Little things kapitel 7
''I don't want to put all my shit on you, I think we should talk about something else'' föreslår jag.
''No, we want to hear. It must be horrible to not talk about this with anyone, so keep talking, we listen'' säger han och Stan nickar instämmande.
'Everyday 'I pretend that I'm someone I'm not, until I came here, I don't know why, maybe it's because I'm so scared of this place and I mean, I started crying and was..just me..from the start, so yeeah..''
''But why? I mean, you're a really cute and funny girl, why are you feeling like that? What happened?'' Säger Louis, nu med dendär änglalika rösten.
Jag suckar och känner hur tårarna håller på att pressas fram återigen, men jag håller tillbaka. Jag kollar rakt in i Louis blåa ögon. Vad var det med honom egentligen? Han gav mig så konstiga och främmande känslor, jag förstår inte. Med Stan var det också något, men det var ändå inte samma sak. Jag förstod inte. Jag skakar på huvudet. Vad skulle jag säga? För att slingra bort det hela lite så kommer jag på den genealiska idén att fråga dem något.
'' I think it's your turn to say something now, If i tell you my whole life story, should you guys tell me a little bit about you too'' Säger jag och kollar på dem båda. Stan rycker lite lätt på axlarna.
''Well..There's not so much to say about me, I'm a really ordinary guy I think, who like to play football'' svarar han.
''and who likes to drink tea?'' Frågar jag med ett litet flin. Han kollar förvånat på mig.
''Tea is good, everyone likes tea'' svarar han som om det vore en självklarhet, jag skrattar lite igen.
''What about you then..Louis, you like tea too?'' Frågar jag och vänder min blick mot honom.
''Ofcourse, everyone does'' svarar han, nästan lite missnöjt av någon anledning.
Jag flinar lite igen, det var lätt att göra det när man var runt dehär killarna. Aldrig att jag hade snackat om te med några killar förut och det var ju bara ett tydligt bevis på att det är helt annorlunda här än i America. Killarna i America snackade väll bara om alla cheerleaders på skolan och om vilka de skulle knulla här näst.
''Something more Louis? You want me to tell you alot things about me, but you say nothing about you'' säger jag lite irriterat. För det var ju sant.
'It's because I don't have much to say, but..I really like music, I sing alot'' säger han.
''He's in a band actually'' säger Stan och Louis kollar på honom som om att det var något han inte fick säga.
Jag kollar på Louis igen. VAD FAN? Är han känd eller något. Jag tyckte ju att jag kände igen honom.
''A famous band or something? I though I recongnized you'' säger jag lite schärrat.
''No not really, I don't think you do, I was in the british x factor but we haven't realised a singel yet'' säger han.
Det skriker det inom mig. THE BRITISH FUCKING X FACTOR. Det är ju han, en av killarna som sjunger dendär låten TORN som jag älskade. Hur fan kunde jag inte tänka på det innan? Jag var ju inget megastort fan direkt, jag hade ju bara nördat Torn hela tiden, ingen av de andra låtarna, men jag hade ju ändå sett klippet på dem när det uppträdde och visste hur dem såg ut, även om han såg lite annorlunda ut nu... FAN, dethär händer inte. Veriasionen av Torn som jag har lyssnat på så många gånger. Det var som att flera pusselbitar föll på plats. Det är ju han som stod mittemellan den lockiga och den svarthåriga killen, han som hade halsduk på sig och pottfrilla. Jag kan inte låta bli att le. Jag hade ju velat dethär, att få träffa killarna eller någon av killarna som sjöng Torn och på något sätt få tacka för den grymt fina versionen, som har hjälpt mig på sätt och vis. Louis från One Direction, för det var så bandet hette om jag minns rätt. Klart det är han.
''Why are you smiling so much? I mean, it's a good thing to do, but I wounder why'' säger Louis busigt.
''Because...you're one of the guys singing Torn, right?'' Frågar jag, han kollar på mig häpet.
''Well..yeah, we sang that song..'' börjar han.
''At bootcamp and in the final, right?'' avbryter jag honom. Han kollar på mig med ett leende.
''How do you know that? I mean, you're american, it's not like we're world famous'' skrattar han.
''My sister used to love X factor, she called me every week and told me about the program'' svarar jag.
''So..are your sister from here?'' Frågar Stan helt plötsligt, som såg lite utstött ut från konversationen.
''Ehm..kind of.. Or she's from Sweden from the start, but dad got a job here, so they moved to London'' förklarar jag.
''And then she was wahtching X factor and became a fan of One Direction, and talked about us with you, and that's why you know me?'' Fyller Louis i. Jag kollar ner på mina händer, vill inte möta hans blick. Det var ju inte riktigt så det var, hon var ju redan död då, sorgligt nog.
''Are you from Sweden from the start too?'' Frågar Stan. Jag fortsätter att ha blicken fast vid mina händer.
Fan, dethär var väldigt känsligt och svårt att prata om. Vad fan ska jag göra? Jag kollar upp igen och möter dedär blåa, snälla ögonen. Jag vet inte om det kanske var det faktum att Louis faktiskt var en av killarna som sjöng Torn som gjorde honom så speciell. Jag hade lyssnat på deras version av Torn i de tuffaste tiderna och den fick mig alltid liksom att känna mig...säkrare. Trots att det var en låt om smärta, så var den liksom..helt lugnanade och perfekt på något vis, orginalet av låten var inte alls lika bra. Men kanske det var det som gjorde att det faktiskt kändes så bra att prata med honom. Det kändes okej liksom.
''No Louis, my sister didn't watched X factor that year , but all her talk about X factor from the year before rubbed of a little bit one me. so I searched you up on youtube, I found Rebecca Ferguson too, she was really good as well, but Torn has been my favourite song for a long time and our version was even better, so Torn is the reason I recognize you'' svarar jag. Han ler lite svagt tillbaka.
''And no..I'm not from Sweden, my parents are seperate, my mum left my dad when I was born and she moved home to her home country with me, so she's american, and dad is swedish, and he took my big sister, but we don't have the same mum, her mum died in cancer, so my father sought soulace, and my mum was his soulace until she got tired of it, and moved home, to America, with me. But I used to visit them every summer'' svarar jag. Killarna kollar lite oförstånede på mig & jag förstår dem, för det är så mycket dem inte vet.
''But I don't get it, you living in America, and your dad and your sister lives in London, so what are you doing here in Doncaster? And who's William? Frågar Stan oförstående. Nu kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Äsch spela roll, de har redan sett mig gråta, så det gör ändå ingenting.
''I'm not here to visit my dad if that's what you think, we don't even have contact anymore. He's not even my dad anymore, I hate him, and I hate my sister as well! Gråtskriker jag. Det känns så bra, att för en gångs skull, prata ut, som att alla problem liksom rinner ur kroppen för en liten stund. Även fast jag vet att det jag sa inte var sant. Visst, jag var riktigt besvika på de båda, dem hade svikit mig och lämnat mig i sticket, men jag visste ändå att det inte var deras fel..utan det var dendär JÄVLA William! Jag ska fan döda honom, detdär jävla svinet!
''I'm sure you're not, they're your family'' säger Louis. Jag skakar på huvudet.
''they were my family, but not anymore! My dad started drinking, and then he ignored me, when I needed him the most. He was always there for me, even thought we did not meet eachother as often that we would like, but i knew he was there, until he started drinking'' säger jag, lite mer lugnt denna gång.
Louis perspektiv: Jag tyckte verkligen inte om att se henne så ledsen, även om det var det som på något vis symboliserade henne. Hon var väldigt intressant på något vis, så annorlunda. Hon visade så mycket känslor och det gladde mig, för då kändes det som man fick lära känna henne på ett väldigt äkta vis liksom. Hon kändes så äkta, så ärlig liksom och jag tror verkligen att hon behövde prata om dethär. Jag brydde mig faktiskt.
Jag ville visa att jag brydde mig också. Visst, jag känner inte henne och grejer, men efter allt jag och Stan liksom har upplevt med henne på så kort tid så kändes det faktiskt som man kände henne, även om jag visste att det fanns så mycket vi inte visste om henne. Men det kanske är just det, att hon har så mycket att förmedla, som gör henne så intressant och annorlunda, för hon är definitivt inte som alla andra.
''I'm so sorry, but what about your sister then?'' Frågar Stan. Jag kollar på Ariana, jag ser hur hennes ögon mörknar ännu mer. Som att sorgen som redan funnits där bara blir ännu större. Ett lager till med sorg.
''She...She....she...killed herself'' *Tystnad*
Jag kollar på henne, hon hade verkligen inte haft ett lätt liv. Jag tyckte det var jättejobbigt när mina föräldrar skiljde sig och klagade över småsaker, dethär var något helt annorlunda. Man kunde se på henne hur ont det gjorde för henne, hur mycket allt dethär hade skadat henne & det gjorde liksom ont i en själv att få se det.
''I'm so sorry'' svarar både Stan och jag. Jag reser mig upp från stolen för att gå och ge henne en kram, det ser ut som hon behöver det. Utan att säga något besvarar hon kramen och då står vi sådär en stund. Hon släpper ut alla känslor och gråter i min famn. Det känns så oerhöt sorligt alltihiop att jag nästan börjar gråta själv.
''Scch, It's okay'' tröstar jag och slänger en blick på Stan, han ser också väldigt tagen ut liksom.
''Nothing is okay'' snyftar hon.
''The reason why dad started drinking was because of Mirandas suicide...And...'' hackar hon.
Jag sätter min tumme för hennes mun. Stackarn skakar ju pågrund av dethär, även om jag är nyfiken och bara vill veta mer, så måste jag ju tänka på henne också. Hon ska inte behöva berätta mer, det räcker nu.
''Sssch, it's okay, take it easy and breath, you don't have to say something more'' säger jag.
