-Operationen gick inte riktigt helt som planerat, börjar hon säga och jag känner hur min värld rasar i tusen bitar.

-Men nej, förlåt jag menar inte så, hon är inte död, men läget är tyvärr väldigt, väldigt dåligt, vi måste göra ett till speciellt ingrepp så kanske hon kan överleva, men hon kommer få ligga i komma länge isåfall skulle jag tippa, men hon saknar väldigt mycket blod, och för att göra detta ingrepp behöver vi donerat blod, så det är väldigt stressigt nu, men..

-Jag donerar blod, säger jag.

-Hon är min dotter, vi har samma blod, jag donerar, jag gör vad som helst, säger hennes mamma oroligt.

-Vi behöver nog er båda, men donerat blod är tyvärr bara en liten grej i ingreppet, nästa operation är en väldigt allvarlig operation, som kan gå lite hur som helst, börjar hon, sen börjar hon berätta om den, det låter så hemskt allvarligt vilket det ju också är, men det är hennes ända hopp.Jag och hennes mamma springer bort till ett ställe och donerar blod, jag skulle kunna ge henne mitt liv, dethär var det minsta jag kunde göra. Dem tar på massa konstiga saker på min och Linneas mammas arm och tar sprutor, och blodet kommer sedan i en påse, det känns riktigt konstigt, och att se sitt egna blod i en påse är inte något man får se varje dag, efter att vi donerat blod så blir det åter en lång väntan..

Harrys perspektiv 3 dagar senare: Jag hade fått gå och snacka med massor av psykologer tillsammans med de andra, Louis var på sjukhuset hela tiden och jag var där för det mesta också, även fast vi hade blivit tillsagda att gå hem och sova, det gjorde ont att se alla såhär ledsna, händelsen hade spridit sig över världen också och RT på twitter var ''PrayforLinnea'' och ''prayfor1D'' vi hade fått ställa in intervjuer och konserten vi skulle ha, för vi visste att ingen av oss skulle prestera bra på scen efter allt som hänt, vi fick inte det häller, det värsta av allt var att se Louis så ledsen, han som alltid är så glad annars, att Niall var hemma gjorde ju inte saken bättre häller, vi ringer varandra ganska ofta och rapporterar om det är något nytt som hänt, alla är så ledsna. Den andra allvarliga operationen hade tydligen fungerat bra men Linnea var fortfarande helt medvetslös, hon låg i koma och vägrade att vakna upp, vi hade fått besöka henne och det riktigt hemskt att se henne ligga där, ingen visste hur länge hon skulle ligga där, ingen kunde konstatera hur lång tid, ingen kunde häller konstatera om hon någonsin skulle vakna upp igen, kanske att dendär hjärtmaskinen skulle börja pipa och Linneas liv här på jorden var över - för alltid. Jag hade också kunnat vara död, det var så nära, jag kunde fortfarande nästan känna pistolen mot min hals, lukten av döden, det var riktigt hemskt, vi alla mådde rent ut sagt riktigt dåligt.

Louis perspektiv: Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag blev helt galen på att bara sitta och vänta, men jag orkade inte göra något annat häller, jag orkade knappt prata, allt jag ville var att allt skulle bli bra igen. Jag hade bestämt för mig själv att hon skulle vakna, kanske inte idag, kanske inte imorgon, kanske inte på en månad, men hon skulle vakna och jag ville så gärna vara där med henne då, jag satt bredvid hennes säng, jag tog försiktigt tag i hennes hand, hennes mjuka, fina, lena hand, jag älskar hennes hand, jag älskar hela henne, det var bar hon, jag och Mr hjärtmaskin inne i rummet, MR slangarar var där också, att se massor av slangar i hennes kropp kändes så sjukt konstigt, allting var så sjukt konstigt, hur har allt gått till egentligen? Det går inte riktigt att smälta det, det kommer det nog aldrig gå att göra. Jag pussar hennes hand, mjukt och försiktigt.

-Snälla vakna, förlåt för allt dethär, jag älskar dig, säger jag och börjar gråta igen, jag trodde inte jag kunde ha så mycket tårar inom mig, det tar aldrig slut. Tiden bara gick och gick och vi var nu inne på den sista veckan här i USA, Linnea ligger fortfarande i koma, vi hade inte uppträtt på en enda konsert, eller gått på en ända intervju, allt var så dystert, tanken på att jag snart skulle åka fick mig att mä ännu sämre, jag är ju liksom helt omedveten om vad som kommer hända.. Vi hade bestämt oss för att framföra ett framträdande iallafall, det sista av dem alla, vi kunde inte svika alla fans som väntat  på dethär, det var ikväll och det var också första gången jag lämnade sjukhuset, det kändes fel och jag ville det egentligen inte, men jag skulle sjunga FÖR henne, även om hon inte ens var där, killarna hade övertygat mig om att Linnea skulle velat det vilket fick mig att gå med på det tillslut. Det kändes ändå riktigt skönt att komma bort från de vita sjukhusväggarna och inta scenen, där man hör hemma, att komma bort från allt och bara sjunga, under repetitionen kände jag mig för första gången på väldigt länge lite glad igen, eller gladare iallafall, innan själva showen ringer jag och snackar med Niall.

''Hej det är Niall''

''Hey bro, Louis du snackar med nu'' svarar jag

''Hej Louis, hur är det egentligen?'' frågar han ledsamt.

''Ja lika som det har varit dem andra dagarna typ, förutom att jag är lite gladare nu när jag ska sjunga, men jag är riktigt orolig alltså, hur är det själv?''

''Jo det är väll helt ok,föurtom allt som hänt då, saknar er och Lindsey bara, klart jag har lite ont oså men det får jag lära mig leva med''

''Vi saknar dig också brorsan, har du snackat med någon psykolog på sistone då?

''Ja igår, men alltså tycker inte det funkar så bra, snackar häldre med någon av er liksom''

''Ja, samma här, men du jag måste tyvärr sluta nu, men vi hörs''

''Ah, det gör vi Louis, glöm inte att allt kommer ordna sig''

jag suckar lite.

''jag hoppas det''

''you get that one thing'' jag ansträngde mig till 100 % för att få det att låta bra, men det var svårt att sjunga låtar som fick en att tänka så mycket på en person, jag var ganska okoncentrerar, och dem glada låtarna kändes bara fel att sjunga. Vi börjar närma oss slutet av showen och jag börjar förbereda mig lite för mitt specialnummer, jag hade fixat en grej, jag skulle sjunga en låt alldeles själv, inför denna fullsatta arena, till Linnea fast hon inte ens var där.När vi sjungit klart ''Up all night'' är det dags. Liam, Zayn och Harry går ut från scenen och kvar står jag.

-Hej allihopa, för det första vill jag bara säga förlåt för att jag är ganska okoncentrerar och har varit ganska osocial på sista tiden, för det andra vill jag tacka för all support, ja, ni vet ju vad som har hänt, först Niall och nu dethär. säger jag.

-Jag antar att det är många här i publiken som är kära, galet kära, kanske i oss? Fortsätter jag och får massor av skrik som svar.

-Det är såhär att en kille kan kolla på 10 brudar, eller flera tusen som jag gör just nu när jag står här på scen, kan strula med 9, smsa med 8, skratta med 7, springa efter 6, snacka i telefon med 5, bli van med 3, nu behöver det ju inte vara just det numret på siffor men ni fattar grejen, men det jag vill komma fram till är trots allt det så kan han bara älska en, visst jag älskar såklart er mina fans, men jag tror ni vet vilken som är tjejen som äger mitt hjärta. Jag hör hur alla nawh:ar.

-Jag tror ni flesta vet vad som har hänt, hon ligger ju i koma just nu, därför tänkte jag sjunga en sång tillägnat åt henne som jag tror ni alla känner igen, låten skrevs när hans fru låg i koma, så jag tyckte den passade, så nu ska jag sjunga ''what are words''. Säger jag tillslut, alla börjar skrika och introt börjar spelas.

Jag - Louis Tomlinson, skulle sjunga en ballad!

Lyssna medan nedanståenda läs

''anywere you are I am nere'' börjar jag, sen sjunger jag vidare.

Jag tänker på Linnea varenda sekund och massor av minnen ploppar upp,

jag kan inte hålla tårarna tillbaka trots att jag står på scen, jag känner mig

skyldig till att göra världens bästa prestation nu, då jag sjunger direkt från

hjärtat, jag tar i ännu mer än vad jag gjorde på den förra konserten när

refrängen kommer.

''What are Words if you really don't mean them, when you say them?''

''What are words if they're only for good times then they don't,

when it's love, yeah you say them out loud, those words, they never go

away, even when we're gone.'' Jag bryter nästan ihop tottalt uppe på

scenen så jag sätter mig ner och fortsätter sjunga.

''And I know an angel was sent just for me, And I know I'm meant to

be where I am, and I'm gonna be by your side I would never leave

when she needs me most'' när jag sjunger det känner jag att jag

bara vill sitta där bredvid hennes sjukhussäng just nu, jag måste det!

Jag sjunger färdigt hela låten och får ett galet jubel efteråt.

''Tack allihopa,klarar inte av att fortsätta med denhär konserten tyvärr,

måste tillbaka till sjukhuset'' säger jag och springer ut från scenen, jag berättar

snabbt att jag verkligen måste åka och det blir endast Liam, Zayn och Harry kvar,

jag skyndar mig det snabbaste jag kan ut och in i en taxi och åker raka vägen till

sjukhuset, som om att hon hade vaknat, fast hon inte ens har gjort det, men jag

måste vara där nu, jag skyndar mig in och får gå in i hennes rum, jag sätter mig

bredvid hennes säng och pussar lätt hennes panna, sen sätter jag mig och tar tag

i hennes hand.

-Jag ska aldrig lämna dig, Linnea, snälla, lämna inte mig, säger jag trots att hon inte hör.

Jag fattar inte hur demdär jävlarna kunde göra sådär mot världens finaste tjej...

Efter en liten stund kommer Zayn, Liam och Harry in.

-Louis, du var helt...jag vet inte, går inte att sätta ord för det, det märks verkligen att du älskar

henne, fansen vart som helt galna, säger Liam.

-Mm okej, svarar jag, jag brydde mig inte. Sen suckar jag lite.

-Louis, du är stark, du är en bra kille, glöm inte det, säger Harry.

-Ah, skitbra, vore det inte för mig hade hon inte legat här nu, svarar jag lite irriterat.

-Det är inte ditt fel Louis, sluta säg så, säger Zayn.

-Förlåt för att jag är så ööh typ sur, men...

-Säg inte förlåt! Säger alla utom jag då.

-Tack för att ni stöttar killar, men ni var väll inte färdiga en, vad gör ni här? Frågar jag.

-När du gick så vägrade Harry var med och vi tyckte bara det var onödigt, vi är inte One Direction längre

om ena halvan är borta, så vi avbröt, vi ville åka och stötta dig ju! Svarar Liam, jag kan inte låta bli att le lite,

jag har verkligen världens bästa vänner.

-Tack hörrni, men vi är back on track snart igen, hela högen! säger jag då och alla nickar, sen stannar jag på sjukhuset hela natten, killarna är med hela tiden också, vi stöttar varandra. Vi går ner till cafeet också, vi köper en bulle även fast jag inte riktigt kan äta, har ingen lust helt enkelt. Jag kollar mot platsen vid fönstret där någon gammal tant sitter, det var där vi satt, första gången vi fikade tillsammans och andra gången när vår första kyss uppkom, det fick mig bara att tänka på allt ännu mer. Jag spenderar tiden på sjukhuset nästa och nästa dag också, nu var det morgn och imorgon kväll skulle jag åka, jag kände mig så sjukt dum, jag kan ju inte åka ifrån henne när hon behöver mig som mest, jag vill vara där när hon vaknar, för hon ska vakna, jag har bestämt det.