Jag tog med ett duns ner resväskan ifrån bandet. Nu var jag redo. Jag hade fått tag på mina grejer och var framme i London på Heathrow airport. Efter en lång tid sparandes, var jag äntligen här. Eller äntligen och äntligen, det var ju snarare obehagligt. Jag hade inte ens gått ut i det brittiska klimatet ännu, men jag var ändå redan lite rädd. Jag saknade sängen hemma, jag saknade mamma och jag saknade bara den amerikanska marken. Bara lukten liksom, den var så annorlunda här. Jag skrattade till lite åt mina töntiga tankar. Herregud, jag har bara precis landat & jag längtar redan hem, vad tusan har jag gett mig in på? Varför kunde inte min mamma ha varit lite smart och ha listat ut att jag inte alls skulle åka hit för att träffa min kompis Cheryl, som jag så fint hade sagt till henne. Varför kunde hon inte säga ifrån, varför lät hon mig ens åka? 

 

Det dröjer inte lång tid förrän jag sitter i en taxi. Jag hade en liten bilresa framför mig nu. Med tanke på att jag inte skulle vara kvar här i London. Bara tanken av att vara i samma stad som min ''pappa'' eller snarare han dendär Lars fick mig att vilja vrida snorkråkorna i min näsa, doppa dem i spenatsoppa, låta en ko äta upp dem och sedan spy upp alltsammans tillsammans med massa kött och blod - jag hatade det med andra ord. Men att jag skulle ta mig Doncaster , där han med stort W bodde, kändes bara rätt. Det var nervkittlande och skrämmande, men det kändes som att tiden var inne. Jag hade så många frågor som jag ville få svar på och så många känslor jag behövde uttrycka. Jag kände hur hela min kropp liksom fylldes med hat - så fort jag tänkte på dendär förbaskade jäveln. William, William, William.. Bara att smaka på namnet fick min tunga att frätas sönder, kändes det som.

 

''We're here now''  säger taxischauffören. Jag hoppar till lite. Jag måste ha slumrat till en stund.

Jag gäspar och sträcker på mig, sedan går jag och betalar taxischauffören och tar ut min resväska ur bakluckan. Taxin åker iväg och jag blir lämnad ensam kvar. Lilla jag, Ariana, 17 snart 18 fyllda år, uppväxt i Amerika, var nu här, på ett litet random ställe någonstans i England, på andra sidan jordklotet bara med min resväska och jag.  Jag får en obehaglig känsla i hela kroppen, den lägger sig där liksom & vill absolut inte smita ut. Jag ryser. Jag tar ett stadigt tag om min väska och börjar vandra uppför den lilla vägen - med riktning mot huset.  Detdär huset som jag hade så många otäcka minnen i, men det spelade ingen roll, för vad jag än gjorde så skulle dedär minnena finnas kvar ändå. När jag kommer fram till huset bara står jag där utanför en stund. Jag fastnar med blicken tillsammans med hundratusen tankar som åker runt i mitt lilla huvud. Vad skulle jag göra? 

Jag ställde min lilla resväska bakom granhäcken. Den får jag väll ta sen och ta in på ett hotell någongång någonstans lite senare, det finns ju inget ställe här i Doncaster jag kan lämna den på direkt. Om jag ens kommer att behöva den. Jag kanske aldrig mer kommer komma ut ur dethär huset, det vet jag inte. Kanske att jag dör, blir brutalt mördad eller tvingad till massvis av saker, vilket relaterar till att jag tar självmord istället, det är någon som jag inte vet. Men jag kunde inte bry mig mindre häller. Dör jag så dör jag, då kanske jag får träffa Miranda igen. Dör jag inte, ja då får jag leva vidare mitt värdelösa liv som man egentligen inte kan kalla för liv, som jag kanske kommer avsluta snart ändå. För en sak är iallafall säker - jag ska in, jag ska möta hans mörka blick igen, jag vet inte vad jag kommer göra när jag ser honom, jag vet bara att jag SKA in, jag hade väntat länge på dethär ögonblicket, jag hade sparat pengar för dethär och åkt över halva jordklotet för dethär, så nu kunde jag INTE fega ur. Jag började gå mot dörren. Hur fan skulle jag göra? Skulle jag knacka på, bara öppna dörren, knacka på och sen gömma mig för att se om det är han? Sen vet jag inte riktigt vad jag gör. Medan 2482048 tankar far igenom mitt huvud, så trycker jag ändå på ringklockan. Mitt hjärta stannar för en liten stund. Jag hör någonstans långt bort i fjärran ett par fotsteg inifrån som riktas mot dörren. Varför, varför i hela helvetet gör jag dethär? Borde jag springa så fort jag kan bort härifrån? Nej, nu är det försent. Jag tar ett djupt andetag, skulle jag snart få mötas av dedär, mörka, men otroligt vackra, mystiska och specialla ögonen igen? Jag ser hur dörrhandtagets trycks ner, min andning upphörs. Nu händer det. 

''Who are you? Can I help you with anything?''  

Jag blir ståendas med gapande mun och ögon - stora som tennisbollar. Jag möts av en kvinna i kanske 50 års åldern. Jag finner liksom inga ord. Att det skulle vara någon annan en just han här var bara så overkligt, det hade inte ens funnits i mina tankar. Jag hade inte ens tänkt i dem banorna. Jag kan inte ens beskriva känslan, men någon slags blandning mellan lättnad,missnöje och förvånning. Kvinnan kollar på mig igen, lite oroligt, sen rycker hon på axlarna.

''Staaaan there's some girl here, I think she's looking for you'' Skriker kvinnan.

Det är inte förrän då jag vaknar till. Vänta va, Stan? Nejnejnej, dethär kommer bli pinsamt. 

 

Jag hade haft en ganska jobbig och krävande dag i studion. Jag och killarna hade jobbat med vår första egna singel som snart skulle släppas - What makes you beautiful. Det kändes så konstigt allting. Det var inte längesen vi var med i X facor och det var inte längesen jag inte kände varken Harry, Zayn, Louis eller Niall.

Allt hade gått så otroligt fort. Jag var mer än redo för att verkligen påbörja vår karriär och för mitt nya liv - men just nu kändes det bara så otroligt bra att få ha lite ledig tid med min vän Stanley Lucas som jag hade kännt sen barnsben. Att bara få slippa alla producenter och alla omtagningar i studion - och att istället få sitta och dega i Stans säng och spela FIFA, som normala ungdomar brukar göra. Som vanligt vann jag emot Stan och han skulle alltid komma med sina idiotiska bortförklaringar, som ledde till att vi låg i sängen och asgarva. Ingen av oss kunde sluta - tills Stans mamma ropade. 

''Stan there's some girl here, I think she's looking for you!''  

Jag kollade förvånat på Stan. Träffar han någon tjej eller något, utan att ha berättat det för mig? 

''Who's dat girl Stan? do you have a secret lover?'' Retas jag lite grann. 

''I have no idéa'' säger han förvånat och rycker på axlarna. 

 Vi drar oss upp ur sängen och jag drar händerna snabbt lite igenom mitt hår och går för att kolla vem det nu vara. 

 

''She looks scared Stan'' viskar Stans mamma till honom innan hon går därifrån. 

När vi har gått fram till dörren blir jag helt stillestående. Tjejen vi möts av har mörkt, brunt hår med klarblåa ögon. Hon är ganska kort, men hennes ben är ändå rätt långa. Stans mamma hade rätt, hon såg rädd ut, eller rädd vet jag inte...men det var någon känsla som hennes ögon visade, men jag vet inte riktigt vad, det var något speciellt, men jag kunde inte sätta fingarna på vad. Jag hörde knappt vad varken hon eller Stan sa till varandra, för allt jag kunde tänka på var hennes  ögon - som inte bara var vackra, utan också speciella. 

 

Två killar kommer fram till dörren. Och ingen av dem är William. Ahmen bra jobbat Ariana, vad ska du nu säga? 

Hur ska du ta dig ur dethär? Jag får någon konstig känsla i kroppen när jag kollar på den ena killen, det känns som jag har sett honom förut. Men det är klart jag inte har, jag känner ju typ inga här. 

 

''Who are you?'' Frågar den andra killen, som måste vara Stan. 

''Ehm..I'm Ari, I was looking for William'' klämmer jag ur mig.

''Huh? There is no William living here''

 

Det var just det. Jag förstod det liksom inte riktigt förrän han sa det, det var då jag fattade. Att nej, William bor inte kvar här längre. Jag hade åkt hela vägen hit i onödan. Jag skulle aldrig få se dendär  idioten igen. 

Det var då, när jag insåg allt detdär, jag inte kunde hålla mig längre. Jag brast ut i tårar och jag kunde verkligen inte hjälpa det. Här stod jag ute vid Williams gamla hus, gråtandes inför två söta främlingar till killar. 

Det var som att det var då, han dendär jag kände igen vaknade till, som att han hade sovit innan. 

 

''Don't cry, It's gonna be okay'' säger han bara helt random.

''I'm so sorry, but I've traveled all the way from America to see him and now I can't, he lived here before, and I'm just so silly, and this is really emberassing, sorry I shouldn't bother you anymore'' Säger jag och vänder mig om för att börja gå därifrån

''Wait..what? Did you say he lived her before? Mom got to know the guy we bought the house of pretty good, she might know where he lives now, came in at a cup of tea or something, then I'll go and talk to my mum'' säger Stan. 

 

Min andning stannar upp en liten stund igen. Fanns det hopp alltså? Kunde det verkligen vara så? 

Först tvekade jag lite, jag har redan skämmt ut mig tottalt inför dehär två killarna, hur awkward vore det liksom inte att sitta och fika med dem och grejer, fast jag bestämde mig för att tacka ja ändå. För tänk om hans mamma faktiskt visste vart William bor nu. Jag tog av mig mina skor och gav min jacka till den andra killen, som erbjöd sig min jacka och hängde upp den på en krok. Jag kollade på han igen. Det var nästan lite obehagligt, för det kändes verkligen som att han var någon bekant. Men jag bestämde mig för att inte nämna det för honom. Det räcker med att jag har stått och gråtit, jag behöver inte skämma ut mig mer, för det är ju ganska självklart att jag inte har träffat honom förut. 

 

''I'm Louis by the way'' säger han och sräcker fram sin höger.

 Det fick mig att minnas den konstiga känslan jag hade fått när William skakade hand med mig för första gången. Med Louis var det annorlunda, det kändes behagligt, fast ändå inte, det fanns något mer där, men jag vet inte riktigt vad. Vad var det med honom egentligen? Varför kände jag igen honom? Jag kände igen hans silkeslena röst, dedär blåa ögonen och dedär smilet, men jag vet inte hur. 

''You like this tea, huh?'' Frågar han med sin silkeslena röst och håller upp någon tesort. Jag vet inte vilken, jag älskar te men har ingen riktigt koll på alla sorter, så jag nickar bara instämmande. 

''Are you guys siblings?'' Frågar jag, mest för att det inte ska bli tyst. Jag såg ingen likhet i dem båda, men det verkade ju som att Louis också bodde här, eftersom han visste var alla grejer fanns. Han skrattade till lite. 

''Not really, we're just really good friends'' svarar han. Hans röst satt sig som en sång på min hjärna. 

Jag himlade med ögonen mot mig själv, vad löjlig jag var. Stan kommer tillbaka - utan hans mamma. 

''She was talking in her phone right now, so we got to wait'' säger han. Vi slår oss ner vid bordet och häller upp te i kopparna. Så typiskt engelskt, tänkte jag. Aldrig att jag skulle sitta och dricka te med typ Simon tillexempel, men det får väll gå, dem verkar ju rätt schyssta iallafall. 

---

Sådär ja, då var jag tillbaka.. KOMMENTERA FÖR NÄSTA KAPITEL!

Hur tror ni det kommer gå för Ariana, kommer hon hitta William? Och vad är det som är så speciellt med Louis? 

Jättetråkigt avslut på dethär kapitlet, men nästa kommer snart, OM JAG FÅR LITE KOMMENTARER, xx :)