that what makes you beutiful kapitel 23
Jag satt nu utanför sjukhuset och bara väntade, väntade och väntade med dem andra, allas familjer hade också kommit, allt var precis som när det var Niall som låg där inne, läskigt likt. Jag har aldrig varit så orolig, ledsen och rädd förut, varför skulle dethär hända för? VARFÖR? Tiden gick, vi fick filtar omlindade om oss och vi fick gå och prata med polis, psykolog och doktorer hit och dit, för att sedan återgå till att bara sitta och vänta. Efter flera timmar av väntar kommer doktorn ut, vad skulle hon säga?
Eftersom allt var så läskigt lik, kunde väll slutet vara lik också, att allt blev bra? Tänker jag för mig själv innan doktorn som för övrigt tillochmed var samma doktor som sist öppnar sin mun.
Eftersom allt var så läskigt lik, kunde väll slutet vara lik också, att allt blev bra? Tänker jag för mig själv innan doktorn som för övrigt tillochmed var samma doktor som sist öppnar sin mun.
-Operationen gick inte riktigt helt som planerat, börjar hon säga och jag känner hur min värld rasar i tusen bitar.
-Men nej, förlåt jag menar inte så, hon är inte död, men läget är tyvärr väldigt, väldigt dåligt, vi måste göra ett till speciellt ingrepp så kanske hon kan överleva, men hon kommer få ligga i komma länge isåfall skulle jag tippa, men hon saknar väldigt mycket blod, och för att göra detta ingrepp behöver vi donerat blod, så det är väldigt stressigt nu, men..
-Jag donerar blod, säger jag.
-Hon är min dotter, vi har samma blod, jag donerar, jag gör vad som helst, säger hennes mamma oroligt.
-Vi behöver nog er båda, men donerat blod är tyvärr bara en liten grej i ingreppet, nästa operation är en väldigt allvarlig operation, som kan gå lite hur som helst, börjar hon, sen börjar hon berätta om den, det låter så hemskt allvarligt vilket det ju också är, men det är hennes ända hopp.Jag och hennes mamma springer bort till ett ställe och donerar blod, jag skulle kunna ge henne mitt liv, dethär var det minsta jag kunde göra. Dem tar på massa konstiga saker på min och Linneas mammas arm och tar sprutor, och blodet kommer sedan i en påse, det känns riktigt konstigt, och att se sitt egna blod i en påse är inte något man får se varje dag, efter att vi donerat blod så blir det åter en lång väntan..
Harrys perspektiv 3 dagar senare: Jag hade fått gå och snacka med massor av psykologer tillsammans med de andra, Louis var på sjukhuset hela tiden och jag var där för det mesta också, även fast vi hade blivit tillsagda att gå hem och sova, det gjorde ont att se alla såhär ledsna, händelsen hade spridit sig över världen också och RT på twitter var ''PrayforLinnea'' och ''prayfor1D'' vi hade fått ställa in intervjuer och konserten vi skulle ha, för vi visste att ingen av oss skulle prestera bra på scen efter allt som hänt, vi fick inte det häller, det värsta av allt var att se Louis så ledsen, han som alltid är så glad annars, att Niall var hemma gjorde ju inte saken bättre häller, vi ringer varandra ganska ofta och rapporterar om det är något nytt som hänt, alla är så ledsna. Den andra allvarliga operationen hade tydligen fungerat bra men Linnea var fortfarande helt medvetslös, hon låg i koma och vägrade att vakna upp, vi hade fått besöka henne och det riktigt hemskt att se henne ligga där, ingen visste hur länge hon skulle ligga där, ingen kunde konstatera hur lång tid, ingen kunde häller konstatera om hon någonsin skulle vakna upp igen, kanske att dendär hjärtmaskinen skulle börja pipa och Linneas liv här på jorden var över - för alltid. Jag hade också kunnat vara död, det var så nära, jag kunde fortfarande nästan känna pistolen mot min hals, lukten av döden, det var riktigt hemskt, vi alla mådde rent ut sagt riktigt dåligt.
Louis perspektiv: Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag blev helt galen på att bara sitta och vänta, men jag orkade inte göra något annat häller, jag orkade knappt prata, allt jag ville var att allt skulle bli bra igen. Jag hade bestämt för mig själv att hon skulle vakna, kanske inte idag, kanske inte imorgon, kanske inte på en månad, men hon skulle vakna och jag ville så gärna vara där med henne då, jag satt bredvid hennes säng, jag tog försiktigt tag i hennes hand, hennes mjuka, fina, lena hand, jag älskar hennes hand, jag älskar hela henne, det var bar hon, jag och Mr hjärtmaskin inne i rummet, MR slangarar var där också, att se massor av slangar i hennes kropp kändes så sjukt konstigt, allting var så sjukt konstigt, hur har allt gått till egentligen? Det går inte riktigt att smälta det, det kommer det nog aldrig gå att göra. Jag pussar hennes hand, mjukt och försiktigt.
-Snälla vakna, förlåt för allt dethär, jag älskar dig, säger jag och börjar gråta igen, jag trodde inte jag kunde ha så mycket tårar inom mig, det tar aldrig slut. Tiden bara gick och gick och vi var nu inne på den sista veckan här i USA, Linnea ligger fortfarande i koma, vi hade inte uppträtt på en enda konsert, eller gått på en ända intervju, allt var så dystert, tanken på att jag snart skulle åka fick mig att mä ännu sämre, jag är ju liksom helt omedveten om vad som kommer hända.. Vi hade bestämt oss för att framföra ett framträdande iallafall, det sista av dem alla, vi kunde inte svika alla fans som väntat på dethär, det var ikväll och det var också första gången jag lämnade sjukhuset, det kändes fel och jag ville det egentligen inte, men jag skulle sjunga FÖR henne, även om hon inte ens var där, killarna hade övertygat mig om att Linnea skulle velat det vilket fick mig att gå med på det tillslut. Det kändes ändå riktigt skönt att komma bort från de vita sjukhusväggarna och inta scenen, där man hör hemma, att komma bort från allt och bara sjunga, under repetitionen kände jag mig för första gången på väldigt länge lite glad igen, eller gladare iallafall, innan själva showen ringer jag och snackar med Niall.
''Hej det är Niall''
''Hey bro, Louis du snackar med nu'' svarar jag
''Hej Louis, hur är det egentligen?'' frågar han ledsamt.
''Ja lika som det har varit dem andra dagarna typ, förutom att jag är lite gladare nu när jag ska sjunga, men jag är riktigt orolig alltså, hur är det själv?''
''Jo det är väll helt ok,föurtom allt som hänt då, saknar er och Lindsey bara, klart jag har lite ont oså men det får jag lära mig leva med''
''Vi saknar dig också brorsan, har du snackat med någon psykolog på sistone då?
''Ja igår, men alltså tycker inte det funkar så bra, snackar häldre med någon av er liksom''
''Ja, samma här, men du jag måste tyvärr sluta nu, men vi hörs''
''Ah, det gör vi Louis, glöm inte att allt kommer ordna sig''
jag suckar lite.
''jag hoppas det''
''you get that one thing'' jag ansträngde mig till 100 % för att få det att låta bra, men det var svårt att sjunga låtar som fick en att tänka så mycket på en person, jag var ganska okoncentrerar, och dem glada låtarna kändes bara fel att sjunga. Vi börjar närma oss slutet av showen och jag börjar förbereda mig lite för mitt specialnummer, jag hade fixat en grej, jag skulle sjunga en låt alldeles själv, inför denna fullsatta arena, till Linnea fast hon inte ens var där.När vi sjungit klart ''Up all night'' är det dags. Liam, Zayn och Harry går ut från scenen och kvar står jag.
-Hej allihopa, för det första vill jag bara säga förlåt för att jag är ganska okoncentrerar och har varit ganska osocial på sista tiden, för det andra vill jag tacka för all support, ja, ni vet ju vad som har hänt, först Niall och nu dethär. säger jag.
-Jag antar att det är många här i publiken som är kära, galet kära, kanske i oss? Fortsätter jag och får massor av skrik som svar.
-Det är såhär att en kille kan kolla på 10 brudar, eller flera tusen som jag gör just nu när jag står här på scen, kan strula med 9, smsa med 8, skratta med 7, springa efter 6, snacka i telefon med 5, bli van med 3, nu behöver det ju inte vara just det numret på siffor men ni fattar grejen, men det jag vill komma fram till är trots allt det så kan han bara älska en, visst jag älskar såklart er mina fans, men jag tror ni vet vilken som är tjejen som äger mitt hjärta. Jag hör hur alla nawh:ar.
-Jag tror ni flesta vet vad som har hänt, hon ligger ju i koma just nu, därför tänkte jag sjunga en sång tillägnat åt henne som jag tror ni alla känner igen, låten skrevs när hans fru låg i koma, så jag tyckte den passade, så nu ska jag sjunga ''what are words''. Säger jag tillslut, alla börjar skrika och introt börjar spelas.
Jag - Louis Tomlinson, skulle sjunga en ballad!
Lyssna medan nedanståenda läs
''anywere you are I am nere'' börjar jag, sen sjunger jag vidare.
Jag tänker på Linnea varenda sekund och massor av minnen ploppar upp,
jag kan inte hålla tårarna tillbaka trots att jag står på scen, jag känner mig
skyldig till att göra världens bästa prestation nu, då jag sjunger direkt från
hjärtat, jag tar i ännu mer än vad jag gjorde på den förra konserten när
refrängen kommer.
''What are Words if you really don't mean them, when you say them?''
''What are words if they're only for good times then they don't,
when it's love, yeah you say them out loud, those words, they never go
away, even when we're gone.'' Jag bryter nästan ihop tottalt uppe på
scenen så jag sätter mig ner och fortsätter sjunga.
''And I know an angel was sent just for me, And I know I'm meant to
be where I am, and I'm gonna be by your side I would never leave
when she needs me most'' när jag sjunger det känner jag att jag
bara vill sitta där bredvid hennes sjukhussäng just nu, jag måste det!
Jag sjunger färdigt hela låten och får ett galet jubel efteråt.
''Tack allihopa,klarar inte av att fortsätta med denhär konserten tyvärr,
måste tillbaka till sjukhuset'' säger jag och springer ut från scenen, jag berättar
snabbt att jag verkligen måste åka och det blir endast Liam, Zayn och Harry kvar,
jag skyndar mig det snabbaste jag kan ut och in i en taxi och åker raka vägen till
sjukhuset, som om att hon hade vaknat, fast hon inte ens har gjort det, men jag
måste vara där nu, jag skyndar mig in och får gå in i hennes rum, jag sätter mig
bredvid hennes säng och pussar lätt hennes panna, sen sätter jag mig och tar tag
i hennes hand.
-Jag ska aldrig lämna dig, Linnea, snälla, lämna inte mig, säger jag trots att hon inte hör.
Jag fattar inte hur demdär jävlarna kunde göra sådär mot världens finaste tjej...
Efter en liten stund kommer Zayn, Liam och Harry in.
-Louis, du var helt...jag vet inte, går inte att sätta ord för det, det märks verkligen att du älskar
henne, fansen vart som helt galna, säger Liam.
-Mm okej, svarar jag, jag brydde mig inte. Sen suckar jag lite.
-Louis, du är stark, du är en bra kille, glöm inte det, säger Harry.
-Ah, skitbra, vore det inte för mig hade hon inte legat här nu, svarar jag lite irriterat.
-Det är inte ditt fel Louis, sluta säg så, säger Zayn.
-Förlåt för att jag är så ööh typ sur, men...
-Säg inte förlåt! Säger alla utom jag då.
-Tack för att ni stöttar killar, men ni var väll inte färdiga en, vad gör ni här? Frågar jag.
-När du gick så vägrade Harry var med och vi tyckte bara det var onödigt, vi är inte One Direction längre
om ena halvan är borta, så vi avbröt, vi ville åka och stötta dig ju! Svarar Liam, jag kan inte låta bli att le lite,
jag har verkligen världens bästa vänner.
-Tack hörrni, men vi är back on track snart igen, hela högen! säger jag då och alla nickar, sen stannar jag på sjukhuset hela natten, killarna är med hela tiden också, vi stöttar varandra. Vi går ner till cafeet också, vi köper en bulle även fast jag inte riktigt kan äta, har ingen lust helt enkelt. Jag kollar mot platsen vid fönstret där någon gammal tant sitter, det var där vi satt, första gången vi fikade tillsammans och andra gången när vår första kyss uppkom, det fick mig bara att tänka på allt ännu mer. Jag spenderar tiden på sjukhuset nästa och nästa dag också, nu var det morgn och imorgon kväll skulle jag åka, jag kände mig så sjukt dum, jag kan ju inte åka ifrån henne när hon behöver mig som mest, jag vill vara där när hon vaknar, för hon ska vakna, jag har bestämt det.
that what makes you beutiful kapitel 22
Eftersom jag gillar att gå kliver jag av ungefär 1 km ifrån huset, vilket jag inte skulle ha gjort.
-DÄR ÄR HON! Skriker några främmande röster, och innan jag vet ordet av så springer dem emot mig, vad skulle nu hända?
Inom hundradelen av en sekund kommer jag på, att jag har hört dessa röster förut, det var den äckliga mörka rösten och den andra välbekanta, jag grips av panik och springer bort så fort jag kan, med kidnapparna efter mig, polisen hade inte hittat dem, varför kunde dem inte sköta sitt jobb för en gångs skull? Jag är livrädd, dem kommer närmare och närmare, jag får upp bilder i huvudet från kidnappningen och från våldtäkten, jag svänger av och in i skogen, fullt koncentrerar på att inte ramla.
-STANNA! Skriker demdär två välbekanta rösterna, demdär äckliga typerna, som jag hatade mest av allt. För andra gången i mitt liv springer jag för livet, jag tänker inte, jag bara springer och springer, tillslut hör jag ett skott avlossas, jag springer fortare, tack gud jag hade inte blivit skjuten! Ännu ett skott avlossas, så jag får ännu mer panik, försöker få upp mobilen ur fickan, skulle jag hinna trycka på ringknappen för att ringa den överste på listan? Jag chansar, springer och tappar kontrollen, jag tänker inte på vart jag sätter fötterna, jag känner hur en rot tar i mot mina fötter, och hur jag sedan faller pladask ner på marken, någon svarar ''hallå...HÅLLA ÄR DU DÄR?'' i luren, sen avlossas ett skott, ''hjälp mig'' svarar jag svagt, sen känner jag hur smärtan går igenom kroppen och allting blir helt plötsligt svart.
Louis perspektiv:
-Hallå? Svarar jag, jag får inget svar tillbaka.
-HALLÅ, ÄR DU DÄR? Säger jag efter en liten stund.
Fortfarande inget svar, men jag hör en smäll, jag kände igen detdär ljudet, det lät precis som när Niall blev skjuten.
-Hjälp mig, säger Linnea svagt, sen blir allting tyst.
-LINNEA, VART ÄR DU, LINNEEEEEEAAAAA? Jag grips av panik.
-Vad är det Louis? Frågar Harry oroligt.
-Det är Linnea, det lät som hon blev skjuten, och hon skrek ''hjälp mig'' vad ska vi göra? säger jag stressat.
-Va, neeeeeej, vi måste göra något! Säger Liam.
-Det är klart vi måste, me jag vet inte var hon är, men ring polisen! Skriker jag.
-Vet du var hon är någonstans? Frågar Harry.
-Nej hur fan ska jag veta det? Men hon sa ju att hon skulle hem! Jag tar upp iphonen och ringer hem till henne.
Linneas pappars perspektiv: Jag tar upp telefonen och svarar.
''Hej''
''Det är Louis, Linnea ringde mig nyss, hon sa typ inget, sen hörde jag något som lät som ett skott och ett svagt rop på hjälp, skulle inte hon hem?? Säger han oroligt. NEEEEEY INTE NU, INTE IGEN, VARFÖR SKULLE DET HÄNDA MIN DOTTER?
-Jaa, fan också, hon skickade ett sms att hon var påväg hem, ring polisen, vi måste göra något!
-Jaa vi håller på, vad ska vi göra, vet du inte om hon skulle göra något annat? Frågar Louis oroligt, men jag har inget svar..
-Vänta, jag såg när hon satt sig i taxin, registreringsnumret på bilen, man kan väll kolla upp det typ? Frågar Louis oroligt och stressat. Jag tar genast fram min dator, Louis berättar registreringsnumret på bilen och jag knappar in det, då dyker det upp någon taxifirma och telefonnummer till firman.
-Vad är numret då, jag ringer direkt, har kvar luren, säger Louis och jag berättar stressat telefonnumret.
Louis perspektiv: Jag knappar in numret på Harrys mobil och stampar otåligt med fötterna tills dem svarar..
När dem svarar berättar jag stressat vad som hänt och vilket registreringsnummer taxin hade. Hon kollar upp något. ¨
''Snälla skynda dig, det är bråttom!'' Säger jag stressat.
''Det är Justin Cowell'' som kör med den bilen idag, jag kopplar dig till honom. Efter några signaler svarar han.
''DETHÄR ÄR VIKTIGT jag vet att min tjej åkte i din taxi idag, lång blondt hår, blåa ögon, för bara några minuter sen, det stämmer ellerhur?
-Ja, det stämmer, svarar han.
-Vart gick hon av, SVARA BARA DET ÄR RIKTIGT VIKTIGT OCH JAG HINNER INTE FÖRKLARA!
Han förklarar snabbt, som tur är vet jag var det är någonstans, ungefär 1 km ifrån hennes hus, varför skulle hon gå av där? När jag pratat klart tar jag snabbt tillbaka min telefon och snackar med Linneas pappa igen.
-Hon klev av vid detdär gula konstiga huset du vet, 1 km ifrån typ, polisen måste dit! Sen i all stress trycker jag bort samtalet. Zayn snackar med polisen. Han berättar vad hon gått av någon stans.
-Polisen säger att dem är där om någon minut bara, säger Zayn lugnande.
-Vi måste dit! Skriker jag, alla följer med mig ut och vi hoppar in i närmsta taxi, berättar adress och åker iväg, när vi kommit dit är det redan fullt med poliser där.
-Hittat något? Frågar vi oroligt.
-Vi söker förfullt och anstränger oss i det yttersta, hon kan vara var som helst, säger en polis, jag kan inte hålla tårarna inne längre, allt var så hemskt.
-Det hoppas jag verkligen ni gör, kan hon ha sprungit in i skogen? Frågar jag gråtandes.
-Ja, vi har poliser som letar i skogen.
-FINNS DET NÅGOT JAG KAN GÖRA? JAG MÅSTE HJÄLPA TILL OCH LETA!
-Nej, det är alldeles för farligt, om hon nu skulle ha blivit skjuten så hände ju detta för en väldigt liten stund sen och järningsmännen är antagligen kvar, det är för ditt eget bästa.
-OCH, VAD GÖR DET OM DEM SKJUTER MIG SÅ LÄNGE DEM INTE SKJUTER HENNE? HON HAR REDAN TYÅ RÄDDAT MIG OCH MINA KOMPISAR NÄR VI BLEV KIDNAPPADE, SÅ SJUKT MYCKET HAR HON GJORT, SKA JAG BARA STÅ OCH TITTA PÅ NÄR DET HÄNDER HENNE NÅGOT DÅ? Skriker jag argt, polisen ser mest förvånad ut. Jag känner mig så oerhört dum, varför skulle allt hända henne? Hon hade redan blivit kidnappen och våldtagen, räckte inte det? Och nu skulle detta hända också, varför hade jag inte följt med henne hem för? Vore det inte för mig hade inget av dethär hänt, jag är inte bra för Linnea, tänker jag, Liam lägger stöttande sin hand på min rygg.
-Det kommer bli bra Louis, dem gör sitt bästa för att hitta henne, det kommer dem göra! Säger han.
-Även om dem hittar henne kanske det är för sent, hon kanske är D-D-D-Dööööd, hackar jag och allting blir tyst.
-Säg inte så Louis, det gick ju bra för Niall, det kommer det göra för Linnea också, säger Zayn lugnande.
-Och hur kan du vara så säker på det Zayn? Det är väll snarare tvärtom, tur har man bara en gång, han hade fan kunnat vara död nu också! Säger jag upprört.
-Zayn, Louis, Niall, jag känner igen namnen, vänta.. är ni dem där One Direction, som var med på tv för ni hade blivit kid..börjar polisen.
-MEN JA DET ÄR VI, OCH HON ÄR TJEJEN SOM BLEV UTSATT, VÅLDTAGEN OCH SOM FICK OSS DÄRIFRÅN, OCH NU KAN INTE JAG GÖRA NÅGOT, HUR TROR DU DET KÄNNS? GÅ SNÄLLA OCH GÖR DITT JOBB! Skriker jag, jag kunde inte låta bli.. Jag springer lite längre bort och dem andra springer efter, jag går lite längre bort och går in i skogen där.
-Men Louis, låt poliserna göra sitt jobb istället, säger Harry.
-Jag låter dem göra sitt jobb så länge jag får hjälpa till och leta, ni kan stanna, suckar jag och går in, dem följer efter.
-Inga av poliserna är just här, men dem sa att hon kan vara var som helst, så vi sprider ut oss, säger jag, sen splittrar vi på oss, även om vi är på ungefär samma ställen. Jag springer runt som en idiot men kan inte hitta någonting, inga spår eller något, jag hoppas för Guds skull att poliserna har hittat något. Jag bryr mig inte ett dugg om att jag är mörkrädd, eller att det kanske smyger omkring ett par järninsmän här inne i skogen, allt jag har i tankarna är bara Linnea. Jag lyser med mobilen efter någonting, men jag kan inte se något, eller vänta, vad är det där vita som ligger där? Jag böjer mig ner och plockar bort ett litet löv, jag ser en glimt av en vit iphone, LINNEAS IPHONE! Hon har varit här! Jag har ju ingen aning om det finns något bevismaterial eller något sånt på den så jag väljer att låta den ligga kvar och att inte röra den, istället ska jag ringa polisen med min mobil för att berätta vad jag har hittat, precis när jag ska knappa in siffrorna lyser jag med den lite åt sidan och möts av en röd, ganska stor blodfläck, jag sväljer hårt och knappar in numret, berättar vad jag har hittat och sett och försöker förklara var någonstans jag befinner mig. Sen ringer jag snabbt upp Zayn och Liam för att berätta också, dem berättar även att dem inte har hittat något, när jag ringer Harry får jag inget svar, trots att vi lovat att vi skulle svara direkt, tänk om det har hänt något? Det fick inte vara så också!
Harrys perspektiv:
-Letar du efter någon? Hör jag en mörk, välbekant röst säga bakom mig, jag grips av panik, vad ska jag göra? Jag vänder mig om långsamt och försiktigt och möts av en maskerad man, bara en, och han har ingen Linnea bredvid sig.
-Vad har ni gjort med henne? Frågar jag. Han närmare och närmare mig, jag backar långsamt bakåt.
-Samma sak som vi kommer göra med dig, om vi inte får slutföra våran uppgift, det gick ju inte så bra förra gången, ni flydde ju, vilka fegisar va? Och berättade allt för polisen, säger han hotfullt, man kan höra på han att han ler sådär onskefullt bakom rånarluvan.
-Och varför ska ni behöva skada Linnea för det? Frågar jag osäkert, han kollar iskallt mot mig.
-Hon ville ju inte göra som vi sa, vi tänkte bara snacka med henne lite, få henne att förstå hur sjukt värdelösa ni är, som utsätter henne för dethär, få henne att tvinga er slutföra det vi gick in i att göra från början, men den lilla jäveln var lika feg som den gången ni flydde senast, hon sprang ifrån oss, då blev vi ju tvungen att skjuta henne, gör du lika dant och springer iväg nu, händer samma sak för dig, säger kidnapparen, jag bara står där, livrädd och vet inte vad jag ska säga. Jag kände att mobilen vibrerade i fickan, men jag kunde inte svara.
-Är hon d-d-dööd? Frågar jag skrajt. Kidnapparen börjar bara skratta.
-Kanske, kanske inte, säger han ondskefullt.
-Om hon lever, låt henne leva, gå på mig istället, säger jag.
-Spela inte hjälte nu, du vet nog vad jag vill att du ska göra...
Louis perspektiv: Det hade nu samlats massor av poliser där jag var, det kom flera som började genomsöka skogen, nu var jag inte bara orolig för Linnea, utan för Harry också, jag hade berättat för poliserna om Harry också, Zayn och Liam var med mig på blodlatsen nu, men Harry var helt borta. Polisen som vi tidgare snackat med kom fram till mig.
-Louis, jag förstår att det är svårt, men jag kan säga att du har bidragit med något stort, dethär kan rädda hennes liv om hon fortfarande...och sätta dit järningsmannen, säger hon stöttande. ''Om hon fortfarande'' hade hon sagt, och sen avslutat, tänk om det är så att hon är död? Jag kollar upp mot himlen, en helikopter flyger där uppe och letar efter dem båda och järningsmännen. Tänk om Linnea och Harry också är där uppe, där uppe i himlen? Det FÅR inte vara så!
Harrys perspektiv: Vad han en ville och sa att jag skulle göra så kunde jag inte, allt var försent, kidnapparen höll pistolen mot min hals och ledde mig någonstans längre in i skogen. Döden vad händer efter döden? Är mitt liv över nu? Kommer man till himlen efter döden? Jag kollar upp mot himlen, jag kanske aldrig får se ljuset igen, precis när jag kollar upp så ser jag det - EN HELIKOPTER! Måtte dem se mig nu! Kidnapparen trycker ner mig på marken, bakom ett träd för att ducka.
-Helvetes jävlar, säger kidnapparen.
''Käre Gode gud, om du finns nu, snälla hjälp mig, eller framför allt, hjälp Linnea, hon är en helt vanlig oskyldig tjej, låt henne leva, låt henne inte vara död och låt inte henne dö, sen får du gärna hjälpa mig, gör så att helikoptrerna ser mig, om du hjälper mig med dethär så lovar jag dig att jag ska bli en trogen kristen, jag ska ta in dig i mitt liv Gud'' ber jag tyst för mig själv. Helikoptrerna åker lite längre bort, FÖR I HELVETE! Vi börjar gå lite innåt i skogen igen, där möts jag av den andre, han har en spade med sig och håller på att gräva ett stort hål i marken, som i vilken film som hälst, jag tittar lite mot höger, där ligger hon, Louis allt, helt blodig och utslagen, men är hon död? Det ser ut så, eller jag vet inte hur man ser ut när man är död? Men med tanke på allt blod på kroppen är hon antagligen det, allt är så hemskt, jag bryter ihop tottalt.
-Det är helikoptrar i närheten, säger den ena kidnapparen till den andra.
-HAR NI DÖDAT HENNE? HON HAR FÖR FAN INTE GJORT ER NÅGONTING! Skriker jag.
-Ta det lugnt, säger den ene hotsamt och ondskefullt, dem tittar på varandra och ger varandra en blick som jag antar betyder något i sitl med ''vi måste skynda oss, gräv fortare''blick, i den stunden tittar jag på Linnea, det är ingen kul syn, magen är full av blod och det har även kommit blod i håret och lite på kinden.
-Lägg ner alla vappen, ta händerna bakom ryggen och gå ner på knä! Hör jag någon säga långt bort i fjärran, jag kollar upp mot himlen, en helikopter, en polis helikopter TACK GODE GUD! Kidnapparna gör som dem blir tillsagda till min förvåning, jag var nästan säker på att dem skulle försöka fly.
Louis perspektiv 1 timme senare: Tack gode gud, dem hade hittat dem! När jag fick reda på det vart jag helt galet lättad, kidnapparna hade gripits och Harry var okej, men att åka ambulans för andra gången efter en skjutning var riktigt hemskt, jag hade sett Linnea, och jag hade fått reda på att hon levde, men att det var bråttom - riktigt bråttom att göra en operation, få bort kulan från hennes mage. Jag satt nu utanför sjukhuset och bara väntade, väntade och väntade med dem andra, allas familjer hade också kommit, allt var precis som när det var Niall som låg där inne, läskigt likt. Jag har aldrig varit så orolig, ledsen och rädd förut, varför skulle dethär hända för? VARFÖR? Tiden gick, vi fick filtar omlindade om oss och vi fick gå och prata med polis, psykolog och doktorer hit och dit, för att sedan återgå till att bara sitta och vänta. Efter flera timmar av väntar kommer doktorn ut, vad skulle hon säga?
that what makes you beutiful kapitel 21
- Ja men då tycker jag att vi börjar..
Sen är vi i full gång, det känns riktigt bra när vi är färdiga - nu var det bara att ladda om inför första riktiga showen!! HI I AM LOUIS TOMLINSON AND I'M GONNA ROCK TONIGHT!
Efter repetitionen gick jag in backstage och tog lite vatten, sen satt jag mig i soffan med dem andra och drog ner Linnea i mitt knä.
-Ni kommer vara grymmast allihopa, säger Linnea och ler mot oss.
-Och du kommer rocka som publik, säger Harry och alla börjar skratta lite smått.
Jag börjar känna mig lite nervös, det blev fullare och fullare i arenan och allting närmade sig, jag bet mig själv i läppen.
-HAHAHAA LOUIS DU BET DIG I LÄPPEN! Säger Harry samtidigt som han asgarvar med dem andra förutom Linnea.
-Eh och vad var det roliga med det? Frågar jag förvirrat.
-Alltså, om du inte har tänkt på det så brukar din flickvän bita sig själv i läppen väldigt ofta när hon är med dig, det måste ju betyda att ni är ämnade för varandra, läppitarparet var det ja! Säger han.
-HA HA säger jag ironiskt som fortfarande inte fattar att det kunde vara så kul. Linnea verkar inte skratta så mycket hon häller, hon ser mest förvirrad ut..
-Brukar jag? Frågar hon.
-Jaa, det har alla lagt märke till, flinar Liam mot henne.
-Förutom Louis tror jag, för han ser väldigt förvånad ut, säger Zayn, jag börjar rodna lite, det var ju faktiskt sant, lite pinsamt är det ju när dem läggar märke till saker som har med min tjej att göra, så har jag inte ens tänkt på det själv.
-Men vi måste ut nu, vi ska stå på scen om några minuter, och du Linnea måste nog inta din vip-plats nu! Säger jag och ger Linnea en kram, sen går jag iväg med killarna så ställer vi oss vid dörren som öppnar sig för den stora scenen, en minut kvar.
- Är du nervös? Frågar Harry några sekunder innan vi ska gå in.
-Ehm ja, lite. svarar jag osäkert.
-Det kommer bli bra, du ska ju bara göra det du är bäst på, vi kommer rocka! Säger Harry, mer hinner vi inte säga förrän vi springer in på scenen och möts av tusentals fans, samtidigt som introt till ''it's everything about you'' börjar spelas. Först sjunger Liam, sen Harry, sen kommer refrängen, jag sjunger inte så mycket på refrängen för jag vill spara rösten till Nialls vers som stod på tur och direkt efter det stycket skulle ju min solo in där också.
''It's everything about you'' sjunger dem, nu var det min tur, jag är Niall Horan, jag hinner ta ett snabbt andetag innan jag börjar sjunga. ''Yes I like the way you smile with your eyes other guys see you but don't relize that it's my, my loving, Theres something about your laugh that makes me want to have to, There's nothing funny so we laugh at n-n-nothing'' jag hör skriken ifrån alla tjejer i publiken, samtidigt som jag kollar på Linnea när jag sjunger, nu var det dags för min vanliga vers i denhär sången ''Every minute's like our last so let's just take it real slow, forget about the clock that's tick-tick-ticking'' sjunger jag sen andas jag ut lite, nu var det Harrys tur. Jag hade klarat det och det hade gått bra, jag var riktigt nöjd över just denna låten då det faktiskt lät väldigt bra! Refrängen är ju alltid enklare att sjunga, eftersom alla sjunger, så nu var det bara den kvar. ''It's everything about you'' avslutade vi alla, sen stod vi där till publikens jubel. Vi skulle snacka lite innan vi körde nästa låt.
- Heeeeej USA! Skriker vi och alla skriker tillbaka.
-Jo, det är ju tyvärr så att Niall har fått åka hem trots han vilja, men ja, ni vet ju att det har hänt lite saker, vi tänkte bara hälsa från han att han älskar er och att han kommer tillbaka, men just nu får vi göra det bästa av situationen, Louis har tagit på sig lite mer solon, vad tycker ni? Säger Harry och alla tjejer börjar skrika, efter det fortsätter showen som vanligt. Plötsligt är vi framme vid ''One thing'' när mitt solo börjar närma sig får jag panik, FAN OCKSÅ, hur går det nu igen, snälla någon, jag kan ju dethär, tänker jag, 3.2.1 ''Now I'm climbing the walls'' börjar jag, på något konstigt vis kom det aoutomatiskt i sista stunden, tack gode gud! ''But you don't notice at all, that I'm going out of my mind, all day and all night'' sen kommer mitt vanliga ''Something gotta get loud, cause I'm dying just to know your name, and I need you here with me now, cause you got that one thing'' sjunger jag och när jag sjunger ''cause you'' pekar jag på Linnea, hon ler glatt tillbaka, vilket får mig att bli ännu mer peppad på att sjunga, så i refrängen tar jag i ifrån tårna och upp i huvudet ''So get out, get out, get out of my head, and fall into my arms instead, I don't, I don't, dont know what it is, but I need that one thing, cause you've got that one thing'' sjunger jag om och om igen och så kommer klappningen emellan, jag får en ganska förvånad blick utav många. Sen sjunger vi ''Up all night'' och några låtar, sen kommer vi fram till ''More than this'' Nu ska jag verkligen sjunga från hjärtat, tänker jag när Liam börjar sjunga ''Im broken, do you hear me'' börjar Liam sjunga, det är svårt att inte bli berörd när han sjunger, hans sångröst ska vi inte tala om.
Sen kommer Harry in och sen är det min tur, åter igen två solos direkt efter varann.
''If i'm louder, would you se me? Would you lay down, in my arms and rescue me? Cause we are, the same, you saved me when you leave it's gone again'' Jag går bort från dem andra och ställer mig längst ut vid scenen, för att komma så nära Linnea som möjligt, jag sträcker ut min hand och sjunger sedan vidare ''And when I see you on the street, in his arms, I get a week, my body fails I'm on my knees, prayin!'' Jag är lite i min egna värd, men ändå någonstans långt borta, hör jag hur alla awh:ar sen fortsätter, sen fortsätter jag med dem andra på refrängen, jag tar i som aldrig förr. ''When he open his arms and hold you close tonight, it's just want feel right, cause I can't love you more than this, yeah, when he lays you down, I might just die inside, it just don't feel right, cause i can't love you more than this, yeeah''
Killarna när dem uppträder (Louis påväg till Linnea ;) )
Linneas perspektiv: Jag kan inte hålla tårarna borta, Louis Tomlinson är min pojkvän, han är världens finaste och han sjunger sagolikt, allt är så fint. Jag ska aldrig öppna mina armar för någon annan, jag ska alltid vara med Louis, personen som betyder mest av allt på hela jorden, tänker jag medan jag ler mot honom, när ''More than this'' är färdig går han tillbaka mot dem andra och endast ''what makes you beutiful'' återstår, Louis hade verkligen klarat sin uppgift gallant, vers efter vers lät helt awesome och nu hade han inga egna solon kvar.
''Everyone else but you'' sjunger Harry sen kommer alla in i refrängen. Man blir så sjukt glad av den låten, man kan inte stå still, killarna hoppar runt som några tokar på scenen och alla i publiken, inklusive jag sjunger med, man kan inte fatta hur mycket deras musik berör, förrän man själv har hört dem live, allt är för bra för att vara sant. Jag måste vara världens lyckligaste tjej, tänker jag och ignorerar alla avundsjuka blickar jag får på mig av alla fans efter de sett Louis sjunga för mig, jag sket i dem fullständigt och gjorde som alla andra - sjöng med!
''BABY YOU LIGHT UP MY WORLD LIKE NOBODY ELSE, THE WAY THAT YOU FLIPPED YOUR HAIR GETS ME OVERWHELMED'' ''YOY DON'T KNOW YOU BEUTIFUL, OH, OH, OH, THAT WHAT MAKES YOU BEUTIFUL'' sen var det slut, killarna tackar sina fans och springer in backstage, jag kollar mot alla fans som börjar dra sig emot utgången, stackars dem, nu gick dem ut från något som kan ha varit det bästa i deras liv, själv ska man gå in och möta upp killarna, det var ganska sjukt egentligen, att jag var så otroligt lyckligt lottad som hade fått lära känna dem.
Harrys perspektiv:
- SÅ JÄVLA GRYM DU VAR LOUIS! Nästan skriker jag och slår mig ner på soffan med dem andra, i vanlig ordning gör vi självklart en ''give me five''
-Inte bara jag, vi var grymma alltså! Säger Louis och alla håller med.
-Men seriöst Louis, gud vad du tog i i refrängen, vilken jävla power alltså! Säger Zayn förvånat och vi alla börjar skratta.
-Men du kanske tänkte på en viss person när du sjöng? Säger jag.
-Aaa, precis så, svarar Louis.
-Det var ju asgulligt, säger en tjejröst och vi alla möts av Linneas blick, hon och Louis kollar på varandra, man kunde verkligen se i deras ögon hur sjukt kära dem är i varandra, jag var riktigt glad för deras skull. Dem går fram och kramar om och kysser varandra.
-SÅ sjukt grym du är Louis, du gjorde det verkligen, och när du sjöng till mig, alltså det var så fint, jag lovar dig att jag aldrig ska svika dig, jag tänker aldrig någonsin lämna dig, jag kommer aldrig öppna mina armar för någon annan, jag älskar dig så sjukt mycket, du är det bästa som någonsin har hänt mig i hela mitt liv, du är mitt allt, säger Linnea till Louis, dem är så sjukt gulliga tillsammans, det gick inte att låta bli att bli rörd.
-Jag tänker aldrig svika dig häller, jag vill ha dig vid mig hela tiden, och du är det bästa som har hänt i mitt liv också, jag trodde jag hade allt, men sen kom du Linnea, och nu är det du som är mitt allt, jag älskar dig. Säger Louis och kysser Linnea igen. WOUW, inte visste jag att Louis kunde säga så sjukt fina saker, han är jämt den skojiga som ska hålla på och skämta om allt, detdär var så otroligt fint sakt, deras starka band mellan varandra fick mig att tänka på Georgia, jag saknade verkligen henne.
Liams perspektiv: Jag blev så oerhört rörd av det Louis och Linnea nyss sagt till varandra, dem var så otroligt gulliga tillsammans, dem fick mig att tänka på Danielle, dem fick mig också att bli lite avundsjuka, så perfekt förhållande som dem två har skulle jag och Danielle aldrig kunna få, tyvärr, vi var annorlunda, men jag älskade henne över allt annat ändå, jag kommer på mig själv med att jag måste ringa henne lite senare, jag saknar verkligen henne, men mest av allt fick dem mig att bli rörd, jag fick tillochmed lite tårar i ögonen, Louis vänder sig om mot mig.
-Liam, varför gråter du? Frågar han förvånat.
-Ni två, är så sjukt, så sjukt gulliga, jag vet inte, det bara blev så, svarar jag.
-Visst är vi? Säger Linnea och tar tag i Louis hand, sen sätter dem sig i soffan bredvid oss.
Efter en liten stund kommer våra manegement ut, Harry hade flera gånger klagat på dem för att Louis och Niall inte fick så mycket solos, jag hoppas verkligen att dem hade ändrat sig nu, efter Louis grymma framträdande.
-Wouw Louis, inte visste jag att du kunde vara så... börjar de.
-Mycket saker ni inte vet om mig, svarar Louis med ett leende på läpparna.
-Du var asbra, det är verkligen bevisat nu, i nästa singel kommer du få mer solos, definitivt!
-Det är ju det jag har sagt hela tiden, säger Harry då.
-Du har alltid haft rätt Harry, i nästa singel så tycker jag alla ska få sjunga lika mycket, verkligen grymt jobbat Lou!
Louis perspektiv: Jag kunde inte låta bli att le, allt var så perfekt, jag satt här med mina bästa vänner och med tjejen som betydde mest i hela världen, och fick beröm slängt på mig.
-Lounea är väldigt söta, säger Paul som kommit in i rummet.
-Lounea? Säger jag frågande efter som jag inte riktigt kopplar vad han menar.
-Ja, alla snackar om Louis och Linnea, Lounea alltså, säger han med ett flin. Jag börjar skratta lite, det lät ganska kul. Jag hade nästan glömt bort att vi faktiskt gått ut med vårat förhållande i en intervju också och att den intervjuen kommit upp under dagen, hoppas för guds skull att hon inte får så mycket hat bara.
-Men grymt jobbat killar, i övermorgon är nästa konsert och imorgon ska ni på lite intervjuer, nu får ni vila er så länge, säger Paul nöjt.
-TACKAR! Säger vi.
-Förresten Paul, har du hört något från Niall? Frågar Zayn.
-Ja, han är på planet nu, men det tar ju en stund att åka..
Vi sitter där en stund och bara snackar eftersom vi inte orkar resa på oss, klockan börjar bli ganska mycket.
-Alltså jag måste nog hem nu, säger Linnea.
-Ah, men du, vill du gå ut och äta med mig imorgon kväll? Frågar jag innan hon går iväg.
-Visst, vi hörs då, säger hon, sen ger vi varandra en puss och sen går hon iväg.
Liam, Harry, Zayn och jag gör oss också i ordning och börjar dra oss mot hotellet, vi var väldigt trötta allihop.
Linneas perspektiv: Jag skickar iväg ett sms till pappa för att tala om att jag nu var påväg hem, jag lutar huvudet mot sätet i taxin och tar på musik i högtalarna, inte One Direction denna gång dock, utan lite Jessie J musik.
-Var det här du skulle av eller? Frågar taxischauffören, jag nickar och betalar med pengarna jag fått utav Louis, sen kliver jag av. Eftersom jag gillar att gå kliver jag av ungefär 1 km ifrån huset, vilket jag inte skulle ha gjort.
-DÄR ÄR HON! Skriker några främmande röster, och innan jag vet ordet av så springer dem emot mig, vad skulle nu hända?
ojojoj, undrar vad som kommer hända :o
ojojoj, undrar vad som kommer hända :o
that what makes you beutiful kapitel 20
- tyvärr Niall, vi har redan bokat biljetter och vi kan inte beställa om, du får dra till hotellet och packa sen åker du hem ikväll. Orden cirkulerade runt i mitt huvud, jag ville inte, jag ville verkligen inte men jag visste att det inte var någon idé att protestera. Jag slår min knytnäve hårt mot en vägg, fan också!
ett litet kapitel nu då, stackars Niall asså - och hur tror ni det kommer bli nu när inte Niall är med, hur kommer det gå för Louis? that's the big questrian ;)
- Vi ska hit igen, senare i sommar väll Paul? Frågar jag när jag har samlat på mig lite.
-Kanske, men det kommer ju bli mycket Europa för dem andra iallafall, jag vet inte hur länge du ska vara ledig. Svarar han och kollar ledsamt på mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag visste ingenting, förutom att jag skulle bli tvungen att säga hejdå till tjejen som betydde allra mest för mig och att vi sedan skulle befinna oss på två olika delar av jordklotet. Jag sätter mig i taxin och åker iväg till hotellet, med tårar i ögonen, dem andra skulle precis dra iväg.
-Men vad är det Niall? Frågar Liam bekymrat.
-Jag ska åka hem, jag får inte vara kvar, jag åker ikväll och jag kommer knappt hinna säga hejdå till Lindsey, svarar jag. Liam lägger broderligt handen på min axel.
-Det ordnar sig. Säger han.
-Jag vet inte, vi bor i helt olika värdsdelar, allt är så hopplöst.
-Men ni träffas igen, ni får väll hålla kontakten via dator sålänge? Föreslår Liam och jag nickar. Sen börjar jag packa i allt.
- Lycka till förresten, säger jag till alla innan dem går iväg.
-Tack, och du får ha det så bra du gosse! Säger Louis som svar.
-Har du tränat något på solona då, som du sa att du skulle göra? Frågar jag han.
-Eh asså, jag har varit för upptagen med annat, säger Louis med ett flin. Sen kramar jag om killarna och Linnea och säger hejdå. Så fort dem har gått ringer jag till Lindsey.
''Hej sötnos'' svarar hon.
''Hej sötare'' svarar jag lite olyckligt.
''Du låter ledsen''
''Ja, det har hänt en grej''
''Berätta för mig Niall''
Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar berätta.
''Jo det är såhär att jag, jag får inte stanna här längre, jag måste åka hem och jag åker om några timmar och jag kommer sakna dig så in i helvete mycket och jag måste verkligen få träffa dig en sista gång'' säger jag ledsamt.
''Vad synd, jag kommer sakna dig också, och det är klart vi ska träffas, jag vill spendera så mycket tid som möjligt med dig, jag är inte långt ifrån ditt hotell så jag kommer på en gång, om det är okej?''
''Ja, gör det''
''Men du...vad menar du med sista gång, vi ses väll igen, eller?'' Frågar hon oroligt.
''Jag skulle göra vad som hälst för att få se dig igen, men sista gången på ett tag då'' svarar jag.
''Vi klarar dethär Niall, vi får försöka hålla kontakten på något annat sätt, lova mig det?'' Jag ler lite för mig själv, det var inte svårt att lova, jag kunde nog gå med på vilka avtal som hälst när det var denhär tjejen som bad mig.
''Ja, vi försöker'' svarar jag.
''Bra, men vi pratar mer sen, när kunde du komma?''
''Jag kommer om max 5 minuter, vi ses då babe!'' Svarar hon sen la vi på..
Babe, hon hade kallat mig för babe, var jag hennes babe? Bra babe jag är isåfall - som sticker iväg direkt.
''Hej jag heter Niall, jag är Lindseys nyblivna babe och nu ska jag sticka hem till andra sidan jordklotet, jag lämnar Lindsey en lång stund trots att hon är värd den bästa killen på hela jordklotet'' tänkte jag för mig själv..
Jag kollar mig i spegeln och fixar till håret lite innan jag öppnar dörren som hon knackat på, man kunde se på henne att hon hade tårar i ögonen - och jag kände att jag hade det också. Vi stod och bara kollade på varandra i säkert flera minuter, utan att säga någonting, samtidigt som vi kramade om varandra hårt, jag ville aldrig släppa taget, jag ville ha henne vid mig för alltid, sen möts våra läppar i en perfekt kyss, våran andra kyss, lika bra som den första.
-Jag kommer sakna dig, så sjukt mycket, jag har aldrig träffat en tjej som du, säger jag och torkar bort en tår ifrån hennes kind.
-Och jag har aldrig träffat en kille som du häller, du är speciell Niall, och jag kommer sakna dig, men vi får försöka göra det bästa utav situationen, säger Lindsey, jag kramar om henne ännu hårdare.
-Vi får cama,och ringa varandra varje dag, och vi ska träffas igen, så snart som möjligt, säger jag och kysser henne igen, hon besvarar kyssen perfekt.
-Niall, du gråter, säger hon förvånat och ledsamt till mig, sen torkar hon nu torkar mina kinder istället.
-Det är svårt att inte göra det när du gör det, when you smile, I smile, when you cry, I cry, svarar jag.
-Du är så oerhört gullig, säger hon..
-Vi har en och en halv timme på oss, innan jag måste iväg till flygplatsen, vad ska vi göra tills dess? Frågar jag.
-Det spelar ingen roll, det ända som spelar roll är att jag får vara med dig, men vi kanske kan se på någon mysig film?
- Jag undrar vem det är som ör gullig egentligen, men det låter som en bra idé! Säger jag och klämmer fram ett litet smile, sen tar jag hennes hand och går mot tvn.
-Alltså vi har typ inga filmer.
-Kolla om det finns något på tvn då, säger hon och jag börjar genast bläddra igenom alla kanaler.
-Äh, finns inte så mycket nu, family guy på sexan! Säger jag.
-Det blir bra, jag hämtar popcorn, säger hon och flinar emot mig.
-Ååååååh så romantiskt, att sitta och titta på family guy och äta popcorn, skojar jag.
- I dont want red roses, yeeah! Svarar hon och går iväg, sen sitter vi där och kollar på två family guy avsnitt och käkar popcorn, hon lutar sig emot min bröstkorg, och jag har handen över hennes axel, tillslut är avsnitten över och vi låter nästa program som var Cops rulla på, fast ingen av oss kollar, vi ligger bara och kollar på varandra, och kysser varandra, igen och igen, det kändes som om jag hade kännt henne föralltid, tillslut så var tiden inne. Lindswey följer med mig till flygplatsen där vi möts av massor papparazzis, ingen av oss orkar bry oss och vi håller varandra i våra händer, tillslut var vi framme vid den delen av flygplatsen där man måste skiljas, där bara passagerare får vistas..
-Hejdå, världens finaste, säger jag olyckligt och hon lägger sitt pekfinger på min läpp.
-Schh, säg inte hejdå, säg vi ses igen, säger hon och kollar mig rätt in i ögonen.
-Vi ses igen, världens finaste, vi hör av oss så mycket vi kan, okej? Säger jag.
-Ja, vi ses igen Niall och vi hör av oss så mycket vi kan, göm inte att jag ääls, börjar hon, vad var det hon precis tänkte säga, att hon älskar mig? Eller vadå? Min hjärna kopplade ingenting.
-Vadå? Frågar jag nyfiket.
-Alltså det är väll inte riktigt klokt att säga det nu antar jag, men ja, jag älskar dig, jag känner det, säger hon..
-Ja det är ganska sjukt, men jag älskar dig också, svarar jag, sen kysser vi varandra - hennes läppar mot mina en sista gång på väldigt länge.
-Hejdå, vi ses, säger jag, sen vänder jag mig om och går in, nu fanns det ingen återvändo längre, nu skulle jag bort från Lindsey, jag kunde inte vända mig om för att se henne igen, det skulle vara allt för jobbigt.
-Du, de kommer bli bra, säger livvakten jag har med mig, jag nickar mot honom, jag ville tro hans ord.
Sen efter en stund klev jag på flyget och började min resa hem, en väldigt lång.
Louis perspektiv: Vi var nu framme vid turneplatsen och skulle ha våran repetition inför den riktiga showen, det kändes konstigt att inte ha en skojande Niall bredvid mig.
- Så Louis, känner du dig redo för alla nya bitar då? Frågar någon snubbe.
-Ehm, ja, det är väll bara att sjunga, svarar jag.
-Du har inte övat något ellerhur?
-Eh asså, jag har hört våra låtar typ 100 gånger så jag kan ju alla utantill, jag kan Harrys, Nialls, Liam, mina och Nialls verser, så det kan ju inte vara så svårt, säger jag oskyldigt och alla börjar garva.
- Ja men då tycker jag att vi börjar..
Sen är vi i full gång, det känns riktigt bra när vi är färdiga - nu var det bara att ladda om inför första riktiga showen!! HI I AM LOUIS TOMLINSON AND I'M GONNA ROCK TONIGHT!
ett litet kapitel nu då, stackars Niall asså - och hur tror ni det kommer bli nu när inte Niall är med, hur kommer det gå för Louis? that's the big questrian ;)
that's what makes you beutiful - kapitel 19
- Du..säger han samtidigt som han kysser mig på halsen.
-Mm, svarar jag njutandes..
-Vi börjar där vi slutade tidigare idag, eller?
-Mm..svarar jag igen, samtidigt som han kollar mig rätt in i ögonen, sen rullar han över så han ligger ovanpå mig.
Vi kravlar av oss våra kläder, och kysser varandra om och om igen, vi tappar inte ögonkontakten för en sekund, rätt som det är ligger vi där helt nakna, Louis tar på en kondom, dethär var första gången för mig, förutom våldtäkten då, jag kunde inte låta bli att tänka på den och hur hemskt det var, men jag försökte dölja min rädsla,
- Är du säker på att du vill? Frågar han.
-Mmm, svarar jag.
-För om du inte vill så..
-Tyst Lou, jag vill. Svarar jag bestämt, sen börjar han långsamt tränga in i mig för att sedan övergå till allt snabbare och snabbare. Jag börjar stöna lite, att det var massor av andra i huset kopplade inte min hjärna just nu, inte Louis häller. Det var helt annorlunda en vad jag hade tänkt mig, allt gick så lätt, det var så skönt, det var till och med fint, men de är bara för att det är med killen jag älskar mest av allt. Sen ligger vi där flåsande bredvid varandra.
- Så jävla skönt, säger jag som inte kan hejda mig, Louis ger mig ett stort flin.
-Mmm säger detsamma, du är bäst du, säger han och nu är dte min tur att flina.
-Jag älskar dig både i och utanför sängen, viskar jag.
-Detsamma, viskar han. Sen lutar jag huvudet mot hans bröstkorg och somnar, det sista jag känner innan jag somnar är hans lukt och det sista jag hör är hans andetag, det första jag känner när jag vaknar är hans lukt och det första jag hör är hans andetag. Jag kollar på klockan, 9:21, sen kollar jag på Louis, han är så söt när han sover, jag kan inte låta bli att le, jag kysser han mjukt på pannan innan jag går upp och klär på mig, jag tar upp min iphone som jag fått av Louis igår, så sött! Medan jag sms:ar knackar någon på rumsdörren.
- Vem är det? Frågar jag samtidigt som jag kommer på att Louis ligger där naken under täcket.
-Det är jag, Louis mamma, kan jag komma in och prata med Louis? Frågar hon.
-Ehm, vänta lite, säger jag genant och springer fram till sängen. Jag ruskar lite på honom så att han ska vakna.
-Vakna, din mamma står utanför dörren och väntar på att få komma in, och du ligger här naken, viskar jag, man han är helt okontaktbar. Jag får lite panik. Skriker jag högt kommer hans mamma komma in, men viskar jag så hör han inte. Jag börjar kittla honom.
-Slutaa, säger han äntligen.
-Louis, du måste klä på dig, din mamma står utanför och undrar säkert varför hon inte får komma in.
Han tar snabbt på sig kläderna och sen kommer hans mamma in i rummet.
- Svår att väcka eller? Frågar hon mig.
-Ehm, aa, svarar jag lite försiktigt sen går jag därifrån. Jag går till badrummet och tar på lite smink sen går jag ner till hotellfrukosten och sätter mig med dem andra.
- Vart är Louis? Frågar Harry med ett busigt flin när jag börjat äta på min ostsmörgås.
-Ehm, hans mamma kom så dem typ snackar om någonting, men han kommer nog snart, svarar jag. Harry och Liam byter blickar med varandra, sen börjar dem garva, jag fattar ingenting, vad är det som är så kul? I samma stund kommer Louis in och hämtar frukost, hans mamma har gått och han slår sig ner mellan mig och Lindsey.
-Vad ville din mamma? Frågar jag Louis.
-Ehm, inget speciellt. svarar han lite osäkert. Underhåller han något för mig? tänker jag.
-Men vad garvar ni åt killar? Frågar Louis med munnen full av smörgås.
-Vi har det bara väldigt kul, svarar Liam retsamt.
-Kanske inte fullt lika kul som ni hade inatt dock, tillägger Harry. Fan också, dem hade hört, dte var det som var så kul, i den stunden vill jag bara sjunka genom jorden, alla blickar vänds mot mig som sitter där med tomatröda kinder, Louis klappar mig på ryggen.
- Nä, så kul kan ni inte ha! Säger Louis och räddar situationen lite grann.
- Du behöver inte skämmas Linnea, det är naturligt, säger Harry för att retas och allt blir bara ännu pinsammare.
- Ni är bara avundsjuka, guys, säger Louis.
-Klart vi är! Instämmer Harry. Jag börjar själv garva tillslut när alla andra gör det, jag menar det är inte min familj som sitter här, det är ju bara Harry och dem liksom, inga att vara rädda för.
Lindseys perspektiv: Det är väldigt underhållande att sitta och äta frukost med killarna och Linnea, men jag tycker nästan lite synd om henne när Harry ska hålla på, men jag kan inte låta bli att skratta själv, även om jag befinner mig lite som i en annan värld, jag kan inte låta bli att tänka på igår kväll:
igårkväll: Det kändes konstigt att lägga sig vid Nialls sida för att sova, att sova i samma säng som honom, vi hade ju inte ens kysst varandra än, det var ju inte vi, allt kom i fel ordning kändes det som. Jag kunde inte lå bli att le mot honom, han var så söt när han låg där, allt jag ville var att kyssa honom, att det skulle vara vi på riktigt, jag kunde inte hålla mig längre nästan.
-Jag gillar dig, väldigt mycket, sade han och jag vaknade upp från mina tankar.
Vi kollar varandra rätt in i ögonen, varför skulle han vara så perfekt för?
-Jag gillar dig väldigt mycket också, svarade jag och sen gick allt så fort, våra läppar möttes i den mest perfekta kyssen någonsin. Var det vi på riktigt nu?
nutid: Niall lägger sin hand på mitt knä och jag lägger min över, och han ger mig sitt underbara leende.
- Du Lindsey, jag måste tyvärr dra nu, ska snacka med några nu eftersom jag inte får vara med på turnén, säger han och jag nickar.
-Jag måste också gå, men ring mig sen! Säger jag och vi reser på oss för att gå iväg.
Zayns perspektiv:
Jag följer Lindsey och Niall med blicken tills dem går ut.
- Dem ser ju nästan lika kära ut som er två, säger jag och pekar på Louis och Linnea.
-Men man har ju inte sett dem typ kyssas eller göra någonting, säger Liam.
-Jo, jag gick förbi deras rum igår och då såg jag att dem kysstes, säger Harry.
-Men åååååh, säger jag lite ledsamt.
-Vadå åååååååh? Frågar Louis och jag bara skakar på huvudet.
Egentligen var jag ju glad för Nialls skull men jag kunde inte låta bli att bli svartsjuk, inte bara på Niall utan alla andra, dem skulle aldrig fatta om jag ens försökte berätta hur jag kände. Liam har Danielle, Louis har Linnea, Niall har Lindsey och Harry har Georgia typ och jag är helt forever alone, världen är bra orättvist!
- Äsch inget.. svarar jag och alla kollar konstigt på mig.
Nialls perspektiv: Jag kunde inte låta bli att tänka på gårdagsnatten, hennes läppar mot mina var som handen i handsken.
- Hörde du det Niall? Säger en röst och jag skakar på huvudet, jag hade stått här och snackat i flera minuter med men jag har inte hört ett dugg om vad som har sagts.
-Ja, du vet ju att Louis tar dina stycken, men du måste vila och vi har därför beslutat för att du och din familj ska åka raka vägen hem ikväll..
HEM IKVÄLL - MEN DET GÅR JU INTE! Tänker jag.
- Men va??? NEJ jag stannar tills dem andra åker hem, så enkelt är det, 2 veckor är till och med för lite, jag vill stanna här för alltid! Skriker jag.
- Man kan ju undra vad som har tagit åt dig, du åker hem och det är för ditt eget bästa..
Dethär kan inte vara sant, tänker jag, allt som var så perfekt nu med Linsey, skulle jag åka ifrån henne?
-Men neej, SNÄLLA, låt mig stanna, allt är så bra nu. Svarar jag.
-Du kan inte säga att läget är bra när du har blivit skjuten, du åker hem, Niall..
-Men du fattar ju inte, det är en tjej, ja en tjej som har fått mig att må bra nu, allt är så bra med henne, jag vill inte åka ifrån henne, säger jag och kan inte hindra tårarna längre, jag brukar inte gråta, men Lindsey betydde så otroligt mycket för mig, jag brukar inte ha lätt för att träffa tjejer och bli kär, men Lindsey var jag kär i.
- tyvärr Niall, vi har redan bokat biljetter och vi kan inte beställa om, du får dra till hotellet och packa sen åker du hem ikväll. Orden cirkulerade runt i mitt huvud, jag ville inte, jag ville verkligen inte men jag visste att det inte var någon idé att protestera. Jag slår min knytnäve hårt mot en vägg, fan också!
nästa kommer im! kommentera gärna.. Stackars Niall! D:
that what makes you beutiful kapitel 18
- Fast å andra sidan är klockan ganska mycket, vi måste nog dra på detdär mötet nu, säger Zayn, Louis kollar olyckligt mot mig´och säger:
- Ja, jag måste gå, men vi ses, ellerhur?
- Ah, men gå du bara, du bryr dig om dendär jävla skiten mer än mig, dra och kom aldrig mer tillbaka! Skriker jag upprört.
Alla ser väldigt förvånade ut och jag börjar asgarva.
- Haha, jag skojade bara, klart vi ses! Säger jag och Louis blir lättad, trodde dem verkligen att jag var allvarlig?
Jag ställer mig dubbelvikt för jag börjar att skratta så mycket, dem andra ser väldigt uttråkade ut, vilket gör att det blir lite pinsamt, Louis ger mig en kyss och sen går dem iväg, jag drar mig hemmåt till pappa.
Louis perspektiv:
Vi sitter utanför ett rum och väntar till alla som ska vara med på mötet är på plats, vi sitter och tjurar för att någon är sen, vi vill ju bara få dethär överstökat så snabbt som möjligt. Efter en stund är alla på plats så vi går in i rummet och sätter oss tillrätta och börjar snacka. Jag är väldigt frånvarande då jag inte kan låta bli att tänka på Linnea, hon hade skrämmt livet ur mig idag tidigare, haha!
- Men okej, då bestämmer vi så, att ni fortsätter turnén utan Niall, han kommer då åka hem, säger mötesledaren och jag skakar på huvudet. Jag kollar på klockan, vi har suttit här en halvtimme nu och jag har varit helt frånvarande, undrar hur mycket jag har missat.
- Men hur blir det med alla Nialls solon då, vem ska sjunga dem? Frågar Harry.
Först blir det tyst en stund i rummet, sen vändar alla blickarna emot mig.
- Eh, vaa? Säger jag som inte fattar någonting.
-Du kan! Säger dem.
- Kan vadå? Frågar jag dumt.
-Du har inte så många solon, du får ta Niall, säger de och kollar allvarligt mot mig.
Jag visste inte vad jag skulle svara, skulle jag göra det? Är jag tillräckligt bra för det?
- Men det är ju kanon Lou, så får du lite mer solon! Säger Liam åt mig.
-Ehm, okej visst, men när är första uppträdandet? Frågar jag som inte har någon riktig koll, alla kollar konstigt mot mig och ger mig en ''ofta, du inte vet det blick''
-Men jag kan inte hålla reda på allt häller! Säger jag lite oskyldigt och alla börjar skratta.
-Det är redan imorgon, så öva ikväll Louis, säger mötesledaren.
-Alltså jag vet inte om det kommer bli särskilt bra men..
-Men jo, det kommer gå prima ballerina! Säger allihopa samtidigt konstigt nog och flinar mot mig.
Sen sitter vi ett tag och planerar inför morgondagen tills vi är färdiga.
-Ska vi hitta på något eller? Frågar Harry när vi satt oss i taxin påväg mot hotellet.
-Jag ska ringa Linnea, ska typ till henne, svarar jag lite halvt irriterat utan anledning.
-Du får inte dissa oss nu bara för det, hon kan väll komma till oss istället, så kan vi se på film eller något? Föreslår Zayn och jag nickar. Innan jag ringer Linnea går jag, Zayn, Harry och Liam ut för att köpa en mobil, våra blev ju stulna när vi blev kidnappade, och nu hade vi fått någon sponsorgrej dessutom.
- Men Niall ska väll också ha, eller? Frågar Harry när vi står i mobilaffären.
-Ja, men han är ju inte här, han skulle ju ta det lugnt men han är ju hos hon dendär Lindsey, men jag antar att det är en iphone han vill ha, svarar jag med ett flin. Jag väljer ut en vit iphone till mig själv och köper en till Linnea också, hoppas hon blir glad!
Harrys perspektiv:
Medan Louis ringer och snackar med Linnea så sitter vi och uppdaterar iphonerna, direkt när min är färdig så lägger jag till lite kontakter som jag kan numret på utantill, Georgias nummer är en av dem, samtidigt som jag knappar in det känner jag hur mycket jag saknar henne, vi hade träffats några gånger i smyg, och det var definitivt något på G emellan oss, men det var så längesen nu, så mycket har hänt sen dess och vi har inte pratat på evigheter, hon kanske har glömt bort mig? Tänker jag ledsamt samtidigt som jag börjar skriva ett sms till henne: ''Hej Georgia, det är Harry, det var längesen, men det har hänt så mycket grejs, blev ju kidnappade oså men det vet du säkert redan, dethär är iallafall mitt nya telefonnummer, hur är det med dig?'' Jag suddar säkert ut det tio gånger innan jag bestämmer mig för att skicka iväg det. I nästa stund står Linnea innanför dörren och min iphone ringer, det står Georgia på skärmen, jag vinkar in Linnea sen går jag iväg och svarar.
Georgia May Jagger
''Hej, det är Harry'' svarar jag mjukt.
''Det är verkligen du, blev tvungen att ringa och kolla, men jag kände ju igen din röst direkt'' säger Georgia glatt och jag kan inte låta bli att le, hon var precis som vanligt.
''Så, hur är det med dig?'' Frågar jag.
''Jo, med mig är det väll bra, förutom att jag har saknat att snacka med dig då, men hur är det själv efter allt dehär?''
''Nu är det ok, men jag vill inte snacka så mycket om det, det är mest bara jobbigt, jag har saknat att snacka med dig också..''
''Vi måste träffas snart igen!'' Säger hon och jag andas ut, hon ville ju träffas igen!
''Jo, tyvärr kommer jag inte hem förrän om två veckor'' suckar jag.
''Ah okej, men då kan vi väll träffas när du kommer hem då?''
''Ja absolut''
''Och så håller vi kontakten via telefon så länge'' tillägger hon.
''Ja, självklart sötis''
''Hur är det med dem andra killarna förresten?''
''Ja alltså Niall var ju dem som råkade mest illa ut, men nu mår han ju bra fast han måste ta det lugnt, fast han mår iallafall tillräckligt bra för att åka och träffa en tjej, som han är med just nu, så jag antar att han mår väldigt bra för stunden''
''Och vem är det då?''
''En skådespelare, Lindsey tror jag hon heter, hon dendär i Ned's declassifield du vet?''
''Självklart jag vet, Nickelodeon är min favoritkanal ju'' skojar hon och jag ler även fast hon inte kan se det.
''Zayn och Liam mår väll bra, Louis har gått och blivit riktigt kär, jag har aldrig sett han såhär alltså, dem är helt galna i varandra''
''Ooooh och vem är tjejen?''
''Tjejen som räddade oss'' svarar jag lite halvtyst.
''Aha, Linnea, men vad kul, hon verkar ju vara en riktigt bra tjej, hon verkar inte alls va så som dendär bitchiga Eleanor''
''Nej, hon är mycket bättre, men det blir mindre kul när dem ska åka ifrån varandra, svarar jag, det sista lite tystare.
''Synd, men jag måste avsluta nu, men vi hörs Harry!''
''Självklart gör vi det'' säger jag sen lägger vi på.
Jag skyndar mig ut till tvn där alla andra redan sitter uppradade, Liam har brett ut sig så mycket så Linnea blir tvungen att sitta i Louis knä, med flit såklart.
- Och vems knä ska jag få sitta på?
- Mitt såklart, vi är ju ett nyblivet par! Skojar Zayn.
-Men vad ska vi se på då? Frågar Liam och alla rycker på axlarna.
-Vi har ju inte så många att välja på, för vi har inte hyrt någon och vi har inte så många med oss, men vi har med oss dendär skräckisen ''Road kill'' den sägs vara väldigt bra, föreslår jag och alla håller med.
Linneas perspektiv:
Jag har alltid hatat skräckfilmer och kommer alltid att göra det, men denhär gången bestämde jag mig för att inte bry mig, bara för att jag visste att Louis var där, jag skriker till varenda småsak i filmen och håller om Louis hårdare och hårdare, tillslut blir jag så rädd att jag nästan håller på att börja gråta.
- Ska vi gå eller? Viskar Louis.
-Nä, vi sitter kvar! Säger jag bestämt och tar upp chipsskålen. Precis då händer en läskig grej i filmen så jag bokstavligt talat nästan flyger till och chipsskålen ramlar ner på golvet, alla chips sprids ut och skålen går i tusen bitar, alla börjar asgarva, förutom jag som sitter och skäms som fan.
- Du är väldigt söt när du rodnar, säger Louis och då börjar jag rodna ännu mer. I den stunden vill jag bara sjunka genom jorden, varfööör? Jag springer runt och letar efter en sopkvast men jag kan inte hitta någon, Louis och Harry springer också runt och letar tills vi ser att dörrhandtaget trycks ner, precis så som det gjort i skräckfilmen.
Tusen tankar flyger genom mitt huvud, tänk om det var kidnapparna!
Jag andas ut när jag ser att det är Niall som har anlänt, det verkar dem andra också göra för alla börjar att asgarva. Niall ser ut som ett levande frågetecken, något vi däremot inte kunde se var att han hade Lindsey med sig, vilket gjorde att allt blev lite pinsamt igen.
- Eh ja hej, dethär är Lindsey ni vet, Lindsey dethär är Harry, Louis, Linnea och borta i soffan sitter Liam och Zayn, säger Niall lite osäkert.
- Heeey, säger jag och hälsar.
Vi hade ju bara sett en glimt av henne på sjukhuset men vi hade liksom inte hunnit snacka eller något.
-Hej, jag har hört så mycket bra om dig, du är verkligen en hjälte Linnea, säger hon och flinar mot mig.
Wouuw, visste Lindswey Shaw vem jag var? Eller det kanske inte är så konstigt men tanken hade liksom inte slagit mig, jag hade ju sett henne i tv på nicelodeon, när jag var mindre älskade jag serien hon skådespelar i, så att stå i samma rum och snacka med henne kändes lite konstigt, och att hon visste vem jag var kändes ännu konstigare.
- Eh, tack antar jag, eller vad man säger, och jag måste säga att du är en grym skådespelare, när jag var liten älskade jag Ned's declassified, svarar jag, sen hälsar hon på alla andra. Allihopa står sedan och snackar en liten stund.
- Eh, jag vill inte verka sån, men varför i hela friden ligger det massor av chips på golvet? Frågar Lindsey efter en stund och mina kinder återgår till rödfärgat igen.
-Ja, vad har ni lyckats med nu då grabbar? Säger Zayn.
-Eey, det är faktiskt inte vi denhär gången, det är Linnea, hon blev så rädd under filmen så hon flög upp och tappade chipsskålen och nu hittar vi ingen sopborste! Säger Harry och förutom jag börjar återigen garva.
- Äsch, här är vi inte så fjolliga, vi kan käka chips från golvet, men ska vi fortsätta se på filmen eller? Säger Louis och tar tag i min hand, alla instämmer och vi tränger ihop oss i soffan igen, denhär gången breder Liam ut sig för Niall och Lindsey så dem bokstavligt talat sitter på varandra också. Jag andas ut när filmen är slut, sen ser jag att Harry tar upp ett sms ''Georgia'' står det på displayen.
- Georgia, vem är det då? Frågar jag lite retsamt, Harry fortsätter att kolla ner i telefonen.
-Ehm, ja, en tjej..svarar han lite försiktigt.
-Ja Harry, det hör jag på namnet, men vad är det för tjej?
-Georgia May Jagger, svarar han försiktigt igen.
-En tjej som Harry gillar väldigt mycket och dem har träffats några gånger, fyller Louis i, då ger Harry Louis en irriterad blick.
- På så vis, men hörrni, jag tror jag måste gå nu, pappa kommer döda mig annars, säger jag och reser mig upp.
-Ah jag måste nog också dra, säger Lindsey.
- Men neey Linnea, nu får du stanna! Säger Louis hoppfullt.
-Du också Lindsey, säger Niall och ler mot Lindsey.
-Ehm, och vart ska vi sova hade ni tänkt? Säger jag.
-Undrar detsamma, säger Lindsey.
-Ehm, jag kan sova på golvet Linnea, du kan ta min säng, säger Louis och Harry himlar med ögonen.
-Ehm, jo, du kan ta min säng Lindsey, säger Niall.
-Eller så har jag ett förslag, Lindsey sover i samma säng som Niall och Linnea sover i samma säng som Louis, suckar Harry.
- LÅTER SOM EN BRA IDÈ! Tjoar Niall och Louis.. Tack Harry för att du sa detta, tänker jag, sen går jag iväg för att göra mig i ordning, fast jag har typ inga grejer med mig.
- Jag har ju ingenting med mig, så har du någon tröja jag kan få sova i? Frågar jag Louis när jag tvättar av mig mitt smink.
-Annars så får du gärna sova naken för min del, säger han och jag skrattar till.
-Dröm vidare du! Svarar jag kaxigt.
-Men jag har ingen tandborste! Klagar jag.
-Det finns gott om tandborstar här, Nialls, Zayns, Liams, Harrys, min, bara att haffa någon!
-Vart är din? Frågar jag idiotiskt.
-Ja om du inte ser det så står jag och borstar med den just nu! När han är färdig ger han den till mig.
-Hade dött om du hade tagit någon annans, säger han med ett leende.
-Haha du är lite dum du, varför skulle jag göra det? Säger jag och tar på tandkräm, när jag har borstat ett tag tar jag upp tandkrämstuben igen och sprutar ut tandkräm på Louis näsa.
-Eeey, du ska få igen! Skriker han och naffsar åt sig tuben, sen tar han tandkräm på min hals, jag springer fort ut från badrummet.
- DU SKA HA MER LINNEA! Vi inleder någon slags tandkrämsfight och det slutar med att vi har tandkräm i hela ansiktet och att tandkrämen tar slut. Vi lägger oss ner på golvet och börjar asgarva.
-EEEY, vart är all tandkräm? Hör vi Harry fråga från toaletten, då börjar vi garva ännu mer.
-HÄR UTE! Skriker Louis. Harry kommer inspringandes.
-HAHA fyfan vad fult, ni ser ut som...ja jag vet inte, men blev ni tvugna att ta allt? Garvar Harry samtidigt som han droppar tandborsten på Louis panna för att få upp lite tandkräm, det ser väldigt roligt ut så jag börjar garva ännu mer. Sen kommer alla och tar tandkräm från våra kinder, det kittlas när borsten stramar mot huden och jag skämms ganska rejält, men det var barnsligt kul med vårat lilla krig så det var helt klart värt det! Vi tvättar av oss tandkrämen sen går vi och lägger oss, jag får låna en stor t-shirt av Louis att sova i. Ingen av oss är särskilts trötta, så vi börjar att kyssa varandra, att ha Louis i min närhet känns så rätt, han är så underbar, min definition av perfektion.
- Du..säger han samtidigt som han kysser mig på halsen.
-Mm, svarar jag njutandes..
-Vi börjar där vi slutade tidigare idag, eller?
-Mm..svarar jag igen, samtidigt som han kollar mig rätt in i ögonen, sen rullar han över så han ligger ovanpå mig.
så förlåt för sent kapitel, men det blir så ibl, nu är jag iaf hemma! asså har lite dålig idé på vad jag ska skriva om, hmm, hetta till där lite på slutet ;)
nästa kap kommer det nog bli lite från Nialls perspektiv oxå, missa inte de! ;D
that what makes you beutiful kapitel 17
Precis när vi ska gå ut från McD ger Linnea mig en orolig blick, jag kollar rakt fram, och möts av någon jag inte ville se, vad fan gör hon här, och vad fan ville hon?
Eleanor
Jag tittar ner i marken, jag vill verkligen inte möta hennes blick, men jag ser att hon kommer märmare mig och Linnea, jag kan nu urskilja kontrasterna till hennes ansikte. Eleanor Calder, den största bitchen av dem alla, med andra ord min exflickvän. Jag blir numera tvungen att möta hennes blick.
- Så, det är denhär tjejen alltså, som alla snackar om, säger hon och bitchblickar Linnea.
- Vad fan vill du? Skriker jag.
- Du kan dra nu, säger Harry till Eleanor.
- Hon är väldigt ful Louis, du skulle kunna få någon som är så mycket snyggare, säger hon och jag känner ilskan koka inom mig.
- Så fan eller, du kan va ful! Skriker jag till henne och puttar bort henne.
- Du är jävligt dålig på att ljuga, så många gånger som du har sagt att jag är vacker! Säger hon bitchigt.
- Du var, men din attityd gjorde dig ful, varför bry du dig för, du har ju iallafall en annan, säger jag så lugnt som möjligt.
- Hörredu Linnea eller vad fan du heter, du fattar väll att Louis inte gillar dig egentligen, han bara gillar det du gjorde, det kommer sluta med att han tröttnar på dig, och inte bryr sig om dig, så som det blev för mig och han, inte konstigt att man övergår till nån annan då häller, Louis är den sämsta killen man kan ha, säger Eleanor och jag ser ledsamheten i Linneas ansikte.
- Håll käften Eleanor, det var aldrig något på riktigt mellan oss, det är det med Linnea, kan du dra här ifrån din jävla bitch, jag vill aldrig se dig mer, jag älskar Linnea och ingen annan! Skriker jag, innan jag hinner tänka ger hon mig en bitchlap på kinden och sticker där ifrån, Linnea springer efter.
Linneas perspektiv:
''Jag älskar Linnea, ingen annan'' orden ekade i mitt huvud, han hade aldrig sagt att han älskade mig förut.
Eleanor går fram och ger Louis en hård bitchlap på kinden, hon försvinner ut och jag följer efter. Hon springer snabbt och jag springer efter, jag är snabbare en henne så jag tar tag i hennes arm.
- Varför gjorde du sådär för? Skriker jag till Eleanor.
-Han var värd det, han är en riktig idiot, han bryr sig inte om dig egentligen, säger Eleanor, när hon säger det sticker det till i hjärtat. Jag kollar bort, Louis och Harry och dem verkar ha sprungit till andra hållet.
-Men det var ju du som var otrogen mot honom förut, då är det väll ändå du som är idioten! Skriker jag, jag kunde inte hålla mig längre. Då börjar Eleanor gråta, riktigt brutalt, jag visste inte vad jag skulle göra, jag bara stod där.
-Förlåt, jag menade inte det jag sa om att du var ful, för det är du inte, , men allt annat är sant, jag var otrogen mot Louis för att han behandlade mig som skit, jag ville att han skulle få veta hur det kändes att bli behandlad illa, därför var jag otrogen, Mac hette killen jag var otrogen med, men han betyder inget och har aldrig gjort det häller, Louis betydde allt för mig, men vi kom aldrig någon vart i vårat förhållande, när han ringde efter bilden hade kommit upp så sa jag till honom att han mycket väl vet att det aldrig har varit något emellan oss egentligen, att det var över för längesen, men det var liksom inte jag som hade bekräftat det, det var Louis, han utnyttjade bara mig som någon PR grej tror jag, eftersom han aldrig riktigt gillade mig på du vet DET sättet, vore det inte för PRsåsen så hade det säkert varit över mellan oss för länge, länge sen, du kanske inte tror mig men det är sant, jag menar, det finns ju typ ingen bild när vi ens kysser varandra, ända gången vi ses tillsammans är vid stora evenemang, därför betydde de stora evenemangen allt för mig, men för Louis var jag bara luft, han utnyttjade mig och jag vill inte att han ska utnyttja dig också. Hickar Eleanor fram.
Jag gick fram och kramade henne, jag kunde inte vara arg på henne längre, jag kände att hon talade sanning, och att bli utnyttjad måste vara hemsk, jag kände mig riktigt besviken på Louis dock, fyfan för honom, vilken jävla idiot! Samtidigt kände jag mig riktigt rädd, Louis kanske utnyttjar mig också, hela denhär hjältesåsen låter ju som ett bra PR trick, tänk om jag var offret? Jag kanske inte betyder något för Louis egentligen.
- Sen när vi snackade efter att han hade ringt, kallade han mig för ''din otrogna jävla hora'' och ''slampa''! Säger Eleanor ledsamt, jag känner hur jag bara blir argare och argare på Louis, det trodde jag inte om honom, han hade bara sagt så gulliga saker till mig, men snart tröttnar han väll på mig och behandlar mig som luft och kallar mig som slampa också, tänker jag. Jag börjar gråta själv, tänk om det verkligen var så att han inte gillade mig över huvudtaget?
- Men du sa ju att han har kallat dig vacker flera gånger förut, säger jag som tröst.
- Han sa att jag var vacker från början, för att fånga upp mig liksom, sen sa han det vid stora evenemang, men aldrig annars, hickar hon fram. Jag kollar sorgset mot henne.
- Förlåt, det var inte meningen att börja gråta, men det är ändå lika bra att du får veta, kända killen är inget att ha, försök att hitta någon som verkligen bryr sig om dig på riktigt, men jag kan inte stå här, jag måste gå, säger hon sedan.
-Gå, vart då någonstans, är du här på semester? Frågar jag idiotiskt.
-Ja asså typ, är här med mamma, ska till hotellet, hon vet inte var jag är någonstans, suckar Eleanor olyckligt och börjar gå iväg.
-Annars om du vill kan du följa med hem till mig, säger jag utan att riktigt tänka, Eleanor, hem till mig, hur skulle det stå ut?
-Asså Louis och killarna ska ju ändå på något jävla möte, så du behöver inte oroa dig för dem, tillägger jag.
-Tack, men jag tror jag måste gå till hotellet säger hon och börjar ge sig av, sen stod jag där, ensam tillsammans med alla mina 10808 tankar, jag stod där i säker 10 minuter och bara tänkte.
- Där är du ju, säger en välbekant röst, jag vänder mig om och möts av Louis, jag kollar snabbt ner i marken.
- Vi sprang åt andra hållet, säger Liam och Harry samtidigt och börjar skratta lite, själv står jag med min blick fastfrusen ner i backen. Louis går fram till mig.
- Men förlåt för detdär, hon är en idiot, vad har hon gjort med dig? Säger Louis och drar in mig i hans famn, jag backar snabbt undan och kravlar mig ur, sen möter jag hans blick iskallt.
- HON är INGEN idiot, det är du som är idioten här, skriker jag och börjar springa iväg, han och alla de andra ser alldeles förvånade ut, Harry och Liam stannar kvar men Louis börjar springa efter. Jag orkar verkligen inte prata med honom just nu, så jag springer det snabbaste jag kan, tyvärr är Louis snabbare och han fångar in mig genom att ta tag i min arm, precis så som jag gjorde mot Eleanor.
- AJJ! Skriker jag och skakar loss armen, men han gör lika igen.
- Snälla, släpp, skriker jag och kollar olyckligt mot honom.
- Vad är det frågan om? Frågar Louis förvånat och lite olyckligt.
- Ja, det kan ju du ta och svara på! Svarar jag.
- Men vadå? Frågar Louis och ser ut som ett levande frågetecken.
- Du är Louis Tomlinson, killen från One Direction, varför skulle du gilla en helt vanlig jävla svennetjej utan anledning, det gör du inte, du gillar bara det jag gjorde och utnyttjar det som någon slags PR grej, du utnyttjade Eleanor och du utnyttjar mig också, jag orkar inte med dethär spelet längre! Vrålar jag, med gråten i halsen.
Louis perspektiv:
Det gjorde ont inom mig när hon sa sådär, tror hon verkligen att det är så? Jag älskar ju henne över allt annat!
- Men Linnea..
-Inga men Louis, snälla släpp mig nu! Skriker Linnea.
-Jag tänker aldrig släppa taget, jag klarar mig inte utan dig Linnea, fattar du inte att det vi har är på riktigt?, om jag inte gillade dig redan från första början skulle jag aldrig ge dig mitt telefonnummer, jag skulle aldrig hört av mig för att träffa dig, det var ju inte direkt planerat att de skulle komma någa kidnappare så att du sedan skulle bli en hjälte som räddade oss, jag gillade dig redan från första början och jag hade gillat dig även om du inte hade fått denhär hjältestämpeln och jag fattar inte hur du kan tro att jag utnyttjar dig eller något, för så som jag har känt för dig har jag aldrig känt för någon annan, egentligen så gillar jag dig inte, jag älskar dig. Säger jag och kollar rätt in i hennes ögon, hon skakar bara på huvudet.
- Louis, jag, jag, jag...Jag ÄLSKAR dig också, men jag vet inte om jag kan lita på dig, Eleanor har berättat, hur du behandlade henne, att du har kallat henne för hora och en massa skit, jag trodde inte så om dig Louis, och att du behandlat henne som luft, att allt var en stor PR grej, fattar du inte, att jag blir rädd att det ska vara lika med mig? Säger hon olyckligt, nu kan inte jag hålla tillbaka tårarna. Fan också, hur kunde jag vara så jävla dum?
- Jag skulle aldrig kalla dig för hora eller något, och visst, det är sant att jag kallade Eleanor för det, men det var för att jag var så jävla arg på henne, jag säger saker jag inte menar när jag är arg, och jag vet att jag borde ha formulerat mig på något annat sätt, svarar jag.
- Och så om du blir arg för mig är jag en hora eller en slampa också, förmodligen kommer du tröttna på mig snart, så kommer du börja behandla mig som luft, så kommer vi börja bråka och så är jag en hora helt plötsligt, svarar hon ledsamt. Jag känner hur jag börjar skämmas.
- Jag vet att det var dumt sagt, men jag skulle aldrig någonsin kunna kalla dig för något sådant, jag vet att jag kanske inte behandlade Eleanor så bra alla gånger, men det finns faktiskt förklaringar till det, men du är inte Eleanor, du är tjejen jag älskar och saker och ting blir så mycket annorlunda då, säger jag.
- Men hur ska jag kunna lita på dig, du kallade Eleanor för massa fina saker från början också, som sedan övergick till något helt annat, hur ska jag kunna lita på det du säger, att ha utnyttjat en tjej visar bara vilken idiot du är, och om det nu finns några förklaringar, så tycker jag du ska förklara, säger hon och kollar rätt in i mina ögon, jag står helt tyst en stund utan att säga ett ord.
- Jag tänkte väl det, säger hon och vänder på klacken och börjar gå.
- Men nej Linnea, vänta! Skriker jag och tar tag i henne igen, hon kollar mot mig. Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar berätta.
- Eleanor och jag, är inte som du och jag, vi var aldrig något riktigt par, jag vet inte riktigt vad vi hade för relation till varandra, vi behandlade varann ganska illa, du har säkert hört från henne att jag typ utnyttjade henne, men egentligen var det tvärtom, för jag dög när jag var One Direction Louis, inte när jag var bara jag, hon älskade att vara på stora evenemang med mig, när vi var hemma bråkade vi bara, vi gjorde aldrig någont, hon älskade mig vid STORA tillfällen, alltså inte mig själv, utan bara One Direction Louis, det var på sådana stora tillställelser vi var sams, men annars var allt bara skit, vi älskade inte varandra, vi bara gillade varandra lite, men inte för dem vi var, dig älskar jag för den du är och jag vet inte vad jag ska göra för att kunna bevisa det, men jag kan lova dig att det jag säger är sant, jag svär på min farfars grav att jag älskar dig, för den du är, på riktigt.
Linneas perspektiv:
Jag ville bara krama om honom, men jag tänkte att: så lätt ska jag inte få komma undan!
Tills han sa detdär sista, då kunde jag inte hålla mig längre, jag bokstavligt talat nästan kastade mig i hans famn och kramade om honom länge och hårt, sen möttes våra läppar.
- Jag älskar dig Linnea, glöm inte det, allt jag kräver är en andra chans, säger Louis samtidigt som han kysser mig, jag tar lite luft och kysser honom gång på gång igen.
- Jag älskar dig Louis William Tomlinson, allt jag kräver är att du talar sanning, svarar jag och kysser han igen.
Till min förvåing verkar alla papparazzis hålla sig borta, vi står där och kysser varandra länge.
- Så Louis är ingen idiot längre? Jag tittar upp och möts av Harrys busiga flin. Louis suckar.
- Varför ska ni jämt komma och störa oss? Säger han och suckar igen.
- För att vi är stööörda! Svarar Liam.
-Ingen nyhet, svarar jag.
- Fast å andra sidan är klockan ganska mycket, vi måste nog dra på detdär mötet nu, säger Zayn, Louis kollar olyckligt mot mig´och säger:
- Ja, jag måste gå, men vi ses, ellerhur?
- Ah, men gå du bara, du bryr dig om dendär jävla skiten mer än mig, dra och kom aldrig mer tillbaka! Skriker jag upprört.
förlåt för att jag har varit trög med dethär kapitlet men nu är det ute iallafall, vad tycker ni? Jag vet inte när nästa kommer men förhoppningsvis im ;)
that what makes you beutiful kapitel 16 kort kapitel
- Woups, menar inte att störa men det är du som har telefonen, säger hon samtidigt som hon rodnar, då börjar jag rodna också. Jag kastar fort iväg den mot henne, sen smäller hon igen dörren.
Först kollar vi på varandra sen börjar vi asgarva.
- Detdär var lite... säger Louis.
- Eh jaa, men va sjutton, måste bara säga att du är en jävel på att hångla, säger jag utan att riktigt tänka.
- Haha asså, du snackar om dig själv tror jag.
Han kysser mig igen, sen återgår vi till där vi var innan vi blev abrutna, men det blir inte så mycket mer en så förrän vi kollar på klockan.
- Oj, Lou, klockan är mycket. Säger jag sorgsamt.
-'Skitsamma, säger han samtidigt som han kysser mig och jag drar mig undan.
- Vadå? Frågar han sorgset.
-Ahmen jag vill inte orsaka någon försening till intervjuen, men vi kan väll fortsätta ikväll.
-Aha, snabbt tiden gick då, men det är nog bäst att vi skyndar oss isåfall, men asså, ska på något möte lite
senare, så jag vet inte om jag hinner ikväll, men får se, det beror på hur lång tid det tar, säger han och jag nickar, sen skyndar vi oss iväg i taxin, jag är lite smånervös så jag börjar bita på naglarna.
- Är du nervös, tänkte eftersom du biter på naglarna? Frågar han och jag tittar förvånat mot honom.
-Hur visste du att jag biter på naglarna när jag är nervös? Frågar jag förvånat.
-Det visste jag inte, men jag kunde gissa. Jag nickar.
- Mm okej, ja lite kanske, du då?
- Vi behöver inte gå ut med det, vi har tid så vi kan vänta med det, jag är lite nervös för din skull.
-Jag lär inte bli mindre nervös om vi berättar det senare, så det blir bra dethär, jag skiter som sakt i all hat så länge jag har dig. När jag säger det ler han sitt vacka leende. Sen hoppar vi av och möter upp Zayn, Liam och Harry, jag ger dem en varsin kram sen går vi in.
Intervjuaren frågar lite frågor om händelsen, vissa frågor avstår vi ifrån - då polisen även sagt åt oss att inte berätta det, polisen jobbade hårt med en massa grejer.
- Så Linnea, hur känns det egentligen nu att du har fått så mycket uppmärksamhet under kategorin hjälte? Frågar intervjuaren till mig helt plötsligt.
-Jag känner mig inte direkt som en hjälte, killarna är värda lika mycket hjältestatus som mig isåfall, ni skulle sätt Louis när han bar Niall på ryggen efter skottlossningen, och utan Zayns, Harrys och Liams hämtan på hjälp hade det häller inte funkat, allt blev till ett stort sammarbete och alla är hjältar på sitt sätt! Svarar jag atomatiskt.
- Ni är väldigt starka allihopa, avbryter intervjuaren helt plötsligt och kollar allvarligt mot oss.
-Så hur mår Niall nu?
-Han är ju utskriven men han måste ta det lite lugnt, det blir ingen turné för hans del, svarar Louis.
-Hur blir det med eran tour här då då?
-Det vet vi inte en, det känns ju fel utan Niall, men vi kan samtidigt inte ställa in, svarar Liam.
-Du kanske kan ta Nialls plats ett tag, Linnea? Säger intervjuaren då och jag börjar skratta.
-Haha asså, nej, jag kan inte ens sjunga! Säger jag då chockat.
-Fast å andra sidan kan hon inte ta Nialls plats, för Niall har sin plats och Linnea har sin plats, hon är en i gänget nu, även om hon inte är med och sjunger, säger Louis och jag kollar förvånat på honom, jasså tänker jag.
Plötsligt byter intervjuaren samtalsämne.
- Så har ni flickvänner? Frågar hon, på ett sätt var det skönt att hon slutade ställa massa frågor om kidnappningen och Niall, men jag blev ändå nervös.
- Inte vi, säger Harry och Zayn.
-Ja jag har ju Danielle, svarar Liam.
-Ja, jag har flickvän, och hon har fått mig att förstå vad kärlek är på riktigt, och det är inte Harry jag snackar om, säger Lou och alla börjar skratta.
- Och vem är den lyckligt lottade?
- Hon sitter faktiskt i dethär rummet, säger Louis och kollar på mig, alla awh:ar.
-Hur träffades ni egentligen, helt från början, innan bowlingen?
-Haha, hon och hennes syter var på Ellen Degeneress i publiken, hon vann en tävling där och skulle vara med på en inervju backstage, så såg hon och hennes syster mig, hennes syster var lite galen och sprang fram till mig, hennes syter som förövrigt heter Mathilda freakade ur tottalt, så hon svimmade, då följde jag med Linnea och Mathilda till sjukhuset, så började vi snacka och ja, så bestämde vi oss för att träffas igen, säger Lou så snabbt att man knappt hör vad han säger.
- Så du kom över Eleanor väldigt snabbt? Frågar intervjuaren lite oförskämt, jag kollar ner i golvet.
-Eleanor och jag var nog aldrig riktigt tillsammans på riktigt, vi stod fortfarande kvar på samma ställe och tog inte steget längre, det var aldrig vi på riktigt, även om vi lurade oss själva med det en stund, hon träffade ju en annan och ja efter det hade jag turen att träffa världens finaste tjej, Linnea har fått mig att inse vad kärlek är på riktigt, det vi har är äkta, och jag bryr mig inte ett dugg om Eleanor längre, svarar Lou och jag kan inte låta bli att le, gud vad gullig han kunde vara! Efter ungefär en halvtimme var intervjuen äntligen slut.
Louis perspektiv:
Så var det intervjuen äntligen gjord, det hade kännts bra att ha Linnea vid min sida - och jag hade kunnat snacka om henne i evigheter, jag menade verkligen varenda ord jag hade sagt i intervjuen.
- När börjar mötet? Frågar jag.
- Det är över en timme kvar, så vi kanske kan dra och äta lunch eller något? Föreslår Harry och alla håller med.
- Får jag följa med? Frågar Linnea lite blygt.
-Men självklart, som Lou sa så är du en i gänget nu, svarar Liam och flinar emot Linnea.
- Visst skulle intervjuen släppas imorgon? Frågar jag och Harry nickar.
Jag tar min axel över Linnea och går iväg, vi möts av massa papparazzis men vi ignorerar frågorna som kommer om oss - hela världen skulle ändå få veta imorgon.
- Vart ska vi äta någon stans då, vad gillar du för nåt? Frågar jag Linnea.
- Jag ser på er att ni kollar mot Mc donalds, så jag tycker vi drar dit, säger hon och flinar mot mig.
- Det är min tjej det, svarar jag nöjt. När vi sitter och äter kom jag att tänka på första gången jag åt här i USA, det var också på Mc Donalds, haha!
Precis när vi ska gå ut från McD ger Linnea mig en orolig blick, jag kollar rakt fram, och möts av någon jag inte ville se, vad fan gör hon här, och vad fan ville hon?
ganska kort kapitel men jag har lite brist på ideer? Något speciellt ni vill ska hända? :D
haha asså de e jobbigt att skriva när man är i sälen oxå - man blir lixom mer skrivsugen när man e
hemma så de kanske e lite tråkiga kapitlen oså nu (a''
Först kollar vi på varandra sen börjar vi asgarva.
- Detdär var lite... säger Louis.
- Eh jaa, men va sjutton, måste bara säga att du är en jävel på att hångla, säger jag utan att riktigt tänka.
- Haha asså, du snackar om dig själv tror jag.
Han kysser mig igen, sen återgår vi till där vi var innan vi blev abrutna, men det blir inte så mycket mer en så förrän vi kollar på klockan.
- Oj, Lou, klockan är mycket. Säger jag sorgsamt.
-'Skitsamma, säger han samtidigt som han kysser mig och jag drar mig undan.
- Vadå? Frågar han sorgset.
-Ahmen jag vill inte orsaka någon försening till intervjuen, men vi kan väll fortsätta ikväll.
-Aha, snabbt tiden gick då, men det är nog bäst att vi skyndar oss isåfall, men asså, ska på något möte lite
senare, så jag vet inte om jag hinner ikväll, men får se, det beror på hur lång tid det tar, säger han och jag nickar, sen skyndar vi oss iväg i taxin, jag är lite smånervös så jag börjar bita på naglarna.
- Är du nervös, tänkte eftersom du biter på naglarna? Frågar han och jag tittar förvånat mot honom.
-Hur visste du att jag biter på naglarna när jag är nervös? Frågar jag förvånat.
-Det visste jag inte, men jag kunde gissa. Jag nickar.
- Mm okej, ja lite kanske, du då?
- Vi behöver inte gå ut med det, vi har tid så vi kan vänta med det, jag är lite nervös för din skull.
-Jag lär inte bli mindre nervös om vi berättar det senare, så det blir bra dethär, jag skiter som sakt i all hat så länge jag har dig. När jag säger det ler han sitt vacka leende. Sen hoppar vi av och möter upp Zayn, Liam och Harry, jag ger dem en varsin kram sen går vi in.
Intervjuaren frågar lite frågor om händelsen, vissa frågor avstår vi ifrån - då polisen även sagt åt oss att inte berätta det, polisen jobbade hårt med en massa grejer.
- Så Linnea, hur känns det egentligen nu att du har fått så mycket uppmärksamhet under kategorin hjälte? Frågar intervjuaren till mig helt plötsligt.
-Jag känner mig inte direkt som en hjälte, killarna är värda lika mycket hjältestatus som mig isåfall, ni skulle sätt Louis när han bar Niall på ryggen efter skottlossningen, och utan Zayns, Harrys och Liams hämtan på hjälp hade det häller inte funkat, allt blev till ett stort sammarbete och alla är hjältar på sitt sätt! Svarar jag atomatiskt.
- Ni är väldigt starka allihopa, avbryter intervjuaren helt plötsligt och kollar allvarligt mot oss.
-Så hur mår Niall nu?
-Han är ju utskriven men han måste ta det lite lugnt, det blir ingen turné för hans del, svarar Louis.
-Hur blir det med eran tour här då då?
-Det vet vi inte en, det känns ju fel utan Niall, men vi kan samtidigt inte ställa in, svarar Liam.
-Du kanske kan ta Nialls plats ett tag, Linnea? Säger intervjuaren då och jag börjar skratta.
-Haha asså, nej, jag kan inte ens sjunga! Säger jag då chockat.
-Fast å andra sidan kan hon inte ta Nialls plats, för Niall har sin plats och Linnea har sin plats, hon är en i gänget nu, även om hon inte är med och sjunger, säger Louis och jag kollar förvånat på honom, jasså tänker jag.
Plötsligt byter intervjuaren samtalsämne.
- Så har ni flickvänner? Frågar hon, på ett sätt var det skönt att hon slutade ställa massa frågor om kidnappningen och Niall, men jag blev ändå nervös.
- Inte vi, säger Harry och Zayn.
-Ja jag har ju Danielle, svarar Liam.
-Ja, jag har flickvän, och hon har fått mig att förstå vad kärlek är på riktigt, och det är inte Harry jag snackar om, säger Lou och alla börjar skratta.
- Och vem är den lyckligt lottade?
- Hon sitter faktiskt i dethär rummet, säger Louis och kollar på mig, alla awh:ar.
-Hur träffades ni egentligen, helt från början, innan bowlingen?
-Haha, hon och hennes syter var på Ellen Degeneress i publiken, hon vann en tävling där och skulle vara med på en inervju backstage, så såg hon och hennes syster mig, hennes syster var lite galen och sprang fram till mig, hennes syter som förövrigt heter Mathilda freakade ur tottalt, så hon svimmade, då följde jag med Linnea och Mathilda till sjukhuset, så började vi snacka och ja, så bestämde vi oss för att träffas igen, säger Lou så snabbt att man knappt hör vad han säger.
- Så du kom över Eleanor väldigt snabbt? Frågar intervjuaren lite oförskämt, jag kollar ner i golvet.
-Eleanor och jag var nog aldrig riktigt tillsammans på riktigt, vi stod fortfarande kvar på samma ställe och tog inte steget längre, det var aldrig vi på riktigt, även om vi lurade oss själva med det en stund, hon träffade ju en annan och ja efter det hade jag turen att träffa världens finaste tjej, Linnea har fått mig att inse vad kärlek är på riktigt, det vi har är äkta, och jag bryr mig inte ett dugg om Eleanor längre, svarar Lou och jag kan inte låta bli att le, gud vad gullig han kunde vara! Efter ungefär en halvtimme var intervjuen äntligen slut.
Louis perspektiv:
Så var det intervjuen äntligen gjord, det hade kännts bra att ha Linnea vid min sida - och jag hade kunnat snacka om henne i evigheter, jag menade verkligen varenda ord jag hade sagt i intervjuen.
- När börjar mötet? Frågar jag.
- Det är över en timme kvar, så vi kanske kan dra och äta lunch eller något? Föreslår Harry och alla håller med.
- Får jag följa med? Frågar Linnea lite blygt.
-Men självklart, som Lou sa så är du en i gänget nu, svarar Liam och flinar emot Linnea.
- Visst skulle intervjuen släppas imorgon? Frågar jag och Harry nickar.
Jag tar min axel över Linnea och går iväg, vi möts av massa papparazzis men vi ignorerar frågorna som kommer om oss - hela världen skulle ändå få veta imorgon.
- Vart ska vi äta någon stans då, vad gillar du för nåt? Frågar jag Linnea.
- Jag ser på er att ni kollar mot Mc donalds, så jag tycker vi drar dit, säger hon och flinar mot mig.
- Det är min tjej det, svarar jag nöjt. När vi sitter och äter kom jag att tänka på första gången jag åt här i USA, det var också på Mc Donalds, haha!
Precis när vi ska gå ut från McD ger Linnea mig en orolig blick, jag kollar rakt fram, och möts av någon jag inte ville se, vad fan gör hon här, och vad fan ville hon?
ganska kort kapitel men jag har lite brist på ideer? Något speciellt ni vill ska hända? :D
haha asså de e jobbigt att skriva när man är i sälen oxå - man blir lixom mer skrivsugen när man e
hemma så de kanske e lite tråkiga kapitlen oså nu (a''
Kan inte ändra failen
Kan inte ändra fail från kapitlet nu hade tillexempel skrivit er 3 fast de skulle stå 4 men ni fattar!
that what makes you beutiful kapitel 15
Jag går snabbt och borstar tänderna och tar på mig pyjamas, sen lägger jag mig i sängen, det sista jag tänker innan jag somnar är ''nu behöver jag inte drömma längre, för jag lever min dröm''
Harrys perspektiv: Det var bara jag och Zayn som låg vakna, efter alla hemska uppväckningar Louis gjort mot oss tyckte vi att det var dags att hämnas, vi hade fått fram ett par kastrulllock och stod mitt framför Louis säng och skulle smälla med det, när vi kom på att Niall låg i samma rum och att han behövde vila.
- Ska vi köra eller? Frågar Zayn frågande.
-Men du, det kanske inte vore så schysst mot Niall, vi kan hämnas på Lou någon annan gång, säger jag lite olyckligt och han nickar.
- Fast vi måste väcka dem nu iallafall, eller ja, Niall får väll sova vidare men Lou ska ju på intervju lite senare, säger Zayn.
-A fast det är ganska långt kvar, så bråttom är det väll inte, vi kanske kan rita något på honom innan vi väcker honom? Föreslår jag.
-Nej men han sa att han skulle till Linnea innan, fast vi hinner nog la med lite gräddkalas ändå, vi kan spruta grädde på handen, sen så tar vi min smutsiga strumpa och kittlar den mot hans ansikte, så kommer han klia sig och få massor av grädde i ansiktet, föreslår jag nöjt.
- Det låter bra, men vi har ju ingen grädde kom jag på, ditt mongo! Säger Zayn lite retfullt.
- Eh, jo, jag har med mig det i väskan i vänstra facket. Säger jag och Zayn springer dit och hämtar gräddburken. - Är du seriös? Varför har du grädde med dig? Säger Zayn förvånat.
- Men det är gott, som godis typ, nästan lika gott som demdär svenska godisarna, vad hette dem nu igen, ahlgrens bilar? Säger jag oskyldigt.
- Haha big fat idiot, viskar han sen sprutar han försiktigt lite grädde i Louis hand.
Jag tar upp min gamla strumpa och stryker den försiktigt i hans ansikte.
- Meeen sluta, det kittlas! Säger han och slår sig själv i ansiktet, sen börjar alla asgarva.
- Vi sa ju att vi skulle hämnas! Säger Zayn och jag och Louis kollar busigt på oss, sen slickar han sig runt munnen.
- Men det var en ganska god hämd! Säger Louis glatt och börjar torka av sig lite med handen.
-Eeeey, ha kvar grädden så kan Linnea torka av det sen! Säger jag och han flinar.
- Bra idé, fast nu är det lite försent tror jag. Säger Louis.
- Men jag tror du får gå upp nu, om du ska hinna till Linnea innan, säger Zayn och drar upp Louis, då börjar jag och Zayn asgarva, på något konstigt vis vaknar inte ens Niall.
- Men vad äre? Frågar Louis samtidigt som han gäspar.
- Svampbob karlsonger, är du seriös? Garvar jag, han kollar ner sen börjar han också skratta igen.
- Men svampbob är kung ju!
Louis perspektiv:
Jag skyndar mig in i duschen och duschar lite snabbt, sen fixar jag håret och väljer kläder och det blir inga Svampbob karlsonger denhär gången, man vill ju vara lite extra snygg när man ska träffa världens snyggaste tjej liksom! Det får bli en svartochvit randig t-shirt, ett par röda chinos och ett par vita skor.
Louis och hans outfit!
Efter det så går jag ner och äter frukost, Niall har också vaknat och han äter fukost med oss.
- Så vad ska ni göra idag då? Frågar Niall samtidigt som jag brer en smörgås.
- Först ska jag till Linnea, sen blir det dendär intervjuen. Svarar jag.
-Intervjuen, men Louis vi skulle ju på ett möte också, om turnén här, vi vet ju inte hur det blir nu, säger Liam.
- Jag är ledsen om jag förstör för er killar, men ni ska fan inte ställa in någon spelning bara för att inte jag är med, säger Niall olyckligt.
- Det verkar som vi måste det, det blir inte detsamma utan dig liksom, alla vill ha dig med i bandet, säger Liam igen.
- Ja fast, det är sjukt många som drömt om att få se er nu, häldre att dem bara får se er 3 en inga alls, ni klarar er utan mig, svarar Niall då.
- Han har egentligen rätt, även om det är sjukt tråkigt att han inte kan vara med, säger jag då med mat i munnen och alla håller med.
- Men jag måste dra nu, vi ses sen killar! Säger jag och går ut från hotellfrukosten. Sen åker jag taxi hem till Linnea.
Linneas perspektiv:
Jag stod fortfarande och velade fram och tillbaka om vad jag skulle ha för outfit, tillslut fick det bli skinnleggins och en vit skjorta, jag slänger på mig några armband också och tar två outfitbilder som jag lägger upp på twitter.
(ungefär så-google bild)
Det känns lite konstigt att Louis ska komma om bara några minuter, till dethär
gamla skruttiga huset, han kommer säkert tycka det är helt...jag vet inte, någonting.
Mer hinner jag inte tänka förrän det knackar på dörren, jag skyndar mig ner men jag
hinner inte öppna förrän Laura har gjort det, det var bara hon som var hemma just nu och
jag, fast jag visste att hon skulle gå snart.
- Hej Louis, Linnea är, där i trappan, säger hon och ler.
Vi går mot varandra och ger varandra en perfekt kyss. Sen går vi upp till mitt rum.
- Vad ska vi göra då, se på film? Föreslår jag.
- Alltså, besvära dig inte med någon film du, jag tittar gärna på dig istället! Säger Louis sexigt.
Jag börjar rodna lite.
- Du är väldigt söt när du rodnar, säger Louis och då börjar jag rodna ännu mer, han lägger sig ner
och sen klappar han på platsen bredvid mig.
- Kom! Säger han och jag lägger mig tillrätta.
- Du är så vacker, säger han och tittar mig rätt in i ögonen.
- Nej, det är jag inte, jag är hemsk, det är du som är den vackra här, svarar jag.
- You don't know you beutiful and that what makes you beutiful, säger han då och blinkar med ena ögat, jag kan inte låta bli att le.
- And you are my one thing, säger jag då och så börjar vi skratta lite smått, sen slutar vi och kysser varandra istället. Vi kysser varandra om och om igen, jag kan inte få nog av honom, först kysser vi varandra lugnt och mjukt, sen blir det till ett passionerat hångel, han smekar mig på ryggen och jag gör lika. Precis då kommer Laura in i rummet. Hon kollar snabbt på oss.
- Woups, menar inte att störa men det är du som har telefonen, säger hon samtidigt som hon rodnar, då börjar jag rodna också. Jag kastar fort iväg den mot henne, sen smäller hon igen dörren.
Först kollar vi på varandra sen börjar vi asgarva.
- Detdär var lite... säger Louis.
- Eh jaa, men va sjutton, måste bara säga att du är en jävel på att hångla, säger jag utan att riktigt tänka.
- Haha asså, du snackar om dig själv tror jag.
Hinner inte skriva mer nu, nästa kommer imorgon! ett litet mellankapitel blev det :D
Harrys perspektiv: Det var bara jag och Zayn som låg vakna, efter alla hemska uppväckningar Louis gjort mot oss tyckte vi att det var dags att hämnas, vi hade fått fram ett par kastrulllock och stod mitt framför Louis säng och skulle smälla med det, när vi kom på att Niall låg i samma rum och att han behövde vila.
- Ska vi köra eller? Frågar Zayn frågande.
-Men du, det kanske inte vore så schysst mot Niall, vi kan hämnas på Lou någon annan gång, säger jag lite olyckligt och han nickar.
- Fast vi måste väcka dem nu iallafall, eller ja, Niall får väll sova vidare men Lou ska ju på intervju lite senare, säger Zayn.
-A fast det är ganska långt kvar, så bråttom är det väll inte, vi kanske kan rita något på honom innan vi väcker honom? Föreslår jag.
-Nej men han sa att han skulle till Linnea innan, fast vi hinner nog la med lite gräddkalas ändå, vi kan spruta grädde på handen, sen så tar vi min smutsiga strumpa och kittlar den mot hans ansikte, så kommer han klia sig och få massor av grädde i ansiktet, föreslår jag nöjt.
- Det låter bra, men vi har ju ingen grädde kom jag på, ditt mongo! Säger Zayn lite retfullt.
- Eh, jo, jag har med mig det i väskan i vänstra facket. Säger jag och Zayn springer dit och hämtar gräddburken. - Är du seriös? Varför har du grädde med dig? Säger Zayn förvånat.
- Men det är gott, som godis typ, nästan lika gott som demdär svenska godisarna, vad hette dem nu igen, ahlgrens bilar? Säger jag oskyldigt.
- Haha big fat idiot, viskar han sen sprutar han försiktigt lite grädde i Louis hand.
Jag tar upp min gamla strumpa och stryker den försiktigt i hans ansikte.
- Meeen sluta, det kittlas! Säger han och slår sig själv i ansiktet, sen börjar alla asgarva.
- Vi sa ju att vi skulle hämnas! Säger Zayn och jag och Louis kollar busigt på oss, sen slickar han sig runt munnen.
- Men det var en ganska god hämd! Säger Louis glatt och börjar torka av sig lite med handen.
-Eeeey, ha kvar grädden så kan Linnea torka av det sen! Säger jag och han flinar.
- Bra idé, fast nu är det lite försent tror jag. Säger Louis.
- Men jag tror du får gå upp nu, om du ska hinna till Linnea innan, säger Zayn och drar upp Louis, då börjar jag och Zayn asgarva, på något konstigt vis vaknar inte ens Niall.
- Men vad äre? Frågar Louis samtidigt som han gäspar.
- Svampbob karlsonger, är du seriös? Garvar jag, han kollar ner sen börjar han också skratta igen.
- Men svampbob är kung ju!
Louis perspektiv:
Jag skyndar mig in i duschen och duschar lite snabbt, sen fixar jag håret och väljer kläder och det blir inga Svampbob karlsonger denhär gången, man vill ju vara lite extra snygg när man ska träffa världens snyggaste tjej liksom! Det får bli en svartochvit randig t-shirt, ett par röda chinos och ett par vita skor.
Louis och hans outfit!
Efter det så går jag ner och äter frukost, Niall har också vaknat och han äter fukost med oss.
- Så vad ska ni göra idag då? Frågar Niall samtidigt som jag brer en smörgås.
- Först ska jag till Linnea, sen blir det dendär intervjuen. Svarar jag.
-Intervjuen, men Louis vi skulle ju på ett möte också, om turnén här, vi vet ju inte hur det blir nu, säger Liam.
- Jag är ledsen om jag förstör för er killar, men ni ska fan inte ställa in någon spelning bara för att inte jag är med, säger Niall olyckligt.
- Det verkar som vi måste det, det blir inte detsamma utan dig liksom, alla vill ha dig med i bandet, säger Liam igen.
- Ja fast, det är sjukt många som drömt om att få se er nu, häldre att dem bara får se er 3 en inga alls, ni klarar er utan mig, svarar Niall då.
- Han har egentligen rätt, även om det är sjukt tråkigt att han inte kan vara med, säger jag då med mat i munnen och alla håller med.
- Men jag måste dra nu, vi ses sen killar! Säger jag och går ut från hotellfrukosten. Sen åker jag taxi hem till Linnea.
Linneas perspektiv:
Jag stod fortfarande och velade fram och tillbaka om vad jag skulle ha för outfit, tillslut fick det bli skinnleggins och en vit skjorta, jag slänger på mig några armband också och tar två outfitbilder som jag lägger upp på twitter.
(ungefär så-google bild)
Det känns lite konstigt att Louis ska komma om bara några minuter, till dethär
gamla skruttiga huset, han kommer säkert tycka det är helt...jag vet inte, någonting.
Mer hinner jag inte tänka förrän det knackar på dörren, jag skyndar mig ner men jag
hinner inte öppna förrän Laura har gjort det, det var bara hon som var hemma just nu och
jag, fast jag visste att hon skulle gå snart.
- Hej Louis, Linnea är, där i trappan, säger hon och ler.
Vi går mot varandra och ger varandra en perfekt kyss. Sen går vi upp till mitt rum.
- Vad ska vi göra då, se på film? Föreslår jag.
- Alltså, besvära dig inte med någon film du, jag tittar gärna på dig istället! Säger Louis sexigt.
Jag börjar rodna lite.
- Du är väldigt söt när du rodnar, säger Louis och då börjar jag rodna ännu mer, han lägger sig ner
och sen klappar han på platsen bredvid mig.
- Kom! Säger han och jag lägger mig tillrätta.
- Du är så vacker, säger han och tittar mig rätt in i ögonen.
- Nej, det är jag inte, jag är hemsk, det är du som är den vackra här, svarar jag.
- You don't know you beutiful and that what makes you beutiful, säger han då och blinkar med ena ögat, jag kan inte låta bli att le.
- And you are my one thing, säger jag då och så börjar vi skratta lite smått, sen slutar vi och kysser varandra istället. Vi kysser varandra om och om igen, jag kan inte få nog av honom, först kysser vi varandra lugnt och mjukt, sen blir det till ett passionerat hångel, han smekar mig på ryggen och jag gör lika. Precis då kommer Laura in i rummet. Hon kollar snabbt på oss.
- Woups, menar inte att störa men det är du som har telefonen, säger hon samtidigt som hon rodnar, då börjar jag rodna också. Jag kastar fort iväg den mot henne, sen smäller hon igen dörren.
Först kollar vi på varandra sen börjar vi asgarva.
- Detdär var lite... säger Louis.
- Eh jaa, men va sjutton, måste bara säga att du är en jävel på att hångla, säger jag utan att riktigt tänka.
- Haha asså, du snackar om dig själv tror jag.
Hinner inte skriva mer nu, nästa kommer imorgon! ett litet mellankapitel blev det :D
that's what makes you beutiful - kapitel 14
hon ler och jag ler tillbaka, hon sätter sig ner vid min sängkant och tar tag i min hand.
- Hej, säger hon.
- Hej..
Vi sitter och snackar en bra stund, hon är så lätt att snacka med, och hon är så vacker.
- Du alltså, förlåt att vi inte kunde träffas säger jag och kollar henne rätt in i ögonen.
- Förlåt? Du måste skämta med mig, det behöver du inte säga, det är jag som ska säga förlåt som inte har kunnit komma och hälsat på dig tidigare, och vi träffas ju nu. Säger Lindsey med ett leende.
- Kan vi inte ta dendär middagen någon annan dag, typ imorgon? Frågar jag och hon nickar.
- Visst, men du ska ta det lugnt nu, du kan åka hem till mig imorgon istället så lagar jag mat åt dig där, säger hon med en busig min - tanken på mat fick mig att le nästan lika mycket som Lindsey fick mig att le.
På kvällen:
Jag kunde inte med ord beskriva hur skönt det var att få komma bort från det hemska sjukhuset, jag hade inte varit utomhus på flera dagar, påväg mot parkeringen kommer massor av papparazzis, är dem seriösa? Det är fan respektlös, utanför ett sjukhus liksom.
- Niall, är det sant att du har blivit sjukten, Niall hur mår du?, hur blir det med turnén? Niall, Harry, Louis, Linnea, Zayn, Liaaam, allt dem skrek gick om och om igen i mina öron! Alla ignorerade alla frågorna och hoppade sedan i bilen och åkte iväg till hotellet vi bodde på, allas föräldrar skulle stanna över veckan och bo där också, förutom Linneas. Jag kliver in i hotellrummet, det kändes konstigt att stå där igen, det var precis som det var förut - hotellrummet var det ända som inte hade ändrats under denhär veckan, det kändes konstigt. Jag visste inte vad som skulle hända nu, vi hade åkt hit för en turné men jag fick inte turnera, så typiskt.
- Vad tänker du på? Frågar Liam mitt i alltihopa, jag skakar på huvudet.
- Äsch inget. Svarar jag.
Linneas perspektiv: Det kändes konstigt att lämna Louis och alla de andra för att åka hem - ja hem till pappa alltså, jag ville vara med Louis så mycket som möjligt, samtidigt som jag ville spendera tid med min familj. Mamma hade åkt ända från Sverige för att träffa mig, klart man måste ge henne tid då också. Hon skulle få bo hos pappa, Loreen och alla syskona i en vecka och sova på soffan. Egentligen kändes det mest konstigt, mamma och Loreen liksom? Loreen har inget emot min mamma men mamma är väll inget fan av Loreen direkt,det var ju hon som orsakade skiljsmässan, men hon verkade inte bry sig nu, men jag antar att hon bara tänkte på mig. Det kändes konstigt att vara hemma på riktigt nu igen, det luktade precis lika dant som det alltid hade gjort, det såg precis lika dant ut, förutom att Lauras rum var lite stökigare en vanligt, jag går upp på mitt rum och lägger mig på sängen och startar datorn. Jag visste att det var väldigt mycket om både One Direction och mig nu som cirkulerade runt på internet, jag hade hört och jag hade blivit stämplad som en ''hjälte'' och jag fick hur mycket uppmärksamhet som helst, men jag hade inte varit inne och tittat själv för att jag inte hade kunnat, jag blir väldigt chockad när jag läser allt, jag hade inte ens sett tweetet från Louis, ''Jag ska berätta för dig vem som är en hjälte, jo @Louis_tomlinson som bar @officialniall på ryggen, och de andra killarna som sprang och hämtade hjälp, tack allihopa för all support och alla fina kommentarer'' skriver jag och trycker på skicka. Det fanns många rykten om hela denhär händelsen, många olika variationer - men vi visste hur det verkligen var och det var huvudsaken. Jag gick in på facebook och kollade också, jag hade typ 20742074 nya händelser och 120482804 nya vänförfrågningar, jag tackade ja och svarade på lite logginlägg ''ring mig så fort du ser detta, älskar dig'' hade
Josefine skrivit. Jag fick genast massa skuldkänslor för att jag inte ens hade tänkt på henne, min bästa vän från andra sidan jordklotet, jag gick ner och hämtade telefonen och gick sedan upp och la mig på sängen igen och knappade in hennes telefonnummer.
''Josefine'' svarar hon.
''Heey, det är Linnea'' svarar jag.
'' Oh my god, trodde du var död ett tag, jag har ringt dig typ hundra gånger, varför svarar du inte?''
''Ja asså, kidnapparna tog mobilen'' svarar jag, jag antog att hon hade fått reda på detdär, men jag visste också att jag hade hur mycket som helst att berätta.
''Du det går massor av rykten, självaste Louos Tomlinson tweetar till dig och du är en hjälte, eller ni alla är, Niall har blivit skjuten och ja du vet ju allt detdär bättre än mig, du fattar att jag är ganska förvirrad va? Säger hon häpet.
''Alltså, ja, jag förstår dig, jag kan säga att det har varit en annorlunda vecka.'' svarar jag.
''Men asså, vad var det egentligen som hände, det går så många rykten oså men berätta nu, hur lärde du känna dem? Frågar hon nyfiket.
Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar berätta histiorian.
''På Ellen Degeneress vann jag en tävling, en goodie bag med massor av 1D saker och sponsorgrejs, man skulle då också vara med på en intervju backstage, den tidningen borde komma ut snart förresten, så ja, Mathilda hängde med backstage, jag fick svara på lite frågor sen såg vi självaste Louis där, ingen utav dem andra var där då, det var bara Louis vi såg, Mathilda blev helgalen och sprang fram till honom, hon frekade ur, Louis försökte lugna henne och la hans hand på hennes axel, då blev det lite för mycket för henne så hon svimmade, det blev kaous och ambulansen kom, Louis kände sig skyldig så han hängde med till sjukhuset tillsammans med mig, han var jättegulig, så ja undertiden började vi prata med varandra, vi gick och fikade och snackade om allt möjligt, Mathilda fick en liten minnesförlust men vi skulle iallafall åka hem och hon skulle hämtas dagen efter, pappa skjutsade hem Louis från sjukhuset och innan han klev av gav han mig sitt telefonnummer, sen messade han och frågade om vi kunde hitta på något imorgon, så då bestämde vi det, vi skulle bowla med de andra, efter en liten stunds bowlande kom två par maskerade män in och kidnappade oss, dem trodde att jag var Louis eller någons tjej så dem tog mig också, och använde mig som slagträ om du fattar, jag orkar inte berätta allt då det är jobbigt och läskigt, men vi togs till något läskigt ställe, jag låstes in i något övergivet rum i ett övergivet hus, dem satt fast mig i en stol, killarna låstes in i ett annat rum i samma hus, men det visste jag inte fårn början, dem ville åt killarnas pengar, och använde mig som ett hot, annars skulle dem göra något med mig, fast det...gjorde dem, redan innan, asså.''
''Så det stämmer att du...blev våldtagen?'' avbryter Josephine lite försiktigt.
''Mm, men häldre det en att dem skulle göra något med killarna, men killarna visste att kidnapparna gjorde något med mig såklart, så dem berättade var pengarna fanns, fast sen tänkte dem hålla kvar oss ett tag ändå, men dem tog in mig till killarnas rum, då såg jag att kidnapparen, det var samma som våldtagit och hållt på med mig, hade en kniv i bakfickan, han hade haft den där hela tiden, sen skulle jag tas tillbaka till mitt rum, så höll detdär jävla peddot på, jag skådespelade lite för att komma till killarna igen, dum som han var hade han tagit loss mina händer också, så jag tog försiktigt ut kniven, gömde den i bhn, fast sen satt han fast mig igen, på något vis lyckades jag ändå få upp repet med kniven trots att jag satt fast, sen kunde jag skära loss dem andra, det fanns ett litet fönster i rummet som vi krossade med en gardinstång, sen staplade vi stolarna och skyndade oss där ifrån, Niall var svagast, dem hade tydligen slagit honom hårt när han inte hade velat berätta var han hade pengarna, så det var svårast för honom att springa sen, för kidnapparna kom tillbaka och så började dem skjuta mot oss, vi sprang för livet men Niall blev träffad, Louis var en riktig hjälte och sprang fram till honom och tog honom på ryggen och sprang iväg, sen sprang vi tills vi var utom synhåll, Liam, Harry och Zayn sprang och hämtade hjälp, jag och Louis var kvar med Niall, han blev sådär dödsblek i ansiktet, det var riktigt läskigt, vi trodde verkligen att han...var död, men jag gjorde första hjälpen grejen vi lärde oss i 7:an, Louis gjorde också det.
-''Shiit asså, är det sant att han hade dött annars, om ni inte hade gjort det i tid?'' avbryter hon mig. Jag nickar fast hon inte ser, jag mm:ar bara något till svar.
''Sen blev det ambulans till sjukhuset, så var vi där hela tiden och bara väntade''
''Men det kan inte vara så dåligt att vänta tillsammans med One Direction!'' säger hon förvånat då.
''Alltså, jag ser dem faktiskt inte som One Direction, jag ser dem som ett par vanliga killar, ett par vanliga roliga killar, och nej det var inte dåligt att vänta med dem, det hände en hel där där kan jag säga, men vi var riktigt oroliga för Niall - och det var inte kul'' svarar jag
''Linnea, vad hände på sjukhuset?'' frågar hon nästan lite skräckslaget.
''Ehm, inget, eller kanske jo, typ Louis och ja, asså du vet, vi..asså det är typ vi två nu.''
''OH MY GOD, ÄR MIN BÄSTA VÄN TILLSAMMANS MED LOUIS TOMLINSON, FATTAR DU INTE HUR COOLT DET LÅTER?''
''Eeey Josse, chilla nu va!''
''Ska ni gå ut med det?'' frågar hon sen lite lugnare.
''Jag antar det, men just nu är det så himla mycket, förresten så kan jag nog inte prata mer nu, men hälsa alla goingar i Sverige så hörs vi någon annan dag, hejdå'' säger jag
''hejdå'' säger hon och sen lägger vi på och jag andas ut, äntligen var det långa samtalet över.
Det knackar till på dörren och in kommer mamma, hon sätter sig ner på min sängkant.
- Hur är det gumman? Frågar hon och kollar på mig.
- Ehm, det är bra. Svarar jag lite tveksamt.
- Du, efter allt som har hänt är det ganska självklart att allt inte är så bra, du vet att du kan snacka med mig, va?
- Jag är väldigt glad över att jag har Louis, det värsta är inte att jag har blivit våldtagen, det värsta är vad som kommer hända sen, när jag åker hem igen, eller när dem åker hem igen, svarar jag lite olyckligt och kollar ner i min säng. Mamma tar tag i min hand.
- Gumman, det kommer ordna sig, var stark. Säger hon och kramar om min hand hårt.
- Det hoppas jag verkligen. Svarar jag samtidigt som en tår ruller ner för min kind, hon torkar bort den.
- Även om våldtäkten inte är det värsta, så måste det ändå ha varit jättejobbigt, vill du prata, så vet du var du har mig, jag har faktiskt själv blivit...våldtagen. Säger hon helt plötsligt. Var hon tvungen och snacka om detdär? Om våldtäkt över huvud taget, bara ordet äcklade mig, jag fick plötsligt massor av flashbacks i huvudet, hur jag satt fast där på stolen helt hjälplöst, hur otrolig äcklig han var, smärtan i kroppen, det var så hemskt, jag tänkte på det så mycket att jag inte uppfattade den sista meningen hon sa förrän efter en stund, jag tänkte precis börja skälla på henne innan jag sa:
- Va, har du, när då? Varför har du inte sagt något förut?
- Jag var i 20 års åldern då, det var när jag var i Bahamas, av en äldre man, polisen hittade honom aldrig, och jag har väll inte orkat säga något. Svarar hon lite olyckligt. Först tänkte jag att hon ljög, fast varför skulle man ljuga om en sån sak?
- Oj, satt du..fast? Frågar jag.
- Nej, jag var inte bunden, men han höll sin hand för min mun så jag höll på att kvävas,, hackar hon fram.
- Visst är det jobbigt att snacka om det? Säger jag då och lägger min hand på hennes axel.
- Mm, svarar hon, för ett ögonblick kändes det som om det var jag som var mamman här.
- Då tycker jag vi låter bli, kan vi inte bara låtsas som om ingenting av dethär har hänt varken dig eller mig, och fortsätta som vanligt bara? Säger jag och hon nickar, sen kramar vi om varandra.
- Du förresten mamma, du hade inte behövt följt med hit, jag tänkte på Loreen och det.
- Äsch, det gör inget, det är som det är, flinar hon och går sedan ut från rummet, hon tar telefonen med sig och ringer någon, när hon har lagt på ringer någon upp. Eftersom hon inte bor här så svarar Loreen sen kommer Loreen in i mitt rum.
-Det är Louis, säger hon och sträcker fram telefonen till mig, mitt hjärta dunkar till lite.
''Heeey babe!'' Svarar jag glatt och jag blir ännu gladare när jag hör hans röst.
''Nämen heeey snygging, hur är läget?'' Frågar han gulligt.
'' Det är du som är snyggingen här, jo det är väll bra, förutom att jag saknar dig då, svarar jag.
'' Ja, jag saknar dig också, även om det bara var någon timme sen vi sågs, men vad gör du imorgon?''
'' Antagligen gör jag något tillsammans med dig som du snart kommer fråga,'' svarar jag glatt.
'' Ja bra det stämmer, vi ska på en liten intervju imorgon, Niall får stanna på hotellet dock, men reportrarna frågade om inte du kunde vara med också'' svarar han.
-''Eeeh, jag på en intervju, du skojar?''
-''Men det blir bra, jag kan komma till dig lite innan också om du vill''svarar han.
Om jag ville att han skulle komma? - JA SJÄLVKLART! men intervjuen var jag lite skeptiskt till, men skitsamma liksom.
''Ja, kom du, men förresten..'' börjar jag.
'' Jaa?''
'' Asså det går ju massor av rykten om dig och mig hit och dit, och jag antar att om jag är med på intervjuen också kommer det komma någon fråga, ska vi typ gå ut med att...vi har ett förhållande?'' frågar jag lite försiktigt, jag hör hur han suckar i luren.
''Jag skulle vilja tala om för hela världen vilken underbar tjej jag har, men det skulle bli så mycket hat'' svarar han.
Nu är det min tur att sucka.
''All right, du bestämmer, men du ska veta att jag inte bryr mig om all hat så länge jag har dig, och det är bara jobbigt att hålla saker och ting hemligt''
''Ah du har rätt, imorgon på intervjuen berättar vi att det är vi på riktigt!'' svarar han lite gladare. Jag kunde knappt egentligen ta in orden, att det verkligen är vi på riktigt, det kunde inte vara sant, det var för bra för att vara sant, jag suckade lyckligt.
''Men är det så då?'' frågar jag lite dumt.
''Va, vadå, vi?''
''Ja alltså är du säker på att du verkligen gillar mig på ''vi'' sättet, och att du inte gillar det jag gjorde, utan att du gillar mig?'' frågar jag lite nyfiket.
''Det var det dummaste jag någonsin har hört, jag är såklart väldigt tacksamt för allt du gjort, men jag hade inte gillat dig mindre om du inte hade gjort det, för du gör ändå bara så mycket, bara genom att finnas där, så oroa dig inte för det'' svarar han och ett leende sprids i mitt ansikte.
''Naawh, vad gullig du kan vara då, men då ses vi imorgon!''
''Det gör vi, puss och godnatt världens finaste''
''Detsamma'' säger jag sen lägger jag på. Jag går snabbt och borstar tänderna och tar på mig pyjamas, sen lägger jag mig i sängen, det sista jag tänker innan jag somnar är ''nu behöver jag inte drömma längre, för jag lever min dröm''
that's what makes you beutiful - kapitel 13
- Hoppas verkligen att han...klarar sig. Säger Zayn efter en stund, och vi alla blir tysta, sen ser jag att dörrhandstaget trycks ner, äntligen kommer Linnea tillbaka, tänker jag, men det är inte Linnea som kommer in
från dörren. Jag tar ett djupt andetag.
- Jo...
Den vita rocken betydde bara en sak - en läkare, vad hade hon att komma med? Alla blev tysta och bet ihop,
Niall - vad hade hänt med Niall?
- Han har vaknat, fast han är lite borta och orkar inte så mycket, men han kan ta emot besök om ni går in två och två och bara en liten stund. Säger läkaren.
Jag och alla de andra andades ut, han hade vaknat, han hade verkligen vaknat, han levde, Niall var vid liv, i samma stund kommer Linnea tillbaka från dörren.
- Vad har hänt? Frågar hon osäkert.
- Niall har vaknat! Säger alla i korus.
- Fast som sakt, han är inte vakenvaken, han är bara vaken, har ögonen öppna, men är lite borta, så ni får ta det lugnt när ni besöker honom och kom ihåg att han är svag. Varnar läkaren och vi gör som hon säger, sen följer vi henne till rummet där Niall ligger, vi stannar upp utanför dörren.
- Vilka ska gå in först? Frågar läkaren.
- Louis och Linnea kan gå in först, säger Harry.
- Va, men ni alla är ju hans bästa vänner, gå någon av er istället. Svarar Linnea.
- Men du räddade hans liv. Säger Zayn och Liam nickar.
- Vaa? Det var det Louis som gjorde. Svarar Linnea.
- Hörrni chilla, utan Linnea hade vi inte kommit ifrån detdär hemska stället, jag bar Niall på min rygg och Linnea gjorde första hjälpen , hon sa också instruktioner till mig hur jag skulle göra, ni sprang och hämtade hjälp, så alla har bidragit, vi behöver inte tjaffsa om det nu, spela roll vilka som går in först. Säger jag då som fått nog på detta lilla tjaffset.
Linneas perspektiv:
Louis hade rätt, varför stod vi här och ''tjaffsade'' för när Niall låg där inne?
- Okej, jag börjar då. Säger jag, någon måste ju bli den första liksom.
- Jag hänger med. Säger Louis då och tar tag i min hand, sen går vi in i rummet.
Det var riktigt konstigt att se Niall ligga där, med halvöppna ögon, i en sjukhussäng, med massa
slangar genom näsan och kroppen, och med en såndär hjärtmaskin vid sidan om, precis som i alla
filmer, allt dethär kändes nästan som en stor film, det var andra gången på bara några dagar jag
var här bland dessa trista sjukhussängar nu. Vi slår oss ner på Nialls sängkant, han blinkar lite med
ögonen.
- Niall. Säger Louis försiktigt.
- Uhhm, är det ända svar han får.
Louis lägger sin hand på Nialls axel.
- Det kommer bli bra kompis, be strong! Viskar Louis lite lågt, jag kollar mot Louis, han hade tårar i ögonen,
jag förstod honom.
- I don, I don't kno, know. Svarar Niall, man såg på honom att han verkligen kämpade ut orden och att han hade väldigt ont.
- Du behöver inte prata, men säg inte så, allt kommer bli bra, du måste kämpa, säger Louis och jag känner hur en tår faller ner från mina ögon. Jag bara satt där och tittade och lyssnade.
- orkar inte, klämmer Niall ur sig, det gjorde verkligen ont att se honom såhär.
Louis tar tag i hans hand.
- Du orkar, snälla Niall lova att kämpa in till det sista, inte bara för din skull, utan för din familj, för One Direction, för Lindsey, för alla dina fans, vi skulle inte klara oss utan dig, vi älskar dig. Säger Louis och jag nickar.
- Niall, lyssna på Louis, säger jag lite försiktigt, vad mer kunde jag säga?
Nialls perspektiv:
Vad var det som hände med mig? Vart var jag någonstans? Jag såg bara vitt, jag hörde Louis och Linneas röster framför mig, jag visste att dem var här, jag hade aldrig känt mig så svag, vad var det som hade hänt? Allt jag kunde känna var smärtan i kroppen som tyrterade mig, och slangarna i kroppen. Jag försökte prata, jag klämde ur mig orden, jag var där, samtidigt som jag var i någon annan värld, jag orkade inte. Jag tog till mig Louis ord
''snälla Niall, lova att kämpa in till det sista, inte bara för din skull, utan för din familj, för One Direction, för Lindsey, för alla dina fans, vi skulle inte klara oss utan dig, vi älskar dig'' Jag försökte se honom men det vita ljuset var för starkt. Jag kunde inte minnas vad som hade hänt med mig, men jag mindes allt han rabblade upp.
Jag nickade på huvudet, som ett ja.
- Jag tror det är några andra som vill träffa dig, säger Louise efter en stund, sen går dem ut från rummet och in kommer Harry och Zayn, jag kan inte se dem häller, jag bara hör...
Louis perspektiv:
Vi lämnar rummet och Zayn och Harry kommer in, ute möts vi av Liam. Vi sätter oss utanför.
- Hur var det? Frågar Liam medan Zayn och Harry är inne i rummet och jag och Linnea sitter utanför.
- Konstigt, det känns bara fel att se honom ligga där, man såg hur svag han var, men han lovade att han skulle kämpa, du som är den smarta av oss Liam borde säga något bra när det är din tur att gå in. Säger jag.
Linnea lutar sitt huvud mot min bröstkorg, efter en stund somnar hon, och jag gör detsamma, klockan var nu väldigt mycket, snart var det morgon.
- Lou, vakna, jag tror det är några du vill träffa här! Är det första jag hör av Harry, jag kliar mig i ögonen, jag ser bara Harry, Zayn, Linnea och Liam, vad var det han menade? Sen ser jag - där står ju mamma och pappa och mina fyra systrar Lottie, Felicite, Daisy och Phoebe. Jag springer fram till mamma och kramar om henne först, sen kramar jag om pappa. Det kändes lite konstigt att ha hela familjen samlad igen, dels för att det var väldigt längesen jag träffade dem och dels för att mamma och pappa är skiljda.
- Hur är det med dig? Frågar mamma oroligt.
- Med mig är det bra, men Niall.. Börjar jag sen orkar jag inte säga något mer.
- Det kommer bli bra, vi kom så fort vi kunde, alla andras föräldrar är också påväg hit. Jag svalde hårt, jag kunde redan nu se oron i Mauras och Bobbys ögon --> (Naills skiljda föräldrars)
- Ni hade inte behövt åka hit, åkte ni ända hit bara för att träffa oss? Frågar jag pappa sen och han nickar.
- Du anar inte hur oroliga vi har varit, säger min lillasyster Daisy och jag lyfter upp henne i min famn.
- Jag har saknat dig, säger hon.
- Jag har saknat dig också, säger jag på ett broderligt sätt och lyfter sedan ner henne igen.
Jag vänder mig om och ser att Linnea står och snackar med Harry, jag går fram till henne och lägger min arm runt hennes axel.
- Mamma pappa, dethär är Linnea, min flickvän, Linnea dethär är mamma och pappa och mina systrar Lottie, Felicite, Daisy och Phoebe, säger jag och det hälsar på varandra.
- Hon är en riktig hjälte, ja ni vet ju redan dendär historien, fyller jag i och hon rodnar lite.
- allihopa, som du sa igår. Säger hon då och flinar emot mig, jag flinar tillbaka. Sen står vi alla och snackar lite.
- Pappa kan jag få låna din iphone en snabbis? Frågar jag efter en stunds lite allvarligt snackande, han nickar och lämnar över den, jag klickar mig in på internet, det stod verkligen om oss 1D överallt, twitter var helt spammat.
- Linnea , har du twitter? Frågar jag och ger henne telefonen, sen skriver hon in sitt namn, sen trycker jag mig in på ''nytt tweet ''vi lever, vi är okej, @Niallofficial är tyvärr den som råkat mest illa ut, men han har vaknat, @imLinneeaah är en hjälte, tacka henne, tack för all support, ni är världens bästa fans'' skriver jag, jag funderar ett tag om jag ska skicka iväg det eller inte, men jag bestämmer mig för att göra det. Efter ett tag kommer Nialls föräldrar, dem går och snackar något med doktorn, sen hälsar dem lite snabbt och går sedan mot Nialls rum för ett besök, undrar vad doktorn sagt.
3 dagar senare
Allas föräldrar hade kommit ända från England, Linneas mamma från Sverige hade också kommit, vi var en stor klunga, och ett bra gäng som lärde känna varandra mer och mer, Linneas föräldrar var riktigt schyssta, Nialls föräldrar var riktigt tacksamma över det vi hade gjort för Niall, att jag burit honom, att vi gjort första hjälpen,att Linnea hade fått ut oss och att de andra hämtade hjälp, dem visste att Niall hade varit död annars, fast det var knappt så att jag själv visste. Jag visste inte riktig tvad som hade hänt de senaste dagarna. Vi hade också hunnit snacka massor med polisen, dem jobbade förfullt med att hitta kidnapparna, jag var så glad att jag hade Linnea vid min sida hela tiden, när Linnea fick berätta detaljerat om våldtäkten höll jag på att kräkas, jag kände så mycket skuldkänslor, för om jag inte hade tagit med henne till dendär jävla bowlingklubben hade det aldrig hänt. Nu satt vi samlade utanför Nialls rum, några läkare var inne och gjorde något, jag och Linnea satt en liten bit ifrån de andra, och väntade på att få gå in på besök.
- Vad tänker du på? Frågar Linnea lite försiktigt.
- Jag känner mig så dum, om jag inte hade tagit med dig till dendär jävla bowlinghallen, hade du aldrig behövt bli.. du vet.. svarar jag lite osäkert.
- Du, vet du vad? Jag är bara glad att jag följde med dit, för på så sätt lärde jag känna dig och du är det bästa som någonsin hänt mig, så sluta tänk på det, jag känner mig dum för att det är mitt fel att du förlorat pengarna, typ. Svarar hon. Jag ler lite mot henne.
- Polisen jobbar för fullt, pengarna kanske jag får tillbaka, men en våldtäkt kan man inte få tillbaka, gjort är gjort säger jag lite ledsamt.
- Kanske det, men pengarna är värre, det är fan en stor summa pengar det handlar om. Säger hon ledsamt.
- Men vet du...? Jag trodde jag hade allt, sen kom du, det är inte förrän nu när jag har dig jag är rik på riktigt, säger jag och vi möts i den mest perfekta kyssen. Sen öppnas dörren.
- Goda nyheter, säger läkaren och spricker upp i ett leende, som smittar av sig på mig och de andra.
- Allt fungerar som det ska nu, han mår bra, och kommer bli utskriven ikväll, han behöver bara vile lite, sen hemma måste han ta det lugnt, inget turnerande för Nialls del, ni kommer få i uppgift att se till att han tar det lugnt, men som sagt så måste han vila här under dagen, han frågade efter Linnea och Louis så ni kan ju komma in först, säger hon och jag och Linnea går mot dörren, hela klungan satt och log, till och med Niall log när vi kom in för dörren. Vi gick fram och kramade honom lite försiktigt.
- Alltså jag måste bara tacka er igen, för allt ni har gjort, ni är verkligen hjältar på riktigt, och Louis när ni besökte mig första gången här,sa du att jag skulle kämpa, det hade jag aldrig orkat gjort om du inte hade sagt det, samma med Zayn, Liam och Harry, ni är bäst ! Säger han ivrigt.
- Ta det lugnt Niall, du ska veta hur mycket stöd du har fått från alla fans också, säger jag och han ler.
- Men ni är bäst asså, jag kan inte vara lugn, jag är olugn och hungrig. Säger han och vi börjar skratta, typiskt Niall.
- Vi kan följa med ditt matsalen sen, går det bra att gå nu förresten? Frågar jag
- Jadå, det var lite stappligt i början men nu så går jag som en riktig...Niall igen svarar han glatt, nu var det den gamla vanliga Niall man snackade med igen, jag kunde inte låta bli att le.
Nialls perspektiv:
- Men du Niall, jag tror att det är någon som vill träffa dig, och inte killarna eller någon i din familj denna gång, säger Louis och flinar emot mig, sen går han och Linnea där ifrån. In för dörren kom Lindsey, jag trodde inte inte mina ögon, jag hade nästan glömt bort hur otroligt vacker hon är, med hennes bruna, långa, fina hår och hennes chokladbruna ögon, jag hade lust att bara hoppa på henne, men det kunde jag inte, dels för att jag låg här i min sjukhussäng och dels för att vi inte var ett par ens, även om det kändes så, hon ler och jag ler tillbaka, hon sätter sig ner vid min sängkant och tar tag i min hand.
- Hej, säger hon.
- Hej..
kommentarer :D
Först och främst måste jag bara tacka för era kommentarer , de e alltid kul att
logga in här och mötas av fina kommentarer - men ni behöver inte vara rädda
för att skriva era namn för jag bits inte, fast vill ni kommentera anonymt/randoom så får
ni ju göra de meed såklart :D
ialla fall tack igen !
updateringen, alltså ja jag skriver typ så ofta jag kan men jag vet att updaten suger lite,
men jag gör vad jag kan ! :D och varför jag inte har Harry i headern? assåå hm..
jag vet inte, det är inte jag som sköter designen på bloggen - men det ska nog kunna
fixas :D Stackars Harry annars ju :(
men iaf tillbaka till updaten - imorn kväll åker jag till Sälen i en vecka, men jag kmr ta
med datan så jag ska försöka updatera så mkt som möjligt iallafall! :D men jag kmr ju göra
en hel del andra saker där oxå så det kanske inte blir världens bästa updatering tyvärr
men jag ska göra vad jag kan! Men nu ska jag börja skriva nästa kapitel, Missa inte de ! :D
that what makes you beutiful kapitel 12
Nu kunde inte jag hålla mig längre, han var så söt, så perfekt, han var allt. Jag tryckte mina läppar mot Louis och vi möttes i den mest perfekta kyssen. Ingen backade undan, allt var perfekt, det pirrade i hela kroppen, dethär var rätt,
det var här, med Louis jag ville vara. Livet var så underbart.!
Jag hade aldrig någonsin i mina vildaste drömmar trott att kyssa någon kunde vara så underbart.
Jag har aldrig riktigt kysst någon förut, eller jo, men det var längesen och betydde inget, denhär
kyssen betydde allt. Efter en stund avslutade vi kyssen, vi kollade mot varandra och jag kunde inte
låta bli att le, inte Louis häller.
- Vi fixar det. Säger jag till Louis och han nickar. Jag har aldrig i hela mitt liv varit lyckligare.
- Så det är vi, på riktigt nu alltså? Fråga Louis lite försiktigt och jag nickar. Sen drar han in mig i hans
famn och vi kysser varandra igen. ''aawh'' hör jag hur någon säger, då tittar vi upp och möts av
Zayns, Liams och Harrys blickar, jag börjar rodna lite, sen börjar alla skratta.
- Eh förlåt, vi ska inte störa. Säger Harry och kliar sig i nacken.
Haha det var lite försent nu tänkte jag!
- Det är lite försent nu, säger Louis som om han hade läst mina tankar.
- Hehehe okej, då fortsätter vi att störa då, såå..vad håller ni på med? Fortsätter Harry och flinar.
- Hur länge har ni stått och spanat på oss? Frågar Louis skrattandes.
- Inte så länge, men tillräckligt länge för att göra Harry avundsjuk, skojar Zayn.
- Ja, jag är riktigt bevsiken på dig, vad hände med Larry Stylinson? skojar Harry.
Sen drar han Zayn intill sig och tar hans hand och säger:
- Nä, jag har Zayn nu!
- Åh ni är ett fint par! Säger jag som vid läget kände mig lite utstött i deras samtal.
- Visst är vi? Säger Zayn och ruffsar Harry i håret.
Sen går dem där ifrån och lämnar oss, vi börjar asgarva, efter en stunds snackande går vi upp igen, upp till våningen där det springer läkare fram och tillbaka, det fick oss att börja oroa oss igen, skrattet var som bortblåst och oron togs vid. Jag satt tättintill Louis och han hade sin arm runt mig, det gjorde självklart att det kändes bättre, jag lutade mitt huvud emot hans axel, han luktade så gott, han luktade Louis. Vi kysstes igen.
- Eeey, tänk på att det är folk här, ät inte upp varandra! Säger Harry med ett busigt flin på läpparna, för att
lätta upp stämningen lite. Louis tog upp sitt pekfinger och pekade ''fuck u'' på skoj.
- Ojojoj, inget bråk nu killar och tjejer. Säger Liam.
- Vadå bara för att du och din älskling Zayn aldrig håller på, skojar Louis.
- Vi är ett nyblivet par, vi går inte för fort fram. Säger Zayn då.
- Haha egentligen så är det dem som är det nyblivna paret, säger Liam och pekar mot oss, jag börjar rodna lite.
- A fast i och för sig ska du bara veta vad jag och Zayn gör när vi är ensamma, skojar Harry och vi börjar skratta. Jag fattar inte riktigt hur dem orkar hålla på och skoja en massa just nu, dels för att klockan var mitt i natten och för Niall.
- Bara så ni vet så kan ni nog åka hem om ni vill, för när ni var där nere ensamma innan vi kom och cheeta, så kom läkaren in till oss och sa att det förmodligen kommer dröja och att vi behöver sova. Säger Liam efter en stund. När man nämner Nialls namn blir allt sådär jobbigt igen.
- Ja men han kanske vaknar, och då ska iallafall jag vara här, säger Louis och alla håller med. Efter en stund känner jag att jag börjar bli kissnödig.
- Ehm, jag måste gå. Säger jag.
- Va, vart ska du? frågar Louis nyfiket.
- Hehe bara på toa, men jag kommer snart, säger jag, stänger dörren och går därifrån.
Louis perspektiv:
Allt med Linnea var perfekt, vore det inte för henne så skulle jag inte pallat detta, hon fick allt att bli så mkt bättre. Hon smäller igen dörren och stickar iväg.
- Du hade bra gärna velat följa med henne på toa alltså. Säger Harry retsamt och slår till mig på axeln, så skrattar vi lite smått.
- Så det är liksom ni två, nu.. Fortsätter Zayn.
- Ja. svarar jag.
- Grattis eller vad man säger, ni är perfekta för varandra. Säger Liam glatt.
- Men...har du tänkt på, hur det blir..när vi ska hem sen och så...? Nu är det Harry som talar.
Usch jag ville inte tänka på det, jag ville att dem 3 veckorna här aldrig skulle ta slut, men något
inom mig sa att allt kommer bli bra ändå, vi skulle klara det tillsammans.
- Ehm.. jo, men det löser sig, jag vet det, men jag vill inte tänka på det nu, det är iallafall 3 veckor
kvar, sen har jag massa annat att tänka på, Niall också, så vi kan snacka om något roligare. Säger jag
snabbt.
- Är det bara jag som är grymt hungrig, sjukhusmaten vi fick här smakade ju jättekonstigt, även fast jag åt
asmycket, säger Harry då.
- Ja, men fatta hur hunrig Niall kommer vara då, om han vaknar... Säger jag, det sista lite tystare.
- Han drömmer säkert om mat eller något, han är i sin lilla matvärld, som vanligt. Säger Harry och vi börjar
skratta lite.
- Hoppas verkligen att han...klarar sig. Säger Zayn efter en stund, och vi alla blir tysta, sen ser jag att dörrhandstaget trycks ner, äntligen kommer Linnea tillbaka, tänker jag, men det är inte Linnea som kommer in
från dörren. Jag tar ett djupt andetag.
- Jo...
that what makes you beutiful kapitel 11
Jag kollar mot honom, sen mot Linnea. Jag känner hur min värld rasar samman. Det här får inte bara hända, det här händer inte, varför , varför, varför? NIALL DÖÖÖÖD ? NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ
Linneas perspektiv:
Linneas perspektiv:
Jag såg blicken i Louis ansikte, jag såg vad han trodde, jag såg bleknaden i Nialls ansikte, men nej han var inte död,
tack och lov! Nu var det bara att försöka minnas, minnas det vi lärde oss i skolan, första hjälpen grejen i 7:an.
- Louis, han lever, första hjälpen, nu! Men hur var det nu igen man skulle göra.
''En medvetlös person som ligger på rygg löper risk att kvävas'' kom jag på , jag placerar Niall i speciellt sidoläget så att andningen underlättas, så att inte tungan kan täppa till luftvägarna.
- Jag vet inte hur man gör, säger Louis oroligt.
- Lägg hans arm som är närmast dig på marken i en rät vinkel utfrån kroppen med handflatan uppåt, lägg den andra över bröstet. Skriker jag och Louis gör det, jag hoppas verkligen att det var såhär man skulle göra.
Sen böjer jag hans bortre knä.
- Louis ,fatta tag om bortre skuldran och bortre knäet och vänd över Niall mot dig i sidliggande läge.
Han gör som jag säger, hur var det sen då? Fan, dendär grejen vi lärde oss tyckte man var så oviktig då.
sen kommer jag på och lägger Nialls översta arms hand under kinden med handryggen uppåt.
- Louis det översta benet ska ligga i en nästan rät vinkel!
- Ska man inte typ kontrollera hur huvudet ligger så att luftvägarna är fria? Fortsätter Louis i nästa skeund kontrollerar vi det.
- Det verkar som han slutar andas helt ju, skriker Louis och jag puttar bort honom lite, man måste ge honom luft.
- Du måste ge han lungräddning man ska trycka 30 kompressioner mitt på bröstbenet med en frekvens på 100 gånger i minuten. Samtidigt ger jag Niall luft, genom att blåsa in mina andetag, detta måste jag göra tills det kommer någon hjälp, det kändes konstigt, typ som att stå och kyssa Niall nästan.
Liams perspektiv:
Jag har nog aldrig sprungit så mycket som jag har gjort idag, vi är typ mitt ute i ingenstans och det finns ju inga människor här, tillslut kommer vi fram till ett hus, vi kutar in.
- Hej, ni måste hjälpa oss, det är en lång historia men vår kompis har blivit skjuten, fort snälla!
- Vänta, ni är ju dem där från nyheterna? Säger kvinnan.
- Ja men vi har inte tid att snacka nu, ring ambulans, det är bråttom! Skriker jag. I nästa sekund ringer dem ambulansen och vi får åka iväg i deras bil till platsen där Niall, Linnea och Louis var i full gas..
- vi ringer polisen också. Säger mannen och ringer upp polisen, sen kutar vi ut från bilen iväg till dem, tjejen har sjukhuslådan med sig, det första jag ser är Louis som står och klämmer på hans mage och Linnea som ger honom luft.
- Ambulansen kommer och tar över snart, säger tjejen och hjälper Louis och Linnea, i nästa stund kommer ambulansen.
Louis perspektiv: Allt gick så fort, ambulansen tog över och polisen kom också.
- vi måste snacka med er, vad har hänt? Frågar dem.
- Vi har inte tid nu, vi måste följa med vår bästa vän till sjukhuset. Skriker Zayn och innan vi hinner blinka åker vi iväg med ambulansen. Det var riktigt hemskt att titta på medan ambulansmännen höll på med Niall, jag tog tag Linneas hand och klämde den hårt. Ingen orkade säga någonting, alla var bara tysta. Linnea hade fått lånat någon rock, och var iallafall trots alla omständigheter lika söt som alltid.
- Du, det kommer bli bra. Säger jag och kollar rätt in i hennes ögon, hon klämmer fram ett litet leende.
Sen går allt så fort igen, ambulansmännen skyndar sig in i full fart och bär in Niall på bår, vi springer efter, men får inte gå in i rummet dock såklart. vi får sätta oss utanför och bara vänta. Jag kollar mig runt och inser att det var dethär sjukhuset jag satt på med Linnea förra gången också. Någon specialperson kommer och snackar med oss, vi får gå in i något rum och blir inlindade i filtar, jag sätter mig nära Linnea, egentligen orkar ingen prata, vi alla ville ju bara veta, hur det kommer gå för Niall.
- Ni borde iallafall ringa hem till era föräldrar och tala om att ni lever och för alla era fans sen också. Säger hon.
Det sticker till lite i hjärtat när hon säger så, mamma och pappa har jag inte pratat med på evigheter, dem har säkert suttit hemma och bara oroat sig och alla fans, hur var det med dem?
- Det finns telefon där, säger hon och pekar medan hon häller upp lite varm choklad i ett par koppar.
Sen ringer alla hem, även Linnea men det är ingen som svarar för henne.
- Vill du åka hem? Frågar mamma, efter en stunds snack. Hem? Det var så långt borta, alldeles för långt borta, dethär
var hem nu, även fast jag bara hade varit här i några dagar, det var något ändå som fick mig att känna mig som hemma, eller kanske inte hemma men det kändes rätt och det måste vara Linnea, jag kunde inte åka hem nu, det gick bara inte, men jag skulle göra vad som helst för att mamma och pappa skulle komma hit istället, till andra sidan jordklotet.
- Nej , jag kan inte, kom hit! Klämmer jag ur mig utan att riktigt tänka. Sen snackar vi lite till och lägger på, allt känns helt plötsligt mycket bättre, men oron för Niall går inte att beskriva.
Linneas perspektiv:
Lättnaden som uppstår när pappa äntligen svarar går inte att beskriva.
- Eh hej, det är jag. Stammar jag fram.
- Ja, jag är okej, jag är på sjukhuset, du vet samma som Mathilda var på, jag lever, allt är bra nu...nästan, det har hänt mycket och jag kan inte ta det på telefon, jag får nästan tvinga ut mig svaren.
- Jag kommer direkt. Säger pappa.
Jag ser att en läkare kommer in i från rummet, hjärtat stannar för en liten stund, vad hade hon att säga? Jag tar lite
extra hårt i Louis hand och tar ett djupt andetag.
- Hur mår han? Frågar Harry.
- Vi har genomgått en operation, men är rädda för att vi måste göra ytterligare ett ingrepp, det brukar för det mesta fall gå bra men...
- Meen? Säger Louis och kollar på läkaren med en iskall, sammanbiten blick.
- Jag kan inte lova något, läget hade kunnat vara bättre, men vi ska göra vad vi kan, men det kommer nog gå bra. Säger hon och går i från rummet. Ingen kunde hålla sig längre, alla bröt ihop tottalt, sen bara satt vi där, allihopa nära varandra, och kramades i en stor gruppkram ''läget hade kunnat vara bättre'' räckte inte, det skulle vara bra, allt skulle ju vara bra nu.
Att se pappa komma in i rummet gjorde mig iallafall lite gladare, att hoppa upp och krama om hans famn, precis så som man gjorde när man var fyra, var helt fantastiskt. Vi satt länge och snackade, både ensamma och med killarna, jag tyckte synd om killarna som inte hade någon förälder här, jag hade gärnat velat ha mamma här också.
Denhär dagen har vart den längsta dagen i mitt liv.
- Vi borde åka hem nu. Säger pappa och kollar mot mig.
- Men pappa, jag kan inte lämna Niall och demhär killarna nu, du får åka hem utan mig, jag kommer sen, jag mår bra.
- Men jag kan inte tillåta det Sophie efter det du har gått igenom, dem kan väll höra av sig hur det går med Niall och du känner ju honom ändå knappt.
- Snälla pappa, du anar inte hur sjukt nära man kommer varandra efter en sådanhär händelse, snälla?
Efter en stund gav han med sig, jag kramade om honom lite extra och sen försvann han.
Vi satt där ett tag innan läkaren åter kom in.
- Läget är stabilt, operationen har gått bra, men han är inte vaken, och får inte besökas en, det kan ta allt från timmar till veckor, innan han vaknar, om han vaknar, men som det är nu så ser det ut så.
LÄTTNAD när hon sa det sista!
- Det var tur att första hjälpen var ute i god tid, vore det inte för det hade han inte längre funnits vid liv. Säger läkaren och kollar mot oss, sen går hon ut.
Louis perspektiv:
Zayn, Harry och Liam kollar mot mig och Linnea.
- Linnea räddade Nialls liv, Säger jag och kollar henne rätt in i ögonen, sen kollar jag mot dem andra.
- Men det är inte ens säkert, och förresten så gjorde du också första hjälpen, vi gjorde det tillsammans. Säger hon lite blygt.
- Ja men jag kunde ingenting, det var bara en sak jag kom ihåg från detdär, du sa ju resten, jag hade inte kunnat det, du är en hjälte! säger jag till henne igen, jag ser hur hon börjar rodna lite.
- Vill du veta vem som är hjälte? Jo, killen som bar en tung, skjuten kille på ryggen, samtidigt som han själv var svag och sprang för livet med honom på sina axlar. Säger hon och kollar mot mig.
- Ja men det var du som fick ut oss därifrån överhuvudtaget. Fyller jag i.
- Men guys, ni är hjältar båda två, okej? säger Zayn och suckar lite, Harry och Liam suckar också, och för första gången på väldigt länge börjar vi skratta, sen blir allt sådär tyst och allvarligt igen.
- Men det är ändå mitt fel allt detdär med pengarna. Säger Linnea olyckligt och kollar ner i golvet.
- Det är det inte, du har inte gjort någonting och har inget att be om ursäkt för, förresten behöver jag inte dedär pengarna när jag har dig. Säger jag. Vänta, vad sa jag nyss? Sa jag att jag hade Linnea, varför sa jag så? Jag kände hur alla spände sina blickar emot mig, Linnea sa ingenting. Fan också.
- Det börjar bli lite drygt att sitta här, kan vi inte gå ner, till detdär cafeét typ? Frågar jag efter en stund.
- Visst jag hänkar på, fast klockan har blivit mitt i natten så jag tror inte direkt att det är öppet, men skitsamma. Säger Linnea och reser sig upp, hon tar med sig filten och jag gör lika dant.
- Ska ni me eller? Frågar jag och dem nickar ett nej.
- vi stannar här, säger Liam och blinkar med ena ögat. Jag flinar lite tillbaka sen går vi iväg, utan att säga något, vi bara går och håller i varandras händer. Vi tar hissen ner till undervåningen där cafeet är. Det är väldigt dött där, men vi slår oss ner på stolarna, vid det bordet vi hade suttit vid förra gången, precis samma, betydde det någonting eller?
- Du, hur mår du egentligen, är du okej? Frågar hon lite försiktigt.
- Jag har väll mått bättre, Niall är ju en av mina bästa vänner liksom, och att veta att jag utsattit dig för denhär skiten gör ju inte saken bättre, hur mår...du? Svarar jag. Hon kollar ner i golvet.
- Jag förstår det, men det kommer nog bli bra med Niall. det känns så, tänk inte på det, för jag är glad ändå att jag har träffat dig, och jag mår faktiskt bra, nu...nu... när du är här. Säger hon och sen kollar hon mig rätt in i ögonen.
Menade hon verkligen vad hon sa? Jag kunde inte riktigt få in orden i min hjärna.
- Du får mig att må bra också, du är väldigt speciell Linnea, inte alls som andra tjejer.
- Du är speciell, du är en underbar person, Louis.
- Det känns som evigheter sen vi satt här, tycker du inte? Säger jag mitt i alltihop och hon nickar. Jag tror varken hon eller
jag kunde få in att det bara var några dagar sen, det känns som åratal, som att så mycket har hänt sen dess, att allt detta hade hänt på bara några dagar var obeskrivligt, det gick inte att fatta.
- Precis här satt vi också, men jag måste fråga, vad menade du, med detdär du sa där uppe? Frågar Linnea blygt och jag ler mot henne.
- Alltså förlåt, jag sa bara utan att tänka, men jag hade velat dett det var så svarar jag lite blygt, sen blir det tyst en stund.
Linneas perspektiv:
Hade Louis nyss sagt att han menade att han ville ha mig? Eller vad menade han? Och varför sa han förlåt för?
Jag kände honom knappt egentligen, men han var den speciellaste personen jag någonsin träffats, han betydde så sjukt mycket och det kändes som att jag hade känt honom sen barnsben, han kändes inte som One Direction Louis,
det var inte det jag tog han som, han var bara Louis, den underbara Louis.
- Men, jag tycker verkligen om dig, jättemycket, och jag hade också velat det, svarar jag.
3, 2, 1 och hans läppar var tryckta mot mina, det kändes så rätt, men något inom mig sa att det var fel, dem cirka 3
sekunderna han hann kyssa mig var de tre bästa sekunderna i mitt liv, ändå backade jag undan. Jag kollade sorgset emot honom, han såg riktigt sårad ut.
- Förlåt, jag kunde inte hålla mig. Säger han och kollar olyckligt mot mig.
- Du ska inte säga förlåt, du är underbar och detdär var underbart, men...
- Ja, jag fattar, jag är inte bra för dig och jag skulle bara utsätta dig för massa skit, det var bara ego av mig att kyssa dig, förlåt.
- Men sluta, det är inte så det är, det är bara det att... du är här i USA på turne i 3 veckor, sen åker du hem till London, jag åker hem till Sverige efter sommaren, det skulle göra så ont att du vet.. behöva lämna dig varje gång, det är så stora distanser och vi skulle aldrig kunna träffas, men jag skulle göra vad som helst för att det skulle funka. Säger jag och känner hur jag börjar gråta, jag ville ju dethär, varför gjorde jag såhär? Det var ju dethär som egentligen inte fick hända,
jag hade lovat mig själv innan jag åkt ifrån Sverige att jag inte skulle gå och bli kär i USA, men det löftet gick inte att hålla. Han tar ett djupt andetag
.
- Jag skulle göra vad som helst för att det skulle funka också, för du är en väldigt speciell tjej och jag gillar dig jättemycket, skulle kunna offra allt bara för att vara med dig, och jag vet att vi knappt känner varandra och att jag säkert går sjukt fort fram och är en idiot som tycker och känner såhär, men det är ren sanning.
Nu kunde inte jag hålla mig längre, han var så söt, så perfekt, han var allt. Jag tryckte mina läppar mot Louis och vi möttes i den mest perfekta kyssen. Ingen backade undan, allt var perfekt, det pirrade i hela kroppen, dethär var rätt,
det var här, med Louis jag ville vara. Livet var så underbart.!
Haha jag gillar att jävlas
Hehe ja jag gillar att sluta kapitlena när de e spännande :D men iaf kommer nästa ut ikväll lovar :)
That what makes you beutiful kapitel 10
Sen satt vi bara och kollade på varandra rakt in i ögonen, allt kändes helt plötsligt mycket bättre. Sen måste jag ha somnat.
Matildas perspektiv:
Jag stod och bredde en smörgås nere i köket, när jag möttes av pappas rödgråtna ansikte.
- Vad har hänt? Frågar jag ledsamt och kollar mot honom.
- Det är Linnea, hon har fortfarande inte kommit hem och hon har inte hört av sig, vi har ringt polisen,
dem har letat för fullt hela natten och dem letar nu också, men det verkar vara rent ut sagt omöjligt att hitta
henne! Jag känner hur det sticker till i magen, vad hade egentligen hänt med min syster? Jag står länge och
bara stirrar upp i taket, vad ska man säga?
- Hon kommer nog tillbaka. Klämmer jag ur mig innan Laura kommer in genom rummet.
- Polisen har fått fram av vittnen att hon befinnde sig vid bowlinghallen tillsammans med killarna i One Direction, rånarna tog dem och henne, det var någon som var där vid bowlinghallen som berättade det. Säger pappa.
- Vänta, VAAAAA med killarna från One Direction, ja jag vet detdär med Mathildafreakinoutgrejen men lärde dem typ känna varandra då eller nåt?
Laura nästan skriker rakt ut, fast hon ser ut att ångra sig i nästa sekund då det här var allvarligt. Jag var inte dum nog att fatta, fatta vad de maskerade männen ville, även om jag hade glömt bort onedirection tottalt efter olyckan hade jag ju fått reda på vad det var för några, ett stort pojkband som känner massor av pengar...
Jag slog på tvn och kollade på nyheterna.
''Det brittiska pojkbandet One Direction har anmälts som försvunna, killarna ska ha spenderat tid i en bowlinghall då två maskerade män invarderat stället och kidnappat dem, en flicka var också med killarna och har också anmälts försvunnen'' jag stängde fort av tv:n - jag orkade inte höra mer.
Louis perspektiv:
Jag var den första som vaknade nästa morgon, alla andra låg och sov, jag kunde inte låta bli att titta
på linnea, jag tyckte så synd om henne, och hon var så otroligt vacker. När jag satt mitt inne i mina
djupa tankar kommer den stora rånaren in i rummet.. Han gick och drog av alla tejpar från våra munnar och alla vaknade.
- Ni får vara kvar här nu, vet inte hur länge, men håll käften annars åker tejpen på igen, nu kan ni snacka
om hur dåliga ni är för henne. Säger rånaren och pekar mot Linnea , sen går han..
- Linnea, förlåt de va inte me.. börjar jag innan jag blir avbruten.
- Säg inte förlåt, du har inte gjort något, ingen av er har gjort något!
- Vore det inte för oss skulle du inte sitta här nu, säger Niall och jag håller med.
- Förlåt för all jävla skit vi har utsett dig för.. Säger jag igen.
- Men sluta säg förlåt, om det är någon som ska säga förlåt så är det jag.
Jag kollar mot henne, hon såg väldigt ledsen ut, och vad snackar hon om, hon FÖRLÅT?
- Nej för helvete, ge dig, det har du ingen anledning till... vad har dem...gjort med dig egentligen?
Linneas perspektiv: Jag kände mig som världens värsta människa. allt var mitt fel, jag var ingen speciell
person, jag var bara jag, dethär var killarna i One Direction, jag visste att rånarna hade använt mig som
slagträ, demdär jävlarna till rånare var påväg att få sem dem ville , killarnas pengar skulle vara helt lost.
När Louis frågade vad dem hade gjort med mig, höll jag på att bryta ihop, men jag ville inte berätta,
jag ville inte göra allt värre än vad det redan var, det var bättre om dem inget fick veta.
- Inget.. Svarar jag lite svagt. alla kollade oroligt emot mig.
- Du vi ser det på dig och du sitter bara i underkläder. Säger Harry och jag känner hur jag rodnar i ansiktet.
- Det är inte som ni tror, de hade kunnit vara värre, det var nära men... Vad har dem gjort med er, Niall är helt blå i ansiktet.. Säger jag utan att riktigt tänka, ingen orkar riktigt svara, alla bara mumlar lite. Det var just i den stunden jag kom på, min plan, men jag hann inte säga något då rånarna kom in innanför dörren.
- Vi måste snacka ensam med killarna, bär tillbaka tjejen till det andra rummet! Säger den ena till den andra. Den andra var killen med den äckliga rösten, som hade våldtagit mig.
- Vad bra, för jag hatar demhär jävlarna, allt är deras fel, kan dem inte bara ge er alla deras pengar så blir allt bra bara, fyfan! Skriker jag samtidigt som rånaren bär upp mig.
Jag visste att rånarna inte ville att vi skulle vara vänner precis - detdär jag sa blev dem bara glada av, självklart menade jag inte vad jag sa och jag hoppas verkligen att Niall, Liam, Harry, Zayn och Louis fattade det, detdär ingick lite i min plan..
Kniven jag hade sett när rånaren bärde dit mig dan före låg fortfarande kvar, på samma ställe som igår, han
har haft den på sig hela tiden, han får inte ta av sig den, dethär måste funka..
Efter en stund kom ÄCKLIGARÖSTEN in till mig.
- Jag tycker om dig, jättemycket. Säger han och jag känner ilskan från topp till tå.
- Vi gör inte dethär för att vara taskiga mot dig, det är killarna vi vill åt, fattar du det? Fortsätter han och jag bara nickar han börjar smeka mig på kinden igen.
- Det är bra, allting kommer bli okej, var inte rädd, jag är här, jag är inte ond, det är dem som är det, som utsätter dig för massa skit. Säger han och inombords vill jag bara skrika rakt ut.
- Jag hatar dem, dem är onda, jag har aldrig gillat dem egentligen, dem tror att dem är något, jag vill verkligen berätta för dem hur mycket jag hatar dem och göra dem riktigt ledsna, för det är dem värda, kan du inte ta mig till dem sen så jag får göra det? Skådespelar jag, jag ser hur han ler under rånarluvan.
- Min kollega snackar med dem nu, men visst, lite senare..
''Lite senare'' orden ekar i mitt huvud, detta måste funka!
- Ska vi ta av dehär? säger rånaren och pekar mot mitt band runt armlederna.. Skojar han med mig, är han seriöst, är han helt jävla dum i huvudet?
- Ja tack. Svarar jag och klämmer fram ett litet leendet.
- Tyvärr måste jag ta på dig det sen igen när jag lämnar dig.
Jag nickar..
Efter en stund tar han tag i mig igen, och bär upp mig och stolen igen, skillnaden nu var att jag hade fria händer,
då blev min plan plötsligt så mycket enklare.
Det var nu det gällde, NU eller ALDRIG!
Andas in, andas ut, långsamma rörelser. Mina händer drar sig sakta men säkert ner mot hans ficka, försiktigt nu,
jag stoppade in handen långsamt i fickan och tog tag i kniven, han märkte inget. Jag kände hur jag börjar kallsvettas, jag hade ju knappt några kläder på mig, vart skulle jag lägga den så han inte skulle märka, snart var vi framme och han skulle sätta ner mig. Det var en ihopfällbar kniv som tur var, jag stoppa långsamt ner den i bhn, vad annars skulle jag göra? Han gick några steg till sen var vi framme, han satt ner mig ganska försiktigt, jag kollade ner i marken så man inte skulle se hur mycket jag svettades i ansiktet, tänk om han skulle märka det, märka att jag hade tagit dendär kniven.
- Förlåt, men jag måste göra dethär. Säger han och knyter fast mig med händerna igen. Sen gick han, ingen sa något, alla bara satt där och kollade, jag väntade ett tag så att jag var säker på att han hade gått.
Okej, nu var det snabbtänkt som gällde.. Kniven låg i bhn, mina händer låg precis så att det räckte till att man kunde ta tag i den, jag fick tag i den med ena handen.
- Jag har kniv här, vi måste få upp varandra, viskar jag. Eftersom handlederna liksom sitter fastbundna i varandra är det väldigt svårt att skära i repet, efter lite krångel hittar jag äntligen rätt riktning, mitt satt ganska löst och var ganska lätt att få av, nu hade jag fria händer igen, jag skar fort av mina fötter och sprang fram till Louis och började skära av hans rep, shiit vad hårt det satt! Tillslut var även han lös.
- Louis ta dendär gardinstången som hänger ovanför fönstret där bakom dem asfula gardinerna och krossa fönstret med det. Han gjorde som jag sa. Jag hade faktiskt inte vetat om att det fanns fönster förrän idag, dem hemska gardinerna hade varit över, dock var det väldigt litet. Jag skär av Harrys rep och de andras, sen va det bara Nialls kvar.
- Fönstret är så jävla högt upp, sätt stolarna på varandra. säger jag och i nästa sekund börjar dem forma en stolpyramid. Jag kämpar med Nialls rep som sitter riktigt, riktigt hårt, sen är han loss.
- Skynda som fan nu, Linnea gå först! Säger Louis.
- Nä ni får gå först! Säger jag.
- vi har inte tid att bråka om det nu! viskar Liam.. Liam blir den första som hoppar ut genom fönstret, fast det tar lite tid då det är väldigt trångt, sen putter dem ut mig och så Louis, Harry, Zayn och tillslut är det bara Niall kvar, det tar även här längst tid för honom då han också redan var skadad och utmattad, han var ännu blåare i ansiktet och hade inte mycket kraft i kroppen. I samma stund hör jag hur rånarna kommer in, alla 5 bokstavligt talat drar ut Niall och sen springer vi så fort vi kan! Jag har aldrig någon gång i hela mitt liv sprungit så fort! Rånarna skjuter mot vårat håll, vi fortsätter att springa!
Louis perspektiv:
vi springer så fort vi kan, Niall är den som är mest skadad och han orkar knappt springa, egentligen är jag också väldigt svag, men nu gäller det livet!
- Kom igen! Skriker jag
- Aaaaaj! hör jag att någon skriker, jag vänder mig om och möts av en blodig Niall. Helvete, han var träffad!
- Fan också! Niall försök spring!, du klarar det.
- Jag orkar inte, bry er inte om mig, låt inte ni bli skjutna också! Klämmer han fram. Shiit, han hade ramlat pladask på marken. Jag kunde inte lämna honom här. Jag springer fram till honom.
- Vad gör du, dem kommer träffa dig också! Säger han. Inom tiondelen av en sekund får jag panik och vet inte vad jag ska göra, nästa sekund slänger jag upp honom på min rygg och springer iväg. Jag känner hur hans blod droppar emot mig, jag orkar egentligen inte detta, men jag gör det ändå. Sen springer vi allihopa bort så långt vi kan tills dem slutar skjuta och vi inte är inom synhåll längre. Vi hamnar på någon äng, jag lägger försiktigt ner honom.
- Liam, Harry, Zayn, hämta hjälp, jag och Linnea stannar här med Niall skriker jag och i nästa sekund är dem iväg. Jag vet inte om jag inbillar mig, men det ser ut som Niall blir helt blek i ansiktet, sådär dödsblek som dem brukar bli i filmer. Jag kollar mot honom, sen mot Linnea. Jag känner hur min värld rasar samman. Det här får
inte bara hända, det här händer inte, varför , varför, varför?
NIALL DÖÖÖÖD ? NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!
Dethär kapitlet tog väldigt lång tid att skriva då det blev så fail och rörigt och jag gjorde om de hela tiden,
de e fortfarande ganska rörigt men det får duga.. shiit, dedär med Niall ?
vad tror ni kommer hända nästa kapitel då?
stackars Niall & vilken hjälte Lou var som bärde honom på ryggen? shiit :o
måste plugga nu men nästa får komma imorgon !
that what makes you beutiful kapitel 9
Jag var nära på att somna tills jag någonstans långt bort i fjärran hörde inågon form utav ilningar. Linnea!!!!!?!!??!
Harry kollade på mig, han hade också hört det. Hon är här, i närheten, men vad kan jag göra?
Harrys perspektiv:
Jag såg på Louis att han hade hört det, hört samma sak som mig, Linnea. Dem andra hade inte
reagerat, men jag hade hört det, Linnea var här. Jag har aldrig sätt Louis mer oroad en
vad han är just nu. Jag sväljer hårt. Jag är så jävla trött på dethär, varför kan inte jag
få vara som alla andra killar, samma med Niall, Louis, Zayn och Liam, varför skulle en
oskyldig tjej som vi knappt kände utsättas för? Men för Louis var denhär tjejen mer en så,
man såg det på honom, vi måste göra något.
Louis perspektiv:
Nä nu jävlar får jag nog! Jag orkar inte! Jag skriker det högsta jag kan genom min tejpbit,
i hopp om att rånarna ska komma, så ska dem få sina jävla pengar - och släppa Linnea.
Ingen kommer, jag börjar försöka hoppa med stolen, men det slutar med att jag ramlar,
med stolen över mig, så jävla klantigt. Skulle det inte suttit tejp för våra munnar hade vi
nog skrattat nu. Jag försöker ställa mig upp igen men det går inte - så jävla typiskt.
Det ända jag gör är att ligga där på golvet i flera timmar, ingenting händer.
Linneas pappas perspektiv:
Vi satt åter samlade runt matbordet igen och åt pannkakor, denna gång amerikanska
pannkakor med sirap på. Mathilda hade precis kommit hem från sjukhuset, mer och
mer började ställas tillrätta i hennes huvud, men minnet var inte helt tillbaka en.
Det var bara Linnea som saknades, hon hade varit borta länge nu, men jag vet att
hon skulle ut med någon kille, och då ville jag inte störa henne.
3 timmar senare: Klockan började bli riktigt mycket och Linnea hade varken
hört av sig eller svarat på mobilen, dethär är verkligen inte likt henne.
- Hon kanske är på fest eller något, du behöver nog inte oroa dig, jag har också tonåringar och
jag vet hur det är, hon kommer hem, tro mig. Säger Looren tröstande och lägger sin hand på min
axel.
- Jag vill inte verka överbeskyddande och dryg på något sätt, men hon har varit borta hela dagen,
hon har inte hört av sig alls och det brukar hon alltid göra, hon är ute med en okänd kille vi inte
har någon aning om vilken det är, jag vill bara hennes bästa för tänk om det har hänt eller kommer hända något?
- Vad vill du att vi ska göra? Frågar Looren och tittar meningsfullt mot mig. Jag lägger handen på hakan, så som jag brukar göra när jag tänker.
- Jag tycker vi ringer polisen, det kan verka överdrivet men jag vill inte riskera något, förklarar jag och nästa sekund står jag med telefonen i örat och gör en anmälan, måtte dem hitta henne nu!
Linneas perspektiv: Jag kunde inte gråta, jag hade gråtit för mycket och tårarna var slut, men rädslan fanns fortfarande kvar. Jag hade ingen aning om vad klockan var, men jag kände att det började bli sent. När jag satt mitt djupt inne i mina tankar kom rånaren in i rummet, jag svalde hårt.
- Lugn gumman, jag tänkte att vi kunde fortsätta där vi slutade sist. Säger han och placerar sina händer på mina bröst.
- Du får bara gå med på detta sexy, det är killarnas pengar eller dethär som gäller. Hans röst skär in i mina öron. I nästa stund anfaller han stolen jag sitter på, jag försöker göra motstånd men jag är för svag, jag skriker rakt ut istället, jag kan inte rå för det. Sen går allt bara så fort, det enda jag kan göra är att skrika, det gör så fruktansvärt ont. Hans rörelser är så snabba, så sabba, bestämda och hårda. Våldtäktstiden kändes som det längsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv. När han tillslut var färdig kunde jag inget annat en att sitta och tänka, tänka igenom och försöka fatta vad det var som precis hände. Det var det läskigaste, smärtfullaste och äckligaste jag någonsin hade varit med om, jag var så rädd - och tårarna som jag trodde var slut, började långsamt glida ner för mina kinder igen. Varför?
Louis perspektiv:
Rånare nummer två rusar in i rummet.
- Vi vill ha era pengar nu, annars så fortsätter vi med Linnea!
Vad menade han med fortsätter? Vad hade dem gjort när hon hade skrikit?
Jag kunde lista ut det, men jag ville nog egentligen förtränga sanningen. Jag kunde inte säga något,
jag tittade mot Harry, vi nickade mot varandra, sen nickade vi mot rånarn. Då verka han fatta så han river
av tejpen på oss.
- Vad har ni gjort med henne???? Jag kunde inte låta bli att skrikfråga.
- Inget, men vi gör något om vi inte får pengarna NU! Jag visste att han ljög, han hade redan gjort något.
- Du ska få dina jävla pengar, men hur ska vi kunna ge dig och fixa med allt när vi sitter här? Frågar Harry och jag kunde inte sagt det bättre själv.
- Ja ta allt, bara du ger fan i henne och skiter i oss sen, men vi har ju inte direkt våra pengar på oss. säger jag.
- Vi vill ha era bankkort! Säger den andra rånaren och kliver in genom rummet.
- Ja, men vi har inte på oss alla våra pengar, ni får väll hämta dem. Säger Zayn.
Sen sitter vi länge och snackar med dem äckliga rånarna, om pengarna och hur det skulle fixas, jag höll många gånger på att spotta dem i ansiktet, men ångra mig alltid i nästa stund pågrund av konsekvenserna.
- Du då, dina grejer? Säger rånaren och kollar mot Niall. Niall håller låg profil och säger inte så mkt, han mumlar något i stil med ''det ska du skita i'' , det var inte lätt dethär, det var en stor summa pengar vi snackade om.
- NIALL! Skriker rånaren och slår till han riktigt hårt med knytnäven i ansiktet, då berättar Niall snabbt sitt.
Sen bara sticker dem.
- Men ska ni släppa oss nu eller? Frågar jag och dem bara flinar.
-Ni kommer bli släppta, men inte nu, tror ni det själva eller? Säger han.
- A men Linnea då?
- Hon kan komma in till er, så kan ni snacka om hur dåliga ni är för henne och vilken jävla skit ni utsätter henne för. Säger rånaren och smäller igen dörren. Jag tänker igenom det han nyss sa, vore jag inte så fullkomligt ego så skulle jag släppa Linnea för hennes egna bästa, men det var något speciellt med henne - jag kunde bara inte.
Innan jag hinner tänka så mycket kommer dem inbärandes med Linnea fastbunden på sin stol, hon hade bara BH och trosor på sig, jag svalde hårt. Dem satte fort ner stolen på golvet och binde fast henne lite extra hårt sen lämnade dem rummet, innan dem lämnade rummet tejpade dem för allas munnar igen, dem som sa att vi skulle snacka, men Linnea alltså stackars tjej, hon var absolut inte värt dethär. Trots allting kunde jag inte låta bli att titta på henne när hon satt där i bara underkläder, hon var riktigt vacker. Det verkade som de andra killarna hade problem med att inte kolla också, man såg på henne att hon skämdes lite. Sen satt vi bara och kollade på varandra rakt in i ögonen, allt kändes helt plötsligt mycket bättre. Sen måste jag ha somnat.
ojoj här händet det saker, det blev visst en kapitel till ikväll ändå - nästa kommer imorgon, vet inte riktigt vilken tid dock.. Vad sägs om att det börjar gå mot ljusare tider i nästa kapitel? hehe :D who knows
that what makes you beutiful kapitel 8
Han kommer fram till mig. - Så ja, det är okej, du behöver inte gråta, jag kan varma dig. Säger han samtidigt som han långsamt smeker mig på kinden. Gråta är det enda jag kan göra.
Linneas perspektiv:
Förlåt för väldigt kort kapitel - men bättre en inget antar jag :D
Linneas perspektiv:
Han börjar långsamt träda av min tröja, eftersom jag sitter fastbunden på stolen hamnar den där.
Jag sänder ilningar av skrik, även fast jag vet att jag är helt hjälplös, men häldre att han gör detta
en skadar killarna. Ändå kan jag inte låta bli att försöka göra motstånd, fast jag vet att det inte är
någon idé.
- Allting kommer bli bra, om jag och min kollega bara får killarnas pengar, säger han med sin äckliga röst.
Jag försöker spotta honom i ansiktet men jag kommer på mig själv med att tejpen sitter fast där.
Han tar av mina byxor så jag bara sitter där i trosor och BH. Hjärtat dunkar i 110.
Han börjar slicka mig på halsen, och går sedan ner mot mina bröst,
Han sträva äckliga tunga emot min hud får mig att vilja kräkas. Sen helt plötsligt drar han sig lite ifrån
mig, han spänner fast mig ännu hårdare i stolen och går sedan därifrån.
- Jag kommer tillbaka, vackra tjej. Säger han och stänger dörren om mig.
Jag andas ut, jag var oskadd. Nu var det bara jag, det övergivna rummet, rädslan, oron och smärtan kvar..
Louis perspektiv:
Det ända man kan göra är att sitta tyst, tyst och vänta, tyst och vänta. Jag har nog aldrig hållt käften tyst
såhär länge förut, men det går inte att prata, det går inte att göra någonting, förutom att sitta och vänta,
vänta, vänta och vänta och sitta och oroa sig. Vi satt och tittade på varandra, mer kunde vi inte göra, vi satt
och tittade på oron och rädslan som bosatt sig i våra ögon, var dethär slutet?
Jag var nära på att somna tills jag någonstans långt bort i fjärran hörde inågon form utav ilningar. Linnea!!!!!?!!??!
Harry kollade på mig, han hade också hört det. Hon är här, i närheten, men vad kan jag göra?
Förlåt för väldigt kort kapitel - men bättre en inget antar jag :D
har lite annat att göra, t.ex plugga och fixa lite saker, kan ni fatta att 1D är i Sverige nu - på riktigt? ÅÅh
kanske att man träffar dem på Arlanda när dem åker hem imorgon ;)
Men nästa kapitel kanske, kanske men bara kanske kommer ikväll - annars kommer det imorgon! :D
Ikväll kanske
Tjo , bloggar från iphonen nu. Nästa tror jag kommer ikväll typ när jag är hemma :D jättekul att ni gillar den:) btv: ibland failat jag lite , från Louis perspektiv i förra kapitlet tillexempel så hade jag skrivit : vad ska dem göra med Matilda ? Fast det skulle stå Linnea såklart - men jag tror ni är så smarta att ni fattar ändå :) önskar jag kunde göra nästa kapitel nu men har ingen data så ni får hålla ut till ikväll , vad tror ni kommer hända ?;)
that's what makes you beutiful - kapitel 7
Vi hoppar av taxin och går in i bowlinghallen, tar på oss bowlingskor och börjar spela. Harry börjar med att slå en strike och min åker i rennan, Harry ger mig en ''vad var det jag sa'' blick.
Precis då ser jag något jag aldrig i mitt liv skulle vela se. Mitt hjärta stannar och jag och dem andra slänger oss ner på golvet!
- Alla ner på mage! Skriker en maskerad rånare. Inom tiondelen av en sekund är alla ner slängda på golvet.
- Alla ner på mage! Skriker en maskerad rånare. Inom tiondelen av en sekund är alla ner slängda på golvet.
Mitt hjärta dunkar fort, fort.
- Gör bara som vi säger så slipper någon bli skadad. Säger rånaren. Rädslan kändes av enda ner från tårna,
jag sneglar på killarna, alla var rädda, att se sådana ögon som det bara lyser rädsla om kan nog vara bland det värsta som finns. Precis då tar Louis tag i min hand och kramar den hårt. Då är det som att allt känns bra igen trots att två rånare är några meter ifrån mig, känns livet så sjukt underbart.
- Vilka är One Direction? Frågar den store av dem två och ingen svarar. Louis klämmer sin hand lite hårdare mot min.
- VILKA, DET ÄR NI ELLERHUR? Skriker den ena och kollar mot Zayn, Niall, Louis och Harry.
- Gör som vi säger om ni inte vill bli skadade.
- Det är vi. Säger dem. Sen hinner jag knappt tänka, allt går så fort. Rånarnaeller vad man nu ska kalla dem drar över stora, svarta sopsäckar över killarnas huvuden, och bokstavligt talat drar upp dem och håller fast dem.
Louis blir tvungen att släppa min hand.
- Ta tjejen också, hon verkar känna dem! Skriker den ene.
- Nej, lämna henne, hon har inte gjort nåt! Hör jag att Louis skriker.
- SÅ BRA DÅ, MEN HÅLL KÄFTEN OCH GÖR SOM JAG SÄGER!
Sen hinner jag knappt tänka, plötsligt har jag en svart sopsäck över huvudet och dem håller fast mig, hårt, riktigt hårt. Jag börja, det värsta var inte det som hände mig, det värsta var att det hände killarna, dem sjukt underbara killarna.
- Det blir bra ska du se. Säger den ena rånaren till min förvåning. Det är inte förrän då jag upptäcker vilken oerhört äcklig, pedofilisk röst han har. Ingen kan något göra, dem särar på mig och grabbarna och kastar in mig i ett baksäte på någon bil. Jag har aldrig någonsin varit såhär rädd förut. Jag försöker fippla upp min mobil ur fickan under sopsäcken, antagligen skulle dem sno den sen, fan också, batterihelvetet är slut! När jag har legat där i kanske 20 minuter stannar bilen, mitt hjärta går i 180. Rånaren tar ett bestämt tag i min arm och sliter ut mig ur baksätet så jag hamnar gruset, det gör riktigt ont. Han tar ett bestämt tag i mina händer som jag håller
bakom ryggen och leder in mig i något hus, jag kan inte se något, men jag bara känner, att vi är på något övergivet ställe långt ute i skogen - där ingen kan hitta mig. Måtte någon har sett rånarna och anmält dem när vi var utanför bowlingen, käre gode gud! Jag ber en tyst bön för mig själv och sen leds jag i i något rum, rånaren trycker ner mig på stolen och tar av sopsäcken. Att ha en rånare mitt uppe vid fejset är riktigt obehagligt, så jag skriker till, då håller han för min mun. Han tar fram något rep och binder fast mina händer bak på stolen. Hårt, riktigt hårt - min hud kan knappt andas, smärta på hög nivå! Sen binder han fast mina fötter också, samtidigt som han håller för min mun med en av sina händer. Fyfan vilka äckliga händer. Jag drabbas av panik och biter honom på fingret.
- FÖR I HELVETE! SKRIKER HAN!
- VAD VILL DU, VART ÄR DEM ANDRA? Skriker jag, och innan jag hinner säga något mer tar han på en stor bit silvertejp för min mun, sen går han bara iväg. Jag ryser av tanken över att bara vara här inne, det är riktigt äckligt, läskigt och övergett, det ser ut att vara direkttaget ifrån en skräckfilm, och att veta att man sitter fast och att en rånare är i närheten gör ju inte direkt saken bättre. Jag börjar snyfta och gråta, kan inte låta bli att tänka på Louis och dem andra, jag var inte så dum att jag inte fattade vad dethär handlade om, rånarna ville åt killarnas pengar såklart, vad annars? Tårarna forsar ner för mina kinder, ner på tejpbiten, och jag kan inte torka bort dem. Handlederna stryps nästan och jag har panik, är dethär slutet?
Louis perspektiv:
Jag har nog aldrig svettats så mycket som jag gör nu, jag har aldrig varit så rädd häller, jag kunde inte se någonting, kunde bara höra, höra Nialls andetag, han låg ihopklämd bredvid mig, jag kunde bara genom hans andetag höra hur rädd han var. Varför händer dethär? Och varför i helvete ska Linnea behöva utsättas? Faan,
om jag inte hade tagit med henne och de andra till denhär bowlingklubben hade kanske inte något av dethär hänt. Sen går allt så snabbt, Niall, Zayn, Harry och Liam och jag får gå in i något rum - som stinker gammalt. Rånarna tar över säcken från vara huvuden och står riktade med sina pistoler mot oss.
- Sitt still, så kommer ingen bli skadad. Hörde jag att den ena sa. Och det gjorde vi, vi satt där alldeles blixtstilla.
Rånarna tejpar fast våra munnar med silvertejp och binder fast oss hårt i ett par gamla stolar, min hud kan knappt andas, riktigt hårtbundet.
- Vi har tjejen. Säger den ena rånaren och jag skriker rakt ut, ingen hör vad jag säger tackvare tejpen, fan också. ''um hum mu hu hu mu hum'' låter det som jag säger. Varför, varför ska Linnea behöva bli inblandad?
En helt vanlig, oskyldig underbar tjej, dem kan göra vad som hälst med mig, men dem ska ge fan i henne!
- Vi vill ha era pengar, allting ni har, vi SKA ha era pengar, annars..
- hum hum hom hu? låter jag fast det skulle menas som ''annars vad?''
- Vi har tjejen, behöver jag säga mer? Skriker rånaren och jag känner hur mitt hjärta stannar för ett tag.
Vad skulle dem göra med Mathilda?
Vilken jävla idiot till rånare, vill han ha våra pengar kan han ju börja med att ta av silvertejpen så vi kan fixa fram dem. Dem får fan inte göra något mot henne, men jag vet att det inte är någon idé att ens försöka säga något. Sen bara dem, båda två och lämnar oss 5 kvar. Vi tittar på varandra, rädslan i ögonen går inte att beskriva, inte rädslan i hela kroppen häller, vi kunde inte säga något, utan bara sitta där, i det äckliga, övergivna huset.
Linneas perspektiv:
Mitt gråtande upphör när jag hör något väsen.
''Hum hum, hu hum huu'' låter det som. Då förstod jag, killarna var här,
rånarna får göra vad fan dem vill mot mig - bara dem inte skadar någon av killarna, speciellt inte Louis.
- Det är väldigt kallt här. Jag hoppar till, rånaren med äcklig röst var inne i rummet igen
. Jag börjar gråta igen och nickar ett ''nej'' med huvudet. Han kommer fram till mig.
- Så ja, det är okej, du behöver inte gråta, jag kan varma dig. Säger han samtidigt som han långsamt smeker mig på kinden. Gråta är det enda jag kan göra.
fick sluta tidigare igår från skolan så jag hann göra ett kapitel ändå!
Nu blev det lite action sådär, vad tror ni kommer hända? ;)
that's what makes you beutiful - kapitel 6
jag tar upp mobilen och ser att jag har ett nytt sms från Louis. Jag bara höll i telefonen, jag fattar
inte vad det är med mig? Tillslut bestämde jag mig för att kolla vad som där stod.
Louis perspektiv:
Jag tvekade lite om jag skulle skicka sms:et eller inte, hon kanske skulle tycka jag var konstig, men äsch!
''Hej, har du lust att hitta på något med mig och killarna i morgon? // Louis. Två minuter senare hade hon svarat.
''Ja visst, fast ska till sjukhuset och hämta Mathilda, men det är på kvällen, vilken tid och vart ska vi träffas?''
''Okey, jag vet inte, utanför hotellet där vi bor? Funkar kl 1 för dig?''
''Ja'' fick jag tillbaka två minuter senare. Jag sprang ner till Harry, Niall, Zayn och Liam som satt i soffan och körde kuddkrig!
- Hon kunde, kl 1 utanför hotellet ska vi träffas. Dem nickade och återgick till kuddkriget..
- Eeey bro, skulle vilja snacka med dig lite. Säger Harry efter en stund samtidigt som han reser sig upp och lämnar dem andra.
Harrys perspektiv:
När Louis hade berättat om Eleanor innan blev jag mest förvånad, dem verkade vara det gulligaste paret någonsin och nu var det bara över, och enligt louis hade hon varit riktigt bitchig, klart det alltid är kul att
träffa nya tjejer, men var det inte lite väl överdrivet egentligen att han skulle träffa någon tjej imorgon redan?
- Äh dude, jag vill inte verka dryg eller så, men är det verkligen en bra idé? Säger jag och han kollar frågande på mig.
- Va, vadå?
- Du vet att jag är ledsen över dig och Eleanor och allt shit, men är det verkligen smart att träffa dendär tjejen imorgon, det är nästan som du skulle ha henne som någon trösttjej sådär för att det är över med Eleanor, så kommer du säkert såra henne, om du förstår vad jag menar, det är bättre att liksom vänta tycker jag och sen gå vidare när du har bitit ihop och kommit över det. Louis kollar förvånat mot mig.
- Haha chilla Harry, för det första så har det tydligen varit över med Eleanor sen två veckor tillbaks, det hade hon påstått, fast hon hade inte sagt nåt, så tyckte hon att jag var dum i huvudet som inte hade märkt det, jag menar, hon kunde väll iallafall berätta att det var slut? För det andra så är det inte så att jag och linnea ska sitta och hångla med varandra imorgon, vi är bara vänner, så chilla!
- Vänta, vaa, var det helt plötsligt bara slut mellan er fast hon inte hade sagt nåt? Frågar jag förvånat.
- A enlig henne, hon sa att hon hade träffat dendär killen ett bra tag och att hon älskade honom, att hon trodde att vi aldrig riktigt var kära på riktigt och att jag kunde hitta någon bättre, sen sa hon att hon inte ville prata med mig mer, men palla bry sig om henne och deppa! Svarar han.
- Ah okej, men är du säkert på att hon dendär Linnea inte försöker utnyttja dig då, det är det ju många som gör!?
- Haha Harry, chilla, man märker sånt och hon är inte den typen, du kommer fatta vad jag menar när du träffar henne och lova att inte sitta och tjura? Säger han och jag ler mot honom och klappar honom på axeln.
- Jadå bro.
Nialls perspektiv:
Efter kuddkrigsfighten går vi alla och lägger oss, Louis och Harry kommer ner också.
Jag kollar på mobilen som visar ett nytt sms från Lindsey.
''Hej tack för idag, träffas gärna igen, kan du imorgon?'' stod det, jag log för mig själv.
Fan att jag hade lovat Louis att träffa någon tjej imorgon, jag skulle så gärna vilja träffa
Lindsey, men det får bli någon annan gång.
''Hejdu, tack själv, jag kan tyvärr inte imorgon, men i övermorgon? Kram''
''Aha okej, men i övermorgon blir bra, vet killarna något om oss?''
''A vad bra, vi hörs, nej, jag ska berätta! :D men nu sova, godnatt!''
Jag låg länge och höll mobilen i handen. Killarna visste inte om vad jag hade gjort idag,
jag hade varit med världens underbaraste tjej, av ren slump blev det så, och jag fattar
inte hur jag kan kalla henne för världens underbaraste när jag bara hade träffat henne en
gång, men det var något speciellt med henne, jag berättar för killarna imorgon. Precis i den
stunden ser jag att Louis kollar mot mig.
- Jag såg nog allt vad det stod på displayen, vem är Lindsey? Frågar han lite retsamt. och jag insåg att
jag inte skulle kunna komma undan, alla andra sov redan.
- Ehm jo, alltså, jag hade tänkt berätta imorgon, men ja, jag träffade henne idag och jag har vart med henne
idag, hon är en helt underbar tjej som jag gillar mycket även fast vi bara har träffats en gång, vi ska träffas i övermorgon igen.
- Aha, låter nice, hur gammal är hon, hur ser hon ut, berätta lite om henne vett jag!
- Asså hon är lite äldre då, 22 år är hon, hon heter Lindsey Shaw och är skådespelerska, så du
kanske vet vem hon är om du har tittat på Ned's declassifield någon gång? Haha!
- Asså, nickelodeon är mitt andra namn, klart jag har tittat på det, är det hon dendär brunetten som typ
kallas för Mooze eller något sånt? Frågar han och jag skrattar till.
- Ehm, jo, just det, men nu räcker det med frågor tills imorgon va?
- Haha okey, ganska ballt ändå, Niall går och raggar upp kända skådespelerskor! Jag flinar tillbaka,
sen somnar jag.
Lindsey Shaw..
Linneas perspektiv:
- Upp och hoppa ligg inte och dra dig! Skriker Nick och drar i mitt täcke,
det var första gången jag såg honom sen han kom hit.
- Åh Nick, du börjar dryga innan du ens har hunnit säga hej. Säger jag och gäspar.
- Men mamma har gjort amerikanske pannkakor där nere till frukost, och klockan är 11!
När han säger det sista får jag lite panik. Jag skulle träffa Louis om två timmar. Jag bokstavligt
talat flyger ut ur täcket , lite pinsamt när jag inser att Nick fortfarande är kvar i rummet och
jag bara har en ful tröja och trosor på mig. Men vad gör man? Jag skyndar mig ner och
äter frukost.
- Så vad ska du hitta på idag då Linnea, jag ser att det är något du har bråttom till iallafall.? Frågar Looren.
- Ehm, jo jag ska träffa någon kl 1, så jag har lite bråttom. Ian kollar frågande mot mig.
- Någon kille? Frågar Nick och jag nickar lite svagt, mer orkar jag inte berätta så jag skyndar mig in
i duschrummet istället. Efter att jag har duschat så fönar jag mitt hår och sminkar mig lite, inte överdrivet
mycket, sen står jag och och velar fram och tillbaka vad jag ska ha för outfit.
Laura kommer in i rummet och hjälper mig.
- Är dethär okej? Frågar jag och hon nickar instämmande.
- Vad är det för kille du ska träffa?
- Eh asså, en kille bara. ljuger jag och sen skyndar jag mig därifrån. Jag hoppar på en buss och kliver av vid
hotellet. Utanför står massa tjejer och en bit bort står Louis och gänget. Jag hälsar glatt på alla och kramar om dem. Sen får vi tränga oss fram och så hoppar vi in i en taxi.
- Vart ska vi? Frågar jag lite nyfiket.
- Tänkte att vi kunde dra och bowla eller något, om du vill det? Frågar Louis sexigt.
- Klart jag vill, men det tror jag inte ni vill för jag kommer äga ut er allihop! Skojar jag och ler mot dem kaxigt.
- Vi får väll se, svarar Harry och flinar mot mig. wouw, vilket sött leende han hade, inte sötare en louis dock!
Vi hoppar av taxin och går in i bowlinghallen, tar på oss bowlingskor och börjar spela. Harry börjar med att slå en strike och min åker i rennan, Harry ger mig en ''vad var det jag sa'' blick.
Precis då ser jag något jag aldrig i mitt liv skulle vela se. Mitt hjärta stannar och jag och dem andra slänger oss ner på golvet!
svarar :D
Sanna: Åh tack, vad glad jag blir! :)
Harry kommer komma in i novellen och alla andra killarna
också, så kommer ni få läsa ur deras perspektiv med :D
Hehe tänkte ta upp dethär med updateringen oxå.
Det är så att jag åker till Göteborg imorgon, och det tar väll ungefär
5 h att åka dit så jag har ingen tillgång till dator att skriva då -
på lördagen ska jag vara i scandinavium (melodifestivalen) så
jag tror att det inte kanske blir så bra update då häller. Jag har min
iphone dock, så om ni har tur kan det bli ett inlägg från den men de
brukar cpa sig + att de e jobbigt att skriva långt med den ibland
så jag kan inte lova något, men jag tänkte att jag gör ett tidsinställt
tills imorgon iallafall och sen får vi se ! :D
btv: om ni har några tips, vad ni vill ska hända i novellen eller något?
Så äre bara att dela med er! kram /Elin
that's what makes you beutiful - kapitel 5
- Nej, jag stannar, ska bara ringa killarna och informera. Säger han och tar upp sin iphone..
Precis då kommer en doktor ut ur rummet...
Louis perspektiv:
Jag ringer Harry och berättar var jag är någonstans, vad som har hänt och att
jag blir kvar ett tag.
- Ska vi komma också eller? Frågar han och precis då kommer en läkare ut ur rummet.
- Nä, det är lugnt men jag måste lägga på nu.
Linneas perspektiv:
- Hej din syster har vaknat nu. Säger läkaren och tittar mot mig vänligt.
- Är hon okej, vad var det med henne? Frågar jag lite försiktigt. Jag ser att läkarens smile suddas
ut lite.
- Hon fick ett stressanfall, därför svimmade hon, men det var en ganska rejäl smäll i huvudet, såå..
- Så? Frågar jag.
- Du borde ringa dina föräldrar, men hon fick hjärnskakning, och har en ganska kraftig minnesförlust, men den brukar gå över. Säger läkaren. Jag nickar mot henne. Tänk om hon inte kommer ihåg vem jag är?
- Ni kan få gå in till henne om ni vill. Säger läkaren och kollar mot mig och Louis.
Det kändes bara så fel att min rosahåriga, glada, spralliga syster låg där bland de vita, trista, hemska
sjukhussängarna.
- Hej, minns du mig? Frågar jag lite svagt.
- Vem är du? Frågar hon och jag rör inte en min. Efter en liten stund hör jag att hon börjar skratta.
- Det är mycket jag inte minns, men det är klart jag minns dig syster, kan du tala om för mig vad som hände
och vem det är som står där borta? Säger hon och kollar mot Louis. Dethär skulle inte vara lätt att förklara.
- Ehm jo, du vet One Direction?
- Eh, nä, vad är det?
- Ett pojkband som du är galen i. Hon kollar frågande mot mig.
- Jag kan inte minnas något, men vilket töntigt namn på ett band. Säger hon och jag hör att Louis börjar flina.
- Du kan gå om du vill, Louis. Säger jag och kollar mot honom.
- Nä, jag vill höra din underhållande berättelse, det kan bli ganska kul. Skojar han och jag flinar mot honom.
- Iallafall så var vi på en show som heter Ellen Degeneress och såg dem live, sen vann jag en tävling, man vann
en One Direction goodie bag och fick vara med i en intervju backstage, du följde med backstage och så såg vi
louis där, du sprang fram till honom, freakade ut, och sen antar jag väll att du blev så stressad så du bara föll ihop.
- Men va, vem är Louis?
- Killen som står där borta, han är också med i bandet.
- Du behöver inte luras nu, berätta hur det gick till på riktigt, dethär är fan allvarligt, och erkänn bara att Louis är din kille eller något, varför skulle han annars följa med hit? Jag suckar.
- Kille, nej absolut inte!
Louis perspektiv:
Orden ekar lite i mitt huvud ''kille, nej absolut inte'' nä så var det ju inte, men ''absolut inte'' lät så, ah, jag vet
inte, som att jag inte duger till någonting. Jag skakar av mig mina tankar.
- Det är faktiskt sant, jag är Louis och jag är med i One Direction. Säger jag för att hjälpa Linnea på traven.
- Bevisa det, sen tror jag er. Säger Mathilda. Hur ska man bevisa det? Är det första jag tänker. Linnea tar upp sin telefon och går in på internet.
- Vad gör du? Frågar jag lite nyfiket.
- Googlar ditt namn. Säger hon och flinar mot mig, jag flinar tillbaks.
- Så titta, du ser där att jag har sökt på Louis Tomlinson och du ser att det är han på utseendet, när du kommer hem till ditt rum och möts av alla affischer du har på väggarna kommer du se att det är han också, behöver jag säga nåt mer? Jag skrattar till lite.
- Ehm förlåt typ, men dethär var väldigt, ehm, konstigt, jag vill få tillbaks mitt minne. Säger Mathilda olyckligt, jag kollar mot henne och svarar innan Linnea hinner svara.
- Du, det är lugnt och du kommer säkert få tillbaka ditt minne.
- Men en sak fattar jag fortfarande inte, varför är du här? Frågar hon och kollar förvånat på mig.
- Haha, jo men jag kände mig skyldig till det. Sen awh:ar dem båda.
- Mamma och pappa kommer snart, du kommer bli utskriven imorgon, och det kommer bli bra, ditt minne kommer komma tillbaka.
Precis då kommer en läkare in i rummet.
- Dina föräldrar kommer snart och jag tror det är bäst om du får vila lite emellan åt. Säger läkaren och kollar mot mig och Linnea. Vi går ut från rummet.
- Hur ska du komma till hotellet sen? Frågar Linnea när vi går ut från rummet.
- Ehm, jag vet inte, men det ordnar sig nog.
- Mina föräldrar kan säkert skjutsa dig.
- Ja, om det är okej för dem så, men bara på ett villkor? Flinar jag.
- Haha okej, vadå?
- Jag såg att dem hade ett litet café där nere, så jag måste få bjuda dig på en bulle!
- Hahahah, deal! Skrattar hon.
Jag kan inte låta bli att le, Linnea får mig att le och jag har inte tänkt på Eleanor alls.
Vi beställer en kanelbulle och en varsin läsk, sen sätter vi oss ner på stolarna och snackar om allt
mellan himmel till jord. Vi känner knappt varandra, men hon är ändå så lätt att prata med.
Efter en stund kommer hennes pappa och hennes låtsas mamma ner.
- Så det är här ni befinner er? Säger pappa och ler mot oss, sen sträcker han fram handen och hälsar
på Louis, Looren gör detsamma.
- Ja, förlåt för denhär tillställningen, men min dotter har varit galen i er länge, så det kanske var lika bra att
hon fick lite minnesförlust nu, annars kanske hon hade freakat ur igen. Säger pappa och vi börjar skratta lite.
- Pappa, visst kan vi skjutsa Louis till hotellet? Frågar Linnea och hennes pappa nickar. Sen plockar vi ihop
lite och går iväg till bilen. Påväg ut möts jag av några papparazzin, herregud, varför just nu? Jag drar upp huvan
lite och vi skyndar oss in i bilen. Sen berättar jag vilket hotell jag bor på och så åker vi iväg. Jag tar upp min iphone och ger den till Linnea.
- Här skriv in ditt telefonnummer, ja, om du vill alltså.
Linneas perspektiv:
Om jag vill? Vad trodde han? Egentligen ville jag bara skrika ut, han hade sagt att jag var söt, han hade pratat
med mig om allt möjligt och nu ville han ha mitt telefonnummer, dethär händer bara inte. Jag plippar in mitt nummer.
- Jag skickar ett mess till dig och testar nu, så kan du spara. Säger han och skickar iväg ett ''hej'' och så sparar jag numret, sen ska han precis hoppa av.
- Vi hörs. Säger han och sen hoppar han ur bilen. ''Vi hörs'' orden ekade i mitt huvud.
Tack Mathilda för att du svimmade!
När jag kom hem kollade jag lite på datorn, jag blev tvungen att kolla lite One Direction fakta och hamnade
på en bild, ''Eleanor Calder otrogen'' stod det som rubrik. Usch, stackars Louis, det kanske var därför han inte
sa något om Eleanor på Ellen Degeneress. Sen gick jag och duschade, tvättade av mitt smink och tog på mig pyjamas, jag tar upp mobilen och ser att jag har ett nytt sms från Louis. Jag bara höll i telefonen, jag fattar
inte vad det är med mig? Tillslut bestämde jag mig för att kolla vad som där stod.
that's what makes you beutiful - kapitel 4
och vinnarna är...
Mitt hjärta dunkade snabbare en aldrig förr, tänk om det skulle vara jag, jag eller Linnea som vann,
det skulle vara det bästa som någonsin skulle kunna hända.
- Nummer 7! Hörde jag Ellen ropa ut och alla mina förhoppningar jag hade gick i tusen bitar.
Jag kollade mot tjejen, hon var väldigt söt, och ställde sig upp och skrek och nästan hoppade på
sin stol, tänk om det hade varit jag, hur hade jag reagerat då?
Linneas perspektiv:
Jag såg på Mathilda hur mycket hon ville vinna detdär, jag såg ockå hur smilet som hade funnits
för några sekunder sedan bara försvann, fan också, jag ville ju också detdär. Jag kollade ner i
golvet, precis då hör jag Ellen säga:
- Men glöm inte att vi har en till tävling, nästa vinst är en goodie bag full med massa One direction
saker, i goodie bagen kommer också massa sponsor ingå och alla one direction tidningar kommer
skickas hem till din brevlåda, vinnaren kommer också få delta i en tidningsintervju backstage samtidigt
som man får goodie bagen!
En liten gnista av hopp tändas inom mig, att vinna en dag med one direction hade självklart vara det bästa,
men dethär lät inte så tokigt det häller. Jag såg att Mathilda bet sig i läppen.
- Vinnaren är nummer 19!
- Gaaaaah, Mathilda du vann! tjoar jag.
- Men nej din dummer, det är du som har nummer 19! svarar hon lite surglatt, jag kollar ner på stolnumret,
och känner hur glad jag blir! Jag känner hur kameran riktas mot mig, så som det gjordes mot tjejen som vann
heldagen, så jag blir väldigt blyg och försöker lugna ner mig lite och fixar till håret.
Programmet närmade sitt slut och det var dags för framträdandet. Musiken börjar spelas och dem börjar sjunga.
Ingen kommer någonsin kunna förstå hur sjukt bra dem är och hur sjukt mycket deras musik berör förrän
man har hört deras musik live. Jag kan inte låta bli att le, och jag kan inte låta bli att kolla på Louis, han är så söt!
Jag och Mathilda sjunger med i refrängen ''baby you light up my world like nobody else''
Louis perspektiv:
Undrar om det syns hur sjukt okoncentrerad jag är? Jag kan inte låta bli att tänka på Eleanor, och det gör
ont bara jag tänker på henne, jag måste verkligen ringa henne. ''Baby you light up my word like nobody else''
Texten snurrar i mitt huvud.Jag ser att Liam sneglar på mig lite oroligt, jag försöker klämma fram ett leende.
Så kommer Harry in: ''Baby you light up my word like nobody else'' och alla i publiken awh:ar, som alltid.
Varför gick det jämt så bra med tjejer för Harry för, alla älskade honom. Jag skakar av mina avundsjuka tankar
och återgår till att sjunga.
Linneas perspektiv:
Jag får gå in i något konstigt rum och blir vägleden av någon gubbe.
- Får min syster följa med in? Frågar jag lite försiktigt.
- Det är bättre om du har någon förälder med dig, säger han.
- Men det har jag inte.
- Nå okej, hon får följa med så länge hon inte ställer till problem.
När jag står där kommer Ellen fram till mig, jag vet inte riktigt vad jag ska säga,
hon hejar och jag klämmer ut mig ett litet hej tillbaka, sen kramar vi varandra
och jag är stel som en pinne.
- Det är lugnt tjejen, grattis till vinsten, här har du din goodie bag och snart kommer
en intervjuare och ställer några frågor, har du blivit intervjuad förut? Säger hon.
- Åh tack Ellen, du är, du är, eh, jag älskar din show och ta-tack, neej, det har
jag inte. säger jag lite skräckslaget.
- Haha vad kul att du tycker om den, men det kommer gå bra, du kommer bara
få lite frågor om One direction och sådant, så det är ingen dödsintervju precis,
tidningen kommer släppas nästa vecka. Jag ler lite, sen måste hon gå, fast hon hälsar
på Mathilda först.
- Hej mitt namn är Katy. Säger intervjuaren och skakar min hand.
- Så vad heter du och var kommer du ifrån, och hur gammal är du? frågar hon först.
- Jag heter Linnea Dahl, jag kommer från Sverige och är 16 år gammal. Svarar jag snabbt.
-Så du har åkt ända hit för att få se killarna? Frågar hon samtidigt som hon anteckar något.
-Ja på sätt och vis, fast min pappa bor numera här i USA, så jag brukar åka hit på somrarna,
så nu hade ju jag och min syster världens chans att gå på denhär showen.
- Hur kommer det sig att du gillar one direction?
- Ja, ärligt talat så är det min syster som är det stora fanet här, jag menar, det var hon som fick
mig att bli ett fan iallafall, men dem har bra musik och deras musik berör mig, sen att dem alla
ser riktigt bra ut är ju bara ett pluss i kanten.
- Har du någon favorit i bandet?
- Haha alltså, jag gillar ju alla, One Direction hade ju inte varit One direction utan dem,
men jag måste erkänna att Louis är den jag mest fastnat för.
- Hur reagerade du över att vinna priset?
- Jag blev lite deppad när jag eller min syster inte vann det stora, men dethär lyste upp tillvaron och jag blev glad igen , alltid kul med massa frescha One direction saker ju!
Efter ett tag går reportern vidare till tjejen som vann det stora priset, den tjejen borde vara den lyckligaste i hela världen.
- Hur var detdär? Frågar Mathilda och ler lite busigt.
- Lite ovant om man säger så, var lite rädd från början men sen var det bara kul.
Hon nickar och kollar mot den andra tjejen.
- Tänk om det var på dendär intervjuen du var istället. Säger hon drömmande och pekar mot den andra tjejen.
Precis då ser jag Louis, wooouw, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag puttade till Mathilda lite, innan jag han hejda henne hade hon sprungit fram till Louis och jag gick efter.
- Heej, är det någon av er som har vunnit en heldag med oss? Frågar han snällt och ler mot oss.
- Tyvärr inte, men jag vann en goodie bag. Säger jag och håller upp min påse och ler mot honom, han ler
tillbaka. Jag smälter nästan in i hans leende. I samma sekund freakar Mathilda ur tottalt.
- Men ta det lugnt tjejen. säger Louis lugnande och lägger hans hand på hennes axel.
Då faller hon ihop.
Louis perspektiv:
Det är nästan lite jobbigt när fansen blir sådär galna, hennes syster däremot, verkar hålla sig lugn, och hon
har världens sötaste leende. Jag lägger min hand på hon som hade vunnits syrras axel och säger.
- Men ta det lugnt tjejen!
I nästa sekund ser jag hur hon faller ner i golvet. Oh my god, vad händer? Vad har jag gjort?
Det blir kaous i hela backstagerummet.
- Vad ska vi göra? Frågar jag panikslaget och kollar på hennes syster. Det samlas massa folk runt henne
och någon ringer ambulansen. Efter några minuter är ambulansen på plats. Allt blir väldigt stressat.
- Jag är hennes syster, jag måste följa med, förlåt för dethär Louis. Säger hon och skyndar sig till ambulansen.
- Men vänta, jag följer också med! Säger jag och springer ifatt.
- Men nej Louis, du har väll annat du måste göra, det är ju inte ditt fel precis!
- Men jag vill, jag känner mig skyldig till det.
Linnea hinner inte kommentera något förrän jag sitter i ambulansen påväg till sjukhuset.
- Du hade verkligen inte behövt följt med Louis, förlåt för dethär. Säger hon och kollar ledsamt på mig.
- Vadå förlåt? Det är ju mitt fel att hon föll ihop, eller vad det nu var som hände, vad hände egentligen? Frågar
jag lite förvånat.
- Asså jag vet inte riktigt, hon är verkligen galen i One direction, så blev det väll lite för mycket när du tog henne
på axeln sådär, så hon svimmade eller något sånt, men sluta säg att det är ditt fel, det är knappast ditt fel att hon
är helt galen, men man får väll säga att det var tur att det var du och inte Zayn. Säger hon och skrattar lite.
- Varför då? Frågar jag lite nyfiket, samtidigt som jag kom och tänka på att jag kanske ska höra av mig till killarna.
-Ehm asså, hon är väll galnast i honom, hon hade säkert dött.
Mitt leende suddas bort lite.
Som vanligt var det någon annan en jag som var favoriten, jag är bara något mellanting, och det kommer jag alltid att vara, jag får helt enkelt lära mig att leva med det.
- Vad är det Louis? Frågar hon och kollar på mig. Ofta hon märkte att det var något?
- Nej det är inget. Svarar jag och hon rycker på axlarna.
- Eh, vad heter du förresten? Frågar jag sen när jag kommer på att hon inte ens har hunnit sagt sitt namn.
Vi börjar skratta lite.
- Jag heter Linnea.
Jag ler mot henne, Linnea, vilket fint namn.
- Vart bor du någon stans? Frågar jag utan att riktigt tänka.
Linneas perspektiv:
- Ehm asså, just nu över sommaren bor jag hos pappa här i USA, ärligt talat vet jag inte riktigt vad
adressen heter, svarar jag och känner att jag börjar rodna lite. Men annars bor jag i Sverige i en
liten stad som heter Uppsala som jag inte tror att du känner igen. Svarar jag.
- Sverige säger du, ja det förklarar varför du är så söt, speciellt när du rodnar. Svarar han.
Inom mig ville jag bara skrika rakt ut, men det kunde jag inte. Sa han precis? Louis Tomlinson, sa han att
jag var, söt?
- T-t-taack, du är söt, svarar jag och han ler.
- Förresten du blev intervjuad va, vad fick du för frågor?
- Haha jo det blev jag, typ hur jag började gilla One Direction och vem av er som var min favo och massa sånt,
Svarar jag, jag ser att han tänkte fråga något men han låter bli för att vi är framme. Ambulansmännen tar upp
Mathilda på bår och springer in med henne till något rum. Medan vi får vänta utanför.
- Louis, du hörde vad läkarna sa, det kan ta ett tag och jag vet att du har andra saker för dig, så du behöver verkligen inte stanna. Säger jag, även fast att jag vill att han ska stanna.
- Nej, jag stannar, ska bara ringa killarna och informera. Säger han och tar upp sin iphone..
Precis då kommer en doktor ut ur rummet...
Vad tycker ni om avsnittet? Vad tror ni kommer hända?
Nästa kapitel kommer antingen lite senare eller imorgon kväll!
en fråga till er!
hej guys, har fråga till er & det gäller updateringen.
Hur ofta vill ni att jag updaterar? alltså typ 1 gång
varje dag, varannan dag, flera gånger varje dag..
jag kan nästa uppdatera när som hälst just nu iallafall
, men det kanske blir jobbigt om det är massa inlägg varje dag liksom,
så vad tkr ni?
btv: förlåt för att det blir så konstigt med raderna som det
blev på förra kapitlet om ni fattar vad jag menar, att de
hoppade lite hit och dit sådär, men det gick inte och ändra,
men det får väll funka ändå :) sen var det någon som
fråga om jag hade en egen blogg och ja det har jag, fast
just nu är den ganska ehm.. tråkigt, haha ! har knappt
nån header just nu och updaten är lite down om man säger
så men www.beliebercheey.blogg.se heter den :)
that's what makes you beutiful - kapitel 3
Tar upp min iphone ur fickan och går in på twitter #Ellendegeneresstomorrow #itsgonnebeawesome! JAg kollar på mina mentions och trycker på en bild som ett fan har skickat in, när jag ser bilden känner jag ilskan rusa inom mig, ilska, svek, hat och sorg, vad fan är dethär? ...
Louis perspektiv:
Hans läppar, mot hennes läppar, trcykta mot varandra, jag bläddrar vidare till nästa bild,
dem bara tittar på varandra, dem ser så kära ut, det är inte så det ska vara.
Det ska vara jag som står där, kollar henne djupt in i ögonen, det ska vara jag
som kysser henne. Jag bläddrar ner till texten. ''Eleanor Calder otrogen'' lyder
rubriken, massa bokstäver under rubriken, som jag inte orkar tyda, jag stänger fort
av datorn, jag orkar inte med dethär. Jag kan inte undgå att gråta, så jag tar en kudde
och presser den mot huvudet. Fan ta den jäveln, efter allt jag har gjort mot henne så
gör hon såhär, fan också. I samma stund ringer mobilen, Eleanor står det på skärmen,
jag orkar inte prata med henne, inte nu, så jag väljer att låta det vara.
Zayns perspektiv:
Jag hör att det ringer och letar som en idiot efter mobilen, men tydligen så var det inte min,
Louis har exakt samma ringsignal som mig. Jag går ut ur rummet.
- Louis, det är din mobil som ringer, ska du inte sva...? mer hinner jag inte säga då jag möts av
en rödgråten Louis, wouw, det var inte ofta man såg han såhär.
- Vad är det som har hänt Louis?
-Inget, jag orkar bara inte svara.
- Om det inte var något skulle du inte gråta, prata med mig.
Jag ser att han tar ett djupt andetag
sen berättar han, om Eleanor och om bilderna och att det var hon som ringde. Jag känner ilskan
stiga inom mig, Eleanor alltså, jag hade ärligt talat aldrig riktigt gilla henne.
- Men ändå Louis, det kanske inte är som du tror, du kan ju iallafall snacka med henne.
- Jag bryr mig faktiskt inte om vad hon ska säga, det ända jag vet är att det är över nu, det är inte
första gången hon sviker mig och om jag inte duger så får hon väll gå till dendär jäveln istället,
jag är en idiot iallafall, så det spelar ingen roll. Svarar han.
- Du är ingen idiot, det är hon som är det, men jag tycker iallafall ni ska snacka.
- Jag ringer henne imorgon, nu orkar jag verkligen inte, tänkte gå och nana. Svarar han och klämmer fram ett
litet fakeleende.
- Men du, berätta inget för dem andra, en.. fortsätter han och jag nickar, sen går jag till sängs.
Linneas perspektiv:
Jag kan inte riktigt fatta att jag ska titta på Ellen Degeneress live,
det är inte förnst nu, när vi sitter ner på våra platser, jag inser vad som
snart kommer att hända. Mathilda nästan hoppar på sin stol.
3, 2, 1 så kommer Ellen ut, hon börjar med att dansa och showa lite, så som hon alltid
brukar göra. Sen är showen i full gång.
''Och här kommer dem ONE DIRECTION'' skriker hon efter en stund. Orden ekar lite i mitt huvud,
man kan inte riktigt förstå hur det känns att se dem komma in, förrän man har varit med om
det själv, jag är inte världens största, galna fan, men dendär känslan var speciell. Jag ser hur
Mathilda framför allt kollar in Zayn, min blick fastnar på Louis, shiit, han var verkligen söt och
snygg. Rolig och charmig märkte jag att han var under intervjuen också. Jag kunde inte slita
blicken ifrån honom..
Louis perspektiv:
Jag var ganska okoncentrerad för jag kunde inte låta bli att tänka på Eleanor, så typiskt, jag
såg att Zayn kollade lite orligt på mig. Jag bara satt och hoppades på att Ellen inte skulle fråga
något om tjejer, för jag orkade inte.
- Så killar, hur går det med tjejerna då, har ni någon? Frågar Ellen samtidigt som hon kollar mot mig.
Jag får lite panik för jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
- Ja, jag har en flickvän, hon heter Zayn. Skojar jag och klappar Zayn på ryggen, mest bara för att slingra
bort mig lite. Zayn flinar och Harry, Niall och Liam kollar menande mot mig, Liam ger mig en ''som att alla
inte redan vet om dig och Eleanor min'' han har ju ingen aning om bilden, eller om någonting, till min lättnad
skrattar bara Ellen och kommer inte med några följdfrågor.
- Alla i publiken är faktiskt med i två tävlingar, utan att vad dem vet vad dem kan vinna. Börjar Ellen.
Mathildas perspektiv:
Det Ellen sa visste vi redan, alla i publiken visste, men vad man kunde vinna var okänt, mitt hjärta slog
lite extra snabbt, jag var väldigt spänd på vad det kunde vara, men jag visste att det var två tävlingar,
måtte jag vinna en av dem iallafall!
- Jag tänkte här och nu börja med att lotta ut vem första priset går till, Harry här får dra, vinnaren kommer få
vara en hel dag med killarna i One direction, vinnaren får också ta med sig en till. Mitt hjärta stannade för
en stund, jag bytte blick med Linnea, jag kollade mitt stolnummer, eftersom det var det numret dem drog,
nummer 18 hade jag, Linnea hade 19..
- Och vinnarna är nummer...
that's what makes you beutiful - kapitel två
Efter att jag hade ätit färdigt ställde jag mig framför spegeln och satt upp mitt långa, blonda hår i en hästsvans, sen drog jag iväg till stranden tillsammans med Mathilda och min bästa kompis Josefine, jag ville spendera min sista tid här i Sverige tillsammans med min bästis, vi låg länge och solade, det sista jag hörde innan jag somnade där på stranden var ''it's gotta be you'' sen var jag djupt inne i mina drömmar..
kapitel två.
Linneas perspektiv:
Jag hade nu stått en halvtimme framför spegeln och fixat mig,
Josefine hade valt ut vilken klänning jag skulle ha, jag är egentligen en typisk
''jeans and sneakers'' tjej så att stå i en ljus klänning var inte något jag gjorde varje
dag, men för första gången på väldigt länge kände jag mig faktiskt fin. Mathilda hade stått
framför spegeln i säkert två timmar, riktigt galen outfit hade hon, så coolt att hon inte
bryr sig om vad alla andra tycker!
Väl utanför kyrkan där skolavslutningen skulle hållas var det kaous, alla klasser från 7an
och uppåt stod och trängde sig och när man väl kom in surade lärarna över att alla satt
huller om buller istället för klassvis, men ingen orkade bry sig. Sen så var det igång,
tjejer som uppträdde och lärare som snackade, sen fick vi gå upp och ta emot våra betyg med
darranda händer, jag kunde inte hålla tårarna inne, dethär var sista gången jag stod här med min
klass, inte för att jag gillade den så särskilt mycket egentligen, många hade bokstavligt talat
mobbat min syster och mig hade dem inte behandlat så bra alla gånger häller, men jag kommer
ändå sakna dem. Efter skolavslutningen tar vi ett sista kort med klassen, ett fint och ett galet,
killarna springer iväg till sina cyklar, mopeder och epor medan vi tjejer fortfarande står kvar och gråter.
Jag kramar om Josefine lite extra hårt, dethär var sista gången jag skulle få se min bästa vän på
väldigt länge.
- Måste du verkligen åka, jag kommer ha det skittråkigt här hemma utan dig!? Bölar hon.
- Det vet du att jag måste, men vi får skypa och hålla kontakten via datorn, varje dag! svarar jag.
Sen har jag inget val längre, jag måste gå, jag går med raka steg emot bilen, inte kolla bakåt nu
Linnea, då kommer du bara gråta ännu mer. Med ett duns stänger jag bildörren och åker därifrån,
bort, bort från kyrkan jag alltid har haft skolavslutning i, bort, bort från högstadiet, bort, bort
mot gamla tider, mot, mot något nytt! Jag kollar mig i backspegeln, detdär med vattentät mascara
är bara något påhitt, jag är ju helt svart under ögonen.
Hemma blir allting ganska stressigt, jag skyndar att packa i det sista, sen åker vi iväg i full gas till
flygplatsen, gråten i halsen vill fortfarande inte försvinna..
- Men vad fan, hur jobbigt kan det egentligen vara att sluta nian, jag tyckte bara att det var skönt! Säger Ian kaxigt, jag bara suckar, jag orkar inte ens kommentera.
På Arlanda checkar vi in våra väskor, går och kollar i några affärer och säger hejdå till mamma,
sen går allt väldigt fort, plötsligt är vi i luften och har en helnatts flygresa framför oss, att vänja sig med
tidzonerna kan bli lite svårt, men det brukar ju funka. Sen somnar jag och väcks av en skrikande bebis
när det är ungefär en halv timme kvar, jag sätter på min gamla skruttiga sony ericson mobil på flygplansläge
och messar pappa.
''Vi börjar närma oss, möter ni upp oss där eller?'' Det dröjer bara någon minut innan jag får svar.
''Klart vi möts, hur är det med mat, har ni ätit något på flygplanet eller är ni hungriga?''
''Eh asså, jag vet inte, alla sover nu, jag vet inte om dem har ätit, men jag har sovit bort hela resan
så jag har ingen mat i magen, så klart det skulle sitta fint med lite mat, hamburgare kanske?''
''Haha, du är för rolig du, men vad sjutton, bara för att det är USA så är vi lite tjocka och käkar hamburgare,
vi syns snart!'' Jag skrattar lite åt hans svar, precis när jag fått svaret ropar högtalarna ut att det är dags för landning, jag väcker dem andra och tar på flygplansbältet.
När vi har hoppat av planet går vi vant bort mot bagagerullbanden och tar våra väskor som nästan kommer
ut direkt, dethär är vi vana vid, åkt hit har vi gjort många gånger. När vi ser pappa och hans nya fru Looren
springer vi fram till dem och kramar dem, gud vad jag har saknat pappa!
- Har flygresan gått bra? Frågar han och kollar mot mig. Jag nickar. Jag försöker vara så trevlig som möjligt
mot Loreen också, men det är lite svårt att vara trevlig mot någon som förstörde pappas och mammas förhållande, det är väll tur att hon är så snäll...Hon bär upp lilla Primrose på ryggen.
- Nick, Laura och Caitlin hade så mycket för sig där hemma, så dem följde inte med, men ska vi gå och käka hamburgareeller?
Säger pappa och klappar sig på magen. Loreen ser mest bara förvirrad ut för att hon inte kan svenska. När vi kommer hem så är ingen utav de andra syskona hemma, riktigt skönt faktiskt.
Nick är rolig, han och Ian är jämgamla, 19 år, Nick är dock inte vårt syskon på nått vis, Loreen är hans mamma och hans pappa är loorens ex, laura är 12, fast man kan tro att hon är typ 15, hon har häller inte varken samma mamma eller pappa som mig, men Caitlin är bara två och hon har samma pappa som mig, så det är ganska komplicerat. När vi sitter i soffan och spelar tv spel kommer Loreen fram och viftar med två biljetter, de är biljetterna till Ellen Degeneress show, och Mathilda freakar ur tottalt, även fast hon redan visste att vi skulle gå på det. Jag kollar på datumet, det är ju redan imorgon! jag trodde att det var nästa vecka!
- Vilka är det som ska med? Frågar jag.
- Det blir bara du och Mathilda, vi andra hittar på något annat! Svarar hon vänligt. Vi ger henne en stor kram.
Louis perspektiv:
Tänka sig att vi äntligen är framme, efter lite förseningar och konstiga byten av plan är vi äntligen framme,
här i USA. Att vi ska vara med i Ellen Degeneress imorgon är helt sjukt, programmet där varenda kändis har varit med, så kommer vi 5, 5 stycken helt vanliga killar som råkade, ehm .. bli världskända?
- Louis! Skriker Harry och slår till mig på ryggen. Jag vaknar upp ur mina tankar.
- Men, vad skulle detdär vara bra för, bro?
- A men du drömmer ju, varför drömma när du kan leva din dröm istället, kolla dig omkring, vi är fan i USA!
Jag börjar skratta.
- Ska vi fira USA med en hamburgare? Säger Niall. Alla suckar, Niall och hans mat alltså, fast om jag måste erkänna så tycker jag det låter ganska bra.
3 minuter senare sitter vi och tjockar i oss hamburgare, när Niall har käkat upp sin har vi andra ungefär halva kvar.
- Tur för dig att det inte är massa paps här, dem skulle nog älska att ta bilder på dig när du käkar, du bara gluffsar i dig! säger jag och han kollar på mig med en oskyldig min. I samma stund känner vi hur vi får massa kamera blixtar på oss, typiskt ! Vi gör en deal med mcdonaldsägarna och får smita ut bakvägen, sen skyndar vi oss till hotellet och spenderar resten av dagen där. Tar upp min iphone ur fickan och går in på twitter #Ellendegeneresstomorrow #itsgonnebeawesome! JAg kollar på mina mentions och trycker på en bild som ett fan har skickat in, när jag ser bilden känner jag ilskan rusa inom mig, ilska, svek, hat och sorg, vad fan är dethär? ...
oh gash, vad tror ni kommer hända på Ellen Degeneress show?
och vad sjutton vad det för bild Louis såg? Vad tror ni?
yepp!
ska försöka ha bra update på denhär bloggen, men de tär ju alltid roligare med lite
bättre statistik, så ni får jättegärna tipsa om denhär nystartade novellbloggen! :D
spriiid!
iallafall så är jag en tjej som själv älskar att läsa novellbloggar , så om ni läser någon
riktigt bra One direction novellblogg eller har startat en själv så är det bara att tipsa,
kommer läsa alla..
dem jag läser och kan tipsa om är typ
www.onedirection.blogg.se den är nydligen avslutat
men en ny kommer snart startas..
sen också www.onediirection.webblogg.se (länken funka inte)
om ni är intresserad utav länkbyte så är det bara att höra av er! :D antingen i
kommentarsfältet eller till [email protected]
samma om det gäller tips eller frågor, men hälst i kommentarsfältet !
så sprid vidare och tipsa ! ;)
that's what makes you beutiful - kapitel 1
Linneas perspektiv:
Man kunde nästan känna av sommarkänslorna, lyckoruset som spred sig i kroppen, även
fast man satt instängd i en varm, svettig bildsal, sommarlovet började närma sig och alla
lektioner var allmänt chill, just nu satt vi och ritade en bokstav som vi skulle dekorera,
man kan ju nästan undra vad bildlärarna har för fantasi? Av allt man kan göra på en bildlektion
så får vi rita en bokstav. Jag kollade mot min tvillingsyster Mathilda. När vi var små var vi lika
som bär, det var ganska jobbigt när allihop blandade ihop oss hela tiden, så Mathilda gjorde
en rejäl makeover, nu ser hon ut som en liten docka i sitt rosa hår och i sina lolita kläder, men
jag älskar min syster, jag kollar ner på hennes bokstav, Z har hon ritat. Hon ler sitt söta
Mathilda leende.
- Om du gissar rätt vad z:at står för, så får du ha det stora rummet hos pappa i sommar. Säger hon.
Jag skrattar åt min syster, som om att hon inte vet att jag kommer gissa rätt.
- Mathilda förfan, det är ju inte så att det är någon hemlighet att du är den största directionern på skolan,
så att z:at står för Zayn från One direction är ganska självklart. Svarar jag och slår till henne på armen,
jag kan inte undgå att skratta, att min syster kunde bli så galet i ett band skulle man aldrig kunna tro.
I hennes rum har hon fullt med affischer och 1d's låtar spelas om och om igen, jag är inte lika galen som
hon, men visst har Mathilda smittat av mig lite, för jag tycker faktiskt dem är ganska bra, och söta är killarna
också.
Mer hinner jag inte tänka förrän lektionen är slut, dethär var sista riktiga lektionen och imorgon är det skolavslutning, det är helt sjukt hur snabbt tiden går, jag skulle sluta nian, jag skulle lämna denna klass och
skola för alltid, dra till pappa som bor i USA över sommaren och sedan komma tillbaka och börja läsa
samhällskunskap på gymnasiet, tanken skrämnde mig lite.
Jag skyndade mig hem från skolan, väl där hemma möttes jag av en pannkakslukt och mamma som stod och lagade pannkakor, min storebror Ian stod och dukade och min 3 åriga lillasyster Primrose hängde runt mammas ben, vi var en stor familj, hos pappa hade jag tre syskon också.
- Hej tjejer, jag tänkte att vi kunde äta lite pannkakor, sen får ni packa väskan, för imorgon kväll efter skolavslutningen åker ni till USA. Säger hon vänligt. Att lämna alla vänner i Sverige skulle bli hemskt, alla skulle
ha så kul och festa hela sommaren, medan jag själv skulle sitta instängd i pappas lägenhet i USA, livet är bra orättvist.
- Men gaska upp dig Linnea, vi ska ju fan se One Direction på Ellen Degeneress show nu i juni, det blir sjukt kul! Nästan skriker Mathilda. '
Jag kunde inte låta bli att le, one direction är ju helt okej och Ellen Degeneress hade jag tittat på så länge jag kunde minnas, men gladast var jag nog för att Mathilda var så glad, ärligt talat. Efter att jag hade ätit färdigt ställde jag mig framför spegeln och satt upp mitt långa, blonda hår i en hästsvans, sen drog jag iväg till stranden tillsammans med Mathilda och min bästa kompis Josefine, jag ville spendera min sista tid här i Sverige tillsammans med min bästis, vi låg länge och solade, det sista jag hörde innan jag somnade där på stranden var ''it's gotta be you'' sen var jag djupt inne i mina drömmar..
______________________________________________________________________________________________
första kapitlet, jag vet att det inte händer så mkt men jag måste börja någon stans lite lätt sådär för att komma in i novellen, men det blir mer drama sen såklart! SJälvklart kommer jag skriva ifrån killarnas perspektiv också, men dem måste ju komma in i novellen först och det gör dem snart ;)
