigt snäll, det är en sak som är säker, men nu ville jag mest av allt bara gå in och duscha, ta på mig fina kläder och känna mig fresh, livet som bonde var nog inte riktigt min grej, speciellt inte efter dethär.
När vi slutligen skulle åka hem och berättade hela historien för Josephines mamma kunde vi inte låta bli att garva åt det, såhär i efterhand var ju allt så mycket roligare. Fast höjdpunkten var när Josephine skulle hoppa ner från trädet och ramlade i kobajset, det roliga var att jag trodde hon skulle dö lite halvt eftersom hon vanligtvis bara klagar på lite smuts under naglarna, men hon garvade bara? Hon gick inte ens och böt skor utan torkade bara av sig i gräset, fast det hade hon gjort nu dock. Vi åkte hem till sig, jag duschade och gjorde mig i ordning, outfiten fick bli ett par beiga piratbyxor med ett svart linne över, drog på lite lätt med mascaran sen drog vi iväg till tåget och åkte tillbaka till Stockholm. På tåget tar jag upp mobilen och ringer tillbaka till Louis, självklart hade han och Zayn berättattat för alla andra om historien så alla satt och asgarvade.
''Heeey, hade ni garvat lika mycket om vi låg på akuten efter att ha blivit stångade eller?'' Frågar jag och försöker låta sur, vilket jag inte lyckas så bra med, vi fortsätter snacka vidare en liten stund sen lägger vi på. Jag går in på twitter och svarar på några tweets, retweetar och följer några nya, sen skriver jag ett också ''This was a different day, maybe that we would be bullfighters, HATE COWS xx''
När vi kommer fram till Globen är det helt proppat med folk där, jag har varit i Globen många gånger, både utanför och innuti, men jag har nog aldrig sett så mycket folk, vi får gå in en annan väg och möter killarna backstage, dem ser väldigt finurliga ut, sen börjar dem asgarva.
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting.
haha asså förlåt för konstigt och meningslöst inlägg, men orkade inte med något så seriöst just nu HAHA , äsch vafan, nästa kanskekanske kommer lite senare iikv, och jag lovar...då ska inte inlägget bestå av kor x)
En liten bit ifrån kohagen fanns tjurhagen, och tydligen hade dem bytt hage, men det var inte bara det, dem hade på något vis lyckats ta sig ut, bakom en stor tjur kunde jag skymta staketet, det var sönder. Jag vet inte vad jag ska göra, jag bara står där, Josephine gör lika, inte en min rör vi, försiktigt nu, det är fan vilda tjurar mitt framför oss, jag visste inte mycket om kor och tjurar, men jag hade hört Josephines morfars berättelser om den vilda tjuren med ringar i nosen, han kom närmre. Vad skulle jag göra? Skulle jag springa, nej, det går inte, jag kan ju knappt gå ordentligt, men skulle jag stå kvar? Då kanske tjurarna skulle komma och stånga mig, jag sväljer hårt.
-Rör inte en min, säger Josephine, sen blir hon knäpptyst igen. Vildtjuren kommer närmare, för det måste vara den, bakom sig har han en hel klunga med andra tjurar, men dem ser inte alls lika farliga ut, vissa underhåller sig istället med att äta gräset som finns utanför hagen, jag står blixtstilla.
''Käre gode gud,om du nu finns, så nsälla, hjälp oss, jag vet att det är mycket begärt, eftersom jag redan har frågat dig detta förut, när jag varit nära döden, men låt mig leva, jag vill inte dö, pågrund av en tjur, snälla låt tjuren gå tillbaka och beta, låt Josephines morfar komma hem, amen'' Tänker jag tyst för mig själv. Ännu en tjur närmar sig Josephine, hon står helt blixtstilla, jag har aldrig sett någon stå så stilla förut. När tjuren närmar sig får jag panik, det ser ut som han ska buffa till mig så nu kan jag inte stå stilla längre, jag vet att man inte ska springa, men jag tänker mig inte för, ungefär 4 meter bakom mig står ett träd, det får mig att tänka på Madicken, då dem blev jagade av kor, då hade dem klättrat upp i trädet, för kor kan ju inte klättra, TACK GODE GUD ASTRID LINDGREN för den idén, den kunde rädda mig nu, men frågan är, kan jag klättra? Men jag hinner inte tänka så mycket, jag trodde knappt jag kunde springa, men på något vis lyckas jag ta mig dit och upp i trädet, tjuren jagade mig knappt dit, han stod kvar på samma plats som innan, kollade upp mot mig med en ganska arg blick.
-Josephine, klättra upp i trädet! Säger jag, samtidigt som jag försöker sätta mig tillrätta på en gren, hon hade också ett träd en bit bakom sig. Hon gör som jag nog också borde ha gjort, istället för att reta upp tjuren med att springa, går hon långsamt, långsamt bakåt och klättrar upp i trädet med långsamma rörelser, och jaha..nudå? Sitter vi fast i varsina träd med tjurar nedanför oss. Jag och Josephine kollar på varandra, ingen har något att säga, vi bara sitter där och stirrar, livrädda. Jag tog upp min telefon, tack gode gud hade jag den med mig, men vem skulle jag ringa? Vad kunde jag göra egentligen? Det var Josephines morfar som var räddningen och hans nummer hade jag inte. Jag kollar ner mot marken, kunde dem inte bara gå?
-Josephine, ring din morfar, piper jag fram, hon försöker gräva i fickan, men får inte fram något, hon skakar på huvudet, jag vet vad det betydde, hon hade inte mobilen med sig.
-Och du kan inte numret utantill? Frågar jag lite osäkert, hon skakar på huvudet.
Jag försöker gå in på internet, det måste ju finnas på eniro eller hitta.se, fan också ''du har förbrukat för mycket internet denna månad, var vänligen köp nytt för fortsatt surfning'' och köpa kunde jag inte. Jag går in på min kontaktlista, jag stannar på Louis, jag drar försiktigt telefonen emot örat, jag kollar ner mot tjurarna som nu står och betar nedanför oss, hur hade dem lyckats ta sönder staketet egentligen? ''Svara nu då för helvete'' mimar jag , det går några signaler och jag ska precis lägga på när jag hör hans röst.
''Hej babe'' säger han, precis som vanligt, han hade ingen aning om vad som hade hänt.
''Du måste lyssna på mig noga nu'' säger jag, samtidigt som jag försöker låta oskraj.
''Eh asså, kan du inte ringa senare, jag måste verkligen..''börjar han, vad tänkte han med egentligen?
''Louis, det är viktigt, riktigt viktigt'' säger jag räddt, man märker direkt att han hör att någonting är fel, jag kollar på Josephine, hon ser frågande ut.
''Vad?'' Frågar han.
''Okej, dethär kan låta lite konstigt, men jag och Josephine är hos hennes mormor och morfar ute på landet, dem har kor och tjurar och dem skulle åka bort till kyrkan så vi blev själva, vi skulle gå till kohagen trodde vi, men tjurarna och korna hade bytt hage, och tjurarna hade kommit lös, det är galna vilda tjurar förfan, vi stod helt blixtstilla, dem höll fan på att anfalla oss och nu har vi klättrat upp i träd, så vi sitter liksom fast här, tjurarna är nedanför oss och vi måste få tag på Josephines morfar, jag kan inte numret och inte Josephine häller, så snälla kan någon av er söka upp det, eller ni måste göra det'' svarar jag, han skrattar till lite, vilket jag ändå förstår, skulle jag ha hört historien hade jag tyckt den varit ganska komisk, men det var samtidigt ganska allvarligt, så vi hade inte tid med massa trams. Han ropar på Zayn, jag berättar namnet på Josephines morfar och adress, Zayn söker upp det, men det verkar ta en liten stund, MÅTTE mobilnumret finnas med och inte bara hemnumret nu, snälla. Yes, det gjorde det, jag går in på anteckningar och skriver upp det medan jag pratar för att komma ihåg, sen lägger jag snabbt på och ringer upp, konstigt nog är det Josephines mormor som svarar.
''Hej det är Linnea, Josephines kompis, vi har råkat ut för trubbel'' börjar jag.
''Vad har hänt?'' Frågar hon oroligt.
''Tjurarna har tagit sönder staketet, och vi sitter fast i ett träd, med tjurarna under oss, vi vet inte vad vi ska göra, ni måste komma och hjälpa oss'' svarar jag, jag tittar på Josephine, hon gör tummen upp tecknet.
''Jag och Roger kommer på en gång'' svarar hon, sen lägger hon på.
-Dem är påväg, säger jag till Josephine, hon andas ut.
Vi sitter där i trädet i ungefär 20 minuter, ganska tysta och bara väntar, tillslut kommer dem, Roger kör med traktorn och föser bort dem, han har varit bonde i hela sitt liv, han vet verkligen hur man hanskas med djur, vi får sitta kvar i trädet medan han byter hage på tjurarna, alla tjurar får gå över vägen till en annan hage, sen klättrar vi ner, egentligen hade vi kunnat klättrat ner tidigare, men vi ville verkligen försäkra oss om att det verkligen inte fanns några tjurar kvar, Roger tyckte vi var töntiga. Det tar längre tid att klättra ner från trädet en upp, även fast jag inte satt särskilt högt upp, men benen blev tvugna att jobba på ett helt annat sätt då, Louis hade ringt mig säkert fyra gånger, men jag hade inte orkat svara , jag vet inte riktigt varför, jag var fortfarande ganska chockad, Josephine kommer ner före mig, och självklart landar hon rätt i kobajs med fötterna, så jag börjar asgarva, då blir det bara ännu svårare att klättra. När vi är nere kamar Josephines mormor om oss hårt, hon förseslår att vi ska gå in i huset och hämta andan men Josephine är väldigt bestämd om att hon ska träffa Rosa först, även fast jag självt gärna hade joinat mormorns idé istället. Eftersom vi båda var lite fega så följde Roger med oss till kohagen där korna stod, dem snälla, tama. Josephine ville gå in, men jag stannade häldre utanför, men efter lite övertalningar så följde jag med Josephine och Roger. Jag hade varit här med Josephine förut och Rosa är väldigt snäll, det är en sak som är säker, men nu ville jag mest av allt bara gå in och duscha, ta på mig fina kläder och känna mig fresh, livet som bonde var nog inte riktigt min grej, speciellt inte efter dethär.
När vi slutligen skulle åka hem och berättade hela historien för Josephines mamma kunde vi inte låta bli att garva åt det, såhär i efterhand var ju allt så mycket roligare. Fast höjdpunkten var när Josephine skulle hoppa ner från trädet och ramlade i kobajset, det roliga var att jag trodde hon skulle dö lite halvt eftersom hon vanligtvis bara klagar på lite smuts under naglarna, men hon garvade bara? Hon gick inte ens och böt skor utan torkade bara av sig i gräset, fast det hade hon gjort nu dock. Vi åkte hem till sig, jag duschade och gjorde mig i ordning, outfiten fick bli ett par beiga piratbyxor med ett svart linne över, drog på lite lätt med mascaran sen drog vi iväg till tåget och åkte tillbaka till Stockholm. På tåget tar jag upp mobilen och ringer tillbaka till Louis, självklart hade han och Zayn berättattat för alla andra om historien så alla satt och asgarvade.
''Heeey, hade ni garvat lika mycket om vi låg på akuten efter att ha blivit stångade eller?'' Frågar jag och försöker låta sur, vilket jag inte lyckas så bra med, vi fortsätter snacka vidare en liten stund sen lägger vi på. Jag går in på twitter och svarar på några tweets, retweetar och följer några nya, sen skriver jag ett också ''This was a different day, maybe that we would be bullfighters, HATE COWS xx''
När vi kommer fram till Globen är det helt proppat med folk där, jag har varit i Globen många gånger, både utanför och innuti, men jag har nog aldrig sett så mycket folk, vi får gå in en annan väg och möter killarna backstage, dem ser väldigt finurliga ut, sen börjar dem asgarva.
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting.
haha asså förlåt för konstigt och meningslöst inlägg, men orkade inte med något så seriöst just nu HAHA , äsch vafan, nästa kanskekanske kommer lite senare iikv, och jag lovar...då ska inte inlägget bestå av kor x)
that what makes you beutiful kapitel 48
Linneas perspektiv:
-Det är en promise ring, vi är ju för unge för att gifta oss, speciellt du, men dendär är, ungefär som en förlovningsring, man har den så länge tills man kan, ja du vet gifta sig, den lovar att vi en dag kommer kunna gifta oss, att jag en dag kommer gå ner på knä och fria till dig, så om det är vad du vill, så tar du på dig den, om du känner dig osäker, så behöver du inte ha den, svarar han.
Det var inte ett svårt val, jag visste redan att vi skulle gifta oss någon dag, någon gång när vi båda var redo, jag visste att vi skulle bli detdär paret som sitter i samma soffa om 70 år, som folk kommer kunna fråga hur vi har klarat att hålla ihop så länge, jag tar på den på mitt ringfinger.
-Den är så fin Louis, tack så mycket, och det är klart att jag lovar, svarar jag, vi kramar om varandra igen.
Jag kunde verkligen inte vara lyckligare just nu!
Josephines perspektiv:
Att gå på date med Zayn hade varit helt, Amazayn, jag fattade inte, vad det var som hände med mig?
Zayn fick mig att känna mig så...ja, jag vet inte, det var någon speciell känsla iallafall, jag hade alltid haft det så svårt att vara och umgås med killar, jag hade alltid varit en typiskt tjejtjej, som bara umgåtts med tjejer, som alltid stått lite på sidan om när de andra snackat med killar, men med Zayn var allt så annorlunda. Jag tänkte inte ens på att det var Zayn ifrån One Direction, för mig var han bara Zayn. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort ikväll, vi hade pratat på om allt möjligt medan vi ätit, han var väldigt lätt att snacka med, vi det tillfället var det väldigt svårt att tro att han är den tysta i bandet. Efter denhär kvällen hade jag liksom lärt känna Zayn på ett annat sätt, han hade berättat mycket om sig själv, sin barndom, vem han var innan One Direction, han var inte alls sådär macho och skrytig, vilket han ju hade rätt till att vara egentligen, men han var bara ...Zayn? Han berättade om de andra killarna också, jag visste ju redan en hel del om Lou, eftersom det var min bästis kille, han berättade om Niall och Lindsey, eftersom jag var ett One Direction fan visste jag ju väldigt mycket redan, men det var liksom inte sånna saker han berättade, om Harry och Georgia, om Liam, ja, jag tyckte synd om dem båda, skönt att allt var bra nu. Jag berättade också om saker, som jag för bara någon månad sen aldrig hade kunnat berätta för någon kille, Linnea visste typ allt om mig, hon var den ända jag hade berättat allt för, men nu även Zayn, jag var inte rädd för att visa känslor för honom. Zayn var så otroligt snäll och söt, och självklart även riktigt snygg, men hans personlighet var den bästa utav allt. Han var också en riktigt bra lyssnare, dem flesta killar skulle väll bara ha K-BRYAT allting, för så var alla killar jag hade växt upp med, det var en av anledningarna att jag hatade att bo i mellanmjölkslandet Sverige i mellanmjölksstaden Uppsala, Zayn var så mycket mognare, och han sa alltid rätt ord, jag berättade om hur det var när mina föräldrar skiljdes, hur det var att lämna Linnea när hon skulle till USA hela sommaren, tomheten jag känner varje gång hon åker, och tro det eller ej - också om min lilla ko jag har hos mormor och morfar, som jag verkligen gillade, det var ju liten random, en ko liksom, och dem flesta skulle bara ha skrattat åt mig och tyckt jag varit helt cp, men inte Zayn..eller jo, klart vi skrattade lite, men han tyckte det var ganska fascinerande. Det var en liten hemlighet jag hade, som bara Linnea, mormor och morfar och nu även Zayn visste om, att jag hade en egen ko, egentligen var det morfars, men jag hade fått den, en fin svartvit ko som jag hade döpt till Rosa. Jag höll det hemligt för jag var rädd över vad andra skulle tycka, jag är liksom stadsbo, ingen bonde..eller? Jag hade alltid älskat djur och speciellt kor, och speciellt Rosa, jag brukade borsta henne och hon var absolut hur ofarlig som hälst, jag hade tillochmed ridit på henne några gånger, snällare ko får man leta efter. Jag log när jag tänkte på att Zayn hade sagt att han gärna skulle vilja träffa Rosa någongång. Det skulle vara kul att ta en bild på Zayn och Rosa bredvid varandra, eftersom dem är mina två favoriter liksom. Jag skulle justnu säga hejdå till Zayn, jag hade lovat mamma att åka hem över natten, och killarna skulle ändå vara ganska upptagna imorgon, men jag skulle komma tillbaka senare imorgonikväll till deras konsert, fast Linnea skulle stanna dock. Han följde med mig till tågstationen, vi blev fångade på bild av några papparazzis, men jag orkade inte bry mig, nu var det bara jag och Zayn, jag såg bara Zayn. Vi stod och snackade och väntade på tåget, som nu var på ingång.
-Hejdå, säger jag och kramar om honom hårt när tåget kommer, hans kropp mot min känns så rätt, han är verkligen hur kramgo som hälst.
-Hejdå, säger han, innan jag går stryker han mig lite lätt på kinden, jag får rysningar i hela kroppen, sen måste jag skynda mig in i tåget.
Zayns perspektiv:
När tåget gick kände jag mig så tom, jag visste att hon nu var borta, men hon skulle ju komma tillbaka imorgon, så vad gnäller jag för? Jag var lite orolig för hur det skulle bli när vi skulle lämna Sverige, om det bara gjorde ont när hon åkte hem till sig över en natt liksom, jag suckar högt för mig själv, både lyckligt och olyckligt, lyckligt för att jag har träffat världens finaste tjej äntligen, olyckligt för att jag kommer sakna henne något enormt. Jag sparkar lite lätt på någon cola burk på backen, sen känner jag hur en stor drös papparazzis kommer från sidan och fotar.
-Vem var det Zayn?
-Är det din flickvän?
-Vad heter hon?
Jag spottar lite lätt i marken, så många frågor på en gång, jag orkar inte, jag bestämmer mig för att ignorera och skyndar mig tillbaka till hotellet.
-Är det din flickvän? Meningen upprepades i mitt huvud, jag hade varit så glad om jag hade kunnat kalla henne för det, men det kan jag ju inte, hennes kramar var speciella, hon var speciell, och när jag strök henne på kinden ville jag mest av allt bara kyssa henne, men det kan man väll inte? Hon kanske inte ens vill det, och det kanske hade varit lite skumt.. Tankarna i min hjärna virrade runt som en virvelvind.
Louis perspektiv:
Jag låg vaken i sängen och kollade på Linnea, vi hade våra Promise ringar på oss, vi sov med dem, jag kunde inte låta bli att le. Gårdagen hade varit väldigt lyckad, jag hoppas verkligen hon förstår hur mycket jag faktiskt älskar henne. Jag stryker henne lite lätt i håret, hon gör något gulligt form av grisljud och sen är hennes ögon uppe, jag kollar rätt in i det blåaste, finaste ögonen som finns på denna jord.
-Godmorgon sunshine, förlåt om jag väckte dig, säger jag med en blink, hon flinar lite.
-Godmorgon du, inget att säga förlåt för, vet att många tjejer gärna skulle vilja bli väckt av dig på morgonen, så jag klagar inte, svarar hon, som vanligt kan jag inte låta bli att le.
-Du vet att jag gärna skulle vilja ligga här på hotellrummet och inte göra någonting med dig hela dagen, men jag har väldigt mycket att göra idag, så vi måste nog gå upp, säger jag och drar bort täcket från Linnea.
-Heeey, vad gör du? Frågar hon kaxigt och naffar tillbaka det, då sätter jag mig över henne och börjar kittla henne på hennes ömmaste ställe - MAGEN, och hon börjar asgarva.
-Ge dig! Snälla! Skrattar hon och viftar med fötterna.
-Bara om du går upp, svarar jag kaxigt.
-Ja, jag ska, svarar hon, men jag fortsätter kittla henne ändå.
-Men jag ska gå upp ju, sluta! Säger hon igen mellan skratten.
-Bara om du ger mig en morgonpuss, svarar jag och gör en gest med läpparna.
-Sure, säger hon, jag slutar kittla henne och hon kysser mig på...kinden, WTF?
-Heeey, detdär var inte snällt! Gnäller jag, hon suckar och försöker se lite irriterad ut, vilket hon inte lyckas så bra med, eftersom hon börjar asgarva, garvet smittar av sig på mig så det slutar med att båda ligger och asgarvar i sängen och ingen av oss kan sluta, tillslut kommer Harry in.
Harrys perspektiv:
Jag öppnar dörren och möts av två asgarvande tjejer, för ja..Louis är ju min flickvän, som Linnea snott från mig.
-Hey lovebirds, jag vill inte störa men Lou, vet du vad klockan är? Paul kommer döda oss och vi inte kommer i tid, och vi vill gärna hinna äta frukost, right? Säger jag lite bestämt, med WB Liam röst. Dem kollar på varandra och börjar garva igen, jag suckar lite tyst.
-Vi kommer, väldigt snart, säger Lou tillslut, jag stänger dörren och börjar gå ner till hotellfrukosten med alla andra. Självklart var inte Niall snål med maten, jag var ganska hungrig också, fast aldrig att jag skulle orka äta så mycket som Niall, vi slår oss ner vid borden bortom fönstrena, vi sitter tysta och äter och efter en liten stund kommer Louis och Linnea, dem skyndar sig att ta sin frukost och slår sig sedan ner bredvid oss, tystnaden som varit försvinner och vi börjar prata på om allt möjligt, eller ja, snarare alla utom Zayn, han sitter istället med världens största leende på läpparna och smsar, justja, han hade ju varit ute med Josephine igår!
-Så Zayn, hur var det igår? Frågar jag lite retsamt och knuffar till han lite på axeln.
-Öh va? Frågar Zayn som är lite borta.
-Messaru med Josephine? Avbryter Linnea, han nickar glatt.
-Så hur var det igår, hände det nåt? Frågar jag igen. Linnea ser också väldigt nyfiken ut.
-Öh, det var bra, vi satt och snackade oså, lärde känna varandra, svarar Zayn lite osäkert.
-Vad snackade ni om då? Frågar jag igen med en liten suck.
Louis och Linnea, Niall och Lindsey, Danielle och Liam och nu också Zayn och Josephine, fick mig att tänka på Georgia så mycket, jag saknade henne, och ville ha henne tillbaka, men hon gillar inte ens mig på det sättet, det är Liam hon gillar, usch jag måste sluta tänk så, dina kompisars förhållanden har fan inget med mig och Georgia att göra, var glad för deras skull istället!
-Allt möjligt, svarar Zayn. Jaha, det var ju en bra förklaring, tänker jag.
-Som? Frågar jag nyfiket, Zayn himlar med ögonen.
-Rosa, svarar han och kollar på Linnea, dem båda börjar asgarva och ingen fattar varför, alla kollar frågande emot dem.
-Vad är det som är så kul? Frågar Niall samtidigt som han tuggar sin 4e macka. Dem bara fortsätter att garva.
-Så du vet om det, grattis Zayn, det har hon bara berättat för mig och dig, svarar Linnea lite busigt.
-Eey, vadå, vad är det för nåt? Var det inte vi som sa att vi inte skulle ha några hemligheter för varandra? Säger Louis till Linnea.
-Well, men jag får inte säga något, det har faktiskt med min kompis att göra, isåfall kan ju du berätta en hemlighet om Harry, för jag antal att ni har ett X-antal stycken, svarar hon, alla blickar vänds mot mig.
-Ja, det kan jag väll, Harru brukar...börjar Louis. Jag visste precis vad det var han skulle säga.
-Håll käften Louis, jag lovar jag dödar dig annars, säger jag.
-Men det är ju bara gulligt Curlyhead, svarar Louis.
-Håll bara käften nu för en gångs skull, säger jag och alla börjar garva.
-Ta't lugnt, jag ska inte säga något, säger Louis med en blink, jag andas ut, det hade varit riktigt pinsamt.
EFter en stund måste vi gå, idag hade vi ju väldigt mycket att göra, vi skulle ju sjunga i Globen ikväll, och innan det skulle vi på några intervjuer och ha ett fanmeeting. Linnea tog tåget hem till sig och vi börjar våran arbetsdag.
Linneas perspektiv:
Jag hade faktiskt bestämt mig för att vara social med familjen idag, men eftersom mamma bara höll på i tvättstugan och strök massa kläder så var hon väldigt osocial, jag frågade om hon ville ha hjälp med strumpsorteringen eftersom vi ALLTID bara har en sort av varje strumpa konstigt nog, men som vanligt ville hon sköta sina tvättstugssysslor ifred så jag gav upp den planen. Ian var ute med några av sina kompisar och Mathilda var hon sin bästa kompis här i Sverige = mormor, sorgligt men sant, antagligen satt hon med mormor och stickade lite sockor i det fina vädret. Så det slutade med att jag ringde Josephine ändå.
-Men du, det var ett bra tag sen jag var hos Rosa nu, och jag saknar faktiskt henne, så kan vi inte åka dit? Frågar Josephine när vi träffats och kramat varandra. Jag hade inget emot det förslaget, jag älskade att vara ute på landet ibland och dessutom var det strålande solsken, vi hade ju varit i Stokcholm och Uppsala så mycket nu så att åka ut på landet var ju faktiskt en riktigt bra idé, vi skulle kunna hinna vara där ganska länge eftersom Globenkonserten vi skulle gå på inte var förrän vid 8 tiden. Som tur var behövde vi inte ta bussen eftersom Josephines snälla mamma ställde upp på att köra oss, när vi kommer fram dit bjöds det som vanligt på flera sortest olika bullar och kakor, stället för Niall, tänker jag för mig själv, vi bestämmer oss faktiskt för att sitta inne eftersom det är lite för varmt på uteplatsen, efter att vi har fikat så mycket att vi nästan mår illa och snackat med hennes mormor och morfar går vi och byter om, Josephine hade speciella bondkläder hon jämt tog på sig när hon var här som hon delade med sig av till mig, vi såg verkligen helt annorlunda ut en mot vad vi brukar, VÄRSTA LODARNA! Jag kan inte låta bli att skratta åt oss så jag blir självklart tvungen att fota oss, när jag har gjort det går jag in på bloggen från iphonen: ''Dagens outfit ala Linnea och Josephine, ASSNYGGT ellerhur? För er som känner att någon saknas, testa att pynta med lite halm i håret också, perfekt vardagsoutfit, yeeah Hiss/diss'' skriver jag, sen publicerar jag det, man måste ju få skoja lite ibland liksom. Josephines mormor och morfar skall åka iväg till kyrkan så vi blir själva på gården, vi går bort mot kohagen och när vi är framme möts vi av något vi INTE vill se, vi stannar upp, jag blir helt stel i kroppen, HELVETE!
haha lite random inlägg jag vet (a''
-Det är en promise ring, vi är ju för unge för att gifta oss, speciellt du, men dendär är, ungefär som en förlovningsring, man har den så länge tills man kan, ja du vet gifta sig, den lovar att vi en dag kommer kunna gifta oss, att jag en dag kommer gå ner på knä och fria till dig, så om det är vad du vill, så tar du på dig den, om du känner dig osäker, så behöver du inte ha den, svarar han.
Det var inte ett svårt val, jag visste redan att vi skulle gifta oss någon dag, någon gång när vi båda var redo, jag visste att vi skulle bli detdär paret som sitter i samma soffa om 70 år, som folk kommer kunna fråga hur vi har klarat att hålla ihop så länge, jag tar på den på mitt ringfinger.
-Den är så fin Louis, tack så mycket, och det är klart att jag lovar, svarar jag, vi kramar om varandra igen.
Jag kunde verkligen inte vara lyckligare just nu!
Josephines perspektiv:
Att gå på date med Zayn hade varit helt, Amazayn, jag fattade inte, vad det var som hände med mig?
Zayn fick mig att känna mig så...ja, jag vet inte, det var någon speciell känsla iallafall, jag hade alltid haft det så svårt att vara och umgås med killar, jag hade alltid varit en typiskt tjejtjej, som bara umgåtts med tjejer, som alltid stått lite på sidan om när de andra snackat med killar, men med Zayn var allt så annorlunda. Jag tänkte inte ens på att det var Zayn ifrån One Direction, för mig var han bara Zayn. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort ikväll, vi hade pratat på om allt möjligt medan vi ätit, han var väldigt lätt att snacka med, vi det tillfället var det väldigt svårt att tro att han är den tysta i bandet. Efter denhär kvällen hade jag liksom lärt känna Zayn på ett annat sätt, han hade berättat mycket om sig själv, sin barndom, vem han var innan One Direction, han var inte alls sådär macho och skrytig, vilket han ju hade rätt till att vara egentligen, men han var bara ...Zayn? Han berättade om de andra killarna också, jag visste ju redan en hel del om Lou, eftersom det var min bästis kille, han berättade om Niall och Lindsey, eftersom jag var ett One Direction fan visste jag ju väldigt mycket redan, men det var liksom inte sånna saker han berättade, om Harry och Georgia, om Liam, ja, jag tyckte synd om dem båda, skönt att allt var bra nu. Jag berättade också om saker, som jag för bara någon månad sen aldrig hade kunnat berätta för någon kille, Linnea visste typ allt om mig, hon var den ända jag hade berättat allt för, men nu även Zayn, jag var inte rädd för att visa känslor för honom. Zayn var så otroligt snäll och söt, och självklart även riktigt snygg, men hans personlighet var den bästa utav allt. Han var också en riktigt bra lyssnare, dem flesta killar skulle väll bara ha K-BRYAT allting, för så var alla killar jag hade växt upp med, det var en av anledningarna att jag hatade att bo i mellanmjölkslandet Sverige i mellanmjölksstaden Uppsala, Zayn var så mycket mognare, och han sa alltid rätt ord, jag berättade om hur det var när mina föräldrar skiljdes, hur det var att lämna Linnea när hon skulle till USA hela sommaren, tomheten jag känner varje gång hon åker, och tro det eller ej - också om min lilla ko jag har hos mormor och morfar, som jag verkligen gillade, det var ju liten random, en ko liksom, och dem flesta skulle bara ha skrattat åt mig och tyckt jag varit helt cp, men inte Zayn..eller jo, klart vi skrattade lite, men han tyckte det var ganska fascinerande. Det var en liten hemlighet jag hade, som bara Linnea, mormor och morfar och nu även Zayn visste om, att jag hade en egen ko, egentligen var det morfars, men jag hade fått den, en fin svartvit ko som jag hade döpt till Rosa. Jag höll det hemligt för jag var rädd över vad andra skulle tycka, jag är liksom stadsbo, ingen bonde..eller? Jag hade alltid älskat djur och speciellt kor, och speciellt Rosa, jag brukade borsta henne och hon var absolut hur ofarlig som hälst, jag hade tillochmed ridit på henne några gånger, snällare ko får man leta efter. Jag log när jag tänkte på att Zayn hade sagt att han gärna skulle vilja träffa Rosa någongång. Det skulle vara kul att ta en bild på Zayn och Rosa bredvid varandra, eftersom dem är mina två favoriter liksom. Jag skulle justnu säga hejdå till Zayn, jag hade lovat mamma att åka hem över natten, och killarna skulle ändå vara ganska upptagna imorgon, men jag skulle komma tillbaka senare imorgonikväll till deras konsert, fast Linnea skulle stanna dock. Han följde med mig till tågstationen, vi blev fångade på bild av några papparazzis, men jag orkade inte bry mig, nu var det bara jag och Zayn, jag såg bara Zayn. Vi stod och snackade och väntade på tåget, som nu var på ingång.
-Hejdå, säger jag och kramar om honom hårt när tåget kommer, hans kropp mot min känns så rätt, han är verkligen hur kramgo som hälst.
-Hejdå, säger han, innan jag går stryker han mig lite lätt på kinden, jag får rysningar i hela kroppen, sen måste jag skynda mig in i tåget.
Zayns perspektiv:
När tåget gick kände jag mig så tom, jag visste att hon nu var borta, men hon skulle ju komma tillbaka imorgon, så vad gnäller jag för? Jag var lite orolig för hur det skulle bli när vi skulle lämna Sverige, om det bara gjorde ont när hon åkte hem till sig över en natt liksom, jag suckar högt för mig själv, både lyckligt och olyckligt, lyckligt för att jag har träffat världens finaste tjej äntligen, olyckligt för att jag kommer sakna henne något enormt. Jag sparkar lite lätt på någon cola burk på backen, sen känner jag hur en stor drös papparazzis kommer från sidan och fotar.
-Vem var det Zayn?
-Är det din flickvän?
-Vad heter hon?
Jag spottar lite lätt i marken, så många frågor på en gång, jag orkar inte, jag bestämmer mig för att ignorera och skyndar mig tillbaka till hotellet.
-Är det din flickvän? Meningen upprepades i mitt huvud, jag hade varit så glad om jag hade kunnat kalla henne för det, men det kan jag ju inte, hennes kramar var speciella, hon var speciell, och när jag strök henne på kinden ville jag mest av allt bara kyssa henne, men det kan man väll inte? Hon kanske inte ens vill det, och det kanske hade varit lite skumt.. Tankarna i min hjärna virrade runt som en virvelvind.
Louis perspektiv:
Jag låg vaken i sängen och kollade på Linnea, vi hade våra Promise ringar på oss, vi sov med dem, jag kunde inte låta bli att le. Gårdagen hade varit väldigt lyckad, jag hoppas verkligen hon förstår hur mycket jag faktiskt älskar henne. Jag stryker henne lite lätt i håret, hon gör något gulligt form av grisljud och sen är hennes ögon uppe, jag kollar rätt in i det blåaste, finaste ögonen som finns på denna jord.
-Godmorgon sunshine, förlåt om jag väckte dig, säger jag med en blink, hon flinar lite.
-Godmorgon du, inget att säga förlåt för, vet att många tjejer gärna skulle vilja bli väckt av dig på morgonen, så jag klagar inte, svarar hon, som vanligt kan jag inte låta bli att le.
-Du vet att jag gärna skulle vilja ligga här på hotellrummet och inte göra någonting med dig hela dagen, men jag har väldigt mycket att göra idag, så vi måste nog gå upp, säger jag och drar bort täcket från Linnea.
-Heeey, vad gör du? Frågar hon kaxigt och naffar tillbaka det, då sätter jag mig över henne och börjar kittla henne på hennes ömmaste ställe - MAGEN, och hon börjar asgarva.
-Ge dig! Snälla! Skrattar hon och viftar med fötterna.
-Bara om du går upp, svarar jag kaxigt.
-Ja, jag ska, svarar hon, men jag fortsätter kittla henne ändå.
-Men jag ska gå upp ju, sluta! Säger hon igen mellan skratten.
-Bara om du ger mig en morgonpuss, svarar jag och gör en gest med läpparna.
-Sure, säger hon, jag slutar kittla henne och hon kysser mig på...kinden, WTF?
-Heeey, detdär var inte snällt! Gnäller jag, hon suckar och försöker se lite irriterad ut, vilket hon inte lyckas så bra med, eftersom hon börjar asgarva, garvet smittar av sig på mig så det slutar med att båda ligger och asgarvar i sängen och ingen av oss kan sluta, tillslut kommer Harry in.
Harrys perspektiv:
Jag öppnar dörren och möts av två asgarvande tjejer, för ja..Louis är ju min flickvän, som Linnea snott från mig.
-Hey lovebirds, jag vill inte störa men Lou, vet du vad klockan är? Paul kommer döda oss och vi inte kommer i tid, och vi vill gärna hinna äta frukost, right? Säger jag lite bestämt, med WB Liam röst. Dem kollar på varandra och börjar garva igen, jag suckar lite tyst.
-Vi kommer, väldigt snart, säger Lou tillslut, jag stänger dörren och börjar gå ner till hotellfrukosten med alla andra. Självklart var inte Niall snål med maten, jag var ganska hungrig också, fast aldrig att jag skulle orka äta så mycket som Niall, vi slår oss ner vid borden bortom fönstrena, vi sitter tysta och äter och efter en liten stund kommer Louis och Linnea, dem skyndar sig att ta sin frukost och slår sig sedan ner bredvid oss, tystnaden som varit försvinner och vi börjar prata på om allt möjligt, eller ja, snarare alla utom Zayn, han sitter istället med världens största leende på läpparna och smsar, justja, han hade ju varit ute med Josephine igår!
-Så Zayn, hur var det igår? Frågar jag lite retsamt och knuffar till han lite på axeln.
-Öh va? Frågar Zayn som är lite borta.
-Messaru med Josephine? Avbryter Linnea, han nickar glatt.
-Så hur var det igår, hände det nåt? Frågar jag igen. Linnea ser också väldigt nyfiken ut.
-Öh, det var bra, vi satt och snackade oså, lärde känna varandra, svarar Zayn lite osäkert.
-Vad snackade ni om då? Frågar jag igen med en liten suck.
Louis och Linnea, Niall och Lindsey, Danielle och Liam och nu också Zayn och Josephine, fick mig att tänka på Georgia så mycket, jag saknade henne, och ville ha henne tillbaka, men hon gillar inte ens mig på det sättet, det är Liam hon gillar, usch jag måste sluta tänk så, dina kompisars förhållanden har fan inget med mig och Georgia att göra, var glad för deras skull istället!
-Allt möjligt, svarar Zayn. Jaha, det var ju en bra förklaring, tänker jag.
-Som? Frågar jag nyfiket, Zayn himlar med ögonen.
-Rosa, svarar han och kollar på Linnea, dem båda börjar asgarva och ingen fattar varför, alla kollar frågande emot dem.
-Vad är det som är så kul? Frågar Niall samtidigt som han tuggar sin 4e macka. Dem bara fortsätter att garva.
-Så du vet om det, grattis Zayn, det har hon bara berättat för mig och dig, svarar Linnea lite busigt.
-Eey, vadå, vad är det för nåt? Var det inte vi som sa att vi inte skulle ha några hemligheter för varandra? Säger Louis till Linnea.
-Well, men jag får inte säga något, det har faktiskt med min kompis att göra, isåfall kan ju du berätta en hemlighet om Harry, för jag antal att ni har ett X-antal stycken, svarar hon, alla blickar vänds mot mig.
-Ja, det kan jag väll, Harru brukar...börjar Louis. Jag visste precis vad det var han skulle säga.
-Håll käften Louis, jag lovar jag dödar dig annars, säger jag.
-Men det är ju bara gulligt Curlyhead, svarar Louis.
-Håll bara käften nu för en gångs skull, säger jag och alla börjar garva.
-Ta't lugnt, jag ska inte säga något, säger Louis med en blink, jag andas ut, det hade varit riktigt pinsamt.
EFter en stund måste vi gå, idag hade vi ju väldigt mycket att göra, vi skulle ju sjunga i Globen ikväll, och innan det skulle vi på några intervjuer och ha ett fanmeeting. Linnea tog tåget hem till sig och vi börjar våran arbetsdag.
Linneas perspektiv:
Jag hade faktiskt bestämt mig för att vara social med familjen idag, men eftersom mamma bara höll på i tvättstugan och strök massa kläder så var hon väldigt osocial, jag frågade om hon ville ha hjälp med strumpsorteringen eftersom vi ALLTID bara har en sort av varje strumpa konstigt nog, men som vanligt ville hon sköta sina tvättstugssysslor ifred så jag gav upp den planen. Ian var ute med några av sina kompisar och Mathilda var hon sin bästa kompis här i Sverige = mormor, sorgligt men sant, antagligen satt hon med mormor och stickade lite sockor i det fina vädret. Så det slutade med att jag ringde Josephine ändå.
-Men du, det var ett bra tag sen jag var hos Rosa nu, och jag saknar faktiskt henne, så kan vi inte åka dit? Frågar Josephine när vi träffats och kramat varandra. Jag hade inget emot det förslaget, jag älskade att vara ute på landet ibland och dessutom var det strålande solsken, vi hade ju varit i Stokcholm och Uppsala så mycket nu så att åka ut på landet var ju faktiskt en riktigt bra idé, vi skulle kunna hinna vara där ganska länge eftersom Globenkonserten vi skulle gå på inte var förrän vid 8 tiden. Som tur var behövde vi inte ta bussen eftersom Josephines snälla mamma ställde upp på att köra oss, när vi kommer fram dit bjöds det som vanligt på flera sortest olika bullar och kakor, stället för Niall, tänker jag för mig själv, vi bestämmer oss faktiskt för att sitta inne eftersom det är lite för varmt på uteplatsen, efter att vi har fikat så mycket att vi nästan mår illa och snackat med hennes mormor och morfar går vi och byter om, Josephine hade speciella bondkläder hon jämt tog på sig när hon var här som hon delade med sig av till mig, vi såg verkligen helt annorlunda ut en mot vad vi brukar, VÄRSTA LODARNA! Jag kan inte låta bli att skratta åt oss så jag blir självklart tvungen att fota oss, när jag har gjort det går jag in på bloggen från iphonen: ''Dagens outfit ala Linnea och Josephine, ASSNYGGT ellerhur? För er som känner att någon saknas, testa att pynta med lite halm i håret också, perfekt vardagsoutfit, yeeah Hiss/diss'' skriver jag, sen publicerar jag det, man måste ju få skoja lite ibland liksom. Josephines mormor och morfar skall åka iväg till kyrkan så vi blir själva på gården, vi går bort mot kohagen och när vi är framme möts vi av något vi INTE vill se, vi stannar upp, jag blir helt stel i kroppen, HELVETE!
haha lite random inlägg jag vet (a''
that what makes you beutiful kapitel 47
-Ni har ett performance imorgon va? Frågar Linnea, jag nickar som svar.
-Men jag har en överraskning till dig efteråt, svarar jag lite busigt.
-Va vadåå? frågar hon nyfiket, jag skrattar lite.
-Berättar jag det så är det ju ingen överraskning längre, du får se imorgon!
Killarna var väldigt upptagna idag och hade inte bara ett performance utan också intervjuer dem skulle gå på. Dem skulle bli intervjuad för Frida och vara med i något svensk program, det fick mig att tänka på när jag blev intervjuad, efter att jag hade vunnit detdär priset backstage på Ellen Degeneress show, hade jag kvar den tidningen?
-Hallå är du vaken? Frågar Josephine, jag skakar på huvudet lite, har jag lyckats sitta och dagdrömma igen? Jag nickar som svar och tar en klunk av min kaffe latte, vi satt inne på Epresso house i Stockholm och fikade.
-Så vad sa jag nyss då? Frågar Josephine lite irriterat.
-Förlåt, jag satt och dagdrömde, men nu lyssnar jag, svarar jag glatt.
-Jag ska träffa Zayn efter deras performance ikväll, han sa att jag skulle ha på mig någon fin klänning, men jag har ingen aning om vad jag ska ta, och vi är inte ens hemma vid min garderob häller, suckar Josephine.
Justja, hur kunde jag glömma det? Josephine och Zayn hade ju varit ute igår också, och jag visste ingenting om det, allt jag visste var att ZAyn och Louis hade messat lite och att det tydligen hade varit lyckat, mitt i hennes klädbekymmer kom jag på att jag hade problem med det också, Louis skulle ju överraska mig ikväll och jag har inget att ta på mig!
-Jag måste också fixa något, vi får gå och köpa något snyggt helt enkelt, men hur var det igår förresten? Svarar jag. samtidigt som jag leker lite med min latte. Hon kollar ner lite blygt innan hon möter min blick.
-Det var helt..jag vet inte vad jag ska säga, Zayn är verkligen speciell, inte alls som andra killar, och det kanske är fel av mig att gå ut med honom igen eftersom jag gillar honom så mycket, eftersom vi snart måste åka ifrån varandra, men som du sa till mig, så måste man våga ta chanser, vi kommer ju träffas igen, svarar hon lite genant. Jag var väldigt glad för Josses skull, hon hade alltid haft det svårt för att träffa killar, och hon och Zayn skulle vara perfekta tillsammans, även fast det kanske tar ett litet tag tills dem kommit så långt.
Jag suckade lite dock om detdär att ''de snart måste lämna varandra'' för så var det ju självfallet för mig också, men tanken på att jag kanske ska bli signerad av en modellargentur i London gjorde allt så mycket enklare, dessutom skulle jag få träffa dem snart igen, efter Sverigetrippen skulle dem vidare till Tyskland i några dagar men sen skulle dem också komma till London och jag är ju fortfarande i London då, så jag skulle få se dem snart igen, fast än är inte Sverigeveckan slut.
Vi sitter säkert inne på espresso house och snackar om..ja tjejsaker, som skor, kläder och heta pojkband i säkert en timme innan vi rusar iväg för att shoppa. Jag har ju ingen aning om vad jag ska ha på mig? Louis hade ju inte sagt något, när vi står inne på Lindex fipplar jag upp mobilen ifrån fickan och skriver ett meddelande till Louis ''Hey har lite problem här, vet inte vad jag ska ha på mig ikväll, vad är det för överraskning?<3''
Efter att jag har skickat iväg smset står jag bara och ler åt hans namn på displayen i säkert flera minuter, så jag märkrer inte ens att någon står bakom mig och glor. Jag vänder mig om hastigt , där står en tjej i kanske 14 års åldern, med rött hår och slitna jeans, och självklart en 1D tröja, hon ler stort mot mig.
-Åh, du är Linnea, Louis flickvän, va? Jag älskar Lounnea, kan jag snälla få ta en bild med dig? Frågar hon.
Ärligt talat var jag inte på snackhumör just nu, jag ville gärna kunna sms med min pojkvän utan att folk skulle behöva stå och glo på om vad man skriver, men snäll som jag är ställer jag upp ändå. När hon har gått skyndar jag mig fram till Josephine som står och väljer bland klänningarna, hon håller upp en fin, kort lila sommarklänning, med en liten urringning.
-Oh my god, jag måste verkligen testa denhär, visst är den fin? Säger hon stressat, jag nickar instämmande,
man hade lika gärna kunnat rista in ''Josephine style'' på klänningen. Jag känner att det vibrerar till i fickan och klickar genast in mig på meddelanden. ''Ta på dig något fint, eller asså du är fin i ALLT men ja du fattar <3 Ses snart'' Jag log stort för mig själv. Tillslut köpte jag en beige liten sommartopp klänning, som satt perfekt.
Jag tar bild på klänningen och lägger upp på bloggen, jag hade nu fått rejält många läsare och dem flesta älskade outfit och kläd inlägg, så självklart skulle jag visa upp mitt nya fynd. Det kändes lite konstigt egentligen, att lilla jag hade fått en sådan stor blogg och att lilla jag plötsligt blivit så intresserad av mode, min blogg bestod iallafall av mycket mode, men egentligen så..är ju inte jag som någon annan av de andra modetejejerna liksom, jag är ju bara jag, jag är ingen Kenza direkt. Efter att vi har gått runt och glott i lite olika affärer utan att ha hittat något är det dags för att fixa oss inför killarna. Jag och Josephine som involverat killarnas hotellrum står ganska lång tid framför spegeln och fixar oss, jag sotar mina ögon lite grann och tar på lite puder och mascara, sen var jag färdig, jag brukade inte trivas i klänningar, men denhär lilla klänningen om man nu kunde kalla den för det passade faktiskt riktigt bra på mig, jag såg faktiskt riktigt snygg ut om jag får säga det själv. Killarna visste att vi var här men vi ville ändå busa med dem lite, så vi bestämmer oss för att gömma oss bakom den enorma soffan och skrämmer skiten ur dem när dem kommer in, vilket vi lyckades ganska bra med, Niall blir så rädd att han flyger upp i luften. Det ser så roligt ut att jag måste lägga mig ner och vrida på mig av garv, men sen kan jag inte garva mer eftersom jag ska ut med Louis. Zayn tar tag i Josephines hand och Louis i min, sen går vi ut på gatan och försöker gömma oss undan från alla paparazzis med våra solglasögon, vilket vi lyckas riktigt bra med för en gångs skull, Louis leder mig till en limousin som vi sedan hoppar in i. Jag blir helt mållös när vi sitter där, att åka limousin är verkligen häftigt, speciellt om man sitter bredvid världens bästa pojkvän, vi sitter länge och snackar om allt möjligt.
-Vart ska vi egentligen? Säger jag tillslut, efter att vi har åkt i ungefär 40 minuter.
-Du får se, vi är snart framme, säger Louis och kysser mig.
Jag vet inte vad det är med honom, dendär killen egentligen, han dendär Louis, ja, min pojkvän, han fick mig alltid att må så bra och hans kyssar, ja, det går inte att beskriva, men jag säger bara en sak NOM NOM NOM! Det spelar ingen roll om jag är arg, ledsen, förkyld, friskt, glad, sjuk, whatever, varje gång våra läppar möttes, känns jag så...lugn, allt blir så perfekt, det är med Louis jag vill vara, föralltid. När vi är framme hoppar han ut och öppnar limousindörren och tar tag i min hand, som en riktig gentleman.
-Du hade inte behövt, svarar jag lite blygt.
-Allt för dig, svarar han med en blink.
Han leder mig in till något mörkt ställe, jag kan inte se något, men jag känner doften av mat.
-Mr Tomlinson? Säger någon servitör. Louis svarar och vi får hänga av oss våra jackor, vi får gå in i ett rum och när jag ser det blir jag aldeles mållös, vi var inne på en restaurang, helt själva, som jag antar att Louis hade hyrt, och det var liksom...liksom...liksom, helt sjukt fint, bordet var dukat med vita dukar, i glasen satt röda hjärtformade servetter och på bordet låg också massa röda hjärtan, det kändes som att allt var som direkttaget ur en romantikfilm, det var så otroligt fint, och vacker musik spelades i bakgrunden. Jag slänger mig i Louis armar, hade han gjort allt dethär för mig?
-Tycker du om det? Frågar han lite nyfiket.
-Nä, det märker du inte va? Jag älskar det, du hade inte behövt... han sätter pekfringret för mina läppar och kysser mig igen, detdär lugnet uppstår igen, dendär känslan, som jag inte kan beskriva, dendär NOM NOM NOM och den där lugna, speciella känslan, som bara Louis fick mig att känna, jag är verkligen helt dökär i denhär killen. Han drar ut stolen för mig, jag himlar lite med ögonen, det är självklart gulligt, men han behöver inte...
Servitören kommer ut med menyer, jag bestämmer mig tillslut för att ta en ryggbiff med bakad potatis till, Louis beställer samma, sen beställer vi in ett flaska vin. Jo, jag vet att jag är för ung, men kom igen!
Vi sitter länge och snackar om allt möjligt, om hur mycket vi älskar varandra. Jag var fortfarande väldigt förvånad över allt dethär, visst, Louis har alltid varit väldigt söt och lite romantiskt, men såhär romantisk? Det var mer en jag visste. Nu satt han inte och skojade som han ofta brukar, han behövde liksom inte det, att han är rolig är redan bekräftat, han är inte bara den roliga skojar typen, utan man kan faktiskt sitta och snacka seriöst också, vilket vi gjorde just nu, ingen kände något behov av något skämt, vi hade varandra, jag log stort.
-Vad tänker du på babe? Frågar Louis gulligt, jag suckar lite lyckligt.
-Just nu satt jag faktiskt och tänkte på att jag är så lyckligt lottad, en gång var jag bara ett vanligt fan, inte den galnaste sorten men jag var ett fan iallafall, min syster snackade om er killar hela tiden, jag bara drömde om att en gång få träffa er, speciellt dig, jag minns såväl på Ellen Show när jag såg er för första gången, det gick inte att slita blicken ifrån dig, och jag är riktigt glad att min syster svimmade, så vi fick lära känna varandra, hade hon inte gjort det, hade jag fortfarande bara varit en av alla dem som drömmer om att få vara din, svarar jag med ett stort leende, Louis ler tillbaka sådär gulligt som bara han kan också.
-Jag drömde om att få träffa dig också, svarar Louis.
Jag skrattar till lite, han visste ju inte ens vem jag var.
-Vad söt du är, men du visste inte ens vem jag var, svarar jag.
-Nej, men jag drömde om att få träffa den rätta, och det gjorde jag, svarar han. Jag blir så rörd att jag inte kan undgå att låta några glädjetårar sakta glida ner ifrån min kind. Folk säger hela tiden ''Jag måste vara den lyckligste i hela världen'' men när jag säger det, eller tänker det, så bara vet jag att det är sant.
Dendär ryggbiffen var helt plötsligt inte så intressant längre, jag var mer sugen på Louis läppar, jag böjer mig över bordet och kysser honom. Vi fortsätter att äta och tillslut kommer desserten.
-Jag ska bara gå på toa, säger Louis efter en liten stund och går iväg. Helt plötsligt släcks lamporna i taket, jag blir lite fundersam. En lampa tänds lite längre fram i restaurangen, musik börjar spelas och Louis börjar sjunga. Lyssna medan nedanståenda läses.
Killarna var väldigt upptagna idag och hade inte bara ett performance utan också intervjuer dem skulle gå på. Dem skulle bli intervjuad för Frida och vara med i något svensk program, det fick mig att tänka på när jag blev intervjuad, efter att jag hade vunnit detdär priset backstage på Ellen Degeneress show, hade jag kvar den tidningen?
-Hallå är du vaken? Frågar Josephine, jag skakar på huvudet lite, har jag lyckats sitta och dagdrömma igen? Jag nickar som svar och tar en klunk av min kaffe latte, vi satt inne på Epresso house i Stockholm och fikade.
-Så vad sa jag nyss då? Frågar Josephine lite irriterat.
-Förlåt, jag satt och dagdrömde, men nu lyssnar jag, svarar jag glatt.
-Jag ska träffa Zayn efter deras performance ikväll, han sa att jag skulle ha på mig någon fin klänning, men jag har ingen aning om vad jag ska ta, och vi är inte ens hemma vid min garderob häller, suckar Josephine.
Justja, hur kunde jag glömma det? Josephine och Zayn hade ju varit ute igår också, och jag visste ingenting om det, allt jag visste var att ZAyn och Louis hade messat lite och att det tydligen hade varit lyckat, mitt i hennes klädbekymmer kom jag på att jag hade problem med det också, Louis skulle ju överraska mig ikväll och jag har inget att ta på mig!
-Jag måste också fixa något, vi får gå och köpa något snyggt helt enkelt, men hur var det igår förresten? Svarar jag. samtidigt som jag leker lite med min latte. Hon kollar ner lite blygt innan hon möter min blick.
-Det var helt..jag vet inte vad jag ska säga, Zayn är verkligen speciell, inte alls som andra killar, och det kanske är fel av mig att gå ut med honom igen eftersom jag gillar honom så mycket, eftersom vi snart måste åka ifrån varandra, men som du sa till mig, så måste man våga ta chanser, vi kommer ju träffas igen, svarar hon lite genant. Jag var väldigt glad för Josses skull, hon hade alltid haft det svårt för att träffa killar, och hon och Zayn skulle vara perfekta tillsammans, även fast det kanske tar ett litet tag tills dem kommit så långt.
Jag suckade lite dock om detdär att ''de snart måste lämna varandra'' för så var det ju självfallet för mig också, men tanken på att jag kanske ska bli signerad av en modellargentur i London gjorde allt så mycket enklare, dessutom skulle jag få träffa dem snart igen, efter Sverigetrippen skulle dem vidare till Tyskland i några dagar men sen skulle dem också komma till London och jag är ju fortfarande i London då, så jag skulle få se dem snart igen, fast än är inte Sverigeveckan slut.
Vi sitter säkert inne på espresso house och snackar om..ja tjejsaker, som skor, kläder och heta pojkband i säkert en timme innan vi rusar iväg för att shoppa. Jag har ju ingen aning om vad jag ska ha på mig? Louis hade ju inte sagt något, när vi står inne på Lindex fipplar jag upp mobilen ifrån fickan och skriver ett meddelande till Louis ''Hey har lite problem här, vet inte vad jag ska ha på mig ikväll, vad är det för överraskning?<3''
Efter att jag har skickat iväg smset står jag bara och ler åt hans namn på displayen i säkert flera minuter, så jag märkrer inte ens att någon står bakom mig och glor. Jag vänder mig om hastigt , där står en tjej i kanske 14 års åldern, med rött hår och slitna jeans, och självklart en 1D tröja, hon ler stort mot mig.
-Åh, du är Linnea, Louis flickvän, va? Jag älskar Lounnea, kan jag snälla få ta en bild med dig? Frågar hon.
Ärligt talat var jag inte på snackhumör just nu, jag ville gärna kunna sms med min pojkvän utan att folk skulle behöva stå och glo på om vad man skriver, men snäll som jag är ställer jag upp ändå. När hon har gått skyndar jag mig fram till Josephine som står och väljer bland klänningarna, hon håller upp en fin, kort lila sommarklänning, med en liten urringning.
-Oh my god, jag måste verkligen testa denhär, visst är den fin? Säger hon stressat, jag nickar instämmande,
man hade lika gärna kunnat rista in ''Josephine style'' på klänningen. Jag känner att det vibrerar till i fickan och klickar genast in mig på meddelanden. ''Ta på dig något fint, eller asså du är fin i ALLT men ja du fattar <3 Ses snart'' Jag log stort för mig själv. Tillslut köpte jag en beige liten sommartopp klänning, som satt perfekt.
Jag tar bild på klänningen och lägger upp på bloggen, jag hade nu fått rejält många läsare och dem flesta älskade outfit och kläd inlägg, så självklart skulle jag visa upp mitt nya fynd. Det kändes lite konstigt egentligen, att lilla jag hade fått en sådan stor blogg och att lilla jag plötsligt blivit så intresserad av mode, min blogg bestod iallafall av mycket mode, men egentligen så..är ju inte jag som någon annan av de andra modetejejerna liksom, jag är ju bara jag, jag är ingen Kenza direkt. Efter att vi har gått runt och glott i lite olika affärer utan att ha hittat något är det dags för att fixa oss inför killarna. Jag och Josephine som involverat killarnas hotellrum står ganska lång tid framför spegeln och fixar oss, jag sotar mina ögon lite grann och tar på lite puder och mascara, sen var jag färdig, jag brukade inte trivas i klänningar, men denhär lilla klänningen om man nu kunde kalla den för det passade faktiskt riktigt bra på mig, jag såg faktiskt riktigt snygg ut om jag får säga det själv. Killarna visste att vi var här men vi ville ändå busa med dem lite, så vi bestämmer oss för att gömma oss bakom den enorma soffan och skrämmer skiten ur dem när dem kommer in, vilket vi lyckades ganska bra med, Niall blir så rädd att han flyger upp i luften. Det ser så roligt ut att jag måste lägga mig ner och vrida på mig av garv, men sen kan jag inte garva mer eftersom jag ska ut med Louis. Zayn tar tag i Josephines hand och Louis i min, sen går vi ut på gatan och försöker gömma oss undan från alla paparazzis med våra solglasögon, vilket vi lyckas riktigt bra med för en gångs skull, Louis leder mig till en limousin som vi sedan hoppar in i. Jag blir helt mållös när vi sitter där, att åka limousin är verkligen häftigt, speciellt om man sitter bredvid världens bästa pojkvän, vi sitter länge och snackar om allt möjligt.
-Vart ska vi egentligen? Säger jag tillslut, efter att vi har åkt i ungefär 40 minuter.
-Du får se, vi är snart framme, säger Louis och kysser mig.
Jag vet inte vad det är med honom, dendär killen egentligen, han dendär Louis, ja, min pojkvän, han fick mig alltid att må så bra och hans kyssar, ja, det går inte att beskriva, men jag säger bara en sak NOM NOM NOM! Det spelar ingen roll om jag är arg, ledsen, förkyld, friskt, glad, sjuk, whatever, varje gång våra läppar möttes, känns jag så...lugn, allt blir så perfekt, det är med Louis jag vill vara, föralltid. När vi är framme hoppar han ut och öppnar limousindörren och tar tag i min hand, som en riktig gentleman.
-Du hade inte behövt, svarar jag lite blygt.
-Allt för dig, svarar han med en blink.
Han leder mig in till något mörkt ställe, jag kan inte se något, men jag känner doften av mat.
-Mr Tomlinson? Säger någon servitör. Louis svarar och vi får hänga av oss våra jackor, vi får gå in i ett rum och när jag ser det blir jag aldeles mållös, vi var inne på en restaurang, helt själva, som jag antar att Louis hade hyrt, och det var liksom...liksom...liksom, helt sjukt fint, bordet var dukat med vita dukar, i glasen satt röda hjärtformade servetter och på bordet låg också massa röda hjärtan, det kändes som att allt var som direkttaget ur en romantikfilm, det var så otroligt fint, och vacker musik spelades i bakgrunden. Jag slänger mig i Louis armar, hade han gjort allt dethär för mig?
-Tycker du om det? Frågar han lite nyfiket.
-Nä, det märker du inte va? Jag älskar det, du hade inte behövt... han sätter pekfringret för mina läppar och kysser mig igen, detdär lugnet uppstår igen, dendär känslan, som jag inte kan beskriva, dendär NOM NOM NOM och den där lugna, speciella känslan, som bara Louis fick mig att känna, jag är verkligen helt dökär i denhär killen. Han drar ut stolen för mig, jag himlar lite med ögonen, det är självklart gulligt, men han behöver inte...
Servitören kommer ut med menyer, jag bestämmer mig tillslut för att ta en ryggbiff med bakad potatis till, Louis beställer samma, sen beställer vi in ett flaska vin. Jo, jag vet att jag är för ung, men kom igen!
Vi sitter länge och snackar om allt möjligt, om hur mycket vi älskar varandra. Jag var fortfarande väldigt förvånad över allt dethär, visst, Louis har alltid varit väldigt söt och lite romantiskt, men såhär romantisk? Det var mer en jag visste. Nu satt han inte och skojade som han ofta brukar, han behövde liksom inte det, att han är rolig är redan bekräftat, han är inte bara den roliga skojar typen, utan man kan faktiskt sitta och snacka seriöst också, vilket vi gjorde just nu, ingen kände något behov av något skämt, vi hade varandra, jag log stort.
-Vad tänker du på babe? Frågar Louis gulligt, jag suckar lite lyckligt.
-Just nu satt jag faktiskt och tänkte på att jag är så lyckligt lottad, en gång var jag bara ett vanligt fan, inte den galnaste sorten men jag var ett fan iallafall, min syster snackade om er killar hela tiden, jag bara drömde om att en gång få träffa er, speciellt dig, jag minns såväl på Ellen Show när jag såg er för första gången, det gick inte att slita blicken ifrån dig, och jag är riktigt glad att min syster svimmade, så vi fick lära känna varandra, hade hon inte gjort det, hade jag fortfarande bara varit en av alla dem som drömmer om att få vara din, svarar jag med ett stort leende, Louis ler tillbaka sådär gulligt som bara han kan också.
-Jag drömde om att få träffa dig också, svarar Louis.
Jag skrattar till lite, han visste ju inte ens vem jag var.
-Vad söt du är, men du visste inte ens vem jag var, svarar jag.
-Nej, men jag drömde om att få träffa den rätta, och det gjorde jag, svarar han. Jag blir så rörd att jag inte kan undgå att låta några glädjetårar sakta glida ner ifrån min kind. Folk säger hela tiden ''Jag måste vara den lyckligste i hela världen'' men när jag säger det, eller tänker det, så bara vet jag att det är sant.
Dendär ryggbiffen var helt plötsligt inte så intressant längre, jag var mer sugen på Louis läppar, jag böjer mig över bordet och kysser honom. Vi fortsätter att äta och tillslut kommer desserten.
-Jag ska bara gå på toa, säger Louis efter en liten stund och går iväg. Helt plötsligt släcks lamporna i taket, jag blir lite fundersam. En lampa tänds lite längre fram i restaurangen, musik börjar spelas och Louis börjar sjunga. Lyssna medan nedanståenda läses.
''It's you, and me , moving at the speed of light into eternity,
tonight is the night, to join me in the middle of ectasy ''
''Feel the melody and the rhythm of the music around you, around you,
I'ma take u there, I'ma take u there so don't be scared, I'm right here, ready?''
''We can go anywhere, go anywhere, but first it's your chance, take my hand, come with me''
Jag finner inga ord för hur sjukt bra han sjunger, denhär låten passade verkligen honom och det märkes
att han verkligen sjöng direkt från hjärtat, när han sjunger ''take my hand'' kommer han fram och tar tag i min hand, det här var det finaste någon någonsin gjort för mig, vi börjar dansa lite lätt, samtidigt som han fortsätter sjunga refrängen på min favoritlåt någonsin.
''It's like a waited my whole life, for this one night, It's gon to be, me you and the dance floor, cause we only get one night double your pleasure, double your fun''
''Forever, forever''
När han sjungt färdigt låten kastar jag mig i hans armar, våra läppar möts i den mest perfekta kyssen någonsin och jag har aldrig varit lyckligare, Louis torkar bort glädjetårarna ifrån min kind.
-Du vet att jag älskar dig, därför har jag någon ting till dig, säger han och börjar rota efter något i fickan.
-Du behöver inte se så rädd ut, det är ingen förlovningsring, säger han. Jag pustar ut lite, vi var verkligen för unga för att gifta oss, just nu, speciellt lilla jag. Jag öppnar den lilla asken, där i ligger den finaste ring jag någonsin sett, med en diamantkula på, Promise står det på den med stora bokstäver i kurvsig stil, jag kollar frågande på Louis.
-Det är en promise ring, vi är ju för unge för att gifta oss, speciellt du, men dendär är, ungefär som en förlovningsring, man har den så länge tills man kan, ja du vet gifta sig, den lovar att vi en dag kommer kunna gifta oss, att jag en dag kommer gå ner på knä och fria till dig, så om det är vad du vill, så tar du på dig den, om du känner dig osäker, så behöver du inte ha den, svarar han.
Det var inte ett svårt val, jag visste redan att vi skulle gifta oss någon dag, någon gång när vi båda var redo, jag visste att vi skulle bli detdär paret som sitter i samma soffa om 70 år, som folk kommer kunna fråga hur vi har klarat att hålla ihop så länge, jag tar på den på mitt ringfinger.
-Den är så fin Louis, tack så mycket, och det är klart att jag lovar, svarar jag, vi kramar om varandra igen.
Jag kunde verkligen inte vara lyckligare just nu!
that what makes you beutiful kapitel 46
''Hallå'' svarar jag ganska andfått i telefonen.
''Hej, det är Jeff'' svarar Jeff lite överdrivet glatt, vad var det nu han skulle säga?
''Jag kan höra det'' svarar jag glatt, inte lika glatt som han dock.
''Jag har goda nyheter, du vet innan du åkte så sa jag ju att du skulle få reda på en grej när du kom tillbaka hit?'' säger han, jag gäspar lite och nickar även fast han inte kan se.
''Är du trött?'' säger han då mitt i allt.
''Vet du vad klockan är här eller? Nejmen jaa, berätta nu'' svarar jag lite otåligt.
''Oj förlåt, tänkte inte på det, men iallafall jag har fått tag på en argentur som är väldigt intresserad utav dig och jag vet att det är just denhär argenturen vi har letat efter, perfekt för dig, och det är inte en liten häller precis, du kan bli en supermodell, Linnea'' säger han, först uppfattar jag det inte riktigt, sen blir jag självklart jätteglad och ger ifrån mig ett litet tjut.
''Va, vad är det för argentur?'' Frågar jag nyfiket, han skrattar lite åt min reaktion.
''Select Model, det är i London och du kommer kunna få massvis med erbjudanden, du har redan några, jag har kontaktat massvis med olika personer och dem vill verkligen träffa dig, du skulle kunna få massvis med modelljobb där i London'' Mitt leende smyger fram på mina läppar, det måste vara för bra för att vara sant. London liksom, då skulle jag ju få träffa killarna, dem är ju där ifrån, jag ger Louis ett stort leende, fast han fattar självklart ingenting.
''Du jag vet inte vad jag ska säga, tack för allt så sjukt mycket, jag vill väldigt gärna träffa dem som vill träffa mig'' svarar jag glatt.
''Bra, för du åker till London nästa vecka istället för att åka tillbaka hit, jag har pratat med dina föräldrar, och dem har gått med på det, jag och Eleanor kommer också åka till London, så vi kommer ses där''
''Ehm, aha okej, då ses vi då'' svarar jag lite osäkert.
''Nu ska jag inte störa dig mer, vi hörs'' säger Jeff och sen lägger vi på.
-Vad var detdär om? Frågar Louis nyfiket.
-Det var om...ASSÅ fatta, jag kanske ska bli signerad av SELECT model, en modellargentur i London, fattar du vad det innebär? Det är i London! Skriker jag, vi blir lite hyper energifyllda så det slutar med att vi hoppar runt i rummet, eller snarare jag. Jag kunde inte riktigt fatta att detta var sant. Jag tar upp mobilen och knappar in ett meddelande till pappa: ''Tacktacktack för att du låter mig åka till London, älskar dig!'' skriver jag, sen lägger jag undan mobilen. Efter min lilla energihoppning lägger jag mig i sängen igen. Våra läppar möts och vi fortsätter där vi avslutade tidigare, efter att det har ''hänt lite grejer'' somnar jag mot Louis bröstkorg.
Louis perspektiv:
Vi satt nu i bilen påväg till Linnea, det skulle bli kul att se hennes riktiga hem, känns lite konstigt att inte ha gjort den en dock, alla gånger jag hade vart i Sverige hade jag bara varit i Stockholm, så det skulle bli kul att se lite annat också, även om Linnea bodde lite utanför stan. Det var ganska mycket bilkö så det tog en tid att åka, tillslut var vi äntligen framme, när vi kommer in hälsar jag på syskonen och hennes mamma, som jag visserligen redan hade träffat förut, hennes mormor skulle komma lite senare, jag, Linnea och hennes mamma sätter oss ner vid köksbordet och bara snackar en liten stund. Jag berättar om turnén, och Linnea berättar om modellerbjudandena, sen kommer vi in på lite annat, det slutar med att vi sitter och bläddrar i en gammal fotokatalog ifrån när Linnea var liten, jag kan inte låta bli att le, söt hon hon alltid varit, tänker jag för mig själv.
-Men mamma, inte en katalog till, du har redan skämt ut mig med alla andra fotona, gnäller Linnea, jag börjar skratta lite.
-Men du är jättesöt ju, som alltid, svarar jag, sen börjar jag bläddra i någon ny katalog. Innan hennes farmor kommer går vi upp till hennes rum en liten stund, jag skrattar till lite när jag ser affischen ovanför hennes säng. Hon blir lite röd om kinderna. Det första Linneas mormor gör när hon kommer är att nypa oss i kinden, sen sätter vi oss ner för att äta och snacka, Linneas familj och släkt är verkligen rolig. När vi har ätit lite efterrätt kommer jag på att Zayn och Josphine ju har varit ute på date idag, jag tar upp mobilen och klickar mig in på meddelanden och öppnar upp min och Zayns konversation ''tja dude, hur var dejten?xx'' det tar kanske 5 minuter innan jag får svar. ''Ehm, toppen ;)'' står det, jag ler lite för mig själv.
-Vem messar du med? Frågar Linnea nyfiket, jag vinklar telefonen så att hon ske se. Hon ser ganska nöjd ut.
-Josephine och Zayn alltså, dem skulle ju verkligen vara jättesöta tillsammans, svarar hon ganska lågt, jag nickar instämmande. Kvällen går ganska snabbt och det dröjer inte länge förrän vi ligger ihoptryckta i Linneas säng för att sova, imorgon ska vi tillbaka till Stockholm igen, eftersom jag hade grejer jag måste göra. Fast som vanligt ligger vi och snackar först.
-Ni har ett performance imorgon va? Frågar Linnea, jag nickar som svar.
-Men jag har en överraskning till dig efteråt, svarar jag lite busigt.
-Va vadåå? frågar hon nyfiket, jag skrattar lite.
-Berättar jag det så är det ju ingen överraskning längre, du får se imorgon!
dödödööööm, det fick bli ett till kapitel idag - men världens tråkigaste och kortaste typ - fortsättningen kommer imorgon, de här var värsta mellankapitlet jue x)
that what makes you beutiful kapitel 45
Zayns perspektiv:
Vi hade varit i Sverige i 3 dagar nu, och varje ledig stund jag fick var jag tillsammans med
Linnea, Josephine och killarna, det var verkliget något speciellt med Josephine, hennes personlighet
var verkligen speciell, hennes smile fick mig att le som en idiot och hennes ögon...TO DIE FOR! Hela hon
är perfekt, både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Det är just det som är problemet.
-Hallå, jorden anropar Zayn, säger Liam och knackar mig på ryggen, jag skakar lite på huvudet, hade jag fått
stirrblick igen?
-Vad är det? Frågar jag lite irriterat.
-Ja, genrepet börjar om 2 minuter, svarar Liam, jag suckar högt.
-Vad är det bro? Du har varit så konstig sista tiden, säger Liam med en suck.
-Kan man vara kär i en person man knappt känner? Frågar jag, jag ångrar direkt vad jag sagt, nu skulle han säkert ha värsta frågestunden med mig.
-Josephine? Säger han, jag skakar lite lätt på huvudet, hur visste han det?
-Hur visste du? Frågar jag lite förvånat.
-Jag har sett hur du tittar på henne, och som svar på din fråga då..asså eh, ja, det måste ju börja någonstans, hon verkar gilla dig också iallafall, det ser man på henne, svarar Liam pappaaktigt.
-Du vet att jag inte tror på såntdär, hur hon tittar på mig, ja antagligen tittar hon på mig för att jag är Zayn från One Direction, inte för att jag är jag, säger jag ledsamt.
-Dude, du får väll snacka med henne? Föreslår Liam, jag rycker på axlarna.
-Faktum är, att jag ville inte, det är jobbigt att gilla någon väldigt mycket som man inte kommer kunna träffa, om det nu skulle bli nåt, svarar jag lite sarkastisk.
-Du får väll våga ta lite chanser, jag kan inte hjälpa dig mer, du får ta dina egna beslut, säger Liam, sen drar han upp mig från soffan och vi går ut mot scenen för en repetition. Josephine och Linnea sitter och kollar på repetitionen, jag kan inte låta bli att tänka och kolla på henne.
Josephines perspektiv:
Zayn sjunger verkligen som en gud, inte bara på inspelningar, utan även i verkligheten, det fascinerade mig verkligen vilka höga toner han kunde ta, men det var inte bara det, att han var sjukt snygg och sjöng som en gud var liksom bara ett pluss i kanten, men det är något mer, något annat med honom, han är inte som andra killar, jag visste inte riktigt vad det var, men det var något som gjorde så att jag drog mig till honom, jag tycker verkligen om honom.
-Vad ledsen du ser ut, säger Linnea lite ledsamt, jag rycker på axlarna, hur ska jag kunna förklara för henne?
-Du vet att du kan snacka med mig, säger hon sen. Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar berätta.
-Asså, det är Zayn, han..eller asså jag vet inte, det är något med honom som...jag typ gillar honom, svarar jag lite virrigt, Linnea nickar instämmande.
-Man kan se på långt håll att han gillar dig också, svarar Linnea glatt.
-Men vi känner knappt varandra, suckar jag.
-Nejmen ni båda verkar vilja lära känna varandra, för som jag sa, man ser på Zayn att han gillar dig, svarar Linnea igen. Jag kan inte rå för det, men några tårar glider ner ifrån min kind.. Allt blev så konstigt, det skulle aldrig funka ändå, när jag väl äntligen föll för någon, så föll jag för helt fel person..
Linneas perspektiv:
-Men vad är det sis? Frågar jag och kramar om Josephine, hon torkar bort några tårar.
-Allt blev bara så konstigt, jag tycker verkligen om honom, och vill ta det steget längre, men det går ju inte, han åker hem snart, och vi kommer kanske aldrig mer ses igen, han kommer glömma mig och varför skulle han ta mig av alla tjejer han kan få? Hickar hon fram. Jag biter mig själv i läppen, jag kände igen dendär känslan så väl, den hade krupit i min kropp förut också, jag visste precis hur hon kände sig.
-Josephine, jag vet inte vad jag ska säga, know that feeling, men jag tror det handlar om att våga ta chanser, tänk ändå, jag och Louis tillexempel, vi bor ju långt ifrån varandra också, speciellt på sommaren när jag är i USA, han åker runt hela tiden, men vi fixar det ändå, i början var jag också orolig för att det inte skulle funka, så jag vet precis hur du känner dig, men du borde iallafall prata med honom, du kommer antagligen ångra dig annars, säger jag. Vad fick jag luft ifrån egentligen?
Efter repetitionen går jag och Josephine in backstage, jag går direkt fram till Louis och kramar honom, samtidigt som jag går märker jag att jag faktiskt går mycket bättre nu, jag kan gå mycket snabbare.
-Du var bäst babe, lika bäst som alltid, säger jag och kysser honom, han besvarar kyssen genom att börja på en nu.
-Inte nu igen, säger Harry med en suck och drar bort oss, då slår Louis till han på rumpan sen börjar dem jaga runt varandra, det ser så roligt ut att jag blir tvungen att lägga mig på golvet och asgarva, garvet smittar snabbt av sig på Josephine också, men så fort Zayn kommer in slutar hon garva.. Jag mimar ''gå och snacka med honom'' till henne och hon reser sig snabbt och springer emot honom.
Zayns perspektiv:
-Vi måste snacka! Säger både jag och Josephine samtidigt, sen börjar vi skratta lite åt det.. Undrar vad hon hade att säga?
-Vi går någon annanstans, säger jag, jag slänger en blick åt Liams håll och han ger mig ''tummen upp tecknet.''
När vi är en bit bort så blir det först tyst ett litet tag, vad skulle jag säga egentligen?
-Du, jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men jag gillar dig och vill verkligen lära känna dig bättre, säger jag tillslut, hon kollar förvånat på mig.
-Hur då gillar? Och ja, jag gillar dig också och vill också lära känna dig bättre men...
-Men vi åker snart tillbaka, suckar jag, jag tittar ner i golvet, vill inte möta hennes vackra ansikte.
-Ja, men du är speciell Zayn, jag kommer aldrig glömma dig, även fast vi knappt känner varandra oså så har det här varit dem bästa dagarna i mitt liv, säger hon, jag kan inte låta bli att le.
-Du är speciell, och jag vill inte åka tillbaka sen, jag vill fortsätta träffa dig, säger jag och sväljer hårt.
-Menar du typ, att du vill fortsätta träffa mig, och lära känna mig bättre, liksom .. mer en som vän? Frågar hon lite osäkert, jag rycker på axlarna.
-Ärligt talat vet jag inte riktigt nånting just nu, eftersom vi inte direkt känner varandra, men en sak vet jag och det är att jag vill träffa dig igen, inte bara hela denhär veckan utan efter också, det är nåt med dig, säger jag.
-Jag tycker lika, men asså jag skulle gärna träffa dig hela tiden om jag kunde, säger Josephine med ett sött leende.
-Om du vill, alltså bara om du vill, kan vi väll typ försöka fixa det? Eller glöm det förresten, jag är så upptagen med allt, och distans är så jobbigt, men nu vet du hur jag känner iallafall, svarar jag ganska tyst, hon kollar oroligt på mig.
-Jag vill gärna försöka, om du vill, säger hon, jag kollar förvånat på henne. Var hon verkligen allvarlig? Skulle hon verkligen orka med det. Jag nickar som svar. Vad ska jag göra nu? Tänker jag, krama henne kanske, aa så får det bli, jag ger henne en kram sen går vi tillbaka mot dem andra.
-Om du vill, så kan jag bjuda dig på middig imorgon, säger jag till henne med ett leende.
-Det behöver du in.. börjar hon.
-Men jag kanske vill, klockan 5, okej? Hon nickar som svar.
Är dethär rätt? Jag skulle typ, gå ut på date med henne imorgon, eller kan man kalla det för det? Ja vet inte, jag kanske inte borde, jag kanske borde låta henne vara, fast nä..det går inte..
Linneas perspektiv:
Efter konserten är alla väldigt trötta så vi skyndar oss tillbaka till hotellet, jag hade inte varit hemma en ända gång sen killarna kom vilket jag fick lite dåligt samvete för, så jag hade bestämt mig för att åka hem imorgon och umgås med mamma en liten stund, jag skulle träffa mormor också. Jag tar upp mobilen ur börjar skriva på ett sms. ''Hej mamma, förlåt för att jag inte har hunnit vara så mycket med dig men du vet ju varför, men ja, jag kan komma hem imorgon och träffa dig och mormor, vi ses då :) Kram'' Det dröjer inte lång tid förrän jag får svar. ''Om inte Louis är upptagen, kan du ju bjuda hem honom hit, kram :)'' stod det, jag log för mig själv, det kanske inte var en sån dum idé? Eller, farmor skulle säkert skämma ut mig tottalt, men äsch.
-Vem smsar du med? Frågar Louis som nu har kommit in i rummet, han kom direkt från duschen så han stod bara i handuk, han var så sjukt snygg och jag kunde inte slita ögonen ifrån honom. Jag skakar lätt på huvudet.
-Öh mamma, hon frågade om du ville komma hem till oss imorgon, min farmor kommer också, men du får gärna säga nej för farmor kommer ändå skämma ut mig tottalt, svarar jag. Han flinar lite.
-Sure, jag är ändå ledig imorgon, svarar han, jag skrivet ett sms till mamma om att jag kommer sen lägger jag mobilen ifrån mig. Jag underhåller mig med att kolla på Louis när han byter om, en väldigt nice underhållning kan jag lova.
-Och du brukar klaga på mig när jag stirrar, säger Louis och kollar busigt mot mig, jag blir lite röd om kinderna.
Han lägger sig ner bredvid mig i den enorma hotellsängen, vi ligger länge och bara tittar in i varandras ögon och lekar lite med varandras hår, han är så perfekt, det är helt obeskrivligt konstigt att en människa kan vara så perfekt som han är.
-Vad tänker du på äskling? Säger han samtidigt som han drar fingrarna igenom mitt hår, jag suckar lyckligt.
-På dig, att du är ett bevis på att det faktiskt finns perfekta människor, svarar jag.
-Om det är någon som är perfekt så är det du, svarar Louis gulligt. Jag ler som svar, jag kollar snabbt på klockan som nu hade hunnit bli ganska mycket, sen möts vi en kyss, vi kysser varandra mer och mer passionerat, sen rullar om så att jag ligger övar han, han kysser mig på halsen och precis när vi börjar dra lite i varandras kläder så ringer min mobil. Jag funderar på att strunta i att svara, men det slutar med att jag gör det ändå.
''Hallå'' svarar jag ganska andfått i telefonen.
''Hej, det är Jeff'' svarar Jeff lite överdrivet glatt, vad var det nu han skulle säga?
förlåtförlåtförlåt för att jag har varit så seg med dethär kapitlet, men har verkligen varit så sjukt omotiverad och har inte haft någon aning om vad jag ska skriva - men här kom ett iallafall.. :DD kommentera ? (a''
förlåtförlåtförlåt för att jag har varit så seg med dethär kapitlet, men har verkligen varit så sjukt omotiverad och har inte haft någon aning om vad jag ska skriva - men här kom ett iallafall.. :DD kommentera ? (a''
that what makes you beutiful kapitel 44
''Haha, men jag nu ska jag fan sova, godnatt snygging ;)<3'' skriver jag innan jag lägger ifrån mig mobilen för att sova, fast jag ligger länge och tänker på Lou innan jag somnar, på Lou naken... wouuup, woooup!
Jag vaknar på morgonen med ett big SMILE - idag skulle jag äntligen få träffa dem!
Jag går ner för trappan för första gången utan kryckor och stödjer mig på trappräcket, när jag kommer ner sitter redan mamma, Mathilda och Ian där och äter frukost. Jag slår mig ner bredvid mamma och börjar genast röra runt i mina frukostflingor och brer en macka. Efter att jag har ätit går jag in i duschen och låter vattnet rinna över mig, jag lägger i lite hårinpackning som sitter i ett tag innan jag är färdig, sen fönar jag håret, sminkar mig med mascara och lite ögonskugga och väljer outfit. Det är väldigt varmt ute idag, så det får bli något så enkelt som ett svart linne och jeansshorts, jag försöker stoppa in linnet lite sådär halvslarvigt i shortsen sen går jag ut och tar ett outfitfoto, jag för över fotot till datorn och går sedan in på bloggen.
''Dagens outfit''
''Kör på en dagens outfit då, idag är det väldigt varmt ute så det fick bli ett par vanliga klassiska jeanshots,
med ett svart klassiskt linne, inte så mycket att visa upp direkt - men alltid något. Anyway, har precis
fixat mig och ska snart ringa upp min kompis för att sedan åka vidare till Stockholm - tror dem flesta kan
lista ut vilka vi ska träffa där ;) Statistiken är full ELITE också, helt sjukt faktiskt att det kan vara så många
som klickar sig in på min lilla blogg , men nu måste jag sluta, vi hörs lite senare - puss!'' Skriver jag och publicerar det, sen loggar jag ut från datorn och kollar på klockan, jag bestämmer mig genast för att ringa upp
Josephine.
''Hallå'' svarar hon sömnigt efter några signaler.
''Hallå, ligger du fortfarande och sover?'' Frågar jag, jag hör att hon gäspar.
''Ja, vadådå? Får jag inte det eller?'' Frågar hon sömnigt.
''Inte om du vill träffa killarna idag, Josephine, tåget vi ska med går seriöst om 45 minuter'' svarar jag, jag kan inte hålla mig för garv, för detta var så typiskt Josephine.
''Va, du skämtar? Jag måste lägga på, vi hörs!'' svarar hon sen slänger hon på luren.
Jag går in på mitt senaste sms från Louis och läser: ''Snart kommer vi, ses vi vid flygplatsen eller? :)<3''
''Ja, vi tar tåget till Arlanda iallafall, ses då :)<3''
-Mamma du måste skjutsa mig till tågstationen, säger jag när det börjar närma sig, hon tittar upp från sin tidning.
-Jag är faktiskt upptagen, så jag tycker Ian kan köra dig, svarar hon lite halvsurt, jag suckar högt och kollar mot Ian istället, han körde gärna bil frivilligt men han körde som en dåre så jag hade häldre velat åka med mamma. När jag väl är framme och har blivit avsläppt vid Uppsalas station väntar jag ganska länge på att Josephine ska komma, hon kommer i sista stund innan tåget går, sedan börjar vår HOSTHOST väldigt långa resa mot Arlanda. När vi kommer in dit är det inte lång tid tills killarna ska anlända, jag hade nästan glömt bort att dem var kända och det var totalt fullt överallt på Arlanda, vakterna hade fullt sjå med att hålla alla fansen lugna, jag suckar för mig själv, här skulle jag ju inte kunna komma fram. Jag kan inte se killarna men jag hör på alla fans skrik när dem kommer, jag försöker hoppa upp och ser då en liten skymt av Liam. Jag försöker gå lite längre fram men blir stoppad av en vakt.
-Stopp här, säger han strängt.
-Men jag måste få gå till dem, säger jag.
-Nej, du får inte gå längre, svarar han bestämt.
-Men jag är en av killarnas flickvän, och dethär är min bästa vän, säger jag och pekar på Josephine som står bakom mig, vakten börjar garva.
-Haha skulle inte tro det va, säger han lite ondskefullt. Något fans blänger surt på mig.
-Tro inte på henne, hon är bara en av oss andra, säger fanet och bitchblickar mig, man såg på henne att hon mycket väl visste att jag inte var det, det lyste avundsjuka om henne.
-Och jag tror inte på henne häller, säger vakten och hyschar bort oss, jag suckar högt, så typiskt, tänker jag.
Jag blir puttad och eftersom jag har blivit väldigt känslig efter skottlossningen så ramlar jag på golvet, jag får många blickar på mig och Josephine hjälper mig upp, men nu kan jag knappt gå alls, för smärtan i benet tar över.
Louis perspektiv: Jag försöker kolla efter Linnea men jag kan inte se henne, hon hade ju sagt att hon skulle vara här, och Linnea känner jag ju igen direkt. Det är väldigt kaous på flygplatsen, jag försöker skynda mig snabbt genom massan med vakterna och killarna med mig, men vart sjutton är Linnea? Trots kaouset så tar jag upp mobilen och messar. ''Vart är du? :(<3'' skriver jag, men jag får inget svar. Innan jag hinner blinka är det någon som tar mobilen ur handen på mig, som tur är hinner jag snabbt reagera och tar tillbaka den direkt.
När vi tagit oss igenom den stora folkmassan har jag fortfarande inte fått något svar av Linnea, jag kunde inte låta bli att bli lite besviken, visst att det är väldigt mycket folk här oså, men hon kunde väll åtminstone svara på sms, eller har det hänt något? Vi går mot bilen som alla hoppar in, men jag är lite osäker, är hon där inne?
-Kommer du eller? Frågar Harry, jag rynkar bekymrat på ögonbrynen.
-Men Linnea sa att hon skulle komma hit, säger jag, han kollar bekymrat på mig.
-Men hon kanske inte hann komma fram eller något, säger han och rycker på axlarna.
-Louis! Hör jag hur någon skriker, GREAT vi hade fått gått ut en specialväg, som någon tydligen hade hittat och tagit sig hit med ändå, jag orkade faktiskt inte med något fan just nu. Jag tar upp mobilen och ringer igen istället, men jag får inget svar nu häller.
-Louis, kom, det är Linnea! Säger dendär rösten igen, jag försöker vända mig om för att se vart det kommer ifrån. Jag möts av en blond, blåögd tjej som måste vara tjejen som skrek, som Linnea stödjer sig på, antagligen är det hon dendär Josephine, jag springer fram till dem, jag såg på Linnea att hon grät.
-Vad har hänt? Frågar jag oroligt och kramar om henne, eftersom Josephine stödjer henne blir det så att jag kramar om dem båda.
-Jag, alltså, förlåt, men det var så galet där inne, jag försökte komma fram men en vakt stoppade mig, och trodde inte på mig när jag berättade vem jag var, så när vi skulle gå blev jag knuffad och ramlade på benen, det gjorde riktigt ont, men det börjar gå över, fast det gjorde ju inte precis mina gåproblem bättre, snyftar hon.
Skit också, så typiskt, blev hon verkligen tvungen att bli knuffad och ramla just nu? Men det verkade som det hade gått ganska bra iallafall.
-Varför har du inte dina kryckor? Frågar jag och hon suckar.
-Därför att jag måste lära mig gå utan dem, tänkte liksom inte riktigt på att det brukar vara såhär på flygplatser, säger hon med ett litet flin, jag ler tillbaka som svar, nu var hon här igen, bredvid mig, tillsammans med mig, det var huvudsaken.
-Hej förresten, Louis heter jag, men det vet du ju redan, säger jag och räcker fram handen till Josephine.
-Ja, det vet jag, Josephine, svarar hon lite blygt. Sen byter vi så Linnea kan stödja sig mot mig istället, även fast hon klarar sig ganska bra själv, men jag har inget emot det.
-Vart ska vi? Frågar Linnea gulligt.
-Jag vet inte, eller till hotellet först och främst kanske? Säger jag och möts av Josephines blick.
-Om du vågar åka bil med oss Josephine, Zayn sitter i baksätet, och jag hälsade honom detdär igår, svarar jag lite busigt, hon fnissar till lite och blir lite röd i ansiktet. När vi är framme vid bilen presenterar sig alla för varandra, eftersom det blir lite trångt så får vi åka lite olagligt så Linnea får sitta i mitt knä och Zayn var inte sen med att påpeka att Josephine skulle behöva sitta i någons knä häller, så Josephine satt med Zayn, jag såg på Zayn att han såg väldigt nöjd ut. Jag tar tag i Linneas hand och håller om den hårt, jag hade verkligen saknat henne och ville aldrig lämna henne igen, hon böjer huvudet lite och våra läppar möts, LIFE IS PERFECT, tänker jag, innan vi avslutar kyssen för att sedan påbörja en ny. Det övergår till hångel och vi sitter och hånglar i stort sätt hela vägen till hotellet, men till min förvåning så är det ingen som kommenterar något. Inte ens Harry.
Josephines perspektiv: Jag kunde inte riktigt fatta att jag faktiskt satt i samma bil som One Direction, och att jag satt i förmodligen den sexigaste killen på hela jordklotets knä, och att min bästa vän sen barnsben satt i baksätet och hånglade med Louis kändes lite skumt det också, fast dem var verkligen ämnade för varandra. Egentligen ville jag bara skrika rakt ut, och jag höll på att göra det några gånger, men jag ansträngde mig verkligen för att inte göra det, dels för att det skulle vara väldigt pinsamt och dels för att det bara skulle vara jobbigt för dem. I vanliga fall hatar jag att åka bil, men denhär bilresan hade gärna fått fortsätta för alltid. När vi är framme på hotellet står några fans där, jag, killarna och Linnea får tränga oss för att komma in, jag suckar lite för mig själv, nu skulle säkert alla misstänka något bara för att jag gick in med killarna på hotellet, jag hade sätt hatet som Linnea hade fått och jag visste att jag också skulle få det, även fast det absolut inte är något mellan mig och någon av dem, fast det är absolut värt det så det spelar ändå ingen roll.
-Så vad ska vi göra idag? Vad ska ni göra idag, killar? Frågar Linnea när vi tagit oss upp till hotellrummen, som förövrigt var riktigt lyxiga såklart.
-Vi ska på intervju senare, men det är på kvällen och vi har inget framträdande idag, svarar Niall.
-Vi är lediga tills dess, vad vill ni göra? Frågar Zayn och kollar på mig. Jag rycker på axlarna.
-Ja, vi vet ju inte, ni bor här, så ni får gärna gudia oss, säger Louis med ett flin.
-Jag vet iallafall vad jag skulle vilja visa dig, säger Linnea och ler mot Louis. Jag kollar frågande på Linnea.
-Vadå? Frågar jag, jag snackar svenska så dem andra inte ska förstå.
-Stockholms skärgård, svarar hon mot mig, jag nickar instämmande.
Killarna kollar på varandra och ser mest bara förvirrade ut.
-Får inte vi följa med då? Frågar Liam lite ledsamt.
-Är det kul? Frågar Niall. Jag börjar skratta lite.
-Det får ni väll, men det är liksom inte kul,det är bara fint, jag tror att du Niall är mer intresserad av att äta pizza, svarar jag.
-Oooh, jag förstår, då ska vi inte störa, och jag äter gärna pizza! Svarar Niall.
-Jag är också hungrig, eller inte nu, men sen kanske, finns det köttbullar? Säger Harry, jag börjar garva lite.
-Absolut, dethär är Sverige, det finns köttbullar överallt! Svarar jag lite busigt och Harry brister upp i världens största leende.
-Så du ska lämna din kompis här med oss och dra iväg med Louis, tror du verkligen hon vågar stanna här med oss? Skojar Liam och kollar på Josephine.
-Nja, man vet aldrig med Josse, hon kan ju följa med hon också om hon får något sällskap, typ Zayn kanske? Säger jag lite busigt.
-Låter nice, svarar Zayn direkt, Josse blir lite röd i ansiktet.
Zayns perspektiv:
Hon var faktiskt väldigt söt dendär Josephine, eller Josse som Linnea kallade henne, dem var ganska lika på ett vis, men samtidigt ganska olika, båda hade swedish look iallafall, och jag skulle ljuga om jag inte sa att hon såg riktigt bra ut, hon var extra söt när hon skämdes.
-Så vart ska vi? Frågar jag för säkert hundrande gången, jag hade ingen aning om vart jag skulle någonstans, inte Louis häller, så vi bombade på med massor av frågor.
-Det kallas för Stockholms skärgård, svarar Linnea tillslut, det säger mig ingenting.
-Och det är? Frågar Louis helt plötsligt.
-En skärgård, svarar hon bara.
När vi är framme får vi kliva i någon slags hyrbåt, som någon okänd person får köra, sen åker vi iväg, Louis och Linnea sitter långt fram alltså väldigt långt bort ifrån mig och Josephine, vi börjar genast snacka om allt möjligt, jag får reda på lite om hennes liv, och massor av saker om henne, och hon får reda på saker om mig, det var något speciellt med henne, det klickade på något vis, sådanahär saker brukade jag aldrig prata om annars, jag hade vanligtvis väldigr svårt att prata med nya människor och speciellt tjejer, men med Josephine var det annorlunda, jag kunde inte låta bli att le. Vi blir tysta en liten stund och bara kollar in skärgården, det är så sjukt fint, nästan sagolikt.
Louis perspektiv: Jag är väll inte den typen som brukar tycka att allt är så himla fint och brukar stanna och fota mot himmelen för att den är så oerhört vacker, sånt intresserade mig liksom inte, men dethär, det var riktigt fint, det gjorde mig lte rörd att Linnea hade tagit med mig hit, det gick inte att beskriva hur fint det var, därför passade Linnea och Stockholms skärsgård väldigt bra ihop, jag kunde inte låta bli att le mot henne, jag är verkligen den lyckligaste killen i världen, jag har verkligen världens bästa tjej, som jag älskar så sjukt mycket. Jag blundar och möter hennes läppar, om och om igen.
-Du...börjar hon lite försiktigt.
-Vad? Frågar jag nyfiket.
-Du har gjort så mycket för mig, du säger jämt så fina saker och visar hur mycket du älskar mig, jag vet inte om jag någon gång kommer kunna mäta mig med dig på den punkten, om jag någon gång kommer kunna betala tillbaka allting som du gör för mig varenda dag, det är dessutom mer en du tror, för du gör så mycket genom att bara finnas där, hur mycket jag än säger eller hur mycket jag än försöker förklara så kommer det aldrig gå att få fram hur sjukt mycket jag älskar dig, men jag vill bara att du ska veta att jag är så enormt tacksam över allt du gör och över att du finns, du är verkligen den bästa personen som existerar på denna jord, och få aldrig dåligt samvete över hatet jag får, för det är inte ditt fel, och det ända sättet dem kan få som dem vill på är genom att låta dem vinna, och det kommer dem aldrig att göra, allt som har hänt i mitt liv spelar liksom ingen roll så länge jag har dig, jag vill vara din förevigt, ända tills jag dör, och när du dör så finns det iallafall en bra sak med det hela, och det är att du är bland änglarna, för du är en ängel, jag älskar verkligen dig på riktigt Louis William Tomlinson, säger hon.
Jag blir helt tom på ord, en liten tår rinner ner för min kind, det är just i den stunden jag kommer på att jag någon gång ska ge henne ett barn, att jag någon gång ska ställa mig på knä framför henne och fria, att jag någon gång ska säga ''ja'' till henne och bli hennes man på riktigt, men nu nöjer jag mig med att tala om hur mycket jag älskar henne, för det gör jag verkligen, så obeskrivligt mycket, jag ska vara hennes förevigt.
-Linnea, jag vet inte vad jag ska säga, du är det bästa som har hänt mig i hela mitt liv och jag älskar verkligen dig på riktigt, jag har sagt det så många gånger och jag kan säga det tusen gånger till, jag hoppas verkligen du tar åt dig, för jag menar verkligen det jag säger, du anar inte hur tacksam jag är över att du finns, över att du är du och över att jag fått träffat dig, jag lovar att vara din förevigt min ängel, jag älskar dig Linnea Maria Andersson.
haha gulligull!! ;)))))) KOMMENTERA NU DÅ, inge roligt att skriva längre när man inte får kommentarer typ, vart tog dem vägen? (a'' Liz är duktigt att kommentera iaf BTV: gå in på hennes novellblogg www.onedirectiioon.blogg.se <-- den är asbra ! :DD
om ni har något tips om vad ni tkr ska hända i novellen så äre bara att kommentera (y''
nästa kmr imorgon i guess eller kanske, kanske senare ikv ;)
that what makes you beutiful kapitel 43
Det kändes så konstigt, när Mathilda hade gett mig dessa affischer och hjälpt mig spikat fast dem på väggen, var vi bara två vanliga fans, tänk om jag då hade vetat att jag skulle bli tillsammans med Louis liksom? Jag börjar skratta lite åt tanken.
-Oh my goooood, det var typ 1000 år sen! Nästan skriker Josephine samtidigt som hon hoppar på mig och kramar om mig, jag blir så glad av att se henne, tjejen som alltid fått mig att le, en riktigt äkta vän.
ännu ett litet mellankapitel , menmeeeen!! dåligt dehär oxå, men har inte så bra ideer just nu, the botten is nådd, fast asså jag har ju lite ideer men dem kan lixom inte komma precis NU, det måste helt enkelt bli lite mellankapitel emellanåt - jaja skriver nästa imorgon i guess ;)
-Oh my goooood, det var typ 1000 år sen! Nästan skriker Josephine samtidigt som hon hoppar på mig och kramar om mig, jag blir så glad av att se henne, tjejen som alltid fått mig att le, en riktigt äkta vän.
-Jag har saknar dig så mycket! Suckar jag lyckligt.
-Knappast mer en vad jag har saknat dig, det har varit så sjukt trist här utan dig, jag har bara fått umgåtts med Anna men hon är ju inte ens rolig, fan vad taskig jag är men det är sant ju, och det finns inga roliga killar här i Uppsala, medan du har glidit runt tillsammans med One Direction har jag suttit här och ruttnat, säger hon lite olyckligt, jag börjar skratta lite åt henne.
-Haha, fast det har hänt mindre roliga grejer också, säger jag och kollar ner i marken, egentligen ville jag inte prata om allt skit just nu utan bara om det som var bra.
-vill du snacka? Frågar Josephine försiktigt.
-Nej inte om det, nu tycker jag vi har kul och snackar om roliga saker istället! Svarar jag.
-Då måste du berätta allt, allt om Lou och dig, om allt som hänt! Säger hon..
Vi går ut på min baksida och sätter oss på min studsmatta som i gamla goa tider, för att uppleva gamla minnen skyndar vi oss och kör ''första hoppet'' ''första snurren'' ''första varvet'' ''första knät'' ''första rumpan'' och första ''ching chang chong'' som vi kallade det för när vi var liten, vi hade nämligen jämt en duell om vem som gjorde ''första'' av allting, numera orkar vi aldrig hoppa studsmatta utan vi sitter bara på den och snackar. Jag börjar berätta om allt samtidigt som jag suger på en piggelin - det är så sjukt gott.. Vi sitter där på studsmattan och snackar i flera timmar, jag berättar om Louis, om Eleanor om modellandet och allt möjligt, Josephine kommer med lite frågor som jag svarar glatt på.
-Du måste verkligen vara världens lyckligaste med Louis, säger hon efter en liten stunds tystnad, jag ler för mig själv.
-aah, det måste jag, svarar jag lite blygt.
-Han är så sjukt gullig, fortsätter jag sen.
-Kan man tänka sig att min bästa kompis har gått och blivit kär, och inte i vem som helst häller, säger hon busigt och knuffar till mig lite i sidan.
-Det är knappt så jag fattar det själv, säger jag och ler.
-Och snart kommer dem till Sverige, säger Josephine samtidigt som hon slickar lite på glassen.
-Jaaaa, någon som vill träffa dem eller? Frågar jag och ler busigt. Hennes glasslickande upphör en stund och hon kollar på mig som om jag vore en idiot.
-VA? Du skämtar? Får jag verkligen det? Jag börjar skratta åt hennes reaktion, hon såg verkligen förvånad ut.
-Men det är klart din dummer, dem kommer ju till Stockholm i övermorgon, jag ska iallafall till deras hotell då och du kan hänka på, dem är inte farliga, jag lovar! Svarar jag med ett leende som smittar av sig på Josephine.
När vi har snackat i ungefär 3-4 timmar bestämmer vi oss för att dra ner till stranden för att ta ett kvällsdopp, eftersom vi inte bor lite utanför Uppsala så ligger närmasta strand ganska nära ändå, det tar oss ungefär en halv timme att cykla dit, fast jag får skjuts av Josephine eftersom jag inte riktigt kan cykla själv med mina ben. Vi båda är stora badkrukor så det tar ett tag innan vi doppar oss, men när vi väl gör det är det faktiskt riktigt skönt. Vi tar lite busiga bilder med min undervattenskamera som jag tagit med mig och sen lägger vi oss och solar i kvällssolen, men eftersom myggorna börjar sticka fram så klär vi ganska snabbt på oss och börjar dra oss hemåt. Självklart så bestämmer vi oss för att Josephine ska nana hos mig ikväll, när vi är hemma kommer vi på att vi inte har något snacks och att butikerna redan är stängda, så vi bestämmer oss för att baka lite chokladbollsdeg tjocka som vi är som vi sedan äter direkt från bunken. Vi fastnar framför ett avsnitt av Jersey shore fast ingen av oss kollar riktigt, vi koncentrerar oss istället på att äta deg och kolla igenom bilderna från dagen, vi hade inte bara fotat under vattnet, jag kollar in min kropp lite extra noga, var det verkligen sant att jag kunde bli modell? Egentligen är ju Josephine hundra gånger snyggare, hon borde ju vara modellen av oss, tänker jag. Vi för över bilderna till datorn och jag laddar upp en undervattensbild på mig och Josephine som ser väldigt rolig ut på twitter, och en på bara mig som Josephine har fotat när jag står på stranden i bikini. ''Have a nice evening on the beach with my best friend @JosephiinePerssoon skriver jag under bilden.
Det dröjer inte länge förrän Josephine attackerar min fb och lägger upp massor av bilder i ett album där också, det blir genast väldigt många gillningar på bikinibilderna och massvis med killar kommenterar att jag är snygg, SAAAY WHUUT? Jag hade aldrig varit den tjejen som killarna rusade efter och som fick massvis av komplimanger, jag var inte riktigt van vid detta.
-Asså Linnea, seriöst kolla vad många gillningar och kommentarer, du borde fan skaffa blogg! Säger Josephine lite ivrigt, jag skrattar till lite, JAG - BLOGG? Nä, jag skulle inte tro det va, eller..det kanske vore en ganska kul grej ändå när jag tänker efter?
-Men jag kan ingenting om koder och sånt skit, svarar jag.
-Men jag är både bra på koder och photoshoop, jag fixar en snygg design till dig! Säger hon ivrigt.
Jag hinner inte ens kommentera förrän hon klickar sig in på blogg.se's hemsida och börjar skapa ett konto, när det väl är fixat bestämmer jag mig för att vänta lite med skrivandet, Josephine lovar att fixa headern imorgon när hon kommer hem och när allt det var fixat kunde jag börja skriva, tills dess får det vara. När vi har ätit upp smeten blir vi väldigt mätta och trötta så vi håller nästan på att somna i soffan, innan min ringsignal spelas upp och Louis namn lyser upp displayen, Josephine kollar menande på mig..
-Oh my god, ta på högtalare, jag bara måste få höra hans röst, snälla hälsa från mig eller nåt? Säger hon ivrigt,jag börjar garva lite, tar på högtalaren och svarar.
''Hej babe'' säger han sådär sexigt.
''Hej Lou, du är på högtalare nu så tänk på vad du säger bara'' säger jag.
''Haha okej, vem lyssnar?'' Frågar han nyfiket, jag kollar på Josephine, man ser på henne att hon bara vill skrika rakt ut.
''Eh Josephine, min barndomsvän från Sverige du vet, hon är lite galen och verkar ha problem med att inte skrika rakt ut just nu, men hon hälsar'' säger jag busigt, Lou skrattar till lite smått igen.
''Jasså, då får du ta och hälsa tillbaka, var det hon vi skulle få träffa eller?'' Säger han med en nyfiken ton och nu kan inte Josephine hålla sig längre, hon skriker rakt ut, så jag börjar asgarva.. Hon hade verkligen gått och Directionerna på sig under sommaren tror jag, hon var inte alls sådär galen i dem sist vi träffades.
''Ehm, jo det är hon, om hon kan hålla käften vill säga'' svarar jag då och då blir hon genast tyst.
''Det blir nog bra, vad gör ni då?'' Frågar han gulligt.
''Ehm vi typ, såg på film, fixade en blogg och åt chokladbollssmet, sen höll vi på att somna innan du ringde'', svarar jag.
''Chokladbollssmet? Lite Niall varning där''
''Haha, ah kanske, vad gör du eller ni då?'' frågar jag.
''Öh, vi skulle se på film, men det slutade med kuddkrig och flytande margarin på golvet istället'' svarar han lite busigt, jag flinar lite.
''Så typiskt er, fast jag fattar inte riktigt hur kuddkrig och flytande margarin på golvet går ihop dock'' säger jag, han skrattar lite.
''Nää, inte jag häller, men vi är ju vi är'' svarar han lite oskyldigt.
Vi är ju som vi är? AAH ni är helt underbara, tänker jag då.
''Du måste hälsa Zayn att han snart kommer få träffa en snygg, blond, svensk singeltjej också'' säger jag då, Josephine kollar mot mig med gapande mun.
'' Oh, oh, oh, det ska jag göra, han kommer gilla'rt ,men jag måste typ lägga på nu, vi ses snart älskling, älskar dig'' säger han gulligt.
''Nä han kommer älskar't, älskar dig med, godnatt''
''Godnatt''
sen lägger vi på. Josephine sitter helt tyst en stund igen och sen börjar vi asgarva. Hon var fortfarande i någon slags chock.
-Men hur ska jag vara när jag träffar dem? Frågar hon.
-Le lite extra sexigt mot Zayn, spänn ut brösten och vicka på rumpan när du går, det blir super och funkar alltid, säger jag, då slår hon till mig med sin kudde.
-Nejmen seriöst, hur ska jag uppträda? Frågar hon igen och biter sig i läppen.
-Kom ihåg, dem är bara vanliga killar, förutom att dem är helt underbara då, var schysst, kör bara på så som du brukar, men försök att hålla dig så lugn som möjligt för att inte skrika, var lite extra snäll mot Harry efter detdär som hänt med Georgia, säger jag. Hon nickar.
-Jag ska försöka, säger hon, sen blir vi båda så trötta att vi somnar i soffan.
När vi har käkat frukost dagen efter måste Josephine dra hem till sig, jag tar på mig ett par gråa mjukisbyxor och en grå munktröja med linne under, innan jag startar datorn och går in på twitter, jag skrattar lite för mig själv när jag läser Louis senaste tweet ''Dam, like this pictures, i have the hottest girlfriend in the world'' stod det. Skämtar han med mig? Tänker jag, om det är någon som är HOT så är det HAN. ''And I have the hottest boyfriend'' svarar jag innan jag stänger av datorn igen. Igår hade jag klarar mig ganska bra utan kryckorna så jag bestämde mig för att försöka med det idag också. Lite senare åker jag med Mathilda och Ian till min farmor där vi bjuds på farmors goda fläskkotlett med potatis och morötter, för en gångs skull var morötterna inte kokta, jag bestämmer mig för att ta en lite egobild när jag äter moroten och klickar mig åter in på twitter ''@Louis_tomlinson I love carrots'' skriver jag under bilden, samtidigt som jag kom och tänka på när Mathilda skickade in en bild när hon åt morötter på till honom, innan vi hade träffat dem. När vi är framme från farmor är min blogg helt klar, så jag klickar mig in på den och börjar skriva första inlägget:
''Hej bloggen, eh dethär är typ mitt första blogginlägg, och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om just nu,
jag är inte direkt någon blogger men jag kanske blir med tiden, vem vet? ;) En liten presentation av mig själv då kanske. Ja, mitt namn är Linnea Andersson, jag är en 16 årig tjej från Sverige, mina föräldrar är skiljda så min pappa bor numera i USA, där jag är varje sommar, fast just nu är jag faktiskt i Sverige, men jag brukar alltid få åka hem en vecka under tiden jag är där, och att jag valde just denhär veckan var ju inte direkt någon slump, som dem flesta känner igen mig som så är jag ju faktiskt Louis flickvän, Louis Tomlinson från pojkbandet One Direction, det känns lite konstigt att skriva så, för jag tar honom inte liksom som det, utan jag tar honom bara som Lou, min fina Lou som är det vackraste som existerar på denna jord<3 Haters gonna hate, lovers gonna love. Min blogg kommer väll handla om min vardag och om mina känslor, livet om att vara tillsammans med, just det HONOM, klart man får ta massor av hat, men jag bryr mig inte om det egentligen,om kampten att få min dröm ullfyld = bli modell och ja, min vardag helt enkelt, som dem flesta vet har det hänt lite tragiska grejer i mitt liv också, men det är inte synd om mig alls egentligen, för allt som är BRA övervinner verkligen det dåliga, men jag kan tänka mig att denna blogg kommer bestå av väldigt blandade tankar och åsikter, ni kommer inte bara få följa GLADA mig utan ni kommer få följa MIG, genom blod, svett och tårar - eller vad det nu är man brukar säga? Fast annars så är jag en glad person för jag tycker att livet är för kort för att bara suras och deppas bort, nää nu ska jag sluta skriva tror jag, känner att dethär inlägget blev väldigt virrigt, slänger upp en liten bild från igår när jag var med min bästa vän Josephine och jag var på stranden igår, riktigt kul att träffa henne igen, man uppskattar det verkligen till 100<3''
Senare i bloggen kommer det säkert komma upp massor av dagens outfitbilder men justnu känns det lite ovärt eftersom jag sitter i mjukisbyxor, linne och munktröja, men anyway, vi hörs igen, btv: Designen står grymma Josephine för, följ henne på twitter vet jag ;) --> @Josephiineperssoon heter hon där!''
Jag orkar inte läsa igenom blogginlägget innan jag skickar iväg det, så fort jag har skrivit det länkar jag bloggen på twitter, sen loggar jag ut - det ska bli spännande att se statistiken sen.
Jag går och lägger mig tidigt för att det ska bli ny dag eftersom killarna kommer imorgon, nästan lite för tidigt eftersom jag inte kan somna, så jag ligger och sms:ar med Louis länge istället.
''Haha bestämde mig för att gå och lägga mig tidigt och sova bort tiden så jag får träffa er snabbare, men min plan fungerade inte så bra eftersom jag inte är ett dugg trött, så jag ligger och smsar istället<3'' skriver jag.
''Haha, nej vad söt du är, jag är sjukt taggad, ska bli så kul att träffa dig igen, och hon dendär Josephine ;)<3'' svarar han.
''Haha, får varna er att hon e lite konstig, hon e ganska lik mig alltså :D<3'' svarar jag.
''Det gillas (y) såg att du hade skaffat blogg också, haha Nice<3'' haha typiskt, tänker jag, har han sett den?
''Ja, eller rättare sagt, Josephine gjorde det, men du behöver inte läsa, det är bara pinsamt :s'' svarar jag.
''Vadå pinsamt? Tycker det var riktigt sött skrivet, jag brukar inte läsa bloggar men din ska jag fan börja läsa, bara för att det är din såklart<3'' jag suckar för mig själv, blogg kanske var en ganska dålig idé ändå.
''Haha men Lou då, bara för att retas med mig :o, nä denhär gången får du inget hjärta i smset :('' svarar jag på skoj.
''Nää inte bara, tycker att det du skrev vad väldigt gulligt och om jag saknar dig är det bara för mig att klicka mig in där på bloggen, och om du fortsätter lägga upp sådär sjukt sexiga bilder på dig själv så måste man ju bara kolla :S<3''
''Haha, oj vad sexig jag var, eller inte, du är ;)<3'' svarar jag.
''Det är du visst det som fan ;)<3''
''Haha, men jag nu ska jag fan sova, godnatt snygging ;)<3'' skriver jag innan jag lägger ifrån mig mobilen för att sova, fast jag ligger länge och tänker på Lou innan jag somnar, på Lou naken... wouuup, woooup!
Jag vaknar på morgonen med ett big SMILE - idag skulle jag äntligen få träffa dem!
ännu ett litet mellankapitel , menmeeeen!! dåligt dehär oxå, men har inte så bra ideer just nu, the botten is nådd, fast asså jag har ju lite ideer men dem kan lixom inte komma precis NU, det måste helt enkelt bli lite mellankapitel emellanåt - jaja skriver nästa imorgon i guess ;)
that what makes you beutiful kapitel 42
Jag suckar lågt för mig själv, Linnea verkar försvara mig mot någonting, det gjorde ont att Louis verkligen försökte trycka ner mig, som det lät på samtalet, han tror lite för mycket om mig.Mer hinner jag inte tänka förrän jag måste springa tillbaka till verandan igen, hon kommer tillbaka ganska direkt. Jag låtsas som ingenting, men i mitt huvud yrar massvis med tankar, fan, fan, fan, helvetes jävla....Varför?
Linneas perspektiv:
Linneas perspektiv:
Jag går ut på varendan igen och sätter mig för att fortsätta sola, jag börjar snacka lite med Eleanor, tystnaden som varit innan var som bortblåst, hon berättade för mig massvis med saker om hur det är att vara modell och gav mig massvis med tips på traven, jag kunde inte låta bli att le, mitt lev var så bra just nu, jag har världens finaste kille, även om vi bråkar lite, och jag har hittat en tjejkompis och drömmen om att bli modell håller på att bli till verklighet.
Det spelar ändå inte så stor roll att jag har svårt att gå, rädd för att vistas bland okända människor och drömmer mycket mardrömmar om våldtäkten och skjutningen, eller att jag fick sitta och snacka med massa olika psykologer som jag inte ens gillade om allting, inte ens pensionärsträningen gjorde inte så mycket, så länge jag hade Louis, Eleanor och denna dröm att sträva efter. Jag suckar lyckligt, mitt liv är nog inte så dåligt ändå, tänker jag tyst för mig själv.
-Du, jag måste verkligen gå nu, säger hon efter en stunds snackande. Jag kramar om henne och säger hejdå, sen återgår jag till mitt solande.
Under veckan som går går jag på massvis med möten tillsammans med Jeff, han är en riktig rolig typ, men jag hade aldrig kunnat ana att försöak bli modell kunde bli så svårt, vi hade fått kontakt med lite olika argenturer men det var inga som riktigt passade mig, och dem som väl föll mig i smaken ville inte ha mig istället. Jag suckar högt för mig själv när jag sitter med Jeff och Eleanor i det lilla rummet och går igenom massa saker.
-Dethär kanske inte är jobbet för mig ändå, suckar jag, Eleanor och Jeff ger mig en menande blick.
-Så du ska bara ge upp din dröm? Jag har aldrig sagt att bli modell är något lätt, men jag har sagt att det kommer vara värt det, säger Eleanor bestämt.
-Men ändå, jag är 16 år, jag har hela livet på mig, efter sommaren åker jag ju tillbaka till Sverige och ska börja i gymnasiet, det skulle ändå aldrig funka, suckar jag. Jeff himlar med ögonen.
-Vi får väll se, jag har lite planer på gång här, som du kommer få reda på när du kommer tillbaka efter ditt sverigebesök, säger Jeff ganska hemlighetsfullt. Hur mycket jag än försöker klämma ur honom vad det är så vägrar han att berätta det.Under resten av mötet var jag ganska okoncentrerad, jag satt och tänkte på att jag snart skulle få åka hem i en vecka och att jag skulle få träffa Louis och killarna igen, tanken på Lou fick mig att kurra i hela kroppen. Det var nu endast 2 dagar kvar, tills jag skulle hem till Sverige, fast killarna skulle ju komma ytterligare 2 dagar senare dock, men ändå, ordet Sverige fick mig att le så mycket, HEM LJUVA HEM!
-Har ni verkligen med allting nu då? Frågar pappa för säkert hundrade gången, den meningen började bli ganska uttjatat vid dethär laget. Jag tar på mig ett par solglasögon för att känna mig lite schteek, svenskar är ju schtekare liksom, så varför inte fira lite i förvåg med ett par Ubercoola sunglasses?
-Ja pappa, allt är med, svarar jag återigen.
Jag säger hejdå till alla förutom Mathilda och Nick då och sen går vi ut till taxin som väntar på oss för att köra oss till flygplatsen. I taxin spelas ''Train, Drive by'' och jag kan inte låta bli att le. Mathilda sitter bredvid mig och suckar, vilket smittar av sig på mig, kunde hon inte vara lite glad iallafall? Det kändes jobbigt, hon var jämt så glad under dessa hemresor, men nu ville hon bara stanna pågrund av Nick. Tanken av dem skulle jag nog aldrig vänja mig vid, det var ju dessutom bara jag av allihopa som visste om att det var dem, jag hade varit nära att försäga mig många gånger, men jag hade ångrat mig i sista stund. Jag kunde fortfarande inte låta bli att äcklas. Folk brukar snacka om syskonkärlek, men denhär gången var det faktiskt verkligen syskonkärlek - på hög nivå, euw.
-Ey Mathilda, gaska upp dig, det blir kul! Säger jag, hon himlar med ögonen.
-Ja, för dig kanske, säger hon och skakar på huvudet, så hennes rosa flätor hoppar. Jag himlar med ögonen som svar.Jag tar upp mobilen och läser mitt senaste sms från Eleanor. ''Hey saknar dig redan, vi ses snart igen :D<3'' stod det. Jag skulle sakna henne också, men det skulle samtidigt bli ganska skönt att slippa behöva gömma sig, jag ville inte gömma mig för henne, men vi fick inte synas med varandra, det funkade bara inte pågrund av media.
''Jag saknar dig också, och det är klart vi gör! :D<3'' svarar jag, sen går jag in på Louis sms. ''Hey babe, nu är det nära, vad gör du sötis?<3'' står det, samtidigt som jag svarar ler jag som ett stort fån. ''Yo babe, yeapp, sitter i taxin påväg till flygplatsen nu, vad gör du själv?<3'' Efter att jag har skickat iväg det måste jag ha somnat, eftersom vi helt plötsligt är framme vid flygplatsen. I vanlig ordning går vi in, checkar in våra väskor och går i lite affärer, jag köper två parfymer, en till mig själv och en som Louis ska få, han hade gett mig så mycket på så många olika sätt så en liten parfym var verkligen det minsta jag kunde ge till honom.
-Oh my goooood! Säger en okänd tjej och ställer sig framför mig, hon sliter inte blicken ifrån mig och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, efter en stund skakar hon på huvudet, så som man brukar göra när man fått stirrblick.
-Shiiiit förlåt, men du är Louis tjej Linnea va? Du ska veta att jag avgudar dig, du och Louis är så söta tillsammans och du är så sjukt stark, efter allt du har gått igenom och för allt hat och ja..du vet, du är min största förebild någonsin! Säger hon, jag kollar förvånat på henne, jag var inte riktigt van vid sånt här.
-Ja det är jag, ooh, tack, är det ända jag får fram. Jag slänger en blick på Ian, han kollar förvånat på tjejen och mig, han hade hört precis vad hon sagt, vilket var ganska kul, eftersom Ian retade mig hela tiden.
-Kan jag få din aoutograf? Frågar hon snällt.
-Ja visst, varför inte? Men jag är inte van att skriva aoutografer för jag är ingen kändis du vet, så räkna inte med att den blir fin, svarar jag och försöker låta så vänlig som möjligt, men egentligen är jag fortfarande mest bara förvånad. Hon tar upp en liten penna och ett papper och jag skriver snabbt ner min aoutograf, det blev helt ok ändå. Jag tar sedan en bild med henne och kramar om henne, innan jag måste gå till gaten.
Innan vi går på planet skriver jag ett nytt sms till Louis.
''Nu ska jag gå på planet, måste bara säga att directioners är dem sötaste fansen någonsin<3''
Louis perspektiv:
Allting var så bra justnu, vi skulle snart åka till Sverige och jag skulle äntligen få träffa Linnea igen, Niall höll humöret uppe trots att Lindsey nydligen åkt hem till USA igen och Liam och Harry var kompisar, och vi andra också såklart. Harry var fortfarande ganska ledsen rätt ofta, men det är ju så det är, när man är kär i någon och det helt plötsligt bara är över, så tar det ju tid att smälta, som tur var hade inte jag det problemet iallafall, hade det varit Linnea som försvunnit ur mitt liv hade jag nog dött, men vad tänker jag på egentligen? Måste sluta tänka så förfan. Jag tar upp mitt senaste sms från Linnea, jag ler lite, jag kunde inte annat en att hålla med henne, Directioners är verkligen grymma!
''Klart dem är ;) Något speciellt som hänt?<3'' svarar jag, det dröjer inte länge förrän hon svarar igen.
''Nä, eller jo, det var en tjej som kom fram och sa massa fina saker, och sen allt stöd på twitter, men nu måste jag verkligen sluta skriva och stänga av mobilen.''
Linneas perspektiv:
Vi hade åkt i några timmar nu och flygvärdinnornas jobb var att dela ut mat och dricka. Jag fattar inte riktigt varför alla klagar på flygplansmat, det är jättegott ju, tänker jag samtidigt som jag äter på min kalla kycklingflygplansmat bit.
-Äckligt ju, säger Mathilda samtidigt som hon leker med maten.
-Nä, asgott ju, svarar jag glatt. Mathilda var fortfarande butter, Ian och jag var riktigt glada.
Som tur var satt Mathilda vid platsen vid fönstret så Ian och jag kunde sitta och vara glada bredvid varandra. Flygplansresor brukar annars vara gansak tråkiga, men nu var det än så länge bara mysigt. Ian och jag pratade på om allt möjligt och det var riktigt längesen med tanke på att vi knappt pratar med varandra längre, och när vi väl pratar brukar vi bara irritera oss på varandra och säga taskiga saker, men nu var det annorlunda, jag kommer på mig själv att jag har en ganska bra brosa ändå. Synd bara att låtsasbrorsan är helt fucked up i huvudet.
Jag fattar egentligen inte varför jag tänker så, eller jo det gör jag ju, men ändå inte, jag hade alltid tyckt att Nick var en ganska bra låtsasbror ändå, men nu äcklades jag bara av honom, men det var kanske inte så konstigt. Jag skakar av mig mina tankar och återgår till att äta istället, jag äter riktigt mycket, Niall hade antagligen varit stolt över mig nu. Det blir tråkigare och tråkigare för varje timme som går, Mathilda somnar tillslut, Ian och jag underhåller oss med att spela kort, men tillslut orkar inte vi hålla ögonen öppna längre, när vi vaknar är det ungefär 1 h kvar, innan vi ska landa på hemmamark igen.
Det känns så skönt när vi äntligen är framme, jag nästan hoppar lite av lycka när vi går och hämtar våra väskor, jag träffar också några söta Directioners som vill ta bild och självklart ställer jag upp på det, även om det känns lite konstigt. Utanför flygplatsen möts vi upp av mamma, jag kramar henne länge, det kändes skönt att få träffa henne utanför sjukhusväggarna och här hemma - hemma i Sverige. När vi sätter oss i bilen tar jag upp iphonen och startar den, sen går jag in på twitter.. ''Im in Sweden now, and im on my way home to Uppsala, so happy'' skriver jag och skickar iväg, sen svarar jag på några tweets och börjar följa några, sedan skriver jag till Louis att jag är framme, innan jag öppnar upp konversationen med Josephine och skriver ''Påväg hem nu, har saknar dig så sjukt mycket, vi måste verkligen ses!'' Det dröjer inte lång tid förrän jag får svar. ''Shieet, kan inte fatta det, sist vi sågs var liksom på skolavslutningen, så mycket har hänt ju, vi har verkligen massor att prata om, kan du idag?<3'' ''Oh jaa, självklart kan jag idag, fast först vill jag landa lite liksom, jag kommer ju liksom direkt från planet typ och klockan i min hjärna är lite cp, detdär med tilskillnader du vet, men lite senare ikväll kanske?<3'' svarar jag och får ett ''ja'' tillbaka. När vi är framme och har parkerat bilen bokstavligt talat nästan skuttar jag in i huset, jag andas in doften , dendär ljuvliga hemdoften, går runt i huset och kollar, allting är precis som det alltid har varit. Det känns så konstigt, så mycket har liksom hänt sen jag var här sist, mitt liv har förändrats tottalt, men ändå är hemmet precis lika som det alltid har varit, jag kunde inte låta bli att le. Jag springer upp för trappan och går in i mitt rum, jag sätter mig på min säng, som jag förövrigt har saknat väldigt mycket och kollar på de två 1D affischerna som sitter ovanför sängen som jag fått av Mathilda, snart skulle jag få träffa dem igen - amazing!
Det kändes så konstigt, när Mathilda hade gett mig dessa affischer och hjälpt mig spikat fast dem på väggen, var vi bara två vanliga fans, tänk om jag då hade vetat att jag skulle bli tillsammans med Louis liksom? Jag börjar skratta lite åt tanken.
haha världens dåligaste kapitel - i know, ett riktigt mellankapitel, men sånna blir det ibland, jag ska försöka skriva ett imorgon oxå - men de e nämligen så att jag fyller år då, så jag kanske är lite upptagen med annat - fast jag tror jag ska hinna göra ett... som födelsedagspresent borde ni kommentera (a'''
haha världens dåligaste kapitel - i know, ett riktigt mellankapitel, men sånna blir det ibland, jag ska försöka skriva ett imorgon oxå - men de e nämligen så att jag fyller år då, så jag kanske är lite upptagen med annat - fast jag tror jag ska hinna göra ett... som födelsedagspresent borde ni kommentera (a'''
that what makes you beutiful kapitel 41
-Vad har hänt? Frågar Harry. Jag ignorerar frågan, jag ville inte ösa problem på honom, han hade redan nog med problem.
Harrys perspektiv: Jag är den första som vaknar på morgonen så jag går ner och börjar göra i ordning frukost, alla hade somnat här, tillochmed Liam. Jag går förbi soffan där han ligger och sover occh suckar högt för sig själv. Varför skulle det vara så svårt? Jag ville inte gå runt och vara förbannad på honom, jag kanske borde ge han en ärlig ny chans.. Jag tänker tillbaka på första filmkvällen, när Georgia och Liam hade dissat mig och Danielle, hur kaous det blev sen, att jag och Liam stod och snackade, att han sa ''Dels så älskar jag Danielle och dels så skulle jag aldrig göra så emot dig'' , men hur blev det med det egentligen? Jag hade inte riktigt orkat snacka riktigt, kanske jag borde göra det? Jag menar han är iallafall en av mina 4 bästa vänner, som jag har sjukt mycket minnen med. Jag börjar tänka på allt roligt vi har gjort, och allt vi har gjort tillsammans, skulle jag verkligen gå miste om det pågrund av ett litet misstag? Jag hade snackat i telefon med Danielle, hon hade förlåtit honom, jag hade nog kunnat förlåta Georgia eftersom jag älskar henne så mycket med, om det inte vore för att hon faktiskt hade känslor för Liam. Jag suckar återigen, sen ringer det, ''Linnea'' lyser upp displayen så jag går iväg för att prata:
Harrys perspektiv: Jag är den första som vaknar på morgonen så jag går ner och börjar göra i ordning frukost, alla hade somnat här, tillochmed Liam. Jag går förbi soffan där han ligger och sover occh suckar högt för sig själv. Varför skulle det vara så svårt? Jag ville inte gå runt och vara förbannad på honom, jag kanske borde ge han en ärlig ny chans.. Jag tänker tillbaka på första filmkvällen, när Georgia och Liam hade dissat mig och Danielle, hur kaous det blev sen, att jag och Liam stod och snackade, att han sa ''Dels så älskar jag Danielle och dels så skulle jag aldrig göra så emot dig'' , men hur blev det med det egentligen? Jag hade inte riktigt orkat snacka riktigt, kanske jag borde göra det? Jag menar han är iallafall en av mina 4 bästa vänner, som jag har sjukt mycket minnen med. Jag börjar tänka på allt roligt vi har gjort, och allt vi har gjort tillsammans, skulle jag verkligen gå miste om det pågrund av ett litet misstag? Jag hade snackat i telefon med Danielle, hon hade förlåtit honom, jag hade nog kunnat förlåta Georgia eftersom jag älskar henne så mycket med, om det inte vore för att hon faktiskt hade känslor för Liam. Jag suckar återigen, sen ringer det, ''Linnea'' lyser upp displayen så jag går iväg för att prata:
''Tja, Harry här'' svarar jag ganska glatt.
''Hej, det är Linnea'' svarar hon.
''Jag kan höra det'' svarar jag.
''Tänkte bara höra, hur det är med dig, kom på att det var jättelängesen vi snackade och fick dåligt samvete över det, eftersom du gjort mycket för mig liksom och att det har hänt en hel del saker'' säger hon, jag suckar lite.
''Det har väll varit bättre, men det är som det är.'' svarar jag.
''Förbannad på Liam? Eller, dum fråga, det är klart du är'' säger hon.
''Ja, vi har typ ignorerat varandra, men jag vet inte om jag orkar det längre'' svarar jag lite ledsamt.
''Förstår att det är jobbigt, men ska ni verkligen låta detdär förstöra er vänskap? Det han gjorde var fel,
det som hände var fel och det vet ni båda så in i helvete mycket, men ändå, Liam är fortfarande samma Liam'' säger hon. Jag ler lite för mig själv, hon sa alltid så bra ord, jag tog in det hon sa.. Liam är fortfarande samma Liam.
''Ja, det verkar ju vara ett stort misstag alltihop, men det är ändå svårt'' svarar jag.
''Jag förstår det, men ni kan ju börja att snacka med varandra'' säger hon och i den stunden bestämmer jag att jag ska göra det, för innerst inne ville jag ju att vi skulle vara good friends igen.
''Jag ska, hur är det med dig då?'' säger jag.
''Helt okej, men det går så långsamt framåt, fast jag är glad att jag lever'' svarar hon glatt.
''Självklart, det låter bra, ja, man hade ju kunnat vara död'' säger jag och tänker tillbaka på när jag hade pistolen riktat mot min hals, jag kunde nästan känna av den fortfarande, fast den inte var där.
''Det är jobbigt att snacka om det, som jag ska göra idag du vet, tycker det är lättare att bara snacka med någon av er istället med någon psykolog'' säger hon sedan med en suck, jag kunde bara hålla med henne.
''Jo, jag håller med helt och hållet, annars då?'' säger jag. Hon tystnar en liten stund.
''Bråkade med Louis igår'' säger hon ledsamt.
''Så det var därför...'' börjar jag.
''Darför vadå?'' Frågar hon nyfiket.
''öh, han var typ..öh, ledsen'' säger jag.
''Är han vaken?'' frågar hon.
''Nä han sover, morgon här vett du, men han ska nog upp snart, nått jag ska hälsa till han? Frågar jag lite busigt.
''Att han ska ringa mig'' svarar hon.
''Det ska jag göra'' svarar jag.
''Men jag måste nog gå nu''
''Ah okej, hejdå''
''Hejdå''
När jag har lagt på går jag mot köket och börjar göra i ordning lite frukost,sen går jag fram till Liam och säger att det är frukost, medan dem andra fortfarande sover, jag ville snacka lite med han ensam ett tag. Han såg väldigt förvånad ut för att jag pratade med honom, jag hade bara ignorerat honom de senaste dagarna.
-Vart är dem andra? Frågar han samtidigt som han häller upp lite frukostflingor.
-Dem sover fortfarande, svarar jag lite osäkert.
-Ska vi väcka dem eller? Frågar han lite osäkert.
-Vi kan göra det sen, men asså, vi måste snacka först, säger jag och det blir tyst en stund.
-Jag vet inte vad jag ska säga Harry, mer en det jag redan har sagt, att allt blev så fel, jag gillar henne inte så, hon gillar tydligen mig, men det kan jag tyvärr inte göra något ont, hade jag kunnat så skulle jag ha gjort det, hon kysste mig och ja, det var ingen meningen att de skulle bli såhär, förlåt'' säger han lite försiktigt. Jag suckar lite lätt.
''Förlåt själv, allt är ju ett stort missförstånd och jag pallar inte bråka mer, det är bara bra att Georgia har stuckit eftersom hon inte älskade mig på riktigt ändå, kan vi inte bara glömma allt nu och börja om på nytt? Säger jag.
''Det tycker jag vi gör, fast tvinga dig inte till det om du inte vill, om du fortfarande hatar mig'' säger han.
''Det är svårt att hata dig faktiskt'' säger jag sen kramar vi om varandra, äntligen kompisar igen tänker jag..
Louis perspektiv:
Jag vaknar av att Louis och Liam smäller två kastrulllock mot varandra så det bara dånar, Zayn flyger upp och Niall sover vidare, själv sparkar jag bort täket av ren reflex. Sen ser jag att Harry och Liam står och asgarvar och gör high five mot varandra. Är dem vänner igen? Isåfall - FY FAN SÅ SKÖNT!
-Detdär var inte ens kul, hur länge har ni varit vakna? Frågar jag sömnigt.
-Inte så länge, svarar Liam garvandes.
-Så, vad har ni gjort under tiden ni varit vakna då? Frågar Niall gäspandes.
-Snackat, säger Harry och ler mot Liam.
-Låter bra det, säger Zayn trött.
-Och jag har snackat i telefon med Linnea också, säger Harry. Jag sätter mig upp i sängen, vad sa han precis?
-Va? Vadårå? Om något särskilt eller? Frågar jag förvånat, samtidigt som jag kommer och tänka på gårdagen, helvete också.
-Nä, vi bara snackade lite, hon frågade om du var vaken, men jag skulle hälsa att du ska ringa upp'' säger han. Jag suckar lite och tänker att jag ska, men inte just nu. Jag klär på mig min One Piece sen går vi ner och äter frukost, känns skönt att alla är ganska glada igen.
-Har vi nått idag? Frågar Niall som inte har någon riktig koll.
-Nja, det är ganska lugnt idag, en intervju klockan 4 dock, svarar Liam.
-Bra, då kan jag vara med Lindsey, svarar Niall glatt.
-Vart är hon nu förresten? Frågar jag förvånat.
-Hon skulle träffa någon ressigör, bara,svarar han glatt.
Linneas perspektiv:
Jag satt utanför byggnaden jag skulle träffa Jeff i tillsammans med Eleanor, vi satt och drack en varsin coca cola, samtidigt som mobilen ringer. Jag pillar upp den ur ficken och ser att Louis namn lyser upp displayen, eftersom Eleanor satt bredvid mig så såg hon, typiskt, varför just nu? Nu skulle det bli sådär stelt igen.
''Hej du, jag kan inte snacka nu, jag ringer upp dig sen!'' svarar jag sen lägger jag på.
Sen är det dags, Jeff kommer och låser upp och vi går in i ett rum där vi genast börjar snacka. Han berättar lite om hur det är att vara modell och saker som krävs.
-Vi kan ta några foton på dig nu, så du får en portfolie, sen så kontaktar vi en modellargentur, det finns lite olika att välja mellan, vi får se vad som passar just dig, detdär med argenturer är viktigt, det ska kännas rätt, och det kan ta lite tid innan man hittar just den som passar dig, men det finns en hel del att välja mellan, men först och främst måste vi ta lite foton, jag vet flera argenturer som säkert skulle vara intresserad utav dig'' säger Jeff efter en stunds snackande. Jag lyssnar noggrant på vad han har att säga. Eleanor berättar också massor av saker.
-Men jag tänkte att vi kunde börja ta lite bilder redan nu, till din portfolio, jag är ganska bra bakom kameran nämligen, säger Jeff med ett flin. En av makeupartisterna från igår var där så hon började sminka mig, sen började Jeff fota. Det var så sjukt kul att stå bakom kameran, jag kände mig som en riktig modell, men det var inte så lätt ifrån alla olika vinklar, att få det att se bra ut, som tur var fanns Eleanor där som gav mig massvis med tips hela tiden, när vi var färdiga hade vi fotat över 3000 bilder.
-Vi träffas imorgon igen, jag ska gå igenom bilderna tills dess, sen får vi se vad som händer imorgon, men eftersom du är under 18 år, kommer en målsmän underskrift behövas för att du ska kunna vara med i en argentur, men vi tar en sak i taget, säger Jeff när vi är färdiga. Jag tackar glatt för hjälpen och går sedan sakta men säkert med kryckorna till bilen och får skjuts hem av Eleanor.
-Du vill inte stanna på en fika eller något? Frågar jag.
-Jo visst, varför inte? Säger hon, sen följer hon med mig in i huset, där hon välkomnas glatt av Loreen och pappa.
Loreen är inte sen med att göra i ordning fika, hon bjuder på nybakade bullar med mjölk till, vi går ut och sätter oss på varandan i solskenet och äter, det är så himla gott! Och sommaren får en verkligen att må bra.
-Det var riktigt gott, säger Eleanor med munnen full av bulle, jag nickar instämmande. Sen sitter vi där och solar en stund, vi säger inte så mycket, men det är ändå inte pinsamt, det är bara så skönt att sitta där.
Jag kommer på att jag inte har ringt tillbaka till Louis, så jag säger att jag ska gå på toa och springer till toaletten och ringer upp.
''Hej'' svarar han lite osäkert.
''Hej, det är jag, nu kan jag snacka en liten stund'' svarar jag glatt.
''Vad gjorde du förut när du inte kunde?''Frågar han lite osäkert.
''Äh, jag skulle liksom typ in på ett möte du vet'' svarar jag.
''Med Eleanor eller?'' Suckar han.
''Ja'' svarar jag lite osäkert, han suckar igen.
''Förlåt för igår, jag menar, det var inte meningen att börja bråka, jag kan inte bestämma vilka du är med såklart, men jag står fortfarande fast vid allt annat'' säger han. Nu är det min tur att sucka. Om Eleanor nu var så hemskt så skulle hon knappast ha gjort allt detta för mig.
''Okej, då vet jag, bra information, men jag tänker fortsätta vara med henne, men vad spelar det för roll egentligen? Du vet ju att jag älskar dig mest av allt på denna jord och det är väll huvudsaken?'' Svarar jag.
''Jag älskar dig också, men du, jag varnar dig, du kommer få se att jag har rätt'' säger han. Jag suckar igen, vad var det med honom egentligen? Måste han vara så jävla envis.
''Haha, jo visst'' svarar jag.
''Jag saknar dig'' säger han lite ledsamt.
''Jag saknar dig också, men nu är det typ bara en vecka kvar, vi har biljetterna och allt'' svarar jag glatt.
Eleanors perspektiv:
Jag börjar undra vart hon tagit vägen så jag går in i huset igen, går fram till toaletten och ställer mig utanför, ska precis till att ropa på henne, när jag hör att hon pratar i telefon, jag lyssnar lite nogrannare. Jag förstod att det var Louis hon snackade med. Jag suckar lågt för mig själv, Linnea verkar försvara mig mot någonting, det gjorde ont att Louis verkligen försökte trycka ner mig, som det lät på samtalet, han tror lite för mycket om mig.Mer hinner jag inte tänka förrän jag måste springa tillbaka till verandan igen, hon kommer tillbaka ganska direkt. Jag låtsas som ingenting, men i mitt huvud yrar massvis med tankar, fan, fan, fan, helvetes jävla....Varför?
ett litet mellankapitel sådär, väldigt tråkigt, jag vet. FÖRLÅT för de (a''
ett litet mellankapitel sådär, väldigt tråkigt, jag vet. FÖRLÅT för de (a''
that what makes you beutiful kapitel 40
''Hej det är Niall, vad har hänt? Jag såg bilder..'' börjar han, jag suckar återigen, det var papparazzibilderna också ja, man blir ju galen på detdär. Jag börjar berätta hela historien, det kändes skönt att snacka med Niall. När jag har gått en stund möts jag av någon jag inte vill se, fan också, inte nu...
Jag vänder mig om för att gå iväg, jag ville inte möta hans blick, jag orkade varken bråka eller säga någonting, jag ville bara försvinna från honom, imorgon kanske jag skulle orka någonting, men inte nu.
-Harry vänta, säger han. Fan också. Jag vänder mig om men jag har blicken fäst i marken. Inget blickmötande nu tack!
-Harry förlåt de...börjar Liam, jag suckar högt för mig själv.
-Spelar ingen roll vad du säger, skiter i allt nu, säger jag, fortfarande men blicken i marken, samtidigt som jag skrapar lite med conversen.
-Jag vet att det var fel, allting blev fel, du måste tro mig, jag gillar henne inte ens så, men jag är en idiot som inte borde få leva, för du är min bästa vän och jag vill verkligen inte... Säger han, jag avbryter honom igen.
-Men jag bryr mig inte Liam, klart jag fattar att du inte ville dehär, men nu har det blivit så som det är, orkar inte prata med dig nu iallafall, kanske imorgon eller nästa dag, men inte nu, så var snäll och bara stick, säger jag igen, jag försöker låta så lugn som möjligt, men det är inte så lätt. Jag kollar på han för första gången, han såg mest förvånad ut, sen vänder jag mig snabbt om och går, efter en stund är han borta. Fan också, varför just Liam? Varför just honom, en vän, som man kan lita på, eller tydligen inte. Hur fan blir det nu? Kan man förlåta något sådant, jag tror inte det, fast ändå, han är min vän, men jag vet inte, jag vet ingenting längre, bara att det skulle vara riktigt jobbigt att ljuga inför pressen, det blir inget One Direction om Liam och jag inte kan vara vänner, men just nu bryr jag mig ändå inte för jag vet ingenting, tror aldrig jag har varit så virrig, tänker jag medans jag går.
Jag suckar högt för mig själv.
Linneas perspektiv: (2 dagar senare)
-Hur var träningen? Frågar Loreen när jag har tränat färdigt för dagen. Idag had ejag både gjort demdär övningarna man skulle göra hemma och gått på träning, med massvis av pensionärer, hur kul är inte det? Suck.
-Jadu, jag vet inte, man känner sig ganska så värdelös när det går bättre för pensionärerna att gå en mig, suckar jag.
-Ge det lite tid bara, vi kan ju redan se utveckling, säger hon glatt. Jag ler lite smått tillbaka, ganska fake, dels för att jag fortfarande störde mig på Loreen, liksom vore det inte för henne hade mamma och pappa fortfarande vart tillsammans liksom, och dels för att hon faktiskt kanske hade rätt. Jag använde kryckorna en rullatorn mer nu.
-Jaja, det gör väll det, säger jag, sen tar jag mig till badrummet och börjar duscha. Det är så skönt att bara låta vattnet rinna över en, efter det tar jag på mig ett par mjukikisbyxor som det står ''Team Sportia'' på, och ett vitt slitet linne med en kofta över. Jag tyckte att det på något konstigt sätt såg kanske proffsigt ut med lite halvt slitna kläder. Sen lägger jag mig på sängen och tar fram min mobil. Två olästa sms, ett från Louis och ett från Eleanor. Jag klickar först in på Louis. ''Hey babe, har du frågat en om du kunde åka till Sverige eller<3?'' Står det. Fan också, det hade jag missat, jag fick ta det under maten sen istället. Det skulle väll inte vara så svårt, jag får ju alltid besöka Sverige en vecka under somrarna, men det var ju hög tid att boka biljetter. ''Inte en, men jag ska snart<3'' svarar jag sen går jag in på Eleanors ''Hej, ska göra en plåtning nu och jag tänkte att du kanske ville komma och kolla som du sa förut? Fast egentligen borde du inte kolla utan du borde plåtas du också, men jag kan hämta upp dig om 10 minuter?<3'' Stod det, jag ler stort för mig själv. Sen vi sågs hade vi messat en hel del och hon var verkligen snäll och nu gick det äntligen att jag kunde komma och kolla. Jag svarar snabbt ''Haha ja, kom du ba, fan vad kul, men nej, plåtas ska du göra inte jag, jag är alldeles för ful, haha <3'' Svarar jag, sen dröjer det inte länge förrän hon står utanför dörren.
-Hälsa pappa att jag drar iväg med en kompis, säger jag till Loreen innan jag går ut, Eleanor hjälper mig ut i bilen.
Vi tar på radion och sjunger med till Selena Gomez låt ''I love you like a love song'' som spelas, men sen kommer ''What makes you beutiful'' och det blir lita konstig stämning i bilen. Jag börjar självkalrt tänka på Louis, men jag undrar vad Eleanor tänker på, det blir ganska pinsamt där i bilen. Dethär är egentligen ganska konstigt, jag liksom umgås och ska vara med när Louis ex plåtas, kan man verkligen vara kompis med en killes ex? Eller var vi kompisar? Jag antar det, nyblivna kompisar iallafall.
-Är det inte lite högt? Säger jag för att avbryta tystnaden. Hon tar fram händerna ill volymknappen sen trycker hon på ''off''
-Äsch, funkar bra utan också, säger hon ganska glatt och jag nickar lite tveksamt.
Innan jag hoppar ur bilen blir jag lite orolig, eftersom vi befinner oss mitt i New York, tänk om någon skulle se oss och Eleanor så skulle det läcka ut massa nyheter om att Louis tjej och Louis ex blablablaa hit och dit, så vet inte ens Louis om det, men jag skakar fort av mig tanken. Hon parkerar bilen och vi går in till plåtningstället, det är liksom den stunden jag själv inser att det börjar gå lite bättre med gåendet, fast det var fortfarande långt ifrån bra. Jag blir väldigt paff när jag väl är där inne, det är väldigt stort och det är väldigt mycket som ska göras, det var verkligen helt annorlunda en vad jag trodde att det skulle vara. Jag hade alltid haft en fånig liten dröm om att bli modell, även fast jag var långt ifrån att ha demdär perfekta benen och perfekta brösten, jag var absolut inte tillräckligt snygg, jag var bara jag, men självklart var det väldigt spännande att se, hur en riktig plåtning verkligen går till. Först följer jag med Eleanor till sminket, hon blir självklart riktigt snygg och sen tar hon på sig en snygg vit klänning som ska bli den första klänningen hon ska plåta i. Innan tar jag en liten backstage bild, hon är verkligen sockersöt när hon står där.
Eleanor och klänningen typ.
(ignorera glaset xD)
Efter en stund byter hon om till en blå, lite mer utmanande klänning, efter det blir det jeans och HIGH HEELS, tuff brud, tänker jag. Jag lägger märke till att hon absolut inte är dendär kaxiga typen, som man kan vänta sig att dem flesta modeller är, och speciellt Eleanor efter allt Louis sakt om henne, jag kan inte låta bli att tänka för mig själv att jag kanske gör fel, jag kanske inte borde vara här med henne, men hon är ju så snäll och rolig, så varför inte?
Jag snackar länge med någon som jobbar med mode och modeller, jag fick inte riktigt klart för mig vad han PRECIS gör, men han var väldigt intresserad utav mig och började fråga massor av frågor, jag svarar glatt och han är ganska lätt att snacka med. Tillslut börjar jag berätta om mina små drömmar jag alltid har haft och han lyssnar intresserat.
-Jag tror du verkligen skulle passa i denhär branschen, Eleanor sa det till mig också, säger Jeff som han heter.
Jag kollar förvånat mot honom, vad var det han precis sa?
-Va? Och vadå? Vad har Eleanor sagt? Säger jag förvånat. Han börjar skratta lite åt min reaktion.
-Hon sa något i stil med att hon tror du har potential, du har förutsättningarna Linnea, du vet, denhär branschen älskar svenska tjejer, säger han och blinkar med ena ögat. Va? Hade Eleanor sagt det? Jag trodde verkligen hon hade skojat om detdär att jag borde stå bakom kameran, eller att det bara var något sådantdär som vi tjejer säger för att göra varandra glada och vara snälla, men asså DÖÖÖÖÖH, hade hon sagt det till HONOM?
Jag förstod inte riktigt, vad hade jag för potential? Blond och blåa ögon är ju Swedisg style visserligen, men jag var inte ens snygg och för att vara modell krävs det.
-Vadå för förutsättningar? Jag kan inte vara modell, jag ser inte ut som en, säger jag och han börjar skratta.
-Du ser ut som en Linneamodell, alla modeller måste vara olika, alla har sin egen grej och du är din grej, jag tycker du borde satsa, jag lovar dig att jag skulle hjälpa dig, för jag tror du har detdär lilla extra, eller man märker det på dig, och du är riktigt snygg, säger han. Min mun formas till ett stort O. Sa han nyss att jag var snygg? Ja det sa han, sa han nyss att jag har detdär lilla extra? Ja, det sa han. Sa han det flirtigt? Ja, till och med det, det skrämde mig lite, han var väll i 35 års ålder iallafall skulle jag tippa.
-Men jag vet inte ens hur man ska göra? Hur blir man modell ens? Frågar jag lite osäkert. Tänk om han skämtar med mig?
-Men du har ju din vän, hon vet precis, och så mig då, vi träffas imorgon här, ifall du vill och planerar, klockan 12, säger han. När man får förfrågan om att kanske få en dröm uppfylld - då är det klart man tackar ja, fast jag är ändå väldigt osäker, men det slutar med att jag tackar ja iallafall.
-Så imorgon åker du hit och träffar Jeff, jag lovar dig, det kommer bli awesome, jag visste att han skulle hålla med mig, säger Eleanor glatt efter att vi har stått och diskuterat en stund, samtidigt som hon tar en klunk av sin festis.
-Tack Eleanor, utan dig hade jag aldrig fått chansen, säger jag och kramar om henne. Jag var så glad, så himla glad.
-Kan vi inte gå ut och se på bio eller hitta på nått? Frågar hon. Jag biter mig i läppen.
-Asså, det är klart jag vill men...du vet, om media såg oss så kanske de skulle bli lite...börjar jag lite osäkert.
-Ah, just det, jag hade glömt, säger hon och dendär konstiga stämningen kikar fram igen.
-Men återigen, tack för allt osåå..börjar jag för att avbryta pinsamheten.
-HAHA Linnea, du har redan tackat 100 gånger, ska jag köra dig hem? Frågar hon och jag nickar, det var nog dags för hemfärd, klockan var ju ganska mycket.
-Sen middag idag? Frågar jag när jag sagt hejdå till Eleanor och gått in i köket, eftersom alla satt ner och åt trots att klockan hade hunnit blivit ganska så mycket.
-Ja, det ser så ut va? Säger Nick lite störigt. Självklart sitter Mathilda bredvid honom, jag suckar högt för mig själv. Det var så jobbigt att försöka låtsas som ingenting när jag visste vad dem höll på med.. Nick och Mathilda liksom? Tanken äcklade mig fortfarande, jag bitchblickar han som svar.
-Vad har du varit då? Och vem är kompisen? Frågar pappa lite nyfiket medan jag tuggar mitt kött.
-Ehm en tjej, hon är typ modell liksom och ja, jag kollade på när hon blev plåtad oså , och faktiskt träffade jag en kille som erbjöd mig lite saker, säger jag och alla kollar frågandes mot mig. Detdär kanske lät lite skumt.
Jag börjar berätta hela historien, om att han skulle hjälpa mig bli modell och en massa, Loreen ser väldigt stolt medan pappa ser lite nerstämd ut, han var lite emot modellbranschen, men han skulle inte få krossa mina drömmar.
-Haha, du kommer inte lyckas, du är ingen modell, säger Ian stöddigt, jag orkar inte ens kommentera emot, eftersom jag faktiskt höll med honom, jag är ju ingen modell, jag är bara jag... När jag ska gå och ställa tallriken i diskmaskinen så kommer jag ju på att jag inte har nämnt Sverige. Så jag börjar genast berätta och pappa lyssnar och går snällt med på det.
-Självklart, det ska funka, om det går för mamma, säger han. Jag visste redan att det gick för mamma, för det gjorde det alltid, men nu var det ju inte mamma jag ville träffa där, så det spelade ändå ingen roll, skulle häldre vilja bo med Louis på hotellet liksom.
-Men då åker du, Ian och Mathilda hem då då, säger pappa, jag och Ian nickar. Åka hem veckan var oftast den bästa veckan på året, att vara borta en hel sommar på andra sidan jordklotet är ganska jobbigt, jag minns förra året hur glada jag och Ian blev när vi fick åka hem en vecka, vi började dansa på bordet, men det var på den tiden han fortfarande var schysst, nu var han bara jobbig.
-Men jag vill inte åka hem, säger Mathilda och kollar lite ledsamt på speciellt Nick. Jag suckar högt för mig själv och alla andra kollar frågandes mot henne.
-Men Mathilda, du brukar ju älska att..??Säger Loreen förvånat.
-Mamma vill nog träffa dig, säger jag bestämt. Hon rycker på axlarna.
-Det tror jag också att hon vill och mormor och alla, säger pappa fortfarande lite förvånat.
-Du åker hem, säger jag bestämt, hon har inget val.
''Så det är säkert att du kan komma då?'' Frågar Louis i telefon, vi hade inlett ett av våra berömda kvälls/natt samtal.
''Ja, jag kommer åka hem två dagar före er, fast allt är inte riktigt fixat en, men om två dagar typ'' säger jag, känslan av att jag skulle få träffa Louis snart var obeskrivlig. Han suckar i luren.
''Vad är det?'' Frågar jag.
''Du vet, det är bara helt kaousaktigt här nu, du vet ju hela historien redan, Harry är så ledsen och Liam också, jag vill inte att det ska vara så när vi träffas, suckar han. Jag sväljer hårt, jag tycker verkligen synd om Harry, Liam lite också faktiskt.
''Men tänk inte på det babe, det ordnar sig'' svarar jag.
''Det är så jobbigt att se dem så ledsna, man blir ledsen själv, samtidigt som man hår lust att nita till Liam'' säger han.
''Jag förstår det, men tänk inte så, det var väll ett missförstånd ändå, Liam är fortfarande samma Liam som förut, kom ihåg det'' säger jag. Jag hade hört mycket om Liam dem senaste dagarna, och jag förstod att han säkert var helt nere, så jag kunde inte låta bli att försvara honom.
''Jo, jag vet, men asså, ja..det är bara så mycket, och hela världen vet ju om det, eller dem vet inte allt mellan Liam och Harry, men om Georgia och Harry, allt blir ju bara ännu jobbigare då, och varje gång dem syns så blir det väldigt konstig stämning, Harry är inte glad kan jag säga, och jag förstår honom verkligen'' säger Louis.
''Jag förstår väll det, jag också'' svarar jag. Jag får lite skuldkänslor, Harry var verkligen en bra kille och han hade gjort så mycket för mig, och det var jättelänge sen jag pratade med honom, jag borde verkligen ringa, tänker jag, samtidigt som Louis svarar:
''Ja, men äsch, nu vill jag inte ösa på med massor av problem, vad har du gjort idag då gumman?
''Eh, jag har typ, först har jag tränat oså..'' börjar jag.
''Hur går det för dig då?'' Frågar han gulligt.
''Sådär, det går frammåt antar jag, men det tar tid'' svarar jag.
''Det kommer bli bra gumman, har det hänt något mer?'' Frågar han, jag blir lite tyst en stund, det hade ju hänt väldigt mycket ändå, men skulle jag verkligen berätta det? Berätta hela modellhistorien och att det är tack vara henne, han skulle säkert bli asförbannad efter allt han gjort mot henne, det var lätt att tänka efteråt att jag liksom umgåtts med en tjej som har såran han så väldigt mycket, men när man väl var med henne så stängdes allt sådant av för hon var verkligen världens snällaste, samtidigt kunde jag inte ljuga för Louis.
''Asså, jag har typ varit på en plåtning, alltså, att tittat på, du vet jag med min lilla fåniga dröm'' säger jag och han skrattar till lite.
''Oh nice, fett kul för dig ju, du skulle ju passa som modell, men vadå för plåtning?'' Säger han.
''Eh, asså faktiskt så fick jag typ förfrågan om det, eller asså, det var en kille som jobbade med det och så började han snacka med mig, han tyckte jag hade detdär lilla extra och trodde att jag kunde bli modell, så han skulle typ hjälpa mig så vi ska träffas imorgon och planera saker'' svarar jag lite osäkert.
''Va? Det är ju skitkul, du är perfekt för det jobbet också, så snygg och fin som du är'' säger han sexigt.
''Ja, eller asså nej menar jag, det är du som är den snygga av oss'' svarar jag.
''Fast du är mycket snyggare babe, men vad var det för plåtning? Vem eller vilka fotades?'' Frågar han, jag sväljer hårt, skulle jag berätta?
''Öh asså, en plåtning bara, en vän till mig är modell och hon frågade om jag ville följa med'' svarar jag lite osäkert.
''En vän? Så du har fått tjejkompisar där uppe? Vad heter hon?'' Frågar han nyfiket.
''Öhm, asså, typ, de e lite konstigt men asså skitsamma, du vet vem det är'' svarar jag, jag ångrar genast vad jag har sagt.
''Va? Vet jag? Vemdå? Är det någon kändis eller? Frågar han.
''Öhm...nja lite halvt'' svarar jag.
''Vad snackar du om? Fattar ingenting'' säger han förvirrat. Jag suckar högt.
''Eleanor Calder'' säger jag och det blir tyst i andra luren ett tag.
''Du skämtar va?'' Säger han efter en stund ganska irriterat.
''Faktiskt inte, hon är jättesnäll och inte som du tror.'' svarar jag ganska lugnt.
''Sluta bara, jag vet hur hon är, du har fel för hon är inte som du tror'' Svarar han argt.
Fan också, jag visste det, jag skulle aldrig ha sagt det? Hur dum får man vara? Eleanor är visst snäll,
alla kan väll förändrats.
''Hon hjälpte mig när jag var i parken och ramlade, skjutsade mig hem, sa förlåt för allt som hade hänt och att hon tycker vi är söta tillsammans, att hon fattar att det är vi nu, hon är snäll och hon lät mig följa med på en plåtning, utan henne hade jag aldrig fått chansen att kanske kunna bli modell och för första gången på väldigt länge har jag äntligen en tjejkompis, så snälla Louis, säg inget annat'' svarar jag en aning irriterat.
''Men du kan inte umgås med henne, det fattar du väll själv? Linnea för fan, jag känner henne, hon är mitt ex, hur skulle det se ut för det första? Och för det andra, HON ÄR FALSK, du kanske tror att hon är snäll, men det är hon inte'' säger han, nu låter han riktigt förbannad.
Jag blir nästan lite rädd och jag börjar gråta, bråka var verkligen det sista jag ville göra. Eleanor hade jag inte kännt länge, men hon betydde mycket för mig redan, efter allt hon gjort, hon var min enda tjejkompis här och det var riktigt stort för mig, det gjorde ont i mig när han sa sådär, varför kan han inte bara fatta att hon inte är som han tror?
''Nej Louis, bara för att vi är tillsammans så kan du inte bestämma vilka jag ska umgås med, jag har ett eget liv och jag sköter det själv, jag umgås med vilka jag vill vare sig du vill eller inte, om du säger att jag inte får vara med henne skulle jag kunna säga att du inte får vara med Harry eller nån, men det säger jag inte, ellerhur?'' Skriker jag i luren upprört.
''Men du fattar inte, det är skillnad, jag känner Eleanor, bättre än dig, Harry och jag och grabbarna har vart kompisar länge, och dem är inte dina ex, ellerhur? Du får vara med vilka du vill, men inte Eleanor, visst, jag kan inte bestämma det, men jag ber dig, det funkar inte, du fattar väll att det är för ditt eget bästa? Jag vill inte att det ska hända dig något!'' skriker han.
''Men håll käften bara, det är inte alls för mitt eget bästa, det är för att du är så jävla osäker, för att du trot att människor inte kan förändrats, jag har hört både eras versioner av det förflutna, men nu är nu och jag bryr mig inte om vad som har hänt, det jag bryr mig om är att jag äntligen har fått en tjejkompis som jag inte kännt länge, men som redan gjort mycket för mig, att äntligen få en kompis här borta är riktigt skönt, det betyder mycket, så bara för att du har problem med henne så behöver du inte låta det gå ut över mig!'' Skriker jag.
''Men det är sant, jag vill bara ditt bästa, JAG ÄLSKAR DIG!'' Svarar han.
''Ahmen för i helvete, du vet att jag älskar dig också, men om du ville mitt bästa så skulle jag antagligen inte gråta som jag gör nu, är du nöjd? Varför kan du inte bara låta mig vara glad nu när jag är dt? Skriker jag, sen slänger jag på luren, jag orkar inte prata med honom mer just nu. Varför skulle det bli såhär? Varför var det så viktigt allting? Jag borrar ner huvudet i kudden och gråter, mascaran rinner ner med tårarna, jag orkar inte bry mig utan jag somnar istället.
Louis perspektiv:
Fan också? Varför skulle vi börja bråka? Att bråka med Linnea är det värsta som finns, och jag hade redan nog med problem runt om mig. Men hon förstod inte, jag ville inte att hon skulle gråta, jag ville att hon skulle vara glad, men jag känner Eleanor, jag vet hur hon fungerar, hon kan inte umgås med henne, varför just Eleanor av alla tjejer som finns? Linnea är värd den bästa vännen någonsin. Jag suckar för mig själv, en liten tår glider ner från min kind, jag var väldigt känslosam, jag älskar henne så mycket och jag hatar verkligen att bråka.
-Vad har hänt? Frågar Harry. Jag ignorerar frågan, jag ville inte ösa problem på honom, han hade redan nog med problem.
sådär ja, nu blev de lite Lounnea igen ;) känns om kapitlet blev väldigt virrigt men men..
sådär ja, nu blev de lite Lounnea igen ;) känns om kapitlet blev väldigt virrigt men men..
kommentera gärna vad ni tkr ska hända i nästa kapitel :DD vi får väll la se hur de blir med allting ;)
that what makes you beutiful kapitel 39
Dörren öppnas och Harry kommer in, bakom honom står Louis, vi puttar snabbt bort varandra och sitter där, utan något att säga. Fan också, helvetes jävla piss, VARFÖR? VARFÖR JUST NU? Ingen säger någonting, Harry bara kollar, han gråter och springer ifrån utan att säga något.
-Är ni helt dumma i huvudet eller? Skriker Louis sen springer han efter Harry.
-Harry vänta! Skriker jag och springer därifrån.
Harrys perspektiv: Jag visste inte vad jag skulle säga, jag fann inga ord, kände inte för att säga någonting, allt jag kände var smärta, Liam - en av mina bästa vänner och Georgia - min tjej som jag precis tänkt berätta för hur mycket jag älskar, gör såhär mot mig? Varför? Jag bara kollar på dem, skakar på huvudet och springer gråtandes därifrån.
Jag ser att Louis springer efter mig men jag skriker att jag vill vara ensam. Jag springer och springer och jag har ingen aning om vart jag ska någonstans. Jag vill bara bort från allt. Självklart hör jag kamerablixtrar men jag orkar inte bry mig, ville dem förstöra mitt liv ännu mer så fick dem väll göra det. Jag springer bort från alla blixtrar så fort jag kan och sätter mig på en bänk. Allt runtomkring mig stängs liksom av, jag märker inte ens att Georgia kommer och ställer sig bredvid. Det är inte förrän hon öppnar sin mun jag inser det, hade hon spungit efter hela vägen hit?
-Bara gå, är allt jag får fram att säga, jag försöker göra så att det ser ut som att jag inte tittar på henne eller bry mig, men jag sneglar lite och jag ser att hon gråter, men jag vill inte ha något med henne att göra.
-GÅ sa jag, jag vill inte se dig mer, upprepar jag. Fast min röst sviker mig, vadå ''jag vill inte se henne''? Det vill jag ju, hela tiden ändå, men det funkar inte, allt går bara åt helvete..
-Men Harry.. Säger hon lite svagt. För första gången ger jag henne ögonkontakt.
-Bara dra, skriker jag förbannat.
-Snälla, låt mig förklara, säger hon.
-Vad finns det att förklara? Du kysste en av mina bästa vänner, eller rättare sagt en som var mina bästa vänner, den bästa vännen har också en tjej förresten, jag har blivit sviken av både en kompis och av min tjej, VET DU VARFÖR JAG KOM? Jag kom för att jag visste att Louis skulle sega sig, och jag ville så gärna se dig, å jag bestämde mig för att hämta upp dig och tala om för dig att JAG ÄLSKAR DIG, jag tänkte säga det, men det betyder ändå ingenting längre! Skriker jag.
-Förlåt men jag kan inte styra mina känslor, ingen idé att jag kommer med några bortförklaringar för jag vet att allt bara är så dumt, men du ska veta att jag gillar dig mycket, du är en bra kille, förlåååt, hackar hon.
Jag var tom, visste inte vad jag skulle säga, hon gillade verkligen Liam, allt vi hade haft var bara så fake, hon ''gillade'' mig och jag älskade henne. Som vanligt var mina känslor starkare. Vad fan är det för fel på mig? Allt skiter sig jämt och alla tjejer jag verkligen har gillat har inte gillat mig lika mycket tillbaka och Georgia var den som jag verkligen hade älskat mest av allt, men det spelar ingen roll, jag vill inte se henne igen. Jag sitter bara där utan att säga något, jag tittar bara ner i marken.
-Du kan gå nu, och vi ses inte igen, säger jag, hur ont det än gör att säga, så säger jag det. Nu fanns det inget mer att säga, inget mer att göra, allt var sakt och sista kortet var lagt. Hon springer gråtandes därifrån.
Jag sitter på parkbänken i flera timmar, jag tittar bara ner i marken, jag orkar inte göra något, mobilen ringer flera gånger men jag bryr mig inte om att svara. Tillslut tar jag ändå fram mobilen. 7 missade samtal från Lou, 6 från Zayn, 2 missade från mamma och 3 missade från Liam. Jag kollade på namnet ''Liam'' länge, jag visste inte vad jag skulle göra, han hade svikit mig, jag var ändå inte så förbannad, mest besviken.
Louis perspektiv:
Jag och Zayn springer runt soffan samtidigt som vi ringer till Harry och och om igen, inte för att springandet runt soffan gjorde någon nytta men vi var bara stressade, men han svarade inte. Liam satt vid soffan och kollade ner i golvet, han såg ut att skämmas som en liten hund som har bajsat inne, vi gav han onda blickar. Hur fan kunde han? Harry är hans vän, skulle det ha varit Linnea vet jag inte vad jag hade gjort, det skulle vara bland det värsta som skulle kunna hända. Ens bästa vän liksom? Han hade inte så mycket att säga. Jag testar att ringa igen, men inget svar.
-Liam för i helvete, han svarar ju inte och allt är ditt fel, hur fan kunde du? Skriker jag argt till Liam. Jag var inte den typen som ville bråka, speciellt inte med alla oss killar, men jag blev så jävla förbannad.
Liams perspektiv: Jag suckar tyst för mig själv. ''Hur fan kunde du?'' den meningen hade jag hört många gånger nu. Jag visste inte, jag fann inga svar, allt blev bara så fel, jag skulle aldrig ta Harrys tjej ifrån honom, och jag skulle aldrig vilja ha någon annan en min Danielle, men det var faktiskt Georgia som hade kysst mig? Men det var väll ingen anledning, jag hade ju inte direkt knuffat undan henne direkt utan jag hade låtit henne gjort det? VARFÖR LIAM, VARFÖR? Tänk om Harry har berättat för Danielle, mitt liv är över.. MEN JÄVLA EGO, HUR FAN KAN DU TÄNKA PÅ DIG SJÄLV NU?
-Antagligen för att jag är en jävla idiot ! Skriker jag utan att riktigt tänka, jag reser mig upp från soffan, det var ingen idé att vara här längre, alla bara hatar mig ändå.
-Och det kommer du på nu? Skriker Zayn, jag kunde inte hålla tårarna inne, allt detta skit pågrund av mig och HON, varför HON, hon var ju bara som en syster, inget mer en så.
-Jag har vetat de länge, att jag är en idiot som inte borde få leva alltså, skriker jag, sen springer jag ut. Jag springer länge, sen hoppar jag in i en taxi och åker till stället där Danielle övar på en dans.
Harry skulle inte snacka med mig, jag hade redan försökt ringa tre gånger, och egentligen fanns det inte så mycket att säga, jag visste inte om Danielle visste, allt jag visste var att jag ville snacka med henne, jag hoppades innerligt på att Harry inte hade sagt något åt henne, men jag älskar henne så mycket, så jag skulle inte klara avatt ljuga för henne ändå, jag ville berätta vad som hade hänt, innan Harry gjorde det, jag ville berätta hela sanningen face to face. Taxischauffören sneglar på mig väldigt konstigt, medan jag sitter där och gråter, men jag orkar inte bry mig, allt jag hade i tankarna var Danielle och Harry. Jag hade fortfarande inte smällt vad som hade hänt riktigt. Georgia försvann in till ett rum där jag såg att hon satt och grät, jag frågade vad som hade hänt och sade att hon kan snacka med mig, jag kände inte ens någonting så, Georgia var bara en snygg, rolig tjej, som en syster men jag hade inga känslor för henne, trots så puttade jag inte bort henne direkt när hon kysste mig, Harry kom in i rummet och då puttade vi bort varandra, sen försvann han och Georgia.. Jag är verkligen en idiot, på riktigt. Jag hoppar ur taxin och styr mot dörren, trots min övertygelse om att berätta allt tvekade jag ändå, jag stod säkert där utanför i en kvart, tills jag tilllslut tar mod till mig och öppnar dörren. Jag hade verkligen ställt till det, där var min plikt att ställa allt till rätta, även om det aldrig skulle gå, så var iallafall min plikt att berätta sanningen, det var allt jag kunde göra. När jag öppnar dörren möts jag av fem tjejer varav en av dem är Danielle, och en tränare, hon gör något mooves, sen ger hon mig ett leende. Kanske var det det sista leendet hon skulle ge mig? Hon struntar i dansen och börjar gå mot mig samtidigt som jag går mot henne, när hon ser att jag gråter suddas detdär leendet ut tottalt.
-Liam..Vad har hänt? Frågar hon oroligt.
-Vi måste verkligen snacka, kan vi gå någon annan stans? Frågar jag.
-Men jag är mitt uppe i en viktig dansträning, börjar hon.
-Det spelar ingen roll, jag måste verkligen berätta, säger jag. Hon nickar mot mig och så går vi in i något litet rum bakom själva danspartajet.
-Så, vad har hänt? Frågar hon oroligt, det låter som att hon tycker synd om mig, så fick det inte vara, det är jag som är den hemska i spelet.
-Du vet att jag älskar dig? Börjar jag. Hon rynkar lite på näsan och gör en orolig min.
-Och jag älskar dig mest av allt i hela universum, du är det bästa som har hänt mig, säger hon.
Jag vill bara krama om henne och kyssa henne, men det kan jag inte, det vore inte rättvist, det vore så dålig style.
-Allt blev bara så fel...börjar jag.
-Berätta bara, säger hon oroligt.
-Du hade åkt, sen blev Harry stressad för han skulle åka, Lou skulle skjutsa hem Georgia men han snackade i telefon med Linnea en lång tid, Zayn fick också en telefonsamtal så han stack iväg, sen satt jag och Georgia där och snackade, helt plötsligt så sprang hon iväg och börja grina..snytar jag.
Danielles perspektiv: Det gör så ont inuti mig att se Liam så ledsen, men jag blir så orolig, så nervös när han nämner Georgia. Igår hade det funkat ganska bra mellan oss, men nu...säg inte att han tänkte säga det jag trodde..Jag sväljer hårt.
-Och sen? Säger jag fast min röst sviker mig.
-Du måste tro på vartenda ord jag säger nu, säger Liam, jag nickar.
-Efter 5 minuter ungefär började jag undra vart hon var, så då gick jag dit och såg att hon satt och grät, så jag gick fram till henne och frågade vad som hade hänt, och du vet att jag älskar dig, men Georgia känns som en syter till mig, jag talade om för henne att hon kan snacka med mig, och då...säger han, sen tystnar han en stund.
Jag börjar gråta.. Vill jag verkligen veta dethär?
-Och då? Snyftar jag.
-Ja, vi kolla på varandra och hon kysste mig, MEN ASSÅ det betydde inget, jag svär på min farfars grav att det verkligen inte betydde något, för jag älskar dig och jag har inga känslor för henne alls! Säger han väldigt fort.
-Puttade du undan henne? Frågar jag som egentligen har lust att bara skrika rakt ut. Han tittar ner i marken.
-Det gick så fort, jag menar verkligen FORT, Harry kom in och vi puttade bort varandra, och ja, han stack iväg och...
-Vänta nu här? Så hon kysste dig, du lät henne göra det, Harry såg det och nu har ni förstört allt? Frågar jag dumt, jag är mest förvirrad och ledsen.
-Ja men..
-Vadå men? Du fattar väll själv att jag inte kan vara med personer som sviker både mig och hans bästa vän, du är en svikare.
-Men snälla Danielle, låt mig förklara, det var ett misstag, JAG VET att det var dumt, Georgia kanske känner något för mig eftersom hon kysste mig men jag bryr mig inte om henne, ärligt talat, hon var som en syster men nu är hon INGET, för jag älskar dig så jävla mycket, du anar inte, KYSSEN betydde INGET, du betyder ALLT, du är meningen med mitt liv och jag vet att jag är en dum idiot som inte förtjänar dig, eller Harry eller någonting, isåfall är inte mitt liv värt att leva längre, jag ska inte komma med någon jävla bortförklaring för jag vet att allt är så fel, allt var ett stort misstag och du måste tro mig när jag säger att du är den som betyder allt för mig, att jag älskar dig och ingen annan, jag vill leva mitt liv med dig ända tills jag dör, och när du dör kan jag iallafall vara glad över en sak, och det är att du är bland änglarna, för du är en ängel, säger han. Jag tystnar en liten stund och tänker över de han precis sagt. Liam var ingen diktare, ändå kunde han säga det finaste någon någonsin har sagt till mig, man märker verkligen att det sagt verkligen kommer precis från hans hjärta. Mest av allt vill jag bara hoppa in i hans famn, krama om honom, kyssa honom och strunta i allting, men så lät skulle han inte få komma undan, förresten så skulle inte allt bli som vanligt häller, men det går inte att motstå honom, jag älskar honom.
-Liam, jag älskar dig också, det vet du men...jag vet inte om jag kan vara med någon som jag inte kan lita på, säger jag ledsamt.
-Men du kan lita på mig, jag lovar dig förlåt för allt, jag är så jävla ledsen, men snälla Danielle jag...börjar han, jag orkar inte längre, jag vill bara glömma allt, jag trycker mina läppar mot hans, då är det som att alla problem bara försvinner, vi håller om varandra hårt.
-Bara för att jag kysste dig nyss, så betyder det inte att allt är okej, för det är det inte, jag tycker fortfarande allt är shit, men jag älskar dig och klarar mig inte utan dig, så vi försöker glömma allt, och du lovar att aldrig göra så mot mig eller Harry igen? Säger jag samtidigt som jag borrar ner mitt huvud mot hans hals.
-Jag lovar, säger han, sen måste jag gå och fortsätte dansa, jag bjuder på ett litet leende ändå innan han måste gå. Resten av danslektionen är jag ganska okoncentrerad. Georgia kom och förstörde allt och jag tyckte så synd om Harry, kanske jag borde prata med honom? Men mest av allt tyckte jag nog egoistiskt mest synd om mig själv. Tanken av Georgia och Liam kyssandes äcklade mig, och gjorde mig besviken. Jag var glad att jag inte var Harry som hade blivit tvingad att se det, men jag var besviken, så in i helvete besviken på att det hade blivit som det hade blivit, fan ta Georgia..
Harrys perspektiv: När jag hade suttit på dendär satans bänken utanför detdär satans huset som det stod ''kuk'' kloddrat på (som jag förövrigt läst om tiotusen gånger i brist på annat) i flera timmar, svarar jag tillslut på Louis när han ringer.
''Mm'' svarar jag.
''Harry, vart är du? Snacka?'' säger han. Jag kunde inte låta bli att le lite, för första gången på väldigt länge, Louis lyckades jämt få mig att må lite bättre.
''Jag vet inte, sitter på nån bänk vid något hus, men har suttit och ruttnat här i typ 70 timmar så jag ska nog gå nu'' svarar jag.
''Vart då någonstans? Vi kommer'' säger han. Jag suckar lite.
''Vilka vi?'' Frågar jag.
''Zayn och jag, inte Liam'' säger han. Jag ryser lite när han säger Liam.
''Det är schysst av er, men jag vill helt ärligt vara ensam nu, det räcker med att snacka lite i telefon'' säger jag.
''Mm okej, jag är väldigt ledsen över de som har hänt, så jävla dålig stil'' säger Louis.
''Det värsta var att jag tänkte överraska med att komma och berätta för henne att jag älskar henne, så ligger hon där och...'' jag avslutar där, jag orkar inte fullsätta meningen.
''Och Liam....?'' Frågar jag efter en liten stund.
''Han säger inte så mycket, mer en att han är en idiot, att han inte förtjänar att leva och så stack han, till Danielle tror jag.'' Säger Louis. Jag sväljer hårt. Har han berättat för Danielle? Undrar hur hon mår? Jag kanske borde ringa och snacka med henne. Visst att Liam var en idiot, men han förtjänade att leva ändå, fast det gör inget om han blir lite misshandlad först, tänker jag.
''Jag vill inte försvara honom eller något, vi har varit väldigt öh..hårda mot honom såklart, han är väldigt ledsen och ångrar allt, men han är fortfarande en idiot'' Säger Louis. Jag suckar högt för mig själv..
Idiot eller inte, vi är One Direction, vi måste umgås hela tiden, hur kommer de bli om jag ska hata han hela livet ut? Kanske jag borde ge han en chans att berätta, kanske förlåta, men jag kan inte, inte nu, han får inte komma undan så lätt, helt enkelt. Varför skulle det bli såhär egentligen? Jag började återigen gråta.
''Harry..'' börjar Louis.
''Ni är bäst killar, men det finns inget ni kan göra nu, men tack för att ni ringde'' säger jag sen lägger jag på.
Jag börjar gå iväg och klickar mig in på twitter. ''I have so wrong about 2 people, fuck, betrayed'' skriver jag och skickar iväg. Sen ringer Niall, jag tvekar lite men jag trycker sedan på svara.
''Hallå''
''Hej det är Niall, vad har hänt? Jag såg bilder..'' börjar han, jag suckar återigen, det var papparazzibilderna också ja, man blir ju galen på detdär. Jag börjar berätta hela historien, det kändes skönt att snacka med Niall. När jag har gått en stund möts jag av någon jag inte vill se, fan också, inte nu...
ännu ett litet kapitel.. Fortfarande inget från Linneas perspektiv.. saknar ni de? Nejmen de kommer snart..
ännu ett litet kapitel.. Fortfarande inget från Linneas perspektiv.. saknar ni de? Nejmen de kommer snart..
Stackars Hazza, och Liam med sina skuldkänslor (a'' jani, man vet aldrig vad som kan hända..
that what makes you beutiful kapitel 38
Liams perspektiv:
Georgia och Liam..huh, vad tror ni kommer hända nästa kapitel??
-Jag har massor av filmer här, det är bara att välja vilken vi ska se på först, säger Zayn.
Istället för att kolla på filmerna kollar jag på klockan. Harry och Georgia måste vara här snart.
Niall och Lindsey hade redan kommit, Danielle stod och snackade med Lindsey, dem verkade klicka
väldigt bra, mycket bättre än med Georgia. Jag måste erkänna att jag var lite nervös för hur
kvällen skulle bli, bara det inte blev en massa bråk igen. Jag hade bestämt mig för att inte ''råka''
dissa Danielle igen, men jag måste ju ändå vara trevlig mot Georgia. Jag suckar högt för mig själv.
-Var är det? Frågar Danielle nyfiket, som kommer fram och sätter sig vid mig och filmerna.
Lindsey och Niall står en liten bit ifrån.
-Va? Nej inget speciellt, vad ska vi titta på först? Säger jag och ger henne ett leende.
-Jag vet inte, Lindsey..vad gillar du för filmer? Säger hon och vänder sig om mot Lindsey, hon kommer
fram och sätter sig på golvet vid filmerna och börjar kolla lite.
-American Pie är ju för grym, vi kan börja med den, säger Lindsey.
-Skojar du? Jag älskar den! Säger Danielle med sin allra tjejigaste röst. Jag la jämt märke till att hon pratade
så annorlunda när hon snackade med kompisar, men det är enligt mig bara gulligt.
-Men jag tycker vi börjar med Taken, säger Niall. Jag rycker på axlarna.
-Det spelar väll ingen roll vilken ordning vi ser dem i, förutom att skräckfilmerna ska vara när det är som senast, säger jag, sen hörs det ljud från hallen, alla går dit och möts av Harry och Georgia som håller på och tar av sig sina skor. Jag ser att Danielle kollar på henne lite konstigt, men Georgia ser mest blyg ut. Alla hälsar och vi går in och möchar ner oss i soffan. För att alla ska få plats så sätter sig Danielle i mitt knä och självklart sätter sig Georgia sig bredvid i Harrys knä, sen bredvid Harry sitter Niall och Lindsey och sen Zayn och Louis helt forever alone. Efter lite tjafs så startar vi första filmen ''Taken''
Danielles perspektiv:
Det känns skönt att vi bara ser på film ändå, eftersom det då inte är någon som säger så särskilt mycket.
Det var okej mellan Georgia och mig ändå, det ordnade ju sig helt okej mellan oss innan jag gick förra gången, men det var fortfarande något jag inte gillade med henne, vi hade gett varandra lite blickar, men hon såg inte sådär ond ut, hon såg mest förvirrad och lite rädd ut. Jag måste verkligen ge henne en ärlig chans innan jag dömer henne, tänker jag samtidigt som jag suckar.
När vi har sett på tre filmer börjar alla bli lite rastlösa, så vi bestämmer oss för att ta en liten paus och bara chilla, det slutar med att alla sitter med sina mobiltelefoner.
-Ska vi köra? Frågar Georgia samtidigt som hon går in på ''Temple run'' Jag kollar först lite tveksamt mot henne, sen nickar jag.
-Visst, varannan gång..och den som kommer längst får...börjar jag, sen kommer jag inte på vad jag ska säga.
-Ditt halsband? Föreslår Georgia.. Jag kollar på henne som hon vore en idiot, fast egentligen så kan ju inte hon veta, att det halsbandet betyder mycket för mig.
-Nej aldrig, jag fick det av Liam, säger jag.
Liam har gått iväg till Louis, jag vet inte vad han gör, antagligen visar dem varandra något.
-Aha okej, men det var väldigt fint, okej men om du vinner, får du mitt armband, om jag vinner får jag, eh, en kaka i köket? Säger hon och jag börjar skratta, en kaka i köket mot ett armband.
-Du gillar inte ditt armband eller? Frågar jag då.
-Jo, men det är ganska gammlt oså, jag gillar kakor mer, säger hon med ett flin.
-DEAL.
Lindseys perspektiv: Niall går och visar Harry någonting hemligt så jag bestämmer mig för att gå fram till Georgia och Danielle, trots min blyghet.
-Vad gör ni? Frågar jag.
-Vi spelade, men nu har vi slutat, säger Georgia samtidigt som hon äter på en kaka.
-Vart har du fått kakan ifrån? Frågar jag i brist på annat.
-Ett pris vettdu, fraktad hela vägen från köket av fraktaren Danielle, säger Georgia med en ganska rolig röst. Jag börjar skratta lite, hon verkade väldigt rolig, Danielle också. Vi sitter där och snackar en liten stund, alla killarna samlas i ett litet hörn och så samlas vi i ett, det känns skönt att bara snacka lite tjejsnack.
-Får inte vi vara med i eran diskussion eller? Säger Liam samtidigt som han slår sig ner mellan Danielle och Georgia.
-Om du gillar att snacka om naglar, kläder och er själva så är det bara att joina, säger Georgia.
Harry slår sig ner på Georgias andra sida, sen sätter sig Zayn och Niall och Louis hamnar bredvid mig.
-Detdär sista låter ju ganska så kul, vad säger ni om oss? Frågar Liam lite busigt.
Då börjar alla tre asgarva.. Nej, gud så pinsamt, tänk om dem bara visste...
Killarna kollar frågande på oss men ingen säger någonting. Sen börjar alla skratta åt allting pågrund av att vi är så trötta. Vi bestämmer oss för att se på en skräckfilm så jag kryper ihop tätt i Nialls knä. Jag skakar nästan för att jag är så rädd, skräckfilmer är verkligen det värsta som finns.
-Du behöver inte vara rädd babe, jag är här, viskar Niall i mitt öra. Jag känner mig genast tryggare och jag kan verkligen inte motstå att kyssa honom, vi kysser varandra ett tag innan Zayn hoppar på oss och drar isär oss.
-Eeeey hörrni, tänk på att det är andra personer här, dem kan bli avundsjuka, jag menar inte att jag är det..säger Zayn, jag börjar garva lite.
-Det är bara du och Lou som skulle vara det isåfall, säger Niall med ett busigt leende.
-Varför skulle vi? Vi har ju varandra, Zou du vet, säger Louis med ett busigt leende och drar ner Zayn i soffan igen.
Zayn kysser Lou snabbt på kinden och alla börjar garva eftersom det ser ganska rolig ut. I nästa sekund skriker jag av rädsla istället, som sakt, skräckfilmer är inget för mig.
Jag kollar på klockan som visar halv fyra på morgonen, sen kollar jag på alla sovande personer bredvid mig, wouuw, alla måste ha varit väldigt trötta, jag minns inte ens hur filmen slutade, Niall snarkar till så jag börjar fnissa lite, sen somnar jag igen.
Harrys perspektiv:
Klockan är två på morgonen när alla vaknar, tydligen så somnade alla under sista filmen, så så läskig kan det inte ha vart. Jag tar tag i Georgias hand under frukostbordet samtidigt som jag äter min smörgås. Alla är väldigt trötta och ingen orkar riktigt säga någonting. Allt som hörs är gäspningar, ljudet av tuggor och klickljudet från Danielles mobil.
-Jag kommer bli upphämtad snart, ska lära in mig en ny dans, men det var kul att träffa er igen, säger hon lite ledsamt, sen börjar hon samla ihop sina grejer. Alla säger hejdå och Liam pussar henne snabbt på munnen, sen försvinner hon iväg. Jag tar en till macka och kollar återigen på klockan, bara för att jag inte har något annat för mig, och då kommer jag ju på..
-HELVETE! Nästan skriker jag och alla kollar frågande på mig.
-Jag ska ju träffa Paul om tio minuter, fortsätter jag och alla börjar skratta åt mig.
Jag skyndar mig upp från stolen och nästan kastar på mig skorna.
Paul hade sagt igår att det var någon viktig jobbgrej han bara ville snacka med mig om,
fast ibland sa han bara så fast det handlade om något helt annat, sådana samtal brukade
han ha med alla oss ensamma lite då och då, men det värsta han visste var om vi blev försenade.
-Jag måste verkligen dra nu, ni vet ju hur Paul är, säger jag lite stressat.
-Men hallå? Hur ska jag komma hem då? FrågarGeorgia lite förvirrat.
-Justdet, helvete.. Men Louis kan väll köra dig eller nåt? Eller så väntar du här så kommer jag och hämtar dig sen, säger jag, sen smäller jag igen dörren. Jag gillade verkligen inte att stressa, eller att säga hejdå till Georgia på detdär sättet, men jag var så illa tvungen. Jag skyndar mig ner till bilen och kör iväg i full gas.
Georgias perspektiv.
-Vi ska nog gå vi också, säger Niall, sen dröjer det inte länge förrän Lindsey och Niall har försvunnit.
Typiskt, tänker jag. Det var nästan lite pinsamt att sitta där vid frukostbordet utan Harry, och ännu pinsammare blev det när Lindsey hade gått, som tur var så fanns Liam kvar och han började självklart prata på som vanligt. Liam var den jag hade kommit närmast av killarna, han var så rolig, så speciell...ja det var definitivt något speciellt med honom som fick mig att le.
-Lou, kunde du skjutsa hem mig sen eller ska jag messa Harry att han får komma när han var klar? Han messade mig nyss och fråga, säger jag till Lou som batra sitter och håller på med sin telefon, jag förstår självklart att det är hans tjej som han förmodligen sitter och sms:ar med. Jag får inget svar så Zayn petar till honom i magen.
-HALLÅ, JORDEN ANROPAR LOUIS! Säger Liam då.
-Va? Säger Louis förvirrat och alla börjar skratta.
-Harry frågar om han ska hämta mig eller om du kan skjutsa, säger jag igen.
-Aha, säger Louis som fortfarande är lite borta.
-Aha vadå? Säger jag igen.
-Va? Säger Louis och alla börjar garva.
-Du är ju störd Lou, säger Liam med ett flin.
-Men ja, jag kan väll skjutsa..snart.. men jag ska bara gå och snacka med Linnea först, säger han samtidigt som han går iväg.
Jag, Liam och Zayn tittar på varandra och börjar skratta.
-Han är sådär, men när Lou säger snart så kan snart vara en väldigt lång tid, för om jag känner han rätt så kommer detdär samtalet ta lång tid, säger Zayn.
''Lou skjutsar hem mig sen, han ska bara snacka med Linnea först, när är du färdig?<3'' Svarar jag på meddelandet, det dröjer inte lång tid förrän jag får svar:
''Okej, äsch ska bara fixa en grej men det går ganska snabbt, men vi ses sen igen eller?<3''
''Yepp<3'' skickar jag tillbaka sen lägger jag undan telefonen.
Vi sitter och spelar på mobilerna ett tag medan Louis fortfarande pratar i telefon, jag kollar på visarna på klockan, det har gått en timme sen han började snacka med henne, fast mig gör det ingenting, jag stannar gärna kvar.
Sen är det Zayns telefon som ringer så han springer ut och svarar, det blir bara jag och Liam kvar och ingen av oss har väll särskilt mycket att säga, vi har redan sagt det mesta liksom.
-Där försvann dem, säger jag, men jag ångrar mig eftersom jag kommer på hur sjukt töntigt det lät. Han flinar lite.
-Yepp, säger han, och en pinsam tystnad uppstår. Vi ler lite lätt mot varandra,Liam var verkligen speciell, jag kunde inte sluta tänka på det, han var inte som alla andra, och hans ögon, hans ögon dem var...Liam är som en bror till mig, eller vänta...vem försöker jag lura? Georgia förfan sluta tänk sådär! Miljontals tankar strömmar runt i mitt huvud, vad fan är det för fel på mig? Jag försöker stoppa mina tankar, men det går inte, hans ögon, så underbara, hans läppar, så oemotståndliga, men förfan Georgia, du älskar Harry, inte Liam, så ge dig nu förfan!
-Eh, jag kommer snart, säger jag mest för att avbryta mig själv.
-Vart ska du? Frågar Liam, men jag låtsas att jag inte hör.
Jag skyndar mig bort och går in i närmsta rum som visar sig vara sovrum, jag sätter mig på sängen och börjar gråta. Varför tänkte jag sådär? Det är ju Harry jag älskar? Eller gör jag? Varför skulle jag då tänka på Liam hela tiden, vad är felet på mig egentligen? När jag har suttit där i ungefär 5 minuter kommer Liam in.
-Men vad har hänt? Varför gråter du? Frågar Liam bekymrat, han sätter sig bredvid mig på sängkanten.
Jag skakar bara på huvudet, vad skulle jag säga? Det skulle inte gå att berätta för Liam att jag gillar honom, eller gör jag det? Jag vet det knappt själv, jag älskar ju Harry men Liam, Liam är så...han är så, han är bara Liam helt enkelt, han är speciell, om jag skulle berätta skulle jag antagligen riskera våran vänskap och självklart också Harrys och min realation, helvete!
-Georgia, du kan alltid snacka med mig, säger han och kollar mig rätt in i ögonen.
Vad ska det betyda? Sen vet jag inte riktigt hur det går till, allt går så snabbt.
Harrys perspektiv (lite före): Jag är väldigt okoncentrerad när jag snackar med Paul och fixar det sista, jag kan inte låta bli att tänka på Georgia, jag fick lite skuldkänslor av att jag bara hade stuckit, jag är i mina egna tankar tills Paul väcker mig.
-Vad är det som är fel Harry? Frågar han vänligt, jag rycker på axlarna, jag orkar inte prata.
-Tjejproblem? Frågar han.
-typ, svarar jag.
-Du kan gå gå nu, säger han och och ger mig en klapp på ryggen.
När jag går mot bilen tar jag upp mobilen samtidigt som jag blir fotad av massa papparazzis, men jag orkar itne bry mig, jag kollar på min bakgrundsbild som är en bild på mig och Georgia, jag tänker tillbaka på första gången vi träffades och på när jag berättade för mamma att jag älskade henne, jag skulle ju berätta det för henne, att jag verkligen älskar henne, säga dendär meningen med tre ord -''Jag älskar dig'' fan också, hur kunde jag glömma?
Jag känner Louis, jag vet att hans samtal kan ta en väldigt lång tid, så hon är förmodligen kvar hos Zayn tänker jag, jag styr åt andra hållet och åker dit.
Georgias perspektiv:
Jag vet inte vad jag håller på med, eller varför jag gör det, jag vet bara att jag är en hemsk människa, en hemsk människa som verkligen gillar hans läppar tryckta mot mina. Han Liam, det är bara han och jag nu, allting annat stängs liksom av, jag hör inget och jag ser inget annat, tills...Dörren öppnas och Harry kommer in, bakom honom står Louis, vi puttar snabbt bort varandra och sitter där, utan något att säga. Fan också, helvetes jävla piss, VARFÖR? VARFÖR JUST NU? Ingen säger någonting, Harry bara kollar, han gråter och springer ifrån utan att säga något.
-Är ni helt dumma i huvudet eller? Skriker Louis sen springer han efter Harry.
-Harry vänta! Skriker jag och springer därifrån.
Georgia och Liam..huh, vad tror ni kommer hända nästa kapitel??
Stackars Harry assåå, hur ska dehär gå? och vad händer med
Liam och Harry då? det återstår att se... blev inget från louis/linneas perspektiv-
saknar ni det? Äsch de kmr de oxå, men nu passade det att skriva såhär.
KOMMENTERA GÄRNA, vad vill ni ska hända?
that what makes you beutiful kapitel 37
-Du har inte tusentals tjejer emot dig, du har bara mig, och då finns det faktiskt en speciell anledning, och ja, det är för att ni är typ syskon, men okej, jag ska försöka skita i det, men det betyder inte att jag gillar det, eller att jag inte tycker det är fel, säger jag lite lugnare, då kramar hon om mig, jag besvarar kramen - jag orkar inte bråka med min syster längre, vad mer kunde jag göra liksom? Jag ville inte förstöra hennes liv.
2 dagar senare
förlåt för BOOOOORING kapitel, ett typist mellankapitel men det måste ju finnas sånna oxå, hm.. vad kmr hända under filmkvällen tro? Det vet man aldrig :DD Georgia och Danielle ska träffas igen lixom? HAHA :DD
Louis perspektiv:
''Vad är det Linnea?'' Frågar jag i luren, jag älskade att snacka med Linnea på kvällen innan jag skulle sova, vi kunde sitta i flera timmar och bara prata om allt, men jag hörde på henne att någonting var fel, hon har varit så konstigt de senaste dagarna.
''Vadå?'' Frågar hon och försöker låta förvånad. Jag suckar lite tyst för mig själv.
''Du har varit så...konstig dem senaste dagarna, har det hänt något?'' Frågar jag lite oroligt.
''Nej, det har inte hänt nåt.'' Säger hon. Jag suckar lite igen.
''Om det är nåt med mig, så säg det bara'' börjar jag. Distansförhållande är nästan för svårt, jag var rädd för vad hon hade att säga, men jag ville veta.
''Haha Louis, det är absolut inget om dig, det är bara det att...det är en grej som är väldigt svår att vänja sig med typ, men jag kan inte berätta vad , det är bara konstigt men det har absolut inget med dig att göra, du är ju bäst'' säger hon, jag rycker på axlarna även fast hon inte kan se det.
''Aha okej, men om du vill snacka så..''börjar jag innan hon avbryter mig.
''Jag vet Louis, jag kan snacka med dig'' säger hon med sin gulliga röst.
''Jag saknar dig babe'' säger jag då. Då tystnar det en stund i luren, innan jag hör en suck.
''Jag saknar dig också, men vi klarar dethär'' säger hon och jag visste att hon hade rätt.
''Snart börjar vår Europa turné, då ska vi först till Tyskland, Danmark och Sverige'' säger jag lite mellanglatt, det låter som om Linnea spottar ut något hon har i munnen.
''Vaa? Varför har du inte sagt något, när ska ni till Sverige? Nästan skriker hon i telefon.
''Vi ska dit om två veckor'' säger jag då.
''Meeeen skämtar du med mig? Jämt när jag är hos pappa under sommaren får jag alltid åka hem till Sverige i en vecka om jag vill, då gör jag det då ju!'' Säger hon, jag kan inte låta bli att le, jag skulle snart få träffa henne igen.
''Ååååh det är ju awesome!'' Svarar jag nästan lite för glatt.
''Ja, jag måste bara snacka med pappa och mamma först, saknar faktiskt Sverige, fast jag saknar dig mest såklart'' säger hon.
''Sverige och jag har en ''vem som saknar Linnea mest'' tävling, Sverige saknar nog dig väldigt mycket också men jag saknar dig ännu mer'' säger jag, sen kommer jag på hur töntigt det lät, trots det börjar hon asgarva i luren.
''Haha du är lite underlig du, I like it'' säger hon sexigt.
''Du, jag måste verkligen sova nu, vi har ju helt annorlunda tider du vet'' säger jag med en gäsp.
''Om två veckor har vi samma hoppas jag, säger hon, jag ler som svar även fast hon inte kan se det.
''Jajemen''
''Jaja, vi hörs imorgon, godnatt sötis och hälsa dem andra och Lindsey sen, för hon skulle komma va?'' säger hon.
''Ja, hon kommer imorgon, det ska jag göra, hälsa du med, älskar dig'' säger jag, sen lägger vi på, jag hatar att lägga på. När jag har gjort det går jag och borstar tänderna, sen går jag in till mitt rum där Harry redan har somnat i sängen, men jag lägger mig bredvid, sen somnar jag också.
Nialls perspektiv: Jag går upp tidigt på morgonen och duschar, fixar håret och klär på mig, jag tar på mig min USA tröja och ett par beiga chinos, sen gör jag i ordning frukost lite snabbt, fem mackor och juice får det bli, jag var ensam uppe för alla andra låg fortfarande och sov, det var väldigt tidig morgon och jag skulle hämta Lindsey på flygplatsen, trots att det bara var tre dagar sen vi sågs hade jag saknat henne riktigt mycket, det skulle bli kul att hon skulle komma hit denhär gången och inte tvärtom. Jag suckar när jag går ut mot bilen när jag inser att det regnar, så typiskt. Väl framme vid flygplatsen möter jag upp en livvakt och sen går jag in, det är ganska mycket fans där. Jag fattar inte hur fansen kan få reda på allt? Jag suckar lite, jag älskar mina fans, men nu ville jag bara träffa Lindsey, trots det skriver jag några autografer och tar lite bilder, jag sätter mig ner på en bänk och väntar tillsammans med några fans, som freakar ut tottalt. Jag kollar noggrant efter henne när alla USAresande strömmer i gången, men jag kan inte se henne någonstans, efter ett litet tag börjar jag bli orolig, så jag tar fram mobilen och ringer, men jag får ändå inget svar. Jag grips av lite panik för jag vet inte riktigt vad jag ska göra, innan jag hinner tänka känner jag ett par händer på mina axlar, och jag andas in dendär doften som jag älskade, doften av tjejen jag älskar, jag vänder mig om och möts av ett stort leende, som jag besvarar med ett ännu större leende.
-Vad lång tid det tog, jag trodde det hade hänt nåt, säger jag samtidigt som jag kramar om henne.
-Nej, jag var lite seg bara, väskorna du vet, säger hon och jag nickar instämmande, sen drar jag in henne i en kram igen.
-Jag har saknat dig, säger jag och drar in hennes ljuvliga doft.
-Jag har saknat dig med, säger hon, jag söker efter hennes läppar.
-Niall inte här, dina fans kommer bli tokiga, varnar hon.
-Dem är bara avundsjuka och då får dem väll bli det då, jag älskar ju dig, säger jag innan jag trycker mina läppar emot henne, sen går vi iväg..
Lindseys perspektiv:
-Vad vill du göra? Frågar Niall gulligt, att bara höra hans röst fick mig att le.
-Jag vet inte, vad vill du göra? Frågar jag samtidigt som jag slår mig ner på sängkanten i rummet.
-Vi kan åka London eye, eller dra och kolla på Big ben? Föreslår han, det lät som en bra idé tycker jag.
-Ja det skulle vara jättekul att få se lite av London, kan vi inte äta Fish and chips sen? Jag måste bara testa det, säger jag busigt.
-Men då gör vi det, vi går med detsamma och förrestenså älskar jag när tjejer frågar om vi kan äta, säger Niall med ett blink, jag börjar skratta lite, så typsiskt Niall. Jag var inte direkt ett stort galet fan innan, men jag hade fått reda på mycket genom att bara vara med honom, hans matvanor var inte dem bästa.
Sen skyndar vi oss ut, när vi är framme vid London eye har regnet slutat falla.
-Men då åker vi då, säger Niall glatt, jag kollar upp på det gigantiska parisehjulet, det var riktigt högt. Jag biter mig i läppen.
-Asså, jag är ganska höjdrädd, säger jag då lite ängsligt.
-Du kan vara lugn, jag är ju med, säger han och drar in mig i sin famn, sedan möter jag hans perfekta läppar igen, jag kunde inte få nog av honom, han var så underbar, så perfekt. Normalt sätt hade jag klivit in i vagnen väldigt tveksamt, men nu var Niall med och då var det annorlunda, jag tar ett hårt tag om hans hand och sen kliver vi in i den lilla vagnen eller vad man nu ska kalla det, vi var alldeles ensamma, jag sätter mig ner på den lilla sittplatsen och kollar ut genom fönstret, det går väldigt långsamt och istället för att kolla ner och bli rädd för höjden kollar jag på själva hjulet, tänk om någon skruv skulle lossna, vad skulle då hända? Jag kunde inte låta bli att bli lite rädd.
-Men kolla då Lindsey, du sa ju att du ville se London och här uppe kan du se som bäst, där är Big Ben, säger Niall när vi är på högsta toppen och pekar, jag tvekar lite men sen bestämmer jag mig för att kolla.
-Wooouw, vilken utsikt, säger jag som nästan blir helt stumm, Niall börjar skratta åt min reaktion.
-Ja, det är väldigt fint, men du är ännu finare, säger Niall. Jag ger ifrån mig världens största leende, Niall fick mig att känna mig så speciell, det hade ingen kille någon lyckas med förut, han är så perfekt, så underbar, så söööööt... Alla tankar stängs av när våra läppar åter möts. Sen blir ingen av oss särskilt intresserad av utsikten längre, vi kysser varandra om och om igen och mer och mer passionerat ända tills vi är nere på marken igen.
-Vill du äta nu, eller ska vi ta det lite senare? Frågar Niall när vi går bort från parisehjulet.
-Vi kan vänta lite, men jag är iochförsig ganska törstig, säger jag då.
-Då vet jag vart nästa stopp är, säger han med ett flin.
Han tar tag om min hand och tar mig till något Smoothieställe.
När jag går in där ser jag massor av bilder på kändsiar och deras aoutograf på väggen, även Niall och de andra killarna satt uppe där.
-Snygg kille där i hörnet, säger jag och pekar, Niall ger ifrån sig ett flin.
-Jadu, här har man varit många gånger, välkommen till Milkshake city, säger han.
-Oooh, säger jag som inte riktigt vet vad jag ska säga.
-Du är ju själv en kändis, dem kanske vill ta bild på dig också, säger Niall då.
-Äsch, så känd är jag inte, börjar jag då.
-Eeey Jonas, säger Niall då till någon bakom disken, samtidigt som han gör något fånigt handslag med honom.
-Dethär är Lindsey, Lindsey Shaw, hon är skådespelare i ett program på Nickelodeon, hon borde bli fotad till kändisväggen, säger Niall då och jag suckar.
-Ja, jag känner igen dig, min dotter älskar dig, kan du inte skriva en autograf till henne? Hon skulle bli jätteglad, säger han då, jag börjar skratta lite.
-Visst kan jag göra det, säger jag. Jag tar emot pennan och skriver det på ett papper, sen fotar han mig och berättar att han kommer sätta upp bilden när han har tid, det var väll en ganska rolig grej ändå, tänker jag.
-Hursomhelst, vad vill ni ha för något? Säger Jonas och kollar mot mig.
-Jag tar iallafall det vanliga, säger Niall med ett flin.
-Varför är jag inte förvånad? Säger Jonas.
-Jag vet inte, överraska mig, säger jag till Jonas, sen går vi där ifrån och sätter oss ner vid ett bord, det dröjer inte lång tid förrän smoothieserna kommer. Vi sitter där och dricker utan att säga så mycket, det jag har i tankarna är att jag tror jag har blivit kär i dethär stället, jag har aldrig någongång i hela mitt liv druckit en sånhär god smoothie.
-Var det till belåtenhet? Frågar Niall efter en liten stund.
-Skämtar du med mig? Det är typ det godaste jag någonsin har druckit, säger jag då och vi börjar garva lite.
Rätt som det är dyker ett välbekant ansikte fram från dörröppningen.
-Titta Niall, är inte detdär Harry? Frågar jag lite förvånat, han slänger en snabb blick mot dörröppningen.
-Ja, det är det, svarar han.
-Vem är tjejen? Frågar jag.
-Georgia, hans tjej, svarar han med ett leende, jag ler tillbaka.
-YO HAZZA, kom hit, skriker Niall samtidigt som han vinkar in dem.
Georgia sätter sig bredvid mig och Harry slår sig ner bredvid Niall, sen börjar snacket för fulla muggar. Eller iallafall mellan Niall och Harry, Georgia och jag sitter mest bara och skrattar åt deras kassa skämt. Vi säger inte så mycket till varandra, men hon verkar väll snäll. Niall tar upp mobilen ur fickan och läser något sms.
-Det var Zayn som undrade om vi inte kunde ha en filmkväll igen, vill ni det? Säger han lite tveksamt, det blir lite halvdålig stämning men jag förstår inte riktigt varför.
-Vadå allihopa, typ Danielle..? Frågar Georgia helt plötsligt.
-Ehm aa jag tror det, och så du Lindsey, säger han och vänder sig om till mig.
Georgia och Harry kollar lite frågande på varandra, sen rycker hon på axlarna.
-Varför inte? Det skulle väll vara kul, säger hon lite osäkert, Harry nickar instämmande, jag nickar jag också.
-Okey, halv åtta at Zayns place, svarar Niall då glatt. Sen går vi skiljda vägar. Harry och Georgia går någonstans och jag och Niall går och kollar på Big Ben, vi blir fotade av lite paparazzis men ingen av oss orkar bry oss om det.
-Nu ska jag ta dig till ett ställe som jag vet att du kommer älska, säger Niall med ett busigt flin.
-Men du Niall...Varför blev det så konstig stämning när du tog upp detdär med filmkväll? Frågar jag då mitt i allt.
-Öh, du vet.. Danielle och Liam är ju tillsammans, förra filmkvällen så liksom..dissade typ Georgia och Liam Danielle och Harry och var med varandra och tönta sig en massa typ, så det slutade med bråk, men det löste sig iallafall, säger han ganska lugnt.
3 timmar senare:
Niall hade verkligen rätt när han sa att han skulle ta mig till ett ställe jag älskade, vi gick till Harods och shoppade en massa saker, Niall var så söt, man sg på honom att han var riktigt uttråkad medan jag stod och kollade på massor av saker men han offrade sig ändå för min skull, jag shoppade ganska länge och fick med mig alla möjliga prylar hem, och jag har aldrig i hela mitt liv varit på ett coolare varuhus.
-Så du är äntligen färdig med shoppandet nu? Frågar Niall lite retsamt.
-Ja, jag får nog lov att vara det tror jag, tack för att du tog mig hit, säger jag samtidigt som jag kramar om honom, självklart tappar jag en av mina cirka 10 kassar då.
-Jag kan ta några, jag har ju bara en kasse, säger Niall då, jag börjar skratta lite, det såg så gulligt ut när han gick där med en kasse i handen, hur var det ens möjligt att komma ut från detta kända varuhus med bara EN liten kasse? Jag kunde inte riktigt fatta det.
-Du är så söt Niall, säger jag med världens största leende på läpparna.
Vi lämnar kassarna sen går vi in på Madame tussauds, vi köper en stor popcorn och delar på samtidigt som vi går runt och kollar på alla vaxkabineer. Det är riktigt roligt. Efter det äter vi äntligen fish and chips som för övrigt var riktigt gott och sen beger vi oss hemåt, jag fixar mig lite snabbt innan vi drar iväg till Zayn för filmkväll.
förlåt för BOOOOORING kapitel, ett typist mellankapitel men det måste ju finnas sånna oxå, hm.. vad kmr hända under filmkvällen tro? Det vet man aldrig :DD Georgia och Danielle ska träffas igen lixom? HAHA :DD
that what makes you beutiful kapitel 36
Jag får lite panik efter som jag inte riktigt vet vad jag ska göra, tänk om Nick och Mathilda skulle komma nu? Vad skulle dem då göra? Jag börjar tillochmed gråta. Innan jag riktigt hinner tänka står en välbekant tjej framför mig och räcker ut sin hand.
-Jag hjälper dig upp, säger hon vänligt.
Jag kollar tveksamt emot henne. Eleanor, Eleanor Calder, tjej som nästan fick det att ta slut mellan mig och Louis, tjejen som är Louis ex, tjejen som jag ändå tyckte lite synd om, efter alla historier jag hört, det ända hon egentligen gjorde, var att sakna Louis, ändå var det någonting inom mig som sa ifrån, jag kunde inte.
-Kom igen, det är bara en hand, säger hon vänligt.
Jag kan ändå inte ligga här hela dagen, så jag tar tag i hennes hand och hon hjälper mig upp, hon hjälper mig också med kryckorna.
-Vad hände? Frågar hon lite nyfiket.
-Jag vet inte, eller jag ramlade bara, sen kom du av en slump, säger jag samtidigt som jag borstar av mig lite. Hon kollar oroligt på mig.
-Du..börjar hon sen stannar hon upp. Vad skulle hon nu säga?
-Vadå? Frågar jag nyfiket.
Hon tar ett djupt andetag.
-Jag är väldigt ledsen över allt som har hänt dig, och asså, jag vet inte vad Louis har sagt om mig, men hursom helst så vill jag inte att du ska tro att jag är ond liksom, för det är jag inte, allt blev bara så fel och jag börjar fatta att det är du och Louis nu och ni är verkligen jättesöta tillsammans, ni är som gjorde för varandra, säger hon. Jag sväljer hårt, hon lät så orolig, det var väldigt starkt av henne att säga så.
-Jag tror inte att du är ond, så det är lugnt Eleanor, svarar jag, hon ger ifrån sig ett litet leende, sen kramar hon om mig lite försiktigt.
-Förlåt för allt, du ska veta att jag skulle vilja vara som du, säger hon och kramar om mig lite hårdare. Först blir jag väldigt förvånad sen börjar jag skratta. Jag slänger en blick åt höger och ser Mathilda och Nick lite längre bort, shiit dem fick inte se mig, jag försöker snega lite på dem, men allt jag kan se är att dem bara promenerar, vad sjutton var det han skulle visa henne då?
-Vad kollar du på? Frågar Eleanor lite nyfiket, samtidigt som hon lossar på kramen. Jag ser att dem tittar åt mitt håll.
-Eh, dem, asså dem får inte se mig, jag får inte gå ut bara såhär i kryckorna, säger jag utan att riktigt tänka.
-Jag har bilen där utanför, jag kan skjutsa hem dig om du vill, säger hon.
-Jatack, det vore snällt, säger jag och andas ut, det skulle bli skönt att slippa stappla hem. Vi skyndar oss så gott det går till bilen och sen hjälper Eleanor mig in i bilen, jag får en härlig känsla inom mig, en kompiskänsla, jag hade inte umgåtts med någon tjej förutom min syster på väldigt länge, och Eleanor verkade ju faktiskt väldigt snäll ändå, jag kunde inte låta bli att le. Hon startar bilen och kör iväg, jag förklarar snabbt vägbeskrivningen, sen sätter vi på stereon och diggar musik, vi sjunger med lite i texten och jag hör att Eleanor faktiskt är ganska bra på att sjunga.
-Du sjunger jättebra, säger jag glatt.
-Det är faktiskt därför jag är här i USA, ska bli signad av ett skivbolag, så jag har faktiskt flyttat hit, eller ja, snart bor jag här på riktigt, nu hyr jag bara, säger hon glatt.
-Jaha, vad kul, låter grymt ju, du kommer bli värsta stjärnan ju, säger jag, då börjar hon asgarva.
-Haha trodde du verkligen på det? Jag suger på att sjunga ju! Säger hon skrattandes.
-Men va? Det gör du ju inte, skulle inte alls förvåna mig om det var sant faktiskt, vad gör du här då? Säger jag då som på något underligt vis också börjat garva.
-Fick ett erbjudande av en modellargentur här uppe, och blev signerad för den, får man chansen så tar man ju den, säger hon glatt.
-Ja självklart, coolt detdär tycker jag, verkar vara riktigt kul att vara modell, säger jag då. Hon rycker på axlarna.
-Jovisst, alltså jag älskar ju att stå bakom kameran, men ibland kan det bli lite för mycket, men det är väll som med allting antar jag, men dethär erbjudandet var annorlunda en det jag har fått göra hemma i London tillexempel, så det ska bli kul med lite förändring, säger hon.
Jag funderar lite, jag har alltid varit nyfiken på detdär med modellering.
-Hur går det egentligen till, alltså från början till slut när man plåtas? Frågar jag lite nyfiket, samtidigt som hon svänger av till gatan där jag bor.
-Det är väldigt olika från plåtning, till plåtning, men du kan ju få hänga med och kolla någon dag, säger hon.
Jag nickar eftersom det lät väldigt kul.
-Det vore kul, säger jag, sen hoppar hon ut ur bilen och hjälper mig ur.
-Det ska nog gå och ordna, om jag får ditt telefonnummer, säger hon, jag ger henne mitt telefonnummer och hon ger mig sitt, sen säger vi hejdå. När jag har kommit in i mitt rum tar jag på min bärbara dator och lägger mig i min säng, jag tänker igenom hur dagen har varit hittils lite snabbt. Hade jag fått en tjejkompis här? Kunde man kalla henne för det? Eller en blivande kompis kanske? Hon hade ju iallafall gett mig sitt telefonnummer, och så var hon riktigt snäll, men frågan är...kan man vara kompis med sins pojkväns ex? Jag går in på twitter och facebook, sen ringer jag och snackar med Josephine och Louis, innan jag hör Mathildas och Nicks röster i hallen.
-Men det såg ut som hon var i parken, säger Mathilda.
-Men vad skulle hon göra där? Hon sa att hon inte skulle göra någonting, så antagligen är hon hemma i sitt rum eller något, säger Nick.
-Då går vi väll och kollar, säger Mathilda. Fan också, tänker jag, men varför var det så viktigt om jag var hemma eller inte? JAg bestämmer mig för att låtsas som att jag inte är det, eftersom det känns som dem håller på med något hemligt, så jag går in i min lilla skrubb och ställer mig där, sen hör jag hur min rumsdörr öppnas.
-Du ser, det är ingen här, säger Mathilda.
-Ja, men det är konstigt, jag tror knappast hon har orkat gå ända till parken iallafall så det var antagligen någon annan du såg där, hon kanske bara har gått till någon kompis eller något, så skit i det, säger Nick, jag försöker lyssna så gott jag kan.
-Ja jag skiter i det, det är bara bra för oss ju, säger hon, sen hör jag att dem går ut ifrån rummet. Jag stannar kvar i skrubben ett litet tag till ändå bara för säkerhetsskull, sen går jag försiktigt ut i hopp om att inte bli hörd.
Vad menade hon egentligen med att det bara var bra för dem att inte jag var hemma? Mathilda är inte den typen som säger sånt, hon är jämt så snäll mot mig, vi är mer som kompisar en som systrar, så jag kunde inte riktigt kopplavad det var hon menade. NO IDEA! Jag sitter kvar en stund till, sen bestämmer jag mig för att gå till Mathildas rum. Dörren är stängd så jag ställer mig utanför och tjuvlyssnar, allt jag kunde höra var ett svagt ljud av musik. Jag tvekar lite på om jag ska gå in eller inte, om jag går in måste jag ju ha någon anledning kanske, jag funderar snabbt och kommer fram till att jag kan fråga efter tejp eller något? Ska jag knacka eller inte? Äsch jag skiter i det, jag öppnar dörren och känner hur alla pusselbitar faller på plats.
- Vad i helvete!!??
Mathildas perspektiv: Så förbjudet, så sjukt, så konstigt, så skämmigt, men ändå så rätt, så jävla rätt, men ändå så fel, vad var det för fel på mig egentligen? Får man verkligen känna så här? Jag tror inte det, men jag kunde inte motstå känslan, jag kunde inte motstå perfektionen, jag kunde inte motstå hans läppar emot mina.
-Vad i helvete!?? Hör jag en välbekant röst skrika, jag känner hur mitt liv långsamt krossas, fan ingen skulle ju få veta, speciellt inte hon. Jag släpper taget om Nick, sen sitter vi bara där, som två hundvalpar, utan något att säga, ingen kan få ut ett litet ord.
Linneas perspektiv:
-Vad fan är dethär? Skriker jag igen väldigt upprört, men kanske mest förvånat.
Varför frågade jag egentligen? Jag visste ju, svaret på min fråga var mitt framför mina ögon,
Mathilda och Nick, Nick och Mathilda. Pusslet är lagt.
''Vem smsar du med Mathilda?'' jag minns en idag när jag frågade den frågan på sjukhuset, hur hennes
ögon gnistrade när hon sa att det var en kille, jag minns hur nyfiken jag var på vem det var, om det var någon jag visste, enligt henne var det någon jag ''typ kände'' med tanke på att hon inte hade några killkompisar i Sverige och att det inte var någon i One Direction så fanns det ju nästan bara han vi båda ''typ kände'.' Att jag inte hade kommit på det tidigare? Nick, varför Nick, av alla killar i hela världen? Jag äcklas.
-Kan någon av er tala om för mig vad det är som pågår här? Skriker jag igen, trots att jag redan vet, dem sitter där som två oskyldiga valpar, jag ser att Mathilda börjar gråta, jag vill bara springa fram och krama om henne.
-Det vet du nog, säger Nick lite försiktigt och oroligt, han var verkligen inte så kaxig längre.
-Men dethär är förfan äckligt, ni är syskon för fan! Skriker jag.
-Vi är väll förfan inte syskon eller? Vi har varken samma mamma eller pappa! Skriker Mathilda då, vad fick hon luft ifrån?
-Nejmen typ, låtsassyskon iallafall, det är ändå konstigt som fan! skriker jag då. Mathilda börjar gråta ännu mer.
-Kanske, men vad ska vi göra då!!? Skriker Nick då, jag blir nästan lite rädd för honom.
-Jag vet iallafall vad du ska göra, du ska ge fan i min syster! Skriker jag då.
-Men Linneeeaa! Skriker Mathilda, jag slår igen dörren och försöker ta mig därifrån så snabbt jag kan, men det går inte så bra, Mathilda kommer efter och tar tag i mig. Nick kommer också men han springer bara ut från huset, vad skulle det vara bra för?
-Kom säger hon och drar i mig.
-Ta det lugnt förfan, jag kan knappt gå! Skriker jag, samtidigt som hon drar i mig.
-Det är fan du som ska ta det lugnt, och snart kommer jag knappt kunna leva pågrund av dig! Skriker hon, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, nu är det min tur att bara vara tyst, hon drar in oss i mitt rum och så sätter vi oss på sängen.
-Dethär är bara sjukt, du vet det också! Säger jag då.
-Jag vet att det är sjukt, men snälla LOVA att inte berätta för Loreen eller pappa, säger hon ledsamt. Det gör lite ont i mig att se henne sådär ledsen.
-Jag berättar inget för dem om ni bara slutar hålla på, ni måste det, ni är ju förfan nästan syskon! Skriker jag.
-Det är inte så jävla lätt förstår du, jag älskar honom och jag kan inte rå för det, säger hon ganska tyst, sen börjar hon gråta ännu mer. Det känns konstigt att höra henne så arg och så ledsen, och att höra henne svära känns så fel, min rosahåriga, färglada syster som alltid är så snäll och gullig liksom.
-Men alltså, det går över, eller asså, du kan hitta någon som är så mycket bättre och som inte är din bror! Säger jag då, utan att riktigt tänka.
-Håll käften Linnea, du fattar inte hur mycket du än försöker, jag har alltid blivit behandlat piss av alla killar och det vet du, jag har blivit mobbad och allt möjligt, Nick är den ända som alltid har behandlat mig schysst, som visat att han bryr sig om mig, han är den bästa jag vet och du förstår alla kan inte få en bättre kille, alla kan inte få en flickidol som spelar i ett band och är känd över hela världen, så snälla jag ber dig, låtsas att du inte vet någonting, jag ber dig att inte berätta något för någon och jag ber dig respektera att jag är kär, kanske i fel kille men jag är kär, för första gången i hela mitt liv, och sluta kalla honom för min brorsa, Ian är min bror, Nick är Nick, säger hon. Jag sväljer hårt och tänker på vad hon precis har sagt, det känns så fel, men jag har också lärt mig att kärlek kan vara så fel, man kan inte rå för det, men allt var ändå så sjukt.
-Men du har ju själv alltid kallat honom för bror sen han och Loreen blev tillsammans, säger jag då, då blir hon tyst ett tag.
-Snälla Linnea jag ber dig, Nick är det bästa som har hänt i hela mitt liv, hickar hon, jag kollar ledsamt på henne, hon är verkligen riktigt sårad.
-Hur länge har dethär liksom pågått? Frågar jag då.
-Jag vet inte, eller, jag har alltid kännt något speciellt för honom, redan sen första gången jag såg honom, även fast vi sa att vi hatade allt med skillsmässan så gorde jag inte det, jag kunde inte hata Nick även fast jag sa det till dig då, men jag hatade allt annat, men det är inte förrän den här sommaren, jag har kännt att han har kännt lika dan, så det är liksom ganska nydligen, första kyssen var förra veckan, säger hon då. Jag äcklas samtidigt som jag får dåligt samvete, egentligen är det ju deras liv, men ändå, Loreens son liksom?
-Linnea snälla, bara strunta i det, annars kommer du förstöra både hans och mitt liv, du har ingen aning om hur det känns när man älskar någon så förbjudet, när man för en gångs skull gillar någon, så får du damp, hickar hon.
-INGEN ANING? JÄVLA IDIOT, TUSENTALS TJEJER DÄR UTE HATAR MIG FÖR ATT JAG OCH LOUIS ÄR TILLSAMMANS, OCH DU SÄGER ATT JAG INTE HAR NÅGON ANING? Skriker jag som nu har blivit riktigt arg, igen.
-Isåfall borde du ju veta hur det känns! Skriker Mathilda då.
-Du har inte tusentals tjejer emot dig, du har bara mig, och då finns det faktiskt en speciell anledning, och ja, det är för att ni är typ syskon, men okej, jag ska försöka skita i det, men det betyder inte att jag gillar det, eller att jag inte tycker det är fel, säger jag lite lugnare, då kramar hon om mig, jag besvarar kramen - jag orkar inte bråka med min syster längre, vad mer kunde jag göra liksom? Jag ville inte förstöra hennes liv.
nu blev det ett kapitel utan någon av killarnas perspektiv - men orkade inte skriva mer, nästa kommer imorgon :D och då kommer det bli ur killarnas perspektiv kan jag säga :DD hehee busigt, kommentera gärna, har blivit dåligt me de på sista tiden ! D:
nu blev det ett kapitel utan någon av killarnas perspektiv - men orkade inte skriva mer, nästa kommer imorgon :D och då kommer det bli ur killarnas perspektiv kan jag säga :DD hehee busigt, kommentera gärna, har blivit dåligt me de på sista tiden ! D:
