Sen går vi iväg och bara snackar lite en stund, precis när jag ska säga ''hejdå'' för att börja ta mig hemåt ringer mobilen, jag står länge och bara stirrar på displayen innan jag svarar ''Mathilda'' står det, jag sväljer hårt innan jag trycker luren mot örat.

''Hej'' säger jag.

---

''Hej, det är jag'' säger Mathilda, ganska glatt.

''Hej...'' svarar jag lite osäkert.

''HON HAR VAKNAT!'' säger Mathilda.

Var det verkligen sant? Det var för bra för att vara sant, jag visste inte vad jag skulle säga. Var hon verkligen vaken?

''VAAAA?'' är det ända jag får fram.

''Ja, dessvärre..'' Jag biter mig i läppen, dessvärre vadå? Vad skulle det betyda?

''Vadå?'' frågar jag med osäkerhet i rösten.

''Hon somnade igen, men hon är ju fortfarande helt nerdrogad oså, och hon kommer vakna snart igen,honkan andas men däremot så är hon väldigt svag'' säger Mathilda.

''Vad har läkarna sagt?'' frågar jag.

''Det kan ju ta lite tid att balansera upp sig efter denna ganska långa tid i koma, och så något med hjärnan, jag fattade inte riktigt, men det är någonting så hon måste ta det väldigt lugnt sen oså, men eftersom hon inte var vaken så länge, och när hon väl var det så flaxade hon bara lite med ögonen, så kunde dem inte få något bekräftat en, men minnesförlust lär hon ha'' säger Mathilda. Ordet minnesförlust skrämde mig nästan mest av allt, tänk om hon inte kommer komma ihåg mig? Men jag var ändå så glad att hon hade vaknat, hon var vid liv, min fina Linnea.

''Om du får gå in och hälsa på henne sen, när du är vaken, så måste du hälsa från mig, att jag älskar henne, om hon nu kommer komma ihåg mig'' Säger jag sammanbitet.

''Klart, jag ska göra det, men jag måste lägga på nu, jag ringer dig när jag vet mer, okej?''

''Ja, det måste du göra, hejdå!''

Jag kollar på på Zayn med ett leende.

-Har hon vaknat? Frågar han glatt.

-Jaaa! Svarar jag glatt.

-Jag sa ju att det skulle bli bra, säger Zayn, sen säger vi hejdå till varandra.

Linneas perspektiv: (1 dag senare)

Jag flaxade till med ögonen, jag kunde nästan inte se någonting, bara urskilja konturerna av ett rosa hår framför mitt ansikte.

-Hon vajknjaaar, låter det som att den rosaåriga tjejen säger, allt lät så konstigt, allt såg så konstigt ut? Vad var jag någonstans? Efter en liten stund var ögonen öppna helt, jag såg vitt och jag såg rosa, drömmer jag eller? ÄR jag i någon vit värld där en människa existerar, en rosahårig människa? Jag kunde bara urskilja konturerna, men ansiktet såg bara ut som en boll, en boll som virvlade runt, jag kände mig yr, helt plötsligt börjar jag se massor av hoppande elefanter framför mig, vad är det som händer egentligen?

-Tsa bortz elefantejna, säger jag sluddrigt. Jag fattar ingenting, allt är så annorlunda här, vad var det som hände med mig? Jag kunde knappt känna mig själv häller, jag var i någon annan värld.

Så fort hon flaxat med ögonen trycker jag på ''hämta personal'' knappen över hennes säng och efter en liten stund kommer doktorn inrusandes.

-Hon sluddrar, sa något i stil med ''tsa bortz elefantejna'' förklarar jag.

-Så hon har pratat? Frågar doktorn lite överlyckligt.

-Ja, det har hon, svarar jag.

-Vilken tur, men hon har fortfarande morfin i kroppen, det kommer avgå inom kort, nästa gång hon vaknar.'' Säger doktorn. Jag suckade lite, dels av lättnad för att hon hade vaknat igen, och dels av tröttsamhet för det började bli jobbigt att vänta, igår hade jag väntat på att hon skulle vakna igen som hon gjorde idag, och nu skulle jag vänta ytterligare.

-Så, hon är helt nerdrogad och ser massor av elefanter framför sig nu? Frågar jag lite busigt, det lät ju lite kul.

-Ja antagligen något sådant, svarar doktorn. Efter att jag har suttit inne hos henne ett litet tag byter jag med mamma och pappa så det får gå in, senare ska syskona besöka henne.

-Babblade hon på? Frågar jag när mamma och pappa kommer ut från dörren.

-Gud ja, men hon var ändå ganska så charmig, säger pappa med ett busigt leende.

-Vad sa hon då? Frågar jag nyfiket.

-Någonting om fåglar, hon undrade om vi två var fåglar och sa att hon föddes till en fågel typ, sen tyckte hon att elefanterna skulle flytta på sig, säger mamma och sätter sig bredvid mig, jag kunde inte låta bli att skratta lite.

Sen ringer jag Louis och berättar hur läget är och om fåglarna och elefanterna.

Linneas perspektiv: Jag blinkade yrvaket med ögonen, morfinet var inte kvar i mig längre, allt kändes typ som vanligt igen, inga elefanter, inga fåglar, inga cirklar, jag kunde se mer en konturerna, men jag fattade inte var jag var någonstans. När jag tittar lite åt höger ser jag en välbekant person, inte den rosahåriga denna gång, utan mamma.

-Mamma? Säger jag lite svagt, samtidigt som jag försöker resa mig upp.

