Little things kapitel 7
''I don't want to put all my shit on you, I think we should talk about something else'' föreslår jag.
''No, we want to hear. It must be horrible to not talk about this with anyone, so keep talking, we listen'' säger han och Stan nickar instämmande.
'Everyday 'I pretend that I'm someone I'm not, until I came here, I don't know why, maybe it's because I'm so scared of this place and I mean, I started crying and was..just me..from the start, so yeeah..''
''But why? I mean, you're a really cute and funny girl, why are you feeling like that? What happened?'' Säger Louis, nu med dendär änglalika rösten.
Jag suckar och känner hur tårarna håller på att pressas fram återigen, men jag håller tillbaka. Jag kollar rakt in i Louis blåa ögon. Vad var det med honom egentligen? Han gav mig så konstiga och främmande känslor, jag förstår inte. Med Stan var det också något, men det var ändå inte samma sak. Jag förstod inte. Jag skakar på huvudet. Vad skulle jag säga? För att slingra bort det hela lite så kommer jag på den genealiska idén att fråga dem något.
'' I think it's your turn to say something now, If i tell you my whole life story, should you guys tell me a little bit about you too'' Säger jag och kollar på dem båda. Stan rycker lite lätt på axlarna.
''Well..There's not so much to say about me, I'm a really ordinary guy I think, who like to play football'' svarar han.
''and who likes to drink tea?'' Frågar jag med ett litet flin. Han kollar förvånat på mig.
''Tea is good, everyone likes tea'' svarar han som om det vore en självklarhet, jag skrattar lite igen.
''What about you then..Louis, you like tea too?'' Frågar jag och vänder min blick mot honom.
''Ofcourse, everyone does'' svarar han, nästan lite missnöjt av någon anledning.
Jag flinar lite igen, det var lätt att göra det när man var runt dehär killarna. Aldrig att jag hade snackat om te med några killar förut och det var ju bara ett tydligt bevis på att det är helt annorlunda här än i America. Killarna i America snackade väll bara om alla cheerleaders på skolan och om vilka de skulle knulla här näst.
''Something more Louis? You want me to tell you alot things about me, but you say nothing about you'' säger jag lite irriterat. För det var ju sant.
'It's because I don't have much to say, but..I really like music, I sing alot'' säger han.
''He's in a band actually'' säger Stan och Louis kollar på honom som om att det var något han inte fick säga.
Jag kollar på Louis igen. VAD FAN? Är han känd eller något. Jag tyckte ju att jag kände igen honom.
''A famous band or something? I though I recongnized you'' säger jag lite schärrat.
''No not really, I don't think you do, I was in the british x factor but we haven't realised a singel yet'' säger han.
Det skriker det inom mig. THE BRITISH FUCKING X FACTOR. Det är ju han, en av killarna som sjunger dendär låten TORN som jag älskade. Hur fan kunde jag inte tänka på det innan? Jag var ju inget megastort fan direkt, jag hade ju bara nördat Torn hela tiden, ingen av de andra låtarna, men jag hade ju ändå sett klippet på dem när det uppträdde och visste hur dem såg ut, även om han såg lite annorlunda ut nu... FAN, dethär händer inte. Veriasionen av Torn som jag har lyssnat på så många gånger. Det var som att flera pusselbitar föll på plats. Det är ju han som stod mittemellan den lockiga och den svarthåriga killen, han som hade halsduk på sig och pottfrilla. Jag kan inte låta bli att le. Jag hade ju velat dethär, att få träffa killarna eller någon av killarna som sjöng Torn och på något sätt få tacka för den grymt fina versionen, som har hjälpt mig på sätt och vis. Louis från One Direction, för det var så bandet hette om jag minns rätt. Klart det är han.
''Why are you smiling so much? I mean, it's a good thing to do, but I wounder why'' säger Louis busigt.
''Because...you're one of the guys singing Torn, right?'' Frågar jag, han kollar på mig häpet.
''Well..yeah, we sang that song..'' börjar han.
''At bootcamp and in the final, right?'' avbryter jag honom. Han kollar på mig med ett leende.
''How do you know that? I mean, you're american, it's not like we're world famous'' skrattar han.
''My sister used to love X factor, she called me every week and told me about the program'' svarar jag.
''So..are your sister from here?'' Frågar Stan helt plötsligt, som såg lite utstött ut från konversationen.
''Ehm..kind of.. Or she's from Sweden from the start, but dad got a job here, so they moved to London'' förklarar jag.
''And then she was wahtching X factor and became a fan of One Direction, and talked about us with you, and that's why you know me?'' Fyller Louis i. Jag kollar ner på mina händer, vill inte möta hans blick. Det var ju inte riktigt så det var, hon var ju redan död då, sorgligt nog.
''Are you from Sweden from the start too?'' Frågar Stan. Jag fortsätter att ha blicken fast vid mina händer.
Fan, dethär var väldigt känsligt och svårt att prata om. Vad fan ska jag göra? Jag kollar upp igen och möter dedär blåa, snälla ögonen. Jag vet inte om det kanske var det faktum att Louis faktiskt var en av killarna som sjöng Torn som gjorde honom så speciell. Jag hade lyssnat på deras version av Torn i de tuffaste tiderna och den fick mig alltid liksom att känna mig...säkrare. Trots att det var en låt om smärta, så var den liksom..helt lugnanade och perfekt på något vis, orginalet av låten var inte alls lika bra. Men kanske det var det som gjorde att det faktiskt kändes så bra att prata med honom. Det kändes okej liksom.
''No Louis, my sister didn't watched X factor that year , but all her talk about X factor from the year before rubbed of a little bit one me. so I searched you up on youtube, I found Rebecca Ferguson too, she was really good as well, but Torn has been my favourite song for a long time and our version was even better, so Torn is the reason I recognize you'' svarar jag. Han ler lite svagt tillbaka.
''And no..I'm not from Sweden, my parents are seperate, my mum left my dad when I was born and she moved home to her home country with me, so she's american, and dad is swedish, and he took my big sister, but we don't have the same mum, her mum died in cancer, so my father sought soulace, and my mum was his soulace until she got tired of it, and moved home, to America, with me. But I used to visit them every summer'' svarar jag. Killarna kollar lite oförstånede på mig & jag förstår dem, för det är så mycket dem inte vet.
''But I don't get it, you living in America, and your dad and your sister lives in London, so what are you doing here in Doncaster? And who's William? Frågar Stan oförstående. Nu kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Äsch spela roll, de har redan sett mig gråta, så det gör ändå ingenting.
''I'm not here to visit my dad if that's what you think, we don't even have contact anymore. He's not even my dad anymore, I hate him, and I hate my sister as well! Gråtskriker jag. Det känns så bra, att för en gångs skull, prata ut, som att alla problem liksom rinner ur kroppen för en liten stund. Även fast jag vet att det jag sa inte var sant. Visst, jag var riktigt besvika på de båda, dem hade svikit mig och lämnat mig i sticket, men jag visste ändå att det inte var deras fel..utan det var dendär JÄVLA William! Jag ska fan döda honom, detdär jävla svinet!
''I'm sure you're not, they're your family'' säger Louis. Jag skakar på huvudet.
''they were my family, but not anymore! My dad started drinking, and then he ignored me, when I needed him the most. He was always there for me, even thought we did not meet eachother as often that we would like, but i knew he was there, until he started drinking'' säger jag, lite mer lugnt denna gång.
Louis perspektiv: Jag tyckte verkligen inte om att se henne så ledsen, även om det var det som på något vis symboliserade henne. Hon var väldigt intressant på något vis, så annorlunda. Hon visade så mycket känslor och det gladde mig, för då kändes det som man fick lära känna henne på ett väldigt äkta vis liksom. Hon kändes så äkta, så ärlig liksom och jag tror verkligen att hon behövde prata om dethär. Jag brydde mig faktiskt.
Jag ville visa att jag brydde mig också. Visst, jag känner inte henne och grejer, men efter allt jag och Stan liksom har upplevt med henne på så kort tid så kändes det faktiskt som man kände henne, även om jag visste att det fanns så mycket vi inte visste om henne. Men det kanske är just det, att hon har så mycket att förmedla, som gör henne så intressant och annorlunda, för hon är definitivt inte som alla andra.
''I'm so sorry, but what about your sister then?'' Frågar Stan. Jag kollar på Ariana, jag ser hur hennes ögon mörknar ännu mer. Som att sorgen som redan funnits där bara blir ännu större. Ett lager till med sorg.
''She...She....she...killed herself'' *Tystnad*
Jag kollar på henne, hon hade verkligen inte haft ett lätt liv. Jag tyckte det var jättejobbigt när mina föräldrar skiljde sig och klagade över småsaker, dethär var något helt annorlunda. Man kunde se på henne hur ont det gjorde för henne, hur mycket allt dethär hade skadat henne & det gjorde liksom ont i en själv att få se det.
''I'm so sorry'' svarar både Stan och jag. Jag reser mig upp från stolen för att gå och ge henne en kram, det ser ut som hon behöver det. Utan att säga något besvarar hon kramen och då står vi sådär en stund. Hon släpper ut alla känslor och gråter i min famn. Det känns så oerhöt sorligt alltihiop att jag nästan börjar gråta själv.
''Scch, It's okay'' tröstar jag och slänger en blick på Stan, han ser också väldigt tagen ut liksom.
''Nothing is okay'' snyftar hon.
''The reason why dad started drinking was because of Mirandas suicide...And...'' hackar hon.
Jag sätter min tumme för hennes mun. Stackarn skakar ju pågrund av dethär, även om jag är nyfiken och bara vill veta mer, så måste jag ju tänka på henne också. Hon ska inte behöva berätta mer, det räcker nu.
''Sssch, it's okay, take it easy and breath, you don't have to say something more'' säger jag.
Arianas perspektiv:
Jag har verkligen aldrig varit i denhär situationen förut. Så många känslor som bara har legat och tryckt i flera år bara forsar ut genom min kropp. Det känns så främmande, men ändå så otroligt skönt. Louis armar kring mina får mig att känna mig starkare. Han håller om mig, så ömt på något vis. Ingen har någonsin hållt om mig och tröstat mig på ett sådant sätt förut. Jag kollar upp från hans famn, som jag gosat in mig i, medan tårarna har glidit ner ifrån mina bara kinder. Jag möter hans vackra, blåa ögon och hela min kropp pirrar när han säger:
'Sssch, it's okay, take it easy and breath, you don't have to say something more'' Hans röst är len som siden, så fin på något sätt...Som hela honom, Aldrig att jag har träffat något som honom förut. Han känns också på något vis så förstående och så himla..snäll, go, mysig och perfekt. Ja, perfekt är helt rätt ord.
Mitt inre skrattar åt mig och mina tankar & för en gångs skull så förstår jag mitt inre. För vem är det jag försöker att lura egentligen? Mina tankar får det att låta som att Louis är the one and onely, den finaste i världen och någon jag är kär i. Men det vet jag, innerst inne att jag inte är såklart. Jag må vara dålig med kärlek, med tanke på att jag aldrig har kännt riktigt kärlek i hela mitt liv, för jag kann inte känna sånt, allt jag kan känna är sorg och smärta, men jag är iallafall tillräckligt bra för att veta att man inte kan bli kär i någon man bara har träffat en gång. Riktig kärlek tar tid, speciellt för mig, oändlig tid, eftersom jag aldrig kommer att få uppleva det, med tanke på att jag helt enkelt inte kan. Mina löjliga tankar om Louis perfektion är bara ett tydligt bevis på att jag söker tröst. Och han tröstar mig ju. Ingen har gjort det förut, eftersom jag aldrig har berättat hur det är egentligen. Jag är bara precis lika idiotisk som min pappa var mot min mamma en gång i tiden. Man sörjde någon, så man utnyttjade någon annan. Pappa inbillade ju sig att mamma betydde något för honom, men han sörjde ju bara hans ex egentligen. Därför tänkte jag göra exakt samma sak. För att jag är dum, ful och allmänt konstig och idiotisk, och för att Louis, som enligt min sorg och smärta har de mest perfektaste ögonen i hela världen och är den mest perfekta människan justnu. Egentligen är hans ögon ganska vanligt blåa, egentligen är han väll bara som en helt vanlig, engelsk kille, ända skillnaden är väll att han har varit med i X factor... Men sorgen och smärtan inuti mig lurar mig, till att göra något helt idiotiskt. Det får vara ursäkten. Jag lutar mig längre fram och möter Louis läppar. Världen stannar för en liten stund och det känns som det bara är han och jag på hela jordklotet. Att Stan sitter i soffan bredvid och att det finns flera miljoner människor och flera miljoner problem där ute existerar inte. För i några sekunder är det bara han och jag, emot hela världen. Aldrig att jag visste att sorg och smärta kunde få en att känna sig såhär. Jag måste varit extremt , hysteriskt ledsen och skadad, eftersom att jag aldrig, någonsin, i hela mitt liv, har kännt mig såhär och då har jag ändå gjort samma sak med Eric miljontals gånger. Pain, is a good thing.
K O M M E N T E R A för nästa kapitel!
en liten sammanfattning då om ni inte har hängt med: Arainas pappa träffade Arianas mamma under tiden då han fortfarande sörjde sitt ex, som hade dött i cancer, han hade vid den tiden, redan ett barn, Miranda. Tillslut tröttnade Arianas mamma, det var vid tiden då Ariana precis blivit född. Så hon stack, hon flyttade hem till sitt hemland USA igen och där bor Ariana och hon nu. Arianas pappa och hennes syster bodde i Sverige i flera år, men flyttade sedan till England där han hade fått jobb. Ariana hälsade på dem varje sommar. I England träffade Miranda William. Och vad nu denna William har gjort, framgår senare i novellen. Men vi alla vet ju att Miranda har tagit självmord, och i första kapitlet, stod det ju i självmordsbrevet något om William. Så något är det ju han har gjort, kanse att han har gjort Ariana något också. Ni får läsa vidare helt enkelt för att få svar på frågorna, men först kommentera!
Little things kapitel 6
Vi hade tagit på någon komedi så vi kunde få skrata lite. Killarna var oroliga för att jag inte skulle gilla filmen eftersom det kanske var en film med lite typsikt killhumor, men jag satt och garvade så mycket att det vred sig i magen på mig. Vi hade tagit fram chips och coca cola som vi satt och tjockade i oss. Alllt kändes så knasigt, det kändes liksom så rätt och jag var inte van vid att saker och ting kändes rätt, så därför kändes allt så knasigt. Dem var väldigt lättsamma dehär två grabbarna vilket var väldigt skönt. Eftertexterna började rulla och chipskålen var tom.
''So What we are gonna do now then?'' Frågar Stan. Jag rycker lite lätt på axlarna. Louis verkar hitta en lösning ganska så snabbt. Han slår till Stan på ryggen och sen är brottningsmatchen igång. Så typiskt killar, jag tror inte ens att dem tänkte på att jag var där. Men det var väldigt underhållande att kolla på. Jag skrattar till lite, det ser ju ganska kul ut. Stan kollar upp på mig och börjar skratta han också.
''Louis, we maybe should do something else, you know..we have a girl here'' säger han och puttar bort Louis, så han lyckas hamna på golvet. Jag skrattar igen och denhär gången kan jag verkligen inte sluta. Jävla klant, tänker jag, precis som mig alltså.
''Eeey stop lauging'' säger han med dendär rösten. Jag gör inte som han säger, jag börjar skratta mer istället.
Han kollar först tveksamt på mig, sen tar han tag i en kudde ifrån soffan och kastar den på mig. Först blir jag lite förvånad, sen kastar jag tillbaka kudden och sen är kuddkriket i full gång. Vi är väldigt löjliga egentligen. Jag är 17, snart 18 år och Louis och Stan hade jag fått reda på var ett år äldre än mig, ändå kastade vi kuddar på varandra.
Men vad fan, jag brukar inte ha kul annars, jag kan väll ha det för en gångs skull. Kuddkriget går överstyr, jag halvsittligger i Stans knä och Louis halvsittligger på mig, samtidigt som vi slår varandra med massa kuddar. Inget fel med det om ni frågar mig, närhet är ju en ganska bra medicin här i livet. Däremot vet jag inte om dem tänkte det samma, eftersom det började bli ganska så varmt att vara så närgångna, så jag kände hur jag svettades innanför min munktröja. Till min lättnad så tror jag att killarna hade samma problem. Därför tog jag av mig min tröja, men jag ångrade mig så fort jag såg vart Stans och Louis blickar fastnade när jag återigen lyfte på armen för att slå till deras ryggar med kudden. Mina skärsår på underarmen. FAAAAN! Jag har ju alltid lyckats med att dölja det så bra, fan, fan, fan. Louis ger mig dendär blicken igen, som jag verkligen inte vet vad den betyder, Stan kollar också på mig, precis när det ser ut som Louis ska öppna munnen för att säga något så ringer telefonen, till min lättnad.
''Hi mum'' svarar jag och gör ett tecken till killarna att vara tysta.
Louis perspektiv: Jag visste det, det hade jag vetat hela tiden. Denhär tjejen bär på några hemligheter och hon mår inte bra. Hon hade redan visat mycket känslor för oss, både glädje när hon skrattat, tårar och aggresion. Hon var verkligen inte som alla andra tjejer. Men hon var cool, annorlunda på ett coolt sätt liksom. Men hon var alldeles för unik för att gå runt med skärsår på armarna. Varför reagerade hon som hon gjorde vid rummet, varför började hon gråta när han dendär William inte bodde här? Vad menar egentligen hennes ögon på sättet de uttrycker sig? Vilken åker egentligen ända från Amerika för att ''kanske'' träffa någon William? Alldeles själv dessutom? Jag hade så många frågor jag skulle vilja fråga, men det vore väll mest bara underligt och säkert också väldigt jobbigt för henne. Vi känner inte varandra ens, även om det känns som vi gör det, litegrann iallafall. En sak är säker - jag har iallafall ALDRIG träffat en sådan sjukt annorlunda och spännande tjej tidigare.
''yes mom, I'm at Cheryls place now'' säger hon i telefonen till sin moder. Cheryl, vem är det nu då?
''yes, mmm, everything is fine, bye'' säger hon, innan hon trycker bort samtalet.
Arianas perspektiv:
Jag trycker bort samtale och suckar och möts sedan av deras blickar igen. Det blir lite stelt och ingen vet nog riktigt vad den ska säga. Fan, varför skulle jag ta av mig tröjan över huvudtaget? Och vad var det Louis tänkte fråga innan mamma ringde? Aja, lika bra att inte veta kanske. Jag tar på mig tröjan igen.
''Seriously guys, I haven't taken off my bra, so please don't look at me like that'' säger jag och himlar med ögonen. Jag kan liksom se på Louis att han tänker fråga dendär frågan ''WHY?'' Jag hatade när folk frågade den frågan, till vad som helst, för det finns liksom inget svar, det bara är så, jag bara gör så... Fast vänta, ingen har någonsin frågat eftersom ingen vet om det, förutom några personer från Detroit, men där mådde ju alla skit, ingen frågade något, man bara lät det vara. Men jag kunde tänkte mig att om någon hade frågat så hade jag inte haft något svar.
''Don't even ask me why Louis, I just do it'' säger jag med ännu en suck. Glädjen som fanns inuti mig för en liten stund sen är som bortblåst.
''Don't do that'' säger Stan, antagligen i brist på annat att säga. Jag skrattar lite hånfullt.
''I hate it when people tell me what to do and not to do, like they're my my uncle or something'' svarar jag.
UNCLE, ja självklart ville jag inte nämna ordet father, det var alldeles för känsligt.
''He said it just to be nice, and not father then? Säger Louis. Dendär änglalika rösten existerar inte längre. Nu skär sig bara meningen i mitt huvud antagligen för att father mixades ihop i meningen. Jag känner hur ilskan stiger genom kroppen. Jag brukar inte bli förbannad särskilt ofta, jag brukar bara bli ledsen och deppig, men dethär var ett väldigt känsligt område som dem inte hade något med att göra.
''no...'' är allt jag får fram. Jag fattar inte vad det är med mina humörsvängningar idag. Louis suckar.
''You came all the way from America all alone and looking for someone William, you react like it was a murderer in the room and you go from being happy to angry in one secound, and you cut yourself, you lie to your mother. What are you really going to do here Ari? And Ari..Is this even your real name? We don't know anything about you, please tell us a little, and who is William? I understand if you don't wanna talk about it, but you most understand that we're really curious, and I don't know If we dare to put you on a train to Wendover before we know something''
ASSÅ VADFAN? Ilskan stiger sig ännu högre upp i kroppen. Varför bryr han sig? Han känner förfan inte ens mig. INGEN GÖR DET! BARA JAG! JAG HATAR PERSONER SOM SKA LÄGGA SIG I! Jag tar tillbaka allt detdär jag tänkte om att han var schysst och rolig, han är ju för fan bara dryg som tror att han kan komma och fråga ut mig hur som helst. som värsta polisförhöret eller någonting. Jag fnyser till och försöker sansa mig lite.
''Why are you even care? I don't even know you, so shut the fuck up, don't worry about me I can take care of myself'' får jag ur mig. Fan, ännu en gång tog jag ur min aggression, jag som ska sova här och allt. Kan jag inte fö''You came all the way from America all alone and looking for some William, you react like it was a murderer in the room and you go from being happy to angry in one secound, and you cut yourself, What are you really going to do here Ari? Is Ary even your real name? We don't know anything about you, please tell us a little, and who is this William? I understand if you don't wanna talk about it, but you most understand that we're really curius, and I don't know If we dare to put you on a train to Wendover before we know anythingrsöka vara snäll, bara lite grann iallafall. För en jävla natt liksom? Tydligen inte. Louis håller upp sina händer.
''''I'm sorry then. but I thought we were trying to get to know each other, I mean I thought you're funny and that we was having a good time and I want to get to know you better, but it's clear we can't get to know eachother if we don't tell something about us'' säger han. Jag suckar igen. Han har ju rätt egentligen. Så kul som jag har haft med Stan och Louis idag har jag nog aldrig haft med någon annan. Vi har skrattat massor och jag har liksom varit mig själv, jag ville egentligen lära känna dem båda ännu bättre för allt kändes så bra med dem. Men jag borde verkligen inte ens tänka den tanken. Vissa människor verkar snälla men är rena raka motstasen, det har jag fått lära mig och jag...ja jag är bara ett problembarn. Hur Louis ens kan tycka att jag är rolig är ett mysterium. Hade jag varit dem så hade jag slängt ut mig från huset för längesedan, för det är bara fel med mig. Allt som kritsar kring mig och jag själv är bara ett stort fail. Ett komplicerad jävla fail. Jag suckar ännu en gång och drar frustrerat mina händer genom mitt bruna hår. Kanske jag borde berätta något, bara för att dem vill.
Annars kan jag ju alltid ljuga ihop något som jag alltid brukar göra. Men något kanske jag kan säga.
''I'm so sorry for being so...well I don't know how I am, but like I said before, everything is just complicated, and I think you guys are funny too, so..ask me something then, but I don't know if I'm gonna answer it, maybe, säger jag med ännu en suck. Det var ett jävligt sucknde för min del.
''And Ariana, by the way, that's my real name, but everyone call me Ari'' fyller jag i med ett litet leende.
''Ok Ariana, who is William? Frågar Louis med ett leende. Det hugger till lite i magen på mig.
''And why are you cutting yourself, I mean, there must be a reasoon?'' Fyller Stan i. Huggtag i magen igen.
Sen vet jag faktiskt inte riktigt vad som händer. På något sätt lägger sig ett lugn långt nere i min mage. Kanske jag kunde berätta någonting ändå, någonting som jag inte hade berättat för någon där hemma. Mina kompisar i Amerika har aldrig ens hört talas om någon William eller om hur dåligt jag mår. Men dessa killar vet mitt riktiga jag & kanske det är det som gör det så enkelt. Självklart kommer jag inte berätta hela min livshistoria, men något - bara för att jag kan & det har jag kännt att jag aldrig riktigt har kunnat förut & det är ett stort steg för mig.
Men William, skulle jag verkligen berätta om honom? Kanske, lite... Men jag kan ju börja med Stans fråga.
''Stan, it's really hard to explain..but have you ever felt so alone? So numb that you cant feel anything? One way to see if you are aliver or visatable to others was to cut. But since this feeling wouldn't go away I didn't stop. No matter how many friends you have, I actually have many friends at home, but none of them knows who I am, what I've been through och nothling like that, I don't want that either, I just want to feel whole again, but It will never happend. I kind of like..hate everything and what I hate the most is myself, I'm not even me anymore..
Jag vet inte var jag får luft ifrån. Det är helt absurt att jag faktiskt sitter och säger dethär, för dem.. Men det känns, nästan bra..på något vis. Jag suckar igen, Stan och Louis ser ganska mållösa ut, jag förstår dem, för vad ska man säga egentligen?
''I don't want to put all my shit on you, I think we should talk about something else'' föreslår jag.
''No, we want to hear. It must be horrible to not talk about this with anyone, so keep talking, we listen'' säger han och Stan nickar instämmande.
'Everyday 'I pretend that I'm someone I'm not, until I came here, I don't know why, maybe it's because I'm so scared of this place and I mean, I started crying and was..just me..from the start, so yeeah..''
''But why? I mean, you're a really cute and funny girl, why are you feeling like that? What happened?'' Säger Louis, nu med dendär änglalika rösten.
What happened? Everything happened
HOHOHO blev inte ett dugg nöjd med kapitlet men jag hoppas att ni tyckte det vart ok iallafall..
HOHOHO blev inte ett dugg nöjd med kapitlet men jag hoppas att ni tyckte det vart ok iallafall..
KOMMENTERA FÖR MERA (som vanligt) fina kommentarer jag fick på förra, haha ;)
Sååå...vad tror ni egentligen det är som har hänt? Det får ni reda på, så småning om.. HOHOHO spänning ;*
är så sjukt trött så orkar verkligen inte läsa igenom, så de e säkert massa stavfel och gramatikfel här och där, men jag hoppas ni överlever.. men som sagt KOMMENTERA!
Little things kapitel 5
Doften av te når mina näsborrar. Jag andas in och suckar ljuvligt, det luktar faktiskt riktigt gott. Jag smuttar lite grann på teet och känner hur värmen lägger sig på tungan, innan teet sjunker ner i min hals. Det var varmt och ljuvligt och jag tror att jag brände tungan.
''Do you want some milk or something?'' Frågar Stan. Jag skakar på huvudet, jag klarar mig nog.
Louis har tagit fram ett par cupcakes som jag hugger i, det smakar faktiskt riktigt gott, vilken tur jag hade, som kom till ett random hus där jag träffade två random personer som bjöd på random fika. Eller är verkligen han dendär Louis helt random? Jag möter hans blick en snabbis, nej, han är definitivt inte random, vad tusen är det med honom egentligen? Jag försöker skaka av mig tankarna och tar en bit av cupcaken istället. Det är lite pinsamt, ingen vet nog riktigt vad den ska säga, vi känner ju inte varandra. Tillslut bryter Louis tystnaden.
''Soooo..You're from America, so... what are you doing here in Doncaster?'' Frågan känns väldigt tillgjord när han frågar den. Jag slutar att tugga en stund. Vad tusan ska jag svara egentligen?
''Ehm..I'm here to meet William, you know, but he wasn't here'' Svarar jag idiotiskt.
Så fort jag säger hans namn så huggs det till lite i magen på mig. Louis kollar nästan lite oroligt på mig. Vad fan? Vad ska det betyda? Kunde han se att det var något? Eller vad var det frågan om?
'
'Who's William, your boyfriend?'' Frågar han.
Jag blir väldigt förvånad över hans fråga, dels för att det bara lät så dumt och dels för att han faktiskt inte har någonting med det att göra. Lite kul är det ju samtidigt, så pinsamt nog bara sprutar jag ut teet ur munnen. Självklart sprutar jag teet rätt på Louis också, som sitter mittemot mig. FAN, FAN, FAN! Jag vill bara sjunka genom jorden. Först står jag och gråter inför två främlingar, sen bjuder dem på fika och då sprutar jag te på en av dem. Bra jobbat Ari, bra jobbat säger min inre röst.
''Oh my god, I'm so sorry, shiiiiiit, ohmygosh this is so emberassing, I'm so so so so so sorry'' säger jag.
Till min lättnad börjar han att skratta, Stan skrattar han med. Sen att dem skrattar åt mig istället för med mig är ju en annan sak, men det spelar ingen roll. Mitt hjärta stannar upp för en liten stund när jag hör Louis skratt, det är nästan som en fin stämma, en sång.
'
'''Take it chill, it's okey'' svarar han emellan skrattattacken. Skrattet smitter av sig så jag börjar asgarva jag också, sen kan ingen av oss riktigt sluta, förrän Stans mamma kommer in i köket.
Louis perspektiv: Jag vet inte varför jag började garva så mycket, normaltsett hade jag väll inte blivit särskilt glad om någon sprutade te på mig. Men jag tyckte att skratta var en bra lösning eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle säga och jag ville inte göra det jobbigt för henne, hon såg ju ut att skämmas ihjäl ändå. Och så var det något mer, jag kunde se på henne att det var något speciellt, tjejen mådde inte bra, det var något som hennes ögon avslöjade. Stan asgarvar han också och tillslut hakar även Ari på. Hennes skratt...jag vet inte ens vad jag tycker om det, inget vanligt gällt tjejskratt, bara väldigt annorlunda, och speciellt, lika speciellt som hennes ögon. Vad är dethär för tjej egentligen? En tjej som åker ända från Amerika för att träffa någon William som ska ha bott här förut? Vem var han dendär William? Och varför reagerade Ari som hon gjorde när jag frågade om honom? Jag har ingen aning om varför jag tänkte på henne eller detdär. Jag känner henne inte och vi kommer antagligen inte lära känna varandra, men ändå. Hon var....spännande, liksom.
Tillslut kommer Stans mamma in i rummet.
''Sounds like you guys having a fun time'' säger hon med ett leende medan vi skrattar, samtidigt som hon häller upp lite te i en kopp åt sig själv, för att sedan slå sig ner bredvid Ari.
Arianas perspektiv:
Stans mamma slår sig ner bredvid mig och smuttar lite på sitt te. Hon ler ett varmt leende. Även fast jag knappt har pratat med henne så känner jag dendär varma mammakänslan. Hon har en stickad, gosig, mammig tröja på sig, luktar gott och känns bara sådär...allmänt mammig, allt såndär som min mamma inte är eller har. Hon fyller i alla delaljer som mammor har liksom, som andra kanske inte tänker på, eftersom det är så naturligt för dem. Men när man har en mamma som inte är särskilt mammig av sig, så lägger man märke till sånt. Jag tycker om min mamma, men ibland hade jag önskat att hon var lite mer som en...mamma.
''So what can I do for you? Stan told me You were looking for William?'' Frågar hon sådär vänligt.
Det hugger till lite i mig igen, William, William, jävla William.
''Ehm yeah, he lived here before and Stan told me you got to know him, so..ehm, I'm like wondering if you know were he lives now or something like that'' svarar jag.
''We're not really friends but we talked some when I was going to buy the house from him, he's a really nice and charming guy, I think he said that he would move to Wendover, it's a little place near London, but I don't know more than that'' svarar hon.
Nice and charmig guy, det är vad man tror från början, men egentligen är han rena jävla idioten.
''Okey, I have no idea where it is, but..you can go by train to get there?'' Frågar jag.
''Yes, from London'' svarar hon med ett leende. Jag kollar på klockan, hon börjar bli lite för mycket nu. Jag får åka dit imorgon eller något och se till att jag kan sova på något hotell inatt.
''I would love to talk more with you but I have to go, I'm already a little bit late ... by the way you can borrow my make up remolav, it's in the bathroom, cause you're a little bit black under your eyes'' säger hon och reser sig upp från stolen, häller ur det sista teet, säger hejdå och går iväg. Jag stryker mig lite lätt under ögonen och får ett svart sträck på fingret. Fan också, jag måste se helt hemsk ut, ännu en pinsam grej. Trots alla pinsamheter känns det ändå liksom bra, jag vet inte varför, men hans mamma utrsålade vänlighet och killarna är väldigt sköna. Fast dem tycker nog jag är värsta mongot & det är jag ju så isåfall tycker dem ju bara rätt.
''Why haven't you said anything about the mascara around my eyes, I really am embarassing'' säger jag lite bekymrat och reser mig upp från stolen. Dem börjar bara skratta. GREAT! Fast jag flinar lite jag också.
Att jag kan lyckas med att klanta till mig så förjävligt.
''Were is the toilet?'' Frågar jag.
''I show you'' säger Louis, med dendär änglalika rösten. Jag ler lite svagt mot honom. VÄNTA, VA? JAG LER, BARA SÅDÄR? UTAN ATT FEJKA? VAD FAN ÄR DET MED MIG IDAG EGENTLIGEN?
Vi går förbi toaletten som jag lätt hade kunnat hitta till själv om dem bara hade sagt ''bakom hörnet'' eller något, men Louis stoppar mig.
''Not this one, Stan have been there, which means It's not fun to be in there'' svarar han lite sarkastiskt. Jag börjar skratta, han också. OCH DETDÄR SKRATTAT,så så fint. Varför kändes det så välbekant? Varför kändes hela han som någon jag redan hade träffat? Vi går upp för trappan och sen är jag framme. Det är ingen rolig syn jag möts av när jag står framför ögonen kan jag säga, fyfan..jag ser verkligen hemsk ut. MASCARA + GRÅT + skratt är ingen bra kombination. Jag rotar fram sminkborttagningen och tar bort allting. Som vanligt blir jag lite röd i ansiktet efter att jag har tagit bort sminket. GREAT, nu kommer dem få se mig utan smink också.
Aja skitsamma, jag kommer ändå inte träffa dessa personer något mer sen, så det spelar ändå ingen roll.
När jag kommer ner igen så sitter Louis och Stan och skrattar. Det var ett väldigt skrattande för deras del.
Tänk om jag också kunde få skratta så mycket - och så ofta. Tanken slog mig att dem kanske hade sagt något om mig som dem började skratta åt.
''What are you guys laughing at?'' Frågar jag. Dem kollar upp på mig, Louis stannar lite längre med blicken, som att han granskar mig eller något. Tanken gör mig lite obekväm. Jag är inte van att folk gör så.
''Louis said a really boring joke'' säger Stan och himlar med ögonen.
Jag märker att Louis fortfarande kollar på mig och det är inte förrän Stan slår till honom lite lätt på benet som han slutar. Vad är det frågan om egentligen?
Louis perspektiv: Hennes ögon, det gick inte att inte kolla på dem. Det var som att just henns ögon, avslöjade massvis av saker - om henne. Även fast hon inte hade någon mascara på sig alls nu, så var dem ändå så enormt starka och så lysande. Hennes blåa färg var nog en ganska vanlig blå ögonfärg egentligen, så det var inte själva färgen det var frågan om , utan det var uttrycket hennes ögon gav ut. Vad tusen är det med denhär tjejen? Vem är hon? Vad kommer hon ifrån? Hur många hemligheter går hon runt och bär på? Jag brukar inte vara killen som kan läsa av andra människor, men med just henne kunde jag känna att det var något speciellt, något som var fel, något som inte stämde. Och jag ville gärna ta reda på vad. Det är inte förrän Stan slår till mig på mitt ben som jag vaknar upp ur mina filosofier.
''guys, do you know any hotels around? I think I have to go and check in somewhere, very soon'' säger hon.
''No, there aren't many hotels around here that is open'' ljuger jag. Det finns det visst det, men jag vill inte att hon ska åka, det känns fel bara att lämna en tjej med dedär ögonen, som att lämna en liten hundvalp ensam någonstans ute i djungeln.
''But Stans mum is supposed to sleep away tonigt, so you can probably sleep in her room if you want to, right Stan?'' fyller jag snabbt i. Stan nickar. Hon kollar med en lite förvånad och nästan rädd blick på oss.
Fan, detdär var säkert bara idiotiskt sakt, liksom, sova hos några främlingar, klart hon inte vill de, nu tycker hon säkert jag är helt psyco som bara kom på förslaget.
Arianas perspektiv:
Sova...här? Jag känner inte ens dehär två grabbarna, även om dem verkar schyssta så vet man ju aldrig. Men med tanke på att Stans mamma också verkade vara helt underbar så kanske..visst. För att hålla på att leta efter hotell känns ju mest bara jobbigt. Fast sova i Stans mammas säng? Det är ju bara absurt. Och om Stans mammas rum är det rummet vill jag verkligen inte ens sova där. Det skulle bara väcka massvis utav hemska minnen. Detdär förjävliga rummet där allting började.
''Ehm...It's to much to ask, and I don't even know you guys'' svarar jag lite ledsamt.
''you decide ofcourse, but It's not to much to ask, and maybe we could get to know eachother'' svarar Louis med ett leende.
Fan, Fan, fan. Jag vet ju att jag kommer svara ja. För att jag är så lat och inte orkar leta efter något hotell och för att jag faktiskt...gillar dehär killarna, utifrån det lilla jag har umgåtts med dem.. För att jag faktiskt vill lära känna dem, speciellt han..Louis, det är ju något med honom. Men jag borde verkligen säga nej. Man sover inte över hos främlingar, man gör bara inte det. Jag borde inte vilja lära känna dem häller, dels för att dem kan vara idioter och dels för att dem kan vara helt underbara och att vi kommer vilja fortsätta att träffas och då kommer det bara bli så jävla svårt när vi ska skiljas från varandra när jag åker hem igen. Fast varför skulle dem vilja lära känna någon som mig? Men uppenbarligen ville dem ju det, annars hade ju Louis aldrig sagt sådär.. FAN, FAN, FAN... säg nej nu Ariana, säg nej, var smart och säg nej..
'''Ehm ok then, just for tonight'' svarar jag med ett litet leende. Louis ler tillbaka.
''do you have any packing or something to get somewhere?'' Frågar Stan.
''Ehm..yes, in the garden, svarar jag. Dem gör någon konstig min och jag förstår dem. För vilken idiot ställer packning på någons gård liksom? Men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ju bara ställt det där så länge liksom. Jag mumlar något åt dem som jag inte tror att dem hör sen går jag utanför huset och hämtar min packning. Jag förstår mig inte på mig själv ibland alltså, vilken idiot sover över hos någon...bara sådär?
När jag kommer in hjälper Stan mig med min packning och vi går upp på övervåningen. Han visar mig runt lite, till min glädje är det väldigt omgjort här inne, som ett nytt hus. Men när han öppnar dörren till det rummet slår mitt hjärta en volt. Det är antagligen det ända i hela jävla huset som inte är omgjort. Sängen står på samma ställe, även om det är en annan säng, gardinerna är blåa och tapeterna är detsamma, ljusblåa, tillochmed detdär hålet på vänstra sidan av rummet är kvar, det ser exakt likadant ut. En flashback börjar startas i mitt huvud och jag grips av panik, jag stänger fort igen dörren och känner hur tårarna börjar hota i ögonvrån. Fan Ari, inte börja gråta nu igen och fan Ari, hur hade du tänkt att klara av natten egentligen, och fan vad dessa 2 killar måste tycka att du är konstig, störd och allmänt cp, och vet du vad? Dem tycker alldeles rätt - för det är du.
Det är min inre jävla röst som talar, KAN DEN INTE BARA KNIPA KÄFT? Stan kollar besvärat på mig.
JA STAN JAG VET ATT JAG ÄR KONSTIG, FUL OCH DUM I HUVUDET! Har jag lust att skrika, men jag behärskar mig.
''Ehm.. I'd rather sleep on the couch'' svarar jag så lugnt som möjligt. Louis har kommit uppför trappan nu också.
''What is wrong with this room?'' Frågar han lite skeptiskt, fan, nu verkar jag säkert otacksam.
''Nothing..I just... I'd rather sleep on the couch'' säger jag igen.
''But just so you know, this bed is really comfortable'' säger han och öppnar dörren till rummet igen.
''NO I'M NOT GONNA SLEEP IN HERE, NO MATTER WHAT YOU SAY!'' Skriker jag i panik och vänder mig om, för jag klarar inte av att se detdär jävla rummet. FAN OCKSÅ, vad är jag för människa egentligen?
Självklart kommer tårarna igen också... Jävla mongobarn jag är, Stan måste hata mig nu. Blev jag verkligen tvungen att skrika och bli så förbannad och ledsen? ÅÅÅÅH FUCK MY FEELINGS!
Jag springer ner för trappan och börjar ta på mig mina skor och min jacka.
''Where are you going?'' frågar Louis oroligt. Varför så oroligt?
''I don't know, somewhere, I can't stay here now, I'm so sorry I yelled, everything is just complicated , I'm sorry I bothered you guys from the start'' svarar jag, medans jag gråter. Stan har kommit ner nu också.
''But you don't have to go, you can sleep on the couch like you wanted'' säger Stan. Louis håller med.
Jag kollar förvånad på dem. Sådär säger dem antagligen bara för att jag är ledsen, egentligen vill dem att jag ska gå, för vem vill ha med mig att göra egentligen? Men eftersom att jag är trött, så orkar jag inte bry mig.
''Are you sure? You don't need to be nice to me just because I'm crying, I mean..I yelled at you Stan, for no reason and...börjar jag.
''There is probably a reason why you reacted the way you did, but we want you to stay, we can find something fun to do and just chillin'' säger Louis, med dendär änglalika rösten. Vore det inte för han, hade jag nog redan gått för längesen, men nej, han fick mig...att vilja stanna. Han var underlig, men härlig på något vis.
''If it's okay....''börjar jag
''YES IT IS! Säger dem och börjar skratta. Jag börjar skratta jag med. Även fast jag bara hade varit med dessa killar i några timmar så kändes dem faktiskt redan som mina vänner, även fast dem egentligen var främlingar.
Men aldrig att jag hade varit så ärlig liksom mot någon där hemma. Här hade det vart förjävligt. Jag hade gjort bort mig tottalt och visat känslor. Både gråtit men också skrattat en massa. Hemma låtsas jag bara, låtsas må bra och låtsades att skratta. Dessa killar...som jag somsagt bara hade kännt i några timmar, hade redan fått lära känna mer av mig en vad mina vänner där hemma någonsin har fått... För dethär var jag , den riktiga jag.
KOMMENTERA FÖR MERA :) Vad tycker ni?
Little things kapitel 4
Jag tog med ett duns ner resväskan ifrån bandet. Nu var jag redo. Jag hade fått tag på mina grejer och var framme i London på Heathrow airport. Efter en lång tid sparandes, var jag äntligen här. Eller äntligen och äntligen, det var ju snarare obehagligt. Jag hade inte ens gått ut i det brittiska klimatet ännu, men jag var ändå redan lite rädd. Jag saknade sängen hemma, jag saknade mamma och jag saknade bara den amerikanska marken. Bara lukten liksom, den var så annorlunda här. Jag skrattade till lite åt mina töntiga tankar. Herregud, jag har bara precis landat & jag längtar redan hem, vad tusan har jag gett mig in på? Varför kunde inte min mamma ha varit lite smart och ha listat ut att jag inte alls skulle åka hit för att träffa min kompis Cheryl, som jag så fint hade sagt till henne. Varför kunde hon inte säga ifrån, varför lät hon mig ens åka?
Det dröjer inte lång tid förrän jag sitter i en taxi. Jag hade en liten bilresa framför mig nu. Med tanke på att jag inte skulle vara kvar här i London. Bara tanken av att vara i samma stad som min ''pappa'' eller snarare han dendär Lars fick mig att vilja vrida snorkråkorna i min näsa, doppa dem i spenatsoppa, låta en ko äta upp dem och sedan spy upp alltsammans tillsammans med massa kött och blod - jag hatade det med andra ord. Men att jag skulle ta mig Doncaster , där han med stort W bodde, kändes bara rätt. Det var nervkittlande och skrämmande, men det kändes som att tiden var inne. Jag hade så många frågor som jag ville få svar på och så många känslor jag behövde uttrycka. Jag kände hur hela min kropp liksom fylldes med hat - så fort jag tänkte på dendär förbaskade jäveln. William, William, William.. Bara att smaka på namnet fick min tunga att frätas sönder, kändes det som.
''We're here now'' säger taxischauffören. Jag hoppar till lite. Jag måste ha slumrat till en stund.
Jag gäspar och sträcker på mig, sedan går jag och betalar taxischauffören och tar ut min resväska ur bakluckan. Taxin åker iväg och jag blir lämnad ensam kvar. Lilla jag, Ariana, 17 snart 18 fyllda år, uppväxt i Amerika, var nu här, på ett litet random ställe någonstans i England, på andra sidan jordklotet bara med min resväska och jag. Jag får en obehaglig känsla i hela kroppen, den lägger sig där liksom & vill absolut inte smita ut. Jag ryser. Jag tar ett stadigt tag om min väska och börjar vandra uppför den lilla vägen - med riktning mot huset. Detdär huset som jag hade så många otäcka minnen i, men det spelade ingen roll, för vad jag än gjorde så skulle dedär minnena finnas kvar ändå. När jag kommer fram till huset bara står jag där utanför en stund. Jag fastnar med blicken tillsammans med hundratusen tankar som åker runt i mitt lilla huvud. Vad skulle jag göra?
Jag ställde min lilla resväska bakom granhäcken. Den får jag väll ta sen och ta in på ett hotell någongång någonstans lite senare, det finns ju inget ställe här i Doncaster jag kan lämna den på direkt. Om jag ens kommer att behöva den. Jag kanske aldrig mer kommer komma ut ur dethär huset, det vet jag inte. Kanske att jag dör, blir brutalt mördad eller tvingad till massvis av saker, vilket relaterar till att jag tar självmord istället, det är någon som jag inte vet. Men jag kunde inte bry mig mindre häller. Dör jag så dör jag, då kanske jag får träffa Miranda igen. Dör jag inte, ja då får jag leva vidare mitt värdelösa liv som man egentligen inte kan kalla för liv, som jag kanske kommer avsluta snart ändå. För en sak är iallafall säker - jag ska in, jag ska möta hans mörka blick igen, jag vet inte vad jag kommer göra när jag ser honom, jag vet bara att jag SKA in, jag hade väntat länge på dethär ögonblicket, jag hade sparat pengar för dethär och åkt över halva jordklotet för dethär, så nu kunde jag INTE fega ur. Jag började gå mot dörren. Hur fan skulle jag göra? Skulle jag knacka på, bara öppna dörren, knacka på och sen gömma mig för att se om det är han? Sen vet jag inte riktigt vad jag gör. Medan 2482048 tankar far igenom mitt huvud, så trycker jag ändå på ringklockan. Mitt hjärta stannar för en liten stund. Jag hör någonstans långt bort i fjärran ett par fotsteg inifrån som riktas mot dörren. Varför, varför i hela helvetet gör jag dethär? Borde jag springa så fort jag kan bort härifrån? Nej, nu är det försent. Jag tar ett djupt andetag, skulle jag snart få mötas av dedär, mörka, men otroligt vackra, mystiska och specialla ögonen igen? Jag ser hur dörrhandtagets trycks ner, min andning upphörs. Nu händer det.
''Who are you? Can I help you with anything?''
Jag blir ståendas med gapande mun och ögon - stora som tennisbollar. Jag möts av en kvinna i kanske 50 års åldern. Jag finner liksom inga ord. Att det skulle vara någon annan en just han här var bara så overkligt, det hade inte ens funnits i mina tankar. Jag hade inte ens tänkt i dem banorna. Jag kan inte ens beskriva känslan, men någon slags blandning mellan lättnad,missnöje och förvånning. Kvinnan kollar på mig igen, lite oroligt, sen rycker hon på axlarna.
''Staaaan there's some girl here, I think she's looking for you'' Skriker kvinnan.
Det är inte förrän då jag vaknar till. Vänta va, Stan? Nejnejnej, dethär kommer bli pinsamt.
Louis perspektiv:
Jag hade haft en ganska jobbig och krävande dag i studion. Jag och killarna hade jobbat med vår första egna singel som snart skulle släppas - What makes you beautiful. Det kändes så konstigt allting. Det var inte längesen vi var med i X facor och det var inte längesen jag inte kände varken Harry, Zayn, Louis eller Niall.
Allt hade gått så otroligt fort. Jag var mer än redo för att verkligen påbörja vår karriär och för mitt nya liv - men just nu kändes det bara så otroligt bra att få ha lite ledig tid med min vän Stanley Lucas som jag hade kännt sen barnsben. Att bara få slippa alla producenter och alla omtagningar i studion - och att istället få sitta och dega i Stans säng och spela FIFA, som normala ungdomar brukar göra. Som vanligt vann jag emot Stan och han skulle alltid komma med sina idiotiska bortförklaringar, som ledde till att vi låg i sängen och asgarva. Ingen av oss kunde sluta - tills Stans mamma ropade.
''Stan there's some girl here, I think she's looking for you!''
Jag kollade förvånat på Stan. Träffar han någon tjej eller något, utan att ha berättat det för mig?
''Who's dat girl Stan? do you have a secret lover?'' Retas jag lite grann.
''I have no idéa'' säger han förvånat och rycker på axlarna.
Vi drar oss upp ur sängen och jag drar händerna snabbt lite igenom mitt hår och går för att kolla vem det nu vara.
''She looks scared Stan'' viskar Stans mamma till honom innan hon går därifrån.
När vi har gått fram till dörren blir jag helt stillestående. Tjejen vi möts av har mörkt, brunt hår med klarblåa ögon. Hon är ganska kort, men hennes ben är ändå rätt långa. Stans mamma hade rätt, hon såg rädd ut, eller rädd vet jag inte...men det var någon känsla som hennes ögon visade, men jag vet inte riktigt vad, det var något speciellt, men jag kunde inte sätta fingarna på vad. Jag hörde knappt vad varken hon eller Stan sa till varandra, för allt jag kunde tänka på var hennes ögon - som inte bara var vackra, utan också speciella.
Arianas perspektiv:
Två killar kommer fram till dörren. Och ingen av dem är William. Ahmen bra jobbat Ariana, vad ska du nu säga?
Hur ska du ta dig ur dethär? Jag får någon konstig känsla i kroppen när jag kollar på den ena killen, det känns som jag har sett honom förut. Men det är klart jag inte har, jag känner ju typ inga här.
''Who are you?'' Frågar den andra killen, som måste vara Stan.
''Ehm..I'm Ari, I was looking for William'' klämmer jag ur mig.
''Huh? There is no William living here''
Det var just det. Jag förstod det liksom inte riktigt förrän han sa det, det var då jag fattade. Att nej, William bor inte kvar här längre. Jag hade åkt hela vägen hit i onödan. Jag skulle aldrig få se dendär idioten igen.
Det var då, när jag insåg allt detdär, jag inte kunde hålla mig längre. Jag brast ut i tårar och jag kunde verkligen inte hjälpa det. Här stod jag ute vid Williams gamla hus, gråtandes inför två söta främlingar till killar.
Det var som att det var då, han dendär jag kände igen vaknade till, som att han hade sovit innan.
''Don't cry, It's gonna be okay'' säger han bara helt random.
''I'm so sorry, but I've traveled all the way from America to see him and now I can't, he lived here before, and I'm just so silly, and this is really emberassing, sorry I shouldn't bother you anymore'' Säger jag och vänder mig om för att börja gå därifrån
''Wait..what? Did you say he lived her before? Mom got to know the guy we bought the house of pretty good, she might know where he lives now, came in at a cup of tea or something, then I'll go and talk to my mum'' säger Stan.
Min andning stannar upp en liten stund igen. Fanns det hopp alltså? Kunde det verkligen vara så?
Först tvekade jag lite, jag har redan skämmt ut mig tottalt inför dehär två killarna, hur awkward vore det liksom inte att sitta och fika med dem och grejer, fast jag bestämde mig för att tacka ja ändå. För tänk om hans mamma faktiskt visste vart William bor nu. Jag tog av mig mina skor och gav min jacka till den andra killen, som erbjöd sig min jacka och hängde upp den på en krok. Jag kollade på han igen. Det var nästan lite obehagligt, för det kändes verkligen som att han var någon bekant. Men jag bestämde mig för att inte nämna det för honom. Det räcker med att jag har stått och gråtit, jag behöver inte skämma ut mig mer, för det är ju ganska självklart att jag inte har träffat honom förut.
''I'm Louis by the way'' säger han och sräcker fram sin höger.
Det fick mig att minnas den konstiga känslan jag hade fått när William skakade hand med mig för första gången. Med Louis var det annorlunda, det kändes behagligt, fast ändå inte, det fanns något mer där, men jag vet inte riktigt vad. Vad var det med honom egentligen? Varför kände jag igen honom? Jag kände igen hans silkeslena röst, dedär blåa ögonen och dedär smilet, men jag vet inte hur.
''You like this tea, huh?'' Frågar han med sin silkeslena röst och håller upp någon tesort. Jag vet inte vilken, jag älskar te men har ingen riktigt koll på alla sorter, så jag nickar bara instämmande.
''Are you guys siblings?'' Frågar jag, mest för att det inte ska bli tyst. Jag såg ingen likhet i dem båda, men det verkade ju som att Louis också bodde här, eftersom han visste var alla grejer fanns. Han skrattade till lite.
''Not really, we're just really good friends'' svarar han. Hans röst satt sig som en sång på min hjärna.
Jag himlade med ögonen mot mig själv, vad löjlig jag var. Stan kommer tillbaka - utan hans mamma.
''She was talking in her phone right now, so we got to wait'' säger han. Vi slår oss ner vid bordet och häller upp te i kopparna. Så typiskt engelskt, tänkte jag. Aldrig att jag skulle sitta och dricka te med typ Simon tillexempel, men det får väll gå, dem verkar ju rätt schyssta iallafall.
Sådär ja, då var jag tillbaka.. KOMMENTERA FÖR NÄSTA KAPITEL!
Sådär ja, då var jag tillbaka.. KOMMENTERA FÖR NÄSTA KAPITEL!
Hur tror ni det kommer gå för Ariana, kommer hon hitta William? Och vad är det som är så speciellt med Louis?
Jättetråkigt avslut på dethär kapitlet, men nästa kommer snart, OM JAG FÅR LITE KOMMENTARER, xx :)
Little things kapitel 3
''You don't have to answer, Miranda,'' sa William med en suck.
''But it's my sister Ariana, we must decide how we're going to do tonight, you know, she's coming'' svarade Miranda.
Hon pussade honom mjukt på kinden och sträckte sig efter sin omoderna mobiltelefon.
Det var tidigt på fredagsmorgonen och William låg med kinden mot Mirandas hals.
Jag hade stått utanför dörren ett tag nu. Jag ville inte avbryta vad dem hade hållt på med innan,
dels för att det inte vore ett bra sätt att träffa William första gången på och dels för att det vore lite
awkward. Men jag hade fått nog med att vänta, så jag ringde henne istället.
''Hey sis'' svarade hon glatt. Samtidigt som jag såg hur william brottades sig loss och började ta på sig sina kläder. Jag försökte att inte kolla, men jag var ung och hade inte sett en naken kille förut. Han var vacker, han var fin, jag förstod plötsligt allt bra Miranda hade berättat om honom.
''Hello Miri, you know what...'' började jag, innan jag kastade en snabb blick på William, kusten var klar, han var påklädd nu.
''What?'' Frågade hon. Jag log, trots att hon inte kunde se.
''I'm already here'' sa jag och lag på, öppnade dörren in till hennes rum och hoppade in i hennes famn.
Att få känna hennes armar runtomkring mig igen, var som massage. Jag hade saknat henne så mycket, min fina storasyster.
''Men asså, vad gör du här, skulle du inte komma senare ikväll? Har du varit här länge? Assååå åååh vad jag har saknat dig!'' Sa Miranda, med en väldigt förvånad, men också glad min.
Jag suckade lite åt henne. Självklart skulle hon prata svenska med mig, som inte är så bra på det, men ändå helt okej, allt för att slippa prata engelska för en liten stund.
''Jag tog tidigt plan, jag kom typ nyss och ville överraskade dig''
Svarade jag med ett något konstigt uttal. Jag var ju inte uppväxt på samma sätt med svenskan. Miranda hade ju bott i Sverige i flera år med pappa, innan han fick jobb här och flyttade hit, medan jag hade växt upp i USA med min mamma, som själv är amerikansk. Men nu var äntligen dagen här. Det var sommar och jag skulle tillbringa hela sommaren här med pappa och Miranda, absolut höjdpunkten på året. Det var min första sommar här i England, jag hade ju vart i Sverige med dem, där dem bodde förut, alla andra somrar.
Jag och Miranda hade alltid skrivit brev till varandra, även när elektroniken annars blev en enkel lösning så forsatte vi med att skriva brev, det var något speciellt med det hela. Men att läsa ett brev går inte ens att jämföra med hur det är att få träffa personen i verkligheten. Det var lika underbart varje gång. Vi umgicks alltid och hade kul, som vänner och gjorde alla möjliga saker. Men jag förstod att det skulle bli lite annorlunda denhär sommaren, eftersom hon hade William nu också, och så var det ju i England, jag hade faktiskt aldrig varit här förut.
Jag och Miranda hade alltid skrivit brev till varandra, även när elektroniken annars blev en enkel lösning så forsatte vi med att skriva brev, det var något speciellt med det hela. Men att läsa ett brev går inte ens att jämföra med hur det är att få träffa personen i verkligheten. Det var lika underbart varje gång. Vi umgicks alltid och hade kul, som vänner och gjorde alla möjliga saker. Men jag förstod att det skulle bli lite annorlunda denhär sommaren, eftersom hon hade William nu också, och så var det ju i England, jag hade faktiskt aldrig varit här förut.
Hon drog ner mig i sängen och kollade på mig, vi både började skratta, tills jag mötte Williams blick.
Dessa chokladbruna ögon kollade rakt in i mig, det var något speciellt med dem, men jag kunde inte avgöra vad det var.
''Oh sorry babe, I forgot you, but yeah, this is my sister Ariana I've been talking about, and Ariana, this is my boyfriend, William you know'' Sa hon mellan allt skratt.
''It's nice to meet you'' svarade William och sträckte fram sin högerhand.
''It's nice to meet you too, I've heard so much about you'' svarade jag och tog emot hans hand.
Jag vet inte riktigt vad som hände, när våra händer greppade varandra. Något väldigt skumt. Det var någon konstig känsla, någon slags blandning mellan behaglighet och obehag, och det låter helt galet, och det var det också. Han var helt galet speciell och mystiskt och det kände jag redan innan vi knappt hade hunnit prata med varandra.
Sen satt vi där, alla tre och pratade om allt möjligt. William var väldigt charmig och speciell och jag försökte sätta fingret på vad det egentligen var med honom, men jag kom verkligen inte på något, hur mycket jag än försökte. Han var rolig, lättsam och fick både mig och Miranda att skratta, men det var ändå något väldigt skumt över det hela. Vi bestämde oss tillslut för att vi skulle gå ut lite i London tillsammans och kolla runt lite. Och efter att vi hade varit inne på svindyra Harods, när jag kom ut med två fulla påsar i händerna, kunde jag verkligen inte känna mig lyckligare. Jag suckade lyckligt och tänkte, att dethär, skulle utan tvekan bli den bästa sommaren i hela mitt liv.
-Ariana, can you please tell me what I just said?
Jag ryckte till och vaknade upp ur mina tankar, när Mr Pattinson ställde mig frågan. Fan också, jag satt, som vanligt, helt ofokuserad på lektionen igen. Jag ryckte på axlarna.
-No, I can't, I'm so sorry, beklagade jag mig.
Han suckade högt och förklarade återigen något om något konstigt tal men jag kunde inte koppla ihop någonting. Det ända talet som rullade runt i mitt huvud var 2008, dendär sommaren som skulle bli den bästa i hela mitt liv. Det hade varit så lätt att tänka så då. När jag hade umgåtts med Miranda och William en hel dag, shoppat loss på Harods, skämtat och skrattat, ätit fish and chips och bara mått riktigt bra. Men det var då det, det var innan jag visste vad som skulle hända, innan jag visste vad min syster och jag hade att vänta oss, innan jag visste, att denhär sommaren skulle förändra HELA mitt liv.
Tillslut, efter en evighetslång väntan, är lektionen äntligen slut. Jag skyndar mig att plocka ihop mina saker och lämnar klassrummet. När jag har lämnat mina saker sätter jag mig med Lucy i en soffa och andas ut lite.
-Why are you so unfuced all the time, what are you thinking about? Frågar Lucy helt plötsligt.
Jag blir lite förvånad, jag har aldrig fått frågan förut. Jag kollar in i min väns ögon, hon ser lite orolig ut. Tänk om hon bara visste.
-I'm just tired, svarar jag med en gäsp.
-No you're not, stop lying Ari, I can se it's something, and you just leaved school yesterday. I think you should talk about it...
-There's nothing to talk about, svarar jag lite irriterat.
-I asked, because I care about you, it's about your father isn't it? C'mon Ari, you're always so happy, it's okey to be sad sometimes...
Jag suckar igen, om hon bara förstod. Jag kunde bara inte, jag kunde inte.
-My father? Hell no, what should I say about him? I don't even have any. And I've never had, I go to Eric. svarar jag argt, samtidigt som jag reser mig upp hastigt och börjar gå min väg.
Jag ljög, som vanligt. Det hade jag alltid gjort, när det kom till min familj. Jag sa till alla att min pappa lämnade mig när jag föddes och att jag aldrig hade träffat honom, men så var inte fallet. Men det var bara en av alla lögner jag hade sagt.
När jag kom fram till Erics skåp såg jag att han stod och snackade med någon tjej,väldigt närgånget om man säger så, men jag brydde mig inte, utan gick fram till honom, tog ett stadigt tag om honom och stoppade in min tunga i hans mun, där den ivrigt började leka med hans tunga. Jag brukade ofta göra så, när jag var arg eller ledsen, det var som mitt sätt att ta ut det på. Att det var massa folk omkring brydde jag mig inte om. Efter en liten stund slutade jag bara, helt plötsligt. Jag visste hur mycket det retade honom.
-You and me, after school, säger jag, sen bara vänder jag på klacken och går därifrån.
Jag vet att jag är så sjukt jävla dum egentligen, men hela mitt liv är dumt, så det spelar ändå ingen roll.
Det skulle inte förvåna mig om han hade stått och hånglat med dendär tjejen han stod och snackade med innan, men jag brydde mig liksom inte. Det spelade ingen roll vad han än gjorde för jag gick alltid tillbaka till honom ändå. Tillskillnad från alla andra, som lurades av honom, låg med honom och sen skämdes över att dem trott så gott om honom och gick och snackade skit med sina tjejkompisar om vilken idiot han var. Vi har ju typ något slags förhållande, men ett jävligt komplicerat och öppet typ. Att jag gick tillbaka till honom var ju inte för att jag älskade honom , för det gör jag ju inte - utan det var nog bara för att. Jag blev inte ens sårad när han höll på med andra, låg med någon tjej på någon fest eller vad som hälst, jag lät han liksom, jag kunde inte känna några känslor för honom iallafall. Jag var bara med honom för att ha någon att vara med, för att koppla bort omvärlden en liten stund. Så sjukt idiotiskt men så sjukt sant. Vad spelar det för roll egentligen? Jag kommer väll aldrig kunna känna kärlek ändå. Det ända jag kan känna är stor saknad efter några som inte längre finns i mitt liv.. För kärlek liksom, vem behöver sånt trams? Inte jag iallafall.. Vad jag däremot behöver är en resa till London, även om bara namnet på denna stad fick mig att vilja kräkas upp snor, så skulle jag ändå dit och jag hade snart tillräckligt med pengar till att få åka dit.
Väldigt kort och dåligt kapitel jag vet, men hinner inte nu. Ska iväg och vara med några kompisar.
KOMMENTERA för nästa kapitel.. Hm..Vad tror ni det är som har hänt egentligen? Vad är det egentligen med han dendär William och vad ska Ariana göra i London? Fortsätt läsa så kommer ni få svaren ;)
btv: killarna kommer komma med väldigt snart, och tack till er som kommenterar, ni är guldvärda på riktigt, blir rörd :') <3
Little things kapitel 2
Jag kunde inte vara kvar här längre, jag kände hur jag kvävdes, ifrån verkligheten. Det kändes som lungorna sög ihop sig, men dem andades på ett sånt sätt som andra skulle kalla för ett vanligt sett. Men om dem visste hur det kändes för mig, skulle de nog kalla det för allt annat en vanligt. För mycket sorg och smärta blandat med varandra, låg och skärde, hårdare än den vassaste kniven, emot min luftstrupe. Det är ingenting man kan se - det är något man känner. Jag sliter hårt i dörrhandtaget och springer fort därifrån. Jag bryr mig inte om att jag har massvis med saker kvar i skåpet, jag måste bara ut, fort härifrån. Jag måste fort ut, för att kunna andas och för att komma bort ifrån allt, detdär allt - som var något som ingen på denhär skolan visste om.
Jag sprang, jag vet inte hur länge - jag bara sprang till tåget, innan jag insåg att jag inte hade några pengar, då sprang jag hem istället. Jag kutade fort in på mitt rum där jag ivrigt började leta efter min plånbok. Jag kunde inte hjälpa att jag grät, tårarna bara kom, bara sådär. Allt brast ihop, dendär jävla William och dendär jävla Miranda, hur fan...vågade hon ens kalla mig för sin syster? Min syster var en såndär fin person, som alltid stöttande, alltid fanns där och spred glädje - hon var ingen såndär jävel som flydde ifrån allting och lämnade någon kvar ensam, när man behövde henne som mest, trodde jag.
Efter kanske 3 minuters letande utan resultat, kunde jag inte hålla mig längre. Jag föll ihop på min säng och skrek rakt ut, och kände sedan hur all stress gled ur mig, för en liten stund. För första gången på ett tag känner jag efter. Hur känns det nu egentligen? Jag andas ut lite. Jag kvävdes inte igen, jag kunde andas, jag behövde inte leta upp min plånbok och stressa upp mig för det längre, det var okej. Allt skulle bli okej.
Jag lät ännu en gång tårarna rinna ner för mina kinder. Men nu var det på ett harmoniskt och lugnande sätt. Innan var det hysteriskt gråt med massa smärta. Jag lindade in mig i mitt täcke och låg och kramade på min kudde, samtidigt som jag försökte hämta upp mig och bli som vanligt igen efter mitt lilla anfall. Efter ungefär 7 minuter, satt jag återigen på golvet och granskade mig själv i spegeln. Jag möttes av en tjej med rödgrötna ögon och med svarta ränder på kinderna, som uppstått pågrung av den rinnande mascaran. Tanken slog mig. Vem fan är jag egentligen? Vad har det blivit av mig? Detdär är inte jag - detdär är bara vad jag har gått igenom.
Skulle jag verkligen låta det jag har gått igenom ta över hela mig? Jag skakade loss tankarna ifrån mitt huvud. Vad var det för dålig fråga? Det har jag ju redan gjort. Tankarna att göra som Miranda - bara avsluta allt, hade slagit mig många gånger. Men det var hennes ord som hindrade mig. ''I know you're so much stronger than me'' och ''Don't even think about me, or death.''
Så mycket enklare det hade varit om hon bara hade insett faktum, att nej, jag är inte starkare än henne, och att ja..det blir bara svårare om hon skriver så.
Om dethär hände mig ofta? Ja, jag brukade få attacker, men i skolan brukade jag liksom kunna hålla mig, där kunde jag gå runt och iallafall verka glad. Var det något skyllde jag alltid på migrän och huvudvärk.
Jag slöt mina ögon i hopp om att få försvinna bort från allt en liten stund, jag kände mig för tillfället ändå ganska nöjd med situationen. Istället för att sitta på ett tåg till en av USAS farligaste städer Detroit, som jag hade tänkt att åka till, låg jag ner i min varma, mjuka, sköna sång. Jag hade åkt till Detroit flera gånger. Det var ju ett såntdär typiskt ställe mamma alltid hade sagt att man inte skulle vara vid, speciellt inte på kvällen, och det tar ju iallafall 5 timmar att komma fram, men självklart var det också just därför jag brukade åka dit. Jag trivdes där, jag var van att leva farligt och kände mig mer hemma med människor som var lite farliga själva. Jag var absolut inte farlig och skulle aldrig göra något mot någon annan - men jag var farlig mot mig själv. Så fort man var vid det området med massa människor som mamma skulle kalla för ''fel sällskap'' så kände jag mig mer som hemma. Kanske var det för att just alla dessa människor också hade varit med om något, annars skulle dem ju inte agera som dem gör. Det fanns en kille som hette Luke jag brukade träffa där förut ibland. Han hade inte våldtagit någon, men han låg runt med alla, var allmänt taskig, slogs, sysslade med droger och kunde nog inte räkna på fingrarna hur många bilar han hade stulit, men ändå fick han mig att känna sig lugn. Han hade varken mamma eller pappa, hans sorg och smärta tog han ut, det var ju därför han sårade och slogs med folk så ofta och gjorde massa dåliga saker, men min smärta höll jag inne. Självklart har jag många gånger funderat på att börja ta ut min smärta på samma sätt som Luke och massa andra gör också. Men jag har inte kunnat, dels för att jag, sitter fast i mig själv och sen..för mammas skull, och för mina vänner på min skola.
Jag skulle fortsätta vara dendär glada personen som jag egentligen jag inte är.
Jag suckade irriterat, varför skulle jag börja tänka på Luke och Detroit just nu? Jag ville ju bara somna. Innan jag skulle få en utskällning från mamma pågrund av skolket , jag kunde redan se hennes besvikna ögon kolla bedjande på mig. För att försöka koppla bort alla tankar tar ju upp min iphone och mina hörlurar för att lyssna på musik. Det olästa sms:et från Eric bryr jag mig inte ens om. Jag klickar mig istället in på min spotifylista, sluter mina ögon och tar på ''Judas Priest - Painkiller.'' En av världens största heavy metal band med en av deras bästa låtar. Skriket var som världens vackraste ballad för mina öron och fick mig alltid att känna mig ''lite rensad'' liksom. Däremot är det ju kanske lite svårt att somna till, så när jag har lyssnat klart byter jag till något helt annat. Detdär med att lyssna på musik för att koppla bort allt annat är som utsuddat när dendär låten börjar spelas. Det går inte att inte bli känslosam när dessa 5 killar sjunger med deras änglalika röster, favoritsången som jag har haft sen jag var liten. '
'
There's nothing left, I used to cry, My conversation has run dry, That's what's going on, Nothing's fine I'm torn, I'm all out of faith, This is how I feel, i'm cold and I am shamed ,Lying naked on the floor.''
Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på dessa 5 killar och deras cover av denna låt. Jag vet inte ens vad dem heter, dem är ju inte så kända, inte här iallafall, jag tror inte ens dem har gett ut än skiva än, men jag vet att dem var med i Mirandas favoritprogram X factor, året efter hon dog, jag vet att dem tillsammans är One Direction och att dem sjunger som änglar. Jag vet att dem är så äckligt Mirandaaktiga av sig. Hon hade alltid älskat pojkband, Backstreet Boys ,N-sync, The Beatles och Westlife. Hon kollade på X factor år efter år och ringde alltid till mig på andra sidan jordklotet och berättade exakt allt om alla som var med, vad dem hade sjungit och vilken som hade åkte ut. Tyvärr så var hon inte längre vid liv, det året dessa killar var med, men jag vet att hon hade älskat dem. Och det var, just därför..jag hade hittat dem. Eftersom jag inte bor i England som min syster och min far gjorde, så såg jag ju aldrig på programmet, jag hade hittat dem på youtube efteråt. Jag hade hört några av deras andra covers från x factor på youtube också, men det var inget som föll mig i smaken riktigt, men just denhär låten, matchade deras röster så perfekt och sjöngs verkligen in i hela mitt hjärta. Jag vet inte hur många gånger, jag har lyssnat på deras cover av Torn, men jag tröttnade aldrig. Någon dag, ville jag tacka dessa killar, för denhär underbar låten, som har haft sån otroligt stor betydelse i mitt liv.
''Nothing's fine, I'm Torn''
Sådär då var 2:an ute, nu jävlar vill jag höra åsikter! Och oroa er inte, boysen kommer komma med snart. Vill inte gå för fort fram bara, vill göra något annorlunda. Har fått frågor om vem av killarna som det kommer handla mest om.. och vet ni..jag vet faktiskt inte det än, det lutar mellan Zayn eller Louis, men det kan bli någon av dem andra också, det visar sig, bara att vänta och se ;) men som sagt, har suttit med dethär kapitlet ett bra tag nu så nu jävlar vill jag ha kommentarer.. de tar typ 2 sekunder att kommentera, vill bara veta vad ni tycker.
Desto mer kommentarer - desto mer skrivsug = går fortare tills nästa kapitel kommer. ;) xoxo
Little things kapitel 1
Sorg, smärta och mörker. Ett rop på hjälp, snälla, kom och hjälp mig någon. Jag sitter fast, inuti mig själv och jag kan inte ta mig ut. Jag sitter fast, med massa minnen jag inte vill komma ihåg. Men någon har låst in mig i denna muren, med mig och alla minnen, och dendär någon råkar vara jag. Jag försöker hitta luft att andas med, försöker stå kvar på mina ben, för att kunna ta mig ur denhär muren och ta mig vidare i livet, men det går inte, för hur mycket jag än kämpar så sitter jag ändå fast. Jag är instängd i mig själv och jag hittar inte vägen ut.
Klart att jag andas, annars skulle jag ju ligga i jorden nu, men jag andas inte på ett naturligt sett. Att andas ska vara så naturligt det bara kan bli, men nu är det bara ansträngande. Inte ansträngade på ett sånt sätt att man flåsar, utan det är bara en ansträngande sak att göra, precis som att det är ansträngande att leva, att gå.
