-Kom igen, det är bara en hand, säger hon vänligt.

Jag kan ändå inte ligga här hela dagen, så jag tar tag i hennes hand och hon hjälper mig upp, hon hjälper mig också med kryckorna.

-Vad hände? Frågar hon lite nyfiket.

-Jag vet inte, eller jag ramlade bara, sen kom du av en slump, säger jag samtidigt som jag borstar av mig lite. Hon kollar oroligt på mig.

-Du..börjar hon sen stannar hon upp. Vad skulle hon nu säga?

-Vadå? Frågar jag nyfiket.

Hon tar ett djupt andetag.

-Jag är väldigt ledsen över allt som har hänt dig, och asså, jag vet inte vad Louis har sagt om mig, men hursom helst så vill jag inte att du ska tro att jag är ond liksom, för det är jag inte, allt blev bara så fel och jag börjar fatta att det är du och Louis nu och ni är verkligen jättesöta tillsammans, ni är som gjorde för varandra, säger hon. Jag sväljer hårt, hon lät så orolig, det var väldigt starkt av henne att säga så.

-Jag tror inte att du är ond, så det är lugnt Eleanor, svarar jag, hon ger ifrån sig ett litet leende, sen kramar hon om mig lite försiktigt.

-Förlåt för allt, du ska veta att jag skulle vilja vara som du, säger hon och kramar om mig lite hårdare. Först blir jag väldigt förvånad sen börjar jag skratta. Jag slänger en blick åt höger och ser Mathilda och Nick lite längre bort, shiit dem fick inte se mig, jag försöker snega lite på dem, men allt jag kan se är att dem bara promenerar, vad sjutton var det han skulle visa henne då?

-Vad kollar du på? Frågar Eleanor lite nyfiket, samtidigt som hon lossar på kramen. Jag ser att dem tittar åt mitt håll.

-Eh, dem, asså dem får inte se mig, jag får inte gå ut bara såhär i kryckorna, säger jag utan att riktigt tänka.

-Jag har bilen där utanför, jag kan skjutsa hem dig om du vill, säger hon.

-Jatack, det vore snällt, säger jag och andas ut, det skulle bli skönt att slippa stappla hem. Vi skyndar oss så gott det går till bilen och sen hjälper Eleanor mig in i bilen, jag får en härlig känsla inom mig, en kompiskänsla, jag hade inte umgåtts med någon tjej förutom min syster på väldigt länge, och Eleanor verkade ju faktiskt väldigt snäll ändå, jag kunde inte låta bli att le. Hon startar bilen och kör iväg, jag förklarar snabbt vägbeskrivningen, sen sätter vi på stereon och diggar musik, vi sjunger med lite i texten och jag hör att Eleanor faktiskt är ganska bra på att sjunga.

-Du sjunger jättebra, säger jag glatt.

-Det är faktiskt därför jag är här i USA, ska bli signad av ett skivbolag, så jag har faktiskt flyttat hit, eller ja, snart bor jag här på riktigt, nu hyr jag bara, säger hon glatt.

-Jaha, vad kul, låter grymt ju, du kommer bli värsta stjärnan ju, säger jag, då börjar hon asgarva.

-Haha trodde du verkligen på det? Jag suger på att sjunga ju! Säger hon skrattandes.

-Men va? Det gör du ju inte, skulle inte alls förvåna mig om det var sant faktiskt, vad gör du här då? Säger jag då som på något underligt vis också börjat garva.

-Fick ett erbjudande av en modellargentur här uppe, och blev signerad för den, får man chansen så tar man ju den, säger hon glatt.

-Ja självklart, coolt detdär tycker jag, verkar vara riktigt kul att vara modell, säger jag då. Hon rycker på axlarna.

-Jovisst, alltså jag älskar ju att stå bakom kameran, men ibland kan det bli lite för mycket, men det är väll som med allting antar jag, men dethär erbjudandet var annorlunda en det jag har fått göra hemma i London tillexempel, så det ska bli kul med lite förändring, säger hon.

Jag funderar lite, jag har alltid varit nyfiken på detdär med modellering.

-Hur går det egentligen till, alltså från början till slut när man plåtas? Frågar jag lite nyfiket, samtidigt som hon svänger av till gatan där jag bor.

-Det är väldigt olika från plåtning, till plåtning, men du kan ju få hänga med och kolla någon dag, säger hon.

Jag nickar eftersom det lät väldigt kul.

-Det vore kul, säger jag, sen hoppar hon ut ur bilen och hjälper mig ur.

-Det ska nog gå och ordna, om jag får ditt telefonnummer, säger hon, jag ger henne mitt telefonnummer och hon ger mig sitt, sen säger vi hejdå. När jag har kommit in i mitt rum tar jag på min bärbara dator och lägger mig i min säng, jag tänker igenom hur dagen har varit hittils lite snabbt. Hade jag fått en tjejkompis här? Kunde man kalla henne för det? Eller en blivande kompis kanske? Hon hade ju iallafall gett mig sitt telefonnummer, och så var hon riktigt snäll, men frågan är...kan man vara kompis med sins pojkväns ex?  Jag går in på twitter och facebook, sen ringer jag och snackar med Josephine och Louis, innan jag hör Mathildas och Nicks röster i hallen.

-Men det såg ut som hon var i parken, säger Mathilda.

-Men vad skulle hon göra där? Hon sa att hon inte skulle göra någonting, så antagligen är hon hemma i sitt rum eller något, säger Nick.

-Då går vi väll och kollar, säger Mathilda. Fan också, tänker jag, men varför var det så viktigt om jag var hemma eller inte? JAg bestämmer mig för att låtsas som att jag inte är det, eftersom det känns som dem håller på med något hemligt, så jag går in i min lilla skrubb och ställer mig där, sen hör jag hur min rumsdörr öppnas.

-Du ser, det är ingen här, säger Mathilda.

-Ja, men det är konstigt, jag tror knappast hon har orkat gå ända till parken iallafall så det var antagligen någon annan du såg där, hon kanske bara har gått till någon kompis eller något, så skit i det, säger Nick, jag försöker lyssna så gott jag kan.

-Ja jag skiter i det, det är bara bra för oss ju, säger hon, sen hör jag att dem går ut ifrån rummet. Jag stannar kvar i skrubben ett litet tag till ändå bara för säkerhetsskull, sen går jag försiktigt ut i hopp om att inte bli hörd.

Vad menade hon egentligen med att det bara var bra för dem att inte jag var hemma? Mathilda är inte den typen som säger sånt, hon är jämt så snäll mot mig, vi är mer som kompisar en som systrar, så jag kunde inte riktigt kopplavad det var hon menade. NO IDEA! Jag sitter kvar en stund till, sen bestämmer jag mig för att gå till Mathildas rum. Dörren är stängd så jag ställer mig utanför och tjuvlyssnar, allt jag kunde höra var ett svagt ljud av musik. Jag tvekar lite på om jag ska gå in eller inte, om jag går in måste jag ju ha någon anledning kanske, jag funderar snabbt och kommer fram till att jag kan fråga efter tejp eller något? Ska jag knacka eller inte? Äsch jag skiter i det, jag öppnar dörren och känner hur alla pusselbitar faller på plats.

- Vad i helvete!!??

Mathildas perspektiv: Så förbjudet, så sjukt, så konstigt, så skämmigt, men ändå så rätt, så jävla rätt, men ändå så fel, vad var det för fel på mig egentligen? Får man verkligen känna så här? Jag tror inte det, men jag kunde inte motstå känslan, jag kunde inte motstå perfektionen, jag kunde inte motstå hans läppar emot mina.

-Vad i helvete!?? Hör jag en välbekant röst skrika, jag känner hur mitt liv långsamt krossas, fan ingen skulle ju få veta, speciellt inte hon. Jag släpper taget om Nick, sen sitter vi bara där, som två hundvalpar, utan något att säga, ingen kan få ut ett litet ord.

-Vad fan är dethär? Skriker jag igen väldigt upprört, men kanske mest förvånat.

Varför frågade jag egentligen? Jag visste ju, svaret på min fråga var mitt framför mina ögon,

Mathilda och Nick, Nick och Mathilda. Pusslet är lagt.

''Vem smsar du med Mathilda?'' jag minns en idag när jag frågade den frågan på sjukhuset, hur hennes

ögon gnistrade när hon sa att det var en kille, jag minns hur nyfiken jag var på vem det var, om det var någon jag visste, enligt henne var det någon jag ''typ kände'' med tanke på att hon inte hade några killkompisar i Sverige och att det inte var någon i One Direction så fanns det ju nästan bara han vi båda ''typ kände'.' Att jag inte hade kommit på det tidigare? Nick, varför Nick, av alla killar i hela världen? Jag äcklas.

-Kan någon av er tala om för mig vad det är som pågår här? Skriker jag igen, trots att jag redan vet, dem sitter där som två oskyldiga valpar, jag ser att Mathilda börjar gråta, jag vill bara springa fram och krama om henne.

-Det vet du nog, säger Nick lite försiktigt och oroligt, han var verkligen inte så kaxig längre.

-Men dethär är förfan äckligt, ni är syskon för fan! Skriker jag.

-Vi är väll förfan inte syskon eller? Vi har varken samma mamma eller pappa! Skriker Mathilda då, vad fick hon luft ifrån?

-Nejmen typ, låtsassyskon iallafall, det är ändå konstigt som fan! skriker jag då. Mathilda börjar gråta ännu mer.

-Kanske, men vad ska vi göra då!!? Skriker Nick då, jag blir nästan lite rädd för honom.

-Jag vet iallafall vad du ska göra, du ska ge fan i min syster! Skriker jag då.

-Men Linneeeaa! Skriker Mathilda, jag slår igen dörren och försöker ta mig därifrån så snabbt jag kan, men det går inte så bra, Mathilda kommer efter och tar tag i mig. Nick kommer också men han springer bara ut från huset, vad skulle det vara bra för?

-Kom säger hon och drar i mig.

-Ta det lugnt förfan, jag kan knappt gå! Skriker jag, samtidigt som hon drar i mig.

-Det är fan du som ska ta det lugnt, och snart kommer jag knappt kunna leva pågrund av dig! Skriker hon, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, nu är det min tur att bara vara tyst, hon drar in oss i mitt rum och så sätter vi oss på sängen.

-Dethär är bara sjukt, du vet det också! Säger jag då.

-Jag vet att det är sjukt, men snälla LOVA att inte berätta för Loreen eller pappa, säger hon ledsamt. Det gör lite ont i mig att se henne sådär ledsen.

-Jag berättar inget för dem om ni bara slutar hålla på, ni måste det, ni är ju förfan nästan syskon! Skriker jag.

-Det är inte så jävla lätt förstår du, jag älskar honom och jag kan inte rå för det, säger hon ganska tyst, sen börjar hon gråta ännu mer. Det känns konstigt att höra henne så arg och så ledsen, och att höra henne svära känns så fel, min rosahåriga, färglada syster som alltid är så snäll och gullig liksom.

-Men alltså, det går över, eller asså, du kan hitta någon som är så mycket bättre och som inte är din bror! Säger jag då, utan att riktigt tänka.

-Håll käften Linnea, du fattar inte hur mycket du än försöker, jag har alltid blivit behandlat piss av alla killar och det vet du, jag har blivit mobbad och allt möjligt, Nick är den ända som alltid har behandlat mig schysst, som visat att han bryr sig om mig, han är den bästa jag vet och du förstår alla kan inte få en bättre kille, alla kan inte få en flickidol som spelar i ett band och är känd över hela världen, så snälla jag ber dig, låtsas att du inte vet någonting, jag ber dig att inte berätta något för någon och jag ber dig respektera att jag är kär, kanske i fel kille men jag är kär, för första gången i hela mitt liv, och sluta kalla honom för min brorsa, Ian är min bror, Nick är Nick, säger hon. Jag sväljer hårt och tänker på vad hon precis har sagt, det känns så fel, men jag har också lärt mig att kärlek kan vara så fel, man kan inte rå för det, men allt var ändå så sjukt.

-Men du har ju själv alltid kallat honom för bror sen han och Loreen blev tillsammans, säger jag då, då blir hon tyst ett tag.

-Snälla Linnea jag ber dig, Nick är det bästa som har hänt i hela mitt liv, hickar hon, jag kollar ledsamt på henne, hon är verkligen riktigt sårad.

-Hur länge har dethär liksom pågått? Frågar jag då.

-Jag vet inte, eller, jag har alltid kännt något speciellt för honom, redan sen första gången jag såg honom, även fast vi sa att vi hatade allt med skillsmässan så gorde jag inte det, jag kunde inte hata Nick även fast jag sa det till dig då, men jag hatade allt annat, men det är inte förrän den här sommaren, jag har kännt att han har kännt lika dan, så det är liksom ganska nydligen, första kyssen var förra veckan, säger hon då. Jag äcklas samtidigt som jag får dåligt samvete, egentligen är det ju deras liv, men ändå, Loreens son liksom?

-Linnea snälla, bara strunta i det, annars kommer du förstöra både hans och mitt liv,  du har ingen aning om hur det känns när man älskar någon så förbjudet, när man för en gångs skull gillar någon, så får du damp, hickar hon.

-INGEN ANING? JÄVLA IDIOT, TUSENTALS TJEJER DÄR UTE HATAR MIG FÖR ATT JAG OCH LOUIS ÄR TILLSAMMANS, OCH DU SÄGER ATT JAG INTE HAR NÅGON ANING? Skriker jag som nu har blivit riktigt arg, igen.

-Isåfall borde du ju veta hur det känns! Skriker Mathilda då.

-Du har inte tusentals tjejer emot dig, du har bara mig, och då finns det faktiskt en speciell anledning, och ja, det är för att ni är typ syskon, men okej, jag ska försöka skita i det, men det betyder inte att jag gillar det, eller att jag inte tycker det är fel, säger jag lite lugnare, då kramar hon om mig, jag besvarar kramen - jag orkar inte bråka med min syster längre, vad mer kunde jag göra liksom? Jag ville inte förstöra hennes liv.

---

nu blev det ett kapitel utan någon av killarnas perspektiv - men orkade inte skriva mer, nästa kommer imorgon :D och då kommer det bli ur killarnas perspektiv kan jag säga :DD hehee busigt, kommentera gärna, har blivit dåligt me de på sista tiden ! D: