that what makes you beutiful kapitel 55
Linneas perspektiv:
Jag var så sjukt okoncentrerad idag att bilderna blev helt katastrofala, det hade lsutat med att Dylan sagt att jag fick gå hem, han visste att det var något fel, och han hade redan frågat ut mig om Louis, så han lät mig sluta och bara gå, snäll var han iallafall, men ganska myscho. Jag behövde verkligen prata med Louis, där med basta!
Jag skyndar mig tillbaka till hotellet och slänger mig på sängen, skulle jag ringa? Jag ligger med iphonen i handen, iphonen jag hade fått av Louis, tänk vad mycket han hade gett mig, skulle jag gå miste av honom pågrund av dethär? Nej, jag måste verkligen ringa, jag visste inte vad han trodde, men jag visste att han trodde fel.
Precis när jag ska ringa får jag ett sms från Simon ''Hej, ska vi hitta på något idag? Med Danielle kanske? :)''
Jag ler lite, han var verkligen söt på ett vänskapligt sätt. ''Hej, jag tror inte jag kan idag, har hänt en grej som jag måste fixa, men tack ändå, var med bara Danielle istället, och hälsa henne, om hon inte ska vara med Liam då :)'' svarar jag, sen lägger jag undan mobilen. Sen tar jag den igen, lägger undan den och tar tillbaka den, jag kunde inte riktigt bestämma mig, men hur svårt kan det vara att ringa egentligen? Jag trycker på ringknappen, efter en liten stund hörs en upptaget ton, självklart tröck han på upptaget. Eftersom jag är i desperat behov av att snacka med honom försöker jag om och om igen. När jag ringer för säkert 20:e gången knackar det på dörren. Jag blir lite förvånad först, man brukar väll inte knacka på hotell? Jag lägger ifrån mig telefonen och går och öppnar dörren med dörrhotellkortet. Jag ger ifrån mig en minst sagt förvånad min när jag ser att det är Harry som står där.
-Får man komma in? Frågar han, eftersom jag är ledsen orkar jag inte svara utan jag nickar bara som svar istället.
Harrys perspektiv:
-Vi skulle behöva snacka lite, säger jag, Linnea nickar återigen och vi slår oss ner på den lilla soffan, jag kunde se på henne att hon hade gråtit, fast mest av allt grät hon nog inombords, hon agerade på ett helt annorlunda sett en mot vad hon brukar. Hon sätter sig bredvid mig, det blir tyst en liten stund.
-Du Linnea, du älskar Louis och ingen annan, ellerhur? Säger jag efter en stund, hon svarar innan jag knappt hinner blinka.
-Ja det är klart jag gör, och jag vet inte vad han tror eller någonting, jag fattade ingenting om vad han menade, jag älskar honom, nästan lite för mycket, säger hon med gråten i halsen.
-Det finns ju bilder på dig och en kille, men ni gör ju inget, tillochmed jag kan se att ni bara är kompisar, visst är det så? Säger jag och kramar om henne, hon var som en syster för mig och hon behövde mitt stöd.
-Ja, vi är BARA kompisar, visst, jag och Louis kanske har ignorerat varandra de senaste dagarna, men det är bara för att jag har varit så himla upptagen, Louis trodde att jag var upptagen med att vara med Simon och att det var därför vi inte kunde träffas, men så var det inte, jag hade gärnat velat träffat alla er direkt när ni kom på flygplatsen om jag hade kunnat, men jag blev tvungen att fylla i lite papper, tillsammans med min manager, hackar hon fram.
Man kan höra på henne att det hon säger är sant, men vem var då dendär killen som hade sagt detdär om Louis? Det hade jag nästan glömt bort, det är väll inte så att hon sitter och ljuger för mig?
-Så, du fyllde i papper, du gjorde inget annat? Frågar jag lite skeptiskt.
-Ja, jag gick igenom en bunt med papper, sen ringde han, svarar hon.
-Eller så erkänner du att du var med Simon, men att det han sa om Louis inte hade något med att du skulle vara otrogen att göra, säger jag, eftersom Louis hade berättat, att han hade sagt ''Louis behöver inte få veta något.''
-Va? Snälla Harry, inte du också, jag gick igenom papper och det kan Dylan intyga, Simon vet jag inte vad han gjorde, han var knappst med på jobbet, Simon har inte sagt något om Louis förutom att hans lillasyster älskar honom och er, vad är det han tror egentligen? Säger hon förvånat och ledsamt.
-Han sa att han hade snackat med dig, och att han hörde någon säga att vi inte behöver berätta något för Louis, så han tror att du och Simon...börjar jag.
Linneas perspektiv:
När han sa detdär sista var det som att alla pusselbitar föll på plats.
-Vänta va? Vi behöver inte berätta något för Louis, men..det var ju inte Simon som sa det, det var Dylan! Utbrister jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare? Vi hade tjaffsat om att ignorerat varandra och sedan kommit in på Simon, så då måste Louis självklart ha trott att Dylan var Simon, så typiskt.. varför hade jag inte fattat det? Dylan hade ju sagt att vi inte skulle berätta något för Louis, men det var ju om en helt annan sak, det var ju om att jag skulle berätta något om Louis som ingen annan visste för att Dylan var så oerhört intresserad utav Louis och One Direction, inte för att jag hade gjort det, men han önskade att jag skulle säga något.
-Men va, vem är Dylan? Säger Harry förvånat. Jag tar ett djupt andetag, dethär kunde låta som en dålig lögn, men det var ju verkligen ren sanning.
-Dylan är min manager, du vet, jag har ju blivit modell, och Dylan är nästan läskigt intresserad utav att veta saker om er, speciellt om Louis, jag börjar nästan undra om han anlitade mig bara för att jag är Louis flickvän, det kan nästan bli lite läskigt när han undrar så mycket hela tiden, han ville få mig att berätta någon saftig hemlighet om Louis, men jag hade sagt nej, fast han tjatade på mig men jag sa ändå inte något, och sen kom han in och sa att vi inte behöver berätta något för Louis, så att det ändå inte spelade någon roll om jag sa något, så det måste va det Louis trodde..säger jag, sen kommer jag inte på vad jag ska säga mer. Istället brister jag och Harry ut i ett skratt, det var ju ganska komiskt allting ändå.
-Ååh, du måste verkligen snacka med Louis nu, han trodde det var Simon som sa detdär och att ni...börjar Harry, sen slutar han. Det gjorde nästan lite ont i mig när jag hörde det, jag skulle liksom aldrig kunna vara otrogen, jag har redan världens finaste pojkvän som jag älskar över allt annat, Simon är en bra vän och Dylan han är en..ja fanmanager, inget mer en det.
-Jag vet, jag har försökt ringa honom men han vägrar att svara ju, säger jag olyckligt.
-Han är ju hos sin mamma nu, men jag lovar, du kommer få tag på honom, han kommer antagligen ringa upp förr eller senare ändå, men ni måste verkligen reda ut dethär lilla misstaget, säger Harry, jag håller med honom helt.
-Kan inte du skjutsa mig dit? För han kommer inte svara på telefon eftersom jag redan har försökt typ 100 gånger, och jag vill reda ut dethär face to face, säger jag.
-Sure, vi åker på en gång, säger Harry samtidigt som han klappar mig på axeln. Jag hoppar upp och ger honom en kram, han betyder mycket för mig, bara att han kom hit betyder, han bryr sig verkligen om mig och märkte på en gång att något var fel, han är verkligen som den bästa brorsan man någonsin kan ha.
Det tar egentligen inte lång tid förrän jag är framme, fast det känns som en evighet. Jag säger hejdå till Harry sen går jag mot ytterdörren, jag står länge och tvekar, skulle jag verkligen våga knacka på?
Louis perspektiv: Jag petade mest bara i maten, hade ingen matlust för fem öre, jag hade lust att bara springa, springa ifrån allt och bara vara ensam, mamma hade lyckats få mig på lite andra tankar, och jag hade berättat för henne, hon hade sagt att det kanske inte alls var så som jag trodde, men hur skulle det annars vara? Men tänk om hon hade rätt? Jag kanske borde låta henne förklara. Det glädje mig att hon iallafall hade ringt massvis med gånger, det betydde iallafall att hon ville prata med mig, men frågan är, vill jag prata med henne?
-Vi spelade jämt fia förut, kommer du ihåg det Louis? Och snälla, kan vi inte göra det sen? Frågar Phoebe.
-Det kan vi väll göra, svarar jag och klämmer fram ett litet leende.
''Kommer du ihåg det Louis?'' Orden ekade i mitt huvud, det är klart jag kommer ihåg det, det var på den tiden då allt var så enkelt, inga kärleksproblem, inget kändisskap, allt var så lätt, jag var bara en vanlig liten kille som spelade fia med min lillasyster. Tänk att vara 6 år igen, det skulle vara riktigt skönt. Mer hinner jag inte tänka förren det knackar på dörren, fan också, skulle de komma gäster nu? Jag orkar inte, jag vill bara vara med min familj.
Mamma går iväg och öppnar, hon säger något till någon i dörröppningen men jag kan inte höra vad, förutom att hon säger ''kom in.''
-Louis, jag tror det är någon som vill prata med dig, säger mamma och kollar allvarligt mot mig, sen kommer hon in, tjejen som gjort mig så otroligt ledsen, samtidigt som hon gjort mig så otroligt glad, tjejen som jag älskar över allt annat, men som dessvärre verkar ha lämnat över hennes hjärta till någon annan. Jag visste inte vad jag skulle säga, vi kollar varandra i ögonen, egentligen vill jag bara springa fram och krama om henne, men det går inte, varför skulle hon komma hit för? Jag ville bara vara ensam, men nu när hon ändå var här, var det kanske lika bra att bara snacka.
-Vi kan gå in på mitt rum, säger jag, utan att röra en min. Hon tar av sig skorna och sen går vi in i mitt rum, jag sätter mig vid skrivbordsstolen och hon sätter sig på sängen. Jaha, och nu då?
-Varför kom du hit? Jag vill vara ensam, säger jag och tittar ner i golvet.
-Därför att jag behöver snacka med dig, och du vägrar svara i mobilen, och jag ville gärna ta det face to face, svarar hon.
-Ta vad face to face? Fattar du hur ledsen jag blev när jag hörde detdär om att jag inte behöver veta något? säger jag ledsamt.
-Det är inte som du tror Louis, Simon och jag är bara kompisar, det kan du se på bilderna som har läckt på oss också, vi gör ingenting, du kan få läsa igenom våran sms konversation också så kommer du se att det inte är något mer en vänskap, det du hörde när vi snackade i telefon, var inte Simon, utan det var min manager Dylan, du måste tro mig nu Louis, Dylan är min manager och han är väldigt intresserad utav One Direction, han frågar mig frågor hela tiden och speciellt om dig, jag måste erkänna att det nästan kan vara lite läskigt ibland, fast han är schysst, men han ville iallafall att jag skulle berätta något om dig som bara jag visste, för han ville veta massor om dig, som många andra också vill, men jag gick inte med på det, sen kom han in och sa ''Louis behöver inte få veta något'' och det var om att jag skulle berätta något om dig, så inget annat, du kan tillochmed fråga Simon om du vill att vi inte har vart idag, han frågade om vi skulle hitta på något tillsammans med Danielle dock, men jag sa att jag inte kunde, för jag ville så gärna snacka med dig och reda ut allt, dethär kan låta som ett dåligt påhittad skämt men det är verkligen sant, Dylan kan intyga att jag föll i massor av papper när du ringde också, du kan få träffa honom själv så kommer du förstå vad jag menar, jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig Louis, jag älskar dig och ingen annan, jag kan inte se mig med någon annan en dig, säger hon och tar fram sitt ringfinger med promise ringen. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad fanns det att säga? Hade jag bara vart avundsjuk, och inbillat mig massvis med saker? Allt hade blivit så fel, och det verkade ju som hon talade sanning, jag litar på henne.
-Jag älskar dig Linnea, säger jag.
-Jag älskar dig också, säger hon, sen drar jag in henne i min famn och våra läppar möts i en perfekt kyss, åh , vad jag hade saknat det. Nu var allt bra igen. LOVE MY LIFE!
-Förlåt för allt Linnea, jag borde inte ha..börjar jag, hon sätter sina fingrar för mina läppar.
-Sch, säger hon och kysser mig igen. Vi lägger oss på sängen, jag leker lite med hennes hår och tittar henne rakt in i ögonen, jag smälter inombords, hennes klarblåa ögon får mig att smälta och hennes smile, hela hennes utseende, och hennes sett att vara, jag älskar verkligen henne för den hon är.
-Vill ni ha efterrätt? Hör jag mamma ropa från köket, jag kollar mot Linnea som nickar.
-Ja det vill vi, skriker jag, sen reser vi på oss. Jag tar Linnea i handen och går ut till köket, vi sätter oss ner vid bordet och mamma ler stort emot oss. Alla börjar snacka och mina syskon gillar verkligen Linnea, det märks så väl och hon är så bra med barn, hon skulle bli en underbar mamma, någongång...
-Skulle vi spela fia eller? Linnea kan väll vara med ? Frågar Phoebe, jag ger både Linnea och Phoebe ett smile - nu jävlar ska det spelas fia!
-Självklart! Svarar jag och Linnea samtidigt.
När vi har spelat färdigt har klockan hunnit bli ganska mycket, och jag är ganska trött.
-Du sover här i natt, och det är ingen fråga utan jag har bestämt det, säger jag till Linnea och kysser henne.
-MAMMA DEM PUSSADE VARANDRA, EUEW VAD ÄCKLIGT! Skriker Daisy, jag vänder mig om och flinar mot henne.
-Om några år kommer du inte tycka det är äckligt längre, säger jag och klappar henne på huvudet, hon gör någon ful grimas till mig.
-Om det går bra för din mamma så stannar jag gärna, säger Linnea lite tyst.
-Mamma, Linnea kan sova här inatt va? Frågar jag, även fast jag vet att hon redan kommer svara ja.
-Självklart, om ni lovar att sova och inget annat, svarar hon lite busigt, jag börjar garva lite, men Linnea blir lite röd om kinderna.
-Ja ja Louis, jag vet redan att jag är söt när jag rodnar, jag har fått höra det några gånger och jag vet att du tänkte säga det nu också, puss på dig med, säger Linnea och slår till mig lite lätt på armen, hon känner mig för bra, för det var faktiskt det jag hade tänkt att säga. Innan jag hinner svara avbryter Daisy.
-Vadå mamma? Vad skulle dem annars göra? Säger hon frågande, jag kollar på Linnea och vi börjar asgarva, tillochmed mamma får sig ett riktigt skrattanfall och stackars Daisy står där och fattar ingenting.
-Linnea, vad menade mamma? Frågar Daisy och tar tag i Linneas arm.
-Eh, asså, hon menade att vi inte skulle plocka kottar, svarar hon snabbt, vilket gör att jag börjar garva ännu mer.
Plocka kottar, vart det det bästa hon kunde komma på? Tillslut går vi och kryper ner i min säng, som vanligt ligger vi riktigt nära varandra och myser. Tillslut somnar vi, imorgon skulle jag följa med Linnea och träffa hennes manager, det skulle ju bli ganska kul, men nu behövde jag verkligen lite sömn.
Jag var så sjukt okoncentrerad idag att bilderna blev helt katastrofala, det hade lsutat med att Dylan sagt att jag fick gå hem, han visste att det var något fel, och han hade redan frågat ut mig om Louis, så han lät mig sluta och bara gå, snäll var han iallafall, men ganska myscho. Jag behövde verkligen prata med Louis, där med basta!
Jag skyndar mig tillbaka till hotellet och slänger mig på sängen, skulle jag ringa? Jag ligger med iphonen i handen, iphonen jag hade fått av Louis, tänk vad mycket han hade gett mig, skulle jag gå miste av honom pågrund av dethär? Nej, jag måste verkligen ringa, jag visste inte vad han trodde, men jag visste att han trodde fel.
Precis när jag ska ringa får jag ett sms från Simon ''Hej, ska vi hitta på något idag? Med Danielle kanske? :)''
Jag ler lite, han var verkligen söt på ett vänskapligt sätt. ''Hej, jag tror inte jag kan idag, har hänt en grej som jag måste fixa, men tack ändå, var med bara Danielle istället, och hälsa henne, om hon inte ska vara med Liam då :)'' svarar jag, sen lägger jag undan mobilen. Sen tar jag den igen, lägger undan den och tar tillbaka den, jag kunde inte riktigt bestämma mig, men hur svårt kan det vara att ringa egentligen? Jag trycker på ringknappen, efter en liten stund hörs en upptaget ton, självklart tröck han på upptaget. Eftersom jag är i desperat behov av att snacka med honom försöker jag om och om igen. När jag ringer för säkert 20:e gången knackar det på dörren. Jag blir lite förvånad först, man brukar väll inte knacka på hotell? Jag lägger ifrån mig telefonen och går och öppnar dörren med dörrhotellkortet. Jag ger ifrån mig en minst sagt förvånad min när jag ser att det är Harry som står där.
-Får man komma in? Frågar han, eftersom jag är ledsen orkar jag inte svara utan jag nickar bara som svar istället.
Harrys perspektiv:
-Vi skulle behöva snacka lite, säger jag, Linnea nickar återigen och vi slår oss ner på den lilla soffan, jag kunde se på henne att hon hade gråtit, fast mest av allt grät hon nog inombords, hon agerade på ett helt annorlunda sett en mot vad hon brukar. Hon sätter sig bredvid mig, det blir tyst en liten stund.
-Du Linnea, du älskar Louis och ingen annan, ellerhur? Säger jag efter en stund, hon svarar innan jag knappt hinner blinka.
-Ja det är klart jag gör, och jag vet inte vad han tror eller någonting, jag fattade ingenting om vad han menade, jag älskar honom, nästan lite för mycket, säger hon med gråten i halsen.
-Det finns ju bilder på dig och en kille, men ni gör ju inget, tillochmed jag kan se att ni bara är kompisar, visst är det så? Säger jag och kramar om henne, hon var som en syster för mig och hon behövde mitt stöd.
-Ja, vi är BARA kompisar, visst, jag och Louis kanske har ignorerat varandra de senaste dagarna, men det är bara för att jag har varit så himla upptagen, Louis trodde att jag var upptagen med att vara med Simon och att det var därför vi inte kunde träffas, men så var det inte, jag hade gärnat velat träffat alla er direkt när ni kom på flygplatsen om jag hade kunnat, men jag blev tvungen att fylla i lite papper, tillsammans med min manager, hackar hon fram.
Man kan höra på henne att det hon säger är sant, men vem var då dendär killen som hade sagt detdär om Louis? Det hade jag nästan glömt bort, det är väll inte så att hon sitter och ljuger för mig?
-Så, du fyllde i papper, du gjorde inget annat? Frågar jag lite skeptiskt.
-Ja, jag gick igenom en bunt med papper, sen ringde han, svarar hon.
-Eller så erkänner du att du var med Simon, men att det han sa om Louis inte hade något med att du skulle vara otrogen att göra, säger jag, eftersom Louis hade berättat, att han hade sagt ''Louis behöver inte få veta något.''
-Va? Snälla Harry, inte du också, jag gick igenom papper och det kan Dylan intyga, Simon vet jag inte vad han gjorde, han var knappst med på jobbet, Simon har inte sagt något om Louis förutom att hans lillasyster älskar honom och er, vad är det han tror egentligen? Säger hon förvånat och ledsamt.
-Han sa att han hade snackat med dig, och att han hörde någon säga att vi inte behöver berätta något för Louis, så han tror att du och Simon...börjar jag.
Linneas perspektiv:
När han sa detdär sista var det som att alla pusselbitar föll på plats.
-Vänta va? Vi behöver inte berätta något för Louis, men..det var ju inte Simon som sa det, det var Dylan! Utbrister jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare? Vi hade tjaffsat om att ignorerat varandra och sedan kommit in på Simon, så då måste Louis självklart ha trott att Dylan var Simon, så typiskt.. varför hade jag inte fattat det? Dylan hade ju sagt att vi inte skulle berätta något för Louis, men det var ju om en helt annan sak, det var ju om att jag skulle berätta något om Louis som ingen annan visste för att Dylan var så oerhört intresserad utav Louis och One Direction, inte för att jag hade gjort det, men han önskade att jag skulle säga något.
-Men va, vem är Dylan? Säger Harry förvånat. Jag tar ett djupt andetag, dethär kunde låta som en dålig lögn, men det var ju verkligen ren sanning.
-Dylan är min manager, du vet, jag har ju blivit modell, och Dylan är nästan läskigt intresserad utav att veta saker om er, speciellt om Louis, jag börjar nästan undra om han anlitade mig bara för att jag är Louis flickvän, det kan nästan bli lite läskigt när han undrar så mycket hela tiden, han ville få mig att berätta någon saftig hemlighet om Louis, men jag hade sagt nej, fast han tjatade på mig men jag sa ändå inte något, och sen kom han in och sa att vi inte behöver berätta något för Louis, så att det ändå inte spelade någon roll om jag sa något, så det måste va det Louis trodde..säger jag, sen kommer jag inte på vad jag ska säga mer. Istället brister jag och Harry ut i ett skratt, det var ju ganska komiskt allting ändå.
-Ååh, du måste verkligen snacka med Louis nu, han trodde det var Simon som sa detdär och att ni...börjar Harry, sen slutar han. Det gjorde nästan lite ont i mig när jag hörde det, jag skulle liksom aldrig kunna vara otrogen, jag har redan världens finaste pojkvän som jag älskar över allt annat, Simon är en bra vän och Dylan han är en..ja fanmanager, inget mer en det.
-Jag vet, jag har försökt ringa honom men han vägrar att svara ju, säger jag olyckligt.
-Han är ju hos sin mamma nu, men jag lovar, du kommer få tag på honom, han kommer antagligen ringa upp förr eller senare ändå, men ni måste verkligen reda ut dethär lilla misstaget, säger Harry, jag håller med honom helt.
-Kan inte du skjutsa mig dit? För han kommer inte svara på telefon eftersom jag redan har försökt typ 100 gånger, och jag vill reda ut dethär face to face, säger jag.
-Sure, vi åker på en gång, säger Harry samtidigt som han klappar mig på axeln. Jag hoppar upp och ger honom en kram, han betyder mycket för mig, bara att han kom hit betyder, han bryr sig verkligen om mig och märkte på en gång att något var fel, han är verkligen som den bästa brorsan man någonsin kan ha.
Det tar egentligen inte lång tid förrän jag är framme, fast det känns som en evighet. Jag säger hejdå till Harry sen går jag mot ytterdörren, jag står länge och tvekar, skulle jag verkligen våga knacka på?
Louis perspektiv: Jag petade mest bara i maten, hade ingen matlust för fem öre, jag hade lust att bara springa, springa ifrån allt och bara vara ensam, mamma hade lyckats få mig på lite andra tankar, och jag hade berättat för henne, hon hade sagt att det kanske inte alls var så som jag trodde, men hur skulle det annars vara? Men tänk om hon hade rätt? Jag kanske borde låta henne förklara. Det glädje mig att hon iallafall hade ringt massvis med gånger, det betydde iallafall att hon ville prata med mig, men frågan är, vill jag prata med henne?
-Vi spelade jämt fia förut, kommer du ihåg det Louis? Och snälla, kan vi inte göra det sen? Frågar Phoebe.
-Det kan vi väll göra, svarar jag och klämmer fram ett litet leende.
''Kommer du ihåg det Louis?'' Orden ekade i mitt huvud, det är klart jag kommer ihåg det, det var på den tiden då allt var så enkelt, inga kärleksproblem, inget kändisskap, allt var så lätt, jag var bara en vanlig liten kille som spelade fia med min lillasyster. Tänk att vara 6 år igen, det skulle vara riktigt skönt. Mer hinner jag inte tänka förren det knackar på dörren, fan också, skulle de komma gäster nu? Jag orkar inte, jag vill bara vara med min familj.
Mamma går iväg och öppnar, hon säger något till någon i dörröppningen men jag kan inte höra vad, förutom att hon säger ''kom in.''
-Louis, jag tror det är någon som vill prata med dig, säger mamma och kollar allvarligt mot mig, sen kommer hon in, tjejen som gjort mig så otroligt ledsen, samtidigt som hon gjort mig så otroligt glad, tjejen som jag älskar över allt annat, men som dessvärre verkar ha lämnat över hennes hjärta till någon annan. Jag visste inte vad jag skulle säga, vi kollar varandra i ögonen, egentligen vill jag bara springa fram och krama om henne, men det går inte, varför skulle hon komma hit för? Jag ville bara vara ensam, men nu när hon ändå var här, var det kanske lika bra att bara snacka.
-Vi kan gå in på mitt rum, säger jag, utan att röra en min. Hon tar av sig skorna och sen går vi in i mitt rum, jag sätter mig vid skrivbordsstolen och hon sätter sig på sängen. Jaha, och nu då?
-Varför kom du hit? Jag vill vara ensam, säger jag och tittar ner i golvet.
-Därför att jag behöver snacka med dig, och du vägrar svara i mobilen, och jag ville gärna ta det face to face, svarar hon.
-Ta vad face to face? Fattar du hur ledsen jag blev när jag hörde detdär om att jag inte behöver veta något? säger jag ledsamt.
-Det är inte som du tror Louis, Simon och jag är bara kompisar, det kan du se på bilderna som har läckt på oss också, vi gör ingenting, du kan få läsa igenom våran sms konversation också så kommer du se att det inte är något mer en vänskap, det du hörde när vi snackade i telefon, var inte Simon, utan det var min manager Dylan, du måste tro mig nu Louis, Dylan är min manager och han är väldigt intresserad utav One Direction, han frågar mig frågor hela tiden och speciellt om dig, jag måste erkänna att det nästan kan vara lite läskigt ibland, fast han är schysst, men han ville iallafall att jag skulle berätta något om dig som bara jag visste, för han ville veta massor om dig, som många andra också vill, men jag gick inte med på det, sen kom han in och sa ''Louis behöver inte få veta något'' och det var om att jag skulle berätta något om dig, så inget annat, du kan tillochmed fråga Simon om du vill att vi inte har vart idag, han frågade om vi skulle hitta på något tillsammans med Danielle dock, men jag sa att jag inte kunde, för jag ville så gärna snacka med dig och reda ut allt, dethär kan låta som ett dåligt påhittad skämt men det är verkligen sant, Dylan kan intyga att jag föll i massor av papper när du ringde också, du kan få träffa honom själv så kommer du förstå vad jag menar, jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig Louis, jag älskar dig och ingen annan, jag kan inte se mig med någon annan en dig, säger hon och tar fram sitt ringfinger med promise ringen. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad fanns det att säga? Hade jag bara vart avundsjuk, och inbillat mig massvis med saker? Allt hade blivit så fel, och det verkade ju som hon talade sanning, jag litar på henne.
-Jag älskar dig Linnea, säger jag.
-Jag älskar dig också, säger hon, sen drar jag in henne i min famn och våra läppar möts i en perfekt kyss, åh , vad jag hade saknat det. Nu var allt bra igen. LOVE MY LIFE!
-Förlåt för allt Linnea, jag borde inte ha..börjar jag, hon sätter sina fingrar för mina läppar.
-Sch, säger hon och kysser mig igen. Vi lägger oss på sängen, jag leker lite med hennes hår och tittar henne rakt in i ögonen, jag smälter inombords, hennes klarblåa ögon får mig att smälta och hennes smile, hela hennes utseende, och hennes sett att vara, jag älskar verkligen henne för den hon är.
-Vill ni ha efterrätt? Hör jag mamma ropa från köket, jag kollar mot Linnea som nickar.
-Ja det vill vi, skriker jag, sen reser vi på oss. Jag tar Linnea i handen och går ut till köket, vi sätter oss ner vid bordet och mamma ler stort emot oss. Alla börjar snacka och mina syskon gillar verkligen Linnea, det märks så väl och hon är så bra med barn, hon skulle bli en underbar mamma, någongång...
-Skulle vi spela fia eller? Linnea kan väll vara med ? Frågar Phoebe, jag ger både Linnea och Phoebe ett smile - nu jävlar ska det spelas fia!
-Självklart! Svarar jag och Linnea samtidigt.
När vi har spelat färdigt har klockan hunnit bli ganska mycket, och jag är ganska trött.
-Du sover här i natt, och det är ingen fråga utan jag har bestämt det, säger jag till Linnea och kysser henne.
-MAMMA DEM PUSSADE VARANDRA, EUEW VAD ÄCKLIGT! Skriker Daisy, jag vänder mig om och flinar mot henne.
-Om några år kommer du inte tycka det är äckligt längre, säger jag och klappar henne på huvudet, hon gör någon ful grimas till mig.
-Om det går bra för din mamma så stannar jag gärna, säger Linnea lite tyst.
-Mamma, Linnea kan sova här inatt va? Frågar jag, även fast jag vet att hon redan kommer svara ja.
-Självklart, om ni lovar att sova och inget annat, svarar hon lite busigt, jag börjar garva lite, men Linnea blir lite röd om kinderna.
-Ja ja Louis, jag vet redan att jag är söt när jag rodnar, jag har fått höra det några gånger och jag vet att du tänkte säga det nu också, puss på dig med, säger Linnea och slår till mig lite lätt på armen, hon känner mig för bra, för det var faktiskt det jag hade tänkt att säga. Innan jag hinner svara avbryter Daisy.
-Vadå mamma? Vad skulle dem annars göra? Säger hon frågande, jag kollar på Linnea och vi börjar asgarva, tillochmed mamma får sig ett riktigt skrattanfall och stackars Daisy står där och fattar ingenting.
-Linnea, vad menade mamma? Frågar Daisy och tar tag i Linneas arm.
-Eh, asså, hon menade att vi inte skulle plocka kottar, svarar hon snabbt, vilket gör att jag börjar garva ännu mer.
Plocka kottar, vart det det bästa hon kunde komma på? Tillslut går vi och kryper ner i min säng, som vanligt ligger vi riktigt nära varandra och myser. Tillslut somnar vi, imorgon skulle jag följa med Linnea och träffa hennes manager, det skulle ju bli ganska kul, men nu behövde jag verkligen lite sömn.
fan vad duktig jag känner mig som gjort 3 kapitel idag - kommentera !:D
ska oxå passa på att säga att denhär novellen börjar lida emot sitt slut, jag vet inte riktigt hur många till kapitel de kmr bli men det kommer visa sig - men inte så många tror jag - däremot så kommer jag börja på en ny sen :D men först, ska självklart denhär avslutas. Kram på er =)
ska oxå passa på att säga att denhär novellen börjar lida emot sitt slut, jag vet inte riktigt hur många till kapitel de kmr bli men det kommer visa sig - men inte så många tror jag - däremot så kommer jag börja på en ny sen :D men först, ska självklart denhär avslutas. Kram på er =)
that what makes you beutiful kapitel 54
Jag slår hårt i väggen igen, för i helvete Louis, han hade ju rätt, måste dehär gå ut över honom nu också? Duktigt gjort Louis, duktigt, att starta upp ett bråk med din bästa vän som inte har gjort någonting i onödan, är jag verkligen så jävla dålig? Jag måste vara den sämsta personen i hela universum. FUCK!
Linneas perspektiv:
Jag står länge och bara stirrar på mobilen, vad hade precis hänt? Dethär fick inte hända, varför skulle det bli såhär? Allt blev bara så feeeeel. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag ringa upp? Han skulle antagligen inte svara, men jag måste ju verkligen prata med honom, fast nej, inte nu, eller?
-Linnea, vad gör du? Du har stirrat på din telefon i över 10 minuter nu, vi måste göra färdigt detta.
Jag vänder mig om och möter hans blick. Dethär spelade ingen roll längre, jag hade så mycket
annat att tänka på, endast Louis fanns i mina tankar.
-Det var Louis, säger jag och tittar upp för första gången på 10 minuter, han kollar på mig med spända ögon.
-Vad handlade det om? Frågar han, sådär nyfiket, vad var det med han och sin nyfikenhet egentligen?
Louis perspektiv:
Jag låg på sängen med händerna för mitt huvud, jag skämdes, som en liten hund över vad jag sagt till Harry, och jag var ledsen, riktigt ledsen över Linnea. Vad är meningen med livet nu? När du orsakat din bästa vän till tårar och när din flickvän gått dig bakom ryggen. Jag mindes varenda ord hon sagt under telefonsamtalet, hon lät så förvånad, så oförstående, men jag vet att hon visste precis vad jag snackade om. Vad är det för fel på mig egentligen? Först Eleanor, vi hade ju knappt aldrig ett förhållande, även om vi själva trodde det, och sen när jag äntligen fann min livs kärlek som aldrig skulle svika mig, som jagen promise ring med, så svek hon mig ändå. Hade allt hon sagt till mig aldrig haft någon betydelse? Betydde jag aldrig något egentligen? Var hon bara ännu en tjej som var ute efter uppmärksamhet och efter mitt kändisskap? KÄNDISSKAP - SLÄNG DIG I VÄGGEN! Jag orkar inte med det just nu, jag orkar ingenting. Det ringer på iphonen, jag tar upp den i hopp om att Linneas namn ska lysa upp displayen, jag ville det, ville se om hon brydde sig att ringa tillbaka, men jag skulle ändå inte orkat svara. Till min besvikelse är det inte hennes namn jag ser, utan mammas.
''Hej'' svarar jag, jag försöker att låta som vanligt, jag orkade inte ta någon diskussion med mamma nu.
''Hej gubben, skulle du komma till oss idag eller? Vi vill veta vilken tid'' Säger hon, det kändes skönt att höra hennes röst igen, hon är så saknad, hon har alltid funnits där för mig, jag har alltid kunnat vänt mig till henne, hon är kvinnan som gett mig liv och nu fanns hon där också, hur svårt kunde det egentligen vara att berätta för henne att jag älskar henne? Jag måste säga det, tänker jag.
''Jag älskar dig mamma'' säger jag då, det blir tyst en liten stund. Hon låter väldigt förvånad när hon svarar.
''Jag vet, och du vet att jag älskar dig också, har det hänt nåt specielltt lilla gubben?'' Svarar hon, för mamma var jag fortfarande hennes lilla gubbe.
''Nej, eller, jag kommer lite senare ikväll, jag måste fixa en sak först'' svarar jag.
''Okej, kommer Linnea också? Jag måste veta hur mycket mat jag ska laga'' Så fort hon nämner hennes namn sticker det till i magen, faaaaan!
''Nej, Linnea kommer inte'' svarar jag lite för snabbt, duktigt Louis, nu fattar väll mamma också.
''Okej, men vi hörs, kram''
''Kram''
Jag måste verkligen snacka med Harry, Linnea skulle jag inte orka snacka med just nu, men Harry.. Jag måste fixa dethär, jag hade ställt till det och jag måste ställa allt till rätta, jag hatade verkligen att bråka med honom.
Han hade bara stuckit iväg, mobilen hade han lämnat och jag hade ingen aning om var han var, men jag visste att han brukade sticka till Milkshake city och sitta där när han är lite nere, jag bestämmer mig för att ta mig dit, och mycket riktigt - där sitter han. Jag tar ett djupt andetag innan jag går fram, säg inget du inte menar nu Louis, tänker jag. Han kollar ner i bordet, tillslut möter jag hans blick, jag slår mig ner mittemot, ingen säger någonting.
''Förlåt'' säger båda komiskt nog samtidigt, vilket gör att vi skrattar till lite.
''Men du har inget att säga förlåt för ju? Det var jag som betedde mig som en idiot, du gjorde inget fel, du brydde dig bara om mig, och jag tänkte verkligen inte innan jag sa detdär om att du inte visste hur det kändes, så förlåt'' säger jag igen.
''Jo, det har jag visst det, jag borde inte ha blivit så arg för jag vet själv hur det känns och man vill kanske bara vara ifred oså..så förlåt'' säger Harry. Vi flinar lite mot varandra, skönt att det var lugnt mellan oss igen.
Sen börjar jag berätta allting, om samtalet och om dendär killrösten i bakgrunden, vi satt och snackade deepshiit i minst en timme.
Harrys perspektiv: Det kändes skönt att bara snacka ut om allting med Louis, vi förstod varandra riktigt bra, men jag kände fortfarande på mig att Louis överdrev, det behöver ju inte alls vara så som han tror, Linnea känns inte som svikartjejen direkt, det gjorde iochförsig inte Georgia häller men jag känner Linnea, hon älskar Louis, dem älskar verkligen varandra och man ser att det dem har är äkta, Linnea skulle väll inte kunna vara med någon annan eller? Isåfall är nog allt ett misstag, hon är ändå en av mina bästa tjejkompisar, tänker inte Louis snacka med henne tänker jag snacka med henne, jag vill veta hur det egentligen är. Jag hoppas verkligen att det kommer bli bra emellan dem. Men nu ville jag bara fortsätta snacka på med Louis. Vi sitter och snackar riktigt länge tills han måste gå, han skulle åka till sin familj. Vad skulle jag göra nu? Niall skulle ju hem till Irland dessutom, jag skulle nog gärna vilja träffa min familj också.
sådär ja, då fick ni et till kapitel då :D
that what makes you beutiful kapitel 53
Louis perspektiv:
Antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
Vi stod och fick instruktioner av Paul, snart skulle vi ta oss igenom den enorma folkmassan, det har nog aldrig varit såhär mycket folk någongång någonsin förut när vi har kommit hem igen, efter den snabba informationen är det bara att ta sig igenom den stora massan, någon drar i mina hängslen och någon försker slicka på min hals, herregud, kan dem inte visa lite respekt eller? Jag suckar högt, jag var verkligen på mitt värsta humör idag, tjurade och var allmänt otrevlig, inte alls som jag brukar, men jag hade knappt sovit något inatt, dels för att vi hade haft så mycket att göra i Tyskland och dels för att jag tänkte på Linnea, och han dendär killen, vi hade inte hört av oss till varandra så mycket och hon hade inte sagt något om honom, jag hade häller inte orkat frågat, vi brukar direkt märka på varandra när något är fel, men de senaste dagarna har vi nästan ignorerat varandra, det gjorde ont. Jag ville helst av allt bara släppa alla tankar och sticka iväg och träffa henne med detsamma, jag fick det till och med för mina managers, men hon hade sagt att vi skulle träffas senare, för hon var upptagen med någonting. Upptagen med att vara med dendär killen kanske? Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk.
-Detdär var galet, säger Niall andfått när vi slutligen sitter i taxin, alla håller med, det var verkligen galet.
Jag och Harry skulle till våran lägenhet men lite senare skulle jag även åka och träffa min familj, det skulle bli höjdpunkten nu, eftersom jag saknar dem så sjukt mycket. Alla babblar på medan jag sitter tyst, Harry märker direkt att det är någonting som är fel.
-Louis, vad är det? Säg inte att det inte är något, för det märker jag att det är, säger han, jag suckar igen.
-Det har bara varit jobbiga dagar, så jag är trött, svarar jag, i hopp om att han ska ge sig i konversationen.
Han kollar oroligt på mig, Niall, Zayn och Liam vänder sina blickar mot mitt håll också, great.
-Ja, det är inte likt dig att hålla käften så länge, säger Niall, alla kollar mot honom och ger honom en ond blick, även fast det han sa iochförsig var sant.
-Men vad är den verkliga anledningen? Säger Harry. Jag suckar igen, gud vilken suckmänniska jag är.
Harrys perspektiv: Louis hade betett sig så konstigt under tiden vi varit i Tyskland, och konstigheten verkade inte avgå för att vi var i vårt hemland igen. Jag blev ju tvungen att fråga, jag orkade inte se han såhär nere längre, och dessutom fanns han alltid när jag behövde snacka, jag ville bara veta vad det var frågan om.
-Det är Linnea, säger han, utan att ge någon ögonkontakt. Linnea, vad är det med henne? Jag hade ju pratat med henne i telefon igår och allt verkade ju vara som vanligt. Alla spänner sina blickar mot Louis, men han vägrar att titta på oss. Huh?
-Fortsätt, säger Zayn. Han tar ett djupt andetag, sen börjar han berätta.
-Alltså, det finns ju massor av bilder på henne och en kille, dem har tydligen umgåtts en heldel och dem ser så lyckliga ut, jag har inte orkat tagit upp det men jag måste göra det idag, men vi har typ ignorerat varandra lite, och hon har inte sagt ett dugg om dendär killen, antagligen så är hon med honom nu också, säger Louis, man hör verkligen på honom hur ledsen han är. Menade han dendär killen Simon eller vad han hette? Linnea hade ju berättat om honom, hon lät iochförsig väldigt glad, men hon snackade om honom som att han var en kompis, för det är väll så det är? Dessutom så var bilderna jag hade sett bara bilder på när dem suttit och snackat och gått typ, inget har tytt på något mer.
-Louis, jag tror du överdriver, jag snackade med Linnea igår och dem är bara kompisar, hon sa det till mig och det finns dessutom inga bilder som tyder på något annat, men du borde snacka med henne, så löser sig allt ska du se, svarar jag stöttande.
Louis perspektiv: Hade Linnea snackat med Harry nu också? Så hon kunde snacka med honom men inte med mig? Äsch förfan, så kan jag ju inte tänka, jag vet att dem har blivit mycket nära vänner och Harry skulle aldrig svika mig, men jag kunde ändå inte låta bli att bli avundsjuk, Harry hade alltid varit killen som alla ville snacka med, men kanske han har rätt, antagligen har han rätt, jag är bara svartsjuk och dum, svartsjuk på både Hary och Simon eller vad han nu hette, det intresserade mig inte ett dugg. Jag rycker på axlarna.
-Ja, jag får väll göra det, svarar jag ganska ointresserat.
Direkt när vi är hemma slänger jag mig på sängen och tar upp iphonen, jag tvekar ett tag innan jag ringer upp.
''Aa, hallå'' svarar hon glatt
''Hej det är jag'' svarar jag, sen blir det tyst en liten stund.
''Varför ignorerar du mig?'' Frågar jag efter en liten stund.
''Ehm, va? Det är du som ignorerar mig'' svarar hon.
''Jasså, det är det? Därför du inte vill träffas för att du är upptagen med annat?'' svarar jag, med beton på ''annat''.
''Men jag är faktiskt upptagen, och jag vill träffas, inte just nu bara, och du brukar också vara upptagen med massvis av jobb så du ska inte säga någonting'' säger hon irriterat.
''Jasså, men det är kanske lite skillnad, eftersom det är jobb det handlar om då, jag vet redan att du är med en annan kille!'' Säger jag argt med höjd röst.
''Asså va? Vad snackar du om, jag är på jobbet och ska..''börjar hon. Jag hör att en dörr smälls upp.
''Louis behöver inte få veta något'' hör jag en killröst säga i bakgrunden. Jag känner hur min värd går i tusen bitar, VAAARFÖÖÖR?
''Näe, Louis behöver inte få veta något!'' Skriker jag, och och trycker bort samtalet, jag kastar mobilen i sängen och känner hur jag vill slå på någonting, jag slår hårt med knytnäven på väggen, samtidigt som Harry kommer in i rummet.
-Vad gör du, vad har hänt? Skriker han förvånat, samtidigt som han går fram till mig.
-Det kan Linnea ta och förklara, lämna mig ifred! Skriker jag. Jag har ingen anledning att vara otrevlig mot Harry, men jag är det ändå.
-Men snacka med mig brorsan, säger Harry och höjer sina händer.
-Det är ju sant, det är som jag trodde, lämna mig bara ifred! Skriker jag, jag vet inte varför jag blir så förbannad på honom.
-Är du säker på det? Isåfall vet jag hur det känns! Säger han och försöker lugna ner mig.
-VET HUR DET KÄNNS? DU HAR INGEN ANING, OM DU VISSTE HUR DET KÄNDES SKULLE DU HA LÄMNAT MIG IFRED NU EFTERSOM JAG BETT DIG OM DET, JAG ÄLSKAR HENNE SÅ SJUKT MYCKET OCH NU FÖRSTÖS ALLT! Skriker jag, kunde han inte bara gå?
-ASSÅ FYFAN FÖR DIG, HÄR FÖRSÖKER MAN BARA VARA SNÄLL OCH VAD FAN FÅR MAN TILLBAKA? OCH DU, SÄG INTE ATT JAG INTE VET, HAR DU GLÖMT VAD SOM HÄNDE MELLAN LIAM OCH GEORGIA? DET HAR INTE JAG GLÖMT IALLAFALL, DU HAR INGEN JÄVLA RÄTT ATT VARA FÖRBANNAD PÅ MIG FÖR ATT JAG FÖRSÖKER HJÄLPA DIG! Skriker Harry, med tårar i ögonen, sen smäller han igen dörren. Jag slår hårt i väggen igen, för i helvete Louis, han hade ju rätt, måste dehär gå ut över honom nu också? Duktigt gjort Louis, duktigt, att starta upp ett bråk med din bästa vän som inte har gjort någonting i onödan, är jag verkligen så jävla dålig? Jag måste vara den sämsta personen i hela universum. FUCK!
Sådärja, eftersom denhär vart ganska kort lägger jag nog upp nästa lite senare ikv ::DD if u want?
kommentera !:DD
Antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
Vi stod och fick instruktioner av Paul, snart skulle vi ta oss igenom den enorma folkmassan, det har nog aldrig varit såhär mycket folk någongång någonsin förut när vi har kommit hem igen, efter den snabba informationen är det bara att ta sig igenom den stora massan, någon drar i mina hängslen och någon försker slicka på min hals, herregud, kan dem inte visa lite respekt eller? Jag suckar högt, jag var verkligen på mitt värsta humör idag, tjurade och var allmänt otrevlig, inte alls som jag brukar, men jag hade knappt sovit något inatt, dels för att vi hade haft så mycket att göra i Tyskland och dels för att jag tänkte på Linnea, och han dendär killen, vi hade inte hört av oss till varandra så mycket och hon hade inte sagt något om honom, jag hade häller inte orkat frågat, vi brukar direkt märka på varandra när något är fel, men de senaste dagarna har vi nästan ignorerat varandra, det gjorde ont. Jag ville helst av allt bara släppa alla tankar och sticka iväg och träffa henne med detsamma, jag fick det till och med för mina managers, men hon hade sagt att vi skulle träffas senare, för hon var upptagen med någonting. Upptagen med att vara med dendär killen kanske? Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk.
-Detdär var galet, säger Niall andfått när vi slutligen sitter i taxin, alla håller med, det var verkligen galet.
Jag och Harry skulle till våran lägenhet men lite senare skulle jag även åka och träffa min familj, det skulle bli höjdpunkten nu, eftersom jag saknar dem så sjukt mycket. Alla babblar på medan jag sitter tyst, Harry märker direkt att det är någonting som är fel.
-Louis, vad är det? Säg inte att det inte är något, för det märker jag att det är, säger han, jag suckar igen.
-Det har bara varit jobbiga dagar, så jag är trött, svarar jag, i hopp om att han ska ge sig i konversationen.
Han kollar oroligt på mig, Niall, Zayn och Liam vänder sina blickar mot mitt håll också, great.
-Ja, det är inte likt dig att hålla käften så länge, säger Niall, alla kollar mot honom och ger honom en ond blick, även fast det han sa iochförsig var sant.
-Men vad är den verkliga anledningen? Säger Harry. Jag suckar igen, gud vilken suckmänniska jag är.
Harrys perspektiv: Louis hade betett sig så konstigt under tiden vi varit i Tyskland, och konstigheten verkade inte avgå för att vi var i vårt hemland igen. Jag blev ju tvungen att fråga, jag orkade inte se han såhär nere längre, och dessutom fanns han alltid när jag behövde snacka, jag ville bara veta vad det var frågan om.
-Det är Linnea, säger han, utan att ge någon ögonkontakt. Linnea, vad är det med henne? Jag hade ju pratat med henne i telefon igår och allt verkade ju vara som vanligt. Alla spänner sina blickar mot Louis, men han vägrar att titta på oss. Huh?
-Fortsätt, säger Zayn. Han tar ett djupt andetag, sen börjar han berätta.
-Alltså, det finns ju massor av bilder på henne och en kille, dem har tydligen umgåtts en heldel och dem ser så lyckliga ut, jag har inte orkat tagit upp det men jag måste göra det idag, men vi har typ ignorerat varandra lite, och hon har inte sagt ett dugg om dendär killen, antagligen så är hon med honom nu också, säger Louis, man hör verkligen på honom hur ledsen han är. Menade han dendär killen Simon eller vad han hette? Linnea hade ju berättat om honom, hon lät iochförsig väldigt glad, men hon snackade om honom som att han var en kompis, för det är väll så det är? Dessutom så var bilderna jag hade sett bara bilder på när dem suttit och snackat och gått typ, inget har tytt på något mer.
-Louis, jag tror du överdriver, jag snackade med Linnea igår och dem är bara kompisar, hon sa det till mig och det finns dessutom inga bilder som tyder på något annat, men du borde snacka med henne, så löser sig allt ska du se, svarar jag stöttande.
Louis perspektiv: Hade Linnea snackat med Harry nu också? Så hon kunde snacka med honom men inte med mig? Äsch förfan, så kan jag ju inte tänka, jag vet att dem har blivit mycket nära vänner och Harry skulle aldrig svika mig, men jag kunde ändå inte låta bli att bli avundsjuk, Harry hade alltid varit killen som alla ville snacka med, men kanske han har rätt, antagligen har han rätt, jag är bara svartsjuk och dum, svartsjuk på både Hary och Simon eller vad han nu hette, det intresserade mig inte ett dugg. Jag rycker på axlarna.
-Ja, jag får väll göra det, svarar jag ganska ointresserat.
Direkt när vi är hemma slänger jag mig på sängen och tar upp iphonen, jag tvekar ett tag innan jag ringer upp.
''Aa, hallå'' svarar hon glatt
''Hej det är jag'' svarar jag, sen blir det tyst en liten stund.
''Varför ignorerar du mig?'' Frågar jag efter en liten stund.
''Ehm, va? Det är du som ignorerar mig'' svarar hon.
''Jasså, det är det? Därför du inte vill träffas för att du är upptagen med annat?'' svarar jag, med beton på ''annat''.
''Men jag är faktiskt upptagen, och jag vill träffas, inte just nu bara, och du brukar också vara upptagen med massvis av jobb så du ska inte säga någonting'' säger hon irriterat.
''Jasså, men det är kanske lite skillnad, eftersom det är jobb det handlar om då, jag vet redan att du är med en annan kille!'' Säger jag argt med höjd röst.
''Asså va? Vad snackar du om, jag är på jobbet och ska..''börjar hon. Jag hör att en dörr smälls upp.
''Louis behöver inte få veta något'' hör jag en killröst säga i bakgrunden. Jag känner hur min värd går i tusen bitar, VAAARFÖÖÖR?
''Näe, Louis behöver inte få veta något!'' Skriker jag, och och trycker bort samtalet, jag kastar mobilen i sängen och känner hur jag vill slå på någonting, jag slår hårt med knytnäven på väggen, samtidigt som Harry kommer in i rummet.
-Vad gör du, vad har hänt? Skriker han förvånat, samtidigt som han går fram till mig.
-Det kan Linnea ta och förklara, lämna mig ifred! Skriker jag. Jag har ingen anledning att vara otrevlig mot Harry, men jag är det ändå.
-Men snacka med mig brorsan, säger Harry och höjer sina händer.
-Det är ju sant, det är som jag trodde, lämna mig bara ifred! Skriker jag, jag vet inte varför jag blir så förbannad på honom.
-Är du säker på det? Isåfall vet jag hur det känns! Säger han och försöker lugna ner mig.
-VET HUR DET KÄNNS? DU HAR INGEN ANING, OM DU VISSTE HUR DET KÄNDES SKULLE DU HA LÄMNAT MIG IFRED NU EFTERSOM JAG BETT DIG OM DET, JAG ÄLSKAR HENNE SÅ SJUKT MYCKET OCH NU FÖRSTÖS ALLT! Skriker jag, kunde han inte bara gå?
-ASSÅ FYFAN FÖR DIG, HÄR FÖRSÖKER MAN BARA VARA SNÄLL OCH VAD FAN FÅR MAN TILLBAKA? OCH DU, SÄG INTE ATT JAG INTE VET, HAR DU GLÖMT VAD SOM HÄNDE MELLAN LIAM OCH GEORGIA? DET HAR INTE JAG GLÖMT IALLAFALL, DU HAR INGEN JÄVLA RÄTT ATT VARA FÖRBANNAD PÅ MIG FÖR ATT JAG FÖRSÖKER HJÄLPA DIG! Skriker Harry, med tårar i ögonen, sen smäller han igen dörren. Jag slår hårt i väggen igen, för i helvete Louis, han hade ju rätt, måste dehär gå ut över honom nu också? Duktigt gjort Louis, duktigt, att starta upp ett bråk med din bästa vän som inte har gjort någonting i onödan, är jag verkligen så jävla dålig? Jag måste vara den sämsta personen i hela universum. FUCK!
Sådärja, eftersom denhär vart ganska kort lägger jag nog upp nästa lite senare ikv ::DD if u want?
kommentera !:DD
that what makes you beutiful kapitel 52
Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...
Jag vaknar på morgonen av att det vibrerar till, jag blir väldigt förvåndad eftersom jag bara är halvvaken, sängar kan väll inte vibrera? Sen kommer jag på att det är mobilen som ligger under kudden, jag gäspar och tar snabbt fram den, ett sms från Eleanor: ''Hej babe, vart är du? Skulle vi inte mötas nu, du vet att plåtningen börjar om en halvtimme?'' Jag kollar på klockan, helvete, om en halvtimme ska jag vara där, hur ska jag lyckas med det? Jag får lite panik, jag skiter i att svara och skyndar mig upp ur sängen, jag får bara inte komma försent, inte första dagen!
Jag har nog aldrig stressat så mycket förut, självklart skiter jag i frukosten och gör allt annat så snabbt jag kan, jag springer ut så fort jag kan till stället vi bestämt att vi skulle träffas på, sen tar vi snabbt en taxi och åker iväg, jag andas ut när vi är framme, jag hann precis i rätt tid! Jag springer så fort jag kan in till sminket där jag blir sminkad av en makeup artist, egentligen skulle inte Eleanor göra något idag, hon hade bara valt att följa med ändå, det kändes konstigt att det var hon som tittade på och inte jag, eftersom det började tvärtom.
-Du förresten, jag måste nog gå, jag och Danielle har bestämt att vi ska träffas, säger hon glatt, jag nickar instämmande, jag ville nog faktiskt helst vara själv också, det skulle kännas konstigt om hon skulle titta på när jag plåtades eftersom hon är så mycket bättre och mer erfaren en mig, och självklart vill man träffa sina vänner.
Medan jag sitter där och blir sminkad kommer min manager, som förövrigt heter Dylan in och snackar lite.
Han snackar lite om plåtningen och så om lite allt möjligt, han vet mycket väl vem som är min pojkvän och det förvånar mig att han är väldigt intresserad utav honom och de andra i One Direction, men han är väldigt rolig och det går inte att undgå att titta på honom, han har sin skjorta lite uppknäppt och man kan mycket väl se hans magmuskler, han är riktigt vältränad, jag biter mig själv i läppen lite lätt, sluta kolla nu förfan! Sen går allt så himla fort, det blir en heldel klädbyten och jag känner mig riktigt bekväm i det jag gör, jag gör lite olika poser och jag får väldigt mycket beröm, konstigt nog, mycket mer än vad jag hade räknat med, vi är färdiga efter ungefär 4 timmar, jag stannar en stund efteråt för lite snack och sen får jag gå, jag var färdig för dagen. När jag kommer tillbaka till hotellet duschar jag lite snabbt och byter om till ett par mjukisbyxor och ett linne, eftersom jag ska åka till dendär fotbollsarenan och titta på fotboll nu tillsammans med Simon, jag var faktiskt riktigt taggad, som sagt hade jag ingen koll på fotboll och sådär men jag tyckte det var kul att titta på, både på tv och i verkligheten, och dessutom har ju min pappa varit fotbollstränare, det roligaste av allt är nog alla snygga killar, killar är så sjukt snygga i fotbollskläder, det hade jag alltid tyckt, även i innebandykläder, fast ingen kan vara snyggare en Louis såklart.
''Hej Simon, jag har ett litet problem, för jag har ingen aning om vart någonstans det ligger..hehe :D'' skriver jag, det dröjer nog inte ens en minut förrän han har svarat ''Haha, men jag vet ju vilket hotell du bor på, så jag kommer och hämtar upp dig om 5 minuter? ;)'' ''Gör så ;)'' svarar jag snabbt tillbaka. När han hämtar upp mig har han redan fotbollskläderna på sig, jag blir lite förvånad när vi är framme över hu stort det är, jag får gå in och sätta mig på specialla platser i arenan, det var ganska mycket folk där, inte helt proppat, men sådär lagom, som det brukar vara på stora men inte ASSTORA sportevenemang, bara att få spela här inne måste vara en ära tänker jag, eftersom det är väldigt stort, undrar vilken division det är egentligen? Matchen slutar med att dem förlorar med 2-1, men det hade ändå varit en spännande match och det var faktiskt Simon som hade gjort målet, efteråt när han har duschat och så bestämmer vi oss för att gå ut och äta, vi vill ju lära känna varandra bättre och jag hade ändå inget annat för mig. Under måltiden pratar vi på förfullt, vi får reda på saker om varandra vi inte hade någon aning om och lär definitivt känna varandra bättre, det kändes som vi hade kännt varandra i flera år, skrattar riktigt mycket gör vi också, den kvällen var den roligaste på länge. Nästa dag gör jag först lite modelljobb, sen umgås jag med Danielle, vi går på Harods och shoppar och skrattar och jag kan verkligen inte hantera mina pengar, eftersom en riktig stor summa försvinner när jag shoppar där, men vadfan, man lever bara en gång! Eleanor har åkt för att träffa sina föräldrar och morföräldrar men Danielle och jag bestämmer oss för att träffa Simon igen, Danielle verkar gilla honom lika mycket som jag gör, dagarana går väldigt fort.
Louis perspektiv:
Jag satt med laptopen i knät, jag hade säkert stirrat på den i 20 minuter nu, varför skulle jag haka upp mig på allt? Dendär killen kan vara vem som helst, förmodligen är dem bara vänner, men ändå, dem ser så glada ut, dem ser lyckliga ut, dem skrattar, äsch tänk inte så Louis, antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
Jag vaknar på morgonen av att det vibrerar till, jag blir väldigt förvåndad eftersom jag bara är halvvaken, sängar kan väll inte vibrera? Sen kommer jag på att det är mobilen som ligger under kudden, jag gäspar och tar snabbt fram den, ett sms från Eleanor: ''Hej babe, vart är du? Skulle vi inte mötas nu, du vet att plåtningen börjar om en halvtimme?'' Jag kollar på klockan, helvete, om en halvtimme ska jag vara där, hur ska jag lyckas med det? Jag får lite panik, jag skiter i att svara och skyndar mig upp ur sängen, jag får bara inte komma försent, inte första dagen!
Jag har nog aldrig stressat så mycket förut, självklart skiter jag i frukosten och gör allt annat så snabbt jag kan, jag springer ut så fort jag kan till stället vi bestämt att vi skulle träffas på, sen tar vi snabbt en taxi och åker iväg, jag andas ut när vi är framme, jag hann precis i rätt tid! Jag springer så fort jag kan in till sminket där jag blir sminkad av en makeup artist, egentligen skulle inte Eleanor göra något idag, hon hade bara valt att följa med ändå, det kändes konstigt att det var hon som tittade på och inte jag, eftersom det började tvärtom.
-Du förresten, jag måste nog gå, jag och Danielle har bestämt att vi ska träffas, säger hon glatt, jag nickar instämmande, jag ville nog faktiskt helst vara själv också, det skulle kännas konstigt om hon skulle titta på när jag plåtades eftersom hon är så mycket bättre och mer erfaren en mig, och självklart vill man träffa sina vänner.
Medan jag sitter där och blir sminkad kommer min manager, som förövrigt heter Dylan in och snackar lite.
Han snackar lite om plåtningen och så om lite allt möjligt, han vet mycket väl vem som är min pojkvän och det förvånar mig att han är väldigt intresserad utav honom och de andra i One Direction, men han är väldigt rolig och det går inte att undgå att titta på honom, han har sin skjorta lite uppknäppt och man kan mycket väl se hans magmuskler, han är riktigt vältränad, jag biter mig själv i läppen lite lätt, sluta kolla nu förfan! Sen går allt så himla fort, det blir en heldel klädbyten och jag känner mig riktigt bekväm i det jag gör, jag gör lite olika poser och jag får väldigt mycket beröm, konstigt nog, mycket mer än vad jag hade räknat med, vi är färdiga efter ungefär 4 timmar, jag stannar en stund efteråt för lite snack och sen får jag gå, jag var färdig för dagen. När jag kommer tillbaka till hotellet duschar jag lite snabbt och byter om till ett par mjukisbyxor och ett linne, eftersom jag ska åka till dendär fotbollsarenan och titta på fotboll nu tillsammans med Simon, jag var faktiskt riktigt taggad, som sagt hade jag ingen koll på fotboll och sådär men jag tyckte det var kul att titta på, både på tv och i verkligheten, och dessutom har ju min pappa varit fotbollstränare, det roligaste av allt är nog alla snygga killar, killar är så sjukt snygga i fotbollskläder, det hade jag alltid tyckt, även i innebandykläder, fast ingen kan vara snyggare en Louis såklart.
''Hej Simon, jag har ett litet problem, för jag har ingen aning om vart någonstans det ligger..hehe :D'' skriver jag, det dröjer nog inte ens en minut förrän han har svarat ''Haha, men jag vet ju vilket hotell du bor på, så jag kommer och hämtar upp dig om 5 minuter? ;)'' ''Gör så ;)'' svarar jag snabbt tillbaka. När han hämtar upp mig har han redan fotbollskläderna på sig, jag blir lite förvånad när vi är framme över hu stort det är, jag får gå in och sätta mig på specialla platser i arenan, det var ganska mycket folk där, inte helt proppat, men sådär lagom, som det brukar vara på stora men inte ASSTORA sportevenemang, bara att få spela här inne måste vara en ära tänker jag, eftersom det är väldigt stort, undrar vilken division det är egentligen? Matchen slutar med att dem förlorar med 2-1, men det hade ändå varit en spännande match och det var faktiskt Simon som hade gjort målet, efteråt när han har duschat och så bestämmer vi oss för att gå ut och äta, vi vill ju lära känna varandra bättre och jag hade ändå inget annat för mig. Under måltiden pratar vi på förfullt, vi får reda på saker om varandra vi inte hade någon aning om och lär definitivt känna varandra bättre, det kändes som vi hade kännt varandra i flera år, skrattar riktigt mycket gör vi också, den kvällen var den roligaste på länge. Nästa dag gör jag först lite modelljobb, sen umgås jag med Danielle, vi går på Harods och shoppar och skrattar och jag kan verkligen inte hantera mina pengar, eftersom en riktig stor summa försvinner när jag shoppar där, men vadfan, man lever bara en gång! Eleanor har åkt för att träffa sina föräldrar och morföräldrar men Danielle och jag bestämmer oss för att träffa Simon igen, Danielle verkar gilla honom lika mycket som jag gör, dagarana går väldigt fort.
Louis perspektiv:
Jag satt med laptopen i knät, jag hade säkert stirrat på den i 20 minuter nu, varför skulle jag haka upp mig på allt? Dendär killen kan vara vem som helst, förmodligen är dem bara vänner, men ändå, dem ser så glada ut, dem ser lyckliga ut, dem skrattar, äsch tänk inte så Louis, antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
that what makes you beutiful kapitel 51
Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på min omgivning, jag var i min egna lilla bubbla,
det var fullproppat med folk på flygplatsen, massor av directioners visste ju att jag skulle vara här,
så dem hade kommit för att träffa mig. Det kändes fortfarande lite konstigt, jag är ju ingen kändis liksom?
Varför vill dem ha min aoutograf och ta bild med mig? Vissa trodde att killarna också skulle komma, så
det var antagligen därför det var så många, men jag hade fått talat om för alla att dem kommer om några
dagar, att dem ska vara i Tyskland först, först hade dem alla blivit besvikna, sen hade dem släppt det ganska fort
och börjat snacka med mig istället, jag försökte le så mycket som möjligt och vara lite social, men egentligen var jag i min egna lilla bubbla, jag hade så mycket jag gick och tänkte på nu. Ett killfans kom fram och kramade mig bakifrån, jag blev livrädd, kramar går bra sålänge jag är beredd på det, annars är det bara läskigt, eftersom jag tänker tillbaka på när jag blev kidnappad, våldtagen, allt detdär, det kunde vara riktigt obehagligt med andras närhet, det var svårt, eftersom jag mindes hur dem hade rört mig och tagit på mig, tanken gjorde mig äcklad. Den ända som egentligen kunde röra vid mig utan att jag kunde känna mig rädd var Louis, han fick mig alltid så lugn. Jag hade häller ingen livvakt med mig så jag fick skynda mig att ta mig ut från flygplatsen sedan, det tog en liten stund att hitta till allt men det hade gått ganska bra, jag berättar lite stressat adressen till hotellet jag skulle bo på och vi åker iväg. Jag lägger märke till att taxischauffören tittar på mig ovanligt mycket, eller kanske att jag inbillar mig? Jag gräver fram mobilen ur fickan, och går in på meddelanden, skriver något och suddar ut det, skriver något och suddar ur det, skriver något och suddar ut det, och fortsätter att göra så, som jag alltid gör när jag blir lite nervös eller när det blir spänd stämning, det kändes ganska obehagligt, jag ville bara komma fram till hotellet NU. När jag är upptagen på att skriva och sudda ut så ser det ut som han vill säga något, han öppnar munnen men stänger den igen, vilken underlig typ.
-Förlåt, men jag måste bara fråga du är Linnea Andersson från Sverige va? Säger han tillslut, jag kollar upp och möter hans blick i backspegeln, hur sjutton kunde han veta? Visst att jag är Louis tjej, och att det kanske är ännu fler fans här i England eftersom killarna kommer härifrån, men ändå, han såg inte ut som ett fan precis, inte för att fan måste se ut på ett speciellt sätt, men det kändes lite ovanligt, för jag tippar på att han är en kille i iallafall 19 års åldern, och på radion spelades det ju hårdrocksmusik, så det kändes ju inte som att 1D var hans musiksmak direkt. Jag kollar på honom förvånat.
-Ehrm, ja, hur kunde du veta? Säger jag lite förvånat, han skrattar till lite, jag måste erkänna att hans skratt var väldigt gulligt.
-Min lillasyster Emily är ett stort One Direction fan, hon vet allt om dem och speciellt om Louis, hon gillar dig väldigt mycket ska jag säga och hon visade mig din blogg, som hon läser varje dag, och jag måste erkänna att jag brukar titta in på den ibland också, bara för att du verkar vara en helgo tjej, säger han.
Jag ger honom ett litet leende, det var ju snällt sagt, han kändes inte som den killen som sa massa snälla, halvgulliga saker, men han verkade faktiskt jättesnäll. Det kändes dock lite konstigt att han hade varit inne på min blogg, jag fattar nog inte riktigt själv hur stort allting har blivit.
-Jaha, vad kul, då får du ta och hälsa från mig, du verkar vara en gó kille också, svarar jag glatt.
-Hon skulle dö av lycka om du gav henne din aotograf, kan du göra det? Bara om du vill alltså, säger han och börjar rota efter något i bilfacket.
-Självklart kan jag det, svarar jag glatt. Han rotar fram en penna och ett papper som jag sedan kluddar ner mitt namn på, med tanke på att jag sitter i en taxi blir det inte sådär jättesnyggt, men det får väll duga.
Vi snackar sedan vidare om lite allt möjligt, han var så snäll och vänlig liksom, som en bra kompis, jag berättade för honom lite mer om modellerbjudanden och vad jag skulle göra nu i veckan, han lyssnade på riktigt bra, han berättade för mig att han var ett stort fan av fotboll och spelade i något lag som jag låtsades att jag kände igen.
-Ja, men då kanske man får ta och kolla någon gång då, säger jag efter lite fotbollsnack.
-Det skulle vara kul, vi har match imorgon faktiskt, svarar han glatt. Innan jag hoppar ut från bilen ger vi varandra våra mobilnummer, eftersom vi kanske ska träffas imorgon när han ska spela fotboll.
-Just det, vad heter du? Säger jag och vi båda börjar garva, hur kunde vi ha missat det?
-Jag heter Simon, säger han och sträcker fram sin högerhand och hälsar, sen måste han åka iväg.
När jag klivit ur taxin inser jag att det har börjat regna så jag skyndar mig in i hotellet och checkar in, woouw en riktig lyxsvit fick jag bo i, och ha alldeles för mig själv, det skulle faktiskt bli ganska skönt att vara lite för sig själv ett tag nu ändå, även fast jag saknade Louis lite såklart, men jag tror själv att det är ganska bra att vi är borta ifrån varandra ibland, för det gör att vi uppskattar tiden vi har tillsammans mera.
Jag kollar på klockan, den var bara 12:00 en, Jeff och Eleanor skulle inte komma förrän vid 4 tiden, Eleanor var ju härifrån, så hon skulle ju bo hemma, även fast hon nu hade köpt lägenhet i USA också, men Jeff var ju från USA så han skulle också bo på hotell, inte dethär dock, men det närmsta, så jag hade några timmar att göra vad jag vill på. Jag tänker för mig själv att jag ju bara måste prova att äta fisch and chips, Lindsey hade provat det sist hon var här och hon hade bokstavligt talat älskat det, hade hon berätttat för mig. Undrar hur det är med hon förresten? Jag tar på mig mina converse sen går jag ut igen, jag är verkligen sjukt dålig på att hitta här i London men jag bestämmer mig för att bara gå och se vart någonstans jag hamnar, tillslut kommer jag till något litet matställe, jag rotar fram plånboken i fickan och köper en fisch and chips, jag slår mig ner på någon utestol fastän det regnar ute, det var faktiskt riktigt gott, jag tar upp mobilen ur fickan, ett nytt sms från Josephine och ett från Louis, gosh så förvånande, jag öppnar Louis först: ''Hey babe, haru det bra för jag antar att du är framme nu eller? ;)<3'' jag ler medan jag svarar: ''Förutom spöregn så har jag det super, sitter ute och äter fish and ships, asgott ju:D<3'' svarar jag sen öppnar jag Josses: ''Ring mig, jag har en heldel att berätta ;)<3'' Istället för att svara knappar jag in hennes nummer och tar telefonen mot örat, eftersom jag har ätit färdigt nu så går jag iväg, jag vet inte vart jag ska någonstans, jag bara går, medan jag snackar i telefon. Hon berättar om hur Louis blivit ledsen när vi sagt hejdå,, jag kan inte låta bli att awh:a, han är ju för underbar, sen berättar hon om Zayn, att dem hade kysst varandra, om hur gullig han var, jag kunde inte låta bli att le, jag visste att det skulle hända någon dag, men redan nu? Det var ju toppen, så sjukt kul att dem båda har hittat någon. Vi pratar sedan i ungefär en timme, när jag lägger på har jag ingen aning om vart jag är någonstans. Så jag bestämmer mig för att vända och försöka hitta tillbaka. Regnet övergår till ett ännu mer kraftigt regn och det börjar åska i luften, usch fyfan, jag hatar åska, jag springer så fort jag kan, och letar hur lång tid som helst, men jag hittar verkligen inte tillbaka, vart tusan var jag någonstans? Skulle jag ringa killarna och fråga? Dem skulle antagligen veta, fast nej, jag ville inte störa dem, jag visste att dem hade mycket attt göra idag. Känslig som jag är börjar jag gråta, allt blev så jobbigt helt plötsligt, regnet, åskan, mitt dåliga minne, jag tar upp min mobil och går in på min kontaktlista, då kommer jag på det, Danielle, hon är ju här, jag hade fått hennes nummer av killarna och vi hade messat en heldel, eftersom det är Liams tjej så skulle vi ju träffas, men vi hade ännu inte gjort det, det kanske var dags nu? Nu när vi kunde och vi båda hade faktiskt sätt fram emot det. Jag tvekar lite, men tillslut ringer jag henne. När vi pratar i telefon pratar vi som om vi har kännt varandra hela livet typ, men det känns som vi har kännt varandra riktigt länge genom telefon, bara för att vi hade snackat enhel del gånger, hon visste en heldel om mig fast vi inte ens hade träffats, lite konstigt kanske, men så är det. Jag berättar om att jag lyckats komma bort mig och som jag trott vet hon var jag är någonstans, det dröjer inte lång tid förrän hon kommer dit. Vi hälsar på varandra och kramar om varandra, sen börjar vi gå tillbaka mot hotellet, hon vet ju vägen dit. Vi snackar på om lite allt möjligt, hon var verkligen lätt att prata med, det förvånade mig att alla som hade något med One Direction att göra var så snälla, goa och lätta att snacka med, precis alla kändes som vänner man hade haft hela livet, fast man knappt kände dem. Hon berättar lite om Liam och hennes förhållande, och om hennes dans, hon berättar även lite om hur det kändes när Liam...kysste Georgia och om hur dem träffades, jag kan se på henne att hon ler medan hon berättar, jag berättar lite om mig och Louis och lite om mig själv, sen berättar jag även lite om vad jag ska göra i veckan med modellandet och sånt, det dröjer inte lång tid förrän vi är framme vid hotelllet.
-Hänka på in, föreslår jag, när vi har kommit in byter jag först om, sen sätter vi oss på sängen och snackar vidare. Det kändes verkligen som om att jag hade fått en till vän, det betydde mycket för mig, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, dem var ju typ bästa vänner, undrar om hon vet att hon ska komma? Jag blir tvungen och fråga, tydligen visste hon det, men hon visste inte att det var för att hon skulle hjälpa mig. Hon blir riktigt glad när jag berättar det, jag börjar berätta om allt detdär om vad Louis tycker om att jag är med henne, Danielle himlar med ögonen.
-Du har rätt, hon är en underbar tjej men det hon gjorde mot Louis var väll inte så schysst, men han kan ju samtidigt inte bestämma vem du är med, säger hon glatt. Det kändes skönt att ha någon som hållde med mig, eller tycker jag själv så egentligen? Jag var ju ändå lite orolig överallt, det kanske är ganska taskigt, om Louis ändå har blivit såpass sårad av henne, men då får jag väll vara taskig då, tänker jag.
Vi bestämmer oss för att ses igen fast hon måste verkligen gå nu, hon skulle iväg på någon dansövning, vi kramar om varandra och direkt när hon har gått tar jag upp mobilen och messar Liam: ''Har precis träffat din flickvän, ashärlig tjej ju, ta vara på henne :D'' skriver jag, jag får snabbt därefter ett väldigt enkelt svar: ''Japp, jag vet, det gör jag :D'' Jag kollar på klockan, oj, vad fort tiden hade gått, nu ska deras flyg ha landat, men det är fortfarande en timme kvar tills vi skulle träffas och ha vårat lilla möte, sen skulle vi gå iväg till kontoret av argenturen, jag är minst sagt riktigt nervös.
Louis perspektiv: Vi hade väldigt mycket att göra idag, samtidigt som vi satt på planet påväg till Tyskland fick vi ta itur med massvis av pappersarbete, att fylla i massor av olika papper är nog bland det tråkigaste som finns, det tror jag Zayn, Liam, Harry och Niall också kan hålla med mig om, men det var sådant som vi blev tvugna att göra.
Jag kollar på Liam som sitter och messar, och ser att det står Linnea, självklart blir jag lite nyfiken.
-Messaru med Linnea va? Säger jag lite buskaxigt. Han kollar upp på mig.
-Äh, jag ska lägga från mig mobilen och fortsätta med papprena jag lovar, skulle bara svara lite snabbt och ja Louis, Linnea skrev att hon hade vart med Danielle, får man inte svara då? Säger han lite busigt, sen återgår vi till våra papper. Det var verkligen hur mycket som helst, helst av allt skulle jag bara vilja riva sönder hela högen.
Jag är väldigt ointresserad, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, jag visste att hon och Linnea skulle träffas idag, visst det handlade om modellandet, men dem var ju även kompisar, jag vill inte va en sådan som betämmer över sin partner i ett förhållande, hon fick självklart vara med vilka hon ville, men jag hatar verkligen att hon umgås med henne, även om hon inte trodde på mig så visste jag att det skulle reda till REJÄLT trubbel och jag ville bara Linneaas bästa, men det fattar ju inte hon, jag suckar högt och alla kollar frågande på mig, jag ignorerar deras blickar och återgår till pappershögen, vi sitter och skriver på och läser igenom massor av tråkiga papper nästan hela vägen till Berlin, det känns riktigt skönt när vi äntligen är framme och kan kliva ur planet. På flygplatsen blir vi fotades av massvis med papparazzis men det är dock inte så stor folkmassa där, så vi kan faktiskt ta bilder med några fans, sen skyndar vi oss ut till en taxi och åker till hotellet vi ska spendera dehär dagarna på.
Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt tro mina ögon och öron, det hade varit en lång dag - men fytusan så bra den slutade.
Eleanor och jag hade självklart pratat på som vanligt när vi träffades, hon var lika rolig och snäll som alltid och Jeff klagade på vårat beteende, han sade att kompisheten fick vi ta utanför jobbet, vilket inte hade gått så bra till en början, men efter en stund lugnade vi ner oss och återgick till planeringen, tillslut var det dags att åka till argenturen, skulle jag bli signad eller inte? Jag hade varit så sjukt nervös, men Jeff och Eleanor hade lugnat ner mig. Vi satt sedan länge där på konmtoret och snackade, dem älskade bilderna på mig och dem älskade verkligen mig, dem behandlade mig riktigt schysst, jag fick plåta lite och dem signerade mig - helt sjukt, och jag skulle redan imorgon få mitt första jobb, första jobb som modell, det var helt sjukt egentligen, det hade blivit många telefonsamtal fram och tillbaka med mina föräldrar också, och ja..det var väldigt mycket helt enkelt, jag kunde inte riktigt tro det, att en dröm jag haft sen flera år tillbaka hade gått i uppfyllelse, det var mycket i mitt liv jag inte förstod, dels detta, att lilla jag som inte ens var dendär snyggaste, populäraste tjejen i klassen nu var MODELL och att lilla jag, som knappt aldrig haft en kille förut, skulle få världens bästa Louis Tomlinson, hur kunde det gå till egentligen? Vad har jag gjort som gör mig värd honom? Jag blev så obeskrivligt glad och hoppade runt av lycka, Jeff och Eleanor var nästan ännu gladare. Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...
förlåt för ännu ett tråkigt mellankapitel D: men sånna måste finnas oxå.
btv: tack till alla som kommenterar, både här och på bdb - ni är sjukt snälla & de e
kul att ni gillar novellen, förlåt för att den är så tråkig nu ba (a''
Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på min omgivning, jag var i min egna lilla bubbla,
det var fullproppat med folk på flygplatsen, massor av directioners visste ju att jag skulle vara här,
så dem hade kommit för att träffa mig. Det kändes fortfarande lite konstigt, jag är ju ingen kändis liksom?
Varför vill dem ha min aoutograf och ta bild med mig? Vissa trodde att killarna också skulle komma, så
det var antagligen därför det var så många, men jag hade fått talat om för alla att dem kommer om några
dagar, att dem ska vara i Tyskland först, först hade dem alla blivit besvikna, sen hade dem släppt det ganska fort
och börjat snacka med mig istället, jag försökte le så mycket som möjligt och vara lite social, men egentligen var jag i min egna lilla bubbla, jag hade så mycket jag gick och tänkte på nu. Ett killfans kom fram och kramade mig bakifrån, jag blev livrädd, kramar går bra sålänge jag är beredd på det, annars är det bara läskigt, eftersom jag tänker tillbaka på när jag blev kidnappad, våldtagen, allt detdär, det kunde vara riktigt obehagligt med andras närhet, det var svårt, eftersom jag mindes hur dem hade rört mig och tagit på mig, tanken gjorde mig äcklad. Den ända som egentligen kunde röra vid mig utan att jag kunde känna mig rädd var Louis, han fick mig alltid så lugn. Jag hade häller ingen livvakt med mig så jag fick skynda mig att ta mig ut från flygplatsen sedan, det tog en liten stund att hitta till allt men det hade gått ganska bra, jag berättar lite stressat adressen till hotellet jag skulle bo på och vi åker iväg. Jag lägger märke till att taxischauffören tittar på mig ovanligt mycket, eller kanske att jag inbillar mig? Jag gräver fram mobilen ur fickan, och går in på meddelanden, skriver något och suddar ut det, skriver något och suddar ur det, skriver något och suddar ut det, och fortsätter att göra så, som jag alltid gör när jag blir lite nervös eller när det blir spänd stämning, det kändes ganska obehagligt, jag ville bara komma fram till hotellet NU. När jag är upptagen på att skriva och sudda ut så ser det ut som han vill säga något, han öppnar munnen men stänger den igen, vilken underlig typ.
-Förlåt, men jag måste bara fråga du är Linnea Andersson från Sverige va? Säger han tillslut, jag kollar upp och möter hans blick i backspegeln, hur sjutton kunde han veta? Visst att jag är Louis tjej, och att det kanske är ännu fler fans här i England eftersom killarna kommer härifrån, men ändå, han såg inte ut som ett fan precis, inte för att fan måste se ut på ett speciellt sätt, men det kändes lite ovanligt, för jag tippar på att han är en kille i iallafall 19 års åldern, och på radion spelades det ju hårdrocksmusik, så det kändes ju inte som att 1D var hans musiksmak direkt. Jag kollar på honom förvånat.
-Ehrm, ja, hur kunde du veta? Säger jag lite förvånat, han skrattar till lite, jag måste erkänna att hans skratt var väldigt gulligt.
-Min lillasyster Emily är ett stort One Direction fan, hon vet allt om dem och speciellt om Louis, hon gillar dig väldigt mycket ska jag säga och hon visade mig din blogg, som hon läser varje dag, och jag måste erkänna att jag brukar titta in på den ibland också, bara för att du verkar vara en helgo tjej, säger han.
Jag ger honom ett litet leende, det var ju snällt sagt, han kändes inte som den killen som sa massa snälla, halvgulliga saker, men han verkade faktiskt jättesnäll. Det kändes dock lite konstigt att han hade varit inne på min blogg, jag fattar nog inte riktigt själv hur stort allting har blivit.
-Jaha, vad kul, då får du ta och hälsa från mig, du verkar vara en gó kille också, svarar jag glatt.
-Hon skulle dö av lycka om du gav henne din aotograf, kan du göra det? Bara om du vill alltså, säger han och börjar rota efter något i bilfacket.
-Självklart kan jag det, svarar jag glatt. Han rotar fram en penna och ett papper som jag sedan kluddar ner mitt namn på, med tanke på att jag sitter i en taxi blir det inte sådär jättesnyggt, men det får väll duga.
Vi snackar sedan vidare om lite allt möjligt, han var så snäll och vänlig liksom, som en bra kompis, jag berättade för honom lite mer om modellerbjudanden och vad jag skulle göra nu i veckan, han lyssnade på riktigt bra, han berättade för mig att han var ett stort fan av fotboll och spelade i något lag som jag låtsades att jag kände igen.
-Ja, men då kanske man får ta och kolla någon gång då, säger jag efter lite fotbollsnack.
-Det skulle vara kul, vi har match imorgon faktiskt, svarar han glatt. Innan jag hoppar ut från bilen ger vi varandra våra mobilnummer, eftersom vi kanske ska träffas imorgon när han ska spela fotboll.
-Just det, vad heter du? Säger jag och vi båda börjar garva, hur kunde vi ha missat det?
-Jag heter Simon, säger han och sträcker fram sin högerhand och hälsar, sen måste han åka iväg.
När jag klivit ur taxin inser jag att det har börjat regna så jag skyndar mig in i hotellet och checkar in, woouw en riktig lyxsvit fick jag bo i, och ha alldeles för mig själv, det skulle faktiskt bli ganska skönt att vara lite för sig själv ett tag nu ändå, även fast jag saknade Louis lite såklart, men jag tror själv att det är ganska bra att vi är borta ifrån varandra ibland, för det gör att vi uppskattar tiden vi har tillsammans mera.
Jag kollar på klockan, den var bara 12:00 en, Jeff och Eleanor skulle inte komma förrän vid 4 tiden, Eleanor var ju härifrån, så hon skulle ju bo hemma, även fast hon nu hade köpt lägenhet i USA också, men Jeff var ju från USA så han skulle också bo på hotell, inte dethär dock, men det närmsta, så jag hade några timmar att göra vad jag vill på. Jag tänker för mig själv att jag ju bara måste prova att äta fisch and chips, Lindsey hade provat det sist hon var här och hon hade bokstavligt talat älskat det, hade hon berätttat för mig. Undrar hur det är med hon förresten? Jag tar på mig mina converse sen går jag ut igen, jag är verkligen sjukt dålig på att hitta här i London men jag bestämmer mig för att bara gå och se vart någonstans jag hamnar, tillslut kommer jag till något litet matställe, jag rotar fram plånboken i fickan och köper en fisch and chips, jag slår mig ner på någon utestol fastän det regnar ute, det var faktiskt riktigt gott, jag tar upp mobilen ur fickan, ett nytt sms från Josephine och ett från Louis, gosh så förvånande, jag öppnar Louis först: ''Hey babe, haru det bra för jag antar att du är framme nu eller? ;)<3'' jag ler medan jag svarar: ''Förutom spöregn så har jag det super, sitter ute och äter fish and ships, asgott ju:D<3'' svarar jag sen öppnar jag Josses: ''Ring mig, jag har en heldel att berätta ;)<3'' Istället för att svara knappar jag in hennes nummer och tar telefonen mot örat, eftersom jag har ätit färdigt nu så går jag iväg, jag vet inte vart jag ska någonstans, jag bara går, medan jag snackar i telefon. Hon berättar om hur Louis blivit ledsen när vi sagt hejdå,, jag kan inte låta bli att awh:a, han är ju för underbar, sen berättar hon om Zayn, att dem hade kysst varandra, om hur gullig han var, jag kunde inte låta bli att le, jag visste att det skulle hända någon dag, men redan nu? Det var ju toppen, så sjukt kul att dem båda har hittat någon. Vi pratar sedan i ungefär en timme, när jag lägger på har jag ingen aning om vart jag är någonstans. Så jag bestämmer mig för att vända och försöka hitta tillbaka. Regnet övergår till ett ännu mer kraftigt regn och det börjar åska i luften, usch fyfan, jag hatar åska, jag springer så fort jag kan, och letar hur lång tid som helst, men jag hittar verkligen inte tillbaka, vart tusan var jag någonstans? Skulle jag ringa killarna och fråga? Dem skulle antagligen veta, fast nej, jag ville inte störa dem, jag visste att dem hade mycket attt göra idag. Känslig som jag är börjar jag gråta, allt blev så jobbigt helt plötsligt, regnet, åskan, mitt dåliga minne, jag tar upp min mobil och går in på min kontaktlista, då kommer jag på det, Danielle, hon är ju här, jag hade fått hennes nummer av killarna och vi hade messat en heldel, eftersom det är Liams tjej så skulle vi ju träffas, men vi hade ännu inte gjort det, det kanske var dags nu? Nu när vi kunde och vi båda hade faktiskt sätt fram emot det. Jag tvekar lite, men tillslut ringer jag henne. När vi pratar i telefon pratar vi som om vi har kännt varandra hela livet typ, men det känns som vi har kännt varandra riktigt länge genom telefon, bara för att vi hade snackat enhel del gånger, hon visste en heldel om mig fast vi inte ens hade träffats, lite konstigt kanske, men så är det. Jag berättar om att jag lyckats komma bort mig och som jag trott vet hon var jag är någonstans, det dröjer inte lång tid förrän hon kommer dit. Vi hälsar på varandra och kramar om varandra, sen börjar vi gå tillbaka mot hotellet, hon vet ju vägen dit. Vi snackar på om lite allt möjligt, hon var verkligen lätt att prata med, det förvånade mig att alla som hade något med One Direction att göra var så snälla, goa och lätta att snacka med, precis alla kändes som vänner man hade haft hela livet, fast man knappt kände dem. Hon berättar lite om Liam och hennes förhållande, och om hennes dans, hon berättar även lite om hur det kändes när Liam...kysste Georgia och om hur dem träffades, jag kan se på henne att hon ler medan hon berättar, jag berättar lite om mig och Louis och lite om mig själv, sen berättar jag även lite om vad jag ska göra i veckan med modellandet och sånt, det dröjer inte lång tid förrän vi är framme vid hotelllet.
-Hänka på in, föreslår jag, när vi har kommit in byter jag först om, sen sätter vi oss på sängen och snackar vidare. Det kändes verkligen som om att jag hade fått en till vän, det betydde mycket för mig, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, dem var ju typ bästa vänner, undrar om hon vet att hon ska komma? Jag blir tvungen och fråga, tydligen visste hon det, men hon visste inte att det var för att hon skulle hjälpa mig. Hon blir riktigt glad när jag berättar det, jag börjar berätta om allt detdär om vad Louis tycker om att jag är med henne, Danielle himlar med ögonen.
-Du har rätt, hon är en underbar tjej men det hon gjorde mot Louis var väll inte så schysst, men han kan ju samtidigt inte bestämma vem du är med, säger hon glatt. Det kändes skönt att ha någon som hållde med mig, eller tycker jag själv så egentligen? Jag var ju ändå lite orolig överallt, det kanske är ganska taskigt, om Louis ändå har blivit såpass sårad av henne, men då får jag väll vara taskig då, tänker jag.
Vi bestämmer oss för att ses igen fast hon måste verkligen gå nu, hon skulle iväg på någon dansövning, vi kramar om varandra och direkt när hon har gått tar jag upp mobilen och messar Liam: ''Har precis träffat din flickvän, ashärlig tjej ju, ta vara på henne :D'' skriver jag, jag får snabbt därefter ett väldigt enkelt svar: ''Japp, jag vet, det gör jag :D'' Jag kollar på klockan, oj, vad fort tiden hade gått, nu ska deras flyg ha landat, men det är fortfarande en timme kvar tills vi skulle träffas och ha vårat lilla möte, sen skulle vi gå iväg till kontoret av argenturen, jag är minst sagt riktigt nervös.
Louis perspektiv: Vi hade väldigt mycket att göra idag, samtidigt som vi satt på planet påväg till Tyskland fick vi ta itur med massvis av pappersarbete, att fylla i massor av olika papper är nog bland det tråkigaste som finns, det tror jag Zayn, Liam, Harry och Niall också kan hålla med mig om, men det var sådant som vi blev tvugna att göra.
Jag kollar på Liam som sitter och messar, och ser att det står Linnea, självklart blir jag lite nyfiken.
-Messaru med Linnea va? Säger jag lite buskaxigt. Han kollar upp på mig.
-Äh, jag ska lägga från mig mobilen och fortsätta med papprena jag lovar, skulle bara svara lite snabbt och ja Louis, Linnea skrev att hon hade vart med Danielle, får man inte svara då? Säger han lite busigt, sen återgår vi till våra papper. Det var verkligen hur mycket som helst, helst av allt skulle jag bara vilja riva sönder hela högen.
Jag är väldigt ointresserad, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, jag visste att hon och Linnea skulle träffas idag, visst det handlade om modellandet, men dem var ju även kompisar, jag vill inte va en sådan som betämmer över sin partner i ett förhållande, hon fick självklart vara med vilka hon ville, men jag hatar verkligen att hon umgås med henne, även om hon inte trodde på mig så visste jag att det skulle reda till REJÄLT trubbel och jag ville bara Linneaas bästa, men det fattar ju inte hon, jag suckar högt och alla kollar frågande på mig, jag ignorerar deras blickar och återgår till pappershögen, vi sitter och skriver på och läser igenom massor av tråkiga papper nästan hela vägen till Berlin, det känns riktigt skönt när vi äntligen är framme och kan kliva ur planet. På flygplatsen blir vi fotades av massvis med papparazzis men det är dock inte så stor folkmassa där, så vi kan faktiskt ta bilder med några fans, sen skyndar vi oss ut till en taxi och åker till hotellet vi ska spendera dehär dagarna på.
Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt tro mina ögon och öron, det hade varit en lång dag - men fytusan så bra den slutade.
Eleanor och jag hade självklart pratat på som vanligt när vi träffades, hon var lika rolig och snäll som alltid och Jeff klagade på vårat beteende, han sade att kompisheten fick vi ta utanför jobbet, vilket inte hade gått så bra till en början, men efter en stund lugnade vi ner oss och återgick till planeringen, tillslut var det dags att åka till argenturen, skulle jag bli signad eller inte? Jag hade varit så sjukt nervös, men Jeff och Eleanor hade lugnat ner mig. Vi satt sedan länge där på konmtoret och snackade, dem älskade bilderna på mig och dem älskade verkligen mig, dem behandlade mig riktigt schysst, jag fick plåta lite och dem signerade mig - helt sjukt, och jag skulle redan imorgon få mitt första jobb, första jobb som modell, det var helt sjukt egentligen, det hade blivit många telefonsamtal fram och tillbaka med mina föräldrar också, och ja..det var väldigt mycket helt enkelt, jag kunde inte riktigt tro det, att en dröm jag haft sen flera år tillbaka hade gått i uppfyllelse, det var mycket i mitt liv jag inte förstod, dels detta, att lilla jag som inte ens var dendär snyggaste, populäraste tjejen i klassen nu var MODELL och att lilla jag, som knappt aldrig haft en kille förut, skulle få världens bästa Louis Tomlinson, hur kunde det gå till egentligen? Vad har jag gjort som gör mig värd honom? Jag blev så obeskrivligt glad och hoppade runt av lycka, Jeff och Eleanor var nästan ännu gladare. Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...
förlåt för ännu ett tråkigt mellankapitel D: men sånna måste finnas oxå.
btv: tack till alla som kommenterar, både här och på bdb - ni är sjukt snälla & de e
kul att ni gillar novellen, förlåt för att den är så tråkig nu ba (a''
that what makes you beutiful kapitel 50
Linneas perspektiv:
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting
Vi kan inte låta bli att garva när Harry plockar upp sakerna från den lilla påsen.
-Utifall ni skulle vilja bli lite påminda liksom, säger Harry och ler malligt, samtidigt som han kastar iväg två kogodedjur emot oss, så typiskt dem, köpa något bara för att retas. Efter att vi har stått och garvat ett litet tag måste dem gå, eftersom konserten skulle börja. Jag och Josephine skyndar oss ut till våra vipplatser vi hade och sen startar showen. Varje gång Zayn sjunger ser man att han kollar på Josephine, Josephone blir lite röd om kinderna och hon står med världens största leende, vilket jag förstår, jag visste dendär känslan, jag kommer så väl ihåg första gången Louis sjöng för mig, när han gick fram till scenen, sträckte ut sin hand, det var samma kväll, efteråt som demdär jävla kidnapparna var ute efter mig igen, samma kväll som jag blev skju...SLUTA NU FÖRFAN, tänk inte på det, ha kul istället Linnea, tänker jag för mig själv. Sedan blev jag så upptagen med att tänka på Josephine och Zayn att jag knappt märkte att Louis tittade på mig häller, rätt in i ögonen, som vanligt så smälte jag.
Varje gång jag hörde deras musik blev jag så tankfylld liksom, livet kunde inte vara så mycket bättre nu, jag stod här bredvid min bästa vän och kollade på när världens bästa pojkvän och världens bästa killkompisar sjöng, man blev så glad av att se dem, det bara spudlade energi om dem, Josephine såg väldigt lycklig ut hon också.
Jag hoppas verkligen att dem kommer bli dem två någon dag, det är självklart inget jag kan styra över men heregud, man ser ju på dem hur mycket dem gillar varandra, dem skulle verkligen passa tillsammans också, bZayn hade haft det lite svårt att träffa tjejer liksom Josephine hade det svårt med att träffa killar, men när dem var tillsammans med varandra var det helt annorlunda, dessutom var dem båda lite sådär halvmystiska, och ja..bara grymt söta helt enkelt.
Veckan går väldigt fort, det hade faktiskt varit riktigt kul att besökt Sverige tillsammans med killarna, att kunna visa dem lite av mitt hemland liksom, det kändes lite proffsigt, jag visste vad allting låg liksom, jag hade ju aldrig någon koll annars, haha, töntigt tänkt men whatever. Men nu skulle jag åka till London, och killarna skulle till Tyskland, fast dem kommer ju till London om 3 dagar igen, men ändå. Jag skulle åka med ett tidigare plan en killarna men dem hade ändå följt med mig till flygplatsen, Josephine var där också, nog kändes det lite konstigt att jag skulle till London utan killarna, jag hittar ju inte ens där, det är annorlunda när jag åker till pappa i USA för där har jag varit så många gånger, men London liksom, jag har aldrig i hela mitt liv sättit min fot där, och nu skulle jag åka dit...själv? Jeff och Eleanor skulle visserligen komma, men det är ju inte förrän imorgon och dem kommer ju ifrån USA, jag skakar av mig mina tankar, det kan väll inte vara så svårt att hitta. Att säga ''hejdå'' var alltid lika jobbigt, men denhär gången visste jag ju att vi skulle ses snart igen, men med Josephine var det desto värre.
Jag kramar om Niall, Harry, Zayn och Liam, tillslut kommer jag till Louis. Våra läppar möts i en såndär sorglig hejdåkyss, men som sagt, så skulle vi ju ändå träffas snart igen. Tillslut var det bara Josephine kvar, jag bokstavligt talat slängde mig i hennes armar, det skulle bli så jobbigt att lämna henne igen, det kändes som jag var värsta svikaren, och jag visste ju dessutom hur hon kände varje gång vi lämnade varandra.
-Jag kommer sakna dig, säger jag.
-Jag kommer sakna dig också.
3, 2, 1 så hade jag gått in på andra sidan av flygplatsen, jag går direkt emot min gate och väntar där ett tag tills planet kommer. Som vanligt när jag flyger ska det självklart bli försening så jag sätter mig tillrätta i planet och sjunker ner i en tidning som låg i facket vid sätet, det dröjer inte lång tid förrän planet startar ändå.
Josephines perspektiv:
Så var hon borta, igen, min bästa vän, helt veck, jag hade svårt att hålla tårarna inne, snart skulle Zayn försvina också, och jag skulle bli ensam igen, visst hade jag kompisar, men dem var så oäkta, Linnea var den jag verkligen kunde lita på, och så Zayn såklart, det var inte bara Zayn jag skulle sakna, utan de andra killarna också. Denhär veckan hade varit fantastiskt, dne hade förändrat mitt liv totalt. Jag och Zayn hade vart med varandra varje dag, ibland med de andra killarna och ibland själva, hela gänget var verkligen awesome, men Zayn var verkligen speciell, han skiljde sig från alla andra, han är den underbaraste killen jag någonsin har träffat, och nu...ska han åka till Tyskland. Tanken av att vi inte ens bor i samma land får mig att vilja spy.
Zayn ser att jag blir lite ledsen så han drar in mig i en kram, hans närhet gör mig så trygg, och jag blir genast mycket gladare, dem andra killarna ler mot mig, det kändes lite konstigt att vara ensamma med dem, ensam med Zayn var bara naturligt, men med alla dem andra, det kändes som Linneas killar liksom. Louis ser också lite ledsen ut, först förstår jag inte riktigt varför, sen drar Harry in honom i en kram.
-Du, ni ses ju snart igen, säger Harry och klämmer fram ett litet leende, Louis besvarar kramen och suckar högt.
Fan vad gulligt, han saknade henne redan, han var verkligen...nedstämd, han skulle iallafall få träffa henne igen, tillskillnad från mig.
-Nej, nu ska vi inte deppa killar....och tjejer, ska vi gå och köpa en muffin? Säger Liam, Niall blir så glad att han gör ett litet glädjeskutt, vilket får alla att börja asgarva, så typiskt Niall, men det var bara bra, för stämningen blev helt plötsligt mycket roligare, alla joinar Liams idé så vi går emot det lilla caféet, Zayn lägger sin arm om mina axlar, då möts vi självklart av en stor klunga fans, killarnas livvakter får jobba hårt för att vi ens ska komma fram, men tillslut har vi lyckats ta oss igen folkmassan, på cafeet är det ganska lugnt, det kommer några få som killarna tar kort och skriver aoutografer med dock, någon tjej bitchblickar mig rejält, men jag orkar inte bry mig, jag kollar bort ifrån henne och återgår till att äta min blåbärsmuffins och dricka min sprite. Vi sitter där ett bra tag och bara snackar om allt möjligt, Zayn sitter bredvid mig och tar tag i min hand, jag kollar mot honom och han kollar tillbaka, jag ger han ett litet leende som han sedan besvarar, jag blir lite generad och tittar ner i bordet.
Tillslut måste killarna gå mot planet, jag följer med så länge det går, sen kramar jag om dem, först Harry, sen Niall, sen Liam, sen Louis, när det är Louis tur säger jag åt honom att ge Linnea en kram från mig när dem träffats nästa gång, det går han självklart med på, tillslut var det bara Zayn kvar. Jag suckar olyckligt, var han verkligen tvungen att åka? Han drar in mig i en underbar kram, vi har kramats många gånger men denhär var mer speciell, han stryker mig på kinden igen, exakt så som han gjorde vid tågstationen en gång, jag ryser till.
-Jag kommer sakna dig, säger han med svag röst, han blir alldeles tårögd.
-Jag kommer sakna dig också, säger jag samtidigt som jag försöker hålla tårarna inne, jag stryker honom på kinden också, innan han säger:
-Men vi kommer ses snart igen, och till dess så ringer vi varenda dag, okej? Jag nickar som svar.
Sen går allt ganska fort, plötsligt trycks hans perfekta läppar emot mina och vi möts i en perfekt kyss, det är knappt så att jag tror att det är sant, nu fanns liksom bara Zayn här, någonstans långtlångt borta hörde jag kamerablickar men jag orkade inte bry mig, de andra killarna kommenterade något också, men jag orkade inte bry mig vad. Vi glider sakta isär.
-Förlåt, men du anar inte hur länge jag velat detdär, säger han lite tyst.
-Samma här, svarar jag, vi kysser varandra igen, sen måste dem verkligen gå. Det sista jag hör är Louis kommentar om att jag ska hålla mig borta från tjurar i fortsättningen, som han och de andra hade tjatat om varje dag sen händelsen, Louis var väldigt rolig allså, men jag förstod inte riktigt vad som precis hade hänt, Zayn hade kysst mig, vi hade kyss varandra två gånger, det var det bästa som någonsin hänt i hela mitt liv, var det typ vi nu? Jag tar upp mobilen, ett sms från Zayn ''Saknar dig redan sötis, ses snart igen /Din Zayn<3'' jag kunde inte låta bli att le, var det verkligen så att han verkligen var min på riktigt nu? ''Saknar dig med snyggo, klart vi ses /Din Josse<3'' svarar jag snabbt, det kändes så rätt att skriva så, som att jag väntat i hela mitt liv på att kunna säga att jag är hans, hans Josse.
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting
Vi kan inte låta bli att garva när Harry plockar upp sakerna från den lilla påsen.
-Utifall ni skulle vilja bli lite påminda liksom, säger Harry och ler malligt, samtidigt som han kastar iväg två kogodedjur emot oss, så typiskt dem, köpa något bara för att retas. Efter att vi har stått och garvat ett litet tag måste dem gå, eftersom konserten skulle börja. Jag och Josephine skyndar oss ut till våra vipplatser vi hade och sen startar showen. Varje gång Zayn sjunger ser man att han kollar på Josephine, Josephone blir lite röd om kinderna och hon står med världens största leende, vilket jag förstår, jag visste dendär känslan, jag kommer så väl ihåg första gången Louis sjöng för mig, när han gick fram till scenen, sträckte ut sin hand, det var samma kväll, efteråt som demdär jävla kidnapparna var ute efter mig igen, samma kväll som jag blev skju...SLUTA NU FÖRFAN, tänk inte på det, ha kul istället Linnea, tänker jag för mig själv. Sedan blev jag så upptagen med att tänka på Josephine och Zayn att jag knappt märkte att Louis tittade på mig häller, rätt in i ögonen, som vanligt så smälte jag.
Varje gång jag hörde deras musik blev jag så tankfylld liksom, livet kunde inte vara så mycket bättre nu, jag stod här bredvid min bästa vän och kollade på när världens bästa pojkvän och världens bästa killkompisar sjöng, man blev så glad av att se dem, det bara spudlade energi om dem, Josephine såg väldigt lycklig ut hon också.
Jag hoppas verkligen att dem kommer bli dem två någon dag, det är självklart inget jag kan styra över men heregud, man ser ju på dem hur mycket dem gillar varandra, dem skulle verkligen passa tillsammans också, bZayn hade haft det lite svårt att träffa tjejer liksom Josephine hade det svårt med att träffa killar, men när dem var tillsammans med varandra var det helt annorlunda, dessutom var dem båda lite sådär halvmystiska, och ja..bara grymt söta helt enkelt.
Veckan går väldigt fort, det hade faktiskt varit riktigt kul att besökt Sverige tillsammans med killarna, att kunna visa dem lite av mitt hemland liksom, det kändes lite proffsigt, jag visste vad allting låg liksom, jag hade ju aldrig någon koll annars, haha, töntigt tänkt men whatever. Men nu skulle jag åka till London, och killarna skulle till Tyskland, fast dem kommer ju till London om 3 dagar igen, men ändå. Jag skulle åka med ett tidigare plan en killarna men dem hade ändå följt med mig till flygplatsen, Josephine var där också, nog kändes det lite konstigt att jag skulle till London utan killarna, jag hittar ju inte ens där, det är annorlunda när jag åker till pappa i USA för där har jag varit så många gånger, men London liksom, jag har aldrig i hela mitt liv sättit min fot där, och nu skulle jag åka dit...själv? Jeff och Eleanor skulle visserligen komma, men det är ju inte förrän imorgon och dem kommer ju ifrån USA, jag skakar av mig mina tankar, det kan väll inte vara så svårt att hitta. Att säga ''hejdå'' var alltid lika jobbigt, men denhär gången visste jag ju att vi skulle ses snart igen, men med Josephine var det desto värre.
Jag kramar om Niall, Harry, Zayn och Liam, tillslut kommer jag till Louis. Våra läppar möts i en såndär sorglig hejdåkyss, men som sagt, så skulle vi ju ändå träffas snart igen. Tillslut var det bara Josephine kvar, jag bokstavligt talat slängde mig i hennes armar, det skulle bli så jobbigt att lämna henne igen, det kändes som jag var värsta svikaren, och jag visste ju dessutom hur hon kände varje gång vi lämnade varandra.
-Jag kommer sakna dig, säger jag.
-Jag kommer sakna dig också.
3, 2, 1 så hade jag gått in på andra sidan av flygplatsen, jag går direkt emot min gate och väntar där ett tag tills planet kommer. Som vanligt när jag flyger ska det självklart bli försening så jag sätter mig tillrätta i planet och sjunker ner i en tidning som låg i facket vid sätet, det dröjer inte lång tid förrän planet startar ändå.
Josephines perspektiv:
Så var hon borta, igen, min bästa vän, helt veck, jag hade svårt att hålla tårarna inne, snart skulle Zayn försvina också, och jag skulle bli ensam igen, visst hade jag kompisar, men dem var så oäkta, Linnea var den jag verkligen kunde lita på, och så Zayn såklart, det var inte bara Zayn jag skulle sakna, utan de andra killarna också. Denhär veckan hade varit fantastiskt, dne hade förändrat mitt liv totalt. Jag och Zayn hade vart med varandra varje dag, ibland med de andra killarna och ibland själva, hela gänget var verkligen awesome, men Zayn var verkligen speciell, han skiljde sig från alla andra, han är den underbaraste killen jag någonsin har träffat, och nu...ska han åka till Tyskland. Tanken av att vi inte ens bor i samma land får mig att vilja spy.
Zayn ser att jag blir lite ledsen så han drar in mig i en kram, hans närhet gör mig så trygg, och jag blir genast mycket gladare, dem andra killarna ler mot mig, det kändes lite konstigt att vara ensamma med dem, ensam med Zayn var bara naturligt, men med alla dem andra, det kändes som Linneas killar liksom. Louis ser också lite ledsen ut, först förstår jag inte riktigt varför, sen drar Harry in honom i en kram.
-Du, ni ses ju snart igen, säger Harry och klämmer fram ett litet leende, Louis besvarar kramen och suckar högt.
Fan vad gulligt, han saknade henne redan, han var verkligen...nedstämd, han skulle iallafall få träffa henne igen, tillskillnad från mig.
-Nej, nu ska vi inte deppa killar....och tjejer, ska vi gå och köpa en muffin? Säger Liam, Niall blir så glad att han gör ett litet glädjeskutt, vilket får alla att börja asgarva, så typiskt Niall, men det var bara bra, för stämningen blev helt plötsligt mycket roligare, alla joinar Liams idé så vi går emot det lilla caféet, Zayn lägger sin arm om mina axlar, då möts vi självklart av en stor klunga fans, killarnas livvakter får jobba hårt för att vi ens ska komma fram, men tillslut har vi lyckats ta oss igen folkmassan, på cafeet är det ganska lugnt, det kommer några få som killarna tar kort och skriver aoutografer med dock, någon tjej bitchblickar mig rejält, men jag orkar inte bry mig, jag kollar bort ifrån henne och återgår till att äta min blåbärsmuffins och dricka min sprite. Vi sitter där ett bra tag och bara snackar om allt möjligt, Zayn sitter bredvid mig och tar tag i min hand, jag kollar mot honom och han kollar tillbaka, jag ger han ett litet leende som han sedan besvarar, jag blir lite generad och tittar ner i bordet.
Tillslut måste killarna gå mot planet, jag följer med så länge det går, sen kramar jag om dem, först Harry, sen Niall, sen Liam, sen Louis, när det är Louis tur säger jag åt honom att ge Linnea en kram från mig när dem träffats nästa gång, det går han självklart med på, tillslut var det bara Zayn kvar. Jag suckar olyckligt, var han verkligen tvungen att åka? Han drar in mig i en underbar kram, vi har kramats många gånger men denhär var mer speciell, han stryker mig på kinden igen, exakt så som han gjorde vid tågstationen en gång, jag ryser till.
-Jag kommer sakna dig, säger han med svag röst, han blir alldeles tårögd.
-Jag kommer sakna dig också, säger jag samtidigt som jag försöker hålla tårarna inne, jag stryker honom på kinden också, innan han säger:
-Men vi kommer ses snart igen, och till dess så ringer vi varenda dag, okej? Jag nickar som svar.
Sen går allt ganska fort, plötsligt trycks hans perfekta läppar emot mina och vi möts i en perfekt kyss, det är knappt så att jag tror att det är sant, nu fanns liksom bara Zayn här, någonstans långtlångt borta hörde jag kamerablickar men jag orkade inte bry mig, de andra killarna kommenterade något också, men jag orkade inte bry mig vad. Vi glider sakta isär.
-Förlåt, men du anar inte hur länge jag velat detdär, säger han lite tyst.
-Samma här, svarar jag, vi kysser varandra igen, sen måste dem verkligen gå. Det sista jag hör är Louis kommentar om att jag ska hålla mig borta från tjurar i fortsättningen, som han och de andra hade tjatat om varje dag sen händelsen, Louis var väldigt rolig allså, men jag förstod inte riktigt vad som precis hade hänt, Zayn hade kysst mig, vi hade kyss varandra två gånger, det var det bästa som någonsin hänt i hela mitt liv, var det typ vi nu? Jag tar upp mobilen, ett sms från Zayn ''Saknar dig redan sötis, ses snart igen /Din Zayn<3'' jag kunde inte låta bli att le, var det verkligen så att han verkligen var min på riktigt nu? ''Saknar dig med snyggo, klart vi ses /Din Josse<3'' svarar jag snabbt, det kändes så rätt att skriva så, som att jag väntat i hela mitt liv på att kunna säga att jag är hans, hans Josse.
that what makes you beutiful kapitel 49
osephines mormor och morfar skall åka iväg till kyrkan så vi blir själva på gården, vi går bort mot kohagen och när vi är framme möts vi av något vi INTE vill se, vi stannar upp, jag blir helt stel i kroppen, HELVETE!
En liten bit ifrån kohagen fanns tjurhagen, och tydligen hade dem bytt hage, men det var inte bara det, dem hade på något vis lyckats ta sig ut, bakom en stor tjur kunde jag skymta staketet, det var sönder. Jag vet inte vad jag ska göra, jag bara står där, Josephine gör lika, inte en min rör vi, försiktigt nu, det är fan vilda tjurar mitt framför oss, jag visste inte mycket om kor och tjurar, men jag hade hört Josephines morfars berättelser om den vilda tjuren med ringar i nosen, han kom närmre. Vad skulle jag göra? Skulle jag springa, nej, det går inte, jag kan ju knappt gå ordentligt, men skulle jag stå kvar? Då kanske tjurarna skulle komma och stånga mig, jag sväljer hårt.
-Rör inte en min, säger Josephine, sen blir hon knäpptyst igen. Vildtjuren kommer närmare, för det måste vara den, bakom sig har han en hel klunga med andra tjurar, men dem ser inte alls lika farliga ut, vissa underhåller sig istället med att äta gräset som finns utanför hagen, jag står blixtstilla.
''Käre gode gud,om du nu finns, så nsälla, hjälp oss, jag vet att det är mycket begärt, eftersom jag redan har frågat dig detta förut, när jag varit nära döden, men låt mig leva, jag vill inte dö, pågrund av en tjur, snälla låt tjuren gå tillbaka och beta, låt Josephines morfar komma hem, amen'' Tänker jag tyst för mig själv. Ännu en tjur närmar sig Josephine, hon står helt blixtstilla, jag har aldrig sett någon stå så stilla förut. När tjuren närmar sig får jag panik, det ser ut som han ska buffa till mig så nu kan jag inte stå stilla längre, jag vet att man inte ska springa, men jag tänker mig inte för, ungefär 4 meter bakom mig står ett träd, det får mig att tänka på Madicken, då dem blev jagade av kor, då hade dem klättrat upp i trädet, för kor kan ju inte klättra, TACK GODE GUD ASTRID LINDGREN för den idén, den kunde rädda mig nu, men frågan är, kan jag klättra? Men jag hinner inte tänka så mycket, jag trodde knappt jag kunde springa, men på något vis lyckas jag ta mig dit och upp i trädet, tjuren jagade mig knappt dit, han stod kvar på samma plats som innan, kollade upp mot mig med en ganska arg blick.
-Josephine, klättra upp i trädet! Säger jag, samtidigt som jag försöker sätta mig tillrätta på en gren, hon hade också ett träd en bit bakom sig. Hon gör som jag nog också borde ha gjort, istället för att reta upp tjuren med att springa, går hon långsamt, långsamt bakåt och klättrar upp i trädet med långsamma rörelser, och jaha..nudå? Sitter vi fast i varsina träd med tjurar nedanför oss. Jag och Josephine kollar på varandra, ingen har något att säga, vi bara sitter där och stirrar, livrädda. Jag tog upp min telefon, tack gode gud hade jag den med mig, men vem skulle jag ringa? Vad kunde jag göra egentligen? Det var Josephines morfar som var räddningen och hans nummer hade jag inte. Jag kollar ner mot marken, kunde dem inte bara gå?
-Josephine, ring din morfar, piper jag fram, hon försöker gräva i fickan, men får inte fram något, hon skakar på huvudet, jag vet vad det betydde, hon hade inte mobilen med sig.
-Och du kan inte numret utantill? Frågar jag lite osäkert, hon skakar på huvudet.
Jag försöker gå in på internet, det måste ju finnas på eniro eller hitta.se, fan också ''du har förbrukat för mycket internet denna månad, var vänligen köp nytt för fortsatt surfning'' och köpa kunde jag inte. Jag går in på min kontaktlista, jag stannar på Louis, jag drar försiktigt telefonen emot örat, jag kollar ner mot tjurarna som nu står och betar nedanför oss, hur hade dem lyckats ta sönder staketet egentligen? ''Svara nu då för helvete'' mimar jag , det går några signaler och jag ska precis lägga på när jag hör hans röst.
''Hej babe'' säger han, precis som vanligt, han hade ingen aning om vad som hade hänt.
''Du måste lyssna på mig noga nu'' säger jag, samtidigt som jag försöker låta oskraj.
''Eh asså, kan du inte ringa senare, jag måste verkligen..''börjar han, vad tänkte han med egentligen?
''Louis, det är viktigt, riktigt viktigt'' säger jag räddt, man märker direkt att han hör att någonting är fel, jag kollar på Josephine, hon ser frågande ut.
''Vad?'' Frågar han.
''Okej, dethär kan låta lite konstigt, men jag och Josephine är hos hennes mormor och morfar ute på landet, dem har kor och tjurar och dem skulle åka bort till kyrkan så vi blev själva, vi skulle gå till kohagen trodde vi, men tjurarna och korna hade bytt hage, och tjurarna hade kommit lös, det är galna vilda tjurar förfan, vi stod helt blixtstilla, dem höll fan på att anfalla oss och nu har vi klättrat upp i träd, så vi sitter liksom fast här, tjurarna är nedanför oss och vi måste få tag på Josephines morfar, jag kan inte numret och inte Josephine häller, så snälla kan någon av er söka upp det, eller ni måste göra det'' svarar jag, han skrattar till lite, vilket jag ändå förstår, skulle jag ha hört historien hade jag tyckt den varit ganska komisk, men det var samtidigt ganska allvarligt, så vi hade inte tid med massa trams. Han ropar på Zayn, jag berättar namnet på Josephines morfar och adress, Zayn söker upp det, men det verkar ta en liten stund, MÅTTE mobilnumret finnas med och inte bara hemnumret nu, snälla. Yes, det gjorde det, jag går in på anteckningar och skriver upp det medan jag pratar för att komma ihåg, sen lägger jag snabbt på och ringer upp, konstigt nog är det Josephines mormor som svarar.
''Hej det är Linnea, Josephines kompis, vi har råkat ut för trubbel'' börjar jag.
''Vad har hänt?'' Frågar hon oroligt.
''Tjurarna har tagit sönder staketet, och vi sitter fast i ett träd, med tjurarna under oss, vi vet inte vad vi ska göra, ni måste komma och hjälpa oss'' svarar jag, jag tittar på Josephine, hon gör tummen upp tecknet.
''Jag och Roger kommer på en gång'' svarar hon, sen lägger hon på.
-Dem är påväg, säger jag till Josephine, hon andas ut.
Vi sitter där i trädet i ungefär 20 minuter, ganska tysta och bara väntar, tillslut kommer dem, Roger kör med traktorn och föser bort dem, han har varit bonde i hela sitt liv, han vet verkligen hur man hanskas med djur, vi får sitta kvar i trädet medan han byter hage på tjurarna, alla tjurar får gå över vägen till en annan hage, sen klättrar vi ner, egentligen hade vi kunnat klättrat ner tidigare, men vi ville verkligen försäkra oss om att det verkligen inte fanns några tjurar kvar, Roger tyckte vi var töntiga. Det tar längre tid att klättra ner från trädet en upp, även fast jag inte satt särskilt högt upp, men benen blev tvugna att jobba på ett helt annat sätt då, Louis hade ringt mig säkert fyra gånger, men jag hade inte orkat svara , jag vet inte riktigt varför, jag var fortfarande ganska chockad, Josephine kommer ner före mig, och självklart landar hon rätt i kobajs med fötterna, så jag börjar asgarva, då blir det bara ännu svårare att klättra. När vi är nere kamar Josephines mormor om oss hårt, hon förseslår att vi ska gå in i huset och hämta andan men Josephine är väldigt bestämd om att hon ska träffa Rosa först, även fast jag självt gärna hade joinat mormorns idé istället. Eftersom vi båda var lite fega så följde Roger med oss till kohagen där korna stod, dem snälla, tama. Josephine ville gå in, men jag stannade häldre utanför, men efter lite övertalningar så följde jag med Josephine och Roger. Jag hade varit här med Josephine förut och Rosa är väldigt snäll, det är en sak som är säker, men nu ville jag mest av allt bara gå in och duscha, ta på mig fina kläder och känna mig fresh, livet som bonde var nog inte riktigt min grej, speciellt inte efter dethär.
När vi slutligen skulle åka hem och berättade hela historien för Josephines mamma kunde vi inte låta bli att garva åt det, såhär i efterhand var ju allt så mycket roligare. Fast höjdpunkten var när Josephine skulle hoppa ner från trädet och ramlade i kobajset, det roliga var att jag trodde hon skulle dö lite halvt eftersom hon vanligtvis bara klagar på lite smuts under naglarna, men hon garvade bara? Hon gick inte ens och böt skor utan torkade bara av sig i gräset, fast det hade hon gjort nu dock. Vi åkte hem till sig, jag duschade och gjorde mig i ordning, outfiten fick bli ett par beiga piratbyxor med ett svart linne över, drog på lite lätt med mascaran sen drog vi iväg till tåget och åkte tillbaka till Stockholm. På tåget tar jag upp mobilen och ringer tillbaka till Louis, självklart hade han och Zayn berättattat för alla andra om historien så alla satt och asgarvade.
''Heeey, hade ni garvat lika mycket om vi låg på akuten efter att ha blivit stångade eller?'' Frågar jag och försöker låta sur, vilket jag inte lyckas så bra med, vi fortsätter snacka vidare en liten stund sen lägger vi på. Jag går in på twitter och svarar på några tweets, retweetar och följer några nya, sen skriver jag ett också ''This was a different day, maybe that we would be bullfighters, HATE COWS xx''
När vi kommer fram till Globen är det helt proppat med folk där, jag har varit i Globen många gånger, både utanför och innuti, men jag har nog aldrig sett så mycket folk, vi får gå in en annan väg och möter killarna backstage, dem ser väldigt finurliga ut, sen börjar dem asgarva.
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting.
haha asså förlåt för konstigt och meningslöst inlägg, men orkade inte med något så seriöst just nu HAHA , äsch vafan, nästa kanskekanske kommer lite senare iikv, och jag lovar...då ska inte inlägget bestå av kor x)
En liten bit ifrån kohagen fanns tjurhagen, och tydligen hade dem bytt hage, men det var inte bara det, dem hade på något vis lyckats ta sig ut, bakom en stor tjur kunde jag skymta staketet, det var sönder. Jag vet inte vad jag ska göra, jag bara står där, Josephine gör lika, inte en min rör vi, försiktigt nu, det är fan vilda tjurar mitt framför oss, jag visste inte mycket om kor och tjurar, men jag hade hört Josephines morfars berättelser om den vilda tjuren med ringar i nosen, han kom närmre. Vad skulle jag göra? Skulle jag springa, nej, det går inte, jag kan ju knappt gå ordentligt, men skulle jag stå kvar? Då kanske tjurarna skulle komma och stånga mig, jag sväljer hårt.
-Rör inte en min, säger Josephine, sen blir hon knäpptyst igen. Vildtjuren kommer närmare, för det måste vara den, bakom sig har han en hel klunga med andra tjurar, men dem ser inte alls lika farliga ut, vissa underhåller sig istället med att äta gräset som finns utanför hagen, jag står blixtstilla.
''Käre gode gud,om du nu finns, så nsälla, hjälp oss, jag vet att det är mycket begärt, eftersom jag redan har frågat dig detta förut, när jag varit nära döden, men låt mig leva, jag vill inte dö, pågrund av en tjur, snälla låt tjuren gå tillbaka och beta, låt Josephines morfar komma hem, amen'' Tänker jag tyst för mig själv. Ännu en tjur närmar sig Josephine, hon står helt blixtstilla, jag har aldrig sett någon stå så stilla förut. När tjuren närmar sig får jag panik, det ser ut som han ska buffa till mig så nu kan jag inte stå stilla längre, jag vet att man inte ska springa, men jag tänker mig inte för, ungefär 4 meter bakom mig står ett träd, det får mig att tänka på Madicken, då dem blev jagade av kor, då hade dem klättrat upp i trädet, för kor kan ju inte klättra, TACK GODE GUD ASTRID LINDGREN för den idén, den kunde rädda mig nu, men frågan är, kan jag klättra? Men jag hinner inte tänka så mycket, jag trodde knappt jag kunde springa, men på något vis lyckas jag ta mig dit och upp i trädet, tjuren jagade mig knappt dit, han stod kvar på samma plats som innan, kollade upp mot mig med en ganska arg blick.
-Josephine, klättra upp i trädet! Säger jag, samtidigt som jag försöker sätta mig tillrätta på en gren, hon hade också ett träd en bit bakom sig. Hon gör som jag nog också borde ha gjort, istället för att reta upp tjuren med att springa, går hon långsamt, långsamt bakåt och klättrar upp i trädet med långsamma rörelser, och jaha..nudå? Sitter vi fast i varsina träd med tjurar nedanför oss. Jag och Josephine kollar på varandra, ingen har något att säga, vi bara sitter där och stirrar, livrädda. Jag tog upp min telefon, tack gode gud hade jag den med mig, men vem skulle jag ringa? Vad kunde jag göra egentligen? Det var Josephines morfar som var räddningen och hans nummer hade jag inte. Jag kollar ner mot marken, kunde dem inte bara gå?
-Josephine, ring din morfar, piper jag fram, hon försöker gräva i fickan, men får inte fram något, hon skakar på huvudet, jag vet vad det betydde, hon hade inte mobilen med sig.
-Och du kan inte numret utantill? Frågar jag lite osäkert, hon skakar på huvudet.
Jag försöker gå in på internet, det måste ju finnas på eniro eller hitta.se, fan också ''du har förbrukat för mycket internet denna månad, var vänligen köp nytt för fortsatt surfning'' och köpa kunde jag inte. Jag går in på min kontaktlista, jag stannar på Louis, jag drar försiktigt telefonen emot örat, jag kollar ner mot tjurarna som nu står och betar nedanför oss, hur hade dem lyckats ta sönder staketet egentligen? ''Svara nu då för helvete'' mimar jag , det går några signaler och jag ska precis lägga på när jag hör hans röst.
''Hej babe'' säger han, precis som vanligt, han hade ingen aning om vad som hade hänt.
''Du måste lyssna på mig noga nu'' säger jag, samtidigt som jag försöker låta oskraj.
''Eh asså, kan du inte ringa senare, jag måste verkligen..''börjar han, vad tänkte han med egentligen?
''Louis, det är viktigt, riktigt viktigt'' säger jag räddt, man märker direkt att han hör att någonting är fel, jag kollar på Josephine, hon ser frågande ut.
''Vad?'' Frågar han.
''Okej, dethär kan låta lite konstigt, men jag och Josephine är hos hennes mormor och morfar ute på landet, dem har kor och tjurar och dem skulle åka bort till kyrkan så vi blev själva, vi skulle gå till kohagen trodde vi, men tjurarna och korna hade bytt hage, och tjurarna hade kommit lös, det är galna vilda tjurar förfan, vi stod helt blixtstilla, dem höll fan på att anfalla oss och nu har vi klättrat upp i träd, så vi sitter liksom fast här, tjurarna är nedanför oss och vi måste få tag på Josephines morfar, jag kan inte numret och inte Josephine häller, så snälla kan någon av er söka upp det, eller ni måste göra det'' svarar jag, han skrattar till lite, vilket jag ändå förstår, skulle jag ha hört historien hade jag tyckt den varit ganska komisk, men det var samtidigt ganska allvarligt, så vi hade inte tid med massa trams. Han ropar på Zayn, jag berättar namnet på Josephines morfar och adress, Zayn söker upp det, men det verkar ta en liten stund, MÅTTE mobilnumret finnas med och inte bara hemnumret nu, snälla. Yes, det gjorde det, jag går in på anteckningar och skriver upp det medan jag pratar för att komma ihåg, sen lägger jag snabbt på och ringer upp, konstigt nog är det Josephines mormor som svarar.
''Hej det är Linnea, Josephines kompis, vi har råkat ut för trubbel'' börjar jag.
''Vad har hänt?'' Frågar hon oroligt.
''Tjurarna har tagit sönder staketet, och vi sitter fast i ett träd, med tjurarna under oss, vi vet inte vad vi ska göra, ni måste komma och hjälpa oss'' svarar jag, jag tittar på Josephine, hon gör tummen upp tecknet.
''Jag och Roger kommer på en gång'' svarar hon, sen lägger hon på.
-Dem är påväg, säger jag till Josephine, hon andas ut.
Vi sitter där i trädet i ungefär 20 minuter, ganska tysta och bara väntar, tillslut kommer dem, Roger kör med traktorn och föser bort dem, han har varit bonde i hela sitt liv, han vet verkligen hur man hanskas med djur, vi får sitta kvar i trädet medan han byter hage på tjurarna, alla tjurar får gå över vägen till en annan hage, sen klättrar vi ner, egentligen hade vi kunnat klättrat ner tidigare, men vi ville verkligen försäkra oss om att det verkligen inte fanns några tjurar kvar, Roger tyckte vi var töntiga. Det tar längre tid att klättra ner från trädet en upp, även fast jag inte satt särskilt högt upp, men benen blev tvugna att jobba på ett helt annat sätt då, Louis hade ringt mig säkert fyra gånger, men jag hade inte orkat svara , jag vet inte riktigt varför, jag var fortfarande ganska chockad, Josephine kommer ner före mig, och självklart landar hon rätt i kobajs med fötterna, så jag börjar asgarva, då blir det bara ännu svårare att klättra. När vi är nere kamar Josephines mormor om oss hårt, hon förseslår att vi ska gå in i huset och hämta andan men Josephine är väldigt bestämd om att hon ska träffa Rosa först, även fast jag självt gärna hade joinat mormorns idé istället. Eftersom vi båda var lite fega så följde Roger med oss till kohagen där korna stod, dem snälla, tama. Josephine ville gå in, men jag stannade häldre utanför, men efter lite övertalningar så följde jag med Josephine och Roger. Jag hade varit här med Josephine förut och Rosa är väldigt snäll, det är en sak som är säker, men nu ville jag mest av allt bara gå in och duscha, ta på mig fina kläder och känna mig fresh, livet som bonde var nog inte riktigt min grej, speciellt inte efter dethär.
När vi slutligen skulle åka hem och berättade hela historien för Josephines mamma kunde vi inte låta bli att garva åt det, såhär i efterhand var ju allt så mycket roligare. Fast höjdpunkten var när Josephine skulle hoppa ner från trädet och ramlade i kobajset, det roliga var att jag trodde hon skulle dö lite halvt eftersom hon vanligtvis bara klagar på lite smuts under naglarna, men hon garvade bara? Hon gick inte ens och böt skor utan torkade bara av sig i gräset, fast det hade hon gjort nu dock. Vi åkte hem till sig, jag duschade och gjorde mig i ordning, outfiten fick bli ett par beiga piratbyxor med ett svart linne över, drog på lite lätt med mascaran sen drog vi iväg till tåget och åkte tillbaka till Stockholm. På tåget tar jag upp mobilen och ringer tillbaka till Louis, självklart hade han och Zayn berättattat för alla andra om historien så alla satt och asgarvade.
''Heeey, hade ni garvat lika mycket om vi låg på akuten efter att ha blivit stångade eller?'' Frågar jag och försöker låta sur, vilket jag inte lyckas så bra med, vi fortsätter snacka vidare en liten stund sen lägger vi på. Jag går in på twitter och svarar på några tweets, retweetar och följer några nya, sen skriver jag ett också ''This was a different day, maybe that we would be bullfighters, HATE COWS xx''
När vi kommer fram till Globen är det helt proppat med folk där, jag har varit i Globen många gånger, både utanför och innuti, men jag har nog aldrig sett så mycket folk, vi får gå in en annan väg och möter killarna backstage, dem ser väldigt finurliga ut, sen börjar dem asgarva.
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting.
haha asså förlåt för konstigt och meningslöst inlägg, men orkade inte med något så seriöst just nu HAHA , äsch vafan, nästa kanskekanske kommer lite senare iikv, och jag lovar...då ska inte inlägget bestå av kor x)
that what makes you beutiful kapitel 48
Linneas perspektiv:
-Det är en promise ring, vi är ju för unge för att gifta oss, speciellt du, men dendär är, ungefär som en förlovningsring, man har den så länge tills man kan, ja du vet gifta sig, den lovar att vi en dag kommer kunna gifta oss, att jag en dag kommer gå ner på knä och fria till dig, så om det är vad du vill, så tar du på dig den, om du känner dig osäker, så behöver du inte ha den, svarar han.
Det var inte ett svårt val, jag visste redan att vi skulle gifta oss någon dag, någon gång när vi båda var redo, jag visste att vi skulle bli detdär paret som sitter i samma soffa om 70 år, som folk kommer kunna fråga hur vi har klarat att hålla ihop så länge, jag tar på den på mitt ringfinger.
-Den är så fin Louis, tack så mycket, och det är klart att jag lovar, svarar jag, vi kramar om varandra igen.
Jag kunde verkligen inte vara lyckligare just nu!
Josephines perspektiv:
Att gå på date med Zayn hade varit helt, Amazayn, jag fattade inte, vad det var som hände med mig?
Zayn fick mig att känna mig så...ja, jag vet inte, det var någon speciell känsla iallafall, jag hade alltid haft det så svårt att vara och umgås med killar, jag hade alltid varit en typiskt tjejtjej, som bara umgåtts med tjejer, som alltid stått lite på sidan om när de andra snackat med killar, men med Zayn var allt så annorlunda. Jag tänkte inte ens på att det var Zayn ifrån One Direction, för mig var han bara Zayn. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort ikväll, vi hade pratat på om allt möjligt medan vi ätit, han var väldigt lätt att snacka med, vi det tillfället var det väldigt svårt att tro att han är den tysta i bandet. Efter denhär kvällen hade jag liksom lärt känna Zayn på ett annat sätt, han hade berättat mycket om sig själv, sin barndom, vem han var innan One Direction, han var inte alls sådär macho och skrytig, vilket han ju hade rätt till att vara egentligen, men han var bara ...Zayn? Han berättade om de andra killarna också, jag visste ju redan en hel del om Lou, eftersom det var min bästis kille, han berättade om Niall och Lindsey, eftersom jag var ett One Direction fan visste jag ju väldigt mycket redan, men det var liksom inte sånna saker han berättade, om Harry och Georgia, om Liam, ja, jag tyckte synd om dem båda, skönt att allt var bra nu. Jag berättade också om saker, som jag för bara någon månad sen aldrig hade kunnat berätta för någon kille, Linnea visste typ allt om mig, hon var den ända jag hade berättat allt för, men nu även Zayn, jag var inte rädd för att visa känslor för honom. Zayn var så otroligt snäll och söt, och självklart även riktigt snygg, men hans personlighet var den bästa utav allt. Han var också en riktigt bra lyssnare, dem flesta killar skulle väll bara ha K-BRYAT allting, för så var alla killar jag hade växt upp med, det var en av anledningarna att jag hatade att bo i mellanmjölkslandet Sverige i mellanmjölksstaden Uppsala, Zayn var så mycket mognare, och han sa alltid rätt ord, jag berättade om hur det var när mina föräldrar skiljdes, hur det var att lämna Linnea när hon skulle till USA hela sommaren, tomheten jag känner varje gång hon åker, och tro det eller ej - också om min lilla ko jag har hos mormor och morfar, som jag verkligen gillade, det var ju liten random, en ko liksom, och dem flesta skulle bara ha skrattat åt mig och tyckt jag varit helt cp, men inte Zayn..eller jo, klart vi skrattade lite, men han tyckte det var ganska fascinerande. Det var en liten hemlighet jag hade, som bara Linnea, mormor och morfar och nu även Zayn visste om, att jag hade en egen ko, egentligen var det morfars, men jag hade fått den, en fin svartvit ko som jag hade döpt till Rosa. Jag höll det hemligt för jag var rädd över vad andra skulle tycka, jag är liksom stadsbo, ingen bonde..eller? Jag hade alltid älskat djur och speciellt kor, och speciellt Rosa, jag brukade borsta henne och hon var absolut hur ofarlig som hälst, jag hade tillochmed ridit på henne några gånger, snällare ko får man leta efter. Jag log när jag tänkte på att Zayn hade sagt att han gärna skulle vilja träffa Rosa någongång. Det skulle vara kul att ta en bild på Zayn och Rosa bredvid varandra, eftersom dem är mina två favoriter liksom. Jag skulle justnu säga hejdå till Zayn, jag hade lovat mamma att åka hem över natten, och killarna skulle ändå vara ganska upptagna imorgon, men jag skulle komma tillbaka senare imorgonikväll till deras konsert, fast Linnea skulle stanna dock. Han följde med mig till tågstationen, vi blev fångade på bild av några papparazzis, men jag orkade inte bry mig, nu var det bara jag och Zayn, jag såg bara Zayn. Vi stod och snackade och väntade på tåget, som nu var på ingång.
-Hejdå, säger jag och kramar om honom hårt när tåget kommer, hans kropp mot min känns så rätt, han är verkligen hur kramgo som hälst.
-Hejdå, säger han, innan jag går stryker han mig lite lätt på kinden, jag får rysningar i hela kroppen, sen måste jag skynda mig in i tåget.
Zayns perspektiv:
När tåget gick kände jag mig så tom, jag visste att hon nu var borta, men hon skulle ju komma tillbaka imorgon, så vad gnäller jag för? Jag var lite orolig för hur det skulle bli när vi skulle lämna Sverige, om det bara gjorde ont när hon åkte hem till sig över en natt liksom, jag suckar högt för mig själv, både lyckligt och olyckligt, lyckligt för att jag har träffat världens finaste tjej äntligen, olyckligt för att jag kommer sakna henne något enormt. Jag sparkar lite lätt på någon cola burk på backen, sen känner jag hur en stor drös papparazzis kommer från sidan och fotar.
-Vem var det Zayn?
-Är det din flickvän?
-Vad heter hon?
Jag spottar lite lätt i marken, så många frågor på en gång, jag orkar inte, jag bestämmer mig för att ignorera och skyndar mig tillbaka till hotellet.
-Är det din flickvän? Meningen upprepades i mitt huvud, jag hade varit så glad om jag hade kunnat kalla henne för det, men det kan jag ju inte, hennes kramar var speciella, hon var speciell, och när jag strök henne på kinden ville jag mest av allt bara kyssa henne, men det kan man väll inte? Hon kanske inte ens vill det, och det kanske hade varit lite skumt.. Tankarna i min hjärna virrade runt som en virvelvind.
Louis perspektiv:
Jag låg vaken i sängen och kollade på Linnea, vi hade våra Promise ringar på oss, vi sov med dem, jag kunde inte låta bli att le. Gårdagen hade varit väldigt lyckad, jag hoppas verkligen hon förstår hur mycket jag faktiskt älskar henne. Jag stryker henne lite lätt i håret, hon gör något gulligt form av grisljud och sen är hennes ögon uppe, jag kollar rätt in i det blåaste, finaste ögonen som finns på denna jord.
-Godmorgon sunshine, förlåt om jag väckte dig, säger jag med en blink, hon flinar lite.
-Godmorgon du, inget att säga förlåt för, vet att många tjejer gärna skulle vilja bli väckt av dig på morgonen, så jag klagar inte, svarar hon, som vanligt kan jag inte låta bli att le.
-Du vet att jag gärna skulle vilja ligga här på hotellrummet och inte göra någonting med dig hela dagen, men jag har väldigt mycket att göra idag, så vi måste nog gå upp, säger jag och drar bort täcket från Linnea.
-Heeey, vad gör du? Frågar hon kaxigt och naffar tillbaka det, då sätter jag mig över henne och börjar kittla henne på hennes ömmaste ställe - MAGEN, och hon börjar asgarva.
-Ge dig! Snälla! Skrattar hon och viftar med fötterna.
-Bara om du går upp, svarar jag kaxigt.
-Ja, jag ska, svarar hon, men jag fortsätter kittla henne ändå.
-Men jag ska gå upp ju, sluta! Säger hon igen mellan skratten.
-Bara om du ger mig en morgonpuss, svarar jag och gör en gest med läpparna.
-Sure, säger hon, jag slutar kittla henne och hon kysser mig på...kinden, WTF?
-Heeey, detdär var inte snällt! Gnäller jag, hon suckar och försöker se lite irriterad ut, vilket hon inte lyckas så bra med, eftersom hon börjar asgarva, garvet smittar av sig på mig så det slutar med att båda ligger och asgarvar i sängen och ingen av oss kan sluta, tillslut kommer Harry in.
Harrys perspektiv:
Jag öppnar dörren och möts av två asgarvande tjejer, för ja..Louis är ju min flickvän, som Linnea snott från mig.
-Hey lovebirds, jag vill inte störa men Lou, vet du vad klockan är? Paul kommer döda oss och vi inte kommer i tid, och vi vill gärna hinna äta frukost, right? Säger jag lite bestämt, med WB Liam röst. Dem kollar på varandra och börjar garva igen, jag suckar lite tyst.
-Vi kommer, väldigt snart, säger Lou tillslut, jag stänger dörren och börjar gå ner till hotellfrukosten med alla andra. Självklart var inte Niall snål med maten, jag var ganska hungrig också, fast aldrig att jag skulle orka äta så mycket som Niall, vi slår oss ner vid borden bortom fönstrena, vi sitter tysta och äter och efter en liten stund kommer Louis och Linnea, dem skyndar sig att ta sin frukost och slår sig sedan ner bredvid oss, tystnaden som varit försvinner och vi börjar prata på om allt möjligt, eller ja, snarare alla utom Zayn, han sitter istället med världens största leende på läpparna och smsar, justja, han hade ju varit ute med Josephine igår!
-Så Zayn, hur var det igår? Frågar jag lite retsamt och knuffar till han lite på axeln.
-Öh va? Frågar Zayn som är lite borta.
-Messaru med Josephine? Avbryter Linnea, han nickar glatt.
-Så hur var det igår, hände det nåt? Frågar jag igen. Linnea ser också väldigt nyfiken ut.
-Öh, det var bra, vi satt och snackade oså, lärde känna varandra, svarar Zayn lite osäkert.
-Vad snackade ni om då? Frågar jag igen med en liten suck.
Louis och Linnea, Niall och Lindsey, Danielle och Liam och nu också Zayn och Josephine, fick mig att tänka på Georgia så mycket, jag saknade henne, och ville ha henne tillbaka, men hon gillar inte ens mig på det sättet, det är Liam hon gillar, usch jag måste sluta tänk så, dina kompisars förhållanden har fan inget med mig och Georgia att göra, var glad för deras skull istället!
-Allt möjligt, svarar Zayn. Jaha, det var ju en bra förklaring, tänker jag.
-Som? Frågar jag nyfiket, Zayn himlar med ögonen.
-Rosa, svarar han och kollar på Linnea, dem båda börjar asgarva och ingen fattar varför, alla kollar frågande emot dem.
-Vad är det som är så kul? Frågar Niall samtidigt som han tuggar sin 4e macka. Dem bara fortsätter att garva.
-Så du vet om det, grattis Zayn, det har hon bara berättat för mig och dig, svarar Linnea lite busigt.
-Eey, vadå, vad är det för nåt? Var det inte vi som sa att vi inte skulle ha några hemligheter för varandra? Säger Louis till Linnea.
-Well, men jag får inte säga något, det har faktiskt med min kompis att göra, isåfall kan ju du berätta en hemlighet om Harry, för jag antal att ni har ett X-antal stycken, svarar hon, alla blickar vänds mot mig.
-Ja, det kan jag väll, Harru brukar...börjar Louis. Jag visste precis vad det var han skulle säga.
-Håll käften Louis, jag lovar jag dödar dig annars, säger jag.
-Men det är ju bara gulligt Curlyhead, svarar Louis.
-Håll bara käften nu för en gångs skull, säger jag och alla börjar garva.
-Ta't lugnt, jag ska inte säga något, säger Louis med en blink, jag andas ut, det hade varit riktigt pinsamt.
EFter en stund måste vi gå, idag hade vi ju väldigt mycket att göra, vi skulle ju sjunga i Globen ikväll, och innan det skulle vi på några intervjuer och ha ett fanmeeting. Linnea tog tåget hem till sig och vi börjar våran arbetsdag.
Linneas perspektiv:
Jag hade faktiskt bestämt mig för att vara social med familjen idag, men eftersom mamma bara höll på i tvättstugan och strök massa kläder så var hon väldigt osocial, jag frågade om hon ville ha hjälp med strumpsorteringen eftersom vi ALLTID bara har en sort av varje strumpa konstigt nog, men som vanligt ville hon sköta sina tvättstugssysslor ifred så jag gav upp den planen. Ian var ute med några av sina kompisar och Mathilda var hon sin bästa kompis här i Sverige = mormor, sorgligt men sant, antagligen satt hon med mormor och stickade lite sockor i det fina vädret. Så det slutade med att jag ringde Josephine ändå.
-Men du, det var ett bra tag sen jag var hos Rosa nu, och jag saknar faktiskt henne, så kan vi inte åka dit? Frågar Josephine när vi träffats och kramat varandra. Jag hade inget emot det förslaget, jag älskade att vara ute på landet ibland och dessutom var det strålande solsken, vi hade ju varit i Stokcholm och Uppsala så mycket nu så att åka ut på landet var ju faktiskt en riktigt bra idé, vi skulle kunna hinna vara där ganska länge eftersom Globenkonserten vi skulle gå på inte var förrän vid 8 tiden. Som tur var behövde vi inte ta bussen eftersom Josephines snälla mamma ställde upp på att köra oss, när vi kommer fram dit bjöds det som vanligt på flera sortest olika bullar och kakor, stället för Niall, tänker jag för mig själv, vi bestämmer oss faktiskt för att sitta inne eftersom det är lite för varmt på uteplatsen, efter att vi har fikat så mycket att vi nästan mår illa och snackat med hennes mormor och morfar går vi och byter om, Josephine hade speciella bondkläder hon jämt tog på sig när hon var här som hon delade med sig av till mig, vi såg verkligen helt annorlunda ut en mot vad vi brukar, VÄRSTA LODARNA! Jag kan inte låta bli att skratta åt oss så jag blir självklart tvungen att fota oss, när jag har gjort det går jag in på bloggen från iphonen: ''Dagens outfit ala Linnea och Josephine, ASSNYGGT ellerhur? För er som känner att någon saknas, testa att pynta med lite halm i håret också, perfekt vardagsoutfit, yeeah Hiss/diss'' skriver jag, sen publicerar jag det, man måste ju få skoja lite ibland liksom. Josephines mormor och morfar skall åka iväg till kyrkan så vi blir själva på gården, vi går bort mot kohagen och när vi är framme möts vi av något vi INTE vill se, vi stannar upp, jag blir helt stel i kroppen, HELVETE!
haha lite random inlägg jag vet (a''
-Det är en promise ring, vi är ju för unge för att gifta oss, speciellt du, men dendär är, ungefär som en förlovningsring, man har den så länge tills man kan, ja du vet gifta sig, den lovar att vi en dag kommer kunna gifta oss, att jag en dag kommer gå ner på knä och fria till dig, så om det är vad du vill, så tar du på dig den, om du känner dig osäker, så behöver du inte ha den, svarar han.
Det var inte ett svårt val, jag visste redan att vi skulle gifta oss någon dag, någon gång när vi båda var redo, jag visste att vi skulle bli detdär paret som sitter i samma soffa om 70 år, som folk kommer kunna fråga hur vi har klarat att hålla ihop så länge, jag tar på den på mitt ringfinger.
-Den är så fin Louis, tack så mycket, och det är klart att jag lovar, svarar jag, vi kramar om varandra igen.
Jag kunde verkligen inte vara lyckligare just nu!
Josephines perspektiv:
Att gå på date med Zayn hade varit helt, Amazayn, jag fattade inte, vad det var som hände med mig?
Zayn fick mig att känna mig så...ja, jag vet inte, det var någon speciell känsla iallafall, jag hade alltid haft det så svårt att vara och umgås med killar, jag hade alltid varit en typiskt tjejtjej, som bara umgåtts med tjejer, som alltid stått lite på sidan om när de andra snackat med killar, men med Zayn var allt så annorlunda. Jag tänkte inte ens på att det var Zayn ifrån One Direction, för mig var han bara Zayn. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort ikväll, vi hade pratat på om allt möjligt medan vi ätit, han var väldigt lätt att snacka med, vi det tillfället var det väldigt svårt att tro att han är den tysta i bandet. Efter denhär kvällen hade jag liksom lärt känna Zayn på ett annat sätt, han hade berättat mycket om sig själv, sin barndom, vem han var innan One Direction, han var inte alls sådär macho och skrytig, vilket han ju hade rätt till att vara egentligen, men han var bara ...Zayn? Han berättade om de andra killarna också, jag visste ju redan en hel del om Lou, eftersom det var min bästis kille, han berättade om Niall och Lindsey, eftersom jag var ett One Direction fan visste jag ju väldigt mycket redan, men det var liksom inte sånna saker han berättade, om Harry och Georgia, om Liam, ja, jag tyckte synd om dem båda, skönt att allt var bra nu. Jag berättade också om saker, som jag för bara någon månad sen aldrig hade kunnat berätta för någon kille, Linnea visste typ allt om mig, hon var den ända jag hade berättat allt för, men nu även Zayn, jag var inte rädd för att visa känslor för honom. Zayn var så otroligt snäll och söt, och självklart även riktigt snygg, men hans personlighet var den bästa utav allt. Han var också en riktigt bra lyssnare, dem flesta killar skulle väll bara ha K-BRYAT allting, för så var alla killar jag hade växt upp med, det var en av anledningarna att jag hatade att bo i mellanmjölkslandet Sverige i mellanmjölksstaden Uppsala, Zayn var så mycket mognare, och han sa alltid rätt ord, jag berättade om hur det var när mina föräldrar skiljdes, hur det var att lämna Linnea när hon skulle till USA hela sommaren, tomheten jag känner varje gång hon åker, och tro det eller ej - också om min lilla ko jag har hos mormor och morfar, som jag verkligen gillade, det var ju liten random, en ko liksom, och dem flesta skulle bara ha skrattat åt mig och tyckt jag varit helt cp, men inte Zayn..eller jo, klart vi skrattade lite, men han tyckte det var ganska fascinerande. Det var en liten hemlighet jag hade, som bara Linnea, mormor och morfar och nu även Zayn visste om, att jag hade en egen ko, egentligen var det morfars, men jag hade fått den, en fin svartvit ko som jag hade döpt till Rosa. Jag höll det hemligt för jag var rädd över vad andra skulle tycka, jag är liksom stadsbo, ingen bonde..eller? Jag hade alltid älskat djur och speciellt kor, och speciellt Rosa, jag brukade borsta henne och hon var absolut hur ofarlig som hälst, jag hade tillochmed ridit på henne några gånger, snällare ko får man leta efter. Jag log när jag tänkte på att Zayn hade sagt att han gärna skulle vilja träffa Rosa någongång. Det skulle vara kul att ta en bild på Zayn och Rosa bredvid varandra, eftersom dem är mina två favoriter liksom. Jag skulle justnu säga hejdå till Zayn, jag hade lovat mamma att åka hem över natten, och killarna skulle ändå vara ganska upptagna imorgon, men jag skulle komma tillbaka senare imorgonikväll till deras konsert, fast Linnea skulle stanna dock. Han följde med mig till tågstationen, vi blev fångade på bild av några papparazzis, men jag orkade inte bry mig, nu var det bara jag och Zayn, jag såg bara Zayn. Vi stod och snackade och väntade på tåget, som nu var på ingång.
-Hejdå, säger jag och kramar om honom hårt när tåget kommer, hans kropp mot min känns så rätt, han är verkligen hur kramgo som hälst.
-Hejdå, säger han, innan jag går stryker han mig lite lätt på kinden, jag får rysningar i hela kroppen, sen måste jag skynda mig in i tåget.
Zayns perspektiv:
När tåget gick kände jag mig så tom, jag visste att hon nu var borta, men hon skulle ju komma tillbaka imorgon, så vad gnäller jag för? Jag var lite orolig för hur det skulle bli när vi skulle lämna Sverige, om det bara gjorde ont när hon åkte hem till sig över en natt liksom, jag suckar högt för mig själv, både lyckligt och olyckligt, lyckligt för att jag har träffat världens finaste tjej äntligen, olyckligt för att jag kommer sakna henne något enormt. Jag sparkar lite lätt på någon cola burk på backen, sen känner jag hur en stor drös papparazzis kommer från sidan och fotar.
-Vem var det Zayn?
-Är det din flickvän?
-Vad heter hon?
Jag spottar lite lätt i marken, så många frågor på en gång, jag orkar inte, jag bestämmer mig för att ignorera och skyndar mig tillbaka till hotellet.
-Är det din flickvän? Meningen upprepades i mitt huvud, jag hade varit så glad om jag hade kunnat kalla henne för det, men det kan jag ju inte, hennes kramar var speciella, hon var speciell, och när jag strök henne på kinden ville jag mest av allt bara kyssa henne, men det kan man väll inte? Hon kanske inte ens vill det, och det kanske hade varit lite skumt.. Tankarna i min hjärna virrade runt som en virvelvind.
Louis perspektiv:
Jag låg vaken i sängen och kollade på Linnea, vi hade våra Promise ringar på oss, vi sov med dem, jag kunde inte låta bli att le. Gårdagen hade varit väldigt lyckad, jag hoppas verkligen hon förstår hur mycket jag faktiskt älskar henne. Jag stryker henne lite lätt i håret, hon gör något gulligt form av grisljud och sen är hennes ögon uppe, jag kollar rätt in i det blåaste, finaste ögonen som finns på denna jord.
-Godmorgon sunshine, förlåt om jag väckte dig, säger jag med en blink, hon flinar lite.
-Godmorgon du, inget att säga förlåt för, vet att många tjejer gärna skulle vilja bli väckt av dig på morgonen, så jag klagar inte, svarar hon, som vanligt kan jag inte låta bli att le.
-Du vet att jag gärna skulle vilja ligga här på hotellrummet och inte göra någonting med dig hela dagen, men jag har väldigt mycket att göra idag, så vi måste nog gå upp, säger jag och drar bort täcket från Linnea.
-Heeey, vad gör du? Frågar hon kaxigt och naffar tillbaka det, då sätter jag mig över henne och börjar kittla henne på hennes ömmaste ställe - MAGEN, och hon börjar asgarva.
-Ge dig! Snälla! Skrattar hon och viftar med fötterna.
-Bara om du går upp, svarar jag kaxigt.
-Ja, jag ska, svarar hon, men jag fortsätter kittla henne ändå.
-Men jag ska gå upp ju, sluta! Säger hon igen mellan skratten.
-Bara om du ger mig en morgonpuss, svarar jag och gör en gest med läpparna.
-Sure, säger hon, jag slutar kittla henne och hon kysser mig på...kinden, WTF?
-Heeey, detdär var inte snällt! Gnäller jag, hon suckar och försöker se lite irriterad ut, vilket hon inte lyckas så bra med, eftersom hon börjar asgarva, garvet smittar av sig på mig så det slutar med att båda ligger och asgarvar i sängen och ingen av oss kan sluta, tillslut kommer Harry in.
Harrys perspektiv:
Jag öppnar dörren och möts av två asgarvande tjejer, för ja..Louis är ju min flickvän, som Linnea snott från mig.
-Hey lovebirds, jag vill inte störa men Lou, vet du vad klockan är? Paul kommer döda oss och vi inte kommer i tid, och vi vill gärna hinna äta frukost, right? Säger jag lite bestämt, med WB Liam röst. Dem kollar på varandra och börjar garva igen, jag suckar lite tyst.
-Vi kommer, väldigt snart, säger Lou tillslut, jag stänger dörren och börjar gå ner till hotellfrukosten med alla andra. Självklart var inte Niall snål med maten, jag var ganska hungrig också, fast aldrig att jag skulle orka äta så mycket som Niall, vi slår oss ner vid borden bortom fönstrena, vi sitter tysta och äter och efter en liten stund kommer Louis och Linnea, dem skyndar sig att ta sin frukost och slår sig sedan ner bredvid oss, tystnaden som varit försvinner och vi börjar prata på om allt möjligt, eller ja, snarare alla utom Zayn, han sitter istället med världens största leende på läpparna och smsar, justja, han hade ju varit ute med Josephine igår!
-Så Zayn, hur var det igår? Frågar jag lite retsamt och knuffar till han lite på axeln.
-Öh va? Frågar Zayn som är lite borta.
-Messaru med Josephine? Avbryter Linnea, han nickar glatt.
-Så hur var det igår, hände det nåt? Frågar jag igen. Linnea ser också väldigt nyfiken ut.
-Öh, det var bra, vi satt och snackade oså, lärde känna varandra, svarar Zayn lite osäkert.
-Vad snackade ni om då? Frågar jag igen med en liten suck.
Louis och Linnea, Niall och Lindsey, Danielle och Liam och nu också Zayn och Josephine, fick mig att tänka på Georgia så mycket, jag saknade henne, och ville ha henne tillbaka, men hon gillar inte ens mig på det sättet, det är Liam hon gillar, usch jag måste sluta tänk så, dina kompisars förhållanden har fan inget med mig och Georgia att göra, var glad för deras skull istället!
-Allt möjligt, svarar Zayn. Jaha, det var ju en bra förklaring, tänker jag.
-Som? Frågar jag nyfiket, Zayn himlar med ögonen.
-Rosa, svarar han och kollar på Linnea, dem båda börjar asgarva och ingen fattar varför, alla kollar frågande emot dem.
-Vad är det som är så kul? Frågar Niall samtidigt som han tuggar sin 4e macka. Dem bara fortsätter att garva.
-Så du vet om det, grattis Zayn, det har hon bara berättat för mig och dig, svarar Linnea lite busigt.
-Eey, vadå, vad är det för nåt? Var det inte vi som sa att vi inte skulle ha några hemligheter för varandra? Säger Louis till Linnea.
-Well, men jag får inte säga något, det har faktiskt med min kompis att göra, isåfall kan ju du berätta en hemlighet om Harry, för jag antal att ni har ett X-antal stycken, svarar hon, alla blickar vänds mot mig.
-Ja, det kan jag väll, Harru brukar...börjar Louis. Jag visste precis vad det var han skulle säga.
-Håll käften Louis, jag lovar jag dödar dig annars, säger jag.
-Men det är ju bara gulligt Curlyhead, svarar Louis.
-Håll bara käften nu för en gångs skull, säger jag och alla börjar garva.
-Ta't lugnt, jag ska inte säga något, säger Louis med en blink, jag andas ut, det hade varit riktigt pinsamt.
EFter en stund måste vi gå, idag hade vi ju väldigt mycket att göra, vi skulle ju sjunga i Globen ikväll, och innan det skulle vi på några intervjuer och ha ett fanmeeting. Linnea tog tåget hem till sig och vi börjar våran arbetsdag.
Linneas perspektiv:
Jag hade faktiskt bestämt mig för att vara social med familjen idag, men eftersom mamma bara höll på i tvättstugan och strök massa kläder så var hon väldigt osocial, jag frågade om hon ville ha hjälp med strumpsorteringen eftersom vi ALLTID bara har en sort av varje strumpa konstigt nog, men som vanligt ville hon sköta sina tvättstugssysslor ifred så jag gav upp den planen. Ian var ute med några av sina kompisar och Mathilda var hon sin bästa kompis här i Sverige = mormor, sorgligt men sant, antagligen satt hon med mormor och stickade lite sockor i det fina vädret. Så det slutade med att jag ringde Josephine ändå.
-Men du, det var ett bra tag sen jag var hos Rosa nu, och jag saknar faktiskt henne, så kan vi inte åka dit? Frågar Josephine när vi träffats och kramat varandra. Jag hade inget emot det förslaget, jag älskade att vara ute på landet ibland och dessutom var det strålande solsken, vi hade ju varit i Stokcholm och Uppsala så mycket nu så att åka ut på landet var ju faktiskt en riktigt bra idé, vi skulle kunna hinna vara där ganska länge eftersom Globenkonserten vi skulle gå på inte var förrän vid 8 tiden. Som tur var behövde vi inte ta bussen eftersom Josephines snälla mamma ställde upp på att köra oss, när vi kommer fram dit bjöds det som vanligt på flera sortest olika bullar och kakor, stället för Niall, tänker jag för mig själv, vi bestämmer oss faktiskt för att sitta inne eftersom det är lite för varmt på uteplatsen, efter att vi har fikat så mycket att vi nästan mår illa och snackat med hennes mormor och morfar går vi och byter om, Josephine hade speciella bondkläder hon jämt tog på sig när hon var här som hon delade med sig av till mig, vi såg verkligen helt annorlunda ut en mot vad vi brukar, VÄRSTA LODARNA! Jag kan inte låta bli att skratta åt oss så jag blir självklart tvungen att fota oss, när jag har gjort det går jag in på bloggen från iphonen: ''Dagens outfit ala Linnea och Josephine, ASSNYGGT ellerhur? För er som känner att någon saknas, testa att pynta med lite halm i håret också, perfekt vardagsoutfit, yeeah Hiss/diss'' skriver jag, sen publicerar jag det, man måste ju få skoja lite ibland liksom. Josephines mormor och morfar skall åka iväg till kyrkan så vi blir själva på gården, vi går bort mot kohagen och när vi är framme möts vi av något vi INTE vill se, vi stannar upp, jag blir helt stel i kroppen, HELVETE!
haha lite random inlägg jag vet (a''
that what makes you beutiful kapitel 47
-Ni har ett performance imorgon va? Frågar Linnea, jag nickar som svar.
-Men jag har en överraskning till dig efteråt, svarar jag lite busigt.
-Va vadåå? frågar hon nyfiket, jag skrattar lite.
-Berättar jag det så är det ju ingen överraskning längre, du får se imorgon!
Killarna var väldigt upptagna idag och hade inte bara ett performance utan också intervjuer dem skulle gå på. Dem skulle bli intervjuad för Frida och vara med i något svensk program, det fick mig att tänka på när jag blev intervjuad, efter att jag hade vunnit detdär priset backstage på Ellen Degeneress show, hade jag kvar den tidningen?
-Hallå är du vaken? Frågar Josephine, jag skakar på huvudet lite, har jag lyckats sitta och dagdrömma igen? Jag nickar som svar och tar en klunk av min kaffe latte, vi satt inne på Epresso house i Stockholm och fikade.
-Så vad sa jag nyss då? Frågar Josephine lite irriterat.
-Förlåt, jag satt och dagdrömde, men nu lyssnar jag, svarar jag glatt.
-Jag ska träffa Zayn efter deras performance ikväll, han sa att jag skulle ha på mig någon fin klänning, men jag har ingen aning om vad jag ska ta, och vi är inte ens hemma vid min garderob häller, suckar Josephine.
Justja, hur kunde jag glömma det? Josephine och Zayn hade ju varit ute igår också, och jag visste ingenting om det, allt jag visste var att ZAyn och Louis hade messat lite och att det tydligen hade varit lyckat, mitt i hennes klädbekymmer kom jag på att jag hade problem med det också, Louis skulle ju överraska mig ikväll och jag har inget att ta på mig!
-Jag måste också fixa något, vi får gå och köpa något snyggt helt enkelt, men hur var det igår förresten? Svarar jag. samtidigt som jag leker lite med min latte. Hon kollar ner lite blygt innan hon möter min blick.
-Det var helt..jag vet inte vad jag ska säga, Zayn är verkligen speciell, inte alls som andra killar, och det kanske är fel av mig att gå ut med honom igen eftersom jag gillar honom så mycket, eftersom vi snart måste åka ifrån varandra, men som du sa till mig, så måste man våga ta chanser, vi kommer ju träffas igen, svarar hon lite genant. Jag var väldigt glad för Josses skull, hon hade alltid haft det svårt för att träffa killar, och hon och Zayn skulle vara perfekta tillsammans, även fast det kanske tar ett litet tag tills dem kommit så långt.
Jag suckade lite dock om detdär att ''de snart måste lämna varandra'' för så var det ju självfallet för mig också, men tanken på att jag kanske ska bli signerad av en modellargentur i London gjorde allt så mycket enklare, dessutom skulle jag få träffa dem snart igen, efter Sverigetrippen skulle dem vidare till Tyskland i några dagar men sen skulle dem också komma till London och jag är ju fortfarande i London då, så jag skulle få se dem snart igen, fast än är inte Sverigeveckan slut.
Vi sitter säkert inne på espresso house och snackar om..ja tjejsaker, som skor, kläder och heta pojkband i säkert en timme innan vi rusar iväg för att shoppa. Jag har ju ingen aning om vad jag ska ha på mig? Louis hade ju inte sagt något, när vi står inne på Lindex fipplar jag upp mobilen ifrån fickan och skriver ett meddelande till Louis ''Hey har lite problem här, vet inte vad jag ska ha på mig ikväll, vad är det för överraskning?<3''
Efter att jag har skickat iväg smset står jag bara och ler åt hans namn på displayen i säkert flera minuter, så jag märkrer inte ens att någon står bakom mig och glor. Jag vänder mig om hastigt , där står en tjej i kanske 14 års åldern, med rött hår och slitna jeans, och självklart en 1D tröja, hon ler stort mot mig.
-Åh, du är Linnea, Louis flickvän, va? Jag älskar Lounnea, kan jag snälla få ta en bild med dig? Frågar hon.
Ärligt talat var jag inte på snackhumör just nu, jag ville gärna kunna sms med min pojkvän utan att folk skulle behöva stå och glo på om vad man skriver, men snäll som jag är ställer jag upp ändå. När hon har gått skyndar jag mig fram till Josephine som står och väljer bland klänningarna, hon håller upp en fin, kort lila sommarklänning, med en liten urringning.
-Oh my god, jag måste verkligen testa denhär, visst är den fin? Säger hon stressat, jag nickar instämmande,
man hade lika gärna kunnat rista in ''Josephine style'' på klänningen. Jag känner att det vibrerar till i fickan och klickar genast in mig på meddelanden. ''Ta på dig något fint, eller asså du är fin i ALLT men ja du fattar <3 Ses snart'' Jag log stort för mig själv. Tillslut köpte jag en beige liten sommartopp klänning, som satt perfekt.
Jag tar bild på klänningen och lägger upp på bloggen, jag hade nu fått rejält många läsare och dem flesta älskade outfit och kläd inlägg, så självklart skulle jag visa upp mitt nya fynd. Det kändes lite konstigt egentligen, att lilla jag hade fått en sådan stor blogg och att lilla jag plötsligt blivit så intresserad av mode, min blogg bestod iallafall av mycket mode, men egentligen så..är ju inte jag som någon annan av de andra modetejejerna liksom, jag är ju bara jag, jag är ingen Kenza direkt. Efter att vi har gått runt och glott i lite olika affärer utan att ha hittat något är det dags för att fixa oss inför killarna. Jag och Josephine som involverat killarnas hotellrum står ganska lång tid framför spegeln och fixar oss, jag sotar mina ögon lite grann och tar på lite puder och mascara, sen var jag färdig, jag brukade inte trivas i klänningar, men denhär lilla klänningen om man nu kunde kalla den för det passade faktiskt riktigt bra på mig, jag såg faktiskt riktigt snygg ut om jag får säga det själv. Killarna visste att vi var här men vi ville ändå busa med dem lite, så vi bestämmer oss för att gömma oss bakom den enorma soffan och skrämmer skiten ur dem när dem kommer in, vilket vi lyckades ganska bra med, Niall blir så rädd att han flyger upp i luften. Det ser så roligt ut att jag måste lägga mig ner och vrida på mig av garv, men sen kan jag inte garva mer eftersom jag ska ut med Louis. Zayn tar tag i Josephines hand och Louis i min, sen går vi ut på gatan och försöker gömma oss undan från alla paparazzis med våra solglasögon, vilket vi lyckas riktigt bra med för en gångs skull, Louis leder mig till en limousin som vi sedan hoppar in i. Jag blir helt mållös när vi sitter där, att åka limousin är verkligen häftigt, speciellt om man sitter bredvid världens bästa pojkvän, vi sitter länge och snackar om allt möjligt.
-Vart ska vi egentligen? Säger jag tillslut, efter att vi har åkt i ungefär 40 minuter.
-Du får se, vi är snart framme, säger Louis och kysser mig.
Jag vet inte vad det är med honom, dendär killen egentligen, han dendär Louis, ja, min pojkvän, han fick mig alltid att må så bra och hans kyssar, ja, det går inte att beskriva, men jag säger bara en sak NOM NOM NOM! Det spelar ingen roll om jag är arg, ledsen, förkyld, friskt, glad, sjuk, whatever, varje gång våra läppar möttes, känns jag så...lugn, allt blir så perfekt, det är med Louis jag vill vara, föralltid. När vi är framme hoppar han ut och öppnar limousindörren och tar tag i min hand, som en riktig gentleman.
-Du hade inte behövt, svarar jag lite blygt.
-Allt för dig, svarar han med en blink.
Han leder mig in till något mörkt ställe, jag kan inte se något, men jag känner doften av mat.
-Mr Tomlinson? Säger någon servitör. Louis svarar och vi får hänga av oss våra jackor, vi får gå in i ett rum och när jag ser det blir jag aldeles mållös, vi var inne på en restaurang, helt själva, som jag antar att Louis hade hyrt, och det var liksom...liksom...liksom, helt sjukt fint, bordet var dukat med vita dukar, i glasen satt röda hjärtformade servetter och på bordet låg också massa röda hjärtan, det kändes som att allt var som direkttaget ur en romantikfilm, det var så otroligt fint, och vacker musik spelades i bakgrunden. Jag slänger mig i Louis armar, hade han gjort allt dethär för mig?
-Tycker du om det? Frågar han lite nyfiket.
-Nä, det märker du inte va? Jag älskar det, du hade inte behövt... han sätter pekfringret för mina läppar och kysser mig igen, detdär lugnet uppstår igen, dendär känslan, som jag inte kan beskriva, dendär NOM NOM NOM och den där lugna, speciella känslan, som bara Louis fick mig att känna, jag är verkligen helt dökär i denhär killen. Han drar ut stolen för mig, jag himlar lite med ögonen, det är självklart gulligt, men han behöver inte...
Servitören kommer ut med menyer, jag bestämmer mig tillslut för att ta en ryggbiff med bakad potatis till, Louis beställer samma, sen beställer vi in ett flaska vin. Jo, jag vet att jag är för ung, men kom igen!
Vi sitter länge och snackar om allt möjligt, om hur mycket vi älskar varandra. Jag var fortfarande väldigt förvånad över allt dethär, visst, Louis har alltid varit väldigt söt och lite romantiskt, men såhär romantisk? Det var mer en jag visste. Nu satt han inte och skojade som han ofta brukar, han behövde liksom inte det, att han är rolig är redan bekräftat, han är inte bara den roliga skojar typen, utan man kan faktiskt sitta och snacka seriöst också, vilket vi gjorde just nu, ingen kände något behov av något skämt, vi hade varandra, jag log stort.
-Vad tänker du på babe? Frågar Louis gulligt, jag suckar lite lyckligt.
-Just nu satt jag faktiskt och tänkte på att jag är så lyckligt lottad, en gång var jag bara ett vanligt fan, inte den galnaste sorten men jag var ett fan iallafall, min syster snackade om er killar hela tiden, jag bara drömde om att en gång få träffa er, speciellt dig, jag minns såväl på Ellen Show när jag såg er för första gången, det gick inte att slita blicken ifrån dig, och jag är riktigt glad att min syster svimmade, så vi fick lära känna varandra, hade hon inte gjort det, hade jag fortfarande bara varit en av alla dem som drömmer om att få vara din, svarar jag med ett stort leende, Louis ler tillbaka sådär gulligt som bara han kan också.
-Jag drömde om att få träffa dig också, svarar Louis.
Jag skrattar till lite, han visste ju inte ens vem jag var.
-Vad söt du är, men du visste inte ens vem jag var, svarar jag.
-Nej, men jag drömde om att få träffa den rätta, och det gjorde jag, svarar han. Jag blir så rörd att jag inte kan undgå att låta några glädjetårar sakta glida ner ifrån min kind. Folk säger hela tiden ''Jag måste vara den lyckligste i hela världen'' men när jag säger det, eller tänker det, så bara vet jag att det är sant.
Dendär ryggbiffen var helt plötsligt inte så intressant längre, jag var mer sugen på Louis läppar, jag böjer mig över bordet och kysser honom. Vi fortsätter att äta och tillslut kommer desserten.
-Jag ska bara gå på toa, säger Louis efter en liten stund och går iväg. Helt plötsligt släcks lamporna i taket, jag blir lite fundersam. En lampa tänds lite längre fram i restaurangen, musik börjar spelas och Louis börjar sjunga. Lyssna medan nedanståenda läses.
Killarna var väldigt upptagna idag och hade inte bara ett performance utan också intervjuer dem skulle gå på. Dem skulle bli intervjuad för Frida och vara med i något svensk program, det fick mig att tänka på när jag blev intervjuad, efter att jag hade vunnit detdär priset backstage på Ellen Degeneress show, hade jag kvar den tidningen?
-Hallå är du vaken? Frågar Josephine, jag skakar på huvudet lite, har jag lyckats sitta och dagdrömma igen? Jag nickar som svar och tar en klunk av min kaffe latte, vi satt inne på Epresso house i Stockholm och fikade.
-Så vad sa jag nyss då? Frågar Josephine lite irriterat.
-Förlåt, jag satt och dagdrömde, men nu lyssnar jag, svarar jag glatt.
-Jag ska träffa Zayn efter deras performance ikväll, han sa att jag skulle ha på mig någon fin klänning, men jag har ingen aning om vad jag ska ta, och vi är inte ens hemma vid min garderob häller, suckar Josephine.
Justja, hur kunde jag glömma det? Josephine och Zayn hade ju varit ute igår också, och jag visste ingenting om det, allt jag visste var att ZAyn och Louis hade messat lite och att det tydligen hade varit lyckat, mitt i hennes klädbekymmer kom jag på att jag hade problem med det också, Louis skulle ju överraska mig ikväll och jag har inget att ta på mig!
-Jag måste också fixa något, vi får gå och köpa något snyggt helt enkelt, men hur var det igår förresten? Svarar jag. samtidigt som jag leker lite med min latte. Hon kollar ner lite blygt innan hon möter min blick.
-Det var helt..jag vet inte vad jag ska säga, Zayn är verkligen speciell, inte alls som andra killar, och det kanske är fel av mig att gå ut med honom igen eftersom jag gillar honom så mycket, eftersom vi snart måste åka ifrån varandra, men som du sa till mig, så måste man våga ta chanser, vi kommer ju träffas igen, svarar hon lite genant. Jag var väldigt glad för Josses skull, hon hade alltid haft det svårt för att träffa killar, och hon och Zayn skulle vara perfekta tillsammans, även fast det kanske tar ett litet tag tills dem kommit så långt.
Jag suckade lite dock om detdär att ''de snart måste lämna varandra'' för så var det ju självfallet för mig också, men tanken på att jag kanske ska bli signerad av en modellargentur i London gjorde allt så mycket enklare, dessutom skulle jag få träffa dem snart igen, efter Sverigetrippen skulle dem vidare till Tyskland i några dagar men sen skulle dem också komma till London och jag är ju fortfarande i London då, så jag skulle få se dem snart igen, fast än är inte Sverigeveckan slut.
Vi sitter säkert inne på espresso house och snackar om..ja tjejsaker, som skor, kläder och heta pojkband i säkert en timme innan vi rusar iväg för att shoppa. Jag har ju ingen aning om vad jag ska ha på mig? Louis hade ju inte sagt något, när vi står inne på Lindex fipplar jag upp mobilen ifrån fickan och skriver ett meddelande till Louis ''Hey har lite problem här, vet inte vad jag ska ha på mig ikväll, vad är det för överraskning?<3''
Efter att jag har skickat iväg smset står jag bara och ler åt hans namn på displayen i säkert flera minuter, så jag märkrer inte ens att någon står bakom mig och glor. Jag vänder mig om hastigt , där står en tjej i kanske 14 års åldern, med rött hår och slitna jeans, och självklart en 1D tröja, hon ler stort mot mig.
-Åh, du är Linnea, Louis flickvän, va? Jag älskar Lounnea, kan jag snälla få ta en bild med dig? Frågar hon.
Ärligt talat var jag inte på snackhumör just nu, jag ville gärna kunna sms med min pojkvän utan att folk skulle behöva stå och glo på om vad man skriver, men snäll som jag är ställer jag upp ändå. När hon har gått skyndar jag mig fram till Josephine som står och väljer bland klänningarna, hon håller upp en fin, kort lila sommarklänning, med en liten urringning.
-Oh my god, jag måste verkligen testa denhär, visst är den fin? Säger hon stressat, jag nickar instämmande,
man hade lika gärna kunnat rista in ''Josephine style'' på klänningen. Jag känner att det vibrerar till i fickan och klickar genast in mig på meddelanden. ''Ta på dig något fint, eller asså du är fin i ALLT men ja du fattar <3 Ses snart'' Jag log stort för mig själv. Tillslut köpte jag en beige liten sommartopp klänning, som satt perfekt.
Jag tar bild på klänningen och lägger upp på bloggen, jag hade nu fått rejält många läsare och dem flesta älskade outfit och kläd inlägg, så självklart skulle jag visa upp mitt nya fynd. Det kändes lite konstigt egentligen, att lilla jag hade fått en sådan stor blogg och att lilla jag plötsligt blivit så intresserad av mode, min blogg bestod iallafall av mycket mode, men egentligen så..är ju inte jag som någon annan av de andra modetejejerna liksom, jag är ju bara jag, jag är ingen Kenza direkt. Efter att vi har gått runt och glott i lite olika affärer utan att ha hittat något är det dags för att fixa oss inför killarna. Jag och Josephine som involverat killarnas hotellrum står ganska lång tid framför spegeln och fixar oss, jag sotar mina ögon lite grann och tar på lite puder och mascara, sen var jag färdig, jag brukade inte trivas i klänningar, men denhär lilla klänningen om man nu kunde kalla den för det passade faktiskt riktigt bra på mig, jag såg faktiskt riktigt snygg ut om jag får säga det själv. Killarna visste att vi var här men vi ville ändå busa med dem lite, så vi bestämmer oss för att gömma oss bakom den enorma soffan och skrämmer skiten ur dem när dem kommer in, vilket vi lyckades ganska bra med, Niall blir så rädd att han flyger upp i luften. Det ser så roligt ut att jag måste lägga mig ner och vrida på mig av garv, men sen kan jag inte garva mer eftersom jag ska ut med Louis. Zayn tar tag i Josephines hand och Louis i min, sen går vi ut på gatan och försöker gömma oss undan från alla paparazzis med våra solglasögon, vilket vi lyckas riktigt bra med för en gångs skull, Louis leder mig till en limousin som vi sedan hoppar in i. Jag blir helt mållös när vi sitter där, att åka limousin är verkligen häftigt, speciellt om man sitter bredvid världens bästa pojkvän, vi sitter länge och snackar om allt möjligt.
-Vart ska vi egentligen? Säger jag tillslut, efter att vi har åkt i ungefär 40 minuter.
-Du får se, vi är snart framme, säger Louis och kysser mig.
Jag vet inte vad det är med honom, dendär killen egentligen, han dendär Louis, ja, min pojkvän, han fick mig alltid att må så bra och hans kyssar, ja, det går inte att beskriva, men jag säger bara en sak NOM NOM NOM! Det spelar ingen roll om jag är arg, ledsen, förkyld, friskt, glad, sjuk, whatever, varje gång våra läppar möttes, känns jag så...lugn, allt blir så perfekt, det är med Louis jag vill vara, föralltid. När vi är framme hoppar han ut och öppnar limousindörren och tar tag i min hand, som en riktig gentleman.
-Du hade inte behövt, svarar jag lite blygt.
-Allt för dig, svarar han med en blink.
Han leder mig in till något mörkt ställe, jag kan inte se något, men jag känner doften av mat.
-Mr Tomlinson? Säger någon servitör. Louis svarar och vi får hänga av oss våra jackor, vi får gå in i ett rum och när jag ser det blir jag aldeles mållös, vi var inne på en restaurang, helt själva, som jag antar att Louis hade hyrt, och det var liksom...liksom...liksom, helt sjukt fint, bordet var dukat med vita dukar, i glasen satt röda hjärtformade servetter och på bordet låg också massa röda hjärtan, det kändes som att allt var som direkttaget ur en romantikfilm, det var så otroligt fint, och vacker musik spelades i bakgrunden. Jag slänger mig i Louis armar, hade han gjort allt dethär för mig?
-Tycker du om det? Frågar han lite nyfiket.
-Nä, det märker du inte va? Jag älskar det, du hade inte behövt... han sätter pekfringret för mina läppar och kysser mig igen, detdär lugnet uppstår igen, dendär känslan, som jag inte kan beskriva, dendär NOM NOM NOM och den där lugna, speciella känslan, som bara Louis fick mig att känna, jag är verkligen helt dökär i denhär killen. Han drar ut stolen för mig, jag himlar lite med ögonen, det är självklart gulligt, men han behöver inte...
Servitören kommer ut med menyer, jag bestämmer mig tillslut för att ta en ryggbiff med bakad potatis till, Louis beställer samma, sen beställer vi in ett flaska vin. Jo, jag vet att jag är för ung, men kom igen!
Vi sitter länge och snackar om allt möjligt, om hur mycket vi älskar varandra. Jag var fortfarande väldigt förvånad över allt dethär, visst, Louis har alltid varit väldigt söt och lite romantiskt, men såhär romantisk? Det var mer en jag visste. Nu satt han inte och skojade som han ofta brukar, han behövde liksom inte det, att han är rolig är redan bekräftat, han är inte bara den roliga skojar typen, utan man kan faktiskt sitta och snacka seriöst också, vilket vi gjorde just nu, ingen kände något behov av något skämt, vi hade varandra, jag log stort.
-Vad tänker du på babe? Frågar Louis gulligt, jag suckar lite lyckligt.
-Just nu satt jag faktiskt och tänkte på att jag är så lyckligt lottad, en gång var jag bara ett vanligt fan, inte den galnaste sorten men jag var ett fan iallafall, min syster snackade om er killar hela tiden, jag bara drömde om att en gång få träffa er, speciellt dig, jag minns såväl på Ellen Show när jag såg er för första gången, det gick inte att slita blicken ifrån dig, och jag är riktigt glad att min syster svimmade, så vi fick lära känna varandra, hade hon inte gjort det, hade jag fortfarande bara varit en av alla dem som drömmer om att få vara din, svarar jag med ett stort leende, Louis ler tillbaka sådär gulligt som bara han kan också.
-Jag drömde om att få träffa dig också, svarar Louis.
Jag skrattar till lite, han visste ju inte ens vem jag var.
-Vad söt du är, men du visste inte ens vem jag var, svarar jag.
-Nej, men jag drömde om att få träffa den rätta, och det gjorde jag, svarar han. Jag blir så rörd att jag inte kan undgå att låta några glädjetårar sakta glida ner ifrån min kind. Folk säger hela tiden ''Jag måste vara den lyckligste i hela världen'' men när jag säger det, eller tänker det, så bara vet jag att det är sant.
Dendär ryggbiffen var helt plötsligt inte så intressant längre, jag var mer sugen på Louis läppar, jag böjer mig över bordet och kysser honom. Vi fortsätter att äta och tillslut kommer desserten.
-Jag ska bara gå på toa, säger Louis efter en liten stund och går iväg. Helt plötsligt släcks lamporna i taket, jag blir lite fundersam. En lampa tänds lite längre fram i restaurangen, musik börjar spelas och Louis börjar sjunga. Lyssna medan nedanståenda läses.
''It's you, and me , moving at the speed of light into eternity,
tonight is the night, to join me in the middle of ectasy ''
''Feel the melody and the rhythm of the music around you, around you,
I'ma take u there, I'ma take u there so don't be scared, I'm right here, ready?''
''We can go anywhere, go anywhere, but first it's your chance, take my hand, come with me''
Jag finner inga ord för hur sjukt bra han sjunger, denhär låten passade verkligen honom och det märkes
att han verkligen sjöng direkt från hjärtat, när han sjunger ''take my hand'' kommer han fram och tar tag i min hand, det här var det finaste någon någonsin gjort för mig, vi börjar dansa lite lätt, samtidigt som han fortsätter sjunga refrängen på min favoritlåt någonsin.
''It's like a waited my whole life, for this one night, It's gon to be, me you and the dance floor, cause we only get one night double your pleasure, double your fun''
''Forever, forever''
När han sjungt färdigt låten kastar jag mig i hans armar, våra läppar möts i den mest perfekta kyssen någonsin och jag har aldrig varit lyckligare, Louis torkar bort glädjetårarna ifrån min kind.
-Du vet att jag älskar dig, därför har jag någon ting till dig, säger han och börjar rota efter något i fickan.
-Du behöver inte se så rädd ut, det är ingen förlovningsring, säger han. Jag pustar ut lite, vi var verkligen för unga för att gifta oss, just nu, speciellt lilla jag. Jag öppnar den lilla asken, där i ligger den finaste ring jag någonsin sett, med en diamantkula på, Promise står det på den med stora bokstäver i kurvsig stil, jag kollar frågande på Louis.
-Det är en promise ring, vi är ju för unge för att gifta oss, speciellt du, men dendär är, ungefär som en förlovningsring, man har den så länge tills man kan, ja du vet gifta sig, den lovar att vi en dag kommer kunna gifta oss, att jag en dag kommer gå ner på knä och fria till dig, så om det är vad du vill, så tar du på dig den, om du känner dig osäker, så behöver du inte ha den, svarar han.
Det var inte ett svårt val, jag visste redan att vi skulle gifta oss någon dag, någon gång när vi båda var redo, jag visste att vi skulle bli detdär paret som sitter i samma soffa om 70 år, som folk kommer kunna fråga hur vi har klarat att hålla ihop så länge, jag tar på den på mitt ringfinger.
-Den är så fin Louis, tack så mycket, och det är klart att jag lovar, svarar jag, vi kramar om varandra igen.
Jag kunde verkligen inte vara lyckligare just nu!
that what makes you beutiful kapitel 46
''Hallå'' svarar jag ganska andfått i telefonen.
''Hej, det är Jeff'' svarar Jeff lite överdrivet glatt, vad var det nu han skulle säga?
''Jag kan höra det'' svarar jag glatt, inte lika glatt som han dock.
''Jag har goda nyheter, du vet innan du åkte så sa jag ju att du skulle få reda på en grej när du kom tillbaka hit?'' säger han, jag gäspar lite och nickar även fast han inte kan se.
''Är du trött?'' säger han då mitt i allt.
''Vet du vad klockan är här eller? Nejmen jaa, berätta nu'' svarar jag lite otåligt.
''Oj förlåt, tänkte inte på det, men iallafall jag har fått tag på en argentur som är väldigt intresserad utav dig och jag vet att det är just denhär argenturen vi har letat efter, perfekt för dig, och det är inte en liten häller precis, du kan bli en supermodell, Linnea'' säger han, först uppfattar jag det inte riktigt, sen blir jag självklart jätteglad och ger ifrån mig ett litet tjut.
''Va, vad är det för argentur?'' Frågar jag nyfiket, han skrattar lite åt min reaktion.
''Select Model, det är i London och du kommer kunna få massvis med erbjudanden, du har redan några, jag har kontaktat massvis med olika personer och dem vill verkligen träffa dig, du skulle kunna få massvis med modelljobb där i London'' Mitt leende smyger fram på mina läppar, det måste vara för bra för att vara sant. London liksom, då skulle jag ju få träffa killarna, dem är ju där ifrån, jag ger Louis ett stort leende, fast han fattar självklart ingenting.
''Du jag vet inte vad jag ska säga, tack för allt så sjukt mycket, jag vill väldigt gärna träffa dem som vill träffa mig'' svarar jag glatt.
''Bra, för du åker till London nästa vecka istället för att åka tillbaka hit, jag har pratat med dina föräldrar, och dem har gått med på det, jag och Eleanor kommer också åka till London, så vi kommer ses där''
''Ehm, aha okej, då ses vi då'' svarar jag lite osäkert.
''Nu ska jag inte störa dig mer, vi hörs'' säger Jeff och sen lägger vi på.
-Vad var detdär om? Frågar Louis nyfiket.
-Det var om...ASSÅ fatta, jag kanske ska bli signerad av SELECT model, en modellargentur i London, fattar du vad det innebär? Det är i London! Skriker jag, vi blir lite hyper energifyllda så det slutar med att vi hoppar runt i rummet, eller snarare jag. Jag kunde inte riktigt fatta att detta var sant. Jag tar upp mobilen och knappar in ett meddelande till pappa: ''Tacktacktack för att du låter mig åka till London, älskar dig!'' skriver jag, sen lägger jag undan mobilen. Efter min lilla energihoppning lägger jag mig i sängen igen. Våra läppar möts och vi fortsätter där vi avslutade tidigare, efter att det har ''hänt lite grejer'' somnar jag mot Louis bröstkorg.
Louis perspektiv:
Vi satt nu i bilen påväg till Linnea, det skulle bli kul att se hennes riktiga hem, känns lite konstigt att inte ha gjort den en dock, alla gånger jag hade vart i Sverige hade jag bara varit i Stockholm, så det skulle bli kul att se lite annat också, även om Linnea bodde lite utanför stan. Det var ganska mycket bilkö så det tog en tid att åka, tillslut var vi äntligen framme, när vi kommer in hälsar jag på syskonen och hennes mamma, som jag visserligen redan hade träffat förut, hennes mormor skulle komma lite senare, jag, Linnea och hennes mamma sätter oss ner vid köksbordet och bara snackar en liten stund. Jag berättar om turnén, och Linnea berättar om modellerbjudandena, sen kommer vi in på lite annat, det slutar med att vi sitter och bläddrar i en gammal fotokatalog ifrån när Linnea var liten, jag kan inte låta bli att le, söt hon hon alltid varit, tänker jag för mig själv.
-Men mamma, inte en katalog till, du har redan skämt ut mig med alla andra fotona, gnäller Linnea, jag börjar skratta lite.
-Men du är jättesöt ju, som alltid, svarar jag, sen börjar jag bläddra i någon ny katalog. Innan hennes farmor kommer går vi upp till hennes rum en liten stund, jag skrattar till lite när jag ser affischen ovanför hennes säng. Hon blir lite röd om kinderna. Det första Linneas mormor gör när hon kommer är att nypa oss i kinden, sen sätter vi oss ner för att äta och snacka, Linneas familj och släkt är verkligen rolig. När vi har ätit lite efterrätt kommer jag på att Zayn och Josphine ju har varit ute på date idag, jag tar upp mobilen och klickar mig in på meddelanden och öppnar upp min och Zayns konversation ''tja dude, hur var dejten?xx'' det tar kanske 5 minuter innan jag får svar. ''Ehm, toppen ;)'' står det, jag ler lite för mig själv.
-Vem messar du med? Frågar Linnea nyfiket, jag vinklar telefonen så att hon ske se. Hon ser ganska nöjd ut.
-Josephine och Zayn alltså, dem skulle ju verkligen vara jättesöta tillsammans, svarar hon ganska lågt, jag nickar instämmande. Kvällen går ganska snabbt och det dröjer inte länge förrän vi ligger ihoptryckta i Linneas säng för att sova, imorgon ska vi tillbaka till Stockholm igen, eftersom jag hade grejer jag måste göra. Fast som vanligt ligger vi och snackar först.
-Ni har ett performance imorgon va? Frågar Linnea, jag nickar som svar.
-Men jag har en överraskning till dig efteråt, svarar jag lite busigt.
-Va vadåå? frågar hon nyfiket, jag skrattar lite.
-Berättar jag det så är det ju ingen överraskning längre, du får se imorgon!
dödödööööm, det fick bli ett till kapitel idag - men världens tråkigaste och kortaste typ - fortsättningen kommer imorgon, de här var värsta mellankapitlet jue x)
that what makes you beutiful kapitel 45
Zayns perspektiv:
Vi hade varit i Sverige i 3 dagar nu, och varje ledig stund jag fick var jag tillsammans med
Linnea, Josephine och killarna, det var verkliget något speciellt med Josephine, hennes personlighet
var verkligen speciell, hennes smile fick mig att le som en idiot och hennes ögon...TO DIE FOR! Hela hon
är perfekt, både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Det är just det som är problemet.
-Hallå, jorden anropar Zayn, säger Liam och knackar mig på ryggen, jag skakar lite på huvudet, hade jag fått
stirrblick igen?
-Vad är det? Frågar jag lite irriterat.
-Ja, genrepet börjar om 2 minuter, svarar Liam, jag suckar högt.
-Vad är det bro? Du har varit så konstig sista tiden, säger Liam med en suck.
-Kan man vara kär i en person man knappt känner? Frågar jag, jag ångrar direkt vad jag sagt, nu skulle han säkert ha värsta frågestunden med mig.
-Josephine? Säger han, jag skakar lite lätt på huvudet, hur visste han det?
-Hur visste du? Frågar jag lite förvånat.
-Jag har sett hur du tittar på henne, och som svar på din fråga då..asså eh, ja, det måste ju börja någonstans, hon verkar gilla dig också iallafall, det ser man på henne, svarar Liam pappaaktigt.
-Du vet att jag inte tror på såntdär, hur hon tittar på mig, ja antagligen tittar hon på mig för att jag är Zayn från One Direction, inte för att jag är jag, säger jag ledsamt.
-Dude, du får väll snacka med henne? Föreslår Liam, jag rycker på axlarna.
-Faktum är, att jag ville inte, det är jobbigt att gilla någon väldigt mycket som man inte kommer kunna träffa, om det nu skulle bli nåt, svarar jag lite sarkastisk.
-Du får väll våga ta lite chanser, jag kan inte hjälpa dig mer, du får ta dina egna beslut, säger Liam, sen drar han upp mig från soffan och vi går ut mot scenen för en repetition. Josephine och Linnea sitter och kollar på repetitionen, jag kan inte låta bli att tänka och kolla på henne.
Josephines perspektiv:
Zayn sjunger verkligen som en gud, inte bara på inspelningar, utan även i verkligheten, det fascinerade mig verkligen vilka höga toner han kunde ta, men det var inte bara det, att han var sjukt snygg och sjöng som en gud var liksom bara ett pluss i kanten, men det är något mer, något annat med honom, han är inte som andra killar, jag visste inte riktigt vad det var, men det var något som gjorde så att jag drog mig till honom, jag tycker verkligen om honom.
-Vad ledsen du ser ut, säger Linnea lite ledsamt, jag rycker på axlarna, hur ska jag kunna förklara för henne?
-Du vet att du kan snacka med mig, säger hon sen. Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar berätta.
-Asså, det är Zayn, han..eller asså jag vet inte, det är något med honom som...jag typ gillar honom, svarar jag lite virrigt, Linnea nickar instämmande.
-Man kan se på långt håll att han gillar dig också, svarar Linnea glatt.
-Men vi känner knappt varandra, suckar jag.
-Nejmen ni båda verkar vilja lära känna varandra, för som jag sa, man ser på Zayn att han gillar dig, svarar Linnea igen. Jag kan inte rå för det, men några tårar glider ner ifrån min kind.. Allt blev så konstigt, det skulle aldrig funka ändå, när jag väl äntligen föll för någon, så föll jag för helt fel person..
Linneas perspektiv:
-Men vad är det sis? Frågar jag och kramar om Josephine, hon torkar bort några tårar.
-Allt blev bara så konstigt, jag tycker verkligen om honom, och vill ta det steget längre, men det går ju inte, han åker hem snart, och vi kommer kanske aldrig mer ses igen, han kommer glömma mig och varför skulle han ta mig av alla tjejer han kan få? Hickar hon fram. Jag biter mig själv i läppen, jag kände igen dendär känslan så väl, den hade krupit i min kropp förut också, jag visste precis hur hon kände sig.
-Josephine, jag vet inte vad jag ska säga, know that feeling, men jag tror det handlar om att våga ta chanser, tänk ändå, jag och Louis tillexempel, vi bor ju långt ifrån varandra också, speciellt på sommaren när jag är i USA, han åker runt hela tiden, men vi fixar det ändå, i början var jag också orolig för att det inte skulle funka, så jag vet precis hur du känner dig, men du borde iallafall prata med honom, du kommer antagligen ångra dig annars, säger jag. Vad fick jag luft ifrån egentligen?
Efter repetitionen går jag och Josephine in backstage, jag går direkt fram till Louis och kramar honom, samtidigt som jag går märker jag att jag faktiskt går mycket bättre nu, jag kan gå mycket snabbare.
-Du var bäst babe, lika bäst som alltid, säger jag och kysser honom, han besvarar kyssen genom att börja på en nu.
-Inte nu igen, säger Harry med en suck och drar bort oss, då slår Louis till han på rumpan sen börjar dem jaga runt varandra, det ser så roligt ut att jag blir tvungen att lägga mig på golvet och asgarva, garvet smittar snabbt av sig på Josephine också, men så fort Zayn kommer in slutar hon garva.. Jag mimar ''gå och snacka med honom'' till henne och hon reser sig snabbt och springer emot honom.
Zayns perspektiv:
-Vi måste snacka! Säger både jag och Josephine samtidigt, sen börjar vi skratta lite åt det.. Undrar vad hon hade att säga?
-Vi går någon annanstans, säger jag, jag slänger en blick åt Liams håll och han ger mig ''tummen upp tecknet.''
När vi är en bit bort så blir det först tyst ett litet tag, vad skulle jag säga egentligen?
-Du, jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men jag gillar dig och vill verkligen lära känna dig bättre, säger jag tillslut, hon kollar förvånat på mig.
-Hur då gillar? Och ja, jag gillar dig också och vill också lära känna dig bättre men...
-Men vi åker snart tillbaka, suckar jag, jag tittar ner i golvet, vill inte möta hennes vackra ansikte.
-Ja, men du är speciell Zayn, jag kommer aldrig glömma dig, även fast vi knappt känner varandra oså så har det här varit dem bästa dagarna i mitt liv, säger hon, jag kan inte låta bli att le.
-Du är speciell, och jag vill inte åka tillbaka sen, jag vill fortsätta träffa dig, säger jag och sväljer hårt.
-Menar du typ, att du vill fortsätta träffa mig, och lära känna mig bättre, liksom .. mer en som vän? Frågar hon lite osäkert, jag rycker på axlarna.
-Ärligt talat vet jag inte riktigt nånting just nu, eftersom vi inte direkt känner varandra, men en sak vet jag och det är att jag vill träffa dig igen, inte bara hela denhär veckan utan efter också, det är nåt med dig, säger jag.
-Jag tycker lika, men asså jag skulle gärna träffa dig hela tiden om jag kunde, säger Josephine med ett sött leende.
-Om du vill, alltså bara om du vill, kan vi väll typ försöka fixa det? Eller glöm det förresten, jag är så upptagen med allt, och distans är så jobbigt, men nu vet du hur jag känner iallafall, svarar jag ganska tyst, hon kollar oroligt på mig.
-Jag vill gärna försöka, om du vill, säger hon, jag kollar förvånat på henne. Var hon verkligen allvarlig? Skulle hon verkligen orka med det. Jag nickar som svar. Vad ska jag göra nu? Tänker jag, krama henne kanske, aa så får det bli, jag ger henne en kram sen går vi tillbaka mot dem andra.
-Om du vill, så kan jag bjuda dig på middig imorgon, säger jag till henne med ett leende.
-Det behöver du in.. börjar hon.
-Men jag kanske vill, klockan 5, okej? Hon nickar som svar.
Är dethär rätt? Jag skulle typ, gå ut på date med henne imorgon, eller kan man kalla det för det? Ja vet inte, jag kanske inte borde, jag kanske borde låta henne vara, fast nä..det går inte..
Linneas perspektiv:
Efter konserten är alla väldigt trötta så vi skyndar oss tillbaka till hotellet, jag hade inte varit hemma en ända gång sen killarna kom vilket jag fick lite dåligt samvete för, så jag hade bestämt mig för att åka hem imorgon och umgås med mamma en liten stund, jag skulle träffa mormor också. Jag tar upp mobilen ur börjar skriva på ett sms. ''Hej mamma, förlåt för att jag inte har hunnit vara så mycket med dig men du vet ju varför, men ja, jag kan komma hem imorgon och träffa dig och mormor, vi ses då :) Kram'' Det dröjer inte lång tid förrän jag får svar. ''Om inte Louis är upptagen, kan du ju bjuda hem honom hit, kram :)'' stod det, jag log för mig själv, det kanske inte var en sån dum idé? Eller, farmor skulle säkert skämma ut mig tottalt, men äsch.
-Vem smsar du med? Frågar Louis som nu har kommit in i rummet, han kom direkt från duschen så han stod bara i handuk, han var så sjukt snygg och jag kunde inte slita ögonen ifrån honom. Jag skakar lätt på huvudet.
-Öh mamma, hon frågade om du ville komma hem till oss imorgon, min farmor kommer också, men du får gärna säga nej för farmor kommer ändå skämma ut mig tottalt, svarar jag. Han flinar lite.
-Sure, jag är ändå ledig imorgon, svarar han, jag skrivet ett sms till mamma om att jag kommer sen lägger jag mobilen ifrån mig. Jag underhåller mig med att kolla på Louis när han byter om, en väldigt nice underhållning kan jag lova.
-Och du brukar klaga på mig när jag stirrar, säger Louis och kollar busigt mot mig, jag blir lite röd om kinderna.
Han lägger sig ner bredvid mig i den enorma hotellsängen, vi ligger länge och bara tittar in i varandras ögon och lekar lite med varandras hår, han är så perfekt, det är helt obeskrivligt konstigt att en människa kan vara så perfekt som han är.
-Vad tänker du på äskling? Säger han samtidigt som han drar fingrarna igenom mitt hår, jag suckar lyckligt.
-På dig, att du är ett bevis på att det faktiskt finns perfekta människor, svarar jag.
-Om det är någon som är perfekt så är det du, svarar Louis gulligt. Jag ler som svar, jag kollar snabbt på klockan som nu hade hunnit bli ganska mycket, sen möts vi en kyss, vi kysser varandra mer och mer passionerat, sen rullar om så att jag ligger övar han, han kysser mig på halsen och precis när vi börjar dra lite i varandras kläder så ringer min mobil. Jag funderar på att strunta i att svara, men det slutar med att jag gör det ändå.
''Hallå'' svarar jag ganska andfått i telefonen.
''Hej, det är Jeff'' svarar Jeff lite överdrivet glatt, vad var det nu han skulle säga?
förlåtförlåtförlåt för att jag har varit så seg med dethär kapitlet, men har verkligen varit så sjukt omotiverad och har inte haft någon aning om vad jag ska skriva - men här kom ett iallafall.. :DD kommentera ? (a''
förlåtförlåtförlåt för att jag har varit så seg med dethär kapitlet, men har verkligen varit så sjukt omotiverad och har inte haft någon aning om vad jag ska skriva - men här kom ett iallafall.. :DD kommentera ? (a''
