-Du Louis, vi måste verkligen åka hem och packa nu, vå åker och gör det så snabbt som möjligt, sen kan vi åka tillbaka hit innan vi måste till flygplatsen, säger jag med hopp om att inte göra honom för ledsen.

-Jag kan inte, jag kan inte åka hem, säger Louis ledsamt.

-Louis ingen av oss tycker dethär är kul, men vi måste, och Paul har redan ringt borde mig,Zayn och Liam typ hundra gånger och tjatat på att vi måste till hotellet, säger jag bestämt.

-Men du fattar inte, klart du vill hem så du kan träffa Georgia, jag kan inte åka ifrån Linnea när hon ligger såhär, tänk så vaknar hon upp så är jag på andra sidan jordklotet, jag måste vara den sämsta pojkvännen någonsin isåfall, men du fattar inte hur mycket jag en försöker förklara, jag älskar henne så inihelvete mycket men hon betyder väll inte piss för dig ändå, hon är väll bara en helt vanlig tjej för dig, säger han surt, jag blir lite irriterad.

-Dude, klart jag vet att du älskar henne sjukt mycket och att det är väldigt jobbigt, och nej, du är ingen dålig pojkvän, du har gjort så mycket för henne, det är inte ditt fel att du måste åka, och om Linnea var en vanlig tjej jag inte brydde mig om skulle jag aldrig sagt till kidnapparna att dem skulle ta mig istället för henne! Säger jag upprört, jag ångrar genast vad jag nyss sagt, visserligen var det sant, men jag visste att Louis aldrig sa något för att vara taskig, han var bara så sjukt ledsen just nu, och att jag står och skäller på honom gör ju inte saken bättre.

-Förlåt.. säger han

-Säg inte förlåt, men vi måste gå en liten stund, vi kan skynda oss och packa, säger jag. Louis nickar och vi ger varandra en broderlig kram, jag hade saknat Larry Stylinson!

Louis perspektiv: Vi skyndade oss till hotellet, utanför möttes vi av några fans, men det var inte så galet, tack och lov, vi tog några bilder och jag försökte klämma fram ett litet fakeleende, men fansen peppade mig och fick mig att må lite bättre, 1D fans är verkligen bäst, ja dem sanna 1D fansen också, inte dem som slutat följat mig på twitter bara för att jag avgått flera konserter och för att jag älskar min flickvän, men dem sanna, peppande fansen som stöttade en genom vått och torrt. Vi skyndade att packa i allting, mamma som bodde i ett annat rum på hotellet kom och hjälpte mig då packning aldrig har varit min specialite, vårat hotellrum såg lika kaous ut som alla hotellrum vi tagit in på brukar göra, fullt med saker, men ändå så tomt, allt var tomt när inte Niall är här, då är vi inte One Direction längre, allt är tomt utan Linnea, läskigt tomt.

-Är du klar? Frågar mamma efter en liten stund.

-A, tack för hjälpen, jag åker till sjukhuset en sista gång, säger jag, det sista lite tystare, jag ville inte, jag ville verkligen inte lämna henne.

-Sen när vi ska åka Louis, så måste vi verkligen åka direkt, det får inte dröja för då missar vi planet säger hon och jag nickar. Så typiskt..

Det kändes väldigt konstigt att både Liams, Zayns, Harrys och mina föräldrar skulle åka i samma plan hem som oss, vi är vana att åka ensamma, men det kändes ennu konstigare att jag skulle åka bort, lång bort från tjejen jag älskar mest av allt.

-Här ska jag av, säger jag till taxischauffören efter en taxifärd till sjukhuset, Harry och dem andra skulle också komma lite senare, sen skulle det bli väldigt bråttom, jag hade inget emot att få vara själv med Linnea ett tag, även om hon inte ens var vaken. Jag följer gången med de vita sjukhusväggarna, jag var läskigt van med allting nu, visste precis hur det skulle vara utantill, jag är påväg att gå fram till hennes läkare då jag möts av en tjej med rosafärgat hår, Linneas syster självklart, jag ställer mig lite åt sidan och försöker höra vad dem säger, men jag inser attd et är ganska lönlöst så jag travar istället fram till dem.

-Hej Louis, säger Mathilda och läkaren och jag hejar tillbaks.

-Något nytt eller? Vad står ni och pratar om? Frågar jag lite nyfiket.

-Berättade bara för Mathilda hur läget var, att det inte har hänt något nytt tyvärr, säger läkaren, jag kan inte låta bli att sucka.

-Du eftersom du säger att, du vet, att det kan ta väldigt lång tid, men att det också kan vara när som helst, men alltså om det tar väldigt lång tid, vad innebär det då liksom när man vaknar upp? Tar jag mod till mig och frågar, rädd för att höra svaret.

-Det är lite olika detdär, men är det semiperment eller permanent koma som man också kan kalla det, som kan vara i flera, flera månader så krävs mycket rehabilitering, eftersom kroppen förtvinar hjärnan vanligen är svårt skadad, man kan ha förlorat någon förmåga, säger hon sammanbitet, jag biter mig i läppen, det lät så hemskt, tänk om hon tappar sin talförmåga eller inte kan röra sig? Det skulle vara så konstigt, men jag skulle älska henne över allt annat ändå.

-Får jag gå in och besöka henne nu, jag måste få göra det!? Säger jag.

-Mathilda var inne nyss, egentligen är det inte läge för det men okejdå, säger hon vänligt och jag går raka vägen mot Linneas rum med Mathilda i släp tåg efter mig, hon stannar utanför dock.

Jag sätter mig på hennes sängkant och bara kollar på henne i hopp om att få se hennes vackra ögon, jag väntar och väntar, men självklart är dem förhoppningarna ingen idé över huvudtaget. Niall hade klarat sig bra trots allt, Linnea hade fått överleva, men att hon skulle öppna sina ögon precis innan jag skulle åka iväg var lika troligt som att en elefant skulle komma inskuttandes med ett par solglasögon på sig och ett par rosa foppatofflor, sådan tur hade man bara inte, ändå kunde jag inte låta bli att vänta och att hoppas.

-Du, Louis, säger Mathilda som har kommit in i rummet, jag vänder mig om..

-Mm, säger jag med gråten i halsen.

-Harry och dem andra är här nu... säger hon svagt.

-Jag vill inte åka..

-Jag vet det Louis, men du kan åka hem med gott samvete, efterallt du gjort för henne, du har varit helt...ja jag vet inte denhär veckan, jag lovar att hon hade varit världens lyckligaste tjej om hon visste om det, världens lyckligaste tjej är hon väll hela tiden, då hon har dig, och jag lovar att ringa varenda dag och upplysa dig om henne, säger Mathilda..

Wouw, vad fick hon luft ifrån?

-Tack Mathlilda, kan du lova mig att alltid finnas för henne och vara där när hon vaknar, om hon vaknar...eftersom inte jag kan det, klämmer jag fram.

-Ja såklart, jag hälsar henne när hon vaknar, säg inte om hon vaknar, säg när hon vaknar, för det kommer hon göra, säger Mathilda och jag nickar, jag ville tro på det hon sa. Läkaren kommer in i rummet.

-Jag tror ni måste gå nu, säger hon och kollar mot dörren - tiden var inne. Jag tar tag i Linneas hand en sista gång.

-Jag kommer tillbaka så fort jag kan, du måste vakna, du är det bästa som hänt i mitt liv, jag älskar dig säger jag, kysser henne lätt på pannan, går mot dörren och slänger en sista blick åt hennes håll, sen går jag ut och möts av Harry och resten, nu finnss det ingen återvändo längre, jag bryter ihop tottalt..

---

ett litet, ganska kort typ eller? mellankapitel osåå, kunde tyvärr inte skriva igår :( nästa kommer imorgon!