Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på min omgivning, jag var i min egna lilla bubbla,
det var fullproppat med folk på flygplatsen, massor av directioners visste ju att jag skulle vara här,
så dem hade kommit för att träffa mig. Det kändes fortfarande lite konstigt, jag är ju ingen kändis liksom?
Varför vill dem ha min aoutograf och ta bild med mig? Vissa trodde att killarna också skulle komma, så
det var antagligen därför det var så många, men jag hade fått talat om för alla att dem kommer om några
dagar, att dem ska vara i Tyskland först, först hade dem alla blivit besvikna, sen hade dem släppt det ganska fort
och börjat snacka med mig istället, jag försökte le så mycket som möjligt och vara lite social, men egentligen var jag i min egna lilla bubbla, jag hade så mycket jag gick och tänkte på nu. Ett killfans kom fram och kramade mig bakifrån, jag blev livrädd, kramar går bra sålänge jag är beredd på det, annars är det bara läskigt, eftersom jag tänker tillbaka på när jag blev kidnappad, våldtagen, allt detdär, det kunde vara riktigt obehagligt med andras närhet, det var svårt, eftersom jag mindes hur dem hade rört mig och tagit på mig, tanken gjorde mig äcklad. Den ända som egentligen kunde röra vid mig utan att jag kunde känna mig rädd var Louis, han fick mig alltid så lugn. Jag hade häller ingen livvakt med mig så jag fick skynda mig att ta mig ut från flygplatsen sedan, det tog en liten stund att hitta till allt men det hade gått ganska bra, jag berättar lite stressat adressen till hotellet jag skulle bo på och vi åker iväg. Jag lägger märke till att taxischauffören tittar på mig ovanligt mycket, eller kanske att jag inbillar mig? Jag gräver fram mobilen ur fickan, och går in på meddelanden, skriver något och suddar ut det, skriver något och suddar ur det, skriver något och suddar ut det, och fortsätter att göra så, som jag alltid gör när jag blir lite nervös eller när det blir spänd stämning, det kändes ganska obehagligt, jag ville bara komma fram till hotellet NU. När jag är upptagen på att skriva och sudda ut så ser det ut som han vill säga något, han öppnar munnen men stänger den igen, vilken underlig typ.

-Förlåt, men jag måste bara fråga du är Linnea Andersson från Sverige va? Säger han tillslut, jag kollar upp och möter hans blick i backspegeln, hur sjutton kunde han veta? Visst att jag är Louis tjej, och att det kanske är ännu fler fans här i England eftersom killarna kommer härifrån, men ändå, han såg inte ut som ett fan precis, inte för att fan måste se ut på ett speciellt sätt, men det kändes lite ovanligt, för jag tippar på att han är en kille i iallafall 19 års åldern, och på radion spelades det ju hårdrocksmusik, så det kändes ju inte som att 1D var hans musiksmak direkt. Jag kollar på honom förvånat.
-Ehrm, ja, hur kunde du veta? Säger jag lite förvånat, han skrattar till lite, jag måste erkänna att hans skratt var väldigt gulligt.
-Min lillasyster Emily är ett stort One Direction fan, hon vet allt om dem och speciellt om Louis, hon gillar dig väldigt mycket ska jag säga och hon visade mig din blogg, som hon läser varje dag, och jag måste erkänna att jag brukar titta in på den ibland också, bara för att du verkar vara en helgo tjej, säger han.
Jag ger honom ett litet leende, det var ju snällt sagt, han kändes inte som den killen som sa massa snälla, halvgulliga saker, men han verkade faktiskt jättesnäll. Det kändes dock lite konstigt att han hade varit inne på min blogg, jag fattar nog inte riktigt själv hur stort allting har blivit.
-Jaha, vad kul, då får du ta och hälsa från mig, du verkar vara en gó kille också, svarar jag glatt.
-Hon skulle dö av lycka om du gav henne din aotograf, kan du göra det? Bara om du vill alltså, säger han och börjar rota efter något i bilfacket.
