-Ehm, jag vill inte störa men jag tror det är bäst om ni två får vara lite ensamma, du får stödja dig på Louis istället, säger hon och vi avslutar vårat kyssande. Jag får lite hjälp och tar handen över Louis så jag inte ska ramla, sen försöker jag gå frammåt lite igen. Jag var så glad att Louis äntligen var vid min sida igen.

-Du..börjar jag.

-Aah.. svarar Louis.

-Jag har hört allt, tack så mycket för allt du har gjort, du är helt fantastisk och förlåt för att det blev såhär, säger jag lite osäkert.

-Säg inte förlåt, du har inget att säga förlåt för och allt jag gör, gör jag för att älskar dig, du ska bara veta hur orolig jag har varit, säger Louis sammanbitet.

-Jag vet inte, jag sabbar ju bara för dig, förlåt för att jag har fått dig så orolig och ja allt, säger jag med gråten i halsen, känslig som jag är samtidigt som jag försöker traskar framåt och kollar Louis rätt in i ögonen, jag halkar till lite, men som tur är så ramlar jag inte.

-Koncentrera dig på att gå istället, så det inte händer något, men du sabbar inte, du är det bästa som har hänt i mitt liv, säger han bestämt. Jag kan inte låta bli att le, han är ju så underbar.

-Hur länge stannar du Louis? Frågar jag då. Han suckar lite.

-3 dagar bara, säger han ganska tyst, jag nickar lite lätt, det spelar ändå inte så stor roll, för jag är så sjukt glad att jag bara har honom här, just nu. Jag känner att jag börjar bli riktigt trött i benen.

-Du, vi måste nog vända nu, jag orkar inte gå så mycket mer, säger jag, sen vänder vi om och går tillbaka sakta men säkert mot rummet.

-Hur länge måste du stanna här? Frågar Louis när vi nästan är framme.

-Inte så jättelänge till förmodligen, men jag vet inte säkert, det jag vet är att jag kommer få börja gå på någon sånhär träningsgrej så att jag ska kunna gå normalt igen, precis som min farmor fick göra när hon hade haft något hjärtfel och gjort någon operation och legat i koma, det är typ några gånger i veckan, för dem säger att det kommer ta tid innan allt blir som vanligt igen, så snackar dem om att jag kommer behöva gå med rullator ett tag, säger jag, nu kan jag inte hindra tårarna längre. Självklart är jag glad att jag överlevde, men allt detdär, jag skulle behöva ha nu, är ju bara för gamla pensionärer, inte för tjejer i min ålder. Det som skrämmer mig mest är egentligen att Louis skulle lämna mig, han är ju Louis Tomlinson, en femtedel av One Direction och skulle kunna få vilken tjej som helst, för vem vill vara tillsammans med någon pensionärflicka?

-Var glad för det istället Linnea, att det finns grejer som hjälper dig, säger Louis lugnt och tröstande, sen går vi in i rummet och jag får hjälp ner i sängen igen, han sätter sig på min sängkant och tar tag i min hand. Det gör mig genast gladare, Louis lyckas alltid att få mig på bra humör.

-Louis...säger jag lite osäkert.

-Aah, vadå?

-Lova mig att inte lämna mig för dethär, säger jag ganska snabbt som att för att få det överstökat, han kollar förvånat på mig.

-Jag lovar, men hur kan du ens tro det? Säger han förvånat, jag suckar lite.

-Öhm typ för att du kan få vilken tjej du vill, varför skulle du ta mig, en pensionärsflicka liksom? Säger jag, han börjar skratta lite.

-Men alltså, jag har alltid älsat penisonärer, säger han då lite skojsamt, jag börjar skratta lite.

Nialls perspektiv: Efter att jag har gått in och snackat lite med Linnea och Louis i sjukhusrummet så skyndar jag mig därifrån. Det var så skönt att se att hon var vaken och mådde helt okej nu, men jag hatar detdär jävla stället så jag skyndar mig därifrån så snabbt som möjligt. När jag väl är ute så vet jag ju inte riktigt vart jag ska någonstans, jag ska ju träffa Lindsey men jag vet inte ens vart hon är någonstans, så jag tar upp mobilen och letar reda på henne bland mina kontakter.

''Hej sötis'' svarar hon med sin gulliga röst.

''Hej du, vart gör du då?'' Frågar jag lite busigt.

''Jag sitter faktiskt bara hemma och ruttnar'' säger hon lite bekymrat.

Perfekt tänker jag.

''Aha okej, läget då?''

''Jorå, de e väll bra, själv då?'' Frågar hon.

''Superbra, men om en stund kommer det vara ännu bättre'' svarar jag lite busigt.

''Vadårå?'' säger hon med en nyfiken röst.

''Vi hörs'' säger jag då, sen lägger jag på utan att säga hejdå.

Så fort jag har fått tag på taxi hoppar jag in och berättar glatt vart jag ska någonstans, sen tar det ungefär 40 minutar att åka. Jag tar tag i rosbuketten jag har köpt och går sedan och knackar på. Efter en liten stund öppnas dörren och då står hon där, min fina Lindsey, i gråa mjukisbyxor och i ett vitt linne, ändå lika vacker som alltid.

Hon kollar först förvånat på mig sen kramar vi om varandra och våra läppar möts, i den mest perfekta kyssen någonsin.

-Men vad gör du här? Frågar hon glatt.

-Jo alltså, jsg och Louis har tjatat väldigt mycket på att åka hit så...ja här är jag, svarar jag och sträcker rosbuketten till henne.

-Naaawh, vad gullig du är, kom in, säger hon glatt, jag tar av mig skona och går in i köket, där hon sätter i blommorna i en kruka med vatten. Jag går bakom henne och kramar om henne bakifrån, sen kysser jag henne i nacken om och om igen, jag känner att hon ryser också.

-Jag har saknat dig, säger jag.

-Jag har saknat dig också, får jag som svar. Hon vänder sig om så vi kysser varandras läppar igen, först väldigt mjukt, sen blir det mer och mer passionerat, jag kan inte få nog av henne, hon är så vacker, så underbar.

Efter en liten stund backar hon undan. Jag blir lite besviken, men försöker att inte visa det.

-Gjorde jag något fel? Frågar jag lite osäkert.

-Nej, men alltså, ska vi göra något? Frågar hon. Jag suckar lite tyst för mig själv, hade jag fortsatt med det vi gjorde.

-Visst, vadå? Frågar jag.

-Jag vet inte, typ se på film? Föreslår hon, jag nickar.

Jag tar på någon film och vi slår oss ner ner i soffan, det är lite spänt mellan oss först.

Filmen är ganska tråkig så vi börjar hålla på med varandra istället.

-Förresten, hur länge stannar ni då? Frågar hon samtidigt som hon kysser mig på halsen.

-3 dagar, sen så ska ju du till London också, svarar jag ganska ointresserat.

-Mm bra, men vart ska du sova då? Frågar hon.

-öhm, Louis kommer väll vara med Linnea hela tiden, så det kanske är lite onödigt att ta in på hotell, men asså om det går bra..börjar jag.

-Du kan sova här... säger hon. Jag lägger mig över henne i soffan och börjar treva men mina händer över hennes kropp, hon gör lika fast på mig, fast sen sätter hon sig upp och drar sig undan igen, jag försöker att inte visa min besvikenhet.

-Vad? Frågar jag lite ledsamt.

-Alltså, vi kanske går lite fort fram, kan vi inte typ bara snacka istället, vi har väll en hel del att snacka om, säger hon. Jag suckar tyst för mig själv, men visst kanske hon har rätt.

-Hur som helst så är vi riktigt glada för allt Louis, du är en riktigt bra kille, och Linnea är riktigt glad som har dig. Säger Linneas pappa, jag ler som svar, det brukar alltid funka när man inte riktigt vet vad man ska svara. Sen finns det ju flera anledningar till att le nu också, som att Linnea blir utskriven från sjukhuset idag.

-Äntligen ska jag bort från denhär jävla skiten, säger hon och ler mot mig, jag svarar ännu en gång med ett leende tillbaka. Vi tackar läkarna och går för sista gången ut från detdär jävla sjukhuset, som vi kallar det. Sakta men säkert lunkar Linnea på med sin rullator, jag och hennes föräldrar hjälper henne in i bilen i framsätet, sen sätter jag mig i baksätet och åker med hem. Jag vill verkligen hinna vara med henne så mycket som möjligt innan jag ska åka hem ikväll. Jag tar upp mobilen ur fickan och loggar in på twitter: ''She's on the way home from the hospital, thank you again for all the support'' skriver jag, sen går jag in på meddelanden. Jag har inte hört något från Niall, jag visste bara att han var hos Lindsey. ''Heeeeeeeej dude, vad gör ni då?'' skickar jag iväg, det dröjer bara några minuter innan jag får svar. ''Men hej Lou, det vill du nog inte veta, eller nä, jag skoja, vi gör typ inget..sj? :)'' jag knappar snabbt in ''Åker bil hem till Linnea, hon blev ju utskriven idag :D''. 

---

Heeey på er - FÖRLÅT för att ni har fått väntat, och tack för stöttande kommentarer :)

jättetråkigt kapitel oså jag vet, kom inte på vad jag skulle skriva på slutet och nu står det helt still i min hjärna, så det var lika bra att sluta, får se vad som händer i nästa kapitel då - tror de kommer imorgon, ciaaaaao !