kapitel två.

Linneas perspektiv:

Jag hade nu stått en halvtimme framför spegeln och fixat mig,

Josefine hade valt ut vilken klänning jag skulle ha, jag är egentligen en typisk

''jeans and sneakers'' tjej så att stå i en ljus klänning var inte något jag gjorde varje

dag, men för första gången på väldigt länge kände jag mig faktiskt fin. Mathilda hade stått

framför spegeln i säkert två timmar, riktigt galen outfit hade hon, så coolt att hon inte

bryr sig om vad alla andra tycker!

Väl utanför kyrkan där skolavslutningen skulle hållas var det kaous, alla klasser från 7an

och uppåt stod och trängde sig och när man väl kom in surade lärarna över att alla satt

huller om buller istället för klassvis, men ingen orkade bry sig. Sen så var det igång,

tjejer som uppträdde och lärare som snackade, sen fick vi gå upp och ta emot våra betyg med

darranda händer, jag kunde inte hålla tårarna inne, dethär var sista gången jag stod här med min

klass, inte för att jag gillade den så särskilt mycket egentligen, många hade bokstavligt talat

mobbat min syster och mig hade dem inte behandlat så bra alla gånger häller, men jag kommer

ändå sakna dem. Efter skolavslutningen tar vi ett sista kort med klassen, ett fint och ett galet,

killarna springer iväg till sina cyklar, mopeder och epor medan vi tjejer fortfarande står kvar och gråter.

Jag kramar om Josefine lite extra hårt, dethär var sista gången jag skulle få se min bästa vän på

väldigt länge.

- Måste du verkligen åka, jag kommer ha det skittråkigt här hemma utan dig!?  Bölar hon.

- Det vet du att jag måste, men vi får skypa och hålla kontakten via datorn, varje dag! svarar jag.

Sen har jag inget val längre, jag måste gå, jag går med raka steg emot bilen, inte kolla bakåt nu

Linnea, då kommer du bara gråta ännu mer. Med ett duns stänger jag bildörren och åker därifrån,

bort, bort från kyrkan jag alltid har haft skolavslutning i, bort, bort från högstadiet, bort, bort

mot gamla tider, mot, mot något nytt! Jag kollar mig i backspegeln, detdär med vattentät mascara

är bara något påhitt, jag är ju helt svart under ögonen.

Hemma blir allting ganska stressigt, jag skyndar att packa i det sista, sen åker vi iväg i full gas till

flygplatsen, gråten i halsen vill fortfarande inte försvinna..

- Men vad fan, hur jobbigt kan det egentligen vara att sluta nian, jag tyckte bara att det var skönt! Säger Ian kaxigt, jag bara suckar, jag orkar inte ens kommentera.

På Arlanda checkar vi in våra väskor, går och kollar i några affärer och säger hejdå till mamma,

sen går allt väldigt fort, plötsligt är vi i luften och har en helnatts flygresa framför oss, att vänja sig med

tidzonerna kan bli lite svårt, men det brukar ju funka. Sen somnar jag och väcks av en skrikande bebis

när det är ungefär en halv timme kvar, jag sätter på min gamla skruttiga sony ericson mobil på flygplansläge

och messar pappa.

''Vi börjar närma oss, möter ni upp oss där eller?'' Det dröjer bara någon minut innan jag får svar.

''Klart vi möts, hur är det med mat, har ni ätit något på flygplanet eller är ni hungriga?''

''Eh asså, jag vet inte, alla sover nu, jag vet inte om dem har ätit, men jag har sovit bort hela resan

så jag har ingen mat i magen, så klart det skulle sitta fint med lite mat, hamburgare kanske?''

''Haha, du är för rolig du, men vad sjutton, bara för att det är USA så är vi lite tjocka och käkar hamburgare,

vi syns snart!'' Jag skrattar lite åt hans svar, precis när jag fått svaret ropar högtalarna ut att det är dags för landning, jag väcker dem andra och tar på flygplansbältet.

När vi har hoppat av planet går vi vant bort mot bagagerullbanden och tar våra väskor som nästan kommer

ut direkt, dethär är vi vana vid, åkt hit har vi gjort många gånger. När vi ser pappa och hans nya fru Looren

springer vi fram till dem och kramar dem, gud vad jag har saknat pappa!

- Har flygresan gått bra? Frågar han och kollar mot mig. Jag nickar. Jag försöker vara så trevlig som möjligt

mot Loreen också, men det är lite svårt att vara trevlig mot någon som förstörde pappas och mammas förhållande, det är väll tur att hon är så snäll...Hon bär upp lilla Primrose på ryggen.

- Nick, Laura och Caitlin hade så mycket för sig där hemma, så dem följde inte med, men ska vi gå och käka hamburgareeller?

Säger pappa och klappar sig på magen. Loreen ser mest bara förvirrad ut för att hon inte kan svenska. När vi kommer hem så är ingen utav de andra syskona hemma, riktigt skönt faktiskt.

Nick är rolig, han och Ian är jämgamla, 19 år, Nick är dock inte vårt syskon på nått vis, Loreen är hans mamma och hans pappa är loorens ex, laura är 12, fast man kan tro att hon är typ 15, hon har häller inte varken samma mamma eller pappa som mig, men Caitlin är bara två och hon har samma pappa som mig, så det är ganska komplicerat. När vi sitter i soffan och spelar tv spel kommer Loreen fram och viftar med två biljetter, de är biljetterna till Ellen Degeneress show, och Mathilda freakar ur tottalt, även fast hon redan visste att vi skulle gå på det. Jag kollar på datumet, det är ju redan imorgon! jag trodde att det var nästa vecka!

- Vilka är det som ska med? Frågar jag.

- Det blir bara du och Mathilda, vi andra hittar på något annat! Svarar hon vänligt. Vi ger henne en stor kram.

Louis perspektiv:

Tänka sig att vi äntligen är framme, efter lite förseningar och konstiga byten av plan är vi äntligen framme,

här i USA. Att vi ska vara med i Ellen Degeneress imorgon är helt sjukt, programmet där varenda kändis har varit med, så kommer vi 5, 5 stycken helt vanliga killar som råkade, ehm .. bli världskända?

- Louis! Skriker Harry och slår till mig på ryggen. Jag vaknar upp ur mina tankar.

- Men, vad skulle detdär vara bra för, bro?

- A men du drömmer ju, varför drömma när du kan leva din dröm istället, kolla dig omkring, vi är fan i USA!

Jag börjar skratta.

- Ska vi fira USA med en hamburgare? Säger Niall. Alla suckar, Niall och hans mat alltså, fast om jag måste erkänna så tycker jag det låter ganska bra.

3 minuter senare sitter vi och tjockar i oss hamburgare, när Niall har käkat upp sin har vi andra ungefär halva kvar.

- Tur för dig att det inte är massa paps här, dem skulle nog älska att ta bilder på dig när du käkar, du bara gluffsar i dig! säger jag och han kollar på mig med en oskyldig min. I samma stund känner vi hur vi får massa kamera blixtar på oss, typiskt ! Vi gör en deal med mcdonaldsägarna och får smita ut bakvägen, sen skyndar vi oss till hotellet och spenderar resten av dagen där. Tar upp min iphone ur fickan och går in på twitter #Ellendegeneresstomorrow #itsgonnebeawesome! JAg kollar på mina mentions och trycker på en bild som ett fan har skickat in, när jag ser bilden känner jag ilskan rusa inom mig, ilska, svek, hat och sorg, vad fan är dethär? ...

---

oh gash, vad tror ni kommer hända på Ellen Degeneress show?

och vad sjutton vad det för bild Louis såg? Vad tror ni?