-Nej gumman, lägg dig ner! Varnar hon och jag gör som hon säger.

-Vart är jag någonstans? Frågar jag skrajt, hon tar ett djupt andetag, som för att påbörja en lång berättelse, vad var det som hade hänt egentligen?

-Kolla dig omkring, minns du inget? Frågar hon. Jag rynkar allvarligt på pannan och kollar mig runt i rummet, jag var på ett sjukhus, det kunde jag se nu, men det var väll inte jag som brukade ligga här?

-Men det är väll inte jag som ska ligga här? Frågar jag lite förvånat. Hon suckar.

-Först var det Mathilda, sen Niall och sen nu du också, börjar hon.

Så fort hon sagt deras namn kommer jag ihåg lite, jag kommer ihåg att dem båda legat här, att Mathilda är min syster, om kidnappningen, om att Niall blev skjuten och.... Louis, min Louis, hur kunde jag ens glömma honom en liten stund? Men vad var det som hade hänt med mig?

-Vart är Louis? Frågar jag lite ledsamt.

-Du kommer ihåg honom? Frågar mamma. Jag kollar förvånat på henne.

-Såklart, men jag fattar bara inte vart han är och vad jag gör här? säger jag förvirrat.

-Han blev tvungen att åka hem, trots hans vilja, jag har aldrig sätt någon gjort så mycket för dig som honom Linnea, han satt med dig hela tiden tills han blev tvungen att åka, ja, förutom den gången han sjöng för dig uppe på scenen, men efter det så stack han tillbaka direkt, han kunde inte ens avsluta konserten för han tänkte på dig så mycket, han ringer hela tiden och han är väldigt ledsen. Säger mamma, jag sväljer hårt, jag kan fortfarande inte riktigt koppla allting. Louis, min Louis, jag ville så gärna höra hans röst, men jag kunde fortfarande inte riktigt koppla allting.

-Hur länge har jag varit borta egentligen? Frågar jag förvånat.

-Du har legat i koma i över 3 veckor. Säger mamma, jag biter mig själv i läppen igen. Gud vad mycket jag borde ha missat, men varför i hela friden har jag legat i koma?

-Och varför har jag gjort det? Frågar jag med tårar i ögonen, det kändes så hemskt, mamma stryker mig på huvudet.

-Det är en lång historia, suckar hon.

-Men jag vill verkligen veta, suckar jag.

-Men gumman, det kanske är lika bra att du slipper det, säger hon, jag kollar menande mot henne, dethär skulle hon inte komma undan med.

-Okejokej, du minns alltså kidnappningen och Niall och det? Frågar hon igen och jag nickar. Jag hade nog väldigt bra minne ändå, trots allt.

-Du hade varit med Louis och de andra, och skulle hem till pappa, men du gick av ungefär 1 km tidigare, minns du varför du gjorde det eller minns du det över huvudtaget? Jag försökte komma ihåg, men det gick inte, jag skakade lite lätt på huvudet, för jag kunde inte minnas.

-Sen bara försvann du, du ringde Louis, du ropade efter hjälp, säger mamma, jag kunde fortfarande inte minnas något.

-Sen så var du bara borta, Louis ringde taxibolaget och frågade vart du hade gått av, polisen kallades och letade efter dig, Louis och de andra ville hjälpa till, men polisen skulle göra sitt jobb, men dem bestämde sig för att börja leta ändå, så dem gick in i skogen.. Börjar mamma sen kollar hon oroligt mot mig.

-Vill du verkligen höra dethär? Frågar hon lite bekymrat och oroligt. Jag nickar sammanbitet.

-Killarna spred på sig, för att leta efter något, Louis hittade din mobil, han skulle ringa och berätta det för polisen, då såg han blod på marken också.. Jag sväljer hårt, då jag börjar ana vad som hänt med mig, men jag kunde fortfarande inte komma ihåg.

-Sen var Harry borta, och alltså, han leddes till stället där du var, du låg där helt blodig och medvetslös, du hade blivit skjuten, säger hon med tårar i ögonen.

-Jag klarar inte av att berätta allt i detalj, men helikoptrarna kom, gärninsmännen blev tagna, du fördes till sjukhuset, har genomgått operationer och Harry var oskadd, jag sväljer hårt. Det börjar snurra i mitt huvud, mamma trycker på personalknappen. Jag kollar ner i sängen.

-Jag minns att jag sprang, att jag blev jagad, sen minns jag inte mer, säger jag lite lättat, det var nog tur att jag inte mindes. Men jag ville verkligen prata med Louis, jag ville så gärna ha honom här nu och med Harry, hade han nästan blivit....? Jag kände skuldkänslor också, hade jag förstört för deras konserter? Hade Louis varit jätteledsen pågrund av mig? Jag försöker lätt skaka av mig tankarna. Men när jag skakar på huvudet tar smärtan över i mitt ansikte, jag skriker till lite, det gjorde riktigt ont.

-Jag känner mig så svag, mimar jag.

-Det kommer bli bra gumman, sov lite, säger mamma, sen dröjer det inte lång stund förrän jag sluter ögonen och somnar igen.

---

tänkte skriva längre men jag är sjuk så jag orkar liksom inte, nästa kapitel kommer imorgon tror jag, kan dock bli lite sent.. kan hända att det kommer ett ikväll om jag orkar, hur tror ni det kommer bli för Linnea? Och hur tror ni Louis kommer reagera? hm questrians, det visar sig ;)