- Du alltså, förlåt att vi inte kunde träffas säger jag och kollar henne rätt in i ögonen.

- Förlåt? Du måste skämta med mig, det behöver du inte säga, det är jag som ska säga förlåt som inte har kunnit komma och hälsat på dig tidigare, och vi träffas ju nu. Säger Lindsey med ett leende.

- Kan vi inte ta dendär middagen någon annan dag, typ imorgon? Frågar jag och hon nickar.

- Visst, men du ska ta det lugnt nu, du kan åka hem till mig imorgon istället så lagar jag mat åt dig där, säger hon med en busig min - tanken på mat fick mig att le nästan lika mycket som Lindsey fick mig att le.

På kvällen:

Jag kunde inte med ord beskriva hur skönt det var att få komma bort från det hemska sjukhuset, jag hade inte varit utomhus på flera dagar, påväg mot parkeringen kommer massor av papparazzis, är dem seriösa? Det är fan respektlös, utanför ett sjukhus liksom.

- Niall, är det sant att du har blivit sjukten, Niall hur mår du?, hur blir det med turnén? Niall, Harry, Louis, Linnea, Zayn, Liaaam, allt dem skrek gick om och om igen i mina öron! Alla ignorerade alla frågorna och hoppade sedan i bilen och åkte iväg till hotellet vi bodde på, allas föräldrar skulle stanna över veckan och bo där också, förutom Linneas.  Jag kliver in i hotellrummet, det kändes konstigt att stå där igen, det var precis som det var förut - hotellrummet var det ända som inte hade ändrats under denhär veckan, det kändes konstigt. Jag visste inte vad som skulle hända nu, vi hade åkt hit för en turné men jag fick inte turnera, så typiskt.

- Vad tänker du på? Frågar Liam mitt i alltihopa, jag skakar på huvudet.

- Äsch inget. Svarar jag.

Linneas perspektiv: Det kändes konstigt att lämna Louis och alla de andra för att åka hem - ja hem till pappa alltså, jag ville vara med Louis så mycket som möjligt, samtidigt som jag ville spendera tid med min familj. Mamma hade åkt ända från Sverige för att träffa mig, klart man måste ge henne tid då också. Hon skulle få bo hos pappa, Loreen och alla syskona i en vecka och sova på soffan. Egentligen kändes det mest konstigt, mamma och Loreen liksom? Loreen har inget emot min mamma men mamma är väll inget fan av Loreen direkt,det var ju hon som orsakade skiljsmässan, men hon verkade inte bry sig nu, men jag antar att hon bara tänkte på mig. Det kändes konstigt att vara hemma på riktigt nu igen, det luktade precis lika dant som det alltid hade gjort, det såg precis lika dant ut, förutom att Lauras rum var lite stökigare en vanligt, jag går upp på mitt rum och lägger mig på sängen och startar datorn. Jag visste att det var väldigt mycket om både One Direction och mig nu som cirkulerade runt på internet, jag hade hört och jag hade blivit stämplad som en ''hjälte'' och jag fick hur mycket uppmärksamhet som helst, men jag hade inte varit inne och tittat själv för att jag inte hade kunnat, jag blir väldigt chockad när jag läser allt, jag hade inte ens sett tweetet från Louis, ''Jag ska berätta för dig vem som är en hjälte, jo @Louis_tomlinson som bar @officialniall på ryggen, och de andra killarna som sprang och hämtade hjälp, tack allihopa för all support och alla fina kommentarer'' skriver jag och trycker på skicka. Det fanns många rykten om hela denhär händelsen, många olika variationer -  men vi visste hur det verkligen var och det var huvudsaken. Jag gick in på facebook och kollade också, jag hade typ 20742074 nya händelser och 120482804 nya vänförfrågningar, jag tackade ja och svarade på lite logginlägg ''ring mig så fort du ser detta, älskar dig'' hade

Josefine skrivit. Jag fick genast massa skuldkänslor för att jag inte ens hade tänkt på henne, min bästa vän från andra sidan jordklotet, jag gick ner och hämtade telefonen och gick sedan upp och la mig på sängen igen och knappade in hennes telefonnummer.

''Josefine'' svarar hon.

''Heey, det är Linnea'' svarar jag.

'' Oh my god, trodde du var död ett tag, jag har ringt dig typ hundra gånger, varför svarar du inte?''

''Ja asså, kidnapparna tog mobilen'' svarar jag, jag antog att hon hade fått reda på detdär, men jag visste också att jag hade hur mycket som helst att berätta.

''Du det går massor av rykten, självaste Louos Tomlinson tweetar till dig och du är en hjälte, eller ni alla är, Niall har blivit skjuten och ja du vet ju allt detdär bättre än mig, du fattar att jag är ganska förvirrad va? Säger hon häpet.

''Alltså, ja, jag förstår dig, jag kan säga att det har varit en annorlunda vecka.'' svarar jag.

''Men asså, vad var det egentligen som hände, det går så många rykten oså men berätta nu, hur lärde du känna dem?  Frågar hon nyfiket.

Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar berätta histiorian.

''På Ellen Degeneress vann jag en tävling, en goodie bag med massor av 1D saker och sponsorgrejs, man skulle då också vara med på en intervju backstage, den tidningen borde komma ut snart förresten, så ja, Mathilda hängde med backstage, jag fick svara på lite frågor sen såg vi självaste Louis där, ingen utav dem andra var där då, det var bara Louis vi såg, Mathilda blev helgalen och sprang fram till honom, hon frekade ur, Louis försökte lugna henne och la hans hand på hennes axel, då blev det lite för mycket för henne så hon svimmade, det blev kaous och ambulansen kom, Louis kände sig skyldig så han hängde med till sjukhuset tillsammans med mig, han var jättegulig, så ja undertiden började vi prata med varandra, vi gick och fikade och snackade om allt möjligt, Mathilda fick en liten minnesförlust men vi skulle iallafall åka hem och hon skulle hämtas dagen efter, pappa skjutsade hem Louis från sjukhuset och innan han klev av gav han mig sitt telefonnummer, sen messade han och frågade om vi kunde hitta på något imorgon, så då bestämde vi det, vi skulle bowla med de andra, efter en liten stunds bowlande kom två par maskerade män in och kidnappade oss, dem trodde att jag var Louis eller någons tjej så dem tog mig också, och använde mig som slagträ om du fattar, jag orkar inte berätta allt då det är jobbigt och läskigt, men vi togs till något läskigt ställe, jag låstes in i något övergivet rum i ett övergivet hus, dem satt fast mig i en stol, killarna låstes in i ett annat rum i samma hus, men det visste jag inte fårn början, dem ville åt killarnas pengar, och använde mig som ett hot, annars skulle dem göra något med mig, fast det...gjorde dem, redan innan, asså.''

''Så det stämmer att du...blev våldtagen?'' avbryter Josephine lite försiktigt.

''Mm, men häldre det en att dem skulle göra något med killarna, men killarna visste att kidnapparna gjorde något med mig såklart, så dem berättade var pengarna fanns, fast sen tänkte dem hålla kvar oss ett tag ändå, men dem tog in mig till killarnas rum, då såg jag att kidnapparen, det var samma som våldtagit och hållt på med mig, hade en kniv i bakfickan, han hade haft den där hela tiden, sen skulle jag tas tillbaka till mitt rum, så höll detdär jävla peddot på, jag skådespelade lite för att komma till killarna igen, dum som han var hade han tagit loss mina händer också, så jag tog försiktigt ut kniven, gömde den i bhn, fast sen satt han fast mig igen, på något vis lyckades jag ändå få upp repet med kniven trots att jag satt fast, sen kunde jag skära loss dem andra, det fanns ett litet fönster i rummet som vi krossade med en gardinstång, sen staplade vi stolarna och skyndade oss där ifrån, Niall var svagast, dem hade tydligen slagit honom hårt när han inte hade velat berätta var han hade pengarna, så det var svårast för honom att springa sen, för kidnapparna kom tillbaka och så började dem skjuta mot oss, vi sprang för livet men Niall blev träffad, Louis var en riktig hjälte och sprang fram till honom och tog honom på ryggen och sprang iväg, sen sprang vi tills vi var utom synhåll, Liam, Harry och Zayn sprang och hämtade hjälp, jag och Louis var kvar med Niall, han blev sådär dödsblek i ansiktet, det var riktigt läskigt, vi trodde verkligen att han...var död, men jag gjorde första hjälpen grejen vi lärde oss i 7:an, Louis gjorde också det.

-''Shiit asså, är det sant att han hade dött annars, om ni inte hade gjort det i tid?'' avbryter hon mig. Jag nickar fast hon inte ser, jag mm:ar bara något till svar.

''Sen blev det ambulans till sjukhuset, så var vi där hela tiden och bara väntade''

''Men det kan inte vara så dåligt att vänta tillsammans med One Direction!'' säger hon förvånat då.

''Alltså, jag ser dem faktiskt inte som One Direction, jag ser dem som ett par vanliga killar, ett par vanliga roliga killar, och nej det var inte dåligt att vänta med dem, det hände en hel där där kan jag säga, men vi var riktigt oroliga för Niall - och det var inte kul''  svarar jag

''Linnea, vad hände på sjukhuset?'' frågar hon nästan lite skräckslaget.

''Ehm, inget, eller kanske jo, typ Louis och ja, asså du vet, vi..asså det är typ vi två nu.''

''OH MY GOD, ÄR MIN BÄSTA VÄN TILLSAMMANS MED LOUIS TOMLINSON, FATTAR DU INTE HUR COOLT DET LÅTER?''

''Eeey Josse, chilla nu va!''

''Ska ni gå ut med det?'' frågar hon sen lite lugnare.

''Jag antar det, men just nu är det så himla mycket, förresten så kan jag nog inte prata mer nu, men hälsa alla goingar i Sverige så hörs vi någon annan dag, hejdå'' säger jag

''hejdå'' säger hon och sen lägger vi på och jag andas ut, äntligen var det långa samtalet över.

Det knackar till på dörren och in kommer mamma, hon sätter sig ner på min sängkant.

- Hur är det gumman? Frågar hon och kollar på mig.

- Ehm, det är bra. Svarar jag lite tveksamt.

- Du, efter allt som har hänt är det ganska självklart att allt inte är så bra, du vet att du kan snacka med mig, va?

- Jag är väldigt glad över att jag har Louis, det värsta är inte att jag har blivit våldtagen, det värsta är vad som kommer hända sen, när jag åker hem igen, eller när dem åker hem igen, svarar jag lite olyckligt och kollar ner i min säng. Mamma tar tag i min hand.

- Gumman, det kommer ordna sig, var stark. Säger hon och kramar om min hand hårt.

- Det hoppas jag verkligen. Svarar jag samtidigt som en tår ruller ner för min kind, hon torkar bort den.

- Även om våldtäkten inte är det värsta, så måste det ändå ha varit jättejobbigt, vill du prata, så vet du var du har mig, jag har faktiskt själv blivit...våldtagen. Säger hon helt plötsligt. Var hon tvungen och snacka om detdär? Om våldtäkt över huvud taget, bara ordet äcklade mig, jag fick plötsligt massor av flashbacks i huvudet, hur jag satt fast där på stolen helt hjälplöst, hur otrolig äcklig han var, smärtan i kroppen, det var så hemskt, jag tänkte på det så mycket att jag inte uppfattade den sista meningen hon sa förrän efter en stund, jag tänkte precis börja skälla på henne innan jag sa:

- Va, har du, när då? Varför har du inte sagt något förut?

- Jag var i 20 års åldern då, det var när jag var i Bahamas, av en äldre man, polisen hittade honom aldrig, och jag har väll inte orkat säga något. Svarar hon lite olyckligt. Först tänkte jag att hon ljög, fast varför skulle man ljuga om en sån sak?

- Oj, satt du..fast? Frågar jag.

- Nej, jag var inte bunden, men han höll sin hand för min mun så jag höll på att kvävas,, hackar hon fram.

- Visst är det jobbigt att snacka om det? Säger jag då och lägger min hand på hennes axel.

- Mm, svarar hon, för ett ögonblick kändes det som om det var jag som var mamman här.

- Då tycker jag vi låter bli, kan vi inte bara låtsas som om ingenting av dethär har hänt varken dig eller mig, och fortsätta som vanligt bara? Säger jag och hon nickar, sen kramar vi om varandra.

- Du förresten mamma, du hade inte behövt följt med hit, jag tänkte på Loreen och det.

- Äsch, det gör inget, det är som det är, flinar hon och går sedan ut från rummet, hon tar telefonen med sig och ringer någon, när hon har lagt på ringer någon upp. Eftersom hon inte bor här så svarar Loreen sen kommer Loreen in i mitt rum.

-Det är Louis, säger hon och sträcker fram telefonen till mig, mitt hjärta dunkar till lite.

''Heeey babe!'' Svarar jag glatt och jag blir ännu gladare när jag hör hans röst.

''Nämen heeey snygging, hur är läget?'' Frågar han gulligt.

'' Det är du som är snyggingen här, jo det är väll bra, förutom att jag saknar dig då, svarar jag.

'' Ja, jag saknar dig också, även om det bara var någon timme sen vi sågs, men vad gör du imorgon?''

'' Antagligen gör jag något tillsammans med dig som du snart kommer fråga,'' svarar jag glatt.

'' Ja bra det stämmer, vi ska på en liten intervju imorgon, Niall får stanna på hotellet dock, men reportrarna frågade om inte du kunde vara med också'' svarar han.

-''Eeeh, jag på en intervju, du skojar?''

-''Men det blir bra, jag kan komma till dig lite innan också om du vill''svarar han.

Om jag ville att han skulle komma? - JA SJÄLVKLART! men intervjuen var jag lite skeptiskt till, men skitsamma liksom.

''Ja, kom du, men förresten..'' börjar jag.

'' Jaa?''

'' Asså det går ju massor av rykten om dig och mig hit och dit, och jag antar att om jag är med på intervjuen också kommer det komma någon fråga, ska vi typ gå ut med att...vi har ett förhållande?'' frågar jag lite försiktigt, jag hör hur han suckar i luren.

''Jag skulle vilja tala om för hela världen vilken underbar tjej jag har, men det skulle bli så mycket hat'' svarar han.

Nu är det min tur att sucka.

''All right, du bestämmer, men du ska veta att jag inte bryr mig om all hat så länge jag har dig, och det är bara jobbigt att hålla saker och ting hemligt''

''Ah du har rätt, imorgon på intervjuen berättar vi att det är vi på riktigt!'' svarar han lite gladare. Jag kunde knappt egentligen ta in orden, att det verkligen är vi på riktigt, det kunde inte vara sant, det var för bra för att vara sant, jag suckade lyckligt.

''Men är det så då?'' frågar jag lite dumt.

''Va, vadå, vi?''

''Ja alltså är du säker på att du verkligen gillar mig på ''vi'' sättet, och att du inte gillar det jag gjorde, utan att du gillar mig?'' frågar jag lite nyfiket.

''Det var det dummaste jag någonsin har hört, jag är såklart väldigt tacksamt för allt du gjort, men jag hade inte gillat dig mindre om du inte hade gjort det, för du gör ändå bara så mycket, bara genom att finnas där, så oroa dig inte för det'' svarar han och ett leende sprids i mitt ansikte.

''Naawh, vad gullig du kan vara då, men då ses vi imorgon!''

''Det gör vi, puss och godnatt världens finaste''

''Detsamma'' säger jag sen lägger jag på. Jag går snabbt och borstar tänderna och tar på mig pyjamas, sen lägger jag mig i sängen, det sista jag tänker innan jag somnar är ''nu behöver jag inte drömma längre, för jag lever min dröm''