Vi hade tagit på någon komedi så vi kunde få skrata lite. Killarna var oroliga för att jag inte skulle gilla filmen eftersom det kanske var en film med lite typsikt killhumor, men jag satt och garvade så mycket att det vred sig i magen på mig. Vi hade tagit fram chips och coca cola som vi satt och tjockade i oss. Alllt kändes så knasigt, det kändes liksom så rätt och jag var inte van vid att saker och ting kändes rätt, så därför kändes allt så knasigt. Dem var väldigt lättsamma dehär två grabbarna vilket var väldigt skönt. Eftertexterna började rulla och chipskålen var tom.

 

''So What we are gonna do now then?'' Frågar Stan. Jag rycker lite lätt på axlarna. Louis verkar hitta en lösning ganska så snabbt. Han slår till Stan på ryggen och sen är brottningsmatchen igång. Så typiskt killar, jag tror inte ens att dem tänkte på att jag var där. Men det var väldigt underhållande att kolla på. Jag skrattar till lite, det ser ju ganska kul ut. Stan kollar upp på mig och börjar skratta han också.

''Louis, we maybe should do something else, you know..we have a girl here'' säger han och puttar bort Louis, så han lyckas hamna på golvet. Jag skrattar igen och denhär gången kan jag verkligen inte sluta. Jävla klant, tänker jag, precis som mig alltså.

''Eeey stop lauging'' säger han med dendär rösten. Jag gör inte som han säger, jag börjar skratta mer istället.

Han kollar först tveksamt på mig, sen tar han tag i en kudde ifrån soffan och kastar den på mig. Först blir jag lite förvånad, sen kastar jag tillbaka kudden och sen är kuddkriket i full gång. Vi är väldigt löjliga egentligen. Jag är 17, snart 18 år och Louis och Stan hade jag fått reda på var ett år äldre än mig, ändå kastade vi kuddar på varandra.

Men vad fan, jag brukar inte ha kul annars, jag kan väll ha det för en gångs skull. Kuddkriget går överstyr, jag halvsittligger i Stans knä och Louis halvsittligger på mig, samtidigt som vi slår varandra med massa kuddar. Inget fel med det om ni frågar mig, närhet är ju en ganska bra medicin här i livet. Däremot vet jag inte om dem tänkte det samma, eftersom det började bli ganska så varmt att vara så närgångna, så jag kände hur jag svettades innanför min munktröja. Till min lättnad så tror jag att killarna hade samma problem. Därför tog jag av mig min tröja, men jag ångrade mig så fort jag såg vart Stans och Louis blickar fastnade när jag återigen lyfte på armen för att slå till deras ryggar med kudden. Mina skärsår på underarmen. FAAAAN! Jag har ju alltid lyckats med att dölja det så bra, fan, fan, fan. Louis ger mig dendär blicken igen, som jag verkligen inte vet vad den betyder, Stan kollar också på mig, precis när det ser ut som Louis ska öppna munnen för att säga något så ringer telefonen, till min lättnad.

 

''Hi mum'' svarar jag och gör ett tecken till killarna att vara tysta.

 

Louis perspektiv: Jag visste det, det hade jag vetat hela tiden. Denhär tjejen bär på några hemligheter och hon mår inte bra. Hon hade redan visat mycket känslor för oss, både glädje när hon skrattat, tårar och aggresion. Hon var verkligen inte som alla andra tjejer. Men hon var cool, annorlunda på ett coolt sätt liksom. Men hon var alldeles för unik för att gå runt med skärsår på armarna. Varför reagerade hon som hon gjorde vid rummet, varför började hon gråta när han dendär William inte bodde här? Vad menar egentligen hennes ögon på sättet de uttrycker sig? Vilken åker egentligen ända från Amerika för att ''kanske'' träffa någon William? Alldeles själv dessutom? Jag hade så många frågor jag skulle vilja fråga, men det vore väll mest bara underligt och säkert också väldigt jobbigt för henne. Vi känner inte varandra ens, även om det känns som vi gör det, litegrann iallafall. En sak är säker - jag har iallafall ALDRIG träffat en sådan sjukt annorlunda och spännande tjej tidigare.

''yes mom, I'm at Cheryls place now'' säger hon i telefonen till sin moder. Cheryl, vem är det nu då?

''yes, mmm, everything is fine, bye'' säger hon, innan hon trycker bort samtalet.

 

Jag trycker bort samtale och suckar och möts sedan av deras blickar igen. Det blir lite stelt och ingen vet nog riktigt vad den ska säga. Fan, varför skulle jag ta av mig tröjan över huvudtaget? Och vad var det Louis tänkte fråga innan mamma ringde? Aja, lika bra att inte veta kanske. Jag tar på mig tröjan igen.

''Seriously guys, I haven't taken off my bra, so please don't look at me like that'' säger jag och himlar med ögonen. Jag kan liksom se på Louis att han tänker fråga dendär frågan ''WHY?'' Jag hatade när folk frågade den frågan, till vad som helst, för det finns liksom inget svar, det bara är så, jag bara gör så... Fast vänta, ingen har någonsin frågat eftersom ingen vet om det, förutom några personer från Detroit, men där mådde ju alla skit, ingen frågade något, man bara lät det vara. Men jag kunde tänkte mig att om någon hade frågat så hade jag inte haft något svar.

''Don't even ask me why Louis, I just do it'' säger jag med ännu en suck. Glädjen som fanns inuti mig för en liten stund sen är som bortblåst.

''Don't do that'' säger Stan, antagligen i brist på annat att säga. Jag skrattar lite hånfullt.

''I hate it when people tell me what to do and not to do, like they're my my uncle or something'' svarar jag.

UNCLE, ja självklart ville jag inte nämna ordet father, det var alldeles för känsligt.

''He said it just to be nice, and not father then? Säger Louis. Dendär änglalika rösten existerar inte längre. Nu skär sig bara meningen i mitt huvud antagligen för att father mixades ihop i meningen. Jag känner hur ilskan stiger genom kroppen. Jag brukar inte bli förbannad särskilt ofta, jag brukar bara bli ledsen och deppig, men dethär var ett väldigt känsligt område som dem inte hade något med att göra. 

''no...'' är allt jag får fram. Jag fattar inte vad det är med mina humörsvängningar idag. Louis suckar.

''You came all the way from America all alone and looking for someone William, you react like it was a murderer in the room and you go from being happy to angry in one secound, and you cut yourself, you lie to your mother. What are you really going to do here Ari? And Ari..Is this even your real name? We don't know anything about you, please tell us a little, and who is  William? I understand if you don't wanna talk about it, but you most understand that we're really curious, and I don't know If we dare to put you on a train to Wendover before we know something''

 

ASSÅ VADFAN? Ilskan stiger sig ännu högre upp i kroppen. Varför bryr han sig?  Han känner förfan inte ens mig. INGEN GÖR DET! BARA JAG! JAG HATAR PERSONER SOM SKA LÄGGA SIG I! Jag tar tillbaka allt detdär jag tänkte om att han var schysst och rolig, han är ju för fan bara dryg som tror att han kan komma och fråga ut mig hur som helst. som värsta polisförhöret eller någonting. Jag fnyser till och försöker sansa mig lite.

''Why are you even care? I don't even know you, so shut the fuck up, don't worry about me I can take care of myself'' får jag ur mig. Fan, ännu en gång tog jag ur min aggression, jag som ska sova här och allt. Kan jag inte fö''You came all the way from America all alone and looking for some William, you react like it was a murderer in the room and you go from being happy to angry in one secound, and you cut yourself, What are you really going to do here Ari? Is Ary even your real name? We don't know anything about you, please tell us a little, and who is this William? I understand if you don't wanna talk about it, but you most understand that we're really curius, and I don't know If we dare to put you on a train to Wendover before we know anythingrsöka vara snäll, bara lite grann iallafall. För en jävla natt liksom? Tydligen inte. Louis håller upp sina händer.

''''I'm sorry then. but I thought we were trying to get to know each other, I mean I thought you're funny and that we was having a good time and I want to get to know you better, but it's clear we can't get to know eachother if we don't tell something about us'' säger han. Jag suckar igen. Han har ju rätt egentligen. Så kul som jag har haft med Stan och Louis idag har jag nog aldrig haft med någon annan. Vi har skrattat massor och jag har liksom varit mig själv, jag ville egentligen lära känna dem båda ännu bättre för allt kändes så bra med dem. Men jag borde verkligen inte ens tänka den tanken. Vissa människor verkar snälla men är rena raka motstasen, det har jag fått lära mig och jag...ja jag är bara ett problembarn. Hur Louis ens kan tycka att jag är rolig är ett mysterium. Hade jag varit dem så hade jag slängt ut mig från huset för längesedan, för det är bara fel med mig. Allt som kritsar kring mig och jag själv är bara ett stort fail. Ett komplicerad jävla fail. Jag suckar ännu en gång och drar frustrerat mina händer genom mitt bruna hår. Kanske jag borde berätta något, bara för att dem vill. 

Annars kan jag ju alltid ljuga ihop något som jag alltid brukar göra. Men något kanske jag kan säga. 

''I'm so sorry for being so...well I don't know how I am, but like I said before, everything is just complicated, and I think you guys are funny too, so..ask me something then, but I don't know if I'm gonna answer it, maybe, säger jag med ännu en suck. Det var ett jävligt sucknde för min del.  

''And Ariana, by the way, that's my real name, but everyone call me Ari'' fyller jag i med ett litet leende.

''Ok Ariana, who is William? Frågar Louis med ett leende. Det hugger till lite i magen på mig.

''And why are you cutting yourself, I mean, there must be a reasoon?'' Fyller Stan i. Huggtag i magen igen.

 

Sen vet jag faktiskt inte riktigt vad som händer. På något sätt lägger sig ett lugn långt nere i min mage. Kanske jag kunde berätta någonting ändå, någonting som jag inte hade berättat för någon där hemma. Mina kompisar i Amerika har aldrig ens hört talas om någon William eller om hur dåligt jag mår. Men dessa killar vet mitt riktiga jag & kanske det är det som gör det så enkelt. Självklart kommer jag inte berätta hela min livshistoria, men något - bara för att jag kan & det har jag kännt att jag aldrig riktigt har kunnat förut & det är ett stort steg för mig.

Men William, skulle jag verkligen berätta om honom? Kanske, lite... Men jag kan ju börja med Stans fråga.

 

''Stan, it's really hard to explain..but have you ever felt so alone? So numb that you cant feel anything? One way to see if you are aliver or visatable to others was to cut. But since this feeling wouldn't go away I didn't stop. No matter  how many friends you have, I actually have many friends at home, but none of them knows who I am, what I've been through och nothling like that, I don't want that either, I just want to feel whole again, but It will never happend. I kind of like..hate everything and what I hate the most is myself, I'm not even me anymore..

 

Jag vet inte var jag får luft ifrån. Det är helt absurt att jag faktiskt sitter och säger dethär, för dem.. Men det känns, nästan bra..på något vis. Jag suckar igen, Stan och Louis ser ganska mållösa ut, jag förstår dem, för vad ska man säga egentligen?

 

''I don't want to put all my shit on you, I think we should talk about something else'' föreslår jag.

''No, we want to hear. It must be horrible to not talk about this with anyone, so keep talking, we listen'' säger han och Stan nickar instämmande.

'Everyday 'I pretend that I'm someone I'm not, until I came here, I don't know why, maybe it's because I'm so scared of this place and I mean, I started crying and was..just me..from the start, so yeeah..''

''But why? I mean, you're a really cute and funny girl, why are you feeling like that? What happened?'' Säger Louis, nu med dendär änglalika rösten.

 

What happened? Everything happened

---

HOHOHO blev inte ett dugg nöjd med kapitlet men jag hoppas att ni tyckte det vart ok iallafall..

KOMMENTERA FÖR MERA (som vanligt) fina kommentarer jag fick på förra, haha ;)

Sååå...vad tror ni egentligen det är som har hänt? Det får ni reda på, så småning om.. HOHOHO spänning ;*

är så sjukt trött så orkar verkligen inte läsa igenom, så de e säkert massa stavfel och gramatikfel här och där, men jag hoppas ni överlever.. men som sagt KOMMENTERA!