-Jag tror ni måste gå nu, säger hon och kollar mot dörren - tiden var inne. Jag tar tag i Linneas hand en sista gång.

-Jag kommer tillbaka så fort jag kan, du måste vakna, du är det bästa som hänt i mitt liv, jag älskar dig säger jag, kysser henne lätt på pannan, går mot dörren och slänger en sista blick åt hennes håll, sen går jag ut och möts av Harry och resten, nu finns det ingen återvändo längre, jag bryter ihop tottalt..

Mathildas perspektiv: Det kändes så konstigt att alla killarna och deras familjer skulle åka hem nu, det skulle kännas så tomt, och ännu tommare utan Linnea. Jag var djupt orolig över hur det skulle gå för henne, vad som skulle hända när hon vaknar, om hon vaknar. Jag skulle sakna att ha alla killarna där, speciellt Louis, jag har aldrig sätt någon behandlat min syster som Louis, han älskar verkligen henne, det ser man på honom på långa vägar, nu var dem borta och jag var ensam kvar. Allt var så sjukt egentligen, det hade börjat med att jag var ett galet fan och Linnea och jag gick på Ellen Degeneress show, Linnea vann en tävling och skulle göra en intervju backstage, där hon såg Louis, jag blev så galen och Louis försökte lugna ner mig, det blev för mycket för mig så jag svimmade av, sen följde Louis med Linnea till sjukhuset och på så sätt lärde dem känna varandra, jag mindes ingenting från min lilla urfreakning, jag fick ju minnesförlust och jag hade ännu inte fått tillbaka minnet helt, vilket jag inte skulle få häller, innan var jag ett stort fan av One Direction, efter min olycka blev vi bara vanliga poolers, jag visste inte ens vilka dem var. Så bestämde sig Louis och Linnea för att träffas, utan att någon annan en 1D killarna visste om det, så gick dem och bowlade och blev kidnappade, rymde där ifrån, men Niall blev sjukten, alla blev hjältar efter att ha räddat hans liv och sen woups så möter Linnea på kidnapparna igen och blir skjuten i magen, varför skulle det hända min fina syster? Jag kunde inte hålla tårarna inne, för ungefär 3 veckor sedan var det jag som låg på sjukhuset efter ett litet stressanfall, sen var det Nialls tur och nu Linneas, livet är bra orättvist.

Louis perspektiv: Jag drog ner huvan så långt jag kunde och tog på mig ett par glasögon, att bli fångad på 1000 papparazzibilder var inget jag hade lust med just nu, allt kändes så fel, att åka hem brukar kännas rätt, men hem var inte hem längre, USA var mitt nya hem, eller hem hade varit hemma också om Linnea var med mig, hem hade kunnat vara i Japan eller i Cypern, vad som helst var hem när man var med Linnea. Respektlöst nog bombarderade papparazzierna på som tusan ändå, undrar om man kan se att jag gråter? Det hade varit så himla mycket artiklar i tidningarna om oss nu, massa dystra, jobbiga nyheter om mig, om Niall och om Linnea, Directionvärlden var väldigt mörk just nu, förresten så var vi inte One Direction utan Niall, då var vi bara Harry, Liam, Louis och Zayn, och jag var inte Louis Tomlinson utan Linnea, då var jag istället ingen, för hon var och är mitt allt. Vi tränger oss fram igenom flygplatsen och tillslut sitter vi på planet påväg hem. Egentligen skulle vi snart börja med våran Europaturné, men vi hade redan ställt in de närmaste, kommande showerna för att ta ledigt, pågrund av det hade vi förlorat tusentals följare på twitter och fått sjukt mycket hat, man kan ju undra hur folk tänker egentligen, har dem något hjärta över huvudtaget? Fast mitt i all denna gegga hade vi också fått sjukt mycket stöd ifrån alla riktiga directioners och jag hade fått väldigt mycket creed. Jag lutar mig tillbaka i flygplansstolen och känner hur ögonen börjar flaxa, jag hade inte kunnat sova riktigt på över två dygn, nu kunde jag inte låta bli att låta ögonen sjunka ihop och låta allt bli svart.

Det hade varit tre väldigt annorlunda, händelserika veckor i USA, det skulle bli riktigt skönt att få ta ledigt och åka hem efter allt dethär, det var ju inte såhär det var tänkt att det skulle bli. Jag tyckte väldigt synd om Louis dock, det kändes så konstigt att se honom sådär, men jag kunde ändå inte låta bli att le när jag tänkte på att jag skulle få träffa Gerogia igen, ändå var det något som skrämde mig, något som kändes fel, jag hade någon konstig känsla i magen, jag vet inte varför eller hur det kommer sig, men det var något som sa emot allting som hade med att åka hem att göra. Dock var det långt tid kvar tills vi skulle landa, vi hade en lång flygtur framför oss, jag bestämde mig för att ta upp iphonen och tweeta: ''On my way home right now, and thanks for all support again'' skriver jag och skickar iväg, sen dröjer det inte länge förrän jag somnar jag också.

Louis perspektiv: Jag känner att det ringer i jackfickan så jag tar upp mobilen och svarar, det står Mathilda på displayen så jag trycker ivrigt på den gröna svaraknappen.

''Hallå, det är Louis'' Svarar jag.

''Louis...'' börjar hon, jag hör att hon snyftar..Vad skulle hon nu säga?

''Har det hänt nåt?'' Frågar jag oroligt och känner svetten som börjar rinna på pannan. Jag hör att hon börjar gråta ännu mer.

''Mathilda, berätta!''

''Linnea, hon e, hon e..Hon stannar upp en liten stund, hon får inte säga det jag tror hon tänker säga, då är mitt liv över.

''MATHILDA!''

''Jag satt inne hos henne, så började dendär maskinen pipa, sen blev allt tyst, det kom massor av läkare in och hon, hon lämnade oss, för cirka 10 minuter sedan avled hon.''

Jag visste inte vad jag skulle säga, eller vad jag skulle göra, jag blev sittandes livrädd med telefonen i handen, det kunde inte vara så, hon kunde inte vara död, det måste vara något fel! Jag kunde inte ta in Mathildas ord, för det gick bara inte, tjejen som gav mig liv hade dött?

''Louiiiiiiis'' skriker Mathilda i luren.

''NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!'' jag slänger på luren, och kastar mobilen i golvet, alla andra som sovit vaknar upp och kollar frågande mot mig, allt känns som en stor, jävla mardröm.

Jag flyger upp, kallsvettig och gråtandes ur flygplansstolen och märker att dem fortfarande sover, men dem hade vaknat nyss ju? Den ända som var vaken var Zayn, han kollade frågande mot mig..

-Mår du bra Louis, vad hände? Frågar han nyfiket.

-Linnea, döööd..stammar jag fram.

-Nej isåfall hade hennes syster ringt och berättat det på en gång, säger Zayn lugnt.

-Men hon gjorde ju det? säger jag.

-Du, jag har varit vaken hela flygturen medan ni har sovit och jag kan konstatera att Mathilda inte har ringt, det var nog bara en mardröm, med tanke på att du bokstavligt talat flög upp ur flygplansstolen när du vaknade också, säger Zayn.

Jag andas ut och inser att det bara var en stor mardröm - tack gode gud för det!

Det hade varit väldigt kaous vi flygplatsen när vi hade åkt hem, och det hade varit väldigt långtråkigt att ta ledigt också, jag hade inte gjort någonting sen jag kommit hem, bara suttit och stirrat in i en vägg och oroat mig över Linnea. Hon hade fortfarande inte vaknat, och läkarna kunde inte berätta något nytt, och jag kände mig dum som inte var där med henne. Mitt inne i mitt väggtittande och tänkande knackar det på rumsdörren.

-Kom in, säger jag lite tyst, in kommer mamma med en bricka, hon sätter sig på min sängkant.

-Jag har gjort lite frukost till dig, jag vet att du mår dåligt och inte har någon matlust, men du måste faktiskt äta, säger hon moderligt. Jag tar en liten tugga av mackan och slurplar lite te.

-Louis, vad som en händer, så sätt inte skulden på dig själv, det är inte ditt fel, du är en bra kille, du har gjort så mycket fint för denna tjej, som jag vet att du älskar, jag är stolt över dig min son, jag lovar dig att det kommer ordna sig på ett eller annat sätt, säger hon. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville så gärna vara 8 år igen, då kärlek var en puss på munnen och mamma löste alla sina problem, att slippa ta ansvar och bara vara.

-Tack mamma, klämmer jag fram. Hon ruffsar mig i håret som hon gjorde när jag var liten och kramar om mig lite.

-Ät upp din frukost nu bara, och visst skulle du träffa killarna idag igen? Säger hon innan hon lämnar rummet.

Jag kollar på klockan, redan halv 1 och jag skulle träffa dem vid 4, det skulle bli skönt att få träffa alla igen och Niall hade jag inte sett på evigheter. Tills dess satt jag och läste på internet om olika komauppvaknaden, påföljder och om hjärnskador, det var riktigt hemskt..

Jag hade umgåtts med Georgia de två senaste dagarna och jag hade haft riktigt kul, vi kunde inte riktigt slita oss ifrån varandra, hon var en speciell tjej och jag fick allt starkare och starkare känslor för henne ju mer vi umgicks, från början var vi bara kompisar och jag vet inte vad vi skulle kalla oss själva för nu. Vi satt och åt lunch på en restaurang nära havet som jag hade bokat, för oss själva, vi åt ryggbiff med bakad potatis och kollade ut över havet, och snackade, hon var väldigt lätt att snacka med. Vi log mot varandra.

-Kolla den där stenen som är vid stranden där ser ut som ett ufo, säger hon efter en liten stunds tystnad, jag kunde inte låta bli att skratta, det hade varit så tyst och helt plötsligt börjar hon babbla på om ufon.

-Vadåå? Frågar hon förvånat.

-Tror du på ufon? Frågar jag i brist på något annat.

-Jag första gången jag såg dig, trodde jag du var ett, säger hon och ler.

-Då måste vi vara samma, för man brukar ju känna igen sina egna, ellerhur? Säger jag.

-Jo, så om du vill lämna världen och åka till mars eller något så hänkar jag på, säger hon.

-Det får du gärna göra, ska vi säga kl 4 ikväll? Frågar jag med ett blink med ena ögat.

-Låter fint det, säger hon och ler.

-Fast iochförsig så ska jag träffa killarna då, men vi kan göra det någon annan gång, säger jag med ett flin.

-Varför ska du vara så söt Harry? Frågar Georgia.

-Som jag sa, så är vi från samma planet, svarar jag då. Vi ler mot varandra och nu kunde jag inte hålla mig längre, jag lutar mig över bordet och kommer närmare och närmare Georgias läppar, sen möts vi i en perfekt kyss, för en stund släpptes alla problem från mina axlar och allt blir så underbart, jag älskar livet!