sv på kommentar
nån frågade om hon hette andersson eller pettersson, vilket jag förstår eftersom jag failade lite på förra och skrev fel (a' men andersson heter hon , sry va nog lite i min egna värld när jag skrev..
menmen... nån sa åt mig att göra läxor oxå men det pallar jag inte, är hemma från skolan idag för jag har ont i huvudet, så orkar inte skriva nått idag, sry..
that what makes you beutiful kapitel 44
''Haha, men jag nu ska jag fan sova, godnatt snygging ;)<3'' skriver jag innan jag lägger ifrån mig mobilen för att sova, fast jag ligger länge och tänker på Lou innan jag somnar, på Lou naken... wouuup, woooup!
Jag vaknar på morgonen med ett big SMILE - idag skulle jag äntligen få träffa dem!
Jag går ner för trappan för första gången utan kryckor och stödjer mig på trappräcket, när jag kommer ner sitter redan mamma, Mathilda och Ian där och äter frukost. Jag slår mig ner bredvid mamma och börjar genast röra runt i mina frukostflingor och brer en macka. Efter att jag har ätit går jag in i duschen och låter vattnet rinna över mig, jag lägger i lite hårinpackning som sitter i ett tag innan jag är färdig, sen fönar jag håret, sminkar mig med mascara och lite ögonskugga och väljer outfit. Det är väldigt varmt ute idag, så det får bli något så enkelt som ett svart linne och jeansshorts, jag försöker stoppa in linnet lite sådär halvslarvigt i shortsen sen går jag ut och tar ett outfitfoto, jag för över fotot till datorn och går sedan in på bloggen.
''Dagens outfit''
''Kör på en dagens outfit då, idag är det väldigt varmt ute så det fick bli ett par vanliga klassiska jeanshots,
med ett svart klassiskt linne, inte så mycket att visa upp direkt - men alltid något. Anyway, har precis
fixat mig och ska snart ringa upp min kompis för att sedan åka vidare till Stockholm - tror dem flesta kan
lista ut vilka vi ska träffa där ;) Statistiken är full ELITE också, helt sjukt faktiskt att det kan vara så många
som klickar sig in på min lilla blogg , men nu måste jag sluta, vi hörs lite senare - puss!'' Skriver jag och publicerar det, sen loggar jag ut från datorn och kollar på klockan, jag bestämmer mig genast för att ringa upp
Josephine.
''Hallå'' svarar hon sömnigt efter några signaler.
''Hallå, ligger du fortfarande och sover?'' Frågar jag, jag hör att hon gäspar.
''Ja, vadådå? Får jag inte det eller?'' Frågar hon sömnigt.
''Inte om du vill träffa killarna idag, Josephine, tåget vi ska med går seriöst om 45 minuter'' svarar jag, jag kan inte hålla mig för garv, för detta var så typiskt Josephine.
''Va, du skämtar? Jag måste lägga på, vi hörs!'' svarar hon sen slänger hon på luren.
Jag går in på mitt senaste sms från Louis och läser: ''Snart kommer vi, ses vi vid flygplatsen eller? :)<3''
''Ja, vi tar tåget till Arlanda iallafall, ses då :)<3''
-Mamma du måste skjutsa mig till tågstationen, säger jag när det börjar närma sig, hon tittar upp från sin tidning.
-Jag är faktiskt upptagen, så jag tycker Ian kan köra dig, svarar hon lite halvsurt, jag suckar högt och kollar mot Ian istället, han körde gärna bil frivilligt men han körde som en dåre så jag hade häldre velat åka med mamma. När jag väl är framme och har blivit avsläppt vid Uppsalas station väntar jag ganska länge på att Josephine ska komma, hon kommer i sista stund innan tåget går, sedan börjar vår HOSTHOST väldigt långa resa mot Arlanda. När vi kommer in dit är det inte lång tid tills killarna ska anlända, jag hade nästan glömt bort att dem var kända och det var totalt fullt överallt på Arlanda, vakterna hade fullt sjå med att hålla alla fansen lugna, jag suckar för mig själv, här skulle jag ju inte kunna komma fram. Jag kan inte se killarna men jag hör på alla fans skrik när dem kommer, jag försöker hoppa upp och ser då en liten skymt av Liam. Jag försöker gå lite längre fram men blir stoppad av en vakt.
-Stopp här, säger han strängt.
-Men jag måste få gå till dem, säger jag.
-Nej, du får inte gå längre, svarar han bestämt.
-Men jag är en av killarnas flickvän, och dethär är min bästa vän, säger jag och pekar på Josephine som står bakom mig, vakten börjar garva.
-Haha skulle inte tro det va, säger han lite ondskefullt. Något fans blänger surt på mig.
-Tro inte på henne, hon är bara en av oss andra, säger fanet och bitchblickar mig, man såg på henne att hon mycket väl visste att jag inte var det, det lyste avundsjuka om henne.
-Och jag tror inte på henne häller, säger vakten och hyschar bort oss, jag suckar högt, så typiskt, tänker jag.
Jag blir puttad och eftersom jag har blivit väldigt känslig efter skottlossningen så ramlar jag på golvet, jag får många blickar på mig och Josephine hjälper mig upp, men nu kan jag knappt gå alls, för smärtan i benet tar över.
Louis perspektiv: Jag försöker kolla efter Linnea men jag kan inte se henne, hon hade ju sagt att hon skulle vara här, och Linnea känner jag ju igen direkt. Det är väldigt kaous på flygplatsen, jag försöker skynda mig snabbt genom massan med vakterna och killarna med mig, men vart sjutton är Linnea? Trots kaouset så tar jag upp mobilen och messar. ''Vart är du? :(<3'' skriver jag, men jag får inget svar. Innan jag hinner blinka är det någon som tar mobilen ur handen på mig, som tur är hinner jag snabbt reagera och tar tillbaka den direkt.
När vi tagit oss igenom den stora folkmassan har jag fortfarande inte fått något svar av Linnea, jag kunde inte låta bli att bli lite besviken, visst att det är väldigt mycket folk här oså, men hon kunde väll åtminstone svara på sms, eller har det hänt något? Vi går mot bilen som alla hoppar in, men jag är lite osäker, är hon där inne?
-Kommer du eller? Frågar Harry, jag rynkar bekymrat på ögonbrynen.
-Men Linnea sa att hon skulle komma hit, säger jag, han kollar bekymrat på mig.
-Men hon kanske inte hann komma fram eller något, säger han och rycker på axlarna.
-Louis! Hör jag hur någon skriker, GREAT vi hade fått gått ut en specialväg, som någon tydligen hade hittat och tagit sig hit med ändå, jag orkade faktiskt inte med något fan just nu. Jag tar upp mobilen och ringer igen istället, men jag får inget svar nu häller.
-Louis, kom, det är Linnea! Säger dendär rösten igen, jag försöker vända mig om för att se vart det kommer ifrån. Jag möts av en blond, blåögd tjej som måste vara tjejen som skrek, som Linnea stödjer sig på, antagligen är det hon dendär Josephine, jag springer fram till dem, jag såg på Linnea att hon grät.
-Vad har hänt? Frågar jag oroligt och kramar om henne, eftersom Josephine stödjer henne blir det så att jag kramar om dem båda.
-Jag, alltså, förlåt, men det var så galet där inne, jag försökte komma fram men en vakt stoppade mig, och trodde inte på mig när jag berättade vem jag var, så när vi skulle gå blev jag knuffad och ramlade på benen, det gjorde riktigt ont, men det börjar gå över, fast det gjorde ju inte precis mina gåproblem bättre, snyftar hon.
Skit också, så typiskt, blev hon verkligen tvungen att bli knuffad och ramla just nu? Men det verkade som det hade gått ganska bra iallafall.
-Varför har du inte dina kryckor? Frågar jag och hon suckar.
-Därför att jag måste lära mig gå utan dem, tänkte liksom inte riktigt på att det brukar vara såhär på flygplatser, säger hon med ett litet flin, jag ler tillbaka som svar, nu var hon här igen, bredvid mig, tillsammans med mig, det var huvudsaken.
-Hej förresten, Louis heter jag, men det vet du ju redan, säger jag och räcker fram handen till Josephine.
-Ja, det vet jag, Josephine, svarar hon lite blygt. Sen byter vi så Linnea kan stödja sig mot mig istället, även fast hon klarar sig ganska bra själv, men jag har inget emot det.
-Vart ska vi? Frågar Linnea gulligt.
-Jag vet inte, eller till hotellet först och främst kanske? Säger jag och möts av Josephines blick.
-Om du vågar åka bil med oss Josephine, Zayn sitter i baksätet, och jag hälsade honom detdär igår, svarar jag lite busigt, hon fnissar till lite och blir lite röd i ansiktet. När vi är framme vid bilen presenterar sig alla för varandra, eftersom det blir lite trångt så får vi åka lite olagligt så Linnea får sitta i mitt knä och Zayn var inte sen med att påpeka att Josephine skulle behöva sitta i någons knä häller, så Josephine satt med Zayn, jag såg på Zayn att han såg väldigt nöjd ut. Jag tar tag i Linneas hand och håller om den hårt, jag hade verkligen saknat henne och ville aldrig lämna henne igen, hon böjer huvudet lite och våra läppar möts, LIFE IS PERFECT, tänker jag, innan vi avslutar kyssen för att sedan påbörja en ny. Det övergår till hångel och vi sitter och hånglar i stort sätt hela vägen till hotellet, men till min förvåning så är det ingen som kommenterar något. Inte ens Harry.
Josephines perspektiv: Jag kunde inte riktigt fatta att jag faktiskt satt i samma bil som One Direction, och att jag satt i förmodligen den sexigaste killen på hela jordklotets knä, och att min bästa vän sen barnsben satt i baksätet och hånglade med Louis kändes lite skumt det också, fast dem var verkligen ämnade för varandra. Egentligen ville jag bara skrika rakt ut, och jag höll på att göra det några gånger, men jag ansträngde mig verkligen för att inte göra det, dels för att det skulle vara väldigt pinsamt och dels för att det bara skulle vara jobbigt för dem. I vanliga fall hatar jag att åka bil, men denhär bilresan hade gärna fått fortsätta för alltid. När vi är framme på hotellet står några fans där, jag, killarna och Linnea får tränga oss för att komma in, jag suckar lite för mig själv, nu skulle säkert alla misstänka något bara för att jag gick in med killarna på hotellet, jag hade sätt hatet som Linnea hade fått och jag visste att jag också skulle få det, även fast det absolut inte är något mellan mig och någon av dem, fast det är absolut värt det så det spelar ändå ingen roll.
-Så vad ska vi göra idag? Vad ska ni göra idag, killar? Frågar Linnea när vi tagit oss upp till hotellrummen, som förövrigt var riktigt lyxiga såklart.
-Vi ska på intervju senare, men det är på kvällen och vi har inget framträdande idag, svarar Niall.
-Vi är lediga tills dess, vad vill ni göra? Frågar Zayn och kollar på mig. Jag rycker på axlarna.
-Ja, vi vet ju inte, ni bor här, så ni får gärna gudia oss, säger Louis med ett flin.
-Jag vet iallafall vad jag skulle vilja visa dig, säger Linnea och ler mot Louis. Jag kollar frågande på Linnea.
-Vadå? Frågar jag, jag snackar svenska så dem andra inte ska förstå.
-Stockholms skärgård, svarar hon mot mig, jag nickar instämmande.
Killarna kollar på varandra och ser mest bara förvirrade ut.
-Får inte vi följa med då? Frågar Liam lite ledsamt.
-Är det kul? Frågar Niall. Jag börjar skratta lite.
-Det får ni väll, men det är liksom inte kul,det är bara fint, jag tror att du Niall är mer intresserad av att äta pizza, svarar jag.
-Oooh, jag förstår, då ska vi inte störa, och jag äter gärna pizza! Svarar Niall.
-Jag är också hungrig, eller inte nu, men sen kanske, finns det köttbullar? Säger Harry, jag börjar garva lite.
-Absolut, dethär är Sverige, det finns köttbullar överallt! Svarar jag lite busigt och Harry brister upp i världens största leende.
-Så du ska lämna din kompis här med oss och dra iväg med Louis, tror du verkligen hon vågar stanna här med oss? Skojar Liam och kollar på Josephine.
-Nja, man vet aldrig med Josse, hon kan ju följa med hon också om hon får något sällskap, typ Zayn kanske? Säger jag lite busigt.
-Låter nice, svarar Zayn direkt, Josse blir lite röd i ansiktet.
Zayns perspektiv:
Hon var faktiskt väldigt söt dendär Josephine, eller Josse som Linnea kallade henne, dem var ganska lika på ett vis, men samtidigt ganska olika, båda hade swedish look iallafall, och jag skulle ljuga om jag inte sa att hon såg riktigt bra ut, hon var extra söt när hon skämdes.
-Så vart ska vi? Frågar jag för säkert hundrande gången, jag hade ingen aning om vart jag skulle någonstans, inte Louis häller, så vi bombade på med massor av frågor.
-Det kallas för Stockholms skärgård, svarar Linnea tillslut, det säger mig ingenting.
-Och det är? Frågar Louis helt plötsligt.
-En skärgård, svarar hon bara.
När vi är framme får vi kliva i någon slags hyrbåt, som någon okänd person får köra, sen åker vi iväg, Louis och Linnea sitter långt fram alltså väldigt långt bort ifrån mig och Josephine, vi börjar genast snacka om allt möjligt, jag får reda på lite om hennes liv, och massor av saker om henne, och hon får reda på saker om mig, det var något speciellt med henne, det klickade på något vis, sådanahär saker brukade jag aldrig prata om annars, jag hade vanligtvis väldigr svårt att prata med nya människor och speciellt tjejer, men med Josephine var det annorlunda, jag kunde inte låta bli att le. Vi blir tysta en liten stund och bara kollar in skärgården, det är så sjukt fint, nästan sagolikt.
Louis perspektiv: Jag är väll inte den typen som brukar tycka att allt är så himla fint och brukar stanna och fota mot himmelen för att den är så oerhört vacker, sånt intresserade mig liksom inte, men dethär, det var riktigt fint, det gjorde mig lte rörd att Linnea hade tagit med mig hit, det gick inte att beskriva hur fint det var, därför passade Linnea och Stockholms skärsgård väldigt bra ihop, jag kunde inte låta bli att le mot henne, jag är verkligen den lyckligaste killen i världen, jag har verkligen världens bästa tjej, som jag älskar så sjukt mycket. Jag blundar och möter hennes läppar, om och om igen.
-Du...börjar hon lite försiktigt.
-Vad? Frågar jag nyfiket.
-Du har gjort så mycket för mig, du säger jämt så fina saker och visar hur mycket du älskar mig, jag vet inte om jag någon gång kommer kunna mäta mig med dig på den punkten, om jag någon gång kommer kunna betala tillbaka allting som du gör för mig varenda dag, det är dessutom mer en du tror, för du gör så mycket genom att bara finnas där, hur mycket jag än säger eller hur mycket jag än försöker förklara så kommer det aldrig gå att få fram hur sjukt mycket jag älskar dig, men jag vill bara att du ska veta att jag är så enormt tacksam över allt du gör och över att du finns, du är verkligen den bästa personen som existerar på denna jord, och få aldrig dåligt samvete över hatet jag får, för det är inte ditt fel, och det ända sättet dem kan få som dem vill på är genom att låta dem vinna, och det kommer dem aldrig att göra, allt som har hänt i mitt liv spelar liksom ingen roll så länge jag har dig, jag vill vara din förevigt, ända tills jag dör, och när du dör så finns det iallafall en bra sak med det hela, och det är att du är bland änglarna, för du är en ängel, jag älskar verkligen dig på riktigt Louis William Tomlinson, säger hon.
Jag blir helt tom på ord, en liten tår rinner ner för min kind, det är just i den stunden jag kommer på att jag någon gång ska ge henne ett barn, att jag någon gång ska ställa mig på knä framför henne och fria, att jag någon gång ska säga ''ja'' till henne och bli hennes man på riktigt, men nu nöjer jag mig med att tala om hur mycket jag älskar henne, för det gör jag verkligen, så obeskrivligt mycket, jag ska vara hennes förevigt.
-Linnea, jag vet inte vad jag ska säga, du är det bästa som har hänt mig i hela mitt liv och jag älskar verkligen dig på riktigt, jag har sagt det så många gånger och jag kan säga det tusen gånger till, jag hoppas verkligen du tar åt dig, för jag menar verkligen det jag säger, du anar inte hur tacksam jag är över att du finns, över att du är du och över att jag fått träffat dig, jag lovar att vara din förevigt min ängel, jag älskar dig Linnea Maria Andersson.
haha gulligull!! ;)))))) KOMMENTERA NU DÅ, inge roligt att skriva längre när man inte får kommentarer typ, vart tog dem vägen? (a'' Liz är duktigt att kommentera iaf BTV: gå in på hennes novellblogg www.onedirectiioon.blogg.se <-- den är asbra ! :DD
om ni har något tips om vad ni tkr ska hända i novellen så äre bara att kommentera (y''
nästa kmr imorgon i guess eller kanske, kanske senare ikv ;)
that what makes you beutiful kapitel 43
Det kändes så konstigt, när Mathilda hade gett mig dessa affischer och hjälpt mig spikat fast dem på väggen, var vi bara två vanliga fans, tänk om jag då hade vetat att jag skulle bli tillsammans med Louis liksom? Jag börjar skratta lite åt tanken.
-Oh my goooood, det var typ 1000 år sen! Nästan skriker Josephine samtidigt som hon hoppar på mig och kramar om mig, jag blir så glad av att se henne, tjejen som alltid fått mig att le, en riktigt äkta vän.
ännu ett litet mellankapitel , menmeeeen!! dåligt dehär oxå, men har inte så bra ideer just nu, the botten is nådd, fast asså jag har ju lite ideer men dem kan lixom inte komma precis NU, det måste helt enkelt bli lite mellankapitel emellanåt - jaja skriver nästa imorgon i guess ;)
-Oh my goooood, det var typ 1000 år sen! Nästan skriker Josephine samtidigt som hon hoppar på mig och kramar om mig, jag blir så glad av att se henne, tjejen som alltid fått mig att le, en riktigt äkta vän.
-Jag har saknar dig så mycket! Suckar jag lyckligt.
-Knappast mer en vad jag har saknat dig, det har varit så sjukt trist här utan dig, jag har bara fått umgåtts med Anna men hon är ju inte ens rolig, fan vad taskig jag är men det är sant ju, och det finns inga roliga killar här i Uppsala, medan du har glidit runt tillsammans med One Direction har jag suttit här och ruttnat, säger hon lite olyckligt, jag börjar skratta lite åt henne.
-Haha, fast det har hänt mindre roliga grejer också, säger jag och kollar ner i marken, egentligen ville jag inte prata om allt skit just nu utan bara om det som var bra.
-vill du snacka? Frågar Josephine försiktigt.
-Nej inte om det, nu tycker jag vi har kul och snackar om roliga saker istället! Svarar jag.
-Då måste du berätta allt, allt om Lou och dig, om allt som hänt! Säger hon..
Vi går ut på min baksida och sätter oss på min studsmatta som i gamla goa tider, för att uppleva gamla minnen skyndar vi oss och kör ''första hoppet'' ''första snurren'' ''första varvet'' ''första knät'' ''första rumpan'' och första ''ching chang chong'' som vi kallade det för när vi var liten, vi hade nämligen jämt en duell om vem som gjorde ''första'' av allting, numera orkar vi aldrig hoppa studsmatta utan vi sitter bara på den och snackar. Jag börjar berätta om allt samtidigt som jag suger på en piggelin - det är så sjukt gott.. Vi sitter där på studsmattan och snackar i flera timmar, jag berättar om Louis, om Eleanor om modellandet och allt möjligt, Josephine kommer med lite frågor som jag svarar glatt på.
-Du måste verkligen vara världens lyckligaste med Louis, säger hon efter en liten stunds tystnad, jag ler för mig själv.
-aah, det måste jag, svarar jag lite blygt.
-Han är så sjukt gullig, fortsätter jag sen.
-Kan man tänka sig att min bästa kompis har gått och blivit kär, och inte i vem som helst häller, säger hon busigt och knuffar till mig lite i sidan.
-Det är knappt så jag fattar det själv, säger jag och ler.
-Och snart kommer dem till Sverige, säger Josephine samtidigt som hon slickar lite på glassen.
-Jaaaa, någon som vill träffa dem eller? Frågar jag och ler busigt. Hennes glasslickande upphör en stund och hon kollar på mig som om jag vore en idiot.
-VA? Du skämtar? Får jag verkligen det? Jag börjar skratta åt hennes reaktion, hon såg verkligen förvånad ut.
-Men det är klart din dummer, dem kommer ju till Stockholm i övermorgon, jag ska iallafall till deras hotell då och du kan hänka på, dem är inte farliga, jag lovar! Svarar jag med ett leende som smittar av sig på Josephine.
När vi har snackat i ungefär 3-4 timmar bestämmer vi oss för att dra ner till stranden för att ta ett kvällsdopp, eftersom vi inte bor lite utanför Uppsala så ligger närmasta strand ganska nära ändå, det tar oss ungefär en halv timme att cykla dit, fast jag får skjuts av Josephine eftersom jag inte riktigt kan cykla själv med mina ben. Vi båda är stora badkrukor så det tar ett tag innan vi doppar oss, men när vi väl gör det är det faktiskt riktigt skönt. Vi tar lite busiga bilder med min undervattenskamera som jag tagit med mig och sen lägger vi oss och solar i kvällssolen, men eftersom myggorna börjar sticka fram så klär vi ganska snabbt på oss och börjar dra oss hemåt. Självklart så bestämmer vi oss för att Josephine ska nana hos mig ikväll, när vi är hemma kommer vi på att vi inte har något snacks och att butikerna redan är stängda, så vi bestämmer oss för att baka lite chokladbollsdeg tjocka som vi är som vi sedan äter direkt från bunken. Vi fastnar framför ett avsnitt av Jersey shore fast ingen av oss kollar riktigt, vi koncentrerar oss istället på att äta deg och kolla igenom bilderna från dagen, vi hade inte bara fotat under vattnet, jag kollar in min kropp lite extra noga, var det verkligen sant att jag kunde bli modell? Egentligen är ju Josephine hundra gånger snyggare, hon borde ju vara modellen av oss, tänker jag. Vi för över bilderna till datorn och jag laddar upp en undervattensbild på mig och Josephine som ser väldigt rolig ut på twitter, och en på bara mig som Josephine har fotat när jag står på stranden i bikini. ''Have a nice evening on the beach with my best friend @JosephiinePerssoon skriver jag under bilden.
Det dröjer inte länge förrän Josephine attackerar min fb och lägger upp massor av bilder i ett album där också, det blir genast väldigt många gillningar på bikinibilderna och massvis med killar kommenterar att jag är snygg, SAAAY WHUUT? Jag hade aldrig varit den tjejen som killarna rusade efter och som fick massvis av komplimanger, jag var inte riktigt van vid detta.
-Asså Linnea, seriöst kolla vad många gillningar och kommentarer, du borde fan skaffa blogg! Säger Josephine lite ivrigt, jag skrattar till lite, JAG - BLOGG? Nä, jag skulle inte tro det va, eller..det kanske vore en ganska kul grej ändå när jag tänker efter?
-Men jag kan ingenting om koder och sånt skit, svarar jag.
-Men jag är både bra på koder och photoshoop, jag fixar en snygg design till dig! Säger hon ivrigt.
Jag hinner inte ens kommentera förrän hon klickar sig in på blogg.se's hemsida och börjar skapa ett konto, när det väl är fixat bestämmer jag mig för att vänta lite med skrivandet, Josephine lovar att fixa headern imorgon när hon kommer hem och när allt det var fixat kunde jag börja skriva, tills dess får det vara. När vi har ätit upp smeten blir vi väldigt mätta och trötta så vi håller nästan på att somna i soffan, innan min ringsignal spelas upp och Louis namn lyser upp displayen, Josephine kollar menande på mig..
-Oh my god, ta på högtalare, jag bara måste få höra hans röst, snälla hälsa från mig eller nåt? Säger hon ivrigt,jag börjar garva lite, tar på högtalaren och svarar.
''Hej babe'' säger han sådär sexigt.
''Hej Lou, du är på högtalare nu så tänk på vad du säger bara'' säger jag.
''Haha okej, vem lyssnar?'' Frågar han nyfiket, jag kollar på Josephine, man ser på henne att hon bara vill skrika rakt ut.
''Eh Josephine, min barndomsvän från Sverige du vet, hon är lite galen och verkar ha problem med att inte skrika rakt ut just nu, men hon hälsar'' säger jag busigt, Lou skrattar till lite smått igen.
''Jasså, då får du ta och hälsa tillbaka, var det hon vi skulle få träffa eller?'' Säger han med en nyfiken ton och nu kan inte Josephine hålla sig längre, hon skriker rakt ut, så jag börjar asgarva.. Hon hade verkligen gått och Directionerna på sig under sommaren tror jag, hon var inte alls sådär galen i dem sist vi träffades.
''Ehm, jo det är hon, om hon kan hålla käften vill säga'' svarar jag då och då blir hon genast tyst.
''Det blir nog bra, vad gör ni då?'' Frågar han gulligt.
''Ehm vi typ, såg på film, fixade en blogg och åt chokladbollssmet, sen höll vi på att somna innan du ringde'', svarar jag.
''Chokladbollssmet? Lite Niall varning där''
''Haha, ah kanske, vad gör du eller ni då?'' frågar jag.
''Öh, vi skulle se på film, men det slutade med kuddkrig och flytande margarin på golvet istället'' svarar han lite busigt, jag flinar lite.
''Så typiskt er, fast jag fattar inte riktigt hur kuddkrig och flytande margarin på golvet går ihop dock'' säger jag, han skrattar lite.
''Nää, inte jag häller, men vi är ju vi är'' svarar han lite oskyldigt.
Vi är ju som vi är? AAH ni är helt underbara, tänker jag då.
''Du måste hälsa Zayn att han snart kommer få träffa en snygg, blond, svensk singeltjej också'' säger jag då, Josephine kollar mot mig med gapande mun.
'' Oh, oh, oh, det ska jag göra, han kommer gilla'rt ,men jag måste typ lägga på nu, vi ses snart älskling, älskar dig'' säger han gulligt.
''Nä han kommer älskar't, älskar dig med, godnatt''
''Godnatt''
sen lägger vi på. Josephine sitter helt tyst en stund igen och sen börjar vi asgarva. Hon var fortfarande i någon slags chock.
-Men hur ska jag vara när jag träffar dem? Frågar hon.
-Le lite extra sexigt mot Zayn, spänn ut brösten och vicka på rumpan när du går, det blir super och funkar alltid, säger jag, då slår hon till mig med sin kudde.
-Nejmen seriöst, hur ska jag uppträda? Frågar hon igen och biter sig i läppen.
-Kom ihåg, dem är bara vanliga killar, förutom att dem är helt underbara då, var schysst, kör bara på så som du brukar, men försök att hålla dig så lugn som möjligt för att inte skrika, var lite extra snäll mot Harry efter detdär som hänt med Georgia, säger jag. Hon nickar.
-Jag ska försöka, säger hon, sen blir vi båda så trötta att vi somnar i soffan.
När vi har käkat frukost dagen efter måste Josephine dra hem till sig, jag tar på mig ett par gråa mjukisbyxor och en grå munktröja med linne under, innan jag startar datorn och går in på twitter, jag skrattar lite för mig själv när jag läser Louis senaste tweet ''Dam, like this pictures, i have the hottest girlfriend in the world'' stod det. Skämtar han med mig? Tänker jag, om det är någon som är HOT så är det HAN. ''And I have the hottest boyfriend'' svarar jag innan jag stänger av datorn igen. Igår hade jag klarar mig ganska bra utan kryckorna så jag bestämde mig för att försöka med det idag också. Lite senare åker jag med Mathilda och Ian till min farmor där vi bjuds på farmors goda fläskkotlett med potatis och morötter, för en gångs skull var morötterna inte kokta, jag bestämmer mig för att ta en lite egobild när jag äter moroten och klickar mig åter in på twitter ''@Louis_tomlinson I love carrots'' skriver jag under bilden, samtidigt som jag kom och tänka på när Mathilda skickade in en bild när hon åt morötter på till honom, innan vi hade träffat dem. När vi är framme från farmor är min blogg helt klar, så jag klickar mig in på den och börjar skriva första inlägget:
''Hej bloggen, eh dethär är typ mitt första blogginlägg, och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om just nu,
jag är inte direkt någon blogger men jag kanske blir med tiden, vem vet? ;) En liten presentation av mig själv då kanske. Ja, mitt namn är Linnea Andersson, jag är en 16 årig tjej från Sverige, mina föräldrar är skiljda så min pappa bor numera i USA, där jag är varje sommar, fast just nu är jag faktiskt i Sverige, men jag brukar alltid få åka hem en vecka under tiden jag är där, och att jag valde just denhär veckan var ju inte direkt någon slump, som dem flesta känner igen mig som så är jag ju faktiskt Louis flickvän, Louis Tomlinson från pojkbandet One Direction, det känns lite konstigt att skriva så, för jag tar honom inte liksom som det, utan jag tar honom bara som Lou, min fina Lou som är det vackraste som existerar på denna jord<3 Haters gonna hate, lovers gonna love. Min blogg kommer väll handla om min vardag och om mina känslor, livet om att vara tillsammans med, just det HONOM, klart man får ta massor av hat, men jag bryr mig inte om det egentligen,om kampten att få min dröm ullfyld = bli modell och ja, min vardag helt enkelt, som dem flesta vet har det hänt lite tragiska grejer i mitt liv också, men det är inte synd om mig alls egentligen, för allt som är BRA övervinner verkligen det dåliga, men jag kan tänka mig att denna blogg kommer bestå av väldigt blandade tankar och åsikter, ni kommer inte bara få följa GLADA mig utan ni kommer få följa MIG, genom blod, svett och tårar - eller vad det nu är man brukar säga? Fast annars så är jag en glad person för jag tycker att livet är för kort för att bara suras och deppas bort, nää nu ska jag sluta skriva tror jag, känner att dethär inlägget blev väldigt virrigt, slänger upp en liten bild från igår när jag var med min bästa vän Josephine och jag var på stranden igår, riktigt kul att träffa henne igen, man uppskattar det verkligen till 100<3''
Senare i bloggen kommer det säkert komma upp massor av dagens outfitbilder men justnu känns det lite ovärt eftersom jag sitter i mjukisbyxor, linne och munktröja, men anyway, vi hörs igen, btv: Designen står grymma Josephine för, följ henne på twitter vet jag ;) --> @Josephiineperssoon heter hon där!''
Jag orkar inte läsa igenom blogginlägget innan jag skickar iväg det, så fort jag har skrivit det länkar jag bloggen på twitter, sen loggar jag ut - det ska bli spännande att se statistiken sen.
Jag går och lägger mig tidigt för att det ska bli ny dag eftersom killarna kommer imorgon, nästan lite för tidigt eftersom jag inte kan somna, så jag ligger och sms:ar med Louis länge istället.
''Haha bestämde mig för att gå och lägga mig tidigt och sova bort tiden så jag får träffa er snabbare, men min plan fungerade inte så bra eftersom jag inte är ett dugg trött, så jag ligger och smsar istället<3'' skriver jag.
''Haha, nej vad söt du är, jag är sjukt taggad, ska bli så kul att träffa dig igen, och hon dendär Josephine ;)<3'' svarar han.
''Haha, får varna er att hon e lite konstig, hon e ganska lik mig alltså :D<3'' svarar jag.
''Det gillas (y) såg att du hade skaffat blogg också, haha Nice<3'' haha typiskt, tänker jag, har han sett den?
''Ja, eller rättare sagt, Josephine gjorde det, men du behöver inte läsa, det är bara pinsamt :s'' svarar jag.
''Vadå pinsamt? Tycker det var riktigt sött skrivet, jag brukar inte läsa bloggar men din ska jag fan börja läsa, bara för att det är din såklart<3'' jag suckar för mig själv, blogg kanske var en ganska dålig idé ändå.
''Haha men Lou då, bara för att retas med mig :o, nä denhär gången får du inget hjärta i smset :('' svarar jag på skoj.
''Nää inte bara, tycker att det du skrev vad väldigt gulligt och om jag saknar dig är det bara för mig att klicka mig in där på bloggen, och om du fortsätter lägga upp sådär sjukt sexiga bilder på dig själv så måste man ju bara kolla :S<3''
''Haha, oj vad sexig jag var, eller inte, du är ;)<3'' svarar jag.
''Det är du visst det som fan ;)<3''
''Haha, men jag nu ska jag fan sova, godnatt snygging ;)<3'' skriver jag innan jag lägger ifrån mig mobilen för att sova, fast jag ligger länge och tänker på Lou innan jag somnar, på Lou naken... wouuup, woooup!
Jag vaknar på morgonen med ett big SMILE - idag skulle jag äntligen få träffa dem!
ännu ett litet mellankapitel , menmeeeen!! dåligt dehär oxå, men har inte så bra ideer just nu, the botten is nådd, fast asså jag har ju lite ideer men dem kan lixom inte komma precis NU, det måste helt enkelt bli lite mellankapitel emellanåt - jaja skriver nästa imorgon i guess ;)
that what makes you beutiful kapitel 42
Jag suckar lågt för mig själv, Linnea verkar försvara mig mot någonting, det gjorde ont att Louis verkligen försökte trycka ner mig, som det lät på samtalet, han tror lite för mycket om mig.Mer hinner jag inte tänka förrän jag måste springa tillbaka till verandan igen, hon kommer tillbaka ganska direkt. Jag låtsas som ingenting, men i mitt huvud yrar massvis med tankar, fan, fan, fan, helvetes jävla....Varför?
Linneas perspektiv:
Linneas perspektiv:
Jag går ut på varendan igen och sätter mig för att fortsätta sola, jag börjar snacka lite med Eleanor, tystnaden som varit innan var som bortblåst, hon berättade för mig massvis med saker om hur det är att vara modell och gav mig massvis med tips på traven, jag kunde inte låta bli att le, mitt lev var så bra just nu, jag har världens finaste kille, även om vi bråkar lite, och jag har hittat en tjejkompis och drömmen om att bli modell håller på att bli till verklighet.
Det spelar ändå inte så stor roll att jag har svårt att gå, rädd för att vistas bland okända människor och drömmer mycket mardrömmar om våldtäkten och skjutningen, eller att jag fick sitta och snacka med massa olika psykologer som jag inte ens gillade om allting, inte ens pensionärsträningen gjorde inte så mycket, så länge jag hade Louis, Eleanor och denna dröm att sträva efter. Jag suckar lyckligt, mitt liv är nog inte så dåligt ändå, tänker jag tyst för mig själv.
-Du, jag måste verkligen gå nu, säger hon efter en stunds snackande. Jag kramar om henne och säger hejdå, sen återgår jag till mitt solande.
Under veckan som går går jag på massvis med möten tillsammans med Jeff, han är en riktig rolig typ, men jag hade aldrig kunnat ana att försöak bli modell kunde bli så svårt, vi hade fått kontakt med lite olika argenturer men det var inga som riktigt passade mig, och dem som väl föll mig i smaken ville inte ha mig istället. Jag suckar högt för mig själv när jag sitter med Jeff och Eleanor i det lilla rummet och går igenom massa saker.
-Dethär kanske inte är jobbet för mig ändå, suckar jag, Eleanor och Jeff ger mig en menande blick.
-Så du ska bara ge upp din dröm? Jag har aldrig sagt att bli modell är något lätt, men jag har sagt att det kommer vara värt det, säger Eleanor bestämt.
-Men ändå, jag är 16 år, jag har hela livet på mig, efter sommaren åker jag ju tillbaka till Sverige och ska börja i gymnasiet, det skulle ändå aldrig funka, suckar jag. Jeff himlar med ögonen.
-Vi får väll se, jag har lite planer på gång här, som du kommer få reda på när du kommer tillbaka efter ditt sverigebesök, säger Jeff ganska hemlighetsfullt. Hur mycket jag än försöker klämma ur honom vad det är så vägrar han att berätta det.Under resten av mötet var jag ganska okoncentrerad, jag satt och tänkte på att jag snart skulle få åka hem i en vecka och att jag skulle få träffa Louis och killarna igen, tanken på Lou fick mig att kurra i hela kroppen. Det var nu endast 2 dagar kvar, tills jag skulle hem till Sverige, fast killarna skulle ju komma ytterligare 2 dagar senare dock, men ändå, ordet Sverige fick mig att le så mycket, HEM LJUVA HEM!
-Har ni verkligen med allting nu då? Frågar pappa för säkert hundrade gången, den meningen började bli ganska uttjatat vid dethär laget. Jag tar på mig ett par solglasögon för att känna mig lite schteek, svenskar är ju schtekare liksom, så varför inte fira lite i förvåg med ett par Ubercoola sunglasses?
-Ja pappa, allt är med, svarar jag återigen.
Jag säger hejdå till alla förutom Mathilda och Nick då och sen går vi ut till taxin som väntar på oss för att köra oss till flygplatsen. I taxin spelas ''Train, Drive by'' och jag kan inte låta bli att le. Mathilda sitter bredvid mig och suckar, vilket smittar av sig på mig, kunde hon inte vara lite glad iallafall? Det kändes jobbigt, hon var jämt så glad under dessa hemresor, men nu ville hon bara stanna pågrund av Nick. Tanken av dem skulle jag nog aldrig vänja mig vid, det var ju dessutom bara jag av allihopa som visste om att det var dem, jag hade varit nära att försäga mig många gånger, men jag hade ångrat mig i sista stund. Jag kunde fortfarande inte låta bli att äcklas. Folk brukar snacka om syskonkärlek, men denhär gången var det faktiskt verkligen syskonkärlek - på hög nivå, euw.
-Ey Mathilda, gaska upp dig, det blir kul! Säger jag, hon himlar med ögonen.
-Ja, för dig kanske, säger hon och skakar på huvudet, så hennes rosa flätor hoppar. Jag himlar med ögonen som svar.Jag tar upp mobilen och läser mitt senaste sms från Eleanor. ''Hey saknar dig redan, vi ses snart igen :D<3'' stod det. Jag skulle sakna henne också, men det skulle samtidigt bli ganska skönt att slippa behöva gömma sig, jag ville inte gömma mig för henne, men vi fick inte synas med varandra, det funkade bara inte pågrund av media.
''Jag saknar dig också, och det är klart vi gör! :D<3'' svarar jag, sen går jag in på Louis sms. ''Hey babe, nu är det nära, vad gör du sötis?<3'' står det, samtidigt som jag svarar ler jag som ett stort fån. ''Yo babe, yeapp, sitter i taxin påväg till flygplatsen nu, vad gör du själv?<3'' Efter att jag har skickat iväg det måste jag ha somnat, eftersom vi helt plötsligt är framme vid flygplatsen. I vanlig ordning går vi in, checkar in våra väskor och går i lite affärer, jag köper två parfymer, en till mig själv och en som Louis ska få, han hade gett mig så mycket på så många olika sätt så en liten parfym var verkligen det minsta jag kunde ge till honom.
-Oh my goooood! Säger en okänd tjej och ställer sig framför mig, hon sliter inte blicken ifrån mig och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, efter en stund skakar hon på huvudet, så som man brukar göra när man fått stirrblick.
-Shiiiit förlåt, men du är Louis tjej Linnea va? Du ska veta att jag avgudar dig, du och Louis är så söta tillsammans och du är så sjukt stark, efter allt du har gått igenom och för allt hat och ja..du vet, du är min största förebild någonsin! Säger hon, jag kollar förvånat på henne, jag var inte riktigt van vid sånt här.
-Ja det är jag, ooh, tack, är det ända jag får fram. Jag slänger en blick på Ian, han kollar förvånat på tjejen och mig, han hade hört precis vad hon sagt, vilket var ganska kul, eftersom Ian retade mig hela tiden.
-Kan jag få din aoutograf? Frågar hon snällt.
-Ja visst, varför inte? Men jag är inte van att skriva aoutografer för jag är ingen kändis du vet, så räkna inte med att den blir fin, svarar jag och försöker låta så vänlig som möjligt, men egentligen är jag fortfarande mest bara förvånad. Hon tar upp en liten penna och ett papper och jag skriver snabbt ner min aoutograf, det blev helt ok ändå. Jag tar sedan en bild med henne och kramar om henne, innan jag måste gå till gaten.
Innan vi går på planet skriver jag ett nytt sms till Louis.
''Nu ska jag gå på planet, måste bara säga att directioners är dem sötaste fansen någonsin<3''
Louis perspektiv:
Allting var så bra justnu, vi skulle snart åka till Sverige och jag skulle äntligen få träffa Linnea igen, Niall höll humöret uppe trots att Lindsey nydligen åkt hem till USA igen och Liam och Harry var kompisar, och vi andra också såklart. Harry var fortfarande ganska ledsen rätt ofta, men det är ju så det är, när man är kär i någon och det helt plötsligt bara är över, så tar det ju tid att smälta, som tur var hade inte jag det problemet iallafall, hade det varit Linnea som försvunnit ur mitt liv hade jag nog dött, men vad tänker jag på egentligen? Måste sluta tänka så förfan. Jag tar upp mitt senaste sms från Linnea, jag ler lite, jag kunde inte annat en att hålla med henne, Directioners är verkligen grymma!
''Klart dem är ;) Något speciellt som hänt?<3'' svarar jag, det dröjer inte länge förrän hon svarar igen.
''Nä, eller jo, det var en tjej som kom fram och sa massa fina saker, och sen allt stöd på twitter, men nu måste jag verkligen sluta skriva och stänga av mobilen.''
Linneas perspektiv:
Vi hade åkt i några timmar nu och flygvärdinnornas jobb var att dela ut mat och dricka. Jag fattar inte riktigt varför alla klagar på flygplansmat, det är jättegott ju, tänker jag samtidigt som jag äter på min kalla kycklingflygplansmat bit.
-Äckligt ju, säger Mathilda samtidigt som hon leker med maten.
-Nä, asgott ju, svarar jag glatt. Mathilda var fortfarande butter, Ian och jag var riktigt glada.
Som tur var satt Mathilda vid platsen vid fönstret så Ian och jag kunde sitta och vara glada bredvid varandra. Flygplansresor brukar annars vara gansak tråkiga, men nu var det än så länge bara mysigt. Ian och jag pratade på om allt möjligt och det var riktigt längesen med tanke på att vi knappt pratar med varandra längre, och när vi väl pratar brukar vi bara irritera oss på varandra och säga taskiga saker, men nu var det annorlunda, jag kommer på mig själv att jag har en ganska bra brosa ändå. Synd bara att låtsasbrorsan är helt fucked up i huvudet.
Jag fattar egentligen inte varför jag tänker så, eller jo det gör jag ju, men ändå inte, jag hade alltid tyckt att Nick var en ganska bra låtsasbror ändå, men nu äcklades jag bara av honom, men det var kanske inte så konstigt. Jag skakar av mig mina tankar och återgår till att äta istället, jag äter riktigt mycket, Niall hade antagligen varit stolt över mig nu. Det blir tråkigare och tråkigare för varje timme som går, Mathilda somnar tillslut, Ian och jag underhåller oss med att spela kort, men tillslut orkar inte vi hålla ögonen öppna längre, när vi vaknar är det ungefär 1 h kvar, innan vi ska landa på hemmamark igen.
Det känns så skönt när vi äntligen är framme, jag nästan hoppar lite av lycka när vi går och hämtar våra väskor, jag träffar också några söta Directioners som vill ta bild och självklart ställer jag upp på det, även om det känns lite konstigt. Utanför flygplatsen möts vi upp av mamma, jag kramar henne länge, det kändes skönt att få träffa henne utanför sjukhusväggarna och här hemma - hemma i Sverige. När vi sätter oss i bilen tar jag upp iphonen och startar den, sen går jag in på twitter.. ''Im in Sweden now, and im on my way home to Uppsala, so happy'' skriver jag och skickar iväg, sen svarar jag på några tweets och börjar följa några, sedan skriver jag till Louis att jag är framme, innan jag öppnar upp konversationen med Josephine och skriver ''Påväg hem nu, har saknar dig så sjukt mycket, vi måste verkligen ses!'' Det dröjer inte lång tid förrän jag får svar. ''Shieet, kan inte fatta det, sist vi sågs var liksom på skolavslutningen, så mycket har hänt ju, vi har verkligen massor att prata om, kan du idag?<3'' ''Oh jaa, självklart kan jag idag, fast först vill jag landa lite liksom, jag kommer ju liksom direkt från planet typ och klockan i min hjärna är lite cp, detdär med tilskillnader du vet, men lite senare ikväll kanske?<3'' svarar jag och får ett ''ja'' tillbaka. När vi är framme och har parkerat bilen bokstavligt talat nästan skuttar jag in i huset, jag andas in doften , dendär ljuvliga hemdoften, går runt i huset och kollar, allting är precis som det alltid har varit. Det känns så konstigt, så mycket har liksom hänt sen jag var här sist, mitt liv har förändrats tottalt, men ändå är hemmet precis lika som det alltid har varit, jag kunde inte låta bli att le. Jag springer upp för trappan och går in i mitt rum, jag sätter mig på min säng, som jag förövrigt har saknat väldigt mycket och kollar på de två 1D affischerna som sitter ovanför sängen som jag fått av Mathilda, snart skulle jag få träffa dem igen - amazing!
Det kändes så konstigt, när Mathilda hade gett mig dessa affischer och hjälpt mig spikat fast dem på väggen, var vi bara två vanliga fans, tänk om jag då hade vetat att jag skulle bli tillsammans med Louis liksom? Jag börjar skratta lite åt tanken.
haha världens dåligaste kapitel - i know, ett riktigt mellankapitel, men sånna blir det ibland, jag ska försöka skriva ett imorgon oxå - men de e nämligen så att jag fyller år då, så jag kanske är lite upptagen med annat - fast jag tror jag ska hinna göra ett... som födelsedagspresent borde ni kommentera (a'''
haha världens dåligaste kapitel - i know, ett riktigt mellankapitel, men sånna blir det ibland, jag ska försöka skriva ett imorgon oxå - men de e nämligen så att jag fyller år då, så jag kanske är lite upptagen med annat - fast jag tror jag ska hinna göra ett... som födelsedagspresent borde ni kommentera (a'''
that what makes you beutiful kapitel 41
-Vad har hänt? Frågar Harry. Jag ignorerar frågan, jag ville inte ösa problem på honom, han hade redan nog med problem.
Harrys perspektiv: Jag är den första som vaknar på morgonen så jag går ner och börjar göra i ordning frukost, alla hade somnat här, tillochmed Liam. Jag går förbi soffan där han ligger och sover occh suckar högt för sig själv. Varför skulle det vara så svårt? Jag ville inte gå runt och vara förbannad på honom, jag kanske borde ge han en ärlig ny chans.. Jag tänker tillbaka på första filmkvällen, när Georgia och Liam hade dissat mig och Danielle, hur kaous det blev sen, att jag och Liam stod och snackade, att han sa ''Dels så älskar jag Danielle och dels så skulle jag aldrig göra så emot dig'' , men hur blev det med det egentligen? Jag hade inte riktigt orkat snacka riktigt, kanske jag borde göra det? Jag menar han är iallafall en av mina 4 bästa vänner, som jag har sjukt mycket minnen med. Jag börjar tänka på allt roligt vi har gjort, och allt vi har gjort tillsammans, skulle jag verkligen gå miste om det pågrund av ett litet misstag? Jag hade snackat i telefon med Danielle, hon hade förlåtit honom, jag hade nog kunnat förlåta Georgia eftersom jag älskar henne så mycket med, om det inte vore för att hon faktiskt hade känslor för Liam. Jag suckar återigen, sen ringer det, ''Linnea'' lyser upp displayen så jag går iväg för att prata:
Harrys perspektiv: Jag är den första som vaknar på morgonen så jag går ner och börjar göra i ordning frukost, alla hade somnat här, tillochmed Liam. Jag går förbi soffan där han ligger och sover occh suckar högt för sig själv. Varför skulle det vara så svårt? Jag ville inte gå runt och vara förbannad på honom, jag kanske borde ge han en ärlig ny chans.. Jag tänker tillbaka på första filmkvällen, när Georgia och Liam hade dissat mig och Danielle, hur kaous det blev sen, att jag och Liam stod och snackade, att han sa ''Dels så älskar jag Danielle och dels så skulle jag aldrig göra så emot dig'' , men hur blev det med det egentligen? Jag hade inte riktigt orkat snacka riktigt, kanske jag borde göra det? Jag menar han är iallafall en av mina 4 bästa vänner, som jag har sjukt mycket minnen med. Jag börjar tänka på allt roligt vi har gjort, och allt vi har gjort tillsammans, skulle jag verkligen gå miste om det pågrund av ett litet misstag? Jag hade snackat i telefon med Danielle, hon hade förlåtit honom, jag hade nog kunnat förlåta Georgia eftersom jag älskar henne så mycket med, om det inte vore för att hon faktiskt hade känslor för Liam. Jag suckar återigen, sen ringer det, ''Linnea'' lyser upp displayen så jag går iväg för att prata:
''Tja, Harry här'' svarar jag ganska glatt.
''Hej, det är Linnea'' svarar hon.
''Jag kan höra det'' svarar jag.
''Tänkte bara höra, hur det är med dig, kom på att det var jättelängesen vi snackade och fick dåligt samvete över det, eftersom du gjort mycket för mig liksom och att det har hänt en hel del saker'' säger hon, jag suckar lite.
''Det har väll varit bättre, men det är som det är.'' svarar jag.
''Förbannad på Liam? Eller, dum fråga, det är klart du är'' säger hon.
''Ja, vi har typ ignorerat varandra, men jag vet inte om jag orkar det längre'' svarar jag lite ledsamt.
''Förstår att det är jobbigt, men ska ni verkligen låta detdär förstöra er vänskap? Det han gjorde var fel,
det som hände var fel och det vet ni båda så in i helvete mycket, men ändå, Liam är fortfarande samma Liam'' säger hon. Jag ler lite för mig själv, hon sa alltid så bra ord, jag tog in det hon sa.. Liam är fortfarande samma Liam.
''Ja, det verkar ju vara ett stort misstag alltihop, men det är ändå svårt'' svarar jag.
''Jag förstår det, men ni kan ju börja att snacka med varandra'' säger hon och i den stunden bestämmer jag att jag ska göra det, för innerst inne ville jag ju att vi skulle vara good friends igen.
''Jag ska, hur är det med dig då?'' säger jag.
''Helt okej, men det går så långsamt framåt, fast jag är glad att jag lever'' svarar hon glatt.
''Självklart, det låter bra, ja, man hade ju kunnat vara död'' säger jag och tänker tillbaka på när jag hade pistolen riktat mot min hals, jag kunde nästan känna av den fortfarande, fast den inte var där.
''Det är jobbigt att snacka om det, som jag ska göra idag du vet, tycker det är lättare att bara snacka med någon av er istället med någon psykolog'' säger hon sedan med en suck, jag kunde bara hålla med henne.
''Jo, jag håller med helt och hållet, annars då?'' säger jag. Hon tystnar en liten stund.
''Bråkade med Louis igår'' säger hon ledsamt.
''Så det var därför...'' börjar jag.
''Darför vadå?'' Frågar hon nyfiket.
''öh, han var typ..öh, ledsen'' säger jag.
''Är han vaken?'' frågar hon.
''Nä han sover, morgon här vett du, men han ska nog upp snart, nått jag ska hälsa till han? Frågar jag lite busigt.
''Att han ska ringa mig'' svarar hon.
''Det ska jag göra'' svarar jag.
''Men jag måste nog gå nu''
''Ah okej, hejdå''
''Hejdå''
När jag har lagt på går jag mot köket och börjar göra i ordning lite frukost,sen går jag fram till Liam och säger att det är frukost, medan dem andra fortfarande sover, jag ville snacka lite med han ensam ett tag. Han såg väldigt förvånad ut för att jag pratade med honom, jag hade bara ignorerat honom de senaste dagarna.
-Vart är dem andra? Frågar han samtidigt som han häller upp lite frukostflingor.
-Dem sover fortfarande, svarar jag lite osäkert.
-Ska vi väcka dem eller? Frågar han lite osäkert.
-Vi kan göra det sen, men asså, vi måste snacka först, säger jag och det blir tyst en stund.
-Jag vet inte vad jag ska säga Harry, mer en det jag redan har sagt, att allt blev så fel, jag gillar henne inte så, hon gillar tydligen mig, men det kan jag tyvärr inte göra något ont, hade jag kunnat så skulle jag ha gjort det, hon kysste mig och ja, det var ingen meningen att de skulle bli såhär, förlåt'' säger han lite försiktigt. Jag suckar lite lätt.
''Förlåt själv, allt är ju ett stort missförstånd och jag pallar inte bråka mer, det är bara bra att Georgia har stuckit eftersom hon inte älskade mig på riktigt ändå, kan vi inte bara glömma allt nu och börja om på nytt? Säger jag.
''Det tycker jag vi gör, fast tvinga dig inte till det om du inte vill, om du fortfarande hatar mig'' säger han.
''Det är svårt att hata dig faktiskt'' säger jag sen kramar vi om varandra, äntligen kompisar igen tänker jag..
Louis perspektiv:
Jag vaknar av att Louis och Liam smäller två kastrulllock mot varandra så det bara dånar, Zayn flyger upp och Niall sover vidare, själv sparkar jag bort täket av ren reflex. Sen ser jag att Harry och Liam står och asgarvar och gör high five mot varandra. Är dem vänner igen? Isåfall - FY FAN SÅ SKÖNT!
-Detdär var inte ens kul, hur länge har ni varit vakna? Frågar jag sömnigt.
-Inte så länge, svarar Liam garvandes.
-Så, vad har ni gjort under tiden ni varit vakna då? Frågar Niall gäspandes.
-Snackat, säger Harry och ler mot Liam.
-Låter bra det, säger Zayn trött.
-Och jag har snackat i telefon med Linnea också, säger Harry. Jag sätter mig upp i sängen, vad sa han precis?
-Va? Vadårå? Om något särskilt eller? Frågar jag förvånat, samtidigt som jag kommer och tänka på gårdagen, helvete också.
-Nä, vi bara snackade lite, hon frågade om du var vaken, men jag skulle hälsa att du ska ringa upp'' säger han. Jag suckar lite och tänker att jag ska, men inte just nu. Jag klär på mig min One Piece sen går vi ner och äter frukost, känns skönt att alla är ganska glada igen.
-Har vi nått idag? Frågar Niall som inte har någon riktig koll.
-Nja, det är ganska lugnt idag, en intervju klockan 4 dock, svarar Liam.
-Bra, då kan jag vara med Lindsey, svarar Niall glatt.
-Vart är hon nu förresten? Frågar jag förvånat.
-Hon skulle träffa någon ressigör, bara,svarar han glatt.
Linneas perspektiv:
Jag satt utanför byggnaden jag skulle träffa Jeff i tillsammans med Eleanor, vi satt och drack en varsin coca cola, samtidigt som mobilen ringer. Jag pillar upp den ur ficken och ser att Louis namn lyser upp displayen, eftersom Eleanor satt bredvid mig så såg hon, typiskt, varför just nu? Nu skulle det bli sådär stelt igen.
''Hej du, jag kan inte snacka nu, jag ringer upp dig sen!'' svarar jag sen lägger jag på.
Sen är det dags, Jeff kommer och låser upp och vi går in i ett rum där vi genast börjar snacka. Han berättar lite om hur det är att vara modell och saker som krävs.
-Vi kan ta några foton på dig nu, så du får en portfolie, sen så kontaktar vi en modellargentur, det finns lite olika att välja mellan, vi får se vad som passar just dig, detdär med argenturer är viktigt, det ska kännas rätt, och det kan ta lite tid innan man hittar just den som passar dig, men det finns en hel del att välja mellan, men först och främst måste vi ta lite foton, jag vet flera argenturer som säkert skulle vara intresserad utav dig'' säger Jeff efter en stunds snackande. Jag lyssnar noggrant på vad han har att säga. Eleanor berättar också massor av saker.
-Men jag tänkte att vi kunde börja ta lite bilder redan nu, till din portfolio, jag är ganska bra bakom kameran nämligen, säger Jeff med ett flin. En av makeupartisterna från igår var där så hon började sminka mig, sen började Jeff fota. Det var så sjukt kul att stå bakom kameran, jag kände mig som en riktig modell, men det var inte så lätt ifrån alla olika vinklar, att få det att se bra ut, som tur var fanns Eleanor där som gav mig massvis med tips hela tiden, när vi var färdiga hade vi fotat över 3000 bilder.
-Vi träffas imorgon igen, jag ska gå igenom bilderna tills dess, sen får vi se vad som händer imorgon, men eftersom du är under 18 år, kommer en målsmän underskrift behövas för att du ska kunna vara med i en argentur, men vi tar en sak i taget, säger Jeff när vi är färdiga. Jag tackar glatt för hjälpen och går sedan sakta men säkert med kryckorna till bilen och får skjuts hem av Eleanor.
-Du vill inte stanna på en fika eller något? Frågar jag.
-Jo visst, varför inte? Säger hon, sen följer hon med mig in i huset, där hon välkomnas glatt av Loreen och pappa.
Loreen är inte sen med att göra i ordning fika, hon bjuder på nybakade bullar med mjölk till, vi går ut och sätter oss på varandan i solskenet och äter, det är så himla gott! Och sommaren får en verkligen att må bra.
-Det var riktigt gott, säger Eleanor med munnen full av bulle, jag nickar instämmande. Sen sitter vi där och solar en stund, vi säger inte så mycket, men det är ändå inte pinsamt, det är bara så skönt att sitta där.
Jag kommer på att jag inte har ringt tillbaka till Louis, så jag säger att jag ska gå på toa och springer till toaletten och ringer upp.
''Hej'' svarar han lite osäkert.
''Hej, det är jag, nu kan jag snacka en liten stund'' svarar jag glatt.
''Vad gjorde du förut när du inte kunde?''Frågar han lite osäkert.
''Äh, jag skulle liksom typ in på ett möte du vet'' svarar jag.
''Med Eleanor eller?'' Suckar han.
''Ja'' svarar jag lite osäkert, han suckar igen.
''Förlåt för igår, jag menar, det var inte meningen att börja bråka, jag kan inte bestämma vilka du är med såklart, men jag står fortfarande fast vid allt annat'' säger han. Nu är det min tur att sucka. Om Eleanor nu var så hemskt så skulle hon knappast ha gjort allt detta för mig.
''Okej, då vet jag, bra information, men jag tänker fortsätta vara med henne, men vad spelar det för roll egentligen? Du vet ju att jag älskar dig mest av allt på denna jord och det är väll huvudsaken?'' Svarar jag.
''Jag älskar dig också, men du, jag varnar dig, du kommer få se att jag har rätt'' säger han. Jag suckar igen, vad var det med honom egentligen? Måste han vara så jävla envis.
''Haha, jo visst'' svarar jag.
''Jag saknar dig'' säger han lite ledsamt.
''Jag saknar dig också, men nu är det typ bara en vecka kvar, vi har biljetterna och allt'' svarar jag glatt.
Eleanors perspektiv:
Jag börjar undra vart hon tagit vägen så jag går in i huset igen, går fram till toaletten och ställer mig utanför, ska precis till att ropa på henne, när jag hör att hon pratar i telefon, jag lyssnar lite nogrannare. Jag förstod att det var Louis hon snackade med. Jag suckar lågt för mig själv, Linnea verkar försvara mig mot någonting, det gjorde ont att Louis verkligen försökte trycka ner mig, som det lät på samtalet, han tror lite för mycket om mig.Mer hinner jag inte tänka förrän jag måste springa tillbaka till verandan igen, hon kommer tillbaka ganska direkt. Jag låtsas som ingenting, men i mitt huvud yrar massvis med tankar, fan, fan, fan, helvetes jävla....Varför?
ett litet mellankapitel sådär, väldigt tråkigt, jag vet. FÖRLÅT för de (a''
ett litet mellankapitel sådär, väldigt tråkigt, jag vet. FÖRLÅT för de (a''
that what makes you beutiful kapitel 40
''Hej det är Niall, vad har hänt? Jag såg bilder..'' börjar han, jag suckar återigen, det var papparazzibilderna också ja, man blir ju galen på detdär. Jag börjar berätta hela historien, det kändes skönt att snacka med Niall. När jag har gått en stund möts jag av någon jag inte vill se, fan också, inte nu...
Jag vänder mig om för att gå iväg, jag ville inte möta hans blick, jag orkade varken bråka eller säga någonting, jag ville bara försvinna från honom, imorgon kanske jag skulle orka någonting, men inte nu.
-Harry vänta, säger han. Fan också. Jag vänder mig om men jag har blicken fäst i marken. Inget blickmötande nu tack!
-Harry förlåt de...börjar Liam, jag suckar högt för mig själv.
-Spelar ingen roll vad du säger, skiter i allt nu, säger jag, fortfarande men blicken i marken, samtidigt som jag skrapar lite med conversen.
-Jag vet att det var fel, allting blev fel, du måste tro mig, jag gillar henne inte ens så, men jag är en idiot som inte borde få leva, för du är min bästa vän och jag vill verkligen inte... Säger han, jag avbryter honom igen.
-Men jag bryr mig inte Liam, klart jag fattar att du inte ville dehär, men nu har det blivit så som det är, orkar inte prata med dig nu iallafall, kanske imorgon eller nästa dag, men inte nu, så var snäll och bara stick, säger jag igen, jag försöker låta så lugn som möjligt, men det är inte så lätt. Jag kollar på han för första gången, han såg mest förvånad ut, sen vänder jag mig snabbt om och går, efter en stund är han borta. Fan också, varför just Liam? Varför just honom, en vän, som man kan lita på, eller tydligen inte. Hur fan blir det nu? Kan man förlåta något sådant, jag tror inte det, fast ändå, han är min vän, men jag vet inte, jag vet ingenting längre, bara att det skulle vara riktigt jobbigt att ljuga inför pressen, det blir inget One Direction om Liam och jag inte kan vara vänner, men just nu bryr jag mig ändå inte för jag vet ingenting, tror aldrig jag har varit så virrig, tänker jag medans jag går.
Jag suckar högt för mig själv.
Linneas perspektiv: (2 dagar senare)
-Hur var träningen? Frågar Loreen när jag har tränat färdigt för dagen. Idag had ejag både gjort demdär övningarna man skulle göra hemma och gått på träning, med massvis av pensionärer, hur kul är inte det? Suck.
-Jadu, jag vet inte, man känner sig ganska så värdelös när det går bättre för pensionärerna att gå en mig, suckar jag.
-Ge det lite tid bara, vi kan ju redan se utveckling, säger hon glatt. Jag ler lite smått tillbaka, ganska fake, dels för att jag fortfarande störde mig på Loreen, liksom vore det inte för henne hade mamma och pappa fortfarande vart tillsammans liksom, och dels för att hon faktiskt kanske hade rätt. Jag använde kryckorna en rullatorn mer nu.
-Jaja, det gör väll det, säger jag, sen tar jag mig till badrummet och börjar duscha. Det är så skönt att bara låta vattnet rinna över en, efter det tar jag på mig ett par mjukikisbyxor som det står ''Team Sportia'' på, och ett vitt slitet linne med en kofta över. Jag tyckte att det på något konstigt sätt såg kanske proffsigt ut med lite halvt slitna kläder. Sen lägger jag mig på sängen och tar fram min mobil. Två olästa sms, ett från Louis och ett från Eleanor. Jag klickar först in på Louis. ''Hey babe, har du frågat en om du kunde åka till Sverige eller<3?'' Står det. Fan också, det hade jag missat, jag fick ta det under maten sen istället. Det skulle väll inte vara så svårt, jag får ju alltid besöka Sverige en vecka under somrarna, men det var ju hög tid att boka biljetter. ''Inte en, men jag ska snart<3'' svarar jag sen går jag in på Eleanors ''Hej, ska göra en plåtning nu och jag tänkte att du kanske ville komma och kolla som du sa förut? Fast egentligen borde du inte kolla utan du borde plåtas du också, men jag kan hämta upp dig om 10 minuter?<3'' Stod det, jag ler stort för mig själv. Sen vi sågs hade vi messat en hel del och hon var verkligen snäll och nu gick det äntligen att jag kunde komma och kolla. Jag svarar snabbt ''Haha ja, kom du ba, fan vad kul, men nej, plåtas ska du göra inte jag, jag är alldeles för ful, haha <3'' Svarar jag, sen dröjer det inte länge förrän hon står utanför dörren.
-Hälsa pappa att jag drar iväg med en kompis, säger jag till Loreen innan jag går ut, Eleanor hjälper mig ut i bilen.
Vi tar på radion och sjunger med till Selena Gomez låt ''I love you like a love song'' som spelas, men sen kommer ''What makes you beutiful'' och det blir lita konstig stämning i bilen. Jag börjar självkalrt tänka på Louis, men jag undrar vad Eleanor tänker på, det blir ganska pinsamt där i bilen. Dethär är egentligen ganska konstigt, jag liksom umgås och ska vara med när Louis ex plåtas, kan man verkligen vara kompis med en killes ex? Eller var vi kompisar? Jag antar det, nyblivna kompisar iallafall.
-Är det inte lite högt? Säger jag för att avbryta tystnaden. Hon tar fram händerna ill volymknappen sen trycker hon på ''off''
-Äsch, funkar bra utan också, säger hon ganska glatt och jag nickar lite tveksamt.
Innan jag hoppar ur bilen blir jag lite orolig, eftersom vi befinner oss mitt i New York, tänk om någon skulle se oss och Eleanor så skulle det läcka ut massa nyheter om att Louis tjej och Louis ex blablablaa hit och dit, så vet inte ens Louis om det, men jag skakar fort av mig tanken. Hon parkerar bilen och vi går in till plåtningstället, det är liksom den stunden jag själv inser att det börjar gå lite bättre med gåendet, fast det var fortfarande långt ifrån bra. Jag blir väldigt paff när jag väl är där inne, det är väldigt stort och det är väldigt mycket som ska göras, det var verkligen helt annorlunda en vad jag trodde att det skulle vara. Jag hade alltid haft en fånig liten dröm om att bli modell, även fast jag var långt ifrån att ha demdär perfekta benen och perfekta brösten, jag var absolut inte tillräckligt snygg, jag var bara jag, men självklart var det väldigt spännande att se, hur en riktig plåtning verkligen går till. Först följer jag med Eleanor till sminket, hon blir självklart riktigt snygg och sen tar hon på sig en snygg vit klänning som ska bli den första klänningen hon ska plåta i. Innan tar jag en liten backstage bild, hon är verkligen sockersöt när hon står där.
Eleanor och klänningen typ.
(ignorera glaset xD)
Efter en stund byter hon om till en blå, lite mer utmanande klänning, efter det blir det jeans och HIGH HEELS, tuff brud, tänker jag. Jag lägger märke till att hon absolut inte är dendär kaxiga typen, som man kan vänta sig att dem flesta modeller är, och speciellt Eleanor efter allt Louis sakt om henne, jag kan inte låta bli att tänka för mig själv att jag kanske gör fel, jag kanske inte borde vara här med henne, men hon är ju så snäll och rolig, så varför inte?
Jag snackar länge med någon som jobbar med mode och modeller, jag fick inte riktigt klart för mig vad han PRECIS gör, men han var väldigt intresserad utav mig och började fråga massor av frågor, jag svarar glatt och han är ganska lätt att snacka med. Tillslut börjar jag berätta om mina små drömmar jag alltid har haft och han lyssnar intresserat.
-Jag tror du verkligen skulle passa i denhär branschen, Eleanor sa det till mig också, säger Jeff som han heter.
Jag kollar förvånat mot honom, vad var det han precis sa?
-Va? Och vadå? Vad har Eleanor sagt? Säger jag förvånat. Han börjar skratta lite åt min reaktion.
-Hon sa något i stil med att hon tror du har potential, du har förutsättningarna Linnea, du vet, denhär branschen älskar svenska tjejer, säger han och blinkar med ena ögat. Va? Hade Eleanor sagt det? Jag trodde verkligen hon hade skojat om detdär att jag borde stå bakom kameran, eller att det bara var något sådantdär som vi tjejer säger för att göra varandra glada och vara snälla, men asså DÖÖÖÖÖH, hade hon sagt det till HONOM?
Jag förstod inte riktigt, vad hade jag för potential? Blond och blåa ögon är ju Swedisg style visserligen, men jag var inte ens snygg och för att vara modell krävs det.
-Vadå för förutsättningar? Jag kan inte vara modell, jag ser inte ut som en, säger jag och han börjar skratta.
-Du ser ut som en Linneamodell, alla modeller måste vara olika, alla har sin egen grej och du är din grej, jag tycker du borde satsa, jag lovar dig att jag skulle hjälpa dig, för jag tror du har detdär lilla extra, eller man märker det på dig, och du är riktigt snygg, säger han. Min mun formas till ett stort O. Sa han nyss att jag var snygg? Ja det sa han, sa han nyss att jag har detdär lilla extra? Ja, det sa han. Sa han det flirtigt? Ja, till och med det, det skrämde mig lite, han var väll i 35 års ålder iallafall skulle jag tippa.
-Men jag vet inte ens hur man ska göra? Hur blir man modell ens? Frågar jag lite osäkert. Tänk om han skämtar med mig?
-Men du har ju din vän, hon vet precis, och så mig då, vi träffas imorgon här, ifall du vill och planerar, klockan 12, säger han. När man får förfrågan om att kanske få en dröm uppfylld - då är det klart man tackar ja, fast jag är ändå väldigt osäker, men det slutar med att jag tackar ja iallafall.
-Så imorgon åker du hit och träffar Jeff, jag lovar dig, det kommer bli awesome, jag visste att han skulle hålla med mig, säger Eleanor glatt efter att vi har stått och diskuterat en stund, samtidigt som hon tar en klunk av sin festis.
-Tack Eleanor, utan dig hade jag aldrig fått chansen, säger jag och kramar om henne. Jag var så glad, så himla glad.
-Kan vi inte gå ut och se på bio eller hitta på nått? Frågar hon. Jag biter mig i läppen.
-Asså, det är klart jag vill men...du vet, om media såg oss så kanske de skulle bli lite...börjar jag lite osäkert.
-Ah, just det, jag hade glömt, säger hon och dendär konstiga stämningen kikar fram igen.
-Men återigen, tack för allt osåå..börjar jag för att avbryta pinsamheten.
-HAHA Linnea, du har redan tackat 100 gånger, ska jag köra dig hem? Frågar hon och jag nickar, det var nog dags för hemfärd, klockan var ju ganska mycket.
-Sen middag idag? Frågar jag när jag sagt hejdå till Eleanor och gått in i köket, eftersom alla satt ner och åt trots att klockan hade hunnit blivit ganska så mycket.
-Ja, det ser så ut va? Säger Nick lite störigt. Självklart sitter Mathilda bredvid honom, jag suckar högt för mig själv. Det var så jobbigt att försöka låtsas som ingenting när jag visste vad dem höll på med.. Nick och Mathilda liksom? Tanken äcklade mig fortfarande, jag bitchblickar han som svar.
-Vad har du varit då? Och vem är kompisen? Frågar pappa lite nyfiket medan jag tuggar mitt kött.
-Ehm en tjej, hon är typ modell liksom och ja, jag kollade på när hon blev plåtad oså , och faktiskt träffade jag en kille som erbjöd mig lite saker, säger jag och alla kollar frågandes mot mig. Detdär kanske lät lite skumt.
Jag börjar berätta hela historien, om att han skulle hjälpa mig bli modell och en massa, Loreen ser väldigt stolt medan pappa ser lite nerstämd ut, han var lite emot modellbranschen, men han skulle inte få krossa mina drömmar.
-Haha, du kommer inte lyckas, du är ingen modell, säger Ian stöddigt, jag orkar inte ens kommentera emot, eftersom jag faktiskt höll med honom, jag är ju ingen modell, jag är bara jag... När jag ska gå och ställa tallriken i diskmaskinen så kommer jag ju på att jag inte har nämnt Sverige. Så jag börjar genast berätta och pappa lyssnar och går snällt med på det.
-Självklart, det ska funka, om det går för mamma, säger han. Jag visste redan att det gick för mamma, för det gjorde det alltid, men nu var det ju inte mamma jag ville träffa där, så det spelade ändå ingen roll, skulle häldre vilja bo med Louis på hotellet liksom.
-Men då åker du, Ian och Mathilda hem då då, säger pappa, jag och Ian nickar. Åka hem veckan var oftast den bästa veckan på året, att vara borta en hel sommar på andra sidan jordklotet är ganska jobbigt, jag minns förra året hur glada jag och Ian blev när vi fick åka hem en vecka, vi började dansa på bordet, men det var på den tiden han fortfarande var schysst, nu var han bara jobbig.
-Men jag vill inte åka hem, säger Mathilda och kollar lite ledsamt på speciellt Nick. Jag suckar högt för mig själv och alla andra kollar frågandes mot henne.
-Men Mathilda, du brukar ju älska att..??Säger Loreen förvånat.
-Mamma vill nog träffa dig, säger jag bestämt. Hon rycker på axlarna.
-Det tror jag också att hon vill och mormor och alla, säger pappa fortfarande lite förvånat.
-Du åker hem, säger jag bestämt, hon har inget val.
''Så det är säkert att du kan komma då?'' Frågar Louis i telefon, vi hade inlett ett av våra berömda kvälls/natt samtal.
''Ja, jag kommer åka hem två dagar före er, fast allt är inte riktigt fixat en, men om två dagar typ'' säger jag, känslan av att jag skulle få träffa Louis snart var obeskrivlig. Han suckar i luren.
''Vad är det?'' Frågar jag.
''Du vet, det är bara helt kaousaktigt här nu, du vet ju hela historien redan, Harry är så ledsen och Liam också, jag vill inte att det ska vara så när vi träffas, suckar han. Jag sväljer hårt, jag tycker verkligen synd om Harry, Liam lite också faktiskt.
''Men tänk inte på det babe, det ordnar sig'' svarar jag.
''Det är så jobbigt att se dem så ledsna, man blir ledsen själv, samtidigt som man hår lust att nita till Liam'' säger han.
''Jag förstår det, men tänk inte så, det var väll ett missförstånd ändå, Liam är fortfarande samma Liam som förut, kom ihåg det'' säger jag. Jag hade hört mycket om Liam dem senaste dagarna, och jag förstod att han säkert var helt nere, så jag kunde inte låta bli att försvara honom.
''Jo, jag vet, men asså, ja..det är bara så mycket, och hela världen vet ju om det, eller dem vet inte allt mellan Liam och Harry, men om Georgia och Harry, allt blir ju bara ännu jobbigare då, och varje gång dem syns så blir det väldigt konstig stämning, Harry är inte glad kan jag säga, och jag förstår honom verkligen'' säger Louis.
''Jag förstår väll det, jag också'' svarar jag. Jag får lite skuldkänslor, Harry var verkligen en bra kille och han hade gjort så mycket för mig, och det var jättelänge sen jag pratade med honom, jag borde verkligen ringa, tänker jag, samtidigt som Louis svarar:
''Ja, men äsch, nu vill jag inte ösa på med massor av problem, vad har du gjort idag då gumman?
''Eh, jag har typ, först har jag tränat oså..'' börjar jag.
''Hur går det för dig då?'' Frågar han gulligt.
''Sådär, det går frammåt antar jag, men det tar tid'' svarar jag.
''Det kommer bli bra gumman, har det hänt något mer?'' Frågar han, jag blir lite tyst en stund, det hade ju hänt väldigt mycket ändå, men skulle jag verkligen berätta det? Berätta hela modellhistorien och att det är tack vara henne, han skulle säkert bli asförbannad efter allt han gjort mot henne, det var lätt att tänka efteråt att jag liksom umgåtts med en tjej som har såran han så väldigt mycket, men när man väl var med henne så stängdes allt sådant av för hon var verkligen världens snällaste, samtidigt kunde jag inte ljuga för Louis.
''Asså, jag har typ varit på en plåtning, alltså, att tittat på, du vet jag med min lilla fåniga dröm'' säger jag och han skrattar till lite.
''Oh nice, fett kul för dig ju, du skulle ju passa som modell, men vadå för plåtning?'' Säger han.
''Eh, asså faktiskt så fick jag typ förfrågan om det, eller asså, det var en kille som jobbade med det och så började han snacka med mig, han tyckte jag hade detdär lilla extra och trodde att jag kunde bli modell, så han skulle typ hjälpa mig så vi ska träffas imorgon och planera saker'' svarar jag lite osäkert.
''Va? Det är ju skitkul, du är perfekt för det jobbet också, så snygg och fin som du är'' säger han sexigt.
''Ja, eller asså nej menar jag, det är du som är den snygga av oss'' svarar jag.
''Fast du är mycket snyggare babe, men vad var det för plåtning? Vem eller vilka fotades?'' Frågar han, jag sväljer hårt, skulle jag berätta?
''Öh asså, en plåtning bara, en vän till mig är modell och hon frågade om jag ville följa med'' svarar jag lite osäkert.
''En vän? Så du har fått tjejkompisar där uppe? Vad heter hon?'' Frågar han nyfiket.
''Öhm, asså, typ, de e lite konstigt men asså skitsamma, du vet vem det är'' svarar jag, jag ångrar genast vad jag har sagt.
''Va? Vet jag? Vemdå? Är det någon kändis eller? Frågar han.
''Öhm...nja lite halvt'' svarar jag.
''Vad snackar du om? Fattar ingenting'' säger han förvirrat. Jag suckar högt.
''Eleanor Calder'' säger jag och det blir tyst i andra luren ett tag.
''Du skämtar va?'' Säger han efter en stund ganska irriterat.
''Faktiskt inte, hon är jättesnäll och inte som du tror.'' svarar jag ganska lugnt.
''Sluta bara, jag vet hur hon är, du har fel för hon är inte som du tror'' Svarar han argt.
Fan också, jag visste det, jag skulle aldrig ha sagt det? Hur dum får man vara? Eleanor är visst snäll,
alla kan väll förändrats.
''Hon hjälpte mig när jag var i parken och ramlade, skjutsade mig hem, sa förlåt för allt som hade hänt och att hon tycker vi är söta tillsammans, att hon fattar att det är vi nu, hon är snäll och hon lät mig följa med på en plåtning, utan henne hade jag aldrig fått chansen att kanske kunna bli modell och för första gången på väldigt länge har jag äntligen en tjejkompis, så snälla Louis, säg inget annat'' svarar jag en aning irriterat.
''Men du kan inte umgås med henne, det fattar du väll själv? Linnea för fan, jag känner henne, hon är mitt ex, hur skulle det se ut för det första? Och för det andra, HON ÄR FALSK, du kanske tror att hon är snäll, men det är hon inte'' säger han, nu låter han riktigt förbannad.
Jag blir nästan lite rädd och jag börjar gråta, bråka var verkligen det sista jag ville göra. Eleanor hade jag inte kännt länge, men hon betydde mycket för mig redan, efter allt hon gjort, hon var min enda tjejkompis här och det var riktigt stort för mig, det gjorde ont i mig när han sa sådär, varför kan han inte bara fatta att hon inte är som han tror?
''Nej Louis, bara för att vi är tillsammans så kan du inte bestämma vilka jag ska umgås med, jag har ett eget liv och jag sköter det själv, jag umgås med vilka jag vill vare sig du vill eller inte, om du säger att jag inte får vara med henne skulle jag kunna säga att du inte får vara med Harry eller nån, men det säger jag inte, ellerhur?'' Skriker jag i luren upprört.
''Men du fattar inte, det är skillnad, jag känner Eleanor, bättre än dig, Harry och jag och grabbarna har vart kompisar länge, och dem är inte dina ex, ellerhur? Du får vara med vilka du vill, men inte Eleanor, visst, jag kan inte bestämma det, men jag ber dig, det funkar inte, du fattar väll att det är för ditt eget bästa? Jag vill inte att det ska hända dig något!'' skriker han.
''Men håll käften bara, det är inte alls för mitt eget bästa, det är för att du är så jävla osäker, för att du trot att människor inte kan förändrats, jag har hört både eras versioner av det förflutna, men nu är nu och jag bryr mig inte om vad som har hänt, det jag bryr mig om är att jag äntligen har fått en tjejkompis som jag inte kännt länge, men som redan gjort mycket för mig, att äntligen få en kompis här borta är riktigt skönt, det betyder mycket, så bara för att du har problem med henne så behöver du inte låta det gå ut över mig!'' Skriker jag.
''Men det är sant, jag vill bara ditt bästa, JAG ÄLSKAR DIG!'' Svarar han.
''Ahmen för i helvete, du vet att jag älskar dig också, men om du ville mitt bästa så skulle jag antagligen inte gråta som jag gör nu, är du nöjd? Varför kan du inte bara låta mig vara glad nu när jag är dt? Skriker jag, sen slänger jag på luren, jag orkar inte prata med honom mer just nu. Varför skulle det bli såhär? Varför var det så viktigt allting? Jag borrar ner huvudet i kudden och gråter, mascaran rinner ner med tårarna, jag orkar inte bry mig utan jag somnar istället.
Louis perspektiv:
Fan också? Varför skulle vi börja bråka? Att bråka med Linnea är det värsta som finns, och jag hade redan nog med problem runt om mig. Men hon förstod inte, jag ville inte att hon skulle gråta, jag ville att hon skulle vara glad, men jag känner Eleanor, jag vet hur hon fungerar, hon kan inte umgås med henne, varför just Eleanor av alla tjejer som finns? Linnea är värd den bästa vännen någonsin. Jag suckar för mig själv, en liten tår glider ner från min kind, jag var väldigt känslosam, jag älskar henne så mycket och jag hatar verkligen att bråka.
-Vad har hänt? Frågar Harry. Jag ignorerar frågan, jag ville inte ösa problem på honom, han hade redan nog med problem.
sådär ja, nu blev de lite Lounnea igen ;) känns om kapitlet blev väldigt virrigt men men..
sådär ja, nu blev de lite Lounnea igen ;) känns om kapitlet blev väldigt virrigt men men..
kommentera gärna vad ni tkr ska hända i nästa kapitel :DD vi får väll la se hur de blir med allting ;)
that what makes you beutiful kapitel 39
Dörren öppnas och Harry kommer in, bakom honom står Louis, vi puttar snabbt bort varandra och sitter där, utan något att säga. Fan också, helvetes jävla piss, VARFÖR? VARFÖR JUST NU? Ingen säger någonting, Harry bara kollar, han gråter och springer ifrån utan att säga något.
-Är ni helt dumma i huvudet eller? Skriker Louis sen springer han efter Harry.
-Harry vänta! Skriker jag och springer därifrån.
Harrys perspektiv: Jag visste inte vad jag skulle säga, jag fann inga ord, kände inte för att säga någonting, allt jag kände var smärta, Liam - en av mina bästa vänner och Georgia - min tjej som jag precis tänkt berätta för hur mycket jag älskar, gör såhär mot mig? Varför? Jag bara kollar på dem, skakar på huvudet och springer gråtandes därifrån.
Jag ser att Louis springer efter mig men jag skriker att jag vill vara ensam. Jag springer och springer och jag har ingen aning om vart jag ska någonstans. Jag vill bara bort från allt. Självklart hör jag kamerablixtrar men jag orkar inte bry mig, ville dem förstöra mitt liv ännu mer så fick dem väll göra det. Jag springer bort från alla blixtrar så fort jag kan och sätter mig på en bänk. Allt runtomkring mig stängs liksom av, jag märker inte ens att Georgia kommer och ställer sig bredvid. Det är inte förrän hon öppnar sin mun jag inser det, hade hon spungit efter hela vägen hit?
-Bara gå, är allt jag får fram att säga, jag försöker göra så att det ser ut som att jag inte tittar på henne eller bry mig, men jag sneglar lite och jag ser att hon gråter, men jag vill inte ha något med henne att göra.
-GÅ sa jag, jag vill inte se dig mer, upprepar jag. Fast min röst sviker mig, vadå ''jag vill inte se henne''? Det vill jag ju, hela tiden ändå, men det funkar inte, allt går bara åt helvete..
-Men Harry.. Säger hon lite svagt. För första gången ger jag henne ögonkontakt.
-Bara dra, skriker jag förbannat.
-Snälla, låt mig förklara, säger hon.
-Vad finns det att förklara? Du kysste en av mina bästa vänner, eller rättare sagt en som var mina bästa vänner, den bästa vännen har också en tjej förresten, jag har blivit sviken av både en kompis och av min tjej, VET DU VARFÖR JAG KOM? Jag kom för att jag visste att Louis skulle sega sig, och jag ville så gärna se dig, å jag bestämde mig för att hämta upp dig och tala om för dig att JAG ÄLSKAR DIG, jag tänkte säga det, men det betyder ändå ingenting längre! Skriker jag.
-Förlåt men jag kan inte styra mina känslor, ingen idé att jag kommer med några bortförklaringar för jag vet att allt bara är så dumt, men du ska veta att jag gillar dig mycket, du är en bra kille, förlåååt, hackar hon.
Jag var tom, visste inte vad jag skulle säga, hon gillade verkligen Liam, allt vi hade haft var bara så fake, hon ''gillade'' mig och jag älskade henne. Som vanligt var mina känslor starkare. Vad fan är det för fel på mig? Allt skiter sig jämt och alla tjejer jag verkligen har gillat har inte gillat mig lika mycket tillbaka och Georgia var den som jag verkligen hade älskat mest av allt, men det spelar ingen roll, jag vill inte se henne igen. Jag sitter bara där utan att säga något, jag tittar bara ner i marken.
-Du kan gå nu, och vi ses inte igen, säger jag, hur ont det än gör att säga, så säger jag det. Nu fanns det inget mer att säga, inget mer att göra, allt var sakt och sista kortet var lagt. Hon springer gråtandes därifrån.
Jag sitter på parkbänken i flera timmar, jag tittar bara ner i marken, jag orkar inte göra något, mobilen ringer flera gånger men jag bryr mig inte om att svara. Tillslut tar jag ändå fram mobilen. 7 missade samtal från Lou, 6 från Zayn, 2 missade från mamma och 3 missade från Liam. Jag kollade på namnet ''Liam'' länge, jag visste inte vad jag skulle göra, han hade svikit mig, jag var ändå inte så förbannad, mest besviken.
Louis perspektiv:
Jag och Zayn springer runt soffan samtidigt som vi ringer till Harry och och om igen, inte för att springandet runt soffan gjorde någon nytta men vi var bara stressade, men han svarade inte. Liam satt vid soffan och kollade ner i golvet, han såg ut att skämmas som en liten hund som har bajsat inne, vi gav han onda blickar. Hur fan kunde han? Harry är hans vän, skulle det ha varit Linnea vet jag inte vad jag hade gjort, det skulle vara bland det värsta som skulle kunna hända. Ens bästa vän liksom? Han hade inte så mycket att säga. Jag testar att ringa igen, men inget svar.
-Liam för i helvete, han svarar ju inte och allt är ditt fel, hur fan kunde du? Skriker jag argt till Liam. Jag var inte den typen som ville bråka, speciellt inte med alla oss killar, men jag blev så jävla förbannad.
Liams perspektiv: Jag suckar tyst för mig själv. ''Hur fan kunde du?'' den meningen hade jag hört många gånger nu. Jag visste inte, jag fann inga svar, allt blev bara så fel, jag skulle aldrig ta Harrys tjej ifrån honom, och jag skulle aldrig vilja ha någon annan en min Danielle, men det var faktiskt Georgia som hade kysst mig? Men det var väll ingen anledning, jag hade ju inte direkt knuffat undan henne direkt utan jag hade låtit henne gjort det? VARFÖR LIAM, VARFÖR? Tänk om Harry har berättat för Danielle, mitt liv är över.. MEN JÄVLA EGO, HUR FAN KAN DU TÄNKA PÅ DIG SJÄLV NU?
-Antagligen för att jag är en jävla idiot ! Skriker jag utan att riktigt tänka, jag reser mig upp från soffan, det var ingen idé att vara här längre, alla bara hatar mig ändå.
-Och det kommer du på nu? Skriker Zayn, jag kunde inte hålla tårarna inne, allt detta skit pågrund av mig och HON, varför HON, hon var ju bara som en syster, inget mer en så.
-Jag har vetat de länge, att jag är en idiot som inte borde få leva alltså, skriker jag, sen springer jag ut. Jag springer länge, sen hoppar jag in i en taxi och åker till stället där Danielle övar på en dans.
Harry skulle inte snacka med mig, jag hade redan försökt ringa tre gånger, och egentligen fanns det inte så mycket att säga, jag visste inte om Danielle visste, allt jag visste var att jag ville snacka med henne, jag hoppades innerligt på att Harry inte hade sagt något åt henne, men jag älskar henne så mycket, så jag skulle inte klara avatt ljuga för henne ändå, jag ville berätta vad som hade hänt, innan Harry gjorde det, jag ville berätta hela sanningen face to face. Taxischauffören sneglar på mig väldigt konstigt, medan jag sitter där och gråter, men jag orkar inte bry mig, allt jag hade i tankarna var Danielle och Harry. Jag hade fortfarande inte smällt vad som hade hänt riktigt. Georgia försvann in till ett rum där jag såg att hon satt och grät, jag frågade vad som hade hänt och sade att hon kan snacka med mig, jag kände inte ens någonting så, Georgia var bara en snygg, rolig tjej, som en syster men jag hade inga känslor för henne, trots så puttade jag inte bort henne direkt när hon kysste mig, Harry kom in i rummet och då puttade vi bort varandra, sen försvann han och Georgia.. Jag är verkligen en idiot, på riktigt. Jag hoppar ur taxin och styr mot dörren, trots min övertygelse om att berätta allt tvekade jag ändå, jag stod säkert där utanför i en kvart, tills jag tilllslut tar mod till mig och öppnar dörren. Jag hade verkligen ställt till det, där var min plikt att ställa allt till rätta, även om det aldrig skulle gå, så var iallafall min plikt att berätta sanningen, det var allt jag kunde göra. När jag öppnar dörren möts jag av fem tjejer varav en av dem är Danielle, och en tränare, hon gör något mooves, sen ger hon mig ett leende. Kanske var det det sista leendet hon skulle ge mig? Hon struntar i dansen och börjar gå mot mig samtidigt som jag går mot henne, när hon ser att jag gråter suddas detdär leendet ut tottalt.
-Liam..Vad har hänt? Frågar hon oroligt.
-Vi måste verkligen snacka, kan vi gå någon annan stans? Frågar jag.
-Men jag är mitt uppe i en viktig dansträning, börjar hon.
-Det spelar ingen roll, jag måste verkligen berätta, säger jag. Hon nickar mot mig och så går vi in i något litet rum bakom själva danspartajet.
-Så, vad har hänt? Frågar hon oroligt, det låter som att hon tycker synd om mig, så fick det inte vara, det är jag som är den hemska i spelet.
-Du vet att jag älskar dig? Börjar jag. Hon rynkar lite på näsan och gör en orolig min.
-Och jag älskar dig mest av allt i hela universum, du är det bästa som har hänt mig, säger hon.
Jag vill bara krama om henne och kyssa henne, men det kan jag inte, det vore inte rättvist, det vore så dålig style.
-Allt blev bara så fel...börjar jag.
-Berätta bara, säger hon oroligt.
-Du hade åkt, sen blev Harry stressad för han skulle åka, Lou skulle skjutsa hem Georgia men han snackade i telefon med Linnea en lång tid, Zayn fick också en telefonsamtal så han stack iväg, sen satt jag och Georgia där och snackade, helt plötsligt så sprang hon iväg och börja grina..snytar jag.
Danielles perspektiv: Det gör så ont inuti mig att se Liam så ledsen, men jag blir så orolig, så nervös när han nämner Georgia. Igår hade det funkat ganska bra mellan oss, men nu...säg inte att han tänkte säga det jag trodde..Jag sväljer hårt.
-Och sen? Säger jag fast min röst sviker mig.
-Du måste tro på vartenda ord jag säger nu, säger Liam, jag nickar.
-Efter 5 minuter ungefär började jag undra vart hon var, så då gick jag dit och såg att hon satt och grät, så jag gick fram till henne och frågade vad som hade hänt, och du vet att jag älskar dig, men Georgia känns som en syter till mig, jag talade om för henne att hon kan snacka med mig, och då...säger han, sen tystnar han en stund.
Jag börjar gråta.. Vill jag verkligen veta dethär?
-Och då? Snyftar jag.
-Ja, vi kolla på varandra och hon kysste mig, MEN ASSÅ det betydde inget, jag svär på min farfars grav att det verkligen inte betydde något, för jag älskar dig och jag har inga känslor för henne alls! Säger han väldigt fort.
-Puttade du undan henne? Frågar jag som egentligen har lust att bara skrika rakt ut. Han tittar ner i marken.
-Det gick så fort, jag menar verkligen FORT, Harry kom in och vi puttade bort varandra, och ja, han stack iväg och...
-Vänta nu här? Så hon kysste dig, du lät henne göra det, Harry såg det och nu har ni förstört allt? Frågar jag dumt, jag är mest förvirrad och ledsen.
-Ja men..
-Vadå men? Du fattar väll själv att jag inte kan vara med personer som sviker både mig och hans bästa vän, du är en svikare.
-Men snälla Danielle, låt mig förklara, det var ett misstag, JAG VET att det var dumt, Georgia kanske känner något för mig eftersom hon kysste mig men jag bryr mig inte om henne, ärligt talat, hon var som en syster men nu är hon INGET, för jag älskar dig så jävla mycket, du anar inte, KYSSEN betydde INGET, du betyder ALLT, du är meningen med mitt liv och jag vet att jag är en dum idiot som inte förtjänar dig, eller Harry eller någonting, isåfall är inte mitt liv värt att leva längre, jag ska inte komma med någon jävla bortförklaring för jag vet att allt är så fel, allt var ett stort misstag och du måste tro mig när jag säger att du är den som betyder allt för mig, att jag älskar dig och ingen annan, jag vill leva mitt liv med dig ända tills jag dör, och när du dör kan jag iallafall vara glad över en sak, och det är att du är bland änglarna, för du är en ängel, säger han. Jag tystnar en liten stund och tänker över de han precis sagt. Liam var ingen diktare, ändå kunde han säga det finaste någon någonsin har sagt till mig, man märker verkligen att det sagt verkligen kommer precis från hans hjärta. Mest av allt vill jag bara hoppa in i hans famn, krama om honom, kyssa honom och strunta i allting, men så lät skulle han inte få komma undan, förresten så skulle inte allt bli som vanligt häller, men det går inte att motstå honom, jag älskar honom.
-Liam, jag älskar dig också, det vet du men...jag vet inte om jag kan vara med någon som jag inte kan lita på, säger jag ledsamt.
-Men du kan lita på mig, jag lovar dig förlåt för allt, jag är så jävla ledsen, men snälla Danielle jag...börjar han, jag orkar inte längre, jag vill bara glömma allt, jag trycker mina läppar mot hans, då är det som att alla problem bara försvinner, vi håller om varandra hårt.
-Bara för att jag kysste dig nyss, så betyder det inte att allt är okej, för det är det inte, jag tycker fortfarande allt är shit, men jag älskar dig och klarar mig inte utan dig, så vi försöker glömma allt, och du lovar att aldrig göra så mot mig eller Harry igen? Säger jag samtidigt som jag borrar ner mitt huvud mot hans hals.
-Jag lovar, säger han, sen måste jag gå och fortsätte dansa, jag bjuder på ett litet leende ändå innan han måste gå. Resten av danslektionen är jag ganska okoncentrerad. Georgia kom och förstörde allt och jag tyckte så synd om Harry, kanske jag borde prata med honom? Men mest av allt tyckte jag nog egoistiskt mest synd om mig själv. Tanken av Georgia och Liam kyssandes äcklade mig, och gjorde mig besviken. Jag var glad att jag inte var Harry som hade blivit tvingad att se det, men jag var besviken, så in i helvete besviken på att det hade blivit som det hade blivit, fan ta Georgia..
Harrys perspektiv: När jag hade suttit på dendär satans bänken utanför detdär satans huset som det stod ''kuk'' kloddrat på (som jag förövrigt läst om tiotusen gånger i brist på annat) i flera timmar, svarar jag tillslut på Louis när han ringer.
''Mm'' svarar jag.
''Harry, vart är du? Snacka?'' säger han. Jag kunde inte låta bli att le lite, för första gången på väldigt länge, Louis lyckades jämt få mig att må lite bättre.
''Jag vet inte, sitter på nån bänk vid något hus, men har suttit och ruttnat här i typ 70 timmar så jag ska nog gå nu'' svarar jag.
''Vart då någonstans? Vi kommer'' säger han. Jag suckar lite.
''Vilka vi?'' Frågar jag.
''Zayn och jag, inte Liam'' säger han. Jag ryser lite när han säger Liam.
''Det är schysst av er, men jag vill helt ärligt vara ensam nu, det räcker med att snacka lite i telefon'' säger jag.
''Mm okej, jag är väldigt ledsen över de som har hänt, så jävla dålig stil'' säger Louis.
''Det värsta var att jag tänkte överraska med att komma och berätta för henne att jag älskar henne, så ligger hon där och...'' jag avslutar där, jag orkar inte fullsätta meningen.
''Och Liam....?'' Frågar jag efter en liten stund.
''Han säger inte så mycket, mer en att han är en idiot, att han inte förtjänar att leva och så stack han, till Danielle tror jag.'' Säger Louis. Jag sväljer hårt. Har han berättat för Danielle? Undrar hur hon mår? Jag kanske borde ringa och snacka med henne. Visst att Liam var en idiot, men han förtjänade att leva ändå, fast det gör inget om han blir lite misshandlad först, tänker jag.
''Jag vill inte försvara honom eller något, vi har varit väldigt öh..hårda mot honom såklart, han är väldigt ledsen och ångrar allt, men han är fortfarande en idiot'' Säger Louis. Jag suckar högt för mig själv..
Idiot eller inte, vi är One Direction, vi måste umgås hela tiden, hur kommer de bli om jag ska hata han hela livet ut? Kanske jag borde ge han en chans att berätta, kanske förlåta, men jag kan inte, inte nu, han får inte komma undan så lätt, helt enkelt. Varför skulle det bli såhär egentligen? Jag började återigen gråta.
''Harry..'' börjar Louis.
''Ni är bäst killar, men det finns inget ni kan göra nu, men tack för att ni ringde'' säger jag sen lägger jag på.
Jag börjar gå iväg och klickar mig in på twitter. ''I have so wrong about 2 people, fuck, betrayed'' skriver jag och skickar iväg. Sen ringer Niall, jag tvekar lite men jag trycker sedan på svara.
''Hallå''
''Hej det är Niall, vad har hänt? Jag såg bilder..'' börjar han, jag suckar återigen, det var papparazzibilderna också ja, man blir ju galen på detdär. Jag börjar berätta hela historien, det kändes skönt att snacka med Niall. När jag har gått en stund möts jag av någon jag inte vill se, fan också, inte nu...
ännu ett litet kapitel.. Fortfarande inget från Linneas perspektiv.. saknar ni de? Nejmen de kommer snart..
ännu ett litet kapitel.. Fortfarande inget från Linneas perspektiv.. saknar ni de? Nejmen de kommer snart..
Stackars Hazza, och Liam med sina skuldkänslor (a'' jani, man vet aldrig vad som kan hända..
that what makes you beutiful kapitel 38
Liams perspektiv:
Georgia och Liam..huh, vad tror ni kommer hända nästa kapitel??
-Jag har massor av filmer här, det är bara att välja vilken vi ska se på först, säger Zayn.
Istället för att kolla på filmerna kollar jag på klockan. Harry och Georgia måste vara här snart.
Niall och Lindsey hade redan kommit, Danielle stod och snackade med Lindsey, dem verkade klicka
väldigt bra, mycket bättre än med Georgia. Jag måste erkänna att jag var lite nervös för hur
kvällen skulle bli, bara det inte blev en massa bråk igen. Jag hade bestämt mig för att inte ''råka''
dissa Danielle igen, men jag måste ju ändå vara trevlig mot Georgia. Jag suckar högt för mig själv.
-Var är det? Frågar Danielle nyfiket, som kommer fram och sätter sig vid mig och filmerna.
Lindsey och Niall står en liten bit ifrån.
-Va? Nej inget speciellt, vad ska vi titta på först? Säger jag och ger henne ett leende.
-Jag vet inte, Lindsey..vad gillar du för filmer? Säger hon och vänder sig om mot Lindsey, hon kommer
fram och sätter sig på golvet vid filmerna och börjar kolla lite.
-American Pie är ju för grym, vi kan börja med den, säger Lindsey.
-Skojar du? Jag älskar den! Säger Danielle med sin allra tjejigaste röst. Jag la jämt märke till att hon pratade
så annorlunda när hon snackade med kompisar, men det är enligt mig bara gulligt.
-Men jag tycker vi börjar med Taken, säger Niall. Jag rycker på axlarna.
-Det spelar väll ingen roll vilken ordning vi ser dem i, förutom att skräckfilmerna ska vara när det är som senast, säger jag, sen hörs det ljud från hallen, alla går dit och möts av Harry och Georgia som håller på och tar av sig sina skor. Jag ser att Danielle kollar på henne lite konstigt, men Georgia ser mest blyg ut. Alla hälsar och vi går in och möchar ner oss i soffan. För att alla ska få plats så sätter sig Danielle i mitt knä och självklart sätter sig Georgia sig bredvid i Harrys knä, sen bredvid Harry sitter Niall och Lindsey och sen Zayn och Louis helt forever alone. Efter lite tjafs så startar vi första filmen ''Taken''
Danielles perspektiv:
Det känns skönt att vi bara ser på film ändå, eftersom det då inte är någon som säger så särskilt mycket.
Det var okej mellan Georgia och mig ändå, det ordnade ju sig helt okej mellan oss innan jag gick förra gången, men det var fortfarande något jag inte gillade med henne, vi hade gett varandra lite blickar, men hon såg inte sådär ond ut, hon såg mest förvirrad och lite rädd ut. Jag måste verkligen ge henne en ärlig chans innan jag dömer henne, tänker jag samtidigt som jag suckar.
När vi har sett på tre filmer börjar alla bli lite rastlösa, så vi bestämmer oss för att ta en liten paus och bara chilla, det slutar med att alla sitter med sina mobiltelefoner.
-Ska vi köra? Frågar Georgia samtidigt som hon går in på ''Temple run'' Jag kollar först lite tveksamt mot henne, sen nickar jag.
-Visst, varannan gång..och den som kommer längst får...börjar jag, sen kommer jag inte på vad jag ska säga.
-Ditt halsband? Föreslår Georgia.. Jag kollar på henne som hon vore en idiot, fast egentligen så kan ju inte hon veta, att det halsbandet betyder mycket för mig.
-Nej aldrig, jag fick det av Liam, säger jag.
Liam har gått iväg till Louis, jag vet inte vad han gör, antagligen visar dem varandra något.
-Aha okej, men det var väldigt fint, okej men om du vinner, får du mitt armband, om jag vinner får jag, eh, en kaka i köket? Säger hon och jag börjar skratta, en kaka i köket mot ett armband.
-Du gillar inte ditt armband eller? Frågar jag då.
-Jo, men det är ganska gammlt oså, jag gillar kakor mer, säger hon med ett flin.
-DEAL.
Lindseys perspektiv: Niall går och visar Harry någonting hemligt så jag bestämmer mig för att gå fram till Georgia och Danielle, trots min blyghet.
-Vad gör ni? Frågar jag.
-Vi spelade, men nu har vi slutat, säger Georgia samtidigt som hon äter på en kaka.
-Vart har du fått kakan ifrån? Frågar jag i brist på annat.
-Ett pris vettdu, fraktad hela vägen från köket av fraktaren Danielle, säger Georgia med en ganska rolig röst. Jag börjar skratta lite, hon verkade väldigt rolig, Danielle också. Vi sitter där och snackar en liten stund, alla killarna samlas i ett litet hörn och så samlas vi i ett, det känns skönt att bara snacka lite tjejsnack.
-Får inte vi vara med i eran diskussion eller? Säger Liam samtidigt som han slår sig ner mellan Danielle och Georgia.
-Om du gillar att snacka om naglar, kläder och er själva så är det bara att joina, säger Georgia.
Harry slår sig ner på Georgias andra sida, sen sätter sig Zayn och Niall och Louis hamnar bredvid mig.
-Detdär sista låter ju ganska så kul, vad säger ni om oss? Frågar Liam lite busigt.
Då börjar alla tre asgarva.. Nej, gud så pinsamt, tänk om dem bara visste...
Killarna kollar frågande på oss men ingen säger någonting. Sen börjar alla skratta åt allting pågrund av att vi är så trötta. Vi bestämmer oss för att se på en skräckfilm så jag kryper ihop tätt i Nialls knä. Jag skakar nästan för att jag är så rädd, skräckfilmer är verkligen det värsta som finns.
-Du behöver inte vara rädd babe, jag är här, viskar Niall i mitt öra. Jag känner mig genast tryggare och jag kan verkligen inte motstå att kyssa honom, vi kysser varandra ett tag innan Zayn hoppar på oss och drar isär oss.
-Eeeey hörrni, tänk på att det är andra personer här, dem kan bli avundsjuka, jag menar inte att jag är det..säger Zayn, jag börjar garva lite.
-Det är bara du och Lou som skulle vara det isåfall, säger Niall med ett busigt leende.
-Varför skulle vi? Vi har ju varandra, Zou du vet, säger Louis med ett busigt leende och drar ner Zayn i soffan igen.
Zayn kysser Lou snabbt på kinden och alla börjar garva eftersom det ser ganska rolig ut. I nästa sekund skriker jag av rädsla istället, som sakt, skräckfilmer är inget för mig.
Jag kollar på klockan som visar halv fyra på morgonen, sen kollar jag på alla sovande personer bredvid mig, wouuw, alla måste ha varit väldigt trötta, jag minns inte ens hur filmen slutade, Niall snarkar till så jag börjar fnissa lite, sen somnar jag igen.
Harrys perspektiv:
Klockan är två på morgonen när alla vaknar, tydligen så somnade alla under sista filmen, så så läskig kan det inte ha vart. Jag tar tag i Georgias hand under frukostbordet samtidigt som jag äter min smörgås. Alla är väldigt trötta och ingen orkar riktigt säga någonting. Allt som hörs är gäspningar, ljudet av tuggor och klickljudet från Danielles mobil.
-Jag kommer bli upphämtad snart, ska lära in mig en ny dans, men det var kul att träffa er igen, säger hon lite ledsamt, sen börjar hon samla ihop sina grejer. Alla säger hejdå och Liam pussar henne snabbt på munnen, sen försvinner hon iväg. Jag tar en till macka och kollar återigen på klockan, bara för att jag inte har något annat för mig, och då kommer jag ju på..
-HELVETE! Nästan skriker jag och alla kollar frågande på mig.
-Jag ska ju träffa Paul om tio minuter, fortsätter jag och alla börjar skratta åt mig.
Jag skyndar mig upp från stolen och nästan kastar på mig skorna.
Paul hade sagt igår att det var någon viktig jobbgrej han bara ville snacka med mig om,
fast ibland sa han bara så fast det handlade om något helt annat, sådana samtal brukade
han ha med alla oss ensamma lite då och då, men det värsta han visste var om vi blev försenade.
-Jag måste verkligen dra nu, ni vet ju hur Paul är, säger jag lite stressat.
-Men hallå? Hur ska jag komma hem då? FrågarGeorgia lite förvirrat.
-Justdet, helvete.. Men Louis kan väll köra dig eller nåt? Eller så väntar du här så kommer jag och hämtar dig sen, säger jag, sen smäller jag igen dörren. Jag gillade verkligen inte att stressa, eller att säga hejdå till Georgia på detdär sättet, men jag var så illa tvungen. Jag skyndar mig ner till bilen och kör iväg i full gas.
Georgias perspektiv.
-Vi ska nog gå vi också, säger Niall, sen dröjer det inte länge förrän Lindsey och Niall har försvunnit.
Typiskt, tänker jag. Det var nästan lite pinsamt att sitta där vid frukostbordet utan Harry, och ännu pinsammare blev det när Lindsey hade gått, som tur var så fanns Liam kvar och han började självklart prata på som vanligt. Liam var den jag hade kommit närmast av killarna, han var så rolig, så speciell...ja det var definitivt något speciellt med honom som fick mig att le.
-Lou, kunde du skjutsa hem mig sen eller ska jag messa Harry att han får komma när han var klar? Han messade mig nyss och fråga, säger jag till Lou som batra sitter och håller på med sin telefon, jag förstår självklart att det är hans tjej som han förmodligen sitter och sms:ar med. Jag får inget svar så Zayn petar till honom i magen.
-HALLÅ, JORDEN ANROPAR LOUIS! Säger Liam då.
-Va? Säger Louis förvirrat och alla börjar skratta.
-Harry frågar om han ska hämta mig eller om du kan skjutsa, säger jag igen.
-Aha, säger Louis som fortfarande är lite borta.
-Aha vadå? Säger jag igen.
-Va? Säger Louis och alla börjar garva.
-Du är ju störd Lou, säger Liam med ett flin.
-Men ja, jag kan väll skjutsa..snart.. men jag ska bara gå och snacka med Linnea först, säger han samtidigt som han går iväg.
Jag, Liam och Zayn tittar på varandra och börjar skratta.
-Han är sådär, men när Lou säger snart så kan snart vara en väldigt lång tid, för om jag känner han rätt så kommer detdär samtalet ta lång tid, säger Zayn.
''Lou skjutsar hem mig sen, han ska bara snacka med Linnea först, när är du färdig?<3'' Svarar jag på meddelandet, det dröjer inte lång tid förrän jag får svar:
''Okej, äsch ska bara fixa en grej men det går ganska snabbt, men vi ses sen igen eller?<3''
''Yepp<3'' skickar jag tillbaka sen lägger jag undan telefonen.
Vi sitter och spelar på mobilerna ett tag medan Louis fortfarande pratar i telefon, jag kollar på visarna på klockan, det har gått en timme sen han började snacka med henne, fast mig gör det ingenting, jag stannar gärna kvar.
Sen är det Zayns telefon som ringer så han springer ut och svarar, det blir bara jag och Liam kvar och ingen av oss har väll särskilt mycket att säga, vi har redan sagt det mesta liksom.
-Där försvann dem, säger jag, men jag ångrar mig eftersom jag kommer på hur sjukt töntigt det lät. Han flinar lite.
-Yepp, säger han, och en pinsam tystnad uppstår. Vi ler lite lätt mot varandra,Liam var verkligen speciell, jag kunde inte sluta tänka på det, han var inte som alla andra, och hans ögon, hans ögon dem var...Liam är som en bror till mig, eller vänta...vem försöker jag lura? Georgia förfan sluta tänk sådär! Miljontals tankar strömmar runt i mitt huvud, vad fan är det för fel på mig? Jag försöker stoppa mina tankar, men det går inte, hans ögon, så underbara, hans läppar, så oemotståndliga, men förfan Georgia, du älskar Harry, inte Liam, så ge dig nu förfan!
-Eh, jag kommer snart, säger jag mest för att avbryta mig själv.
-Vart ska du? Frågar Liam, men jag låtsas att jag inte hör.
Jag skyndar mig bort och går in i närmsta rum som visar sig vara sovrum, jag sätter mig på sängen och börjar gråta. Varför tänkte jag sådär? Det är ju Harry jag älskar? Eller gör jag? Varför skulle jag då tänka på Liam hela tiden, vad är felet på mig egentligen? När jag har suttit där i ungefär 5 minuter kommer Liam in.
-Men vad har hänt? Varför gråter du? Frågar Liam bekymrat, han sätter sig bredvid mig på sängkanten.
Jag skakar bara på huvudet, vad skulle jag säga? Det skulle inte gå att berätta för Liam att jag gillar honom, eller gör jag det? Jag vet det knappt själv, jag älskar ju Harry men Liam, Liam är så...han är så, han är bara Liam helt enkelt, han är speciell, om jag skulle berätta skulle jag antagligen riskera våran vänskap och självklart också Harrys och min realation, helvete!
-Georgia, du kan alltid snacka med mig, säger han och kollar mig rätt in i ögonen.
Vad ska det betyda? Sen vet jag inte riktigt hur det går till, allt går så snabbt.
Harrys perspektiv (lite före): Jag är väldigt okoncentrerad när jag snackar med Paul och fixar det sista, jag kan inte låta bli att tänka på Georgia, jag fick lite skuldkänslor av att jag bara hade stuckit, jag är i mina egna tankar tills Paul väcker mig.
-Vad är det som är fel Harry? Frågar han vänligt, jag rycker på axlarna, jag orkar inte prata.
-Tjejproblem? Frågar han.
-typ, svarar jag.
-Du kan gå gå nu, säger han och och ger mig en klapp på ryggen.
När jag går mot bilen tar jag upp mobilen samtidigt som jag blir fotad av massa papparazzis, men jag orkar itne bry mig, jag kollar på min bakgrundsbild som är en bild på mig och Georgia, jag tänker tillbaka på första gången vi träffades och på när jag berättade för mamma att jag älskade henne, jag skulle ju berätta det för henne, att jag verkligen älskar henne, säga dendär meningen med tre ord -''Jag älskar dig'' fan också, hur kunde jag glömma?
Jag känner Louis, jag vet att hans samtal kan ta en väldigt lång tid, så hon är förmodligen kvar hos Zayn tänker jag, jag styr åt andra hållet och åker dit.
Georgias perspektiv:
Jag vet inte vad jag håller på med, eller varför jag gör det, jag vet bara att jag är en hemsk människa, en hemsk människa som verkligen gillar hans läppar tryckta mot mina. Han Liam, det är bara han och jag nu, allting annat stängs liksom av, jag hör inget och jag ser inget annat, tills...Dörren öppnas och Harry kommer in, bakom honom står Louis, vi puttar snabbt bort varandra och sitter där, utan något att säga. Fan också, helvetes jävla piss, VARFÖR? VARFÖR JUST NU? Ingen säger någonting, Harry bara kollar, han gråter och springer ifrån utan att säga något.
-Är ni helt dumma i huvudet eller? Skriker Louis sen springer han efter Harry.
-Harry vänta! Skriker jag och springer därifrån.
Georgia och Liam..huh, vad tror ni kommer hända nästa kapitel??
Stackars Harry assåå, hur ska dehär gå? och vad händer med
Liam och Harry då? det återstår att se... blev inget från louis/linneas perspektiv-
saknar ni det? Äsch de kmr de oxå, men nu passade det att skriva såhär.
KOMMENTERA GÄRNA, vad vill ni ska hända?
zry
orkar och hinner inte skriva nåt idag - får bli im!
that what makes you beutiful kapitel 37
-Du har inte tusentals tjejer emot dig, du har bara mig, och då finns det faktiskt en speciell anledning, och ja, det är för att ni är typ syskon, men okej, jag ska försöka skita i det, men det betyder inte att jag gillar det, eller att jag inte tycker det är fel, säger jag lite lugnare, då kramar hon om mig, jag besvarar kramen - jag orkar inte bråka med min syster längre, vad mer kunde jag göra liksom? Jag ville inte förstöra hennes liv.
2 dagar senare
förlåt för BOOOOORING kapitel, ett typist mellankapitel men det måste ju finnas sånna oxå, hm.. vad kmr hända under filmkvällen tro? Det vet man aldrig :DD Georgia och Danielle ska träffas igen lixom? HAHA :DD
Louis perspektiv:
''Vad är det Linnea?'' Frågar jag i luren, jag älskade att snacka med Linnea på kvällen innan jag skulle sova, vi kunde sitta i flera timmar och bara prata om allt, men jag hörde på henne att någonting var fel, hon har varit så konstigt de senaste dagarna.
''Vadå?'' Frågar hon och försöker låta förvånad. Jag suckar lite tyst för mig själv.
''Du har varit så...konstig dem senaste dagarna, har det hänt något?'' Frågar jag lite oroligt.
''Nej, det har inte hänt nåt.'' Säger hon. Jag suckar lite igen.
''Om det är nåt med mig, så säg det bara'' börjar jag. Distansförhållande är nästan för svårt, jag var rädd för vad hon hade att säga, men jag ville veta.
''Haha Louis, det är absolut inget om dig, det är bara det att...det är en grej som är väldigt svår att vänja sig med typ, men jag kan inte berätta vad , det är bara konstigt men det har absolut inget med dig att göra, du är ju bäst'' säger hon, jag rycker på axlarna även fast hon inte kan se det.
''Aha okej, men om du vill snacka så..''börjar jag innan hon avbryter mig.
''Jag vet Louis, jag kan snacka med dig'' säger hon med sin gulliga röst.
''Jag saknar dig babe'' säger jag då. Då tystnar det en stund i luren, innan jag hör en suck.
''Jag saknar dig också, men vi klarar dethär'' säger hon och jag visste att hon hade rätt.
''Snart börjar vår Europa turné, då ska vi först till Tyskland, Danmark och Sverige'' säger jag lite mellanglatt, det låter som om Linnea spottar ut något hon har i munnen.
''Vaa? Varför har du inte sagt något, när ska ni till Sverige? Nästan skriker hon i telefon.
''Vi ska dit om två veckor'' säger jag då.
''Meeeen skämtar du med mig? Jämt när jag är hos pappa under sommaren får jag alltid åka hem till Sverige i en vecka om jag vill, då gör jag det då ju!'' Säger hon, jag kan inte låta bli att le, jag skulle snart få träffa henne igen.
''Ååååh det är ju awesome!'' Svarar jag nästan lite för glatt.
''Ja, jag måste bara snacka med pappa och mamma först, saknar faktiskt Sverige, fast jag saknar dig mest såklart'' säger hon.
''Sverige och jag har en ''vem som saknar Linnea mest'' tävling, Sverige saknar nog dig väldigt mycket också men jag saknar dig ännu mer'' säger jag, sen kommer jag på hur töntigt det lät, trots det börjar hon asgarva i luren.
''Haha du är lite underlig du, I like it'' säger hon sexigt.
''Du, jag måste verkligen sova nu, vi har ju helt annorlunda tider du vet'' säger jag med en gäsp.
''Om två veckor har vi samma hoppas jag, säger hon, jag ler som svar även fast hon inte kan se det.
''Jajemen''
''Jaja, vi hörs imorgon, godnatt sötis och hälsa dem andra och Lindsey sen, för hon skulle komma va?'' säger hon.
''Ja, hon kommer imorgon, det ska jag göra, hälsa du med, älskar dig'' säger jag, sen lägger vi på, jag hatar att lägga på. När jag har gjort det går jag och borstar tänderna, sen går jag in till mitt rum där Harry redan har somnat i sängen, men jag lägger mig bredvid, sen somnar jag också.
Nialls perspektiv: Jag går upp tidigt på morgonen och duschar, fixar håret och klär på mig, jag tar på mig min USA tröja och ett par beiga chinos, sen gör jag i ordning frukost lite snabbt, fem mackor och juice får det bli, jag var ensam uppe för alla andra låg fortfarande och sov, det var väldigt tidig morgon och jag skulle hämta Lindsey på flygplatsen, trots att det bara var tre dagar sen vi sågs hade jag saknat henne riktigt mycket, det skulle bli kul att hon skulle komma hit denhär gången och inte tvärtom. Jag suckar när jag går ut mot bilen när jag inser att det regnar, så typiskt. Väl framme vid flygplatsen möter jag upp en livvakt och sen går jag in, det är ganska mycket fans där. Jag fattar inte hur fansen kan få reda på allt? Jag suckar lite, jag älskar mina fans, men nu ville jag bara träffa Lindsey, trots det skriver jag några autografer och tar lite bilder, jag sätter mig ner på en bänk och väntar tillsammans med några fans, som freakar ut tottalt. Jag kollar noggrant efter henne när alla USAresande strömmer i gången, men jag kan inte se henne någonstans, efter ett litet tag börjar jag bli orolig, så jag tar fram mobilen och ringer, men jag får ändå inget svar. Jag grips av lite panik för jag vet inte riktigt vad jag ska göra, innan jag hinner tänka känner jag ett par händer på mina axlar, och jag andas in dendär doften som jag älskade, doften av tjejen jag älskar, jag vänder mig om och möts av ett stort leende, som jag besvarar med ett ännu större leende.
-Vad lång tid det tog, jag trodde det hade hänt nåt, säger jag samtidigt som jag kramar om henne.
-Nej, jag var lite seg bara, väskorna du vet, säger hon och jag nickar instämmande, sen drar jag in henne i en kram igen.
-Jag har saknat dig, säger jag och drar in hennes ljuvliga doft.
-Jag har saknat dig med, säger hon, jag söker efter hennes läppar.
-Niall inte här, dina fans kommer bli tokiga, varnar hon.
-Dem är bara avundsjuka och då får dem väll bli det då, jag älskar ju dig, säger jag innan jag trycker mina läppar emot henne, sen går vi iväg..
Lindseys perspektiv:
-Vad vill du göra? Frågar Niall gulligt, att bara höra hans röst fick mig att le.
-Jag vet inte, vad vill du göra? Frågar jag samtidigt som jag slår mig ner på sängkanten i rummet.
-Vi kan åka London eye, eller dra och kolla på Big ben? Föreslår han, det lät som en bra idé tycker jag.
-Ja det skulle vara jättekul att få se lite av London, kan vi inte äta Fish and chips sen? Jag måste bara testa det, säger jag busigt.
-Men då gör vi det, vi går med detsamma och förrestenså älskar jag när tjejer frågar om vi kan äta, säger Niall med ett blink, jag börjar skratta lite, så typsiskt Niall. Jag var inte direkt ett stort galet fan innan, men jag hade fått reda på mycket genom att bara vara med honom, hans matvanor var inte dem bästa.
Sen skyndar vi oss ut, när vi är framme vid London eye har regnet slutat falla.
-Men då åker vi då, säger Niall glatt, jag kollar upp på det gigantiska parisehjulet, det var riktigt högt. Jag biter mig i läppen.
-Asså, jag är ganska höjdrädd, säger jag då lite ängsligt.
-Du kan vara lugn, jag är ju med, säger han och drar in mig i sin famn, sedan möter jag hans perfekta läppar igen, jag kunde inte få nog av honom, han var så underbar, så perfekt. Normalt sätt hade jag klivit in i vagnen väldigt tveksamt, men nu var Niall med och då var det annorlunda, jag tar ett hårt tag om hans hand och sen kliver vi in i den lilla vagnen eller vad man nu ska kalla det, vi var alldeles ensamma, jag sätter mig ner på den lilla sittplatsen och kollar ut genom fönstret, det går väldigt långsamt och istället för att kolla ner och bli rädd för höjden kollar jag på själva hjulet, tänk om någon skruv skulle lossna, vad skulle då hända? Jag kunde inte låta bli att bli lite rädd.
-Men kolla då Lindsey, du sa ju att du ville se London och här uppe kan du se som bäst, där är Big Ben, säger Niall när vi är på högsta toppen och pekar, jag tvekar lite men sen bestämmer jag mig för att kolla.
-Wooouw, vilken utsikt, säger jag som nästan blir helt stumm, Niall börjar skratta åt min reaktion.
-Ja, det är väldigt fint, men du är ännu finare, säger Niall. Jag ger ifrån mig världens största leende, Niall fick mig att känna mig så speciell, det hade ingen kille någon lyckas med förut, han är så perfekt, så underbar, så söööööt... Alla tankar stängs av när våra läppar åter möts. Sen blir ingen av oss särskilt intresserad av utsikten längre, vi kysser varandra om och om igen och mer och mer passionerat ända tills vi är nere på marken igen.
-Vill du äta nu, eller ska vi ta det lite senare? Frågar Niall när vi går bort från parisehjulet.
-Vi kan vänta lite, men jag är iochförsig ganska törstig, säger jag då.
-Då vet jag vart nästa stopp är, säger han med ett flin.
Han tar tag om min hand och tar mig till något Smoothieställe.
När jag går in där ser jag massor av bilder på kändsiar och deras aoutograf på väggen, även Niall och de andra killarna satt uppe där.
-Snygg kille där i hörnet, säger jag och pekar, Niall ger ifrån sig ett flin.
-Jadu, här har man varit många gånger, välkommen till Milkshake city, säger han.
-Oooh, säger jag som inte riktigt vet vad jag ska säga.
-Du är ju själv en kändis, dem kanske vill ta bild på dig också, säger Niall då.
-Äsch, så känd är jag inte, börjar jag då.
-Eeey Jonas, säger Niall då till någon bakom disken, samtidigt som han gör något fånigt handslag med honom.
-Dethär är Lindsey, Lindsey Shaw, hon är skådespelare i ett program på Nickelodeon, hon borde bli fotad till kändisväggen, säger Niall då och jag suckar.
-Ja, jag känner igen dig, min dotter älskar dig, kan du inte skriva en autograf till henne? Hon skulle bli jätteglad, säger han då, jag börjar skratta lite.
-Visst kan jag göra det, säger jag. Jag tar emot pennan och skriver det på ett papper, sen fotar han mig och berättar att han kommer sätta upp bilden när han har tid, det var väll en ganska rolig grej ändå, tänker jag.
-Hursomhelst, vad vill ni ha för något? Säger Jonas och kollar mot mig.
-Jag tar iallafall det vanliga, säger Niall med ett flin.
-Varför är jag inte förvånad? Säger Jonas.
-Jag vet inte, överraska mig, säger jag till Jonas, sen går vi där ifrån och sätter oss ner vid ett bord, det dröjer inte lång tid förrän smoothieserna kommer. Vi sitter där och dricker utan att säga så mycket, det jag har i tankarna är att jag tror jag har blivit kär i dethär stället, jag har aldrig någongång i hela mitt liv druckit en sånhär god smoothie.
-Var det till belåtenhet? Frågar Niall efter en liten stund.
-Skämtar du med mig? Det är typ det godaste jag någonsin har druckit, säger jag då och vi börjar garva lite.
Rätt som det är dyker ett välbekant ansikte fram från dörröppningen.
-Titta Niall, är inte detdär Harry? Frågar jag lite förvånat, han slänger en snabb blick mot dörröppningen.
-Ja, det är det, svarar han.
-Vem är tjejen? Frågar jag.
-Georgia, hans tjej, svarar han med ett leende, jag ler tillbaka.
-YO HAZZA, kom hit, skriker Niall samtidigt som han vinkar in dem.
Georgia sätter sig bredvid mig och Harry slår sig ner bredvid Niall, sen börjar snacket för fulla muggar. Eller iallafall mellan Niall och Harry, Georgia och jag sitter mest bara och skrattar åt deras kassa skämt. Vi säger inte så mycket till varandra, men hon verkar väll snäll. Niall tar upp mobilen ur fickan och läser något sms.
-Det var Zayn som undrade om vi inte kunde ha en filmkväll igen, vill ni det? Säger han lite tveksamt, det blir lite halvdålig stämning men jag förstår inte riktigt varför.
-Vadå allihopa, typ Danielle..? Frågar Georgia helt plötsligt.
-Ehm aa jag tror det, och så du Lindsey, säger han och vänder sig om till mig.
Georgia och Harry kollar lite frågande på varandra, sen rycker hon på axlarna.
-Varför inte? Det skulle väll vara kul, säger hon lite osäkert, Harry nickar instämmande, jag nickar jag också.
-Okey, halv åtta at Zayns place, svarar Niall då glatt. Sen går vi skiljda vägar. Harry och Georgia går någonstans och jag och Niall går och kollar på Big Ben, vi blir fotade av lite paparazzis men ingen av oss orkar bry oss om det.
-Nu ska jag ta dig till ett ställe som jag vet att du kommer älska, säger Niall med ett busigt flin.
-Men du Niall...Varför blev det så konstig stämning när du tog upp detdär med filmkväll? Frågar jag då mitt i allt.
-Öh, du vet.. Danielle och Liam är ju tillsammans, förra filmkvällen så liksom..dissade typ Georgia och Liam Danielle och Harry och var med varandra och tönta sig en massa typ, så det slutade med bråk, men det löste sig iallafall, säger han ganska lugnt.
3 timmar senare:
Niall hade verkligen rätt när han sa att han skulle ta mig till ett ställe jag älskade, vi gick till Harods och shoppade en massa saker, Niall var så söt, man sg på honom att han var riktigt uttråkad medan jag stod och kollade på massor av saker men han offrade sig ändå för min skull, jag shoppade ganska länge och fick med mig alla möjliga prylar hem, och jag har aldrig i hela mitt liv varit på ett coolare varuhus.
-Så du är äntligen färdig med shoppandet nu? Frågar Niall lite retsamt.
-Ja, jag får nog lov att vara det tror jag, tack för att du tog mig hit, säger jag samtidigt som jag kramar om honom, självklart tappar jag en av mina cirka 10 kassar då.
-Jag kan ta några, jag har ju bara en kasse, säger Niall då, jag börjar skratta lite, det såg så gulligt ut när han gick där med en kasse i handen, hur var det ens möjligt att komma ut från detta kända varuhus med bara EN liten kasse? Jag kunde inte riktigt fatta det.
-Du är så söt Niall, säger jag med världens största leende på läpparna.
Vi lämnar kassarna sen går vi in på Madame tussauds, vi köper en stor popcorn och delar på samtidigt som vi går runt och kollar på alla vaxkabineer. Det är riktigt roligt. Efter det äter vi äntligen fish and chips som för övrigt var riktigt gott och sen beger vi oss hemåt, jag fixar mig lite snabbt innan vi drar iväg till Zayn för filmkväll.
förlåt för BOOOOORING kapitel, ett typist mellankapitel men det måste ju finnas sånna oxå, hm.. vad kmr hända under filmkvällen tro? Det vet man aldrig :DD Georgia och Danielle ska träffas igen lixom? HAHA :DD
novellbloggar jag läser :)
tänkte dela med mig av awesome novellbloggar jag läser, ifall ni är intresserade :)
sen är de några flera som jag inte kommer på namnet på just nu (a''
ni får jättegärna tipsa mig om någon :DD
that what makes you beutiful kapitel 36
Jag får lite panik efter som jag inte riktigt vet vad jag ska göra, tänk om Nick och Mathilda skulle komma nu? Vad skulle dem då göra? Jag börjar tillochmed gråta. Innan jag riktigt hinner tänka står en välbekant tjej framför mig och räcker ut sin hand.
-Jag hjälper dig upp, säger hon vänligt.
Jag kollar tveksamt emot henne. Eleanor, Eleanor Calder, tjej som nästan fick det att ta slut mellan mig och Louis, tjejen som är Louis ex, tjejen som jag ändå tyckte lite synd om, efter alla historier jag hört, det ända hon egentligen gjorde, var att sakna Louis, ändå var det någonting inom mig som sa ifrån, jag kunde inte.
-Kom igen, det är bara en hand, säger hon vänligt.
Jag kan ändå inte ligga här hela dagen, så jag tar tag i hennes hand och hon hjälper mig upp, hon hjälper mig också med kryckorna.
-Vad hände? Frågar hon lite nyfiket.
-Jag vet inte, eller jag ramlade bara, sen kom du av en slump, säger jag samtidigt som jag borstar av mig lite. Hon kollar oroligt på mig.
-Du..börjar hon sen stannar hon upp. Vad skulle hon nu säga?
-Vadå? Frågar jag nyfiket.
Hon tar ett djupt andetag.
-Jag är väldigt ledsen över allt som har hänt dig, och asså, jag vet inte vad Louis har sagt om mig, men hursom helst så vill jag inte att du ska tro att jag är ond liksom, för det är jag inte, allt blev bara så fel och jag börjar fatta att det är du och Louis nu och ni är verkligen jättesöta tillsammans, ni är som gjorde för varandra, säger hon. Jag sväljer hårt, hon lät så orolig, det var väldigt starkt av henne att säga så.
-Jag tror inte att du är ond, så det är lugnt Eleanor, svarar jag, hon ger ifrån sig ett litet leende, sen kramar hon om mig lite försiktigt.
-Förlåt för allt, du ska veta att jag skulle vilja vara som du, säger hon och kramar om mig lite hårdare. Först blir jag väldigt förvånad sen börjar jag skratta. Jag slänger en blick åt höger och ser Mathilda och Nick lite längre bort, shiit dem fick inte se mig, jag försöker snega lite på dem, men allt jag kan se är att dem bara promenerar, vad sjutton var det han skulle visa henne då?
-Vad kollar du på? Frågar Eleanor lite nyfiket, samtidigt som hon lossar på kramen. Jag ser att dem tittar åt mitt håll.
-Eh, dem, asså dem får inte se mig, jag får inte gå ut bara såhär i kryckorna, säger jag utan att riktigt tänka.
-Jag har bilen där utanför, jag kan skjutsa hem dig om du vill, säger hon.
-Jatack, det vore snällt, säger jag och andas ut, det skulle bli skönt att slippa stappla hem. Vi skyndar oss så gott det går till bilen och sen hjälper Eleanor mig in i bilen, jag får en härlig känsla inom mig, en kompiskänsla, jag hade inte umgåtts med någon tjej förutom min syster på väldigt länge, och Eleanor verkade ju faktiskt väldigt snäll ändå, jag kunde inte låta bli att le. Hon startar bilen och kör iväg, jag förklarar snabbt vägbeskrivningen, sen sätter vi på stereon och diggar musik, vi sjunger med lite i texten och jag hör att Eleanor faktiskt är ganska bra på att sjunga.
-Du sjunger jättebra, säger jag glatt.
-Det är faktiskt därför jag är här i USA, ska bli signad av ett skivbolag, så jag har faktiskt flyttat hit, eller ja, snart bor jag här på riktigt, nu hyr jag bara, säger hon glatt.
-Jaha, vad kul, låter grymt ju, du kommer bli värsta stjärnan ju, säger jag, då börjar hon asgarva.
-Haha trodde du verkligen på det? Jag suger på att sjunga ju! Säger hon skrattandes.
-Men va? Det gör du ju inte, skulle inte alls förvåna mig om det var sant faktiskt, vad gör du här då? Säger jag då som på något underligt vis också börjat garva.
-Fick ett erbjudande av en modellargentur här uppe, och blev signerad för den, får man chansen så tar man ju den, säger hon glatt.
-Ja självklart, coolt detdär tycker jag, verkar vara riktigt kul att vara modell, säger jag då. Hon rycker på axlarna.
-Jovisst, alltså jag älskar ju att stå bakom kameran, men ibland kan det bli lite för mycket, men det är väll som med allting antar jag, men dethär erbjudandet var annorlunda en det jag har fått göra hemma i London tillexempel, så det ska bli kul med lite förändring, säger hon.
Jag funderar lite, jag har alltid varit nyfiken på detdär med modellering.
-Hur går det egentligen till, alltså från början till slut när man plåtas? Frågar jag lite nyfiket, samtidigt som hon svänger av till gatan där jag bor.
-Det är väldigt olika från plåtning, till plåtning, men du kan ju få hänga med och kolla någon dag, säger hon.
Jag nickar eftersom det lät väldigt kul.
-Det vore kul, säger jag, sen hoppar hon ut ur bilen och hjälper mig ur.
-Det ska nog gå och ordna, om jag får ditt telefonnummer, säger hon, jag ger henne mitt telefonnummer och hon ger mig sitt, sen säger vi hejdå. När jag har kommit in i mitt rum tar jag på min bärbara dator och lägger mig i min säng, jag tänker igenom hur dagen har varit hittils lite snabbt. Hade jag fått en tjejkompis här? Kunde man kalla henne för det? Eller en blivande kompis kanske? Hon hade ju iallafall gett mig sitt telefonnummer, och så var hon riktigt snäll, men frågan är...kan man vara kompis med sins pojkväns ex? Jag går in på twitter och facebook, sen ringer jag och snackar med Josephine och Louis, innan jag hör Mathildas och Nicks röster i hallen.
-Men det såg ut som hon var i parken, säger Mathilda.
-Men vad skulle hon göra där? Hon sa att hon inte skulle göra någonting, så antagligen är hon hemma i sitt rum eller något, säger Nick.
-Då går vi väll och kollar, säger Mathilda. Fan också, tänker jag, men varför var det så viktigt om jag var hemma eller inte? JAg bestämmer mig för att låtsas som att jag inte är det, eftersom det känns som dem håller på med något hemligt, så jag går in i min lilla skrubb och ställer mig där, sen hör jag hur min rumsdörr öppnas.
-Du ser, det är ingen här, säger Mathilda.
-Ja, men det är konstigt, jag tror knappast hon har orkat gå ända till parken iallafall så det var antagligen någon annan du såg där, hon kanske bara har gått till någon kompis eller något, så skit i det, säger Nick, jag försöker lyssna så gott jag kan.
-Ja jag skiter i det, det är bara bra för oss ju, säger hon, sen hör jag att dem går ut ifrån rummet. Jag stannar kvar i skrubben ett litet tag till ändå bara för säkerhetsskull, sen går jag försiktigt ut i hopp om att inte bli hörd.
Vad menade hon egentligen med att det bara var bra för dem att inte jag var hemma? Mathilda är inte den typen som säger sånt, hon är jämt så snäll mot mig, vi är mer som kompisar en som systrar, så jag kunde inte riktigt kopplavad det var hon menade. NO IDEA! Jag sitter kvar en stund till, sen bestämmer jag mig för att gå till Mathildas rum. Dörren är stängd så jag ställer mig utanför och tjuvlyssnar, allt jag kunde höra var ett svagt ljud av musik. Jag tvekar lite på om jag ska gå in eller inte, om jag går in måste jag ju ha någon anledning kanske, jag funderar snabbt och kommer fram till att jag kan fråga efter tejp eller något? Ska jag knacka eller inte? Äsch jag skiter i det, jag öppnar dörren och känner hur alla pusselbitar faller på plats.
- Vad i helvete!!??
Mathildas perspektiv: Så förbjudet, så sjukt, så konstigt, så skämmigt, men ändå så rätt, så jävla rätt, men ändå så fel, vad var det för fel på mig egentligen? Får man verkligen känna så här? Jag tror inte det, men jag kunde inte motstå känslan, jag kunde inte motstå perfektionen, jag kunde inte motstå hans läppar emot mina.
-Vad i helvete!?? Hör jag en välbekant röst skrika, jag känner hur mitt liv långsamt krossas, fan ingen skulle ju få veta, speciellt inte hon. Jag släpper taget om Nick, sen sitter vi bara där, som två hundvalpar, utan något att säga, ingen kan få ut ett litet ord.
Linneas perspektiv:
-Vad fan är dethär? Skriker jag igen väldigt upprört, men kanske mest förvånat.
Varför frågade jag egentligen? Jag visste ju, svaret på min fråga var mitt framför mina ögon,
Mathilda och Nick, Nick och Mathilda. Pusslet är lagt.
''Vem smsar du med Mathilda?'' jag minns en idag när jag frågade den frågan på sjukhuset, hur hennes
ögon gnistrade när hon sa att det var en kille, jag minns hur nyfiken jag var på vem det var, om det var någon jag visste, enligt henne var det någon jag ''typ kände'' med tanke på att hon inte hade några killkompisar i Sverige och att det inte var någon i One Direction så fanns det ju nästan bara han vi båda ''typ kände'.' Att jag inte hade kommit på det tidigare? Nick, varför Nick, av alla killar i hela världen? Jag äcklas.
-Kan någon av er tala om för mig vad det är som pågår här? Skriker jag igen, trots att jag redan vet, dem sitter där som två oskyldiga valpar, jag ser att Mathilda börjar gråta, jag vill bara springa fram och krama om henne.
-Det vet du nog, säger Nick lite försiktigt och oroligt, han var verkligen inte så kaxig längre.
-Men dethär är förfan äckligt, ni är syskon för fan! Skriker jag.
-Vi är väll förfan inte syskon eller? Vi har varken samma mamma eller pappa! Skriker Mathilda då, vad fick hon luft ifrån?
-Nejmen typ, låtsassyskon iallafall, det är ändå konstigt som fan! skriker jag då. Mathilda börjar gråta ännu mer.
-Kanske, men vad ska vi göra då!!? Skriker Nick då, jag blir nästan lite rädd för honom.
-Jag vet iallafall vad du ska göra, du ska ge fan i min syster! Skriker jag då.
-Men Linneeeaa! Skriker Mathilda, jag slår igen dörren och försöker ta mig därifrån så snabbt jag kan, men det går inte så bra, Mathilda kommer efter och tar tag i mig. Nick kommer också men han springer bara ut från huset, vad skulle det vara bra för?
-Kom säger hon och drar i mig.
-Ta det lugnt förfan, jag kan knappt gå! Skriker jag, samtidigt som hon drar i mig.
-Det är fan du som ska ta det lugnt, och snart kommer jag knappt kunna leva pågrund av dig! Skriker hon, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, nu är det min tur att bara vara tyst, hon drar in oss i mitt rum och så sätter vi oss på sängen.
-Dethär är bara sjukt, du vet det också! Säger jag då.
-Jag vet att det är sjukt, men snälla LOVA att inte berätta för Loreen eller pappa, säger hon ledsamt. Det gör lite ont i mig att se henne sådär ledsen.
-Jag berättar inget för dem om ni bara slutar hålla på, ni måste det, ni är ju förfan nästan syskon! Skriker jag.
-Det är inte så jävla lätt förstår du, jag älskar honom och jag kan inte rå för det, säger hon ganska tyst, sen börjar hon gråta ännu mer. Det känns konstigt att höra henne så arg och så ledsen, och att höra henne svära känns så fel, min rosahåriga, färglada syster som alltid är så snäll och gullig liksom.
-Men alltså, det går över, eller asså, du kan hitta någon som är så mycket bättre och som inte är din bror! Säger jag då, utan att riktigt tänka.
-Håll käften Linnea, du fattar inte hur mycket du än försöker, jag har alltid blivit behandlat piss av alla killar och det vet du, jag har blivit mobbad och allt möjligt, Nick är den ända som alltid har behandlat mig schysst, som visat att han bryr sig om mig, han är den bästa jag vet och du förstår alla kan inte få en bättre kille, alla kan inte få en flickidol som spelar i ett band och är känd över hela världen, så snälla jag ber dig, låtsas att du inte vet någonting, jag ber dig att inte berätta något för någon och jag ber dig respektera att jag är kär, kanske i fel kille men jag är kär, för första gången i hela mitt liv, och sluta kalla honom för min brorsa, Ian är min bror, Nick är Nick, säger hon. Jag sväljer hårt och tänker på vad hon precis har sagt, det känns så fel, men jag har också lärt mig att kärlek kan vara så fel, man kan inte rå för det, men allt var ändå så sjukt.
-Men du har ju själv alltid kallat honom för bror sen han och Loreen blev tillsammans, säger jag då, då blir hon tyst ett tag.
-Snälla Linnea jag ber dig, Nick är det bästa som har hänt i hela mitt liv, hickar hon, jag kollar ledsamt på henne, hon är verkligen riktigt sårad.
-Hur länge har dethär liksom pågått? Frågar jag då.
-Jag vet inte, eller, jag har alltid kännt något speciellt för honom, redan sen första gången jag såg honom, även fast vi sa att vi hatade allt med skillsmässan så gorde jag inte det, jag kunde inte hata Nick även fast jag sa det till dig då, men jag hatade allt annat, men det är inte förrän den här sommaren, jag har kännt att han har kännt lika dan, så det är liksom ganska nydligen, första kyssen var förra veckan, säger hon då. Jag äcklas samtidigt som jag får dåligt samvete, egentligen är det ju deras liv, men ändå, Loreens son liksom?
-Linnea snälla, bara strunta i det, annars kommer du förstöra både hans och mitt liv, du har ingen aning om hur det känns när man älskar någon så förbjudet, när man för en gångs skull gillar någon, så får du damp, hickar hon.
-INGEN ANING? JÄVLA IDIOT, TUSENTALS TJEJER DÄR UTE HATAR MIG FÖR ATT JAG OCH LOUIS ÄR TILLSAMMANS, OCH DU SÄGER ATT JAG INTE HAR NÅGON ANING? Skriker jag som nu har blivit riktigt arg, igen.
-Isåfall borde du ju veta hur det känns! Skriker Mathilda då.
-Du har inte tusentals tjejer emot dig, du har bara mig, och då finns det faktiskt en speciell anledning, och ja, det är för att ni är typ syskon, men okej, jag ska försöka skita i det, men det betyder inte att jag gillar det, eller att jag inte tycker det är fel, säger jag lite lugnare, då kramar hon om mig, jag besvarar kramen - jag orkar inte bråka med min syster längre, vad mer kunde jag göra liksom? Jag ville inte förstöra hennes liv.
nu blev det ett kapitel utan någon av killarnas perspektiv - men orkade inte skriva mer, nästa kommer imorgon :D och då kommer det bli ur killarnas perspektiv kan jag säga :DD hehee busigt, kommentera gärna, har blivit dåligt me de på sista tiden ! D:
nu blev det ett kapitel utan någon av killarnas perspektiv - men orkade inte skriva mer, nästa kommer imorgon :D och då kommer det bli ur killarnas perspektiv kan jag säga :DD hehee busigt, kommentera gärna, har blivit dåligt me de på sista tiden ! D:
that what makes you beutiful kapitel 35
Jag kan inte låta bli att flina, Georgia var absolut inte dålig i sängen och det hade varit så skönt, Georgia var så snygg, så het, så sexig, och så underbar, jag tyckte verkligen om denhär tjejen. Våra blickar möts och vi kysser varandra en gång, en sådandär typiskt avslutningskyss.. Jag hinner knappt blinka förrän jag ser att dörrhandtaget trycks ner...
Vi tar av ren reflex snabbt en filt över oss innan mamma kommer in i rummet. Vad fan gjorde hon här hemma?
Vi tar av ren reflex snabbt en filt över oss innan mamma kommer in i rummet. Vad fan gjorde hon här hemma?
-Hej Harry, jag... börjar hon, sen kollar hon snabbt på kläderna som ligger på golvet och sedan mot oss, hon ger mig en menande blick och jag känner hur jag blir lite röd i pannan, awkward moment.
-Vem är tjejen? Frågar hon lite osäkert. Kan hon inte bara gå?
-Georgia, min flickvän, men får man inte vara i fred eller? Säger jag irriterat.
-Jag kommer tillbaka om en liten stund, jag vill prata med dig då Harry, ensam, säger hon lite irriterat innan hon stänger dörren om sig och går. Jag pustar ut.
-Asså förlåt för detdär, hon är helt störd i huvudet, säger jag till Georgia, hon ser mest bara stressad ut, hon skyndar att ta på sig kläderna sen sticker hon och jag blir kvar ensam igen, efter en stund kommer mamma tillbaka, hon ser lite sådär mellanarg och förvånad ut, jag suckar.
-Du skulle ju vara bortrest nu, säger jag irriterat.
-Ja, men det blev inställt, Monica blev sjuk, men du har ingen rätt att prata åt mig med dendär tonen, du får utegångsförbud, säger hon bestämt.
-Jo, det har jag fan rätt till, du fick just min tjej springa härifrån, dessutom vet du att utegångsförbud inte funkar längre, säger jag argt.
-Din tjej? Du menar hon som jag aldrig hade hälsat på eller hört något om förrän jag såg henne ligga naken i soffan, du hade åtminstone kunnat berätta för mig om henne, säger hon med sin mammaröst.
-Kan inte rå för att du bara kommer utan att säga något innan, varför bryr du dig egentligen? Varje gång jag är med någon tjej så blir du så jävla ältig, kan du inte bara vara glad över min skull istället? skriker jag.
-Men nu får du sluta Harry, du förstår väll att jag blir frustrerad? Klart jag vill att du hittar någon fin tjej men...börjar hon.
-Så du menar att Georgia inte är fin nog? Jag ska berätta något för dig, jag ÄLSKAR henne, så det så, är så jävla trött på ditt tjat hela tiden, jag är 18 år mamma, dags att inse att jag inte är din lilla pojke längre, du kan inte bestämma över mig längre, skriker jag, sen blir det tyst.. Tystnaden avbryts av ett gråtljud, det var så typiskt mamma att börja gråta så att man sedan skulle tycka synd om henne..
-Förlåt Harry, det är bara det att...hickar hon. Jag suckar lite, är ganska ointresserad.
-Du har blivit så stor, för mig kommer du alltid vara min lilla Harry, det är så mycket, du har blivit så stor, du har massvis av tjejer runtomdig, du skulle ju kunna få nästan vem du vill, umgås med folk som bara liksom ser bra ut, utan att vara någon speciell egentligen och du vet...ha sex med, men om du säger att du verkligen älskar henne så... säger hon, sen avbryter jag henne.
-Jag älskar henne, du kan vara lugn mamma, säger jag lite tröstande, samtidigt ganska ointresserad.
Sen tänker jag på vad jag just sagt, älskar henne? Jag har aldrig sagt det till henne förut, men det liksom låg helt rätt i munnen, det kändes så rätt, jag måste verkligen säga det till henne, att jag verkligen älskar henne.
På ett sätt kunde jag ändå förstå vad mamma menade, men hon skulle egentligen kunna sagt ''Jag vill inte att du har sex med randoms snygga tjejer bara för att..'' istället för att älta en massa. Men Georiga är verkligen inte bara en random, snygg tjej, hon är så mycket mer en det.
-Kan man få en kram eller? Frågar mamma sen, jag kramar om henne lite snabbt sen är fighten över, seger igen, tänker jag för mig själv, sen går jag och lägger mig.
Linneas perspektiv:
Jag vaknar på morgonen av ett nytt sms, jag tar upp mobilen och när jag ser att Louis namn lyser upp displayen kan jag inte låta bli att le, jag ligger säkert där i fem minuter och bara kollar på displayen innan jag trycker fram det. Mathilda kommer in i rummet och sätter sig på min säng, sen drar hon bort täcket.
-Eeeey, varför så glad? Frågar hon glatt, hon ser så roligt ut med sitt rosa hår och sin lolita stil.
-Sms från Louis, säger jag glatt.
-Vad stod det då? Frågar hon nyfiket.
-Jag vet inte, jag har inte läst det en, säger jag då, hon kollar lite förvånat på mig.
-Men sms är väll till för att läsas? Säger hon. I samma stund trycker jag upp smset.
''Godmorgon sötnos, känns lite konstigt att skriva godmorgon till dig nu för klockan är helt
annorlunda här, men jag har räknat ut att det är morgon hos dig iallafall, men gud vad jag babblar,
hur är läget idag då? Älskar dig //din Lou'' Jag vinklar telefonen så att Mathilda kan se, sen börjar jag
fnissa lite. ''Hellu sweetie, jag gillar alltid att höra på ditt babbel, jag tror jag mår ganska bra, har inte
riktigt hunnit kännt efter en, hade vart ännu bättre om du var här såklart ;) Älskar dig också, vi ses snart
igen //Din Linnea'' knappar jag in sen skickar jag iväg det.
-Vill du ha hjälp till frukosten? Frågar Mathilda och jag nickar, sen sätter vi oss vid frukostbordet och börjar äta.
Amerikanska pannkakor må vara det bästa som finns! En skrikande liten Primrose sittandes bredvid är dock inte lika kul, jag får för ett ögonblick lust att smälla till henne på käften, visst var hon söt, men hon var också en dryg liten ungjävel.
-Så, vad ska vi hitta på idag då? Frågar Loreen.
-Jag och Nick ska iallafall ta en tur i parken, Nick ska visa mig något, det är så fint väder, säger Mathilda nästan lite för glatt.
-Kan ni inte ta med er Primrose då? Frågar pappa. Mathilda och Nick kollar på varandra och rynkar på näsan.
-Nej, det orkar vi faktiskt inte, protesterar Nick ganska tyst, sen säger han något skämt jag inte riktigt fattar som endast Mathilda skrattar åt, dålighumor.se tänker jag.
-Och vad ska du göra då, nu när du inte kan hänga med superstjärnor längre? Säger Ian lite kaxigt, jag lipar mot honom, jag orkar inte svara, även fast alla vänder sina blickar emot mig i väntan på svar, jag nöjer mig med att rycka på axlarna.
-Har du något planerat då? Frågar Loreen Ian.
-Tänkte hänga med en poolare härifrån, svarar Ian samtidigt som han brer en knäckemacka..
-Jag och Loreen ska iallafall dra iväg till ett museum och kolla på gamla målningar, men det är inget som faller er i smaken, kanske? Eller du kanske kan följa med, Linnea? Frågar pappa och vänder sin blick mot mig.
Målningar är det absolut tråkigaste som finns att kolla på, och visst skulle jag kunna offra mig för att få spendera lite tid med min pappa liksom, inget snack om saken, men trodde han verkligen på fullaste allvar att jag skulle visa upp mig där, så som jag är nu..
-Men doktorn säger att jag måste ta det lugnt, svarar jag uttråkat.
-Ja och att gå på museum är en väldigt lugn sysselsättning, om du inte vill så är det bara att säga det, suckar pappa.
-Okej då, jag vill inte, säger jag då.
Inom en timme är alla redan försvunna, jag bestämmer mig för att gå ut och gå, men jag vägrar att ta rullatorn, istället tar jag gåkryckorna och stapplar iväg. Ian skulle hänga med några poolare han hade träffat här sa han, det fick mig att tänka lite. Jag har ingen poolare här, inte sen One Direction åkte, och det skulle dessutom vara ganska skönt att hitta någon tjej att snacka med, men hur sjutton hittar man vänner? Ska man ha en vän ska det vara en äkta också, tänker jag, samtidigt som jag stapplar runt. Jag släpper dem tankarna en stund och övergår i lite andra tänkarbanor, jag vet inte riktigt vart jag ska någonstans, men tillslut bestämmer jag mig för att gå mot parken Mathilda och Nick skulle vara i, att promenera i en park var inte likt något av dem, så jag kunde inte låta bli att bli lite nyfiken, Nick skulle ju tydligen vissa henne någonting. De tar tid innan jag kommer till parken och jag blir väldigt trött i benen, helt plötsligt ramlar jag på gräset, jag försöker komma upp men jag lyckas inte så bra med det, jag funderar på om jag ska ringa och be Mathilda eller någon om hjälp, men skulle dem få reda på att jag gått hela vägen hit utan rullator skulle jag få utegånsförbud hela livet. Jag får lite panik efter som jag inte riktigt vet vad jag ska göra, tänk om Nick och Mathilda skulle komma nu? Vad skulle dem då göra? Jag börjar tillochmed gråta. Innan jag riktigt hinner tänka står en välbekant tjej framför mig och räcker ut sin hand.
-Jag hjälper dig upp, säger hon vänligt.
sådär ja, då blev det äntligen ett till kapitel då.. lite lame kanske, men det kan ju inte hända 1030808 saker hela tiden.. vem kan dte välbekanta tjejen vara tro? ;)
sådär ja, då blev det äntligen ett till kapitel då.. lite lame kanske, men det kan ju inte hända 1030808 saker hela tiden.. vem kan dte välbekanta tjejen vara tro? ;)
nästa
hej på er ! tänkte säga att nästas tyvärr inte kan komma förrän i helgen,
men på lördag kommer det! :D
what makes you beutiful kapitel 34
''She's on the way home from the hospital, thank you again for all the support'' skriver jag, sen går jag in på meddelanden. Jag har inte hört något från Niall, jag visste bara att han var hos Lindsey. ''Heeeeeeeej dude, vad gör ni då?'' skickar jag iväg, det dröjer bara några minuter innan jag får svar. ''Men hej Lou, det vill du nog inte veta, eller nä, jag skoja, vi gör typ inget..sj? :)'' jag knappar snabbt in ''Åker bil hem till Linnea, hon blev ju utskriven idag :D''.
Jag hjälper Linnea in i huset tillsammans med hennes pappa, sen går vi in i hennes rum och sätter oss på sängen.
Jag hjälper Linnea in i huset tillsammans med hennes pappa, sen går vi in i hennes rum och sätter oss på sängen.
Jag tar ett stadigt tag om hennes hand och ler stort emot henne, hon var så vacker, lika vacker som alltid.
Hon lägger sig ner istället och jag gör detsamma, jag placerar mina fingrar under hennes haka och kollar henne rätt in i ögonen, sen så trycker jag försiktigt mina läppar emot hennes.
-Vi kommer ses snart igen, va? Frågar hon.
-Såklart, det löser sig alltid, svarar jag med ett flin. Allt känndes så bra, även om jag skulle åka iväg nu, så fanns hon fortfarande där, samma Linnea som alltid, vaken och välmående, eller skapligt iallafall, jag visste att vi skulle ses igen, så småningom. Hon kollar mot mig och ger mig ett stort leende.
-Du säger jämt så fina saker till mig, och gör så mycket hela tiden Louis, jag vet inte hur jag någonsin liksom ska kunna tacka dig för det, men jag hoppas verkligen du fattar hur sjukt mycket jag älskar dig och att du är det bästa som har hänt mig, säger hon tvärsäkert, jag kan inte låta bli att le.
-Du tackar mig hela tiden Linnea, bara genom att finnas, ja du vet att du är de bästa som har hänt mig redan och att jag älskar dig, säger jag, sen kysser vi varandra igen, sen blandas det in mer och mer tunga och de mjuka kyssarna går över till ett bestämt hångel, hon börjar dra lite i min tröja och i mina byxor, jag backar undan lite.
-Vad är det? Frågar hon lite ledsamt.
-Du, du måste nog ta det lite lugnt, du vet vad doktorn har sagt, säger jag lite pappaaktigt för en gångs skull.
-Meeeh, så farligt är det inte, suckar hon. Sen kollar hon mot min med sina hundögon och jag kan inte låta bli att börja skratta, det ser ju trots allt ganska roligt ut, samtidigt som jag börjar skratta drar hon täcket över huvudet.
Linneas perspektiv:
-Nähe, dissa, bara dissa då, säger jag bakom täcket, jag försöker låta lite sur, men jag kan inte låta bli att flina lite ändå. Allt kändes så bra, jag låg här med världens finaste kille, han var här med mig nu, snart skulle han åka, men det gjorde ändå inte så mycket, för jag visste att vi snart skulle se varandra igen, men jag njöt varenda sekund i hans närhet. Innan jag hinner tänka drar Louis bort täcket från mitt huvud, sen tar han tillbaka det igen och vi båda ligger där under täcket och skrattar åt ingenting. Skrattet uppstår då våra läppar möts igen och igen, det var nästan lite läskigt att han kunde styra mig genom hans läppar, det var något speciellt som hände, något som jag aldrig hade upplevt förut, hans läppar mot mina var så rätt det bara kunde bli. Det övergår och blir mer och mer passionerat, lusten cirkulerar genom kroppen, jag känner hur jag bara vill ha han mer och mer, men jag kan inte, jag får inte, så jävla typiskt.
-Vill du ha mat Louis? Frågar pappa som numera kommit in i vårat rum, som tur var låg bara bredvid varandra just då.
-Om det går bra så gärna, svarar Louis gulligt.
-Självklart, det är klart om 5 minuter, säger pappa med ett flin, sen vänder han om och går ut från rummet.
-Äru hungrig? Frågar jag Louis.
-Annars hade jag inte sagt ja ju, svarar Louis samtidigt som han klappar sig om magen.
Jag var riktigt hunrig jag också, jag hade ju liksom inte ätit något riktigt sådär på väldigt länge, sjukhusmaten var ju inget att skryta om direkt. Vi går och sätter oss vid matbordet och hugger in så fort det är färdigt, vi sitter och snackar en hel del, Louis och pappa går faktiskt riktigt bra ihop, sen är vi båda mätta och belåtna. Jag slänger en snabb blick på klockan, den började bli mycket nu, Louis konstaterade det också. Jag suckar lite, självklart visste jag att vi skulle ses igen och det kändes bra, men jag ville ändå inte lämna honom.
-Men jag måste åka nu, ska möta upp Niall, säger Louis lite ledsamt.
-Men jag följer med till flygplatsen såklart, svarar jag glatt.
-Neeej, är du galen? Du stannar här, men vi ses igen, svarar han.
-Meeen... börjar jag.
-Inga men, tror också att din pappa håller med mig på den punkten, säger Louis bestämt.
Jag suckar lite, jag tycker inte om när han är sådär pappig och bestämd av sig.
-Ja, Louis har rätt, svarar pappa, jag himlar lite med ögonen. Han plockar ihop sina saker, sen är det dags för honom att gå. Han drar in mig i hans famn, jag kramar om honom hårt, riktigt hårt och jag vill inte släppa taget för fem öre. Sen kollar jag upp och möter hans vackra ögon. Han är så underbar!
-Ta det lugnt nu Linnea, vi hörs flera gånger varje dag och vi ses snart igen, säger Louis med ett framklämt litet leende.
-Ja, det gör vi, och jag ska försöka, svarar jag både lite glatt och lite ledsamt.
-Jag älskar dig, viskar han i mitt öra.
-Jag älskar dig också, viskar jag tillbaka, vi kysser varandra åter och sen säger vi hejdå.
Och nu stod jag här, ensam igen, föurom att jag hade min rosa lite rullator i närheten. Jag kan inte rå för att en liten tår glider ner ifrån min kind, men att lämna Louis är som att lämna över sin andra halva. Jag vinglar lite långsamt fram och tar tag i min lilla rullator, sedan stödjer jag mig fram med den till mitt rum, jag lägger mig ner på sängen igen, och drar täcket över mig. Doften av Louis fanns fortfarande kvar i täcket, jag ska absolut inte tvätta dethär täcket, säger jag lite tyst för mig själv. Herregud, vad är det med mig, ska jag börja prata med mig själv nu också? Jag bestämmer mig för att gå in på twitter, där jag möts av många stöttande tweets som redan får mig på lite bättre humör. ''Thank u guys for all support, Im home from the hospital right now and Im ok, love ya'' skriver jag och skickar iväg. Jag bestämmer mig sedan för att ringa Josephine, jag saknade henne så grymt mycket och det var minst sagt väldigt längesen vi hade hört av oss.
Harrys perspektiv:
Filmen jag och Georiga satt och kollade på var minst sagt väldigt dålig, det var inget jag sa högt dock, eftersom det var Georgia som hade valt den. Jag tar upp min iphone ur fickan för att kolla om jag har fått något nytt sms, idag ska Niall och Louis åka hem igen och vi ska träffas imorgon, men idag ville jag bara spendera tid med Georgia. ''Vi är påväg nu'' hade Niall skrivit, precis när jag ska svara tar Georgia mobilen ur handen på mig.
-Vad gör du? Frågar jag lite förvånat, hon trycker sig närmre mig.
-Du behöver inte låtsas om att du tycker filmen är bra, för jag vet att du tycker den är dålig och jag håller absolut med dig, säger hon sexigt.
-Mm, svarar jag, innan jag hinner tänka pressas hennes läppar mot mina.
-Jag tror inte du behöver mobilen nu, säger hon sedan och kyssen övergår till ett mycket passionerat hångel, jag trycker ner henne så hon ligger ovanpå mig, våra händer börjar treva runt över varandras kroppar, de mjuka rörelserna från innan övergår till mycket bestämda rörelser, vi kravlar av oss varandras tröjor och jag börjar smeka hennes bröst, hon är så het, så jävla het, tänker jag, jag känner hur jag blir alldeles hård och rätt som det är ligger vi där nakna.
-Du behöver inte kondom, jag har p-piller, säger hon. Sen tränger jag mig in i henne, först blir det väldigt mjuka, rörelser sen övergår det till snabbare och bestämdare, så skönt, så otroligt skönt...
Sen ligger vi där bredvid varandra och flåsar. Jag kan inte låta bli att flina, Georgia var absolut inte dålig i sängen och det hade varit så skönt, Georgia var så snygg, så het, så sexig, och så underbar, jag tyckte verkligen om denhär tjejen. Våra blickar möts och vi kysser varandra en gång, en sådandär typiskt avslutningskyss.. Jag hinner knappt blinka förrän jag ser att dörrhandtaget trycks ner...
förlåt för sent kapitel, men här kommer ett då, hahaha asså vi kan nog kalla det mellankapitel, hände ju inte så mkt direkt, men vem tror ni det är som kommer in då? hehe :D kommentera gärna ! & tack till alla som läser trots den ASdåliga updaten!
förlåt för sent kapitel, men här kommer ett då, hahaha asså vi kan nog kalla det mellankapitel, hände ju inte så mkt direkt, men vem tror ni det är som kommer in då? hehe :D kommentera gärna ! & tack till alla som läser trots den ASdåliga updaten!
sorry guys
hade faktiskt verkligen tänkt att skriva idag, men blev ändrade planer och NU måste jag verkligen plugga -
men jag LOVARLOVARLOVAR att skriva im!
that what makes you beutiful kapitel 32
-Jag kom så fort jag kunde, förlåt för att..'' börjar han, mer hinner han inte säga förrän jag trycker mina läppar mot hans, det ser säkert väldigt roligt ut för att jag samtidigt stödjer mig på Mathilda, men jag bryr mig inte, nu var det bara Louis och jag och ingen annan i rummet, hans ljuvliga doft, hans vackra leende, hela han, hans läppar mot mina, allt var för bra för att vara sant.
Mathilda hostade till lite.
Mathilda hostade till lite.
-Ehm, jag vill inte störa men jag tror det är bäst om ni två får vara lite ensamma, du får stödja dig på Louis istället, säger hon och vi avslutar vårat kyssande. Jag får lite hjälp och tar handen över Louis så jag inte ska ramla, sen försöker jag gå frammåt lite igen. Jag var så glad att Louis äntligen var vid min sida igen.
-Du..börjar jag.
-Aah.. svarar Louis.
-Jag har hört allt, tack så mycket för allt du har gjort, du är helt fantastisk och förlåt för att det blev såhär, säger jag lite osäkert.
-Säg inte förlåt, du har inget att säga förlåt för och allt jag gör, gör jag för att älskar dig, du ska bara veta hur orolig jag har varit, säger Louis sammanbitet.
-Jag vet inte, jag sabbar ju bara för dig, förlåt för att jag har fått dig så orolig och ja allt, säger jag med gråten i halsen, känslig som jag är samtidigt som jag försöker traskar framåt och kollar Louis rätt in i ögonen, jag halkar till lite, men som tur är så ramlar jag inte.
-Koncentrera dig på att gå istället, så det inte händer något, men du sabbar inte, du är det bästa som har hänt i mitt liv, säger han bestämt. Jag kan inte låta bli att le, han är ju så underbar.
-Hur länge stannar du Louis? Frågar jag då. Han suckar lite.
-3 dagar bara, säger han ganska tyst, jag nickar lite lätt, det spelar ändå inte så stor roll, för jag är så sjukt glad att jag bara har honom här, just nu. Jag känner att jag börjar bli riktigt trött i benen.
-Du, vi måste nog vända nu, jag orkar inte gå så mycket mer, säger jag, sen vänder vi om och går tillbaka sakta men säkert mot rummet.
-Hur länge måste du stanna här? Frågar Louis när vi nästan är framme.
-Inte så jättelänge till förmodligen, men jag vet inte säkert, det jag vet är att jag kommer få börja gå på någon sånhär träningsgrej så att jag ska kunna gå normalt igen, precis som min farmor fick göra när hon hade haft något hjärtfel och gjort någon operation och legat i koma, det är typ några gånger i veckan, för dem säger att det kommer ta tid innan allt blir som vanligt igen, så snackar dem om att jag kommer behöva gå med rullator ett tag, säger jag, nu kan jag inte hindra tårarna längre. Självklart är jag glad att jag överlevde, men allt detdär, jag skulle behöva ha nu, är ju bara för gamla pensionärer, inte för tjejer i min ålder. Det som skrämmer mig mest är egentligen att Louis skulle lämna mig, han är ju Louis Tomlinson, en femtedel av One Direction och skulle kunna få vilken tjej som helst, för vem vill vara tillsammans med någon pensionärflicka?
-Var glad för det istället Linnea, att det finns grejer som hjälper dig, säger Louis lugnt och tröstande, sen går vi in i rummet och jag får hjälp ner i sängen igen, han sätter sig på min sängkant och tar tag i min hand. Det gör mig genast gladare, Louis lyckas alltid att få mig på bra humör.
-Louis...säger jag lite osäkert.
-Aah, vadå?
-Lova mig att inte lämna mig för dethär, säger jag ganska snabbt som att för att få det överstökat, han kollar förvånat på mig.
-Jag lovar, men hur kan du ens tro det? Säger han förvånat, jag suckar lite.
-Öhm typ för att du kan få vilken tjej du vill, varför skulle du ta mig, en pensionärsflicka liksom? Säger jag, han börjar skratta lite.
-Men alltså, jag har alltid älsat penisonärer, säger han då lite skojsamt, jag börjar skratta lite.
Nialls perspektiv: Efter att jag har gått in och snackat lite med Linnea och Louis i sjukhusrummet så skyndar jag mig därifrån. Det var så skönt att se att hon var vaken och mådde helt okej nu, men jag hatar detdär jävla stället så jag skyndar mig därifrån så snabbt som möjligt. När jag väl är ute så vet jag ju inte riktigt vart jag ska någonstans, jag ska ju träffa Lindsey men jag vet inte ens vart hon är någonstans, så jag tar upp mobilen och letar reda på henne bland mina kontakter.
''Hej sötis'' svarar hon med sin gulliga röst.
''Hej du, vart gör du då?'' Frågar jag lite busigt.
''Jag sitter faktiskt bara hemma och ruttnar'' säger hon lite bekymrat.
Perfekt tänker jag.
''Aha okej, läget då?''
''Jorå, de e väll bra, själv då?'' Frågar hon.
''Superbra, men om en stund kommer det vara ännu bättre'' svarar jag lite busigt.
''Vadårå?'' säger hon med en nyfiken röst.
''Vi hörs'' säger jag då, sen lägger jag på utan att säga hejdå.
Så fort jag har fått tag på taxi hoppar jag in och berättar glatt vart jag ska någonstans, sen tar det ungefär 40 minutar att åka. Jag tar tag i rosbuketten jag har köpt och går sedan och knackar på. Efter en liten stund öppnas dörren och då står hon där, min fina Lindsey, i gråa mjukisbyxor och i ett vitt linne, ändå lika vacker som alltid.
Hon kollar först förvånat på mig sen kramar vi om varandra och våra läppar möts, i den mest perfekta kyssen någonsin.
-Men vad gör du här? Frågar hon glatt.
-Jo alltså, jsg och Louis har tjatat väldigt mycket på att åka hit så...ja här är jag, svarar jag och sträcker rosbuketten till henne.
-Naaawh, vad gullig du är, kom in, säger hon glatt, jag tar av mig skona och går in i köket, där hon sätter i blommorna i en kruka med vatten. Jag går bakom henne och kramar om henne bakifrån, sen kysser jag henne i nacken om och om igen, jag känner att hon ryser också.
-Jag har saknat dig, säger jag.
-Jag har saknat dig också, får jag som svar. Hon vänder sig om så vi kysser varandras läppar igen, först väldigt mjukt, sen blir det mer och mer passionerat, jag kan inte få nog av henne, hon är så vacker, så underbar.
Efter en liten stund backar hon undan. Jag blir lite besviken, men försöker att inte visa det.
-Gjorde jag något fel? Frågar jag lite osäkert.
-Nej, men alltså, ska vi göra något? Frågar hon. Jag suckar lite tyst för mig själv, hade jag fortsatt med det vi gjorde.
-Visst, vadå? Frågar jag.
-Jag vet inte, typ se på film? Föreslår hon, jag nickar.
Jag tar på någon film och vi slår oss ner ner i soffan, det är lite spänt mellan oss först.
Filmen är ganska tråkig så vi börjar hålla på med varandra istället.
-Förresten, hur länge stannar ni då? Frågar hon samtidigt som hon kysser mig på halsen.
-3 dagar, sen så ska ju du till London också, svarar jag ganska ointresserat.
-Mm bra, men vart ska du sova då? Frågar hon.
-öhm, Louis kommer väll vara med Linnea hela tiden, så det kanske är lite onödigt att ta in på hotell, men asså om det går bra..börjar jag.
-Du kan sova här... säger hon. Jag lägger mig över henne i soffan och börjar treva men mina händer över hennes kropp, hon gör lika fast på mig, fast sen sätter hon sig upp och drar sig undan igen, jag försöker att inte visa min besvikenhet.
-Vad? Frågar jag lite ledsamt.
-Alltså, vi kanske går lite fort fram, kan vi inte typ bara snacka istället, vi har väll en hel del att snacka om, säger hon. Jag suckar tyst för mig själv, men visst kanske hon har rätt.
Louis perspektiv: sista dagen
-Hur som helst så är vi riktigt glada för allt Louis, du är en riktigt bra kille, och Linnea är riktigt glad som har dig. Säger Linneas pappa, jag ler som svar, det brukar alltid funka när man inte riktigt vet vad man ska svara. Sen finns det ju flera anledningar till att le nu också, som att Linnea blir utskriven från sjukhuset idag.
-Äntligen ska jag bort från denhär jävla skiten, säger hon och ler mot mig, jag svarar ännu en gång med ett leende tillbaka. Vi tackar läkarna och går för sista gången ut från detdär jävla sjukhuset, som vi kallar det. Sakta men säkert lunkar Linnea på med sin rullator, jag och hennes föräldrar hjälper henne in i bilen i framsätet, sen sätter jag mig i baksätet och åker med hem. Jag vill verkligen hinna vara med henne så mycket som möjligt innan jag ska åka hem ikväll. Jag tar upp mobilen ur fickan och loggar in på twitter: ''She's on the way home from the hospital, thank you again for all the support'' skriver jag, sen går jag in på meddelanden. Jag har inte hört något från Niall, jag visste bara att han var hos Lindsey. ''Heeeeeeeej dude, vad gör ni då?'' skickar jag iväg, det dröjer bara några minuter innan jag får svar. ''Men hej Lou, det vill du nog inte veta, eller nä, jag skoja, vi gör typ inget..sj? :)'' jag knappar snabbt in ''Åker bil hem till Linnea, hon blev ju utskriven idag :D''.
Heeey på er - FÖRLÅT för att ni har fått väntat, och tack för stöttande kommentarer :)
jättetråkigt kapitel oså jag vet, kom inte på vad jag skulle skriva på slutet och nu står det helt still i min hjärna, så det var lika bra att sluta, får se vad som händer i nästa kapitel då - tror de kommer imorgon, ciaaaaao !
inlägg som inte är värt att läsa :)
Jaja Harry Potta - jag fattar!
Det e väll bara att sluta läsa lixom, inte så svårt :) :) :) :)
jag är ingen författare elr nåt, skriver för att de e kul, vet att jag inte är
nåt proffs lixom :D
that's what makes you beutiful - kapitel 32
-Jag känner mig så svag, mimar jag.
-Det kommer bli bra gumman, sov lite, säger mamma, sen dröjer det inte lång stund förrän jag sluter ögonen och somnar igen.
Louis perspektiv 3 dagar senare: Jag hade blivit så jävla glad rent ut sagt då Mathilda ringt och berättat allt, och att Linnea kom ihåg vem jag var. Men jag kände mig som en riktigt usel pojkvän som inte kunde vara där. Känslan av att få höra hennes röst i telefon igen var helt fantastiskt, men jag ville så gärna träffa henne på riktigt, så jag hade övertalat Paul med att åka tillbaka till USA i några dagar, vi hade det ändå ganska lugnt med intervjuer och sånt, efter mycket tjat gick han äntligen med på det, men jag fick inte åka ensam, så självklart blev Niall den som skulle följa med så han kunde träffa Lindsey också.
-Har du med allt? Frågar Nialls mamma Niall innan vi går iväg mot andra sidan flygplatsen, han nickar och sen går vi iväg tillsammans med några vakter. Känslan av att jag snart skulle få träffa Linnea igen, var helt obeskrivlig, och att hon skulle ha ögonen öppna denna gång var ännu bättre. När vi kliver på planet kan jag inte låta bli att le, inte lång tid kvar nu, det roligare är att varken Linnea eller Lindsey vet att vi kommer, bara Mathilda vet. Linnea låg fortfarande på sjukhuset i sin säng, men det började gå frammåt, idag hade hon gått litegrann men Mathilda hade berättat att det var väldigt svårt för henne, men det gick frammåt och snart skulle hon få åka hem till sin pappa, hennes mamma hade lämnat USA och var hemma i Sverige nu igen också.
-Vad glad du ser ut att vara då, säger Niall busigt.
-Borde jag inte vara det eller? Säger jag.
-Jo men självklart, svarar han.
Sen sitter vi och käkar på flygplanet och snackar om allt mellan himmel till jord, fast mest om Lindsey och Linnea.
-Är det inte lite komiskt att båda börjar på Lin? Säger Niall efter en lång stunds uppehåll i snackandet, jag börjar garva lite eftersom han sa det mitt i allt typ.
-Haha, jo lite kanske, vi kan kalla dem för Lingirls, säger jag idiotiskt, jag kommer genast på mig själv med hur fånigt det låter.
När vi äntligen är framme skriver vi några aotografer till några fans och tar lite bilder, sen ringer jag till Mathilda direkt och berättar att jag kommit fram.
Linneas perspektiv:
-Vem snackade du med? Frågar jag nyfiket när Mathilda kommer tillbaka till rummet.
-Ehm, Louis, alltså han undrade hur du mådde, svarar hon lite för snabbt. Jag suckar lite för mig själv.
-Då kunde han väll ha ringt mig istället, säger jag lite sorgligt.
-Han tänker bara på dig, han ville väll inte störa dig, eller nått, för ditt eget bästa, säger Mathilda då på ett mycket vuxet sätt. Jag suckar lite igen.
-Du saknar honom verkligen här va? Frågar Mathilda, jag kollar förvånat mot henne.
-Ja, det är klart jag gör, svarar jag med en suck.
-Du fattar väll att han skulle vilja vara här också va? Säger hon då.
-Asså ja, eller jag blir typ lite irriterad för att han inte är här, men jag vet inte varför riktigt, för det är inte hans fel oså, och han är jättesöt som bryr sig så mycket, men på något vis blir jag ändå så irrierad, förklarar jag. Mathildas svar blir ett stort smile.
-Vad är det? Frågar jag och himlar med ögonen.
-Nej, asså, inget speciellt, säger hon med ett busigt leende, sen tar han upp telefonen och messar, med ett litet för stort smile på läpparna.
-Vem messar du med? Frågar jag nyfiket.
-Ehm asså, en kille bara, svarar hon lite osäkert.
-Ooooh, inte Louis hoppas jag, för han är min, säger jag lite busigt.
-Nej dummer, en annan kille, säger hon.
Jag börjar fundera på vem det kan vara, Mathilda har aldrig varit killtypen och jag har nog aldrig sett henne tillsammans en som vän med en kille, förutom alla i 1D då, hade hon träffat någon här medan jag var i min egna lilla värld? Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken.
-Vet jag vem dendär killen är? Frågar jag efter en liten stund.
-Ehm asså, typ, svarar hon lite tveksamt. Jag rynkar på pannan. Dem ända killarna vi två kände gemensamt var ju 1D killarna, vad jag vet iallafall, hemma i Sverige var hon ju i stort sätt mobbad, så det kan ju inte vara någon där ifrån?
-Zayn? Frågar jag nyfiket, då kollar hon på mig och börjar asgarva.
-HAHAHAHAHAHA, nej absolut inte!
-Men vadå? Det är väll inte så konstigt att jag gissade på honom eftersom det bara är 1D killarna vi känner gemensamt typ, och du har lärt känna Zayn och att du var galen i honom förut, vem mer känner jag? Säger jag förvånat.
-HAHA men alltså Zayn, visst att jag var galen i han förut, även om jag knappt kommer ihåg det, men det är fan Zayn Malik Linnea, alldeles för snygg för mig och dessutom är inte jag hans stil för fem öre, säger hon. Jag börjar lite, hon hade ju rätt i det hon sa, Zayn och Mathilda var verkligen så olika man kunde bli.
-Men vem tusen är det då? Jag vet typ ingen mer, om det inte är någon svennebanan! Säger jag då, sen känner jag hur jag börjar bli yr i huvudet igen.
-Det är komplicerat, suckar hon.
-Okej, som du vill, suckar jag.
-Du, behöver du vila eller ska vi försöka gå lite? Frågar hon.
Jag tänker efter lite, jag hade legat i sängen bra länge och vilat och jag behövde verkligen träna på att gå så varför inte?
-Vi kan gå, men sist jag gick så var det med pappa, och jag måste erkänna att han känns lite tryggare en dig, så du får lova att inte släppa taget om mig, säger jag.
-Ahmen vad tror du om mig? Frågar Mathilda, sen tar jag mig upp i sängen och stödjer mig på henne, hon öppnar dörren så vi kan gå lite i korridoren. Det går så dåligt och det går så långsamt, jag känner mig som en gammal pensionär och det är så jobbigt, att jag tillochmed börjar gråta, jag känner mig som ett handikappat litet miffo.
-Det är lugnt, Linnea, trötstar Mathilda. Precis innan jag ska svara ser jag honom, eller är det verkligen.. kan det verkligen vara? Ja det är det, eller drömmer jag? Louis, och Niall också, vad gör dem här? Louis kommer närmre och närmre, jag har sådan lust att bara släppa taget om Mathilda och springa fram till honom, i slow motion, som i vilken kärleksfilm som helst, men det går inte, jag försöker ta ett redigt tag framåt men bara av det tappar jag kraften, något mer om romantiska filmer hinner jag inte tänka förrän han står framför mig, Louis min Louis.
Han tar sin hand och smeker den mot min kind, och torkar bort en liten tår från ögat, samtidigt som han bara kollar mig rätt in i ögonen, utan att säga någonting, så står vi i säkert en minut, det känns så bra..
-Jag kom så fort jag kunde, förlåt för att..'' börjar han, mer hinner han inte säga förrän jag trycker mina läppar mot hans, det ser säkert väldigt roligt ut för att jag samtidigt stödjer mig på Mathilda, men jag bryr mig inte, nu var det bara Louis och jag och ingen annan i rummet, hans ljuvliga doft, hans vackra leende, hela han, hans läppar mot mina, allt var för bra för att vara sant.
that what makes you beutiful kapitel 31
Sen går vi iväg och bara snackar lite en stund, precis när jag ska säga ''hejdå'' för att börja ta mig hemåt ringer mobilen, jag står länge och bara stirrar på displayen innan jag svarar ''Mathilda'' står det, jag sväljer hårt innan jag trycker luren mot örat.
''Hej'' säger jag.
''Hej, det är jag'' säger Mathilda, ganska glatt.
''Hej...'' svarar jag lite osäkert.
''HON HAR VAKNAT!'' säger Mathilda.
Var det verkligen sant? Det var för bra för att vara sant, jag visste inte vad jag skulle säga. Var hon verkligen vaken?
''VAAAA?'' är det ända jag får fram.
''Ja, dessvärre..'' Jag biter mig i läppen, dessvärre vadå? Vad skulle det betyda?
''Vadå?'' frågar jag med osäkerhet i rösten.
''Hon somnade igen, men hon är ju fortfarande helt nerdrogad oså, och hon kommer vakna snart igen,honkan andas men däremot så är hon väldigt svag'' säger Mathilda.
''Vad har läkarna sagt?'' frågar jag.
''Det kan ju ta lite tid att balansera upp sig efter denna ganska långa tid i koma, och så något med hjärnan, jag fattade inte riktigt, men det är någonting så hon måste ta det väldigt lugnt sen oså, men eftersom hon inte var vaken så länge, och när hon väl var det så flaxade hon bara lite med ögonen, så kunde dem inte få något bekräftat en, men minnesförlust lär hon ha'' säger Mathilda. Ordet minnesförlust skrämde mig nästan mest av allt, tänk om hon inte kommer komma ihåg mig? Men jag var ändå så glad att hon hade vaknat, hon var vid liv, min fina Linnea.
''Om du får gå in och hälsa på henne sen, när du är vaken, så måste du hälsa från mig, att jag älskar henne, om hon nu kommer komma ihåg mig'' Säger jag sammanbitet.
''Klart, jag ska göra det, men jag måste lägga på nu, jag ringer dig när jag vet mer, okej?''
''Ja, det måste du göra, hejdå!''
Jag kollar på på Zayn med ett leende.
-Har hon vaknat? Frågar han glatt.
-Jaaa! Svarar jag glatt.
-Jag sa ju att det skulle bli bra, säger Zayn, sen säger vi hejdå till varandra.
Linneas perspektiv: (1 dag senare)
Jag flaxade till med ögonen, jag kunde nästan inte se någonting, bara urskilja konturerna av ett rosa hår framför mitt ansikte.
-Hon vajknjaaar, låter det som att den rosaåriga tjejen säger, allt lät så konstigt, allt såg så konstigt ut? Vad var jag någonstans? Efter en liten stund var ögonen öppna helt, jag såg vitt och jag såg rosa, drömmer jag eller? ÄR jag i någon vit värld där en människa existerar, en rosahårig människa? Jag kunde bara urskilja konturerna, men ansiktet såg bara ut som en boll, en boll som virvlade runt, jag kände mig yr, helt plötsligt börjar jag se massor av hoppande elefanter framför mig, vad är det som händer egentligen?
-Tsa bortz elefantejna, säger jag sluddrigt. Jag fattar ingenting, allt är så annorlunda här, vad var det som hände med mig? Jag kunde knappt känna mig själv häller, jag var i någon annan värld.
Mathildas perspektiv:
Så fort hon flaxat med ögonen trycker jag på ''hämta personal'' knappen över hennes säng och efter en liten stund kommer doktorn inrusandes.
-Hon sluddrar, sa något i stil med ''tsa bortz elefantejna'' förklarar jag.
-Så hon har pratat? Frågar doktorn lite överlyckligt.
-Ja, det har hon, svarar jag.
-Vilken tur, men hon har fortfarande morfin i kroppen, det kommer avgå inom kort, nästa gång hon vaknar.'' Säger doktorn. Jag suckade lite, dels av lättnad för att hon hade vaknat igen, och dels av tröttsamhet för det började bli jobbigt att vänta, igår hade jag väntat på att hon skulle vakna igen som hon gjorde idag, och nu skulle jag vänta ytterligare.
-Så, hon är helt nerdrogad och ser massor av elefanter framför sig nu? Frågar jag lite busigt, det lät ju lite kul.
-Ja antagligen något sådant, svarar doktorn. Efter att jag har suttit inne hos henne ett litet tag byter jag med mamma och pappa så det får gå in, senare ska syskona besöka henne.
-Babblade hon på? Frågar jag när mamma och pappa kommer ut från dörren.
-Gud ja, men hon var ändå ganska så charmig, säger pappa med ett busigt leende.
-Vad sa hon då? Frågar jag nyfiket.
-Någonting om fåglar, hon undrade om vi två var fåglar och sa att hon föddes till en fågel typ, sen tyckte hon att elefanterna skulle flytta på sig, säger mamma och sätter sig bredvid mig, jag kunde inte låta bli att skratta lite.
Sen ringer jag Louis och berättar hur läget är och om fåglarna och elefanterna.
Linneas perspektiv: Jag blinkade yrvaket med ögonen, morfinet var inte kvar i mig längre, allt kändes typ som vanligt igen, inga elefanter, inga fåglar, inga cirklar, jag kunde se mer en konturerna, men jag fattade inte var jag var någonstans. När jag tittar lite åt höger ser jag en välbekant person, inte den rosahåriga denna gång, utan mamma.
-Mamma? Säger jag lite svagt, samtidigt som jag försöker resa mig upp.
-Nej gumman, lägg dig ner! Varnar hon och jag gör som hon säger.
-Vart är jag någonstans? Frågar jag skrajt, hon tar ett djupt andetag, som för att påbörja en lång berättelse, vad var det som hade hänt egentligen?
-Kolla dig omkring, minns du inget? Frågar hon. Jag rynkar allvarligt på pannan och kollar mig runt i rummet, jag var på ett sjukhus, det kunde jag se nu, men det var väll inte jag som brukade ligga här?
-Men det är väll inte jag som ska ligga här? Frågar jag lite förvånat. Hon suckar.
-Först var det Mathilda, sen Niall och sen nu du också, börjar hon.
Så fort hon sagt deras namn kommer jag ihåg lite, jag kommer ihåg att dem båda legat här, att Mathilda är min syster, om kidnappningen, om att Niall blev skjuten och.... Louis, min Louis, hur kunde jag ens glömma honom en liten stund? Men vad var det som hade hänt med mig?
-Vart är Louis? Frågar jag lite ledsamt.
-Du kommer ihåg honom? Frågar mamma. Jag kollar förvånat på henne.
-Såklart, men jag fattar bara inte vart han är och vad jag gör här? säger jag förvirrat.
-Han blev tvungen att åka hem, trots hans vilja, jag har aldrig sätt någon gjort så mycket för dig som honom Linnea, han satt med dig hela tiden tills han blev tvungen att åka, ja, förutom den gången han sjöng för dig uppe på scenen, men efter det så stack han tillbaka direkt, han kunde inte ens avsluta konserten för han tänkte på dig så mycket, han ringer hela tiden och han är väldigt ledsen. Säger mamma, jag sväljer hårt, jag kan fortfarande inte riktigt koppla allting. Louis, min Louis, jag ville så gärna höra hans röst, men jag kunde fortfarande inte riktigt koppla allting.
-Hur länge har jag varit borta egentligen? Frågar jag förvånat.
-Du har legat i koma i över 3 veckor. Säger mamma, jag biter mig själv i läppen igen. Gud vad mycket jag borde ha missat, men varför i hela friden har jag legat i koma?
-Och varför har jag gjort det? Frågar jag med tårar i ögonen, det kändes så hemskt, mamma stryker mig på huvudet.
-Det är en lång historia, suckar hon.
-Men jag vill verkligen veta, suckar jag.
-Men gumman, det kanske är lika bra att du slipper det, säger hon, jag kollar menande mot henne, dethär skulle hon inte komma undan med.
-Okejokej, du minns alltså kidnappningen och Niall och det? Frågar hon igen och jag nickar. Jag hade nog väldigt bra minne ändå, trots allt.
-Du hade varit med Louis och de andra, och skulle hem till pappa, men du gick av ungefär 1 km tidigare, minns du varför du gjorde det eller minns du det över huvudtaget? Jag försökte komma ihåg, men det gick inte, jag skakade lite lätt på huvudet, för jag kunde inte minnas.
-Sen bara försvann du, du ringde Louis, du ropade efter hjälp, säger mamma, jag kunde fortfarande inte minnas något.
-Sen så var du bara borta, Louis ringde taxibolaget och frågade vart du hade gått av, polisen kallades och letade efter dig, Louis och de andra ville hjälpa till, men polisen skulle göra sitt jobb, men dem bestämde sig för att börja leta ändå, så dem gick in i skogen.. Börjar mamma sen kollar hon oroligt mot mig.
-Vill du verkligen höra dethär? Frågar hon lite bekymrat och oroligt. Jag nickar sammanbitet.
-Killarna spred på sig, för att leta efter något, Louis hittade din mobil, han skulle ringa och berätta det för polisen, då såg han blod på marken också.. Jag sväljer hårt, då jag börjar ana vad som hänt med mig, men jag kunde fortfarande inte komma ihåg.
-Sen var Harry borta, och alltså, han leddes till stället där du var, du låg där helt blodig och medvetslös, du hade blivit skjuten, säger hon med tårar i ögonen.
-Jag klarar inte av att berätta allt i detalj, men helikoptrarna kom, gärninsmännen blev tagna, du fördes till sjukhuset, har genomgått operationer och Harry var oskadd, jag sväljer hårt. Det börjar snurra i mitt huvud, mamma trycker på personalknappen. Jag kollar ner i sängen.
-Jag minns att jag sprang, att jag blev jagad, sen minns jag inte mer, säger jag lite lättat, det var nog tur att jag inte mindes. Men jag ville verkligen prata med Louis, jag ville så gärna ha honom här nu och med Harry, hade han nästan blivit....? Jag kände skuldkänslor också, hade jag förstört för deras konserter? Hade Louis varit jätteledsen pågrund av mig? Jag försöker lätt skaka av mig tankarna. Men när jag skakar på huvudet tar smärtan över i mitt ansikte, jag skriker till lite, det gjorde riktigt ont.
-Jag känner mig så svag, mimar jag.
-Det kommer bli bra gumman, sov lite, säger mamma, sen dröjer det inte lång stund förrän jag sluter ögonen och somnar igen.
tänkte skriva längre men jag är sjuk så jag orkar liksom inte, nästa kapitel kommer imorgon tror jag, kan dock bli lite sent.. kan hända att det kommer ett ikväll om jag orkar, hur tror ni det kommer bli för Linnea? Och hur tror ni Louis kommer reagera? hm questrians, det visar sig ;)
that what makes you beutiful kapitel 30
han hade fått med när jag sa ''HAHA ASSÅ VILKEN BRA LÅT? VILKA ÄR DET SOM SJUNGER? JUST DET, ONE DIRECTION, SÅ SJUKT BRA VI ÄR'' också, precis innan vi går och lägger oss knackar det på dörren.
Vi springer fram till dörren för att öppna men det hinner vi inte göra förrän personerna redan står i hallen, när de ser oss freakar dem ut tottalt. Det var 3 stycken galna fans, skulle tippa på att dem var några år yngre en oss.
Vi springer fram till dörren för att öppna men det hinner vi inte göra förrän personerna redan står i hallen, när de ser oss freakar dem ut tottalt. Det var 3 stycken galna fans, skulle tippa på att dem var några år yngre en oss.
-Oh my goooood, drömmer jag? Säger den ena blonda tjejen med blåa ögon, hon var ganska lik Linnea.
-Nialler och Lou, oh my god, kan inte vi snälla få en autograf? Säger den rödhårige.
-Vi har rest länge för att komma hit, säger den tredje tjejen som också var blond.
-Tjejer, vet ni vad klockan är? Frågar Niall lite irriterat.
-Förlåt, men vi älskar er så mycket, snälla, ber alla 3. Det var ganska galet egengtligen, men dem var våra fans så jag kunde inte låta bli att le.
-Ska jag hämta någon penna eller har ni det? Frågar jag. Dem skiner upp och den rödhåriga tar upp en penna ur fickan som hon sedan ger till mig, jag skriver aoutografen lite slarvigt sen gör Niall detsamma, sen tar vi ett gemensamt kort med dem och snackar lite.
-Vad heter ni förresten? Frågar Niall.
-Jag heter Amanda, säger den Linnealiknande tjejen.
-Jag heter Sophie, säger den andra blonda.
-Och mitt namn är faktiskt också Sophie, säger den rödhåriga. Lite komiskt var det allt!
Precis innan det ska gå kramar jag om Sophie och Sophie, när jag kommer till Amanda kramar jag om henne lite extra hårt, eftersom hon är så farligt lik Linnea, fast ingen kunde vara vackrare en Linnea. Precis innan jag ska släppa taget om kramen så händer det, Amanda trycker hårt sina läppar mot mina, men jag backar undan.
-Vad gör du? Frågar jag irriterat.
-Förlåt, men jag trodde.. börjar hon.
-Ni ska nog gå nu, avbryter jag, hon kollar olyckligt mot mig men lämnar sedan huset med de andra.
Jag går in till sovstället igen, men Niall hinner före. Jag suckar högt för mig själv.
-Jag blir så jävla irriterad bara, klagar jag när jag funnit mig tillrätta.
-Ehm, jaa, men det var bra att du backade undan, säger han lite förvånat.
-Det värsta var att hon var så lik Linnea, såg du inte? Säger jag.
-När du väl säger det så.. säger Niall.
1 dag senare:
-10 minuter kvar till ni ska ut, säger Paul.
Jag tar ett glas vatten, det hade varit en jobbig , krävande dag och nu var det dags för ett framträdande igen och denna gång var Niall tillbaka, det kändes bra iallafall. Idag skulle vi för första gången uppträda '' Save you tonight'' live, jag skulle sjunga refrängen och jag hade lovat alla andra att ta i sådär mycket igen.
-Skönt att du är med igen Niall, överansträng dig inte bara! Säger jag innan vi går in på scenen, sen är det bara att köra. Alla de vanliga låtarna ska genomföras men i mitten av konserten kommer '' Save you tonight.'' Vi sjunger låt efter låt och tillslut är det dags.
Lyssna medan nedanstående läses
''I, I wanna save your, Wanna save your heart tonight,
He'll only break ya, leave your torn apart, oh''
sen kommer Liam in, och låten rullar vidare.
Allt jag har i tankarna är att jag vill rädda Linnea och vara med henne just nu.
Sen sjunger jag också ''I can't be no superman, but for you I'll be superhuman,
I, I wanna save ya, save ya, save ya tonight''
Om och om igen, sen är den slut. Vi sjunger ytterligare några låtar sen är det över.
-Bra konsert, killar! Säger Paul när vi kommer in backstage, jag är själv inte på så bra humör, så
jaggår iväg lite från de andra för att ringa Mathilda och höra hur det är med allt. Men konstigt nog
svarar hon inte, vad konstigt, hon brukar ju alltid svara annars, tänker jag, sen börjar massvis av
tankar flyga runt i mitt huvud, tänk om...?
-Louis, vad gör du? Jag hoppar till av rädsla, vänder mig om och möts av Liam som står tillsammans Danielle, som också hade varit med backstage idag.
-Öhm, nej alltså, inget speciellt, säger jag lite vimsigt sen går jag ut därifrån och möts av alla de andra.
-Jag måste skynda mig och gå, säger Harry.
-Jaha, vart ska du då? Frågar jag lite halvt ointresserat.
-Öhm, till Georgia, svarar han snabbt, gansak tyst som för att Danielle inte skulle höra. Jag nickar förstående, sen slår jag mig ner bredvid Niall och Zayn. Liam och Danielle drar iväg ganska fort också.
-Så ska vi göra något då? Frågar jag lite uttråkat, i samma stund ringer Nialls mobil och ''Lindsey'' lyser upp displayen, jag suckar lite eftersom jag vet att han skulle bli väldigt osocial nu, Niall går dessutom ut så det blir bara jag och Zayn kvar.
-Ska du också dissa, eller? Frågar jag lite halvt irriterat men ändå ironiskt.
-Haha, dude, klaga inte på dem, du är precis lika dan annars, säger han.
Jag skrattar lite, för det är jag ju säkert, fast inte just nu, när jag inte kan snacka med Linnea.
-Blir du lite avundsjuk då eller? Frågar jag busigt.
-Haha nej, eller..kanske lite när liksom alla ni har någon tjej att snacka med så sitter jag där helt forever alone, säger Zayn samtidigt som han flinar lite.
-Haha men du hittar någon du också, du är liksom Zayn, den snygga, tror det finns bra många tjejer där ute som skulle göra vad som helst för att.. börjar jag.
-Haha, håll käften Louis, jag går inte liksom ut med vem som helst om du tror det, säger Zayn.
-Haha nejmen jag tycker vi fixar en speed dating, lär ju komma några miljontals tjejer då liksom, retas jag, även fast jag vet att han är starkt emot sådant trams, som han brukar kalla det.
-Jo tjena, säger han. Sen går vi iväg och bara snackar lite en stund, precis när jag ska säga ''hejdå'' för att börja ta mig hemåt ringer mobilen, jag står länge och bara stirrar på displayen innan jag svarar ''Mathilda'' står det, jag sväljer hårt innan jag trycker luren mot örat.
''Hej'' säger jag.
sv typ
Ivana om that what makes you beutiful kapitel 29:
Åh, vill bara sitta och mysa med Harry.. Blir fett avis när dem kysser varandra, med det borde vara jag ),:IP: 81.235.141.104 |
06 Mars, 00:45 | ||
Liz om that what makes you beutiful kapitel 29:
Älskar Louis kommentar, "HAHA ASSÅ VILKEN BRA LÅT? VILKA ÄR DET SOM SJUNGER? JUST DET, ONE DIRECTION, SÅ SJUKT BRA VI ÄR"IP: 78.73.122.136 |
05 Mars, 18:31 | ||
Sanna om that what makes you beutiful kapitel 29:
Äääääälsksr designen, skit bra kapitel denna gången också! :) |
Ivana: haha då är vi 2 då.
Liz: Hahahaah kan se hnm framför mig sitta hemma och säga de xD och nej, novellen är inte singel, den är gift med mig ♥
that what makes you beutiful kapitel 29
-Jag snackar iallafall om att det inte är så kul när du kladdar på min pojkvän, säger hon och jag bara står där som ett fån, Georgia försöker säga något men hinner inte förrän Danielle ger henne en bitchslap på kinden och springer därifrån, jag springer efter.
Jag är snabbare så jag tar tag i henne och stannar upp henne.
-Danielle för helvete, börjar jag.
-Liam för helvete, säger hon då.
-Sluta vara så barnslig nu, detdär var inte nödvändigt, säger jag irriterat.
-Ska jag sluta vara barnslig?
-Ja, det ska du, suckar jag.
-Jag kanske är barnslig, men jag låtsas iallafall inte som att du inte finns! Skriker hon upprört.
-Jag låtsas inte som om du inte fanns, hade det varit så hade jag inte stått och snackat med dig här nu.
-Nejmen..Du och Georgia pratar och skrattar hela tiden, stöter ut mig och Harry tottalt typ, herregud, märker du inte att hon stöter på dig? Du stöter på henne också känns det som, jävligt bra stil mot både mig och Harry tycker jag, idiot! Säger Danielle upprört.
Det gjorde ont i mig när hon sa så, varför skulle allt bli så fel? Jag stöter absoulut inte på Georgia, varför trodde hon det? Danielle är den ända får mig och jag skulle aldrig göra något sådant mot Harry, jag ville ju bara visa Georgia ett gott intryck, tänker jag.
-Men Danielle, du förstår inte, suckar jag.
-Jo jag förstår nog, jag duger inte längre, när det finns en snygg modell i huset är det självklart hon du vänder dig till, istället för att ens snacka med din flickvän, säger hon, det sticker till i hjärtat ennu mer.
-Danielle, du överreagerar verkligen, jag stöter inte inte på henne, ville bara ge henne ett gott intryck, och du är fortfarande den vackraste, jag skulle aldrig sätta henne före dig, har du sett hennes glugg eller? Säger jag utan att riktigt tänka. Danielles ögon fylls med tårar.
-Så du klagar på hennes utseende nu också? Visst att du tycker jag är vacker, men det är bara dålig stil att klaga och hålla på på henne, så omoget liksom, men även om du bara försökte göra ett gott intryck så behöver du ju inte dissa mig för det häller? Säger hon upprört.
Jag tänker efter det hon nyss sagt, hon var väldigt överkänslig, men visst hade hon rätt, jag hade behandlat henne ganska illa och som utväg och för att komma undan börjar jag klaga på Georgias utseende, vilken jävla idiot jag är..
-Danielle, du, du har rätt, förlåt för att jag typ dissade dig, men du ska veta att du är den jag älskar, för den du är, säger jag, sen kramar vi om varandra och möts i en perfekt kyss, jag måste vara världens lyckligaste kille, tänker jag.
Harrys perspektiv: Jag satt kvar på sängen efter att Danielle och Georgia sprungit iväg.
-Den lilla jäveln, Harry gör nåt förfan, hon slog mig utan anledning! Säger hon irriterat, jag bara tittar ner i sängen.
-Näpp, hon slog inte dig utan anledning, säger jag lite svagt.
-Vadå? Hon är en jävla idiot, är du på hennes sida nu också?
-Håll käften Georgia, hon är ingen idiot, visst det var fel av henne att slå dig men..
-JA, jävligt fel, tänker fan ringa polisen och anmäla det under kategorin misshandel om du inte gör något, säger hon bitchigt. Vad fan var det med henne?
-Hon misshandlade dig inte precis och det vet du, sluta överdriva, säger jag.
-Nej men ändå, vad fan håller hon på sådär för? Klagar Georgia.
Jag vill egentligen bara skrika, men jag samlar mig, klappar på platsen bredvid mig så att hon sätter sig där.
-Skulle inte du bli lite avundsjuk om jag dissade dig tottalt för en annan tjej?
-Men Harry, vad menar du med det? säger hon irriterat.
-Det jag menar är att min favorittjej dissar mig tottalt för en av mina bästa vänner, min bästa väns flickvän blir också tottaldissad av sin pojkvän, ni ignorerar typ oss och håller på med varandra, kladdar smör i varandras ansikte och sånt skit. Säger jag så samlat som möjligt, jag var faktikst väldigt irriterad.
-Men Harry, jag försökte bara göra ett gott intryck liksom, säger hon bekymrat.
-Genom att skryta om en massa grejer, och varför just bara Liam och inte de andra? Suckar jag.
-Asså, förlåt Harry, det är bara det att Liam har liksom alltid varit min favorit i bandet, men tro inte
att jag försöker utnyttja dig nu, Liam är min favorit i bandet, som sångare,som One Direction som sakt liksom, så jag försöker väll vara lite extra märkvärdig, men misstolka det inte nu, för du är min favorit som person, alltså inte som Harry Styles från One Direction utan bara som Harold Edward Styles, du är liksom den bästa killen jag någonsin har träffats och jag vet inte vad det är med mig, jag kan inte riktigt vara mig själv inför massor av andra människor, det är därför jag blir så konstig och dryg men när jag är med dig, kan jag vara mig själv till 100 procent, så snälla, förlåt mig och lita på vad jag säger, säger hon. Först blir jag lite skeptiskt men sen kan jag inte undgå att tränga fram ett litet leende, jag visste själv hur svårt det kunde vara med allting.
-Okej Georgia, men du..var dig själv bara, försök vara den jag lärt känna, för jag lovar att alla skulle gilla det mycket mer, speciellt jag, säger jag, sen kan jag inte hålla mig längre, jag sluter mina ögon och möts i en perfekt kyss. Jag viskar till Georgia att hon ska låtsas som ingenting när hon möter Danielle. Vi går ut i rummet hand och hand och där sitter nu dem båda, Danielle och Liam.
-Alltså, jag tror jag måste hem, säger Danielle och reser sig upp ur soffan, men Liam drar ner henne igen.
-Nej, du stannar här med mig, säger han och flyttar sig närmare. Louis kommer bakifrån och slår till mig lite lätt i bakhuvudet.
-Eeey, är det okej nu eller? Frågar han lite busigt, jag rycker på axlarna i brist på något att svara, så han tittar mot Liam istället.
-Ehm, ja typ, fast jag skulle nog behöva snacka lite med dig Harry, säger Liam och tittar på mig.
-Gör det snabbt isåfall, Louis stanna här, jag vill inte vara ensam med henne, säger Danielle störigt och kollar på Georgia, hon står bara tyst en stund.
-Chilla brudar, jag stannar! Säger Louis.
-Jag kommer snart, säger jag och kysser Georgia på pannan, sen går jag bort i ett annat rum med Liam.
-Öhm alltså, det blev lite konstigt allting, börjar Liam, jag tittar ner i golvet.
-Ahaa, svarar jag osäkert.
-Förlåt om vi typ dissade er, det var fel, ville bara göra ett gott intryck liksom, men det var fel att dissa er bara för det, men asså, tro inte att jag stöter på henne eller något, som Danielle verkar tro, för alltså dels så älskar jag Danielle och hon skulle aldrig kunna utbytas mot någon, sen så skulle jag aldrig göra så mot dig, kompis, säger Liam ganska allvarligt med sin papparöst, det var inte ofta vi hade så seriösa samtal. Jag suckar.
-Hon och jag snackade och, alltså, hon brukar inte vara sådär, hon är inte som hon brukar när hon är ensam med mig, men skitsamma, vi har snackat och allt är bra, och asså, jag pallar inte bråka, det här blev värsta stora grejen ju fast det knappt var någonting, men om du lovar att inte dissa mig och hålla dig till din tjej så är allt lugnt, svarar jag.
-DEAL
-DEAL
Georgias perspektiv: Det blir en väldigt stel stämning när killarna lämnar rummet, Danielle kollar bitchigt mot mig men jag kan inte bli sur, för när jag väl tänker efter hade jag också blivit sur och avundsjuk om samma sak hade hänt mig, som tur är så är Louis i samma rum och försöker lätta upp stämningen lite.
-Hörrni tjejer, inte ska ni bråka inte, tjejslagsmål är visserligen kul, men så långt ska vi inte gå! Säger han skojandes.
-Jag tror jag går ändå och jag tänker inte säga förlåt för att jag bitchlapade dig, säger hon och reser sig upp ur soffan, jag hejdar henne innan Louis hinner göra det.
-Danielle, vänta..säger jag, vad skulle jag nu säga? Hon vänder sig om.
-Vaddå? Frågar hon kyligt.
-Du alltså, gå inte, allt blev så fel, jag förstår att du är sur för när jag tänker efter så skulle jag också vara det, så du är inte alls en idiot för att du slog till mig, jag skulle antagligen också ha gjort det, så du har all rätt att vara sur, och jag försöker inte fjäska till mig en förlåtelse eller något, men bara så att du vet, säger jag, ganska förvånadsvärt, för var fick jag orden ifrån liksom?
Danielles perspektiv: Jag vet att jag överreagerade lite, men det var svårt att inte göra det, efter att Georgia sagt sitt vet jag inte riktigt vad jag ska säga, jag backar tillbaka lite igen.
-Ehm asså, jag är ingen sån som, du vet, bestämmer vilka min pojkvän umgås med, men asså, jag vill ju gärna inte bli dissad av honom när han är med någon annan, om du fattar, så håll dig till Harry, så håller jag mig till Liam, säger jag ändå, hon ler lite.
-Jo, jag förstår, han är rolig, vad glad att du har honom, säger hon vänligt. Hon kanske inte var så hemsk ändå?
-Ja, jag vet, Harry också, men jag tänker ändå gå, men vi kanske ses någon gång, säger jag och hon nickar. Jag går till hallen och tar på mig min jacka och mina skor och innan jag ska gå kommer Harry och Liam in till hallen.
-Måste du gå? Frågar Liam lite olyckligt.
-Nej det måste jag inte, men jag vill, men alltså, det är okej, vi ses snart igen, säger jag och pussar han snabbt på munnen, sen säger jag snabbt hejdå till alla och försvinner ut genom dörren.
Louis perspektiv: Trots deras lilla förlåtande var det ganska lättsamt att en av dem försvann, att vara dem som ''håller humöret uppe'' är inte så speciellt lätt alla gånger. Jag sätter mig på soffan med dem andra, Harry och Georgia slår sig ner bredvid varandra så att Georgia nästan sitter i Harrys knä. Jag sneglar lite på dem. Georgias blonda hår påminde om Linneas, deras sätt att sitta i soffan påminde mig om dagen då jag sjungit Nialls verser och hon kommit ut backstage efteråt när vi satt i soffan, sen hade vi berättar för varandra hur mycket vi älskar varandra, jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk på både Liam och Harry, som hade sina tjejer just nu, eller ja nästan då, Danielle hade ju stuckit. Mitt i mitt tänkande börjar Georgia snacka.
-Ehm, förlåt om jag ställde till med ett jävla liv här, det var liksom inte med meningen, utan det bara blev så, säger hon oskyldigt och kollar på alla, det låter så roligt och ynkligt så att alla börjar garva. Efter ens tund försvinner mer och mer folk och det bli bara jag och Niall kvar, vi hade bestämt oss för att sova över.
Vi var inte så trötta så vi tog på spotify och började dansa runt till Nialls spellista.
-Normala vi är! Skrattar Niall.
-Oh yeah babe! Svarar jag, sen börjar ''One thing'' spelas.
-HAHA ASSÅ VILKEN BRA LÅT? VILKA ÄR DET SOM SJUNGER? JUST DET, ONE DIRECTION, SÅ SJUKT BRA VI ÄR! Tjoar jag samtidigt som jag hoppar runt som en drogad kanin, vad fick jag energi ifrån? Jag märker att Niall börjar asgarva och att han börjar spela upp en film på mobilen.
-HAHA, denhär ska upp på youtube! Säger han, jag dansar fram till honom och kollar på filmen, självklart hade han filmat utan att jag hade märkt det, måste erkänna att min dans var riktigt charmig, han hade fått med när jag sa ''HAHA ASSÅ VILKEN BRA LÅT? VILKA ÄR DET SOM SJUNGER? JUST DET, ONE DIRECTION, SÅ SJUKT BRA VI ÄR'' också, precis innan vi går och lägger oss knackar det på dörren.
that what makes you beutiful kapitel 28
Jag fixar lite grejer sen precis när jag ska börja ge mig iväg för att vara med killarna, Danielle och Georgia ringer mobilen, displayen visar dolt nummer.
''Hallå'' svarar jag.
wouw, wouw, undrar vad som kommer hända! :o
''Hallå'' svarar jag.
''Hej, jag ringde på dolt för att du inte hade svarat annars'' säger en tjejröst jag mycket väl känner igen, men jag kan inte komma på vem det är riktigt ändå, konstigt nog.
''Vem är du?'' frågar jag.
''Känner du inte igen min röst?'' säger hon förvånat och då hör jag att det är Eleanor jag snackar med.
''Eleanor, vad vill du?'' frågar jag sammanbitet.
''Asså, förlåt, förlåt för allt, dendär kyssen med dendär killen betydde ändå ingenting, du betyder allt Louis,
jag kommer aldrig kunna släppa dig, snälla förlåt mig'' säger hon, man hör att hon gråter.
''Jag bryr mig inte om att du har kysst honom, jag bryr mig inte om vad du gör, det är inte vi längre och det kommer aldrig bli det igen, jag älskar en annan'' svarar jag.
''Louis, det gör du inte, du bara tror det'' säger hon, jag känner ilskan i kroppen.
''Jag trodde kanske att jag älskade dig, men det gorde jag inte, men nu vet jag att jag älskar en annan, så in i helvete mycket, du älskar inte ens mig häller, det har du aldrig gjort, du älskade bara en femtedel av One Direction, kändisen Louis Tomlinson, inte den jag verkligen är, lämna mig ifred!'' Skriker jag i luren, jag hör att hon försöker säga något men jag avbryter henne.
''Och ring inte upp mig igen, lämna mig ifred'' säger jag sen trycker jag bort samtalet.
Nialls perspektiv: Medan jag sitter och väntar på alla andra ringer jag och pratar med Lindsey på skype.
''Jag saknar dig så in i helvete, allt hade varit bra om du var här'' säger jag och verkligen menar det.
''Jag saknar dig också Niall, visst är jag glad att höra din röst, men jag skulle häldre vilja ha dina armar runt mig, att få se dig i dina ögon och inte genom skypevideosamtalet'' säger hon.
''Samma här, hur länge orkar vi egentligen vara ifrån varandra? Frågar jag oroligt, vi båda suckar.
''Jag vet inte, men du, jag har ett förslag'' säger hon med hopp i rösten. Vad skulle hon nu säga?
''Jaha, tell me!'' svarar jag busigt.
''Jag är helt ledig nästa vecka, och pengar har jag ju, så kan jag inte få komma och träffa dig då? Säger hon.
Jag blir så otroligt glad att jag bara vill skrika rakt ut.
''Men såklart du får, då kan du få hänga med på någon show också för vi har några då dock, om det är okej?'' Säger jag.
''Ja, det är ju bara kul, jag har faktiskt redan bokat biljetter'' säger hon finurligt.
''Åååh vad bra, då börjar jag räkna ner dagarna då!'' svarar jag med spudlande energi.
''Aaah, men tills dess fortsätter vi att skypa oså, ellerhur? Säger hon.
''Jaa, 1 vecka alltså, det klarar vi ellerhur? säger jag.
''Ja vi får göra så gott vi kan alltså'' svarar hon.
''Ah, du förresten, idag gick jag ju ut helt med vårat förhållande'' säger jag då och sväljer hårt.
''Nice, men när kommer videon ut? frågar hon.
''Imorgon, men du, det är inte säkert det är så nice..'' börjar jag.
''Niall, vi har redan pratat om detdär, jag bryr mig inte om allt avundsjuk hat jag kommer få, så länge jag har dig är jag nöjd'' säger hon, jag kan inte låta bli att le.
''Och ditt leende är väldigt sött, ser fram emot att få se det i verkligheten igen'' säger hon med ett leende.
''But when you smile at the ground it ain't it hard to tell, you don't know, you don't know you, you don't know you beutiful'' säger jag då, det känns lite konstigt att säga det istället för sjunga''
''Haha, söt du är'' säger hon. Då hör jag att dörrhandtaget trycks ner.
''Du är söt babe, men jag måste gå nu, det knackar på dörren, men vi hörs!'' Säger jag.
''Hejdå''
''Hejdå''
Jag lägger på och går ut i hallen med ett leende på läpparna, där jag möts av Louis som redan stampat in och hängt av sig jackan.
-Men tjenare! Säger han och vi gör ''What's up''
-Och varför är du så glad då? Frågar han nyfiket.
På ett sätt vill jag inte svara för då kommer han börja sakna Linnea så mycket, men jag kunde ändå inte hålla det inom mig.
-Jo, jag snackade med Lindsey, och det inte bara ett vanligt samtal denhär gången'' svarar jag glatt.
-Nähe, så vad var det speciella då? Frågar Louis nyfiket.
-Hon kommer hit nästa vecka, svarar jag.
-Nice, svarar Louis. Jag vet inte om han blev glad för min skull eller ledsen för sin, men antagligen både och vilket jag har full förståelse för. Han suckar lite, sen sätter vi oss på soffan.
-När kommer dem andra? Frågar han.
-När som helst, men dem är väll sena som vanligt, svarar jag.
-Harry lär väll vara upptagen med Georgia och Liam med Danielle, så inte förvånar det mig att dem är sena'' säger Louis busigt.
-Haha, det har du nog rätt i, men Zayn borde vara här då ju, säger jag och kollar på klockan.
-Ja fast nästa vecka lär det nog vara lika fast med dig, lova att vara lite social även när Lindsey är här så inte jag blir helt forever alone, säger Louis lite skämtsamt och lite olyckligt.
-Eeeey, klart jag är social, och du är inte forever alone, du har ju Zayn iallafall! Svarar jag.
-Länge leve Zouis, men jag hade hälde föredragit Lounea, säger han.
-Ja, jag vet hur det känns, hade föredragit LindNiall, eller vad vi nu kommer heta också'' svarar jag och skrattar lite för mig själv. LindNiall, vad fult det lät.
-Usch vad tråkig jag har blivit, går runt och tycker synd om mig själv, nä, ikväll ska jag vara glad och galen, som den vanliga Louis! Säger Louis busigt.
-Tror vi är ganska lika isåfall, går runt och deppar jag med, men jag hakar på din idé, att vara glad och galen ikväll! Säger jag, sen hinner jag inte säga mer förrän det ringer på dörren och Liam, Danielle och Zayn kommer in. Det var väldigt längesen jag träffade roliga Danielle nu, vi hälsar och kramar om varandra, Louis gör det samma.
-Så vad ska vi hitta på ikväll då? Frågar Danielle.
-Jag vet inte, något förslag? Säger jag.
-Vad som helst utom filmkväll, för det har vi jämt, säger Danielle och vi alla börjar skratta lite smått, det var väldigt sant det hon sa.
-Då kan vi ha en tvspel kväll istället, som vi hade förut, det hade du älskat Danielle! Skojar Liam.
-Hur orkar man spela tvspel hela natten? Frågar hon förvånat.
-Det är grejer det, säger Louis busigt.
-Men kan vi inte typ gå och göra något? Frågar Danielle.
-Vad som helst utom bowling, säger Louis samtidigt som han tittar ner i golvet. Alla håller med, bowling var väldigt avskräckande nu.
-Men vi får vänta på Harry och Georgia först innan vi bestämmer något, säger Zayn och alla nickar.
Vi slår oss ner i soffan och börjar snacka lite, efter ungefär 10 minuter kommer Harry och Georgia.
Danielles perspektiv: Jag hejar på Harry som vanligt och sen skakar jag hand med Georgia.
-Georgia Jagger, säger hon.
-Danielle Peazer, Liams brud, säger jag och försöker låta cool, men jag misslyckas ganska starkt med det.
Georgia hälsar på dem andra också, Liam visar upp sin gentlamanniga sida och presenterar sig själv och skakar hand, sen står dem och snackar en liten stund om något, jag är i min egna lilla värld så jag kan inte höra vad dem säger, men jag hör och ser att dem står och skrattar så jag kan inte låta bli att bli att bli lite avundsjuk. Egentligen fattar jag inte varför, jag menar jag brukar ju krama Niall, Louis, Zayn och Harry när jag hälsar på dem, det gjorde jag ju för inte alls längesen, men ändå står jag här och blir avundsjuk på Georgia för att hon står och snackar med min pojkvän. Jag ger Liam en snabb, menande blick, men han ignorerar mig så jag ger upp och går till Louis och Niall istället, som står en bit ifrån.
-Fortfarande ingen som har kommit på något? Frågar jag dem, men dem nickar bara.
-Vi har ju så bra fantasi, säger Niall.
-Det är ju nästan sant, säger jag ironiskt, sen snackar vi en liten stund, jag fakeskrattar lite som för att göra Liam avundsjuk, jag vet själv inte riktigt varför jag håller på såhär? Men jag tar det som att Georgia flirtar med min pojkvän, och Harry verkar se lite utstött ut vid deras diskussion. Jag orkar inte stå upp längre så jag går och sätter mig i soffan, vilket de andra verkar tycka är en bra idé, Liam sätter sig bredvid mig och på hans andra sida sätter sig Georgia såklart, på Georgias andra sida sättter sig Harry, som lägger sin arm över Georgia och inte säger så mycket, bredvid min andra sida sätter sig Louis, Zayn och Niall, jag säger knappt någonting till Liam, fast han håller sin hand på mitt ben och kollar mot mig ibland iallafall, så fort han bara kollar mot mig känns allt bättre. Men det är något med Georgia jag inte gillar, jag brukar inte vara en sån som dömer, men det var något som jag störde mig på. Jag skakar av mig mina tankar och börjar prata lite smått med Georgia ändå, jag måste ju ge henne en ärlig chans.
-Så, du är modell ja, vad var det senaste du gjorde? Frågar jag.
-Jag gjorde ett jobb för Maybelline, riktigt kul faktiskt, svarar hon ganska mjukt.
-Okej vad kul, gillar du att vara modell eller? Frågar jag.
-Skämtar du? Jag älskar det! svarar hon, jag börjar skratta lite.
Ment tillslut tröttnar vi på att sitta där, speciellt jag när Georgia återgår till att fråga Liam och de andra massor av frågor.
-Men hörrni, jag kom på vad vi kan göra! Säger jag och alla vänder sina blickar emot mig.
-En kompis till mig hade varit vid ett klätterväggställe och hon sa att det var askul, jag menar vi har ju ändå inget annat för oss, och det var inte ett så stort ställe för dem var typ ensamma där och jag har åkt förbi där några gånger så jag vet var det ligger, vad säger ni? Säger jag.
-Låter ganska kul, säger Georgia och dem andra håller med. Sen börjar Georgia nästan lite skytsamt snacka om något modelljobb hon har gjort på en klättervägg, jag kan inte låta bli att sucka lite. Jag tar upp iphonen ur fickan och och söker på klätterstället, sen ringer jag och frågar om det finns några platser vilket det gör, i nästa stund sitter vi ihopträngda i Nialls bil påväg till klätterstället.
Harrys perspektiv: Det kändes skönt när Danielle föreslagit klätterstället så vi kunde åka iväg, jag kände mig nämligen ganska utstött då Georgia nästan bara snackade med Liam, Danielle såg ganska utstött ut också, när dem skrattade och log mot varandra stack det nästan till i hjärtat, hon dissade mig tottalt. Vi klämmer in oss i Nialls bil, Georgia sitter liksom ihopklämd mellan mig och självklart Liam, varför kunde inte Louis eller någon sätta sig där istället? Jävla Liam, tänker jag tyst för mig själv. Jag kollar snabbt mot Danielle, hon sitter vid andra sidan om Liam, men hon säger inte så mycket, hon tittar mest bara ner i golvet. Det är en väldigt spänd stämning i bilen, det var ju inte såhär det skulle bli. Vad var det egentligen med Georgia? Hon var inte den Georgia jag hade lärt känna, så typsikt. Efter en liten stund kollar hon lite olyckligt på mig, kunde hon se att jag var avundsjuk och ledsen inombords? Till min lättnad tar hon tag i min hand, jag får sådan lust att bara kyssa henne, men efter hennes lilla dissning kan hon glömma det. När vi är framme går jag in hand i hand med henne och Liam hand i hand med Danielle, allt känns bra igen. Vi får gå in och pröva olika klätterskor.
-Åh, älskar sånt här, svettiga och goa liksom! säger Geroia, jag börjar skratta lite, sen möts vi i en perfekt kyss. Sen får vi gå iväg tillsamans med någon coach som visar oss hur man tar på sina klätterkäglor och går igenom lite regler, sen blir jag den första som börjar klättra. Först snubblar jag en gång och får börja om, sen kommer jag nästa hela vägen upp innan jag vill ner, jag får tillsägelse om att ställa fötterna mot vägen och luta mig bakåt, sen åker jag ner. Jag kan inte sluta garva, för det var riktigt kul! Det roligaste var inte att klättra utan att åka ner, sen knäpper jag loss mig och coachen så blir det Gergias tur. Hon vågar inte gå riktigt lika högt som mig, men nästan.
-Kom igen, bara lite till! Pushar jag.
-Nej, jag vågar inte, jag vill ner! Piper hon sen får hon åka ner, sen börjar hon också garva.
Zayn och Danielle kommer hela vägen upp. Efter en stund byter vi till en svårare vägg och det går bättre och bättre för varje gång. Efter 3 timmars klättrande på massor av olika väggar är vi ganska trötta, men innan vi går så köper vi en glass i kiosken.
-Men du behöver inte betala Harry, säger Georgia.
-Kanske inte, men jag vill, svarar jag med ett flin och överlämnar glassen till Georgia, sen betalar jag för dem andra också. Vi åker hem till Niall sen igen, där vi börjar baka lite negerbollar i brist på något annat att göra och pluss för att Niall var så sugen. Allt var så bra mellan mig och Georgia tills hon börjar snacka med Liam igen och avundsjukan tar vid.
-Du är inget vidare bra på att baka Liam, kolla där, värsta smörklumpen ju, säger hon och Liam börjar garva.
-Men jag kanske gillar smör, har du problem med det eller? Säger han kaxigt.
Då tar Georgia upp smörklimpen på fingret.
-Om du älskar smör så kan du gärna ta denhär klumpen! säger hon och trycker smöret mot hans ansikte. Jag och Danielle kollar mot varandra och himlar med ögonen, jag går fram till henne då istället.
-Ska vi göra nåt annat? Frågar jag lite tyst och kollar mot dem smörgia dissungarna, hon nickar och vi börjar gå därifrån.
-Men vänta, vart ska ni? Frågar Liam samtidigt som han torkar bort sin smörfläck med tröjärmen.
-Jag ångrade mig, film vore inte så dåligt ändå, men baka ni, svarar Danielle.
-Men då ser vi också på film, säger Georgia lite osäkert.
-Gör inte det, Niall vill ju ha sina chokladbollar, men låt han hjälpa till, han bara sitter där ju, samma med Louis och Zayn, säger jag, dem båda ser lite osäkra ut så dem rycker på axlarna, sen återgår dem till sitt bakande.
-Du har massor av filmer på ditt rum va? Frågar jag Niall som svarar med en nick. Vi går in i Nialls rum, sätter oss på golvet och börjar rota igenom hans filmer.
-Gud vad jobbiga dem är, säger Danielle efter en liten stund.
-Skoja inte, jag fattar inte, hon är inte som hon brukar alls, svarar jag lite olyckligt.
-Inte Liam häller, dem bara dissar tottalt typ, säger Danielle.
-Ja och liksom överdirver som fan, som när Georgia kletade smör i Liams ansikte, säger jag.
-Mm, denhär filmen är bra, säger Danielle, jag skrattar lite eftersom att det är min favoritfilm hon pekar på,
och det vet hon mycket väl.
-Ska vi ta den? Frågar jag.
-Ah, det tycker jag att vi gör, svarar jag, sen reser jag mig upp och börjar gå mot dörren.
-Harry vänta, säger Danielle, jag vänder mig om.
-Vi kan väll se den här inne, så slipper man höra deras dåliga skämt oså..'' Jag flinar lite och backar tillbaka.
-Oså, för att göra dem svartsjuka eller? Frågar jag lite busigt.
-Haha asså..'' börjar hon.
-Det är dem värda, antagligen lär dem bli avundsjuka när dem märker att vi sitter i samma rum, på en säng och ser på film, avbryter jag, jag måste erkänna att jag gillade hennes idé skarpt.
-Så får dem känna hur det bli känns och bli lite dissade, säger hon. Vi stoppar in dvd spelaren i tvn i rummet och sätter oss på sängen och börjar kolla.
-Sugen på lite chokladbollar kanske? Frågar jag efter att filmen har spelats en stund.
-Varför inte? Säger hon. Jag går ut i köket där allihopa sitter, sen tar jag ett fat med chokladbollar.
-Jag var faktiskt med att bakade några, så demhär är mina, säger jag stolt, sen går jag iväg utan att ens kolla på Gerogia och Liam.
Liams perspektiv: Harry går raka vägen till Nialls rum med chokladbollsfatet i handen utan att ens slänga blicken på mig. Blev dem verkligen tvugna att sitta där inne? Kunde dem inte sitta i soffan och vara lite sociala iallafall? Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuka, dem två inne i ett rum, sittandes på en säng liksom.
Men inte skulle väll dem göra någonting? Hur kan jag ens tänka tanken, Harry är som min bror och skulle aldrig svika mig och Danielle var min flickvän som jag litade på till 100, ändå kan jag inte låta bli att bli lite avundsjuk och bekymrad.
-Vad är det? Frågar Louis nyfiket.
-Ehm, nej inget, svarar jag, ganska tyst så att ingen annan ska höra.
-Okej..
-Om du vill Louis, så kan du ju alltid gå och titta på film med Danielle och Harry, säger jag.
-Vadårå, är du orolig eller? Frågar han retsamt.
-Nej, varför skulle jag vara det för? Frågar jag
-Därför Harry Styles sitter i samma rum och i samma säng och kollar på film med din tjej, och varför viskar vi? Säger Louis.
-Men sluta, viskar jag ännu tystare, mest bara för att retas.
-Chilla mannen, du kan lita på mig, det är nog snarare Harry och Danielle som ska vara lite oroliga, när deras partners dissar och får smör kletat i ansiktet, säger Louis. Jag funderar över det han just sa, det var ju bara på skoj, det var väll inget att tjaffsa om.
-Whaaaat? Säger jag förvånat ganska högt.
-Alltså, känner mig lite utstött här ja, vad snackar ni om? Säger Georgia otåligt.
Jag rycker på axlarna för att jag inte vill svara.
-Dem snackar om att era partnes sitter i samma rum, i samma säng och tittar på film, säger Niall helt plötsligt.
Då får jag nog och går raka vägen mot rummet med Georgia efter mig, när jag öppnar dörren sitter dem där och stirrar rakt in i tvn, samtidigt som dem äter chokladbollar. Jag andas ut när jag ser att dem inte sitter och hånglar, som jag hade i tankarna innan jag klev innan för dörren. Dem sliter inte blickarna från tvn.
-Kan ni inte komma ut och vara sociala? Frågar jag lite mjukt och Georgia.
-Ja, håller med, säger Georgia.
-Komma ut och vara sociala så att ni kan stå där och skratta medan vi står där utstötta, säger Danielle suckandes.
-Ursäkta, men du kan inte bli avundsjuk för en sådan sak, får man inte snacka med din pojkvän eller? Säger Georgia bitchigt.
-Jo, klart man får, men det är skillnad på att snacka och dissa andra, säger Danielle då.
Vad snackar hon om egentligen? Varför var hon så sur? www.överkänslig.se, tänker jag.
-Ja, jag håller med, säger Harry och kollar kyligt på oss. Jag ville verkligen inte bråka nu.
-Alltså, Harry, vadå? Vad snackar ni om egentligen? Frågar Georgia bitchigt.
Då får Danielle nog, så hon ställer sig upp och går fram till Georgia.
-Jag snackar iallafall om att det inte är så kul när du kladdar på min pojkvän, säger hon och jag bara står där som ett fån, Georgia försöker säga något men hinner inte förrän Danielle ger henne en bitchslap på kinden och springer därifrån, jag springer efter.
wouw, wouw, undrar vad som kommer hända! :o
that what makes you beutiful kapitel 27
-Öhm, jag kan köra om du vill istället, säger Harry, men jag skakar på huvudet. Istället gasar jag på lite extra som för att gasa ifrån alla bekymmer, självklart blir vi tagna av en fartkamera, helvete.
Harrys perspektiv: Efter tre dagars ledighet var det nu dags för att börja jobba igen, vi skulle snart ha en liten turné här hemma men idag skulle vi bara på en intervju. Efter vår lilla tjejfria helg hade jag hunnit träffa Georgia en gång också, vi skulle vara ikväll efter intervjuen och allt också, så killarna skulle träffa henne för första gången. Jag sörjde med Niall och Louis som inte kunde träffa sina tjejer. Danielle skulle vara med sen också, det skulle bli kul att träffa henne igen, hon är ju väldigt rolig och helt perfekt för Liam. Vi sitter utanför radiostationen ett tag sen går vi in genom dörrarna och in i ett rum, där vi får lita mickar kopplade och sådär sen börjar vi snacka på förfullt, om den kommande lilla touern och om att Niall var tillbaka, det kändes bra att Niall var med igen, vi var ju inte One Direction utan honom ju.
-Sen måste jag bara fråga, vilka utav er är singlar? Säger intervjuaren. Jag visste att den frågan skulle komma, men jag visste inte vad jag skulle svara riktigt, jag hade ju inte pratat med Georgia ens.
-Ehm, alltså, jag dejtar typ, svarar jag lite osäkert, det var det ända jag kunde komma på, jag visste inte ens själv om jag var singel eller inte, det ända jag visste var att jag tycker om Georgia väldigt ofta och att, träffas, skrattar och har kysst varandra.
-Jasså Harry, vem är den lyckliga? Frågar intervjuaren. Jag tänker efter lite tveksamt om jag ska svara eller inte, men i och för sig så är alla så smarta ändå och skulle få reda på det förr eller senare, dem flesta visste antagligen redan om det med tanke på alla paparazzis som lyckats fånga oss på bild.
-Ehm, Georgia Jagger, säger jag, sen vänds blickarna mot dem andra.
-Nej, jag har fortvarande världens bästa Danielle, svarar Liam.
Nialls perspektiv: Att sitta på intervju igen med alla kändes konstigt, men det kändes rätt. Jag hade snackat nästan hela natten med Lindsey och vi hade gått fram till att vi skulle gå ut med vårat förhållande, eftersom singelfrågan alltid dyker upp. Förvånadsvärt nog berättar Harry att han dejtar Georgia, han hade inte sagt något om att han skulle säga det. Efter att Liam sagt sitt vänder alla sina blickar emot mig.
-Vaa? Säger jag som sitter i min egna lilla värd.
-Är du singel? Frågar intervjuaren nyfiket.
-Nä faktiskt inte längre, svarar jag glatt, även om det nästan kändes som att jag var singel, pågrund att vi nästan aldrig kunde träffas.
-Så vem är den lyckliga? Frågar hon precis i samma tonläge sim hon sa till Harry.
-Lindsey Shaw, svarar jag skarpt, hoppas inte hon kommer få en massa hat nu.
Sen vänds alla blickar mot Louis, han kollar ner i golvet och man kan se att han sörjer inombords,
intervjuarna borde faktiskt läsa på innan dem frågar något, Danielle och Liam gick ut med sitt förhållande
för längesen, och nu har det varit så himla mycket kring Louis och Linnea, så det är ganska respektlöst att ta upp något sådant då, egentligen.
-Nej, jag är inte singel.
-Och vem är den lyckligt lottade? Frågar intervjuaren precis lika som förut.
-Linnea, svarar han lite osäkert. Sen är det bara Zayn kvar och han svarar bara nej.
-Kan ni inte berätta lite om dehär tjejerna då? Frågar intervjuaren. Så typiskt, kunde man inte få ha lite privatliv eller?
-öhm, Lindsey är skådespelare, vi träffades i USA och ja, hon är en rolig tjej, svarar jag lite snabbt.
-Danielle är en grym dansare, och en underbar tjej som jag älskar, fast jag älskar mina fans också, svarar Liam.
-Georgia är modell oså, hon är en tjej som är lätt att snacka med, svarar Harry sen vänder alla sina blickar mot Louis.
Louis perspektiv: När alla vänder sina blickar mot mig vet jag inte riktigt vad jag ska säga, det finns så mycket att säga om Linnea, men vad ska man säga nu? Man vill ju liksom inte säga för mycket häller. Jag märker att alla andra håller en ganska låg profil. Dem flesta visste ju allt redan, men denhär intervjuaren verkar ha sovit de senaste veckorna, suck!
-Vet inte vad jag ska säga, det finns så mycket och jag tänker inte berätta hela historien, men jag kan säga att hon är en underbar tjej som jag älskar, men som tyvärr ligger i koma just nu efter att hon blivit skjuten, som sagt en lång historia som cirkulerar runt på alla skvallerbloggar oså, men jag älskar henne och hoppas att hon vaknar snart, säger jag utan att riktigt tänka, då blir det tyst en liten stund och under restan av intervjuen är det en ganska stel stämning i rummet, det är en lättnad när det är över.
-Kan vi inte dra och äta något? Föreslår jag.
-Subway? Frågar Niall och alla håller med. Vi går med några vakter ut från huset och skriver lite autografer
.
Vi sitter ganska tysta och tänker på subway.
-Gud vad jobbigt det är när man får samma frågor hela tiden, säger Liam efter en stunds tystnad.
-Skoja inte, svarar jag.
-Eller när dem vill att man ska berätta varenda lilla detalj, lite privat måste man ju ändå få ha, säger Harry och vi alla nickar.
-Hur känns det att ha gått ut med förhållandet då Niall? Frågar Zayn samtidigt som han suger upp det sista ur sin coca cola.
-Känns väll bra, hoppas hon inte får så mycket hat bara, säger han lite osäkert.
-Du då Harry? Jag visste inte att du skulle säga något, säger jag förvånat.
-Inte jag häller, men det funkar ju ändå aldrig att hålla något hemligt, sen sa jag dessutom bara att vi dejtade, svarar han och rycker på axlarna. Jag lutar mig tillbaka på subwaystolen och börjar omedvetet sjunga på våran låt ''I wanna save you tonight'' självklart för att jag tänker på Linnea. Jag kommer på mig själv när jag märker att jag får massor av blickar på mig, inte bara från killarna utan också från några tjejer på Subway som kommer fram till oss.
-Omg ni är One Direction, jag älskar er, jag är era största fans och du sjunger grymt bra Louis! Säger den ena
-Kan vi inte få era autografer?
-SNÄLLA vi ber er! Säger ännu en tjej. Jag ler lite för mig själv och så tar vi lite bilder tillsammans med fansen, som sen försvinner ut.
-Louis, vi har inte sjungit den låten live någon gång, kanske dags nu? Frågar Harry när dem har gått.
Jag rycker på axlarna, det kanske inte vore en sån dum idé.
-Och du sjunger refrängen, så tar du i sådär som du gjorde sist! Säger de.
-Ja om vi får så sjunger jag den gärna, svarar jag, sen går vi ut och går skiljda vägar.
Jag åker hem till mamma igen. Jag har varit så tråkig mot mina fans på sista tiden så jag bestämmer mig för att svara på lite tweets, sen kollar jag på ett klipp när jag sjunger ''What are words'', vilket ego jag är, tänker jag. Men jag gör det bara för att läsa några av kommentarerna, eftersom jag ännu inte gjort det, jag har nog aldrig fått så mycket beröm, creed och push någon gång och det är inte förrän nu jag inser det. Jag bestämmer mig för att göra ett litet tack videoklipp, jag ställer kameran på en stol och börjar snacka, fast det känns lite konstigt, typ som att man snackar med sig själv.
''Hi everybody, it's Louis Tomlinson from One Direction, I just want to say thankyou so much for all support, and for all creed and push, who knows, maybe I sing What are words again, but anyway, i love all directioners and thankyou so much, and sorry for that I have been so boring, se ya!'' Säger jag sen lägger jag upp klippet, hoppas fansen blir lite gladare iallafall, tänker jag. Jag fixar lite grejer sen precis när jag ska börja ge mig iväg för att vara med killarna, Danielle och Georgia ringer mobilen, displayen visar dolt nummer.
that what makes you beutiful kapitel 26
-Varför ska du vara så söt Harry? Frågar Georgia.
-Som jag sa, så är vi från samma planet, svarar jag då. Vi ler mot varandra och nu kunde jag inte hålla mig längre, jag lutar mig över bordet och kommer närmare och närmare Georgias läppar, sen möts vi i en perfekt kyss, för en stund släpptes alla problem från mina axlar och allt blir så underbart, jag älskar livet!
Vi avslutar kyssen för att sedan genomföra en ny.
-WOUW, är allt jag får fram efteråt.
-Haha, wouw på dig med Harry, säger Georgia med ett blink.
-Vad ska vi göra nu? Frågar jag dumt.
-Jag vet inte, promenera på stranden, kanske? Säger hon.
Jag nickar, betalar för middagen och sen tar jag tveksamt tag i hennes hand och
börjar gå ner mot stranden. Vi säger inte så mycket, vi går bara.
-Får jag fråga dig en sak, Harry? Säger hon efter en stund.
-Ehm, ja, fråga på du bara, svarar jag lite osäkert.
-Haha asså, se inte så rädd ut, men man smälter ju verkligen när du sjunger, kan du inte sjunga lite?
Jag börjar nästan rodna lite, sjunga inför flera tusen i publik är inget problem, men att stå och sjunga
helt ensam för Georgia skulle kännas lite...ehm..pinsamt..
-Vad vill du att jag ska sjunga då? Frågar jag.
-Eran couver på Forever young är så sjukt bra, du behöver bara sjunga din vers, säger hon hoppfullt.
-Aha, okej, men vadå, ska jag bara sjunga eller? Frågar jag.
-Ja, det är väll inte första gången du sjunger häller?
-Nej, säger jag, sen harklar jag mig lite och börjar sjunga min vers.
''Let us die young, or let us live forever, we don't have the power but we never say never, sitting in a sandpit, life is a short trip, the music for the sad man... Forever young, I wanna be forever young, do you really want to live forever, forever, forever young''
-Sen är det Nialls vers och sen kommer ''It's hard to get old without a cause, I don't want to perish lika a fading horse, youth is like diamond in the sun, and diamonds are forever''
-Woouw Harry, seriöst titta, jag får gåshud, säger hon och pekar på sin arm, jag kan inte låta bli att skratta.
Sen efter ett tags snackande går vi skiljda vägar, jag går in och köper lite godis till ikväll, träffar på några fans och skriver lite autografer och tar bilder också. Sen sticker jag iväg igen.
Louis perspektiv: Det kändes riktigt bra att träffa killarna igen, speciellt Niall. Vi satt och snackade massa skit en stund sen orkade vi inte sitta och deppa längre.
-Våra fans har ju bara fått höra massa tråkiga saker på senaste tiden, men dem brukar ju älska video diary, ska vi pigga upp dem med det? Föreslår jag och alla håller med. Sen börjar vi spela in en video diary och jag babblar på som vanligt, skämtar och håller på och försöker dölja min sorg så gott jag kan, när vi är nöjda med Diaryn laddar vi genast upp den sen lägger vi oss på golvet och börjar garva.
-Dethär var ett bra tag sen, vi hade helt tjejfritt och bara flumma som fan, vad hände med dem tiderna? Säger Liam medan vi skrattar. Jag suckar lite, att bli kär är så himla krångligt.
-Vad sägs om att käka pizza och sen spela tv spel hela natten? Föreslår jag.
-JAAAA sånt som tjejer älskar! tillar Harry och vi alla börjar garva igen.
-Så kan vi vara hur äckliga vi vill, säger Zayn stolt.
-Och äta hur mycket skräpmat vi vill! Säger Niall nöjt, så typsikt Niall.
Vi bestämmer oss alltså för att ha en grabbhelg och bara chilla.
-Jag har redan köpt godis, men jag börjar faktiskt bli hungrig, kan vi inte beställa pizza nu? Säger Harry.
-JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! tjoar Niall och vi andra håller med, så vi beställer hem en pizza som vi sedan gluffsar i oss, sen sitter vi och spelar tvspel hela natten lång typ, känslan att äga ut Harry är obeskrivlig!
-HAHAHAAHAH jag tog dig igen, jävla nolla! Skämtar jag.
-Men, ska jag vara helt ärlig så låter jag dig bara vinna för att jag älskar dig så mycket, säger Harry skämtsamt.
-HAHA, ja vi säger så! säger jag.
-Men vadå det är ju så, och erkänn att du älskar mig också! säger Harry.
-Mitt hjärta tillhör dig Harry, eller rättare sagt Larry, men jag säger inte att jag älskar dig så länge du inte erkänner att jag äger ut dig i dethär, svarar jag kaxigt.
-Okey då, Harold Edward Styles erkänner att Louis William Tomlinson är bättre än honom på just dethär spelet, jag vill inte behöva skicka in en skiftlig ansökan på att han älskar mig ändå jag vill bara höra det från Louis William Tomlinson ändå, annars blir jag ledsen och går och lägger mig, säger han och jag börjar garva, det var längesen vi var på sådanthär humör faktiskt.
-Jag kan inte tro detta, erkända Harry Styles nyss att någon var bättre än honom i något? Säger Niall och alla börjar garva igen.
-Men Louis, säg att du älskar mig nu bara, när jag tillochmed har erkännt att du är bättre, säger Harry och sträcker på ryggen.
-Louis William Tomlinson kräver ingen skritflig ansökan för att han älskar Harry Styles ändå, fast Larry Stylinson är snäppet bättre! Säger jag då. Jag och Harry börjar asgarva igen medan dem andra sitter helt tysta.
-Torr humor ni har alltså, säger Liam efter en stund.
-Nä, grymm ju! Svarar jag, sen återgår vi till vårat spelande. Efter flera timmar orkar vi inte spela mer.
-Klockan är typ 3 på natten, men ingen är ju trött, så vad ska vi göra? Frågar Zayn och alla börjar fundera.
-Jag ser på Nialls min att han har något förslag, säger jag efter att jag slängt blickan på Niall.
-Ehm, nää, det har jag inte, svarar han.
-Varför så tveksamt? Frågar jag.
-Okej, jag kanske hade en idé, men det var inget, ni skulle bara typ ''eh okej'' ändå, svarar han.
-Nejdå, tell us! Säger Zayn.
-Jag tänkte, alltså typ att vi kunde baka chokladbollar. Säger han, jag puttar till honom lite.
-Ehm, baka dem själv då isåfall, säger Liam.
-Ja ellerhur, vi tänker inte baka några, instämmer jag.
-HAHAHAH, jag visste att ni skulle säga sådär, men har ni något bättre förslag eller? Svarar Niall och alla börjar fundera en stund igen.
-Det är asgött att åka bil i mörkret ju, kan vi inte typ åka ut på en galen biltur? Föreslår jag och dem andra verkar hålla med, jag springer och hämtar mina nyklar sen går alla ut och hoppar in och tränger sig i min bil.
-Nu jävlar blir det gasen i botten! Säger jag sen kör jag iväg. Jag tar på radion och komiskt nog är det ''What makes you beutiful'' som spelas, vi alla börjar sjunga med, det är riktigt kul att vara alla 5 igen, tills ''What are words'' börjar spelas, jag byter snabbt kanal och smilet jag hade i ansiktet för några sekunder sen suddas ut tottalt, nu var jag inne på mina tänkarbanor igen, vilket dem andra verkar ha märkt.
-Öhm, jag kan köra om du vill istället, säger Harry, men jag skakar på huvudet. Istället gasar jag på lite extra som för att gasa ifrån alla bekymmer, självklart blir vi tagna av en fartkamera, helvete.
haha kul kapitel... NOOOOOT, men skriver i stress och då brukar det inte bli så bra (a'' nästa kommer antagligen senare ikv eller imorgon , kort oxå osv.
that what makes you beutiful kapitel 25
-Jag tror ni måste gå nu, säger hon och kollar mot dörren - tiden var inne. Jag tar tag i Linneas hand en sista gång.
-Jag kommer tillbaka så fort jag kan, du måste vakna, du är det bästa som hänt i mitt liv, jag älskar dig säger jag, kysser henne lätt på pannan, går mot dörren och slänger en sista blick åt hennes håll, sen går jag ut och möts av Harry och resten, nu finns det ingen återvändo längre, jag bryter ihop tottalt..
Mathildas perspektiv: Det kändes så konstigt att alla killarna och deras familjer skulle åka hem nu, det skulle kännas så tomt, och ännu tommare utan Linnea. Jag var djupt orolig över hur det skulle gå för henne, vad som skulle hända när hon vaknar, om hon vaknar. Jag skulle sakna att ha alla killarna där, speciellt Louis, jag har aldrig sätt någon behandlat min syster som Louis, han älskar verkligen henne, det ser man på honom på långa vägar, nu var dem borta och jag var ensam kvar. Allt var så sjukt egentligen, det hade börjat med att jag var ett galet fan och Linnea och jag gick på Ellen Degeneress show, Linnea vann en tävling och skulle göra en intervju backstage, där hon såg Louis, jag blev så galen och Louis försökte lugna ner mig, det blev för mycket för mig så jag svimmade av, sen följde Louis med Linnea till sjukhuset och på så sätt lärde dem känna varandra, jag mindes ingenting från min lilla urfreakning, jag fick ju minnesförlust och jag hade ännu inte fått tillbaka minnet helt, vilket jag inte skulle få häller, innan var jag ett stort fan av One Direction, efter min olycka blev vi bara vanliga poolers, jag visste inte ens vilka dem var. Så bestämde sig Louis och Linnea för att träffas, utan att någon annan en 1D killarna visste om det, så gick dem och bowlade och blev kidnappade, rymde där ifrån, men Niall blev sjukten, alla blev hjältar efter att ha räddat hans liv och sen woups så möter Linnea på kidnapparna igen och blir skjuten i magen, varför skulle det hända min fina syster? Jag kunde inte hålla tårarna inne, för ungefär 3 veckor sedan var det jag som låg på sjukhuset efter ett litet stressanfall, sen var det Nialls tur och nu Linneas, livet är bra orättvist.
Louis perspektiv: Jag drog ner huvan så långt jag kunde och tog på mig ett par glasögon, att bli fångad på 1000 papparazzibilder var inget jag hade lust med just nu, allt kändes så fel, att åka hem brukar kännas rätt, men hem var inte hem längre, USA var mitt nya hem, eller hem hade varit hemma också om Linnea var med mig, hem hade kunnat vara i Japan eller i Cypern, vad som helst var hem när man var med Linnea. Respektlöst nog bombarderade papparazzierna på som tusan ändå, undrar om man kan se att jag gråter? Det hade varit så himla mycket artiklar i tidningarna om oss nu, massa dystra, jobbiga nyheter om mig, om Niall och om Linnea, Directionvärlden var väldigt mörk just nu, förresten så var vi inte One Direction utan Niall, då var vi bara Harry, Liam, Louis och Zayn, och jag var inte Louis Tomlinson utan Linnea, då var jag istället ingen, för hon var och är mitt allt. Vi tränger oss fram igenom flygplatsen och tillslut sitter vi på planet påväg hem. Egentligen skulle vi snart börja med våran Europaturné, men vi hade redan ställt in de närmaste, kommande showerna för att ta ledigt, pågrund av det hade vi förlorat tusentals följare på twitter och fått sjukt mycket hat, man kan ju undra hur folk tänker egentligen, har dem något hjärta över huvudtaget? Fast mitt i all denna gegga hade vi också fått sjukt mycket stöd ifrån alla riktiga directioners och jag hade fått väldigt mycket creed. Jag lutar mig tillbaka i flygplansstolen och känner hur ögonen börjar flaxa, jag hade inte kunnat sova riktigt på över två dygn, nu kunde jag inte låta bli att låta ögonen sjunka ihop och låta allt bli svart.
Harrys perspektiv:
Det hade varit tre väldigt annorlunda, händelserika veckor i USA, det skulle bli riktigt skönt att få ta ledigt och åka hem efter allt dethär, det var ju inte såhär det var tänkt att det skulle bli. Jag tyckte väldigt synd om Louis dock, det kändes så konstigt att se honom sådär, men jag kunde ändå inte låta bli att le när jag tänkte på att jag skulle få träffa Gerogia igen, ändå var det något som skrämde mig, något som kändes fel, jag hade någon konstig känsla i magen, jag vet inte varför eller hur det kommer sig, men det var något som sa emot allting som hade med att åka hem att göra. Dock var det långt tid kvar tills vi skulle landa, vi hade en lång flygtur framför oss, jag bestämde mig för att ta upp iphonen och tweeta: ''On my way home right now, and thanks for all support again'' skriver jag och skickar iväg, sen dröjer det inte länge förrän jag somnar jag också.
Louis perspektiv: Jag känner att det ringer i jackfickan så jag tar upp mobilen och svarar, det står Mathilda på displayen så jag trycker ivrigt på den gröna svaraknappen.
''Hallå, det är Louis'' Svarar jag.
''Louis...'' börjar hon, jag hör att hon snyftar..Vad skulle hon nu säga?
''Har det hänt nåt?'' Frågar jag oroligt och känner svetten som börjar rinna på pannan. Jag hör att hon börjar gråta ännu mer.
''Mathilda, berätta!''
''Linnea, hon e, hon e..Hon stannar upp en liten stund, hon får inte säga det jag tror hon tänker säga, då är mitt liv över.
''MATHILDA!''
''Jag satt inne hos henne, så började dendär maskinen pipa, sen blev allt tyst, det kom massor av läkare in och hon, hon lämnade oss, för cirka 10 minuter sedan avled hon.''
Jag visste inte vad jag skulle säga, eller vad jag skulle göra, jag blev sittandes livrädd med telefonen i handen, det kunde inte vara så, hon kunde inte vara död, det måste vara något fel! Jag kunde inte ta in Mathildas ord, för det gick bara inte, tjejen som gav mig liv hade dött?
''Louiiiiiiis'' skriker Mathilda i luren.
''NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!'' jag slänger på luren, och kastar mobilen i golvet, alla andra som sovit vaknar upp och kollar frågande mot mig, allt känns som en stor, jävla mardröm.
Jag flyger upp, kallsvettig och gråtandes ur flygplansstolen och märker att dem fortfarande sover, men dem hade vaknat nyss ju? Den ända som var vaken var Zayn, han kollade frågande mot mig..
-Mår du bra Louis, vad hände? Frågar han nyfiket.
-Linnea, döööd..stammar jag fram.
-Nej isåfall hade hennes syster ringt och berättat det på en gång, säger Zayn lugnt.
-Men hon gjorde ju det? säger jag.
-Du, jag har varit vaken hela flygturen medan ni har sovit och jag kan konstatera att Mathilda inte har ringt, det var nog bara en mardröm, med tanke på att du bokstavligt talat flög upp ur flygplansstolen när du vaknade också, säger Zayn.
Jag andas ut och inser att det bara var en stor mardröm - tack gode gud för det!
3 dagar senare:
Det hade varit väldigt kaous vi flygplatsen när vi hade åkt hem, och det hade varit väldigt långtråkigt att ta ledigt också, jag hade inte gjort någonting sen jag kommit hem, bara suttit och stirrat in i en vägg och oroat mig över Linnea. Hon hade fortfarande inte vaknat, och läkarna kunde inte berätta något nytt, och jag kände mig dum som inte var där med henne. Mitt inne i mitt väggtittande och tänkande knackar det på rumsdörren.
-Kom in, säger jag lite tyst, in kommer mamma med en bricka, hon sätter sig på min sängkant.
-Jag har gjort lite frukost till dig, jag vet att du mår dåligt och inte har någon matlust, men du måste faktiskt äta, säger hon moderligt. Jag tar en liten tugga av mackan och slurplar lite te.
-Louis, vad som en händer, så sätt inte skulden på dig själv, det är inte ditt fel, du är en bra kille, du har gjort så mycket fint för denna tjej, som jag vet att du älskar, jag är stolt över dig min son, jag lovar dig att det kommer ordna sig på ett eller annat sätt, säger hon. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville så gärna vara 8 år igen, då kärlek var en puss på munnen och mamma löste alla sina problem, att slippa ta ansvar och bara vara.
-Tack mamma, klämmer jag fram. Hon ruffsar mig i håret som hon gjorde när jag var liten och kramar om mig lite.
-Ät upp din frukost nu bara, och visst skulle du träffa killarna idag igen? Säger hon innan hon lämnar rummet.
Jag kollar på klockan, redan halv 1 och jag skulle träffa dem vid 4, det skulle bli skönt att få träffa alla igen och Niall hade jag inte sett på evigheter. Tills dess satt jag och läste på internet om olika komauppvaknaden, påföljder och om hjärnskador, det var riktigt hemskt..
Harrys perspektiv:
Jag hade umgåtts med Georgia de två senaste dagarna och jag hade haft riktigt kul, vi kunde inte riktigt slita oss ifrån varandra, hon var en speciell tjej och jag fick allt starkare och starkare känslor för henne ju mer vi umgicks, från början var vi bara kompisar och jag vet inte vad vi skulle kalla oss själva för nu. Vi satt och åt lunch på en restaurang nära havet som jag hade bokat, för oss själva, vi åt ryggbiff med bakad potatis och kollade ut över havet, och snackade, hon var väldigt lätt att snacka med. Vi log mot varandra.
-Kolla den där stenen som är vid stranden där ser ut som ett ufo, säger hon efter en liten stunds tystnad, jag kunde inte låta bli att skratta, det hade varit så tyst och helt plötsligt börjar hon babbla på om ufon.
-Vadåå? Frågar hon förvånat.
-Tror du på ufon? Frågar jag i brist på något annat.
-Jag första gången jag såg dig, trodde jag du var ett, säger hon och ler.
-Då måste vi vara samma, för man brukar ju känna igen sina egna, ellerhur? Säger jag.
-Jo, så om du vill lämna världen och åka till mars eller något så hänkar jag på, säger hon.
-Det får du gärna göra, ska vi säga kl 4 ikväll? Frågar jag med ett blink med ena ögat.
-Låter fint det, säger hon och ler.
-Fast iochförsig så ska jag träffa killarna då, men vi kan göra det någon annan gång, säger jag med ett flin.
-Varför ska du vara så söt Harry? Frågar Georgia.
-Som jag sa, så är vi från samma planet, svarar jag då. Vi ler mot varandra och nu kunde jag inte hålla mig längre, jag lutar mig över bordet och kommer närmare och närmare Georgias läppar, sen möts vi i en perfekt kyss, för en stund släpptes alla problem från mina axlar och allt blir så underbart, jag älskar livet!
jag tkr oxå de e synd
jag vet att det inte är någon bild på Harry i designen och det är lite konstigt, jag tkr oxå det,
men jag är helt okunnig när det gäller designer och sånt så jag själv kan inte ändra på det,
men jag ska försöka hitta någon som kan göra en ny fresh header så snart som möjligt där alla
killarna ska vara med med!
och tacktacktack för allt fint ni skriver, hade inga tidsinställda tills idag men ska börja med nästa så
fort detta inlägg har publicerats ! :D
that what makes you beutiful kapitel 24
Jag spenderar tiden på sjukhuset nästa och nästa dag också, nu var det morgn och imorgon kväll skulle jag åka, jag kände mig så sjukt dum, jag kan ju inte åka ifrån henne när hon behöver mig som mest, jag vill vara där när hon vaknar, för hon ska vakna, jag har bestämt det.
Harrys perspektiv:
ett litet, ganska kort typ eller? mellankapitel osåå, kunde tyvärr inte skriva igår :( nästa kommer imorgon!
Harrys perspektiv:
-Du Louis, vi måste verkligen åka hem och packa nu, vå åker och gör det så snabbt som möjligt, sen kan vi åka tillbaka hit innan vi måste till flygplatsen, säger jag med hopp om att inte göra honom för ledsen.
-Jag kan inte, jag kan inte åka hem, säger Louis ledsamt.
-Louis ingen av oss tycker dethär är kul, men vi måste, och Paul har redan ringt borde mig,Zayn och Liam typ hundra gånger och tjatat på att vi måste till hotellet, säger jag bestämt.
-Men du fattar inte, klart du vill hem så du kan träffa Georgia, jag kan inte åka ifrån Linnea när hon ligger såhär, tänk så vaknar hon upp så är jag på andra sidan jordklotet, jag måste vara den sämsta pojkvännen någonsin isåfall, men du fattar inte hur mycket jag en försöker förklara, jag älskar henne så inihelvete mycket men hon betyder väll inte piss för dig ändå, hon är väll bara en helt vanlig tjej för dig, säger han surt, jag blir lite irriterad.
-Dude, klart jag vet att du älskar henne sjukt mycket och att det är väldigt jobbigt, och nej, du är ingen dålig pojkvän, du har gjort så mycket för henne, det är inte ditt fel att du måste åka, och om Linnea var en vanlig tjej jag inte brydde mig om skulle jag aldrig sagt till kidnapparna att dem skulle ta mig istället för henne! Säger jag upprört, jag ångrar genast vad jag nyss sagt, visserligen var det sant, men jag visste att Louis aldrig sa något för att vara taskig, han var bara så sjukt ledsen just nu, och att jag står och skäller på honom gör ju inte saken bättre.
-Förlåt.. säger han
-Säg inte förlåt, men vi måste gå en liten stund, vi kan skynda oss och packa, säger jag. Louis nickar och vi ger varandra en broderlig kram, jag hade saknat Larry Stylinson!
Louis perspektiv: Vi skyndade oss till hotellet, utanför möttes vi av några fans, men det var inte så galet, tack och lov, vi tog några bilder och jag försökte klämma fram ett litet fakeleende, men fansen peppade mig och fick mig att må lite bättre, 1D fans är verkligen bäst, ja dem sanna 1D fansen också, inte dem som slutat följat mig på twitter bara för att jag avgått flera konserter och för att jag älskar min flickvän, men dem sanna, peppande fansen som stöttade en genom vått och torrt. Vi skyndade att packa i allting, mamma som bodde i ett annat rum på hotellet kom och hjälpte mig då packning aldrig har varit min specialite, vårat hotellrum såg lika kaous ut som alla hotellrum vi tagit in på brukar göra, fullt med saker, men ändå så tomt, allt var tomt när inte Niall är här, då är vi inte One Direction längre, allt är tomt utan Linnea, läskigt tomt.
-Är du klar? Frågar mamma efter en liten stund.
-A, tack för hjälpen, jag åker till sjukhuset en sista gång, säger jag, det sista lite tystare, jag ville inte, jag ville verkligen inte lämna henne.
-Sen när vi ska åka Louis, så måste vi verkligen åka direkt, det får inte dröja för då missar vi planet säger hon och jag nickar. Så typiskt..
Det kändes väldigt konstigt att både Liams, Zayns, Harrys och mina föräldrar skulle åka i samma plan hem som oss, vi är vana att åka ensamma, men det kändes ennu konstigare att jag skulle åka bort, lång bort från tjejen jag älskar mest av allt.
-Här ska jag av, säger jag till taxischauffören efter en taxifärd till sjukhuset, Harry och dem andra skulle också komma lite senare, sen skulle det bli väldigt bråttom, jag hade inget emot att få vara själv med Linnea ett tag, även om hon inte ens var vaken. Jag följer gången med de vita sjukhusväggarna, jag var läskigt van med allting nu, visste precis hur det skulle vara utantill, jag är påväg att gå fram till hennes läkare då jag möts av en tjej med rosafärgat hår, Linneas syster självklart, jag ställer mig lite åt sidan och försöker höra vad dem säger, men jag inser attd et är ganska lönlöst så jag travar istället fram till dem.
-Hej Louis, säger Mathilda och läkaren och jag hejar tillbaks.
-Något nytt eller? Vad står ni och pratar om? Frågar jag lite nyfiket.
-Berättade bara för Mathilda hur läget var, att det inte har hänt något nytt tyvärr, säger läkaren, jag kan inte låta bli att sucka.
-Du eftersom du säger att, du vet, att det kan ta väldigt lång tid, men att det också kan vara när som helst, men alltså om det tar väldigt lång tid, vad innebär det då liksom när man vaknar upp? Tar jag mod till mig och frågar, rädd för att höra svaret.
-Det är lite olika detdär, men är det semiperment eller permanent koma som man också kan kalla det, som kan vara i flera, flera månader så krävs mycket rehabilitering, eftersom kroppen förtvinar hjärnan vanligen är svårt skadad, man kan ha förlorat någon förmåga, säger hon sammanbitet, jag biter mig i läppen, det lät så hemskt, tänk om hon tappar sin talförmåga eller inte kan röra sig? Det skulle vara så konstigt, men jag skulle älska henne över allt annat ändå.
-Får jag gå in och besöka henne nu, jag måste få göra det!? Säger jag.
-Mathilda var inne nyss, egentligen är det inte läge för det men okejdå, säger hon vänligt och jag går raka vägen mot Linneas rum med Mathilda i släp tåg efter mig, hon stannar utanför dock.
Jag sätter mig på hennes sängkant och bara kollar på henne i hopp om att få se hennes vackra ögon, jag väntar och väntar, men självklart är dem förhoppningarna ingen idé över huvudtaget. Niall hade klarat sig bra trots allt, Linnea hade fått överleva, men att hon skulle öppna sina ögon precis innan jag skulle åka iväg var lika troligt som att en elefant skulle komma inskuttandes med ett par solglasögon på sig och ett par rosa foppatofflor, sådan tur hade man bara inte, ändå kunde jag inte låta bli att vänta och att hoppas.
-Du, Louis, säger Mathilda som har kommit in i rummet, jag vänder mig om..
-Mm, säger jag med gråten i halsen.
-Harry och dem andra är här nu... säger hon svagt.
-Jag vill inte åka..
-Jag vet det Louis, men du kan åka hem med gott samvete, efterallt du gjort för henne, du har varit helt...ja jag vet inte denhär veckan, jag lovar att hon hade varit världens lyckligaste tjej om hon visste om det, världens lyckligaste tjej är hon väll hela tiden, då hon har dig, och jag lovar att ringa varenda dag och upplysa dig om henne, säger Mathilda..
Wouw, vad fick hon luft ifrån?
-Tack Mathlilda, kan du lova mig att alltid finnas för henne och vara där när hon vaknar, om hon vaknar...eftersom inte jag kan det, klämmer jag fram.
-Ja såklart, jag hälsar henne när hon vaknar, säg inte om hon vaknar, säg när hon vaknar, för det kommer hon göra, säger Mathilda och jag nickar, jag ville tro på det hon sa. Läkaren kommer in i rummet.
-Jag tror ni måste gå nu, säger hon och kollar mot dörren - tiden var inne. Jag tar tag i Linneas hand en sista gång.
-Jag kommer tillbaka så fort jag kan, du måste vakna, du är det bästa som hänt i mitt liv, jag älskar dig säger jag, kysser henne lätt på pannan, går mot dörren och slänger en sista blick åt hennes håll, sen går jag ut och möts av Harry och resten, nu finnss det ingen återvändo längre, jag bryter ihop tottalt..
ett litet, ganska kort typ eller? mellankapitel osåå, kunde tyvärr inte skriva igår :( nästa kommer imorgon!