Arianas perspektiv:
Jag har verkligen aldrig varit i denhär situationen förut. Så många känslor som bara har legat och tryckt i flera år bara forsar ut genom min kropp. Det känns så främmande, men ändå så otroligt skönt. Louis armar kring mina får mig att känna mig starkare. Han håller om mig, så ömt på något vis. Ingen har någonsin hållt om mig och tröstat mig på ett sådant sätt förut. Jag kollar upp från hans famn, som jag gosat in mig i, medan tårarna har glidit ner ifrån mina bara kinder. Jag möter hans vackra, blåa ögon och hela min kropp pirrar när han säger:
'Sssch, it's okay, take it easy and breath, you don't have to say something more'' Hans röst är len som siden, så fin på något sätt...Som hela honom, Aldrig att jag har träffat något som honom förut. Han känns också på något vis så förstående och så himla..snäll, go, mysig och perfekt. Ja, perfekt är helt rätt ord.
Mitt inre skrattar åt mig och mina tankar & för en gångs skull så förstår jag mitt inre. För vem är det jag försöker att lura egentligen? Mina tankar får det att låta som att Louis är the one and onely, den finaste i världen och någon jag är kär i. Men det vet jag, innerst inne att jag inte är såklart. Jag må vara dålig med kärlek, med tanke på att jag aldrig har kännt riktigt kärlek i hela mitt liv, för jag kann inte känna sånt, allt jag kan känna är sorg och smärta, men jag är iallafall tillräckligt bra för att veta att man inte kan bli kär i någon man bara har träffat en gång. Riktig kärlek tar tid, speciellt för mig, oändlig tid, eftersom jag aldrig kommer att få uppleva det, med tanke på att jag helt enkelt inte kan. Mina löjliga tankar om Louis perfektion är bara ett tydligt bevis på att jag söker tröst. Och han tröstar mig ju. Ingen har gjort det förut, eftersom jag aldrig har berättat hur det är egentligen. Jag är bara precis lika idiotisk som min pappa var mot min mamma en gång i tiden. Man sörjde någon, så man utnyttjade någon annan. Pappa inbillade ju sig att mamma betydde något för honom, men han sörjde ju bara hans ex egentligen. Därför tänkte jag göra exakt samma sak. För att jag är dum, ful och allmänt konstig och idiotisk, och för att Louis, som enligt min sorg och smärta har de mest perfektaste ögonen i hela världen och är den mest perfekta människan justnu. Egentligen är hans ögon ganska vanligt blåa, egentligen är han väll bara som en helt vanlig, engelsk kille, ända skillnaden är väll att han har varit med i X factor... Men sorgen och smärtan inuti mig lurar mig, till att göra något helt idiotiskt. Det får vara ursäkten. Jag lutar mig längre fram och möter Louis läppar. Världen stannar för en liten stund och det känns som det bara är han och jag på hela jordklotet. Att Stan sitter i soffan bredvid och att det finns flera miljoner människor och flera miljoner problem där ute existerar inte. För i några sekunder är det bara han och jag, emot hela världen. Aldrig att jag visste att sorg och smärta kunde få en att känna sig såhär. Jag måste varit extremt , hysteriskt ledsen och skadad, eftersom att jag aldrig, någonsin, i hela mitt liv, har kännt mig såhär och då har jag ändå gjort samma sak med Eric miljontals gånger. Pain, is a good thing.
K O M M E N T E R A för nästa kapitel!
en liten sammanfattning då om ni inte har hängt med: Arainas pappa träffade Arianas mamma under tiden då han fortfarande sörjde sitt ex, som hade dött i cancer, han hade vid den tiden, redan ett barn, Miranda. Tillslut tröttnade Arianas mamma, det var vid tiden då Ariana precis blivit född. Så hon stack, hon flyttade hem till sitt hemland USA igen och där bor Ariana och hon nu. Arianas pappa och hennes syster bodde i Sverige i flera år, men flyttade sedan till England där han hade fått jobb. Ariana hälsade på dem varje sommar. I England träffade Miranda William. Och vad nu denna William har gjort, framgår senare i novellen. Men vi alla vet ju att Miranda har tagit självmord, och i första kapitlet, stod det ju i självmordsbrevet något om William. Så något är det ju han har gjort, kanse att han har gjort Ariana något också. Ni får läsa vidare helt enkelt för att få svar på frågorna, men först kommentera!
Little things kapitel 6
Vi hade tagit på någon komedi så vi kunde få skrata lite. Killarna var oroliga för att jag inte skulle gilla filmen eftersom det kanske var en film med lite typsikt killhumor, men jag satt och garvade så mycket att det vred sig i magen på mig. Vi hade tagit fram chips och coca cola som vi satt och tjockade i oss. Alllt kändes så knasigt, det kändes liksom så rätt och jag var inte van vid att saker och ting kändes rätt, så därför kändes allt så knasigt. Dem var väldigt lättsamma dehär två grabbarna vilket var väldigt skönt. Eftertexterna började rulla och chipskålen var tom.
''So What we are gonna do now then?'' Frågar Stan. Jag rycker lite lätt på axlarna. Louis verkar hitta en lösning ganska så snabbt. Han slår till Stan på ryggen och sen är brottningsmatchen igång. Så typiskt killar, jag tror inte ens att dem tänkte på att jag var där. Men det var väldigt underhållande att kolla på. Jag skrattar till lite, det ser ju ganska kul ut. Stan kollar upp på mig och börjar skratta han också.
''Louis, we maybe should do something else, you know..we have a girl here'' säger han och puttar bort Louis, så han lyckas hamna på golvet. Jag skrattar igen och denhär gången kan jag verkligen inte sluta. Jävla klant, tänker jag, precis som mig alltså.
''Eeey stop lauging'' säger han med dendär rösten. Jag gör inte som han säger, jag börjar skratta mer istället.
Han kollar först tveksamt på mig, sen tar han tag i en kudde ifrån soffan och kastar den på mig. Först blir jag lite förvånad, sen kastar jag tillbaka kudden och sen är kuddkriket i full gång. Vi är väldigt löjliga egentligen. Jag är 17, snart 18 år och Louis och Stan hade jag fått reda på var ett år äldre än mig, ändå kastade vi kuddar på varandra.
Men vad fan, jag brukar inte ha kul annars, jag kan väll ha det för en gångs skull. Kuddkriget går överstyr, jag halvsittligger i Stans knä och Louis halvsittligger på mig, samtidigt som vi slår varandra med massa kuddar. Inget fel med det om ni frågar mig, närhet är ju en ganska bra medicin här i livet. Däremot vet jag inte om dem tänkte det samma, eftersom det började bli ganska så varmt att vara så närgångna, så jag kände hur jag svettades innanför min munktröja. Till min lättnad så tror jag att killarna hade samma problem. Därför tog jag av mig min tröja, men jag ångrade mig så fort jag såg vart Stans och Louis blickar fastnade när jag återigen lyfte på armen för att slå till deras ryggar med kudden. Mina skärsår på underarmen. FAAAAN! Jag har ju alltid lyckats med att dölja det så bra, fan, fan, fan. Louis ger mig dendär blicken igen, som jag verkligen inte vet vad den betyder, Stan kollar också på mig, precis när det ser ut som Louis ska öppna munnen för att säga något så ringer telefonen, till min lättnad.
''Hi mum'' svarar jag och gör ett tecken till killarna att vara tysta.
Louis perspektiv: Jag visste det, det hade jag vetat hela tiden. Denhär tjejen bär på några hemligheter och hon mår inte bra. Hon hade redan visat mycket känslor för oss, både glädje när hon skrattat, tårar och aggresion. Hon var verkligen inte som alla andra tjejer. Men hon var cool, annorlunda på ett coolt sätt liksom. Men hon var alldeles för unik för att gå runt med skärsår på armarna. Varför reagerade hon som hon gjorde vid rummet, varför började hon gråta när han dendär William inte bodde här? Vad menar egentligen hennes ögon på sättet de uttrycker sig? Vilken åker egentligen ända från Amerika för att ''kanske'' träffa någon William? Alldeles själv dessutom? Jag hade så många frågor jag skulle vilja fråga, men det vore väll mest bara underligt och säkert också väldigt jobbigt för henne. Vi känner inte varandra ens, även om det känns som vi gör det, litegrann iallafall. En sak är säker - jag har iallafall ALDRIG träffat en sådan sjukt annorlunda och spännande tjej tidigare.
''yes mom, I'm at Cheryls place now'' säger hon i telefonen till sin moder. Cheryl, vem är det nu då?
''yes, mmm, everything is fine, bye'' säger hon, innan hon trycker bort samtalet.
Arianas perspektiv:
Jag trycker bort samtale och suckar och möts sedan av deras blickar igen. Det blir lite stelt och ingen vet nog riktigt vad den ska säga. Fan, varför skulle jag ta av mig tröjan över huvudtaget? Och vad var det Louis tänkte fråga innan mamma ringde? Aja, lika bra att inte veta kanske. Jag tar på mig tröjan igen.
''Seriously guys, I haven't taken off my bra, so please don't look at me like that'' säger jag och himlar med ögonen. Jag kan liksom se på Louis att han tänker fråga dendär frågan ''WHY?'' Jag hatade när folk frågade den frågan, till vad som helst, för det finns liksom inget svar, det bara är så, jag bara gör så... Fast vänta, ingen har någonsin frågat eftersom ingen vet om det, förutom några personer från Detroit, men där mådde ju alla skit, ingen frågade något, man bara lät det vara. Men jag kunde tänkte mig att om någon hade frågat så hade jag inte haft något svar.
''Don't even ask me why Louis, I just do it'' säger jag med ännu en suck. Glädjen som fanns inuti mig för en liten stund sen är som bortblåst.
''Don't do that'' säger Stan, antagligen i brist på annat att säga. Jag skrattar lite hånfullt.
''I hate it when people tell me what to do and not to do, like they're my my uncle or something'' svarar jag.
UNCLE, ja självklart ville jag inte nämna ordet father, det var alldeles för känsligt.
''He said it just to be nice, and not father then? Säger Louis. Dendär änglalika rösten existerar inte längre. Nu skär sig bara meningen i mitt huvud antagligen för att father mixades ihop i meningen. Jag känner hur ilskan stiger genom kroppen. Jag brukar inte bli förbannad särskilt ofta, jag brukar bara bli ledsen och deppig, men dethär var ett väldigt känsligt område som dem inte hade något med att göra.
''no...'' är allt jag får fram. Jag fattar inte vad det är med mina humörsvängningar idag. Louis suckar.
''You came all the way from America all alone and looking for someone William, you react like it was a murderer in the room and you go from being happy to angry in one secound, and you cut yourself, you lie to your mother. What are you really going to do here Ari? And Ari..Is this even your real name? We don't know anything about you, please tell us a little, and who is William? I understand if you don't wanna talk about it, but you most understand that we're really curious, and I don't know If we dare to put you on a train to Wendover before we know something''
ASSÅ VADFAN? Ilskan stiger sig ännu högre upp i kroppen. Varför bryr han sig? Han känner förfan inte ens mig. INGEN GÖR DET! BARA JAG! JAG HATAR PERSONER SOM SKA LÄGGA SIG I! Jag tar tillbaka allt detdär jag tänkte om att han var schysst och rolig, han är ju för fan bara dryg som tror att han kan komma och fråga ut mig hur som helst. som värsta polisförhöret eller någonting. Jag fnyser till och försöker sansa mig lite.
''Why are you even care? I don't even know you, so shut the fuck up, don't worry about me I can take care of myself'' får jag ur mig. Fan, ännu en gång tog jag ur min aggression, jag som ska sova här och allt. Kan jag inte fö''You came all the way from America all alone and looking for some William, you react like it was a murderer in the room and you go from being happy to angry in one secound, and you cut yourself, What are you really going to do here Ari? Is Ary even your real name? We don't know anything about you, please tell us a little, and who is this William? I understand if you don't wanna talk about it, but you most understand that we're really curius, and I don't know If we dare to put you on a train to Wendover before we know anythingrsöka vara snäll, bara lite grann iallafall. För en jävla natt liksom? Tydligen inte. Louis håller upp sina händer.
''''I'm sorry then. but I thought we were trying to get to know each other, I mean I thought you're funny and that we was having a good time and I want to get to know you better, but it's clear we can't get to know eachother if we don't tell something about us'' säger han. Jag suckar igen. Han har ju rätt egentligen. Så kul som jag har haft med Stan och Louis idag har jag nog aldrig haft med någon annan. Vi har skrattat massor och jag har liksom varit mig själv, jag ville egentligen lära känna dem båda ännu bättre för allt kändes så bra med dem. Men jag borde verkligen inte ens tänka den tanken. Vissa människor verkar snälla men är rena raka motstasen, det har jag fått lära mig och jag...ja jag är bara ett problembarn. Hur Louis ens kan tycka att jag är rolig är ett mysterium. Hade jag varit dem så hade jag slängt ut mig från huset för längesedan, för det är bara fel med mig. Allt som kritsar kring mig och jag själv är bara ett stort fail. Ett komplicerad jävla fail. Jag suckar ännu en gång och drar frustrerat mina händer genom mitt bruna hår. Kanske jag borde berätta något, bara för att dem vill.
Annars kan jag ju alltid ljuga ihop något som jag alltid brukar göra. Men något kanske jag kan säga.
''I'm so sorry for being so...well I don't know how I am, but like I said before, everything is just complicated, and I think you guys are funny too, so..ask me something then, but I don't know if I'm gonna answer it, maybe, säger jag med ännu en suck. Det var ett jävligt sucknde för min del.
''And Ariana, by the way, that's my real name, but everyone call me Ari'' fyller jag i med ett litet leende.
''Ok Ariana, who is William? Frågar Louis med ett leende. Det hugger till lite i magen på mig.
''And why are you cutting yourself, I mean, there must be a reasoon?'' Fyller Stan i. Huggtag i magen igen.
Sen vet jag faktiskt inte riktigt vad som händer. På något sätt lägger sig ett lugn långt nere i min mage. Kanske jag kunde berätta någonting ändå, någonting som jag inte hade berättat för någon där hemma. Mina kompisar i Amerika har aldrig ens hört talas om någon William eller om hur dåligt jag mår. Men dessa killar vet mitt riktiga jag & kanske det är det som gör det så enkelt. Självklart kommer jag inte berätta hela min livshistoria, men något - bara för att jag kan & det har jag kännt att jag aldrig riktigt har kunnat förut & det är ett stort steg för mig.
Men William, skulle jag verkligen berätta om honom? Kanske, lite... Men jag kan ju börja med Stans fråga.
''Stan, it's really hard to explain..but have you ever felt so alone? So numb that you cant feel anything? One way to see if you are aliver or visatable to others was to cut. But since this feeling wouldn't go away I didn't stop. No matter how many friends you have, I actually have many friends at home, but none of them knows who I am, what I've been through och nothling like that, I don't want that either, I just want to feel whole again, but It will never happend. I kind of like..hate everything and what I hate the most is myself, I'm not even me anymore..
Jag vet inte var jag får luft ifrån. Det är helt absurt att jag faktiskt sitter och säger dethär, för dem.. Men det känns, nästan bra..på något vis. Jag suckar igen, Stan och Louis ser ganska mållösa ut, jag förstår dem, för vad ska man säga egentligen?
''I don't want to put all my shit on you, I think we should talk about something else'' föreslår jag.
''No, we want to hear. It must be horrible to not talk about this with anyone, so keep talking, we listen'' säger han och Stan nickar instämmande.
'Everyday 'I pretend that I'm someone I'm not, until I came here, I don't know why, maybe it's because I'm so scared of this place and I mean, I started crying and was..just me..from the start, so yeeah..''
''But why? I mean, you're a really cute and funny girl, why are you feeling like that? What happened?'' Säger Louis, nu med dendär änglalika rösten.
What happened? Everything happened
HOHOHO blev inte ett dugg nöjd med kapitlet men jag hoppas att ni tyckte det vart ok iallafall..
HOHOHO blev inte ett dugg nöjd med kapitlet men jag hoppas att ni tyckte det vart ok iallafall..
KOMMENTERA FÖR MERA (som vanligt) fina kommentarer jag fick på förra, haha ;)
Sååå...vad tror ni egentligen det är som har hänt? Det får ni reda på, så småning om.. HOHOHO spänning ;*
är så sjukt trött så orkar verkligen inte läsa igenom, så de e säkert massa stavfel och gramatikfel här och där, men jag hoppas ni överlever.. men som sagt KOMMENTERA!
Little things kapitel 5
Doften av te når mina näsborrar. Jag andas in och suckar ljuvligt, det luktar faktiskt riktigt gott. Jag smuttar lite grann på teet och känner hur värmen lägger sig på tungan, innan teet sjunker ner i min hals. Det var varmt och ljuvligt och jag tror att jag brände tungan.
''Do you want some milk or something?'' Frågar Stan. Jag skakar på huvudet, jag klarar mig nog.
Louis har tagit fram ett par cupcakes som jag hugger i, det smakar faktiskt riktigt gott, vilken tur jag hade, som kom till ett random hus där jag träffade två random personer som bjöd på random fika. Eller är verkligen han dendär Louis helt random? Jag möter hans blick en snabbis, nej, han är definitivt inte random, vad tusen är det med honom egentligen? Jag försöker skaka av mig tankarna och tar en bit av cupcaken istället. Det är lite pinsamt, ingen vet nog riktigt vad den ska säga, vi känner ju inte varandra. Tillslut bryter Louis tystnaden.
''Soooo..You're from America, so... what are you doing here in Doncaster?'' Frågan känns väldigt tillgjord när han frågar den. Jag slutar att tugga en stund. Vad tusan ska jag svara egentligen?
''Ehm..I'm here to meet William, you know, but he wasn't here'' Svarar jag idiotiskt.
Så fort jag säger hans namn så huggs det till lite i magen på mig. Louis kollar nästan lite oroligt på mig. Vad fan? Vad ska det betyda? Kunde han se att det var något? Eller vad var det frågan om?
'
'Who's William, your boyfriend?'' Frågar han.
Jag blir väldigt förvånad över hans fråga, dels för att det bara lät så dumt och dels för att han faktiskt inte har någonting med det att göra. Lite kul är det ju samtidigt, så pinsamt nog bara sprutar jag ut teet ur munnen. Självklart sprutar jag teet rätt på Louis också, som sitter mittemot mig. FAN, FAN, FAN! Jag vill bara sjunka genom jorden. Först står jag och gråter inför två främlingar, sen bjuder dem på fika och då sprutar jag te på en av dem. Bra jobbat Ari, bra jobbat säger min inre röst.
''Oh my god, I'm so sorry, shiiiiiit, ohmygosh this is so emberassing, I'm so so so so so sorry'' säger jag.
Till min lättnad börjar han att skratta, Stan skrattar han med. Sen att dem skrattar åt mig istället för med mig är ju en annan sak, men det spelar ingen roll. Mitt hjärta stannar upp för en liten stund när jag hör Louis skratt, det är nästan som en fin stämma, en sång.
'
'''Take it chill, it's okey'' svarar han emellan skrattattacken. Skrattet smitter av sig så jag börjar asgarva jag också, sen kan ingen av oss riktigt sluta, förrän Stans mamma kommer in i köket.
Louis perspektiv: Jag vet inte varför jag började garva så mycket, normaltsett hade jag väll inte blivit särskilt glad om någon sprutade te på mig. Men jag tyckte att skratta var en bra lösning eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle säga och jag ville inte göra det jobbigt för henne, hon såg ju ut att skämmas ihjäl ändå. Och så var det något mer, jag kunde se på henne att det var något speciellt, tjejen mådde inte bra, det var något som hennes ögon avslöjade. Stan asgarvar han också och tillslut hakar även Ari på. Hennes skratt...jag vet inte ens vad jag tycker om det, inget vanligt gällt tjejskratt, bara väldigt annorlunda, och speciellt, lika speciellt som hennes ögon. Vad är dethär för tjej egentligen? En tjej som åker ända från Amerika för att träffa någon William som ska ha bott här förut? Vem var han dendär William? Och varför reagerade Ari som hon gjorde när jag frågade om honom? Jag har ingen aning om varför jag tänkte på henne eller detdär. Jag känner henne inte och vi kommer antagligen inte lära känna varandra, men ändå. Hon var....spännande, liksom.
Tillslut kommer Stans mamma in i rummet.
''Sounds like you guys having a fun time'' säger hon med ett leende medan vi skrattar, samtidigt som hon häller upp lite te i en kopp åt sig själv, för att sedan slå sig ner bredvid Ari.
Arianas perspektiv:
Stans mamma slår sig ner bredvid mig och smuttar lite på sitt te. Hon ler ett varmt leende. Även fast jag knappt har pratat med henne så känner jag dendär varma mammakänslan. Hon har en stickad, gosig, mammig tröja på sig, luktar gott och känns bara sådär...allmänt mammig, allt såndär som min mamma inte är eller har. Hon fyller i alla delaljer som mammor har liksom, som andra kanske inte tänker på, eftersom det är så naturligt för dem. Men när man har en mamma som inte är särskilt mammig av sig, så lägger man märke till sånt. Jag tycker om min mamma, men ibland hade jag önskat att hon var lite mer som en...mamma.
''So what can I do for you? Stan told me You were looking for William?'' Frågar hon sådär vänligt.
Det hugger till lite i mig igen, William, William, jävla William.
''Ehm yeah, he lived here before and Stan told me you got to know him, so..ehm, I'm like wondering if you know were he lives now or something like that'' svarar jag.
''We're not really friends but we talked some when I was going to buy the house from him, he's a really nice and charming guy, I think he said that he would move to Wendover, it's a little place near London, but I don't know more than that'' svarar hon.
Nice and charmig guy, det är vad man tror från början, men egentligen är han rena jävla idioten.
''Okey, I have no idea where it is, but..you can go by train to get there?'' Frågar jag.
''Yes, from London'' svarar hon med ett leende. Jag kollar på klockan, hon börjar bli lite för mycket nu. Jag får åka dit imorgon eller något och se till att jag kan sova på något hotell inatt.
''I would love to talk more with you but I have to go, I'm already a little bit late ... by the way you can borrow my make up remolav, it's in the bathroom, cause you're a little bit black under your eyes'' säger hon och reser sig upp från stolen, häller ur det sista teet, säger hejdå och går iväg. Jag stryker mig lite lätt under ögonen och får ett svart sträck på fingret. Fan också, jag måste se helt hemsk ut, ännu en pinsam grej. Trots alla pinsamheter känns det ändå liksom bra, jag vet inte varför, men hans mamma utrsålade vänlighet och killarna är väldigt sköna. Fast dem tycker nog jag är värsta mongot & det är jag ju så isåfall tycker dem ju bara rätt.
''Why haven't you said anything about the mascara around my eyes, I really am embarassing'' säger jag lite bekymrat och reser mig upp från stolen. Dem börjar bara skratta. GREAT! Fast jag flinar lite jag också.
Att jag kan lyckas med att klanta till mig så förjävligt.
''Were is the toilet?'' Frågar jag.
''I show you'' säger Louis, med dendär änglalika rösten. Jag ler lite svagt mot honom. VÄNTA, VA? JAG LER, BARA SÅDÄR? UTAN ATT FEJKA? VAD FAN ÄR DET MED MIG IDAG EGENTLIGEN?
Vi går förbi toaletten som jag lätt hade kunnat hitta till själv om dem bara hade sagt ''bakom hörnet'' eller något, men Louis stoppar mig.
''Not this one, Stan have been there, which means It's not fun to be in there'' svarar han lite sarkastiskt. Jag börjar skratta, han också. OCH DETDÄR SKRATTAT,så så fint. Varför kändes det så välbekant? Varför kändes hela han som någon jag redan hade träffat? Vi går upp för trappan och sen är jag framme. Det är ingen rolig syn jag möts av när jag står framför ögonen kan jag säga, fyfan..jag ser verkligen hemsk ut. MASCARA + GRÅT + skratt är ingen bra kombination. Jag rotar fram sminkborttagningen och tar bort allting. Som vanligt blir jag lite röd i ansiktet efter att jag har tagit bort sminket. GREAT, nu kommer dem få se mig utan smink också.
Aja skitsamma, jag kommer ändå inte träffa dessa personer något mer sen, så det spelar ändå ingen roll.
När jag kommer ner igen så sitter Louis och Stan och skrattar. Det var ett väldigt skrattande för deras del.
Tänk om jag också kunde få skratta så mycket - och så ofta. Tanken slog mig att dem kanske hade sagt något om mig som dem började skratta åt.
''What are you guys laughing at?'' Frågar jag. Dem kollar upp på mig, Louis stannar lite längre med blicken, som att han granskar mig eller något. Tanken gör mig lite obekväm. Jag är inte van att folk gör så.
''Louis said a really boring joke'' säger Stan och himlar med ögonen.
Jag märker att Louis fortfarande kollar på mig och det är inte förrän Stan slår till honom lite lätt på benet som han slutar. Vad är det frågan om egentligen?
Louis perspektiv: Hennes ögon, det gick inte att inte kolla på dem. Det var som att just henns ögon, avslöjade massvis av saker - om henne. Även fast hon inte hade någon mascara på sig alls nu, så var dem ändå så enormt starka och så lysande. Hennes blåa färg var nog en ganska vanlig blå ögonfärg egentligen, så det var inte själva färgen det var frågan om , utan det var uttrycket hennes ögon gav ut. Vad tusen är det med denhär tjejen? Vem är hon? Vad kommer hon ifrån? Hur många hemligheter går hon runt och bär på? Jag brukar inte vara killen som kan läsa av andra människor, men med just henne kunde jag känna att det var något speciellt, något som var fel, något som inte stämde. Och jag ville gärna ta reda på vad. Det är inte förrän Stan slår till mig på mitt ben som jag vaknar upp ur mina filosofier.
''guys, do you know any hotels around? I think I have to go and check in somewhere, very soon'' säger hon.
''No, there aren't many hotels around here that is open'' ljuger jag. Det finns det visst det, men jag vill inte att hon ska åka, det känns fel bara att lämna en tjej med dedär ögonen, som att lämna en liten hundvalp ensam någonstans ute i djungeln.
''But Stans mum is supposed to sleep away tonigt, so you can probably sleep in her room if you want to, right Stan?'' fyller jag snabbt i. Stan nickar. Hon kollar med en lite förvånad och nästan rädd blick på oss.
Fan, detdär var säkert bara idiotiskt sakt, liksom, sova hos några främlingar, klart hon inte vill de, nu tycker hon säkert jag är helt psyco som bara kom på förslaget.
Arianas perspektiv:
Sova...här? Jag känner inte ens dehär två grabbarna, även om dem verkar schyssta så vet man ju aldrig. Men med tanke på att Stans mamma också verkade vara helt underbar så kanske..visst. För att hålla på att leta efter hotell känns ju mest bara jobbigt. Fast sova i Stans mammas säng? Det är ju bara absurt. Och om Stans mammas rum är det rummet vill jag verkligen inte ens sova där. Det skulle bara väcka massvis utav hemska minnen. Detdär förjävliga rummet där allting började.
''Ehm...It's to much to ask, and I don't even know you guys'' svarar jag lite ledsamt.
''you decide ofcourse, but It's not to much to ask, and maybe we could get to know eachother'' svarar Louis med ett leende.
Fan, Fan, fan. Jag vet ju att jag kommer svara ja. För att jag är så lat och inte orkar leta efter något hotell och för att jag faktiskt...gillar dehär killarna, utifrån det lilla jag har umgåtts med dem.. För att jag faktiskt vill lära känna dem, speciellt han..Louis, det är ju något med honom. Men jag borde verkligen säga nej. Man sover inte över hos främlingar, man gör bara inte det. Jag borde inte vilja lära känna dem häller, dels för att dem kan vara idioter och dels för att dem kan vara helt underbara och att vi kommer vilja fortsätta att träffas och då kommer det bara bli så jävla svårt när vi ska skiljas från varandra när jag åker hem igen. Fast varför skulle dem vilja lära känna någon som mig? Men uppenbarligen ville dem ju det, annars hade ju Louis aldrig sagt sådär.. FAN, FAN, FAN... säg nej nu Ariana, säg nej, var smart och säg nej..
'''Ehm ok then, just for tonight'' svarar jag med ett litet leende. Louis ler tillbaka.
''do you have any packing or something to get somewhere?'' Frågar Stan.
''Ehm..yes, in the garden, svarar jag. Dem gör någon konstig min och jag förstår dem. För vilken idiot ställer packning på någons gård liksom? Men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ju bara ställt det där så länge liksom. Jag mumlar något åt dem som jag inte tror att dem hör sen går jag utanför huset och hämtar min packning. Jag förstår mig inte på mig själv ibland alltså, vilken idiot sover över hos någon...bara sådär?
När jag kommer in hjälper Stan mig med min packning och vi går upp på övervåningen. Han visar mig runt lite, till min glädje är det väldigt omgjort här inne, som ett nytt hus. Men när han öppnar dörren till det rummet slår mitt hjärta en volt. Det är antagligen det ända i hela jävla huset som inte är omgjort. Sängen står på samma ställe, även om det är en annan säng, gardinerna är blåa och tapeterna är detsamma, ljusblåa, tillochmed detdär hålet på vänstra sidan av rummet är kvar, det ser exakt likadant ut. En flashback börjar startas i mitt huvud och jag grips av panik, jag stänger fort igen dörren och känner hur tårarna börjar hota i ögonvrån. Fan Ari, inte börja gråta nu igen och fan Ari, hur hade du tänkt att klara av natten egentligen, och fan vad dessa 2 killar måste tycka att du är konstig, störd och allmänt cp, och vet du vad? Dem tycker alldeles rätt - för det är du.
Det är min inre jävla röst som talar, KAN DEN INTE BARA KNIPA KÄFT? Stan kollar besvärat på mig.
JA STAN JAG VET ATT JAG ÄR KONSTIG, FUL OCH DUM I HUVUDET! Har jag lust att skrika, men jag behärskar mig.
''Ehm.. I'd rather sleep on the couch'' svarar jag så lugnt som möjligt. Louis har kommit uppför trappan nu också.
''What is wrong with this room?'' Frågar han lite skeptiskt, fan, nu verkar jag säkert otacksam.
''Nothing..I just... I'd rather sleep on the couch'' säger jag igen.
''But just so you know, this bed is really comfortable'' säger han och öppnar dörren till rummet igen.
''NO I'M NOT GONNA SLEEP IN HERE, NO MATTER WHAT YOU SAY!'' Skriker jag i panik och vänder mig om, för jag klarar inte av att se detdär jävla rummet. FAN OCKSÅ, vad är jag för människa egentligen?
Självklart kommer tårarna igen också... Jävla mongobarn jag är, Stan måste hata mig nu. Blev jag verkligen tvungen att skrika och bli så förbannad och ledsen? ÅÅÅÅH FUCK MY FEELINGS!
Jag springer ner för trappan och börjar ta på mig mina skor och min jacka.
''Where are you going?'' frågar Louis oroligt. Varför så oroligt?
''I don't know, somewhere, I can't stay here now, I'm so sorry I yelled, everything is just complicated , I'm sorry I bothered you guys from the start'' svarar jag, medans jag gråter. Stan har kommit ner nu också.
''But you don't have to go, you can sleep on the couch like you wanted'' säger Stan. Louis håller med.
Jag kollar förvånad på dem. Sådär säger dem antagligen bara för att jag är ledsen, egentligen vill dem att jag ska gå, för vem vill ha med mig att göra egentligen? Men eftersom att jag är trött, så orkar jag inte bry mig.
''Are you sure? You don't need to be nice to me just because I'm crying, I mean..I yelled at you Stan, for no reason and...börjar jag.
''There is probably a reason why you reacted the way you did, but we want you to stay, we can find something fun to do and just chillin'' säger Louis, med dendär änglalika rösten. Vore det inte för han, hade jag nog redan gått för längesen, men nej, han fick mig...att vilja stanna. Han var underlig, men härlig på något vis.
''If it's okay....''börjar jag
''YES IT IS! Säger dem och börjar skratta. Jag börjar skratta jag med. Även fast jag bara hade varit med dessa killar i några timmar så kändes dem faktiskt redan som mina vänner, även fast dem egentligen var främlingar.
Men aldrig att jag hade varit så ärlig liksom mot någon där hemma. Här hade det vart förjävligt. Jag hade gjort bort mig tottalt och visat känslor. Både gråtit men också skrattat en massa. Hemma låtsas jag bara, låtsas må bra och låtsades att skratta. Dessa killar...som jag somsagt bara hade kännt i några timmar, hade redan fått lära känna mer av mig en vad mina vänner där hemma någonsin har fått... För dethär var jag , den riktiga jag.
KOMMENTERA FÖR MERA :) Vad tycker ni?
Little things kapitel 4
Jag tog med ett duns ner resväskan ifrån bandet. Nu var jag redo. Jag hade fått tag på mina grejer och var framme i London på Heathrow airport. Efter en lång tid sparandes, var jag äntligen här. Eller äntligen och äntligen, det var ju snarare obehagligt. Jag hade inte ens gått ut i det brittiska klimatet ännu, men jag var ändå redan lite rädd. Jag saknade sängen hemma, jag saknade mamma och jag saknade bara den amerikanska marken. Bara lukten liksom, den var så annorlunda här. Jag skrattade till lite åt mina töntiga tankar. Herregud, jag har bara precis landat & jag längtar redan hem, vad tusan har jag gett mig in på? Varför kunde inte min mamma ha varit lite smart och ha listat ut att jag inte alls skulle åka hit för att träffa min kompis Cheryl, som jag så fint hade sagt till henne. Varför kunde hon inte säga ifrån, varför lät hon mig ens åka?
Det dröjer inte lång tid förrän jag sitter i en taxi. Jag hade en liten bilresa framför mig nu. Med tanke på att jag inte skulle vara kvar här i London. Bara tanken av att vara i samma stad som min ''pappa'' eller snarare han dendär Lars fick mig att vilja vrida snorkråkorna i min näsa, doppa dem i spenatsoppa, låta en ko äta upp dem och sedan spy upp alltsammans tillsammans med massa kött och blod - jag hatade det med andra ord. Men att jag skulle ta mig Doncaster , där han med stort W bodde, kändes bara rätt. Det var nervkittlande och skrämmande, men det kändes som att tiden var inne. Jag hade så många frågor som jag ville få svar på och så många känslor jag behövde uttrycka. Jag kände hur hela min kropp liksom fylldes med hat - så fort jag tänkte på dendär förbaskade jäveln. William, William, William.. Bara att smaka på namnet fick min tunga att frätas sönder, kändes det som.
''We're here now'' säger taxischauffören. Jag hoppar till lite. Jag måste ha slumrat till en stund.
Jag gäspar och sträcker på mig, sedan går jag och betalar taxischauffören och tar ut min resväska ur bakluckan. Taxin åker iväg och jag blir lämnad ensam kvar. Lilla jag, Ariana, 17 snart 18 fyllda år, uppväxt i Amerika, var nu här, på ett litet random ställe någonstans i England, på andra sidan jordklotet bara med min resväska och jag. Jag får en obehaglig känsla i hela kroppen, den lägger sig där liksom & vill absolut inte smita ut. Jag ryser. Jag tar ett stadigt tag om min väska och börjar vandra uppför den lilla vägen - med riktning mot huset. Detdär huset som jag hade så många otäcka minnen i, men det spelade ingen roll, för vad jag än gjorde så skulle dedär minnena finnas kvar ändå. När jag kommer fram till huset bara står jag där utanför en stund. Jag fastnar med blicken tillsammans med hundratusen tankar som åker runt i mitt lilla huvud. Vad skulle jag göra?
Jag ställde min lilla resväska bakom granhäcken. Den får jag väll ta sen och ta in på ett hotell någongång någonstans lite senare, det finns ju inget ställe här i Doncaster jag kan lämna den på direkt. Om jag ens kommer att behöva den. Jag kanske aldrig mer kommer komma ut ur dethär huset, det vet jag inte. Kanske att jag dör, blir brutalt mördad eller tvingad till massvis av saker, vilket relaterar till att jag tar självmord istället, det är någon som jag inte vet. Men jag kunde inte bry mig mindre häller. Dör jag så dör jag, då kanske jag får träffa Miranda igen. Dör jag inte, ja då får jag leva vidare mitt värdelösa liv som man egentligen inte kan kalla för liv, som jag kanske kommer avsluta snart ändå. För en sak är iallafall säker - jag ska in, jag ska möta hans mörka blick igen, jag vet inte vad jag kommer göra när jag ser honom, jag vet bara att jag SKA in, jag hade väntat länge på dethär ögonblicket, jag hade sparat pengar för dethär och åkt över halva jordklotet för dethär, så nu kunde jag INTE fega ur. Jag började gå mot dörren. Hur fan skulle jag göra? Skulle jag knacka på, bara öppna dörren, knacka på och sen gömma mig för att se om det är han? Sen vet jag inte riktigt vad jag gör. Medan 2482048 tankar far igenom mitt huvud, så trycker jag ändå på ringklockan. Mitt hjärta stannar för en liten stund. Jag hör någonstans långt bort i fjärran ett par fotsteg inifrån som riktas mot dörren. Varför, varför i hela helvetet gör jag dethär? Borde jag springa så fort jag kan bort härifrån? Nej, nu är det försent. Jag tar ett djupt andetag, skulle jag snart få mötas av dedär, mörka, men otroligt vackra, mystiska och specialla ögonen igen? Jag ser hur dörrhandtagets trycks ner, min andning upphörs. Nu händer det.
''Who are you? Can I help you with anything?''
Jag blir ståendas med gapande mun och ögon - stora som tennisbollar. Jag möts av en kvinna i kanske 50 års åldern. Jag finner liksom inga ord. Att det skulle vara någon annan en just han här var bara så overkligt, det hade inte ens funnits i mina tankar. Jag hade inte ens tänkt i dem banorna. Jag kan inte ens beskriva känslan, men någon slags blandning mellan lättnad,missnöje och förvånning. Kvinnan kollar på mig igen, lite oroligt, sen rycker hon på axlarna.
''Staaaan there's some girl here, I think she's looking for you'' Skriker kvinnan.
Det är inte förrän då jag vaknar till. Vänta va, Stan? Nejnejnej, dethär kommer bli pinsamt.
Louis perspektiv:
Jag hade haft en ganska jobbig och krävande dag i studion. Jag och killarna hade jobbat med vår första egna singel som snart skulle släppas - What makes you beautiful. Det kändes så konstigt allting. Det var inte längesen vi var med i X facor och det var inte längesen jag inte kände varken Harry, Zayn, Louis eller Niall.
Allt hade gått så otroligt fort. Jag var mer än redo för att verkligen påbörja vår karriär och för mitt nya liv - men just nu kändes det bara så otroligt bra att få ha lite ledig tid med min vän Stanley Lucas som jag hade kännt sen barnsben. Att bara få slippa alla producenter och alla omtagningar i studion - och att istället få sitta och dega i Stans säng och spela FIFA, som normala ungdomar brukar göra. Som vanligt vann jag emot Stan och han skulle alltid komma med sina idiotiska bortförklaringar, som ledde till att vi låg i sängen och asgarva. Ingen av oss kunde sluta - tills Stans mamma ropade.
''Stan there's some girl here, I think she's looking for you!''
Jag kollade förvånat på Stan. Träffar han någon tjej eller något, utan att ha berättat det för mig?
''Who's dat girl Stan? do you have a secret lover?'' Retas jag lite grann.
''I have no idéa'' säger han förvånat och rycker på axlarna.
Vi drar oss upp ur sängen och jag drar händerna snabbt lite igenom mitt hår och går för att kolla vem det nu vara.
''She looks scared Stan'' viskar Stans mamma till honom innan hon går därifrån.
När vi har gått fram till dörren blir jag helt stillestående. Tjejen vi möts av har mörkt, brunt hår med klarblåa ögon. Hon är ganska kort, men hennes ben är ändå rätt långa. Stans mamma hade rätt, hon såg rädd ut, eller rädd vet jag inte...men det var någon känsla som hennes ögon visade, men jag vet inte riktigt vad, det var något speciellt, men jag kunde inte sätta fingarna på vad. Jag hörde knappt vad varken hon eller Stan sa till varandra, för allt jag kunde tänka på var hennes ögon - som inte bara var vackra, utan också speciella.
Arianas perspektiv:
Två killar kommer fram till dörren. Och ingen av dem är William. Ahmen bra jobbat Ariana, vad ska du nu säga?
Hur ska du ta dig ur dethär? Jag får någon konstig känsla i kroppen när jag kollar på den ena killen, det känns som jag har sett honom förut. Men det är klart jag inte har, jag känner ju typ inga här.
''Who are you?'' Frågar den andra killen, som måste vara Stan.
''Ehm..I'm Ari, I was looking for William'' klämmer jag ur mig.
''Huh? There is no William living here''
Det var just det. Jag förstod det liksom inte riktigt förrän han sa det, det var då jag fattade. Att nej, William bor inte kvar här längre. Jag hade åkt hela vägen hit i onödan. Jag skulle aldrig få se dendär idioten igen.
Det var då, när jag insåg allt detdär, jag inte kunde hålla mig längre. Jag brast ut i tårar och jag kunde verkligen inte hjälpa det. Här stod jag ute vid Williams gamla hus, gråtandes inför två söta främlingar till killar.
Det var som att det var då, han dendär jag kände igen vaknade till, som att han hade sovit innan.
''Don't cry, It's gonna be okay'' säger han bara helt random.
''I'm so sorry, but I've traveled all the way from America to see him and now I can't, he lived here before, and I'm just so silly, and this is really emberassing, sorry I shouldn't bother you anymore'' Säger jag och vänder mig om för att börja gå därifrån
''Wait..what? Did you say he lived her before? Mom got to know the guy we bought the house of pretty good, she might know where he lives now, came in at a cup of tea or something, then I'll go and talk to my mum'' säger Stan.
Min andning stannar upp en liten stund igen. Fanns det hopp alltså? Kunde det verkligen vara så?
Först tvekade jag lite, jag har redan skämmt ut mig tottalt inför dehär två killarna, hur awkward vore det liksom inte att sitta och fika med dem och grejer, fast jag bestämde mig för att tacka ja ändå. För tänk om hans mamma faktiskt visste vart William bor nu. Jag tog av mig mina skor och gav min jacka till den andra killen, som erbjöd sig min jacka och hängde upp den på en krok. Jag kollade på han igen. Det var nästan lite obehagligt, för det kändes verkligen som att han var någon bekant. Men jag bestämde mig för att inte nämna det för honom. Det räcker med att jag har stått och gråtit, jag behöver inte skämma ut mig mer, för det är ju ganska självklart att jag inte har träffat honom förut.
''I'm Louis by the way'' säger han och sräcker fram sin höger.
Det fick mig att minnas den konstiga känslan jag hade fått när William skakade hand med mig för första gången. Med Louis var det annorlunda, det kändes behagligt, fast ändå inte, det fanns något mer där, men jag vet inte riktigt vad. Vad var det med honom egentligen? Varför kände jag igen honom? Jag kände igen hans silkeslena röst, dedär blåa ögonen och dedär smilet, men jag vet inte hur.
''You like this tea, huh?'' Frågar han med sin silkeslena röst och håller upp någon tesort. Jag vet inte vilken, jag älskar te men har ingen riktigt koll på alla sorter, så jag nickar bara instämmande.
''Are you guys siblings?'' Frågar jag, mest för att det inte ska bli tyst. Jag såg ingen likhet i dem båda, men det verkade ju som att Louis också bodde här, eftersom han visste var alla grejer fanns. Han skrattade till lite.
''Not really, we're just really good friends'' svarar han. Hans röst satt sig som en sång på min hjärna.
Jag himlade med ögonen mot mig själv, vad löjlig jag var. Stan kommer tillbaka - utan hans mamma.
''She was talking in her phone right now, so we got to wait'' säger han. Vi slår oss ner vid bordet och häller upp te i kopparna. Så typiskt engelskt, tänkte jag. Aldrig att jag skulle sitta och dricka te med typ Simon tillexempel, men det får väll gå, dem verkar ju rätt schyssta iallafall.
Sådär ja, då var jag tillbaka.. KOMMENTERA FÖR NÄSTA KAPITEL!
Sådär ja, då var jag tillbaka.. KOMMENTERA FÖR NÄSTA KAPITEL!
Hur tror ni det kommer gå för Ariana, kommer hon hitta William? Och vad är det som är så speciellt med Louis?
Jättetråkigt avslut på dethär kapitlet, men nästa kommer snart, OM JAG FÅR LITE KOMMENTARER, xx :)
Little things kapitel 3
''You don't have to answer, Miranda,'' sa William med en suck.
''But it's my sister Ariana, we must decide how we're going to do tonight, you know, she's coming'' svarade Miranda.
Hon pussade honom mjukt på kinden och sträckte sig efter sin omoderna mobiltelefon.
Det var tidigt på fredagsmorgonen och William låg med kinden mot Mirandas hals.
Jag hade stått utanför dörren ett tag nu. Jag ville inte avbryta vad dem hade hållt på med innan,
dels för att det inte vore ett bra sätt att träffa William första gången på och dels för att det vore lite
awkward. Men jag hade fått nog med att vänta, så jag ringde henne istället.
''Hey sis'' svarade hon glatt. Samtidigt som jag såg hur william brottades sig loss och började ta på sig sina kläder. Jag försökte att inte kolla, men jag var ung och hade inte sett en naken kille förut. Han var vacker, han var fin, jag förstod plötsligt allt bra Miranda hade berättat om honom.
''Hello Miri, you know what...'' började jag, innan jag kastade en snabb blick på William, kusten var klar, han var påklädd nu.
''What?'' Frågade hon. Jag log, trots att hon inte kunde se.
''I'm already here'' sa jag och lag på, öppnade dörren in till hennes rum och hoppade in i hennes famn.
Att få känna hennes armar runtomkring mig igen, var som massage. Jag hade saknat henne så mycket, min fina storasyster.
''Men asså, vad gör du här, skulle du inte komma senare ikväll? Har du varit här länge? Assååå åååh vad jag har saknat dig!'' Sa Miranda, med en väldigt förvånad, men också glad min.
Jag suckade lite åt henne. Självklart skulle hon prata svenska med mig, som inte är så bra på det, men ändå helt okej, allt för att slippa prata engelska för en liten stund.
''Jag tog tidigt plan, jag kom typ nyss och ville överraskade dig''
Svarade jag med ett något konstigt uttal. Jag var ju inte uppväxt på samma sätt med svenskan. Miranda hade ju bott i Sverige i flera år med pappa, innan han fick jobb här och flyttade hit, medan jag hade växt upp i USA med min mamma, som själv är amerikansk. Men nu var äntligen dagen här. Det var sommar och jag skulle tillbringa hela sommaren här med pappa och Miranda, absolut höjdpunkten på året. Det var min första sommar här i England, jag hade ju vart i Sverige med dem, där dem bodde förut, alla andra somrar.
Jag och Miranda hade alltid skrivit brev till varandra, även när elektroniken annars blev en enkel lösning så forsatte vi med att skriva brev, det var något speciellt med det hela. Men att läsa ett brev går inte ens att jämföra med hur det är att få träffa personen i verkligheten. Det var lika underbart varje gång. Vi umgicks alltid och hade kul, som vänner och gjorde alla möjliga saker. Men jag förstod att det skulle bli lite annorlunda denhär sommaren, eftersom hon hade William nu också, och så var det ju i England, jag hade faktiskt aldrig varit här förut.
Jag och Miranda hade alltid skrivit brev till varandra, även när elektroniken annars blev en enkel lösning så forsatte vi med att skriva brev, det var något speciellt med det hela. Men att läsa ett brev går inte ens att jämföra med hur det är att få träffa personen i verkligheten. Det var lika underbart varje gång. Vi umgicks alltid och hade kul, som vänner och gjorde alla möjliga saker. Men jag förstod att det skulle bli lite annorlunda denhär sommaren, eftersom hon hade William nu också, och så var det ju i England, jag hade faktiskt aldrig varit här förut.
Hon drog ner mig i sängen och kollade på mig, vi både började skratta, tills jag mötte Williams blick.
Dessa chokladbruna ögon kollade rakt in i mig, det var något speciellt med dem, men jag kunde inte avgöra vad det var.
''Oh sorry babe, I forgot you, but yeah, this is my sister Ariana I've been talking about, and Ariana, this is my boyfriend, William you know'' Sa hon mellan allt skratt.
''It's nice to meet you'' svarade William och sträckte fram sin högerhand.
''It's nice to meet you too, I've heard so much about you'' svarade jag och tog emot hans hand.
Jag vet inte riktigt vad som hände, när våra händer greppade varandra. Något väldigt skumt. Det var någon konstig känsla, någon slags blandning mellan behaglighet och obehag, och det låter helt galet, och det var det också. Han var helt galet speciell och mystiskt och det kände jag redan innan vi knappt hade hunnit prata med varandra.
Sen satt vi där, alla tre och pratade om allt möjligt. William var väldigt charmig och speciell och jag försökte sätta fingret på vad det egentligen var med honom, men jag kom verkligen inte på något, hur mycket jag än försökte. Han var rolig, lättsam och fick både mig och Miranda att skratta, men det var ändå något väldigt skumt över det hela. Vi bestämde oss tillslut för att vi skulle gå ut lite i London tillsammans och kolla runt lite. Och efter att vi hade varit inne på svindyra Harods, när jag kom ut med två fulla påsar i händerna, kunde jag verkligen inte känna mig lyckligare. Jag suckade lyckligt och tänkte, att dethär, skulle utan tvekan bli den bästa sommaren i hela mitt liv.
-Ariana, can you please tell me what I just said?
Jag ryckte till och vaknade upp ur mina tankar, när Mr Pattinson ställde mig frågan. Fan också, jag satt, som vanligt, helt ofokuserad på lektionen igen. Jag ryckte på axlarna.
-No, I can't, I'm so sorry, beklagade jag mig.
Han suckade högt och förklarade återigen något om något konstigt tal men jag kunde inte koppla ihop någonting. Det ända talet som rullade runt i mitt huvud var 2008, dendär sommaren som skulle bli den bästa i hela mitt liv. Det hade varit så lätt att tänka så då. När jag hade umgåtts med Miranda och William en hel dag, shoppat loss på Harods, skämtat och skrattat, ätit fish and chips och bara mått riktigt bra. Men det var då det, det var innan jag visste vad som skulle hända, innan jag visste vad min syster och jag hade att vänta oss, innan jag visste, att denhär sommaren skulle förändra HELA mitt liv.
Tillslut, efter en evighetslång väntan, är lektionen äntligen slut. Jag skyndar mig att plocka ihop mina saker och lämnar klassrummet. När jag har lämnat mina saker sätter jag mig med Lucy i en soffa och andas ut lite.
-Why are you so unfuced all the time, what are you thinking about? Frågar Lucy helt plötsligt.
Jag blir lite förvånad, jag har aldrig fått frågan förut. Jag kollar in i min väns ögon, hon ser lite orolig ut. Tänk om hon bara visste.
-I'm just tired, svarar jag med en gäsp.
-No you're not, stop lying Ari, I can se it's something, and you just leaved school yesterday. I think you should talk about it...
-There's nothing to talk about, svarar jag lite irriterat.
-I asked, because I care about you, it's about your father isn't it? C'mon Ari, you're always so happy, it's okey to be sad sometimes...
Jag suckar igen, om hon bara förstod. Jag kunde bara inte, jag kunde inte.
-My father? Hell no, what should I say about him? I don't even have any. And I've never had, I go to Eric. svarar jag argt, samtidigt som jag reser mig upp hastigt och börjar gå min väg.
Jag ljög, som vanligt. Det hade jag alltid gjort, när det kom till min familj. Jag sa till alla att min pappa lämnade mig när jag föddes och att jag aldrig hade träffat honom, men så var inte fallet. Men det var bara en av alla lögner jag hade sagt.
När jag kom fram till Erics skåp såg jag att han stod och snackade med någon tjej,väldigt närgånget om man säger så, men jag brydde mig inte, utan gick fram till honom, tog ett stadigt tag om honom och stoppade in min tunga i hans mun, där den ivrigt började leka med hans tunga. Jag brukade ofta göra så, när jag var arg eller ledsen, det var som mitt sätt att ta ut det på. Att det var massa folk omkring brydde jag mig inte om. Efter en liten stund slutade jag bara, helt plötsligt. Jag visste hur mycket det retade honom.
-You and me, after school, säger jag, sen bara vänder jag på klacken och går därifrån.
Jag vet att jag är så sjukt jävla dum egentligen, men hela mitt liv är dumt, så det spelar ändå ingen roll.
Det skulle inte förvåna mig om han hade stått och hånglat med dendär tjejen han stod och snackade med innan, men jag brydde mig liksom inte. Det spelade ingen roll vad han än gjorde för jag gick alltid tillbaka till honom ändå. Tillskillnad från alla andra, som lurades av honom, låg med honom och sen skämdes över att dem trott så gott om honom och gick och snackade skit med sina tjejkompisar om vilken idiot han var. Vi har ju typ något slags förhållande, men ett jävligt komplicerat och öppet typ. Att jag gick tillbaka till honom var ju inte för att jag älskade honom , för det gör jag ju inte - utan det var nog bara för att. Jag blev inte ens sårad när han höll på med andra, låg med någon tjej på någon fest eller vad som hälst, jag lät han liksom, jag kunde inte känna några känslor för honom iallafall. Jag var bara med honom för att ha någon att vara med, för att koppla bort omvärlden en liten stund. Så sjukt idiotiskt men så sjukt sant. Vad spelar det för roll egentligen? Jag kommer väll aldrig kunna känna kärlek ändå. Det ända jag kan känna är stor saknad efter några som inte längre finns i mitt liv.. För kärlek liksom, vem behöver sånt trams? Inte jag iallafall.. Vad jag däremot behöver är en resa till London, även om bara namnet på denna stad fick mig att vilja kräkas upp snor, så skulle jag ändå dit och jag hade snart tillräckligt med pengar till att få åka dit.
Väldigt kort och dåligt kapitel jag vet, men hinner inte nu. Ska iväg och vara med några kompisar.
KOMMENTERA för nästa kapitel.. Hm..Vad tror ni det är som har hänt egentligen? Vad är det egentligen med han dendär William och vad ska Ariana göra i London? Fortsätt läsa så kommer ni få svaren ;)
btv: killarna kommer komma med väldigt snart, och tack till er som kommenterar, ni är guldvärda på riktigt, blir rörd :') <3
Little things kapitel 2
Jag kunde inte vara kvar här längre, jag kände hur jag kvävdes, ifrån verkligheten. Det kändes som lungorna sög ihop sig, men dem andades på ett sånt sätt som andra skulle kalla för ett vanligt sett. Men om dem visste hur det kändes för mig, skulle de nog kalla det för allt annat en vanligt. För mycket sorg och smärta blandat med varandra, låg och skärde, hårdare än den vassaste kniven, emot min luftstrupe. Det är ingenting man kan se - det är något man känner. Jag sliter hårt i dörrhandtaget och springer fort därifrån. Jag bryr mig inte om att jag har massvis med saker kvar i skåpet, jag måste bara ut, fort härifrån. Jag måste fort ut, för att kunna andas och för att komma bort ifrån allt, detdär allt - som var något som ingen på denhär skolan visste om.
Jag sprang, jag vet inte hur länge - jag bara sprang till tåget, innan jag insåg att jag inte hade några pengar, då sprang jag hem istället. Jag kutade fort in på mitt rum där jag ivrigt började leta efter min plånbok. Jag kunde inte hjälpa att jag grät, tårarna bara kom, bara sådär. Allt brast ihop, dendär jävla William och dendär jävla Miranda, hur fan...vågade hon ens kalla mig för sin syster? Min syster var en såndär fin person, som alltid stöttande, alltid fanns där och spred glädje - hon var ingen såndär jävel som flydde ifrån allting och lämnade någon kvar ensam, när man behövde henne som mest, trodde jag.
Efter kanske 3 minuters letande utan resultat, kunde jag inte hålla mig längre. Jag föll ihop på min säng och skrek rakt ut, och kände sedan hur all stress gled ur mig, för en liten stund. För första gången på ett tag känner jag efter. Hur känns det nu egentligen? Jag andas ut lite. Jag kvävdes inte igen, jag kunde andas, jag behövde inte leta upp min plånbok och stressa upp mig för det längre, det var okej. Allt skulle bli okej.
Jag lät ännu en gång tårarna rinna ner för mina kinder. Men nu var det på ett harmoniskt och lugnande sätt. Innan var det hysteriskt gråt med massa smärta. Jag lindade in mig i mitt täcke och låg och kramade på min kudde, samtidigt som jag försökte hämta upp mig och bli som vanligt igen efter mitt lilla anfall. Efter ungefär 7 minuter, satt jag återigen på golvet och granskade mig själv i spegeln. Jag möttes av en tjej med rödgrötna ögon och med svarta ränder på kinderna, som uppstått pågrung av den rinnande mascaran. Tanken slog mig. Vem fan är jag egentligen? Vad har det blivit av mig? Detdär är inte jag - detdär är bara vad jag har gått igenom.
Skulle jag verkligen låta det jag har gått igenom ta över hela mig? Jag skakade loss tankarna ifrån mitt huvud. Vad var det för dålig fråga? Det har jag ju redan gjort. Tankarna att göra som Miranda - bara avsluta allt, hade slagit mig många gånger. Men det var hennes ord som hindrade mig. ''I know you're so much stronger than me'' och ''Don't even think about me, or death.''
Så mycket enklare det hade varit om hon bara hade insett faktum, att nej, jag är inte starkare än henne, och att ja..det blir bara svårare om hon skriver så.
Om dethär hände mig ofta? Ja, jag brukade få attacker, men i skolan brukade jag liksom kunna hålla mig, där kunde jag gå runt och iallafall verka glad. Var det något skyllde jag alltid på migrän och huvudvärk.
Jag slöt mina ögon i hopp om att få försvinna bort från allt en liten stund, jag kände mig för tillfället ändå ganska nöjd med situationen. Istället för att sitta på ett tåg till en av USAS farligaste städer Detroit, som jag hade tänkt att åka till, låg jag ner i min varma, mjuka, sköna sång. Jag hade åkt till Detroit flera gånger. Det var ju ett såntdär typiskt ställe mamma alltid hade sagt att man inte skulle vara vid, speciellt inte på kvällen, och det tar ju iallafall 5 timmar att komma fram, men självklart var det också just därför jag brukade åka dit. Jag trivdes där, jag var van att leva farligt och kände mig mer hemma med människor som var lite farliga själva. Jag var absolut inte farlig och skulle aldrig göra något mot någon annan - men jag var farlig mot mig själv. Så fort man var vid det området med massa människor som mamma skulle kalla för ''fel sällskap'' så kände jag mig mer som hemma. Kanske var det för att just alla dessa människor också hade varit med om något, annars skulle dem ju inte agera som dem gör. Det fanns en kille som hette Luke jag brukade träffa där förut ibland. Han hade inte våldtagit någon, men han låg runt med alla, var allmänt taskig, slogs, sysslade med droger och kunde nog inte räkna på fingrarna hur många bilar han hade stulit, men ändå fick han mig att känna sig lugn. Han hade varken mamma eller pappa, hans sorg och smärta tog han ut, det var ju därför han sårade och slogs med folk så ofta och gjorde massa dåliga saker, men min smärta höll jag inne. Självklart har jag många gånger funderat på att börja ta ut min smärta på samma sätt som Luke och massa andra gör också. Men jag har inte kunnat, dels för att jag, sitter fast i mig själv och sen..för mammas skull, och för mina vänner på min skola.
Jag skulle fortsätta vara dendär glada personen som jag egentligen jag inte är.
Jag suckade irriterat, varför skulle jag börja tänka på Luke och Detroit just nu? Jag ville ju bara somna. Innan jag skulle få en utskällning från mamma pågrund av skolket , jag kunde redan se hennes besvikna ögon kolla bedjande på mig. För att försöka koppla bort alla tankar tar ju upp min iphone och mina hörlurar för att lyssna på musik. Det olästa sms:et från Eric bryr jag mig inte ens om. Jag klickar mig istället in på min spotifylista, sluter mina ögon och tar på ''Judas Priest - Painkiller.'' En av världens största heavy metal band med en av deras bästa låtar. Skriket var som världens vackraste ballad för mina öron och fick mig alltid att känna mig ''lite rensad'' liksom. Däremot är det ju kanske lite svårt att somna till, så när jag har lyssnat klart byter jag till något helt annat. Detdär med att lyssna på musik för att koppla bort allt annat är som utsuddat när dendär låten börjar spelas. Det går inte att inte bli känslosam när dessa 5 killar sjunger med deras änglalika röster, favoritsången som jag har haft sen jag var liten. '
'
There's nothing left, I used to cry, My conversation has run dry, That's what's going on, Nothing's fine I'm torn, I'm all out of faith, This is how I feel, i'm cold and I am shamed ,Lying naked on the floor.''
Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på dessa 5 killar och deras cover av denna låt. Jag vet inte ens vad dem heter, dem är ju inte så kända, inte här iallafall, jag tror inte ens dem har gett ut än skiva än, men jag vet att dem var med i Mirandas favoritprogram X factor, året efter hon dog, jag vet att dem tillsammans är One Direction och att dem sjunger som änglar. Jag vet att dem är så äckligt Mirandaaktiga av sig. Hon hade alltid älskat pojkband, Backstreet Boys ,N-sync, The Beatles och Westlife. Hon kollade på X factor år efter år och ringde alltid till mig på andra sidan jordklotet och berättade exakt allt om alla som var med, vad dem hade sjungit och vilken som hade åkte ut. Tyvärr så var hon inte längre vid liv, det året dessa killar var med, men jag vet att hon hade älskat dem. Och det var, just därför..jag hade hittat dem. Eftersom jag inte bor i England som min syster och min far gjorde, så såg jag ju aldrig på programmet, jag hade hittat dem på youtube efteråt. Jag hade hört några av deras andra covers från x factor på youtube också, men det var inget som föll mig i smaken riktigt, men just denhär låten, matchade deras röster så perfekt och sjöngs verkligen in i hela mitt hjärta. Jag vet inte hur många gånger, jag har lyssnat på deras cover av Torn, men jag tröttnade aldrig. Någon dag, ville jag tacka dessa killar, för denhär underbar låten, som har haft sån otroligt stor betydelse i mitt liv.
''Nothing's fine, I'm Torn''
Sådär då var 2:an ute, nu jävlar vill jag höra åsikter! Och oroa er inte, boysen kommer komma med snart. Vill inte gå för fort fram bara, vill göra något annorlunda. Har fått frågor om vem av killarna som det kommer handla mest om.. och vet ni..jag vet faktiskt inte det än, det lutar mellan Zayn eller Louis, men det kan bli någon av dem andra också, det visar sig, bara att vänta och se ;) men som sagt, har suttit med dethär kapitlet ett bra tag nu så nu jävlar vill jag ha kommentarer.. de tar typ 2 sekunder att kommentera, vill bara veta vad ni tycker.
Desto mer kommentarer - desto mer skrivsug = går fortare tills nästa kapitel kommer. ;) xoxo
Little things kapitel 1
Sorg, smärta och mörker. Ett rop på hjälp, snälla, kom och hjälp mig någon. Jag sitter fast, inuti mig själv och jag kan inte ta mig ut. Jag sitter fast, med massa minnen jag inte vill komma ihåg. Men någon har låst in mig i denna muren, med mig och alla minnen, och dendär någon råkar vara jag. Jag försöker hitta luft att andas med, försöker stå kvar på mina ben, för att kunna ta mig ur denhär muren och ta mig vidare i livet, men det går inte, för hur mycket jag än kämpar så sitter jag ändå fast. Jag är instängd i mig själv och jag hittar inte vägen ut.
Klart att jag andas, annars skulle jag ju ligga i jorden nu, men jag andas inte på ett naturligt sett. Att andas ska vara så naturligt det bara kan bli, men nu är det bara ansträngande. Inte ansträngade på ett sånt sätt att man flåsar, utan det är bara en ansträngande sak att göra, precis som att det är ansträngande att leva, att gå.
Aldrig har det varit så svårt att andas. Aldrig har det varit så svårt att gå. Aldrig, aldrig, aldrig.
Jag drog på mig mina vita jeansshorts och en väldigt färglad, gul, flicksöt liten topp. Slängde på mig lite rosa läppglans och målade mina ögonfransar. Jag granskade mig själv från topp till tå. Jag såg lika glad och livfull ut som vanligt. Mitt långa, ljusblonda, lockiga hår hängde ner över mina bröst, mina ögon utstrålade vad alla skulle kalla lycka och jag gjorde mig redo för ännu en dag att låtsas gå omkring och verka glad i skolan. Jag roffade åt mig min väska som jag hade lite alla möjliga saker i, sa hejdå till min mamma och hoppade på bussen till skolan. På nästa station hoppade Eric på och satt sig som vanligt bredvid mig i bussätet. Hans läppar mötte mina och jag kände som vanligt ingenting, som jag aldrig hade gjort mellan han och mig häller. Jag kan inte känna någonting, förutom sorg och smärta, men ljuga är jag däremot riktigt bra på, så det var just det jag gjorde, ljög. Inte bara för alla andra utan för mig själv också. Att jag bara klädde mig i färglada kläder var ett tydligt bevis på att jag ville låtsas framstå som någon jag inte är, jag är inte färglad, jag är inte glad över huvudtaget, inte längre iallafall, även om det var just det i stort sett alla på min skola tyckte jag verkade som. Jag var ju väldigt skämtsamt och gick runt och skämtade med alla, spred lite glädje och gick runt och log i korridorerna, men ingen visste vilken bra skådespelare jag var och det skulle ingen få veta häller. Inte ens Eric, han vet ju inget om mig egentligen, och det gör inte ett skit. Jag sa till honom att jag älskade honom, precis som han sa att han älskade mig, men vi båda ljög. Han för att han har svikit mig flera gånger, varit otrogen osv, och jag..för att jag inte brydde mig. Det gjorde liksom inte ens ont när det kommit fram att han hade hånglat med hon, eller gjort det men hon, osvosv, just för att jag inte kunde känna någonting. Ändå fortsatte vi med samma visa. Jag tyckte ändå om att ha någon, bara för att inte behöva vara ensam, någon bra att ha sex med, så smärtan kunde försvinna en liten stund och för att glömma omvärlden, och någon att..bara kunna kalla för min, eftersom det inte fanns många ''min'' kvar i mitt liv.
Vad är lycka nu igen? Hur är det att vara glad, på riktigt? Och hur känns det egentligen att älska någon?
Hur fan tar man sig ur sig själv? Och hur fan kan man fortsätta leva sitt liv, när man egentligen redan är död?
Jag slog mig sjäv på huvudet, som för att få ut alla miljontals tankar som låg och tryckte. Min lärare Mrs Annie kollade oroligt på mig, jag skyllde som vanligt på migränanfall, sprang ut ur klassrumet och drack lite vatten. Alla var på lektion nu och tårarna hotade, jag vet inte hur länge jag skulle orka med dethär nu. Jag sprang in till skoltoaletten och kollade på mig själv i spegeln, långt inne i dedär klarblåa ögonen, som jämt såg så livfulla ut, gömde sig en stor sorg, och en stor hemlighet. Bakom dedär livfulla, söta kläderna, gömde sig en mycket svag och olycklig individ - och jag var den ända som kunde se det. Jag slog hårt på mitt huvud igen, då detdär meningarna hon en gång hade skrivit till mig, envisades med att spelas upp, jag kunde allting utantill nu. Jag ville inte höra, jag ville bara ut här ifrån, ville bara få ut allt inuti mig, men det gick inte. Lusten att slå huvudet hårt i spegeln var stor, men jag kunde inte, jag skulle inte och jag fick inte.
''Dear Ariana, I want you to know how much I love you, cause I really do. You have no idea how much you've helped me througt everything, by just being there. But I can't do this anymore, William has forced me to the most terrible things I can't do, so I'd rather finished this. But promise me, to not blame this on yourself. Because I love you my sister, and I always will, but I can't deal with William anymore. But I know that you're so much stronger than me, so keep your head high. You have so many reasons to live, so don't think about me, or about death. And I will always be there for you, even if I'm not there, beside you, am I still there, with you, sincerly , your sister Miranda.''
GUYS I'M BACK! wihoooo! Hoppas ni kommer gilla min nya novell. Har aldrig riktigt kommit igång sen jag skrev What makes you beautiful men nu så.. KOMMENTERA FÖR NÄSTA KAPITEL. Kommentera gärna vem ni vill av killarna som ska vara huvudperson också :) btv: kapitlerna kommer bli längre sen :)