Aldrig har det varit så svårt att andas. Aldrig har det varit så svårt att gå. Aldrig, aldrig, aldrig.
Jag drog på mig mina vita jeansshorts och en väldigt färglad, gul, flicksöt liten topp. Slängde på mig lite rosa läppglans och målade mina ögonfransar. Jag granskade mig själv från topp till tå. Jag såg lika glad och livfull ut som vanligt. Mitt långa, ljusblonda, lockiga hår hängde ner över mina bröst, mina ögon utstrålade vad alla skulle kalla lycka och jag gjorde mig redo för ännu en dag att låtsas gå omkring och verka glad i skolan. Jag roffade åt mig min väska som jag hade lite alla möjliga saker i, sa hejdå till min mamma och hoppade på bussen till skolan. På nästa station hoppade Eric på och satt sig som vanligt bredvid mig i bussätet. Hans läppar mötte mina och jag kände som vanligt ingenting, som jag aldrig hade gjort mellan han och mig häller. Jag kan inte känna någonting, förutom sorg och smärta, men ljuga är jag däremot riktigt bra på, så det var just det jag gjorde, ljög. Inte bara för alla andra utan för mig själv också. Att jag bara klädde mig i färglada kläder var ett tydligt bevis på att jag ville låtsas framstå som någon jag inte är, jag är inte färglad, jag är inte glad över huvudtaget, inte längre iallafall, även om det var just det i stort sett alla på min skola tyckte jag verkade som. Jag var ju väldigt skämtsamt och gick runt och skämtade med alla, spred lite glädje och gick runt och log i korridorerna, men ingen visste vilken bra skådespelare jag var och det skulle ingen få veta häller. Inte ens Eric, han vet ju inget om mig egentligen, och det gör inte ett skit. Jag sa till honom att jag älskade honom, precis som han sa att han älskade mig, men vi båda ljög. Han för att han har svikit mig flera gånger, varit otrogen osv, och jag..för att jag inte brydde mig. Det gjorde liksom inte ens ont när det kommit fram att han hade hånglat med hon, eller gjort det men hon, osvosv, just för att jag inte kunde känna någonting. Ändå fortsatte vi med samma visa. Jag tyckte ändå om att ha någon, bara för att inte behöva vara ensam, någon bra att ha sex med, så smärtan kunde försvinna en liten stund och för att glömma omvärlden, och någon att..bara kunna kalla för min, eftersom det inte fanns många ''min'' kvar i mitt liv.
Vad är lycka nu igen? Hur är det att vara glad, på riktigt? Och hur känns det egentligen att älska någon?
Hur fan tar man sig ur sig själv? Och hur fan kan man fortsätta leva sitt liv, när man egentligen redan är död?
Jag slog mig sjäv på huvudet, som för att få ut alla miljontals tankar som låg och tryckte. Min lärare Mrs Annie kollade oroligt på mig, jag skyllde som vanligt på migränanfall, sprang ut ur klassrumet och drack lite vatten. Alla var på lektion nu och tårarna hotade, jag vet inte hur länge jag skulle orka med dethär nu. Jag sprang in till skoltoaletten och kollade på mig själv i spegeln, långt inne i dedär klarblåa ögonen, som jämt såg så livfulla ut, gömde sig en stor sorg, och en stor hemlighet. Bakom dedär livfulla, söta kläderna, gömde sig en mycket svag och olycklig individ - och jag var den ända som kunde se det. Jag slog hårt på mitt huvud igen, då detdär meningarna hon en gång hade skrivit till mig, envisades med att spelas upp, jag kunde allting utantill nu. Jag ville inte höra, jag ville bara ut här ifrån, ville bara få ut allt inuti mig, men det gick inte. Lusten att slå huvudet hårt i spegeln var stor, men jag kunde inte, jag skulle inte och jag fick inte.
''Dear Ariana, I want you to know how much I love you, cause I really do. You have no idea how much you've helped me througt everything, by just being there. But I can't do this anymore, William has forced me to the most terrible things I can't do, so I'd rather finished this. But promise me, to not blame this on yourself. Because I love you my sister, and I always will, but I can't deal with William anymore. But I know that you're so much stronger than me, so keep your head high. You have so many reasons to live, so don't think about me, or about death. And I will always be there for you, even if I'm not there, beside you, am I still there, with you, sincerly , your sister Miranda.''
GUYS I'M BACK! wihoooo! Hoppas ni kommer gilla min nya novell. Har aldrig riktigt kommit igång sen jag skrev What makes you beautiful men nu så.. KOMMENTERA FÖR NÄSTA KAPITEL. Kommentera gärna vem ni vill av killarna som ska vara huvudperson också :) btv: kapitlerna kommer bli längre sen :)
that what makes you beutiful kapitel 55
Linneas perspektiv:
Jag var så sjukt okoncentrerad idag att bilderna blev helt katastrofala, det hade lsutat med att Dylan sagt att jag fick gå hem, han visste att det var något fel, och han hade redan frågat ut mig om Louis, så han lät mig sluta och bara gå, snäll var han iallafall, men ganska myscho. Jag behövde verkligen prata med Louis, där med basta!
Jag skyndar mig tillbaka till hotellet och slänger mig på sängen, skulle jag ringa? Jag ligger med iphonen i handen, iphonen jag hade fått av Louis, tänk vad mycket han hade gett mig, skulle jag gå miste av honom pågrund av dethär? Nej, jag måste verkligen ringa, jag visste inte vad han trodde, men jag visste att han trodde fel.
Precis när jag ska ringa får jag ett sms från Simon ''Hej, ska vi hitta på något idag? Med Danielle kanske? :)''
Jag ler lite, han var verkligen söt på ett vänskapligt sätt. ''Hej, jag tror inte jag kan idag, har hänt en grej som jag måste fixa, men tack ändå, var med bara Danielle istället, och hälsa henne, om hon inte ska vara med Liam då :)'' svarar jag, sen lägger jag undan mobilen. Sen tar jag den igen, lägger undan den och tar tillbaka den, jag kunde inte riktigt bestämma mig, men hur svårt kan det vara att ringa egentligen? Jag trycker på ringknappen, efter en liten stund hörs en upptaget ton, självklart tröck han på upptaget. Eftersom jag är i desperat behov av att snacka med honom försöker jag om och om igen. När jag ringer för säkert 20:e gången knackar det på dörren. Jag blir lite förvånad först, man brukar väll inte knacka på hotell? Jag lägger ifrån mig telefonen och går och öppnar dörren med dörrhotellkortet. Jag ger ifrån mig en minst sagt förvånad min när jag ser att det är Harry som står där.
-Får man komma in? Frågar han, eftersom jag är ledsen orkar jag inte svara utan jag nickar bara som svar istället.
Harrys perspektiv:
-Vi skulle behöva snacka lite, säger jag, Linnea nickar återigen och vi slår oss ner på den lilla soffan, jag kunde se på henne att hon hade gråtit, fast mest av allt grät hon nog inombords, hon agerade på ett helt annorlunda sett en mot vad hon brukar. Hon sätter sig bredvid mig, det blir tyst en liten stund.
-Du Linnea, du älskar Louis och ingen annan, ellerhur? Säger jag efter en stund, hon svarar innan jag knappt hinner blinka.
-Ja det är klart jag gör, och jag vet inte vad han tror eller någonting, jag fattade ingenting om vad han menade, jag älskar honom, nästan lite för mycket, säger hon med gråten i halsen.
-Det finns ju bilder på dig och en kille, men ni gör ju inget, tillochmed jag kan se att ni bara är kompisar, visst är det så? Säger jag och kramar om henne, hon var som en syster för mig och hon behövde mitt stöd.
-Ja, vi är BARA kompisar, visst, jag och Louis kanske har ignorerat varandra de senaste dagarna, men det är bara för att jag har varit så himla upptagen, Louis trodde att jag var upptagen med att vara med Simon och att det var därför vi inte kunde träffas, men så var det inte, jag hade gärnat velat träffat alla er direkt när ni kom på flygplatsen om jag hade kunnat, men jag blev tvungen att fylla i lite papper, tillsammans med min manager, hackar hon fram.
Man kan höra på henne att det hon säger är sant, men vem var då dendär killen som hade sagt detdär om Louis? Det hade jag nästan glömt bort, det är väll inte så att hon sitter och ljuger för mig?
-Så, du fyllde i papper, du gjorde inget annat? Frågar jag lite skeptiskt.
-Ja, jag gick igenom en bunt med papper, sen ringde han, svarar hon.
-Eller så erkänner du att du var med Simon, men att det han sa om Louis inte hade något med att du skulle vara otrogen att göra, säger jag, eftersom Louis hade berättat, att han hade sagt ''Louis behöver inte få veta något.''
-Va? Snälla Harry, inte du också, jag gick igenom papper och det kan Dylan intyga, Simon vet jag inte vad han gjorde, han var knappst med på jobbet, Simon har inte sagt något om Louis förutom att hans lillasyster älskar honom och er, vad är det han tror egentligen? Säger hon förvånat och ledsamt.
-Han sa att han hade snackat med dig, och att han hörde någon säga att vi inte behöver berätta något för Louis, så han tror att du och Simon...börjar jag.
Linneas perspektiv:
När han sa detdär sista var det som att alla pusselbitar föll på plats.
-Vänta va? Vi behöver inte berätta något för Louis, men..det var ju inte Simon som sa det, det var Dylan! Utbrister jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare? Vi hade tjaffsat om att ignorerat varandra och sedan kommit in på Simon, så då måste Louis självklart ha trott att Dylan var Simon, så typiskt.. varför hade jag inte fattat det? Dylan hade ju sagt att vi inte skulle berätta något för Louis, men det var ju om en helt annan sak, det var ju om att jag skulle berätta något om Louis som ingen annan visste för att Dylan var så oerhört intresserad utav Louis och One Direction, inte för att jag hade gjort det, men han önskade att jag skulle säga något.
-Men va, vem är Dylan? Säger Harry förvånat. Jag tar ett djupt andetag, dethär kunde låta som en dålig lögn, men det var ju verkligen ren sanning.
-Dylan är min manager, du vet, jag har ju blivit modell, och Dylan är nästan läskigt intresserad utav att veta saker om er, speciellt om Louis, jag börjar nästan undra om han anlitade mig bara för att jag är Louis flickvän, det kan nästan bli lite läskigt när han undrar så mycket hela tiden, han ville få mig att berätta någon saftig hemlighet om Louis, men jag hade sagt nej, fast han tjatade på mig men jag sa ändå inte något, och sen kom han in och sa att vi inte behöver berