that what makes you beutiful kapitel 11
Jag kollar mot honom, sen mot Linnea. Jag känner hur min värld rasar samman. Det här får inte bara hända, det här händer inte, varför , varför, varför? NIALL DÖÖÖÖD ? NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ
Linneas perspektiv:
Linneas perspektiv:
Jag såg blicken i Louis ansikte, jag såg vad han trodde, jag såg bleknaden i Nialls ansikte, men nej han var inte död,
tack och lov! Nu var det bara att försöka minnas, minnas det vi lärde oss i skolan, första hjälpen grejen i 7:an.
- Louis, han lever, första hjälpen, nu! Men hur var det nu igen man skulle göra.
''En medvetlös person som ligger på rygg löper risk att kvävas'' kom jag på , jag placerar Niall i speciellt sidoläget så att andningen underlättas, så att inte tungan kan täppa till luftvägarna.
- Jag vet inte hur man gör, säger Louis oroligt.
- Lägg hans arm som är närmast dig på marken i en rät vinkel utfrån kroppen med handflatan uppåt, lägg den andra över bröstet. Skriker jag och Louis gör det, jag hoppas verkligen att det var såhär man skulle göra.
Sen böjer jag hans bortre knä.
- Louis ,fatta tag om bortre skuldran och bortre knäet och vänd över Niall mot dig i sidliggande läge.
Han gör som jag säger, hur var det sen då? Fan, dendär grejen vi lärde oss tyckte man var så oviktig då.
sen kommer jag på och lägger Nialls översta arms hand under kinden med handryggen uppåt.
- Louis det översta benet ska ligga i en nästan rät vinkel!
- Ska man inte typ kontrollera hur huvudet ligger så att luftvägarna är fria? Fortsätter Louis i nästa skeund kontrollerar vi det.
- Det verkar som han slutar andas helt ju, skriker Louis och jag puttar bort honom lite, man måste ge honom luft.
- Du måste ge han lungräddning man ska trycka 30 kompressioner mitt på bröstbenet med en frekvens på 100 gånger i minuten. Samtidigt ger jag Niall luft, genom att blåsa in mina andetag, detta måste jag göra tills det kommer någon hjälp, det kändes konstigt, typ som att stå och kyssa Niall nästan.
Liams perspektiv:
Jag har nog aldrig sprungit så mycket som jag har gjort idag, vi är typ mitt ute i ingenstans och det finns ju inga människor här, tillslut kommer vi fram till ett hus, vi kutar in.
- Hej, ni måste hjälpa oss, det är en lång historia men vår kompis har blivit skjuten, fort snälla!
- Vänta, ni är ju dem där från nyheterna? Säger kvinnan.
- Ja men vi har inte tid att snacka nu, ring ambulans, det är bråttom! Skriker jag. I nästa sekund ringer dem ambulansen och vi får åka iväg i deras bil till platsen där Niall, Linnea och Louis var i full gas..
- vi ringer polisen också. Säger mannen och ringer upp polisen, sen kutar vi ut från bilen iväg till dem, tjejen har sjukhuslådan med sig, det första jag ser är Louis som står och klämmer på hans mage och Linnea som ger honom luft.
- Ambulansen kommer och tar över snart, säger tjejen och hjälper Louis och Linnea, i nästa stund kommer ambulansen.
Louis perspektiv: Allt gick så fort, ambulansen tog över och polisen kom också.
- vi måste snacka med er, vad har hänt? Frågar dem.
- Vi har inte tid nu, vi måste följa med vår bästa vän till sjukhuset. Skriker Zayn och innan vi hinner blinka åker vi iväg med ambulansen. Det var riktigt hemskt att titta på medan ambulansmännen höll på med Niall, jag tog tag Linneas hand och klämde den hårt. Ingen orkade säga någonting, alla var bara tysta. Linnea hade fått lånat någon rock, och var iallafall trots alla omständigheter lika söt som alltid.
- Du, det kommer bli bra. Säger jag och kollar rätt in i hennes ögon, hon klämmer fram ett litet leende.
Sen går allt så fort igen, ambulansmännen skyndar sig in i full fart och bär in Niall på bår, vi springer efter, men får inte gå in i rummet dock såklart. vi får sätta oss utanför och bara vänta. Jag kollar mig runt och inser att det var dethär sjukhuset jag satt på med Linnea förra gången också. Någon specialperson kommer och snackar med oss, vi får gå in i något rum och blir inlindade i filtar, jag sätter mig nära Linnea, egentligen orkar ingen prata, vi alla ville ju bara veta, hur det kommer gå för Niall.
- Ni borde iallafall ringa hem till era föräldrar och tala om att ni lever och för alla era fans sen också. Säger hon.
Det sticker till lite i hjärtat när hon säger så, mamma och pappa har jag inte pratat med på evigheter, dem har säkert suttit hemma och bara oroat sig och alla fans, hur var det med dem?
- Det finns telefon där, säger hon och pekar medan hon häller upp lite varm choklad i ett par koppar.
Sen ringer alla hem, även Linnea men det är ingen som svarar för henne.
- Vill du åka hem? Frågar mamma, efter en stunds snack. Hem? Det var så långt borta, alldeles för långt borta, dethär
var hem nu, även fast jag bara hade varit här i några dagar, det var något ändå som fick mig att känna mig som hemma, eller kanske inte hemma men det kändes rätt och det måste vara Linnea, jag kunde inte åka hem nu, det gick bara inte, men jag skulle göra vad som helst för att mamma och pappa skulle komma hit istället, till andra sidan jordklotet.
- Nej , jag kan inte, kom hit! Klämmer jag ur mig utan att riktigt tänka. Sen snackar vi lite till och lägger på, allt känns helt plötsligt mycket bättre, men oron för Niall går inte att beskriva.
Linneas perspektiv:
Lättnaden som uppstår när pappa äntligen svarar går inte att beskriva.
- Eh hej, det är jag. Stammar jag fram.
- Ja, jag är okej, jag är på sjukhuset, du vet samma som Mathilda var på, jag lever, allt är bra nu...nästan, det har hänt mycket och jag kan inte ta det på telefon, jag får nästan tvinga ut mig svaren.
- Jag kommer direkt. Säger pappa.
Jag ser att en läkare kommer in i från rummet, hjärtat stannar för en liten stund, vad hade hon att säga? Jag tar lite
extra hårt i Louis hand och tar ett djupt andetag.
- Hur mår han? Frågar Harry.
- Vi har genomgått en operation, men är rädda för att vi måste göra ytterligare ett ingrepp, det brukar för det mesta fall gå bra men...
- Meen? Säger Louis och kollar på läkaren med en iskall, sammanbiten blick.
- Jag kan inte lova något, läget hade kunnat vara bättre, men vi ska göra vad vi kan, men det kommer nog gå bra. Säger hon och går i från rummet. Ingen kunde hålla sig längre, alla bröt ihop tottalt, sen bara satt vi där, allihopa nära varandra, och kramades i en stor gruppkram ''läget hade kunnat vara bättre'' räckte inte, det skulle vara bra, allt skulle ju vara bra nu.
Att se pappa komma in i rummet gjorde mig iallafall lite gladare, att hoppa upp och krama om hans famn, precis så som man gjorde när man var fyra, var helt fantastiskt. Vi satt länge och snackade, både ensamma och med killarna, jag tyckte synd om killarna som inte hade någon förälder här, jag hade gärnat velat ha mamma här också.
Denhär dagen har vart den längsta dagen i mitt liv.
- Vi borde åka hem nu. Säger pappa och kollar mot mig.
- Men pappa, jag kan inte lämna Niall och demhär killarna nu, du får åka hem utan mig, jag kommer sen, jag mår bra.
- Men jag kan inte tillåta det Sophie efter det du har gått igenom, dem kan väll höra av sig hur det går med Niall och du känner ju honom ändå knappt.
- Snälla pappa, du anar inte hur sjukt nära man kommer varandra efter en sådanhär händelse, snälla?
Efter en stund gav han med sig, jag kramade om honom lite extra och sen försvann han.
Vi satt där ett tag innan läkaren åter kom in.
- Läget är stabilt, operationen har gått bra, men han är inte vaken, och får inte besökas en, det kan ta allt från timmar till veckor, innan han vaknar, om han vaknar, men som det är nu så ser det ut så.
LÄTTNAD när hon sa det sista!
- Det var tur att första hjälpen var ute i god tid, vore det inte för det hade han inte längre funnits vid liv. Säger läkaren och kollar mot oss, sen går hon ut.
Louis perspektiv:
Zayn, Harry och Liam kollar mot mig och Linnea.
- Linnea räddade Nialls liv, Säger jag och kollar henne rätt in i ögonen, sen kollar jag mot dem andra.
- Men det är inte ens säkert, och förresten så gjorde du också första hjälpen, vi gjorde det tillsammans. Säger hon lite blygt.
- Ja men jag kunde ingenting, det var bara en sak jag kom ihåg från detdär, du sa ju resten, jag hade inte kunnat det, du är en hjälte! säger jag till henne igen, jag ser hur hon börjar rodna lite.
- Vill du veta vem som är hjälte? Jo, killen som bar en tung, skjuten kille på ryggen, samtidigt som han själv var svag och sprang för livet med honom på sina axlar. Säger hon och kollar mot mig.
- Ja men det var du som fick ut oss därifrån överhuvudtaget. Fyller jag i.
- Men guys, ni är hjältar båda två, okej? säger Zayn och suckar lite, Harry och Liam suckar också, och för första gången på väldigt länge börjar vi skratta, sen blir allt sådär tyst och allvarligt igen.
- Men det är ändå mitt fel allt detdär med pengarna. Säger Linnea olyckligt och kollar ner i golvet.
- Det är det inte, du har inte gjort någonting och har inget att be om ursäkt för, förresten behöver jag inte dedär pengarna när jag har dig. Säger jag. Vänta, vad sa jag nyss? Sa jag att jag hade Linnea, varför sa jag så? Jag kände hur alla spände sina blickar emot mig, Linnea sa ingenting. Fan också.
- Det börjar bli lite drygt att sitta här, kan vi inte gå ner, till detdär cafeét typ? Frågar jag efter en stund.
- Visst jag hänkar på, fast klockan har blivit mitt i natten så jag tror inte direkt att det är öppet, men skitsamma. Säger Linnea och reser sig upp, hon tar med sig filten och jag gör lika dant.
- Ska ni me eller? Frågar jag och dem nickar ett nej.
- vi stannar här, säger Liam och blinkar med ena ögat. Jag flinar lite tillbaka sen går vi iväg, utan att säga något, vi bara går och håller i varandras händer. Vi tar hissen ner till undervåningen där cafeet är. Det är väldigt dött där, men vi slår oss ner på stolarna, vid det bordet vi hade suttit vid förra gången, precis samma, betydde det någonting eller?
- Du, hur mår du egentligen, är du okej? Frågar hon lite försiktigt.
- Jag har väll mått bättre, Niall är ju en av mina bästa vänner liksom, och att veta att jag utsattit dig för denhär skiten gör ju inte saken bättre, hur mår...du? Svarar jag. Hon kollar ner i golvet.
- Jag förstår det, men det kommer nog bli bra med Niall. det känns så, tänk inte på det, för jag är glad ändå att jag har träffat dig, och jag mår faktiskt bra, nu...nu... när du är här. Säger hon och sen kollar hon mig rätt in i ögonen.
Menade hon verkligen vad hon sa? Jag kunde inte riktigt få in orden i min hjärna.
- Du får mig att må bra också, du är väldigt speciell Linnea, inte alls som andra tjejer.
- Du är speciell, du är en underbar person, Louis.
- Det känns som evigheter sen vi satt här, tycker du inte? Säger jag mitt i alltihop och hon nickar. Jag tror varken hon eller
jag kunde få in att det bara var några dagar sen, det känns som åratal, som att så mycket har hänt sen dess, att allt detta hade hänt på bara några dagar var obeskrivligt, det gick inte att fatta.
- Precis här satt vi också, men jag måste fråga, vad menade du, med detdär du sa där uppe? Frågar Linnea blygt och jag ler mot henne.
- Alltså förlåt, jag sa bara utan att tänka, men jag hade velat dett det var så svarar jag lite blygt, sen blir det tyst en stund.
Linneas perspektiv:
Hade Louis nyss sagt att han menade att han ville ha mig? Eller vad menade han? Och varför sa han förlåt för?
Jag kände honom knappt egentligen, men han var den speciellaste personen jag någonsin träffats, han betydde så sjukt mycket och det kändes som att jag hade känt honom sen barnsben, han kändes inte som One Direction Louis,
det var inte det jag tog han som, han var bara Louis, den underbara Louis.
- Men, jag tycker verkligen om dig, jättemycket, och jag hade också velat det, svarar jag.
3, 2, 1 och hans läppar var tryckta mot mina, det kändes så rätt, men något inom mig sa att det var fel, dem cirka 3
sekunderna han hann kyssa mig var de tre bästa sekunderna i mitt liv, ändå backade jag undan. Jag kollade sorgset emot honom, han såg riktigt sårad ut.
- Förlåt, jag kunde inte hålla mig. Säger han och kollar olyckligt mot mig.
- Du ska inte säga förlåt, du är underbar och detdär var underbart, men...
- Ja, jag fattar, jag är inte bra för dig och jag skulle bara utsätta dig för massa skit, det var bara ego av mig att kyssa dig, förlåt.
- Men sluta, det är inte så det är, det är bara det att... du är här i USA på turne i 3 veckor, sen åker du hem till London, jag åker hem till Sverige efter sommaren, det skulle göra så ont att du vet.. behöva lämna dig varje gång, det är så stora distanser och vi skulle aldrig kunna träffas, men jag skulle göra vad som helst för att det skulle funka. Säger jag och känner hur jag börjar gråta, jag ville ju dethär, varför gjorde jag såhär? Det var ju dethär som egentligen inte fick hända,
jag hade lovat mig själv innan jag åkt ifrån Sverige att jag inte skulle gå och bli kär i USA, men det löftet gick inte att hålla. Han tar ett djupt andetag
.
- Jag skulle göra vad som helst för att det skulle funka också, för du är en väldigt speciell tjej och jag gillar dig jättemycket, skulle kunna offra allt bara för att vara med dig, och jag vet att vi knappt känner varandra och att jag säkert går sjukt fort fram och är en idiot som tycker och känner såhär, men det är ren sanning.
Nu kunde inte jag hålla mig längre, han var så söt, så perfekt, han var allt. Jag tryckte mina läppar mot Louis och vi möttes i den mest perfekta kyssen. Ingen backade undan, allt var perfekt, det pirrade i hela kroppen, dethär var rätt,
det var här, med Louis jag ville vara. Livet var så underbart.!
Kommentarer
Sanna
Mer mer mer, det här är den mest spännande novellen kg har läst i hela mitt liv! :)
Trackback
