Little things kapitel 5

 

 

Doften av te når mina näsborrar. Jag andas in och suckar ljuvligt, det luktar faktiskt riktigt gott. Jag smuttar lite grann på teet och känner hur värmen lägger sig på tungan, innan teet sjunker ner i min hals. Det var varmt och ljuvligt och jag tror att jag brände tungan. 

 

''Do you want some milk or something?'' Frågar Stan. Jag skakar på huvudet, jag klarar mig nog. 

 

Louis har tagit fram ett par cupcakes som jag hugger i, det smakar faktiskt riktigt gott, vilken tur jag hade, som kom till ett random hus där jag träffade två random personer som bjöd på random fika. Eller är verkligen han dendär Louis helt random? Jag möter hans blick en snabbis, nej, han är definitivt inte random, vad tusen är det med honom egentligen? Jag försöker skaka av mig tankarna och tar en bit av cupcaken istället. Det är lite pinsamt, ingen vet nog riktigt vad den ska säga, vi känner ju inte varandra. Tillslut bryter Louis tystnaden. 

 

''Soooo..You're from America, so... what are you doing here in Doncaster?'' Frågan känns väldigt tillgjord när han frågar den. Jag slutar att tugga en stund. Vad tusan ska jag svara egentligen? 

''Ehm..I'm here to meet William, you know, but he wasn't here'' Svarar jag idiotiskt. 

Så fort jag säger hans namn så huggs det till lite i magen på mig. Louis kollar nästan lite oroligt på mig. Vad fan? Vad ska det betyda? Kunde han se att det var något? Eller vad var det frågan om? 

'

'Who's William, your boyfriend?'' Frågar han.

 

Jag blir väldigt förvånad över hans fråga, dels för att det bara lät så dumt och dels för att han faktiskt inte har någonting med det att göra. Lite kul är det ju samtidigt, så pinsamt nog bara sprutar jag ut teet ur munnen. Självklart sprutar jag teet rätt på Louis också, som sitter mittemot mig. FAN, FAN, FAN! Jag vill bara sjunka genom jorden. Först står jag och gråter inför två främlingar, sen bjuder dem på fika och då sprutar jag te på en av dem. Bra jobbat Ari, bra jobbat säger min inre röst.

 

''Oh my god, I'm so sorry, shiiiiiit, ohmygosh this is so emberassing, I'm so so so so so sorry'' säger jag. 

Till min lättnad börjar han att skratta, Stan skrattar han med. Sen att dem skrattar åt mig istället för med mig är ju en annan sak, men det spelar ingen roll. Mitt hjärta stannar upp för en liten stund när jag hör Louis skratt, det är nästan som en fin stämma, en sång.  

'

'''Take it chill, it's okey'' svarar han emellan skrattattacken. Skrattet smitter av sig så jag börjar asgarva jag också, sen kan ingen av oss riktigt sluta, förrän Stans mamma kommer in i köket. 

 

Louis perspektiv: Jag vet inte varför jag började garva så mycket, normaltsett hade jag väll inte blivit särskilt glad om någon sprutade te på mig. Men jag tyckte att skratta var en bra lösning eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle säga och jag ville inte göra det jobbigt för henne, hon såg ju ut att skämmas ihjäl ändå. Och så var det något mer, jag kunde se på henne att det var något speciellt, tjejen mådde inte bra, det var något som hennes ögon avslöjade. Stan asgarvar han också och tillslut hakar även Ari på. Hennes skratt...jag vet inte ens vad jag tycker om det, inget vanligt gällt tjejskratt, bara väldigt annorlunda, och speciellt, lika speciellt som hennes ögon. Vad är dethär för tjej egentligen? En tjej som åker ända från Amerika för att träffa någon William som ska ha bott här förut? Vem var han dendär William? Och varför reagerade Ari som hon gjorde när jag frågade om honom? Jag har ingen aning om varför jag tänkte på henne eller detdär. Jag känner henne inte och vi kommer antagligen inte lära känna varandra, men ändå. Hon var....spännande, liksom.

Tillslut kommer Stans mamma in i rummet. 

 

''Sounds like you guys having a fun time'' säger hon med ett leende medan vi skrattar, samtidigt som hon häller upp lite te i en kopp åt sig själv, för att sedan slå sig ner bredvid Ari. 

 

Arianas perspektiv: 

 

Stans mamma slår sig ner bredvid mig och smuttar lite på sitt te. Hon ler ett varmt leende. Även fast jag knappt har pratat med henne så känner jag dendär varma mammakänslan. Hon har en stickad, gosig, mammig tröja på sig, luktar gott och känns bara sådär...allmänt mammig, allt såndär som min mamma inte är eller har. Hon fyller i alla delaljer som mammor har liksom, som andra kanske inte tänker på, eftersom det är så naturligt för dem. Men när man har en mamma som inte är särskilt mammig av sig, så lägger man märke till sånt. Jag tycker om min mamma, men ibland hade jag önskat att hon var lite mer som en...mamma. 

 

''So what can I do for you?  Stan told me You were looking for William?'' Frågar hon sådär vänligt. 

Det hugger till lite i mig igen, William, William, jävla William. 

 

''Ehm yeah, he lived here before and Stan told me you got to know him, so..ehm, I'm like wondering if you know were he lives now or something like that'' svarar jag. 

''We're not really friends but we talked some when I was going to buy the house from him, he's a really nice and charming guy, I think he said that he would  move to Wendover, it's a little place near London, but I don't know more than that'' svarar hon.

Nice and charmig guy, det är vad man tror från början, men egentligen är han rena jävla idioten. 

''Okey, I have no idea where it is, but..you can go by train to get there?'' Frågar jag.

''Yes, from London'' svarar hon med ett leende. Jag kollar på klockan, hon börjar bli lite för mycket nu. Jag får åka dit imorgon eller något och se till att jag kan sova på något hotell inatt. 

''I would love to talk more with you but I have to go, I'm already a little bit late ... by the way you can borrow my make up remolav, it's in the bathroom, cause you're a little bit black under your eyes'' säger hon och reser sig upp från stolen, häller ur det sista teet, säger hejdå och går iväg. Jag stryker mig lite lätt under ögonen och får ett svart sträck på fingret. Fan också, jag måste se helt hemsk ut, ännu en pinsam grej. Trots alla pinsamheter känns det ändå liksom bra, jag vet inte varför, men hans mamma utrsålade vänlighet och killarna är väldigt sköna. Fast dem tycker nog jag är värsta mongot & det är jag ju så isåfall tycker dem ju bara rätt. 

''Why haven't you said anything about the mascara around my eyes, I really am embarassing'' säger jag lite bekymrat och reser mig upp från stolen. Dem börjar bara skratta. GREAT! Fast jag flinar lite jag också. 

Att jag kan lyckas med att klanta till mig så förjävligt. 

''Were is the toilet?'' Frågar jag.

''I show you'' säger Louis, med dendär änglalika rösten. Jag ler lite svagt mot honom. VÄNTA, VA? JAG LER, BARA SÅDÄR? UTAN ATT FEJKA? VAD FAN ÄR DET MED MIG IDAG EGENTLIGEN? 

Vi går förbi toaletten som jag lätt hade kunnat hitta till själv om dem bara hade sagt ''bakom hörnet'' eller något, men Louis stoppar mig. 

''Not this one, Stan have been there, which means It's not fun to be in there'' svarar han lite sarkastiskt. Jag börjar skratta, han också. OCH DETDÄR SKRATTAT,så så fint. Varför kändes det så välbekant? Varför kändes hela han som någon jag redan hade träffat? Vi går upp för trappan och sen är jag framme. Det är ingen rolig syn jag möts av när jag står framför ögonen kan jag säga, fyfan..jag ser verkligen hemsk ut. MASCARA + GRÅT + skratt är ingen bra kombination. Jag rotar fram sminkborttagningen och tar bort allting. Som vanligt blir jag lite röd i ansiktet efter att jag har tagit bort sminket. GREAT, nu kommer dem få se mig utan smink också. 

Aja skitsamma, jag kommer ändå inte träffa dessa personer något mer sen, så det spelar ändå ingen roll. 

När jag kommer ner igen så sitter Louis och Stan och skrattar. Det var ett väldigt skrattande för deras del.

Tänk om jag också kunde få skratta så mycket - och så ofta. Tanken slog mig att dem kanske hade sagt något om mig som dem började skratta åt. 

''What are you guys laughing at?'' Frågar jag. Dem kollar upp på mig, Louis stannar lite längre med blicken, som att han granskar mig eller något. Tanken gör mig lite obekväm. Jag är inte van att folk gör så. 

''Louis  said a really boring joke'' säger Stan och himlar med ögonen. 

Jag märker att Louis fortfarande kollar på mig och det är inte förrän Stan slår till honom lite lätt på benet som han slutar. Vad är det frågan om egentligen? 

 

Louis perspektiv: Hennes ögon, det gick inte att inte kolla på dem. Det var som att just henns ögon, avslöjade massvis av saker - om henne. Även fast hon inte hade någon mascara på sig alls nu, så var dem ändå så enormt starka och så lysande. Hennes blåa färg var nog en ganska vanlig blå ögonfärg egentligen, så det var inte själva färgen det var frågan om , utan det var uttrycket hennes ögon gav ut. Vad tusen är det med denhär tjejen? Vem är hon? Vad kommer hon ifrån? Hur många hemligheter går hon runt och bär på? Jag brukar inte vara killen som kan läsa av andra människor, men med just henne kunde jag känna att det var något speciellt, något som var fel, något som inte stämde. Och jag ville gärna ta reda på vad. Det är inte förrän Stan slår till mig på mitt ben som jag vaknar upp ur mina filosofier. 

''guys, do you know any hotels around? I think I have to go and check in somewhere, very soon'' säger hon. 

''No, there aren't many hotels around here that is open'' ljuger jag. Det finns det visst det, men jag vill inte att hon ska åka, det känns fel bara att lämna en tjej med dedär ögonen, som att lämna en liten hundvalp ensam någonstans ute i djungeln. 

''But Stans mum is supposed to sleep away tonigt, so you can probably sleep in her room if you want to, right Stan?'' fyller jag snabbt i. Stan nickar. Hon kollar med en lite förvånad och nästan rädd blick på oss. 

Fan, detdär var säkert bara idiotiskt sakt, liksom, sova hos några främlingar, klart hon inte vill de, nu tycker hon säkert jag är helt psyco som bara kom på förslaget. 

 

Arianas perspektiv: 

Sova...här? Jag känner inte ens dehär två grabbarna, även om dem verkar schyssta så vet man ju aldrig. Men med tanke på att Stans mamma också verkade vara helt underbar så kanske..visst. För att hålla på att leta efter hotell känns ju mest bara jobbigt. Fast sova i Stans mammas säng? Det är ju bara absurt. Och om Stans mammas rum är det rummet vill jag verkligen inte ens sova där. Det skulle bara väcka massvis utav hemska minnen. Detdär förjävliga rummet där allting började. 

''Ehm...It's to much to ask, and I don't even know you guys'' svarar jag lite ledsamt. 

''you decide ofcourse, but It's not to much to ask, and maybe we could get to know eachother'' svarar Louis med ett leende. 

 

Fan, Fan, fan. Jag vet ju att jag kommer svara ja. För att jag är så lat och inte orkar leta efter något hotell och för att jag faktiskt...gillar dehär killarna, utifrån det lilla jag har umgåtts med dem.. För att jag faktiskt vill lära känna dem, speciellt han..Louis, det är ju något med honom. Men jag borde verkligen säga nej. Man sover inte över hos främlingar, man gör bara inte det. Jag borde inte vilja lära känna dem häller, dels för att dem kan vara idioter och dels för att dem kan vara helt underbara och att vi kommer vilja fortsätta att träffas och då kommer det bara bli så jävla svårt när vi ska skiljas från varandra när jag åker hem igen. Fast varför skulle dem vilja lära känna någon som mig? Men uppenbarligen ville dem ju det, annars hade ju Louis aldrig sagt sådär.. FAN, FAN, FAN... säg nej nu Ariana, säg nej, var smart och säg nej.. 

 

'''Ehm ok then, just for tonight'' svarar jag med ett litet leende. Louis ler tillbaka. 

''do you have any packing or something to get somewhere?'' Frågar Stan. 

''Ehm..yes, in the garden, svarar jag. Dem gör någon konstig min och jag förstår dem. För vilken idiot ställer packning på någons gård liksom? Men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ju bara ställt det där så länge liksom. Jag mumlar något åt dem som jag inte tror att dem hör sen går jag utanför huset och hämtar min packning. Jag förstår mig inte på mig själv ibland alltså, vilken idiot sover över hos någon...bara sådär? 

När jag kommer in hjälper Stan mig med min packning och vi går upp på övervåningen. Han visar mig runt lite, till min glädje är det väldigt omgjort här inne, som ett nytt hus. Men när han öppnar dörren till det rummet slår mitt hjärta en volt. Det är antagligen det ända i hela jävla huset som inte är omgjort. Sängen står på samma ställe, även om det är en annan säng, gardinerna är blåa och tapeterna är detsamma, ljusblåa, tillochmed detdär hålet på vänstra sidan av rummet är kvar, det ser exakt likadant ut. En flashback börjar startas i mitt huvud och jag grips av panik, jag stänger fort igen dörren och känner hur tårarna börjar hota i ögonvrån. Fan Ari, inte börja gråta nu igen och fan Ari, hur hade du tänkt att klara av natten egentligen, och fan vad dessa 2 killar måste tycka att du är konstig, störd och allmänt cp, och vet du vad? Dem tycker alldeles rätt - för det är du.

Det är min inre jävla röst som talar, KAN DEN INTE BARA KNIPA KÄFT? Stan kollar besvärat på mig. 

JA STAN JAG VET ATT JAG ÄR KONSTIG, FUL OCH DUM I HUVUDET! Har jag lust att skrika, men jag behärskar mig. 

''Ehm.. I'd rather sleep on the couch'' svarar jag så lugnt som möjligt. Louis har kommit uppför trappan nu också. 

''What is wrong with this room?'' Frågar han lite skeptiskt, fan, nu verkar jag säkert otacksam. 

''Nothing..I just... I'd rather sleep on the couch'' säger jag igen.

''But just so you know, this bed is really comfortable'' säger han och öppnar dörren till rummet igen. 

''NO I'M NOT GONNA SLEEP IN HERE, NO MATTER WHAT YOU SAY!'' Skriker jag i panik och vänder mig om, för jag klarar inte av att se detdär jävla rummet. FAN OCKSÅ, vad är jag för människa egentligen? 

Självklart kommer tårarna igen också... Jävla mongobarn jag är, Stan måste hata mig nu. Blev jag verkligen tvungen att skrika och bli så förbannad och ledsen? ÅÅÅÅH FUCK MY FEELINGS! 

Jag springer ner för trappan och börjar ta på mig mina skor och min jacka. 

''Where are you going?'' frågar Louis oroligt. Varför så oroligt? 

''I don't know, somewhere, I can't stay here now, I'm so sorry I yelled, everything is just complicated , I'm sorry I bothered you guys from the start'' svarar jag, medans jag gråter. Stan har kommit ner nu också. 

''But you don't have to go, you can sleep on the couch like you wanted'' säger Stan. Louis håller med.

Jag kollar förvånad på dem. Sådär säger dem antagligen bara för att jag är ledsen, egentligen vill dem att jag ska gå, för vem vill ha med mig att göra egentligen? Men eftersom att jag är trött, så orkar jag inte bry mig. 

''Are you sure? You don't need to be nice to me just because I'm crying, I mean..I yelled at you Stan, for no reason and...börjar jag.

''There is probably a reason why you reacted the way you did, but we want you to stay, we can find something fun to do and just chillin'' säger Louis, med dendär änglalika rösten. Vore det inte för han, hade jag nog redan gått för längesen, men nej, han fick mig...att vilja stanna. Han var underlig, men härlig på något vis.

''If it's okay....''börjar jag

''YES IT IS! Säger dem och börjar skratta. Jag börjar skratta jag med. Även fast jag bara hade varit med dessa killar i några timmar så kändes dem faktiskt redan som mina vänner, även fast dem egentligen var främlingar. 

Men aldrig att jag hade varit så ärlig liksom mot någon där hemma. Här hade det vart förjävligt. Jag hade gjort bort mig tottalt och visat känslor. Både gråtit men också skrattat en massa. Hemma låtsas jag bara, låtsas må bra och låtsades att skratta. Dessa killar...som jag somsagt bara hade kännt i några timmar, hade redan fått lära känna mer av mig en vad mina vänner där hemma någonsin har fått... För dethär var jag , den riktiga jag.

---

 

KOMMENTERA FÖR MERA :) Vad tycker ni? 

 

 

Usch så många svordomar du använder dig utav! :( Men verkligen jätte bra, som vanligt! Avgudar typ dig och dina fanfics, du skriver så sjukt bra. :(

Apröv

Käre far i himlen tack för att du finns låt mig leva riktigt och göra vad jag vill låt mig få en framtid skyddad av din hand ;)

Kan det dära jag!!!

Bullfitta

Bullfitta

GRYMT BRA!!!!!!!!

Du ville ju ha kommentarer!!!

Bajsröv mera nuuuuu!

Jag gillar fisar :)

Nejmen usch vilka omogna kommentarer där ovan! Fyskäms på dem, sånt där folk ska du inte umgås med, Ariana gulleplutten min! Du ska umgås med sånna som din far, han var en ståtlig ung man och gjorde aldrig något dumt!

Förstår inte vad jag har gjort för att få dig till att ogilla mig så mycket, men vad det än är så måste det vara något dumt - men jag vägrar be om ursäkt. Jag är en man och jag står för det!!! Se till och kom på tet besök nu när du ändå är i England.

HEHEHEHEHHE DU KOMMER ALDRIG HITTA MIG!!

Håller med "Arianas farmor" där lite, fuck vilka omogna kommentarer!! Och att använda sig utav min bloggadress också, inte okej! :(

Nej, låt bli honom! Jag älskar honom, snäälla!!!! Jag är död, gör som jag säger!!

Jag älskar dig också Liz
Eller?
HAHA XD

Grymt bra skrivet, är sjukt taggad till nästa kapitel :) <3

Svar; Ja! Din novell ska jag verkligen börja läsa!

Tack! Ja, visst är bilden riktigt snygg :D