Jag kunde inte vara kvar här längre, jag kände hur jag kvävdes, ifrån verkligheten. Det kändes som lungorna sög ihop sig, men dem andades på ett sånt sätt som andra skulle kalla för ett vanligt sett. Men om dem visste hur det kändes för mig, skulle de nog kalla det för allt annat en vanligt. För mycket sorg och smärta blandat med varandra, låg och skärde, hårdare än den vassaste kniven, emot min luftstrupe. Det är ingenting man kan se - det är något man känner. Jag sliter hårt i dörrhandtaget och springer fort därifrån. Jag bryr mig inte om att jag har massvis med saker kvar i skåpet, jag måste bara ut, fort härifrån. Jag måste fort ut, för att kunna andas och för att komma bort ifrån allt, detdär allt - som var något som ingen på denhär skolan visste om.

 

Jag sprang, jag vet inte hur länge - jag bara sprang till tåget, innan jag insåg att jag inte hade några pengar, då sprang jag hem istället. Jag kutade fort in på mitt rum där jag ivrigt började leta efter min plånbok. Jag kunde inte hjälpa att jag grät, tårarna bara kom, bara sådär. Allt brast ihop, dendär jävla William och dendär jävla Miranda, hur fan...vågade hon ens kalla mig för sin syster? Min syster var en såndär fin person, som alltid stöttande, alltid fanns där och spred glädje - hon var ingen såndär jävel som flydde ifrån allting och lämnade någon kvar ensam, när man behövde henne som mest, trodde jag.

Efter kanske 3 minuters letande utan resultat, kunde jag inte hålla mig längre. Jag föll ihop på min säng och skrek rakt ut, och kände sedan hur all stress gled ur mig, för en liten stund. För första gången på ett tag känner jag efter. Hur känns det nu egentligen? Jag andas ut lite. Jag kvävdes inte igen, jag kunde andas, jag behövde inte leta upp min plånbok och stressa upp mig för det längre, det var okej. Allt skulle bli okej.

Jag lät ännu en gång tårarna rinna ner för mina kinder. Men nu var det på ett harmoniskt och lugnande sätt. Innan var det hysteriskt gråt med massa smärta. Jag lindade in mig i mitt täcke och låg och kramade på min kudde, samtidigt som jag försökte hämta upp mig och bli som vanligt igen efter mitt lilla anfall. Efter ungefär 7 minuter, satt jag återigen på golvet och granskade mig själv i spegeln. Jag möttes av en tjej med rödgrötna ögon och med svarta ränder på kinderna, som uppstått pågrung av den rinnande mascaran. Tanken slog mig. Vem fan är jag egentligen? Vad har det blivit av mig? Detdär är inte jag  - detdär är bara vad jag har gått igenom.

Skulle jag verkligen låta det jag har gått igenom ta över hela mig? Jag skakade loss tankarna ifrån mitt huvud. Vad var det för dålig fråga? Det har jag ju redan gjort. Tankarna att göra som Miranda - bara avsluta allt, hade slagit mig många gånger. Men det var hennes ord som hindrade mig. ''I know you're so much stronger than me'' och ''Don't even think about me, or death.''

Så mycket enklare det hade varit om hon bara hade insett faktum, att nej, jag är inte starkare än henne, och att ja..det blir bara svårare om hon skriver så.

 

Om dethär hände mig ofta? Ja, jag brukade få attacker, men i skolan brukade jag liksom kunna hålla mig, där kunde jag gå runt och iallafall verka glad. Var det något skyllde jag  alltid på migrän och huvudvärk.

Jag slöt mina ögon i hopp om att få försvinna bort från allt en liten stund, jag kände mig för tillfället ändå ganska nöjd med situationen. Istället för att sitta på ett tåg till en av USAS farligaste städer Detroit, som jag hade tänkt att åka till, låg jag ner i min varma, mjuka, sköna sång. Jag hade åkt till Detroit flera gånger. Det var ju ett såntdär typiskt ställe mamma alltid hade sagt att man inte skulle vara vid, speciellt inte på kvällen, och det tar ju iallafall 5 timmar att komma fram, men självklart var det också just därför jag brukade åka dit. Jag trivdes där, jag var van att leva farligt och kände mig mer hemma med människor som var lite farliga själva. Jag var absolut inte farlig och skulle aldrig göra något mot någon annan - men jag var farlig mot mig själv. Så fort man var vid det området med massa människor som mamma skulle kalla för ''fel sällskap'' så kände jag mig mer som hemma. Kanske var det för att just alla dessa människor också hade varit med om något, annars skulle dem ju inte agera som dem gör. Det fanns en kille som hette Luke jag brukade träffa där förut ibland. Han hade inte våldtagit någon, men han låg runt med alla, var allmänt taskig, slogs, sysslade med droger och kunde nog inte räkna på fingrarna hur många bilar han hade stulit, men ändå fick han mig att känna sig lugn. Han hade varken mamma eller pappa, hans sorg och smärta tog han ut, det var ju därför han sårade och slogs med folk så ofta och gjorde massa dåliga saker, men min smärta höll jag inne. Självklart har jag många gånger funderat på att börja ta ut min smärta på samma sätt som Luke och massa andra gör också. Men jag har inte kunnat, dels för att jag, sitter fast i mig själv och sen..för mammas skull, och för mina vänner på min skola.

Jag skulle fortsätta vara dendär glada personen som jag egentligen  jag inte är.

 

Jag suckade irriterat, varför skulle jag börja tänka på Luke och Detroit just nu? Jag ville ju bara somna. Innan jag skulle få en utskällning från mamma pågrund av skolket , jag kunde redan se hennes besvikna ögon kolla bedjande på mig. För att försöka koppla bort alla tankar tar ju upp min iphone och mina hörlurar för att lyssna på musik. Det olästa sms:et från Eric bryr jag mig inte ens om. Jag klickar mig istället in på min spotifylista, sluter mina ögon och tar på ''Judas Priest - Painkiller.'' En av världens största heavy metal band med en av deras bästa låtar. Skriket var som världens vackraste ballad för mina öron och fick mig alltid att känna mig ''lite rensad'' liksom. Däremot är det ju kanske lite svårt att somna till, så när jag har lyssnat klart byter jag till något helt annat. Detdär med att lyssna på musik för att koppla bort allt annat är som utsuddat när dendär låten börjar spelas. Det går inte att inte bli känslosam när dessa 5 killar sjunger med deras änglalika röster, favoritsången som jag har haft sen jag var liten. '

There's nothing left, I used to cry, My conversation has run dry, That's what's going on, Nothing's fine I'm torn,  I'm all out of faith, This is how I feel, i'm cold and I am shamed ,Lying naked on the floor.'' Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på dessa 5 killar och deras cover av denna låt. Jag vet inte ens vad dem heter, dem är ju inte så kända, inte här iallafall, jag tror inte ens dem har gett ut än skiva än, men jag vet att dem var med i Mirandas favoritprogram X factor, året efter hon dog, jag vet att dem tillsammans är One Direction och att dem sjunger som änglar. Jag vet att dem är så äckligt Mirandaaktiga av sig. Hon hade alltid älskat pojkband, Backstreet Boys ,N-sync, The Beatles och Westlife. Hon kollade på X factor år efter år och ringde alltid till mig på andra sidan jordklotet och berättade exakt allt om alla som var med, vad dem hade sjungit och vilken som hade åkte ut. Tyvärr så var hon inte längre vid liv, det året dessa killar var med, men jag vet att hon hade älskat dem. Och det var, just därför..jag hade hittat dem. Eftersom jag inte bor i England som min syster och min far gjorde, så såg jag ju aldrig på programmet, jag hade hittat dem på youtube efteråt. Jag hade hört några av deras andra covers från x factor på youtube också, men det var inget som föll mig i smaken riktigt, men just denhär låten, matchade deras röster så perfekt och sjöngs verkligen in i hela mitt hjärta. Jag vet inte hur många gånger, jag har lyssnat på deras cover av Torn, men jag tröttnade aldrig. Någon dag, ville jag tacka dessa killar, för denhär underbar låten, som har haft sån otroligt stor betydelse i mitt liv.

 

Sådär då var 2:an ute, nu jävlar vill jag höra åsikter! Och oroa er inte, boysen kommer komma med snart. Vill inte gå för fort fram bara, vill göra något annorlunda. Har fått frågor om vem av killarna som det kommer handla mest om.. och vet ni..jag vet faktiskt inte det än, det lutar mellan Zayn eller Louis, men det kan bli någon av dem andra också, det visar sig, bara att vänta och se ;) men som sagt, har suttit med dethär kapitlet ett bra tag nu så nu jävlar vill jag ha kommentarer.. de  tar typ 2 sekunder att kommentera, vill bara veta vad ni tycker.

Desto mer kommentarer - desto mer skrivsug = går fortare tills nästa kapitel kommer. ;) xoxo