-Självklart kan jag det, svarar jag glatt. Han rotar fram en penna och ett papper som jag sedan kluddar ner mitt namn på, med tanke på att jag sitter i en taxi blir det inte sådär jättesnyggt, men det får väll duga.
Vi snackar sedan vidare om lite allt möjligt, han var så snäll och vänlig liksom, som en bra kompis, jag berättade för honom lite mer om modellerbjudanden och vad jag skulle göra nu i veckan, han lyssnade på riktigt bra, han berättade för mig att han var ett stort fan av fotboll och spelade i något lag som jag låtsades att jag kände igen.
-Ja, men då kanske man får ta och kolla någon gång då, säger jag efter lite fotbollsnack.
-Det skulle vara kul, vi har match imorgon faktiskt, svarar han glatt. Innan jag hoppar ut från bilen ger vi varandra våra mobilnummer, eftersom vi kanske ska träffas imorgon när han ska spela fotboll.
-Just det, vad heter du? Säger jag och vi båda börjar garva, hur kunde vi ha missat det?
-Jag heter Simon, säger han och sträcker fram sin högerhand och hälsar, sen måste han åka iväg.
När jag klivit ur taxin inser jag att det har börjat regna så jag skyndar mig in i hotellet och checkar in, woouw en riktig lyxsvit fick jag bo i, och ha alldeles för mig själv, det skulle faktiskt bli ganska skönt att vara lite för sig själv ett tag nu ändå, även fast jag saknade Louis lite såklart, men jag tror själv att det är ganska bra att vi är borta ifrån varandra ibland, för det gör att vi uppskattar tiden vi har tillsammans mera.
Jag kollar på klockan, den var bara 12:00 en, Jeff och Eleanor skulle inte komma förrän vid 4 tiden, Eleanor var ju härifrån, så hon skulle ju bo hemma, även fast hon nu hade köpt lägenhet i USA också, men Jeff var ju från USA så han skulle också bo på hotell, inte dethär dock, men det närmsta, så jag hade några timmar att göra vad jag vill på. Jag tänker för mig själv att jag ju bara måste prova att äta fisch and chips, Lindsey hade provat det sist hon var här och hon hade bokstavligt talat älskat det, hade hon berätttat för mig. Undrar hur det är med hon förresten? Jag tar på mig mina converse sen går jag ut igen, jag är verkligen sjukt dålig på att hitta här i London men jag bestämmer mig för att bara gå och se vart någonstans jag hamnar, tillslut kommer jag till något litet matställe, jag rotar fram plånboken i fickan och köper en fisch and chips, jag slår mig ner på någon utestol fastän det regnar ute, det var faktiskt riktigt gott, jag tar upp mobilen ur fickan, ett nytt sms från Josephine och ett från Louis, gosh så förvånande, jag öppnar Louis först: ''Hey babe, haru det bra för jag antar att du är framme nu eller? ;)<3'' jag ler medan jag svarar: ''Förutom spöregn så har jag det super, sitter ute och äter fish and ships, asgott ju:D<3'' svarar jag sen öppnar jag Josses: ''Ring mig, jag har en heldel att berätta ;)<3'' Istället för att svara knappar jag in hennes nummer och tar telefonen mot örat, eftersom jag har ätit färdigt nu så går jag iväg, jag vet inte vart jag ska någonstans, jag bara går, medan jag snackar i telefon. Hon berättar om hur Louis blivit ledsen när vi sagt hejdå,, jag kan inte låta bli att awh:a, han är ju för underbar, sen berättar hon om Zayn, att dem hade kysst varandra, om hur gullig han var, jag kunde inte låta bli att le, jag visste att det skulle hända någon dag, men redan nu? Det var ju toppen, så sjukt kul att dem båda har hittat någon. Vi pratar sedan i ungefär en timme, när jag lägger på har jag ingen aning om vart jag är någonstans. Så jag bestämmer mig för att vända och försöka hitta tillbaka. Regnet övergår till ett ännu mer kraftigt regn och det börjar åska i luften, usch fyfan, jag hatar åska, jag springer så fort jag kan, och letar hur lång tid som helst, men jag hittar verkligen inte tillbaka, vart tusan var jag någonstans? Skulle jag ringa killarna och fråga? Dem skulle antagligen veta, fast nej, jag ville inte störa dem, jag visste att dem hade mycket attt göra idag. Känslig som jag är börjar jag gråta, allt blev så jobbigt helt plötsligt, regnet, åskan, mitt dåliga minne, jag tar upp min mobil och går in på min kontaktlista, då kommer jag på det, Danielle, hon är ju här, jag hade fått hennes nummer av killarna och vi hade messat en heldel, eftersom det är Liams tjej så skulle vi ju träffas, men vi hade ännu inte gjort det, det kanske var dags nu? Nu när vi kunde och vi båda hade faktiskt sätt fram emot det. Jag tvekar lite, men tillslut ringer jag henne. När vi pratar i telefon pratar vi som om vi har kännt varandra hela livet typ, men det känns som vi har kännt varandra riktigt länge genom telefon, bara för att vi hade snackat enhel del gånger, hon visste en heldel om mig fast vi inte ens hade träffats, lite konstigt kanske, men så är det. Jag berättar om att jag lyckats komma bort mig och som jag trott vet hon var jag är någonstans, det dröjer inte lång tid förrän hon kommer dit. Vi hälsar på varandra och kramar om varandra, sen börjar vi gå tillbaka mot hotellet, hon vet ju vägen dit. Vi snackar på om lite allt möjligt, hon var verkligen lätt att prata med, det förvånade mig att alla som hade något med One Direction att göra var så snälla, goa och lätta att snacka med, precis alla kändes som vänner man hade haft hela livet, fast man knappt kände dem. Hon berättar lite om Liam och hennes förhållande, och om hennes dans, hon berättar även lite om hur det kändes när Liam...kysste Georgia och om hur dem träffades, jag kan se på henne att hon ler medan hon berättar, jag berättar lite om mig och Louis och lite om mig själv, sen berättar jag även lite om vad jag ska göra i veckan med modellandet och sånt, det dröjer inte lång tid förrän vi är framme vid hotelllet.
-Hänka på in, föreslår jag, när vi har kommit in byter jag först om, sen sätter vi oss på sängen och snackar vidare. Det kändes verkligen som om att jag hade fått en till vän, det betydde mycket för mig, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, dem var ju typ bästa vänner, undrar om hon vet att hon ska komma? Jag blir tvungen och fråga, tydligen visste hon det, men hon visste inte att det var för att hon skulle hjälpa mig. Hon blir riktigt glad när jag berättar det, jag börjar berätta om allt detdär om vad Louis tycker om att jag är med henne, Danielle himlar med ögonen.
-Du har rätt, hon är en underbar tjej men det hon gjorde mot Louis var väll inte så schysst, men han kan ju samtidigt inte bestämma vem du är med, säger hon glatt. Det kändes skönt att ha någon som hållde med mig, eller tycker jag själv så egentligen? Jag var ju ändå lite orolig överallt, det kanske är ganska taskigt, om Louis ändå har blivit såpass sårad av henne, men då får jag väll vara taskig då, tänker jag.
Vi bestämmer oss för att ses igen fast hon måste verkligen gå nu, hon skulle iväg på någon dansövning, vi kramar om varandra och direkt när hon har gått tar jag upp mobilen och messar Liam: ''Har precis träffat din flickvän, ashärlig tjej ju, ta vara på henne :D'' skriver jag, jag får snabbt därefter ett väldigt enkelt svar: ''Japp, jag vet, det gör jag :D'' Jag kollar på klockan, oj, vad fort tiden hade gått, nu ska deras flyg ha landat, men det är fortfarande en timme kvar tills vi skulle träffas och ha vårat lilla möte, sen skulle vi gå iväg till kontoret av argenturen, jag är minst sagt riktigt nervös.

Louis perspektiv: Vi hade väldigt mycket att göra idag, samtidigt som vi satt på planet påväg till Tyskland fick vi ta itur med massvis av pappersarbete, att fylla i massor av olika papper är nog bland det tråkigaste som finns, det tror jag Zayn, Liam, Harry och Niall också kan hålla med mig om, men det var sådant som vi blev tvugna att göra.
Jag kollar på Liam som sitter och messar, och ser att det står Linnea, självklart blir jag lite nyfiken.
-Messaru med Linnea va? Säger jag lite buskaxigt. Han kollar upp på mig.
-Äh, jag ska lägga från mig mobilen och fortsätta med papprena jag lovar, skulle bara svara lite snabbt och ja Louis, Linnea skrev att hon hade vart med Danielle, får man inte svara då? Säger han lite busigt, sen återgår vi till våra papper. Det var verkligen hur mycket som helst, helst av allt skulle jag bara vilja riva sönder hela högen.
Jag är väldigt ointresserad, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, jag visste att hon och Linnea skulle träffas idag, visst det handlade om modellandet, men dem var ju även kompisar, jag vill inte va en sådan som betämmer över sin partner i ett förhållande, hon fick självklart vara med vilka hon ville, men jag hatar verkligen att hon umgås med henne, även om hon inte trodde på mig så visste jag att det skulle reda till REJÄLT trubbel och jag ville bara Linneaas bästa, men det fattar ju inte hon, jag suckar högt och alla kollar frågande på mig, jag ignorerar deras blickar och återgår till pappershögen, vi sitter och skriver på och läser igenom massor av tråkiga papper nästan hela vägen till Berlin, det känns riktigt skönt när vi äntligen är framme och kan kliva ur planet. På flygplatsen blir vi fotades av massvis med papparazzis men det är dock inte så stor folkmassa där, så vi kan faktiskt ta bilder med några fans, sen skyndar vi oss ut till en taxi och åker till hotellet vi ska spendera dehär dagarna på.

Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt tro mina ögon och öron, det hade varit en lång dag - men fytusan så bra den slutade.
Eleanor och jag hade självklart pratat på som vanligt när vi träffades, hon var lika rolig och snäll som alltid och Jeff klagade på vårat beteende, han sade att kompisheten fick vi ta utanför jobbet, vilket inte hade gått så bra till en början, men efter en stund lugnade vi ner oss och återgick till planeringen, tillslut var det dags att åka till argenturen, skulle jag bli signad eller inte? Jag hade varit så sjukt nervös, men Jeff och Eleanor hade lugnat ner mig. Vi satt sedan länge där på konmtoret och snackade, dem älskade bilderna på mig och dem älskade verkligen mig, dem behandlade mig riktigt schysst, jag fick plåta lite och dem signerade mig - helt sjukt, och jag skulle redan imorgon få mitt första jobb, första jobb som modell, det var helt sjukt egentligen, det hade blivit många telefonsamtal fram och tillbaka med mina föräldrar också, och ja..det var väldigt mycket helt enkelt, jag kunde inte riktigt tro det, att en dröm jag haft sen flera år tillbaka hade gått i uppfyllelse, det var mycket i mitt liv jag inte förstod, dels detta, att lilla jag som inte ens var dendär snyggaste, populäraste tjejen i klassen nu var MODELL och att lilla jag, som knappt aldrig haft en kille förut, skulle få världens bästa Louis Tomlinson, hur kunde det gå till egentligen? Vad har jag gjort som gör mig värd honom? Jag blev så obeskrivligt glad och hoppade runt av lycka, Jeff och Eleanor var nästan ännu gladare. Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...

---

förlåt för ännu ett tråkigt mellankapitel D: men sånna måste finnas oxå.
btv: tack till alla som kommenterar, både här och på bdb - ni är sjukt snälla & de e
kul att ni gillar novellen, förlåt för att den är så tråkig nu ba (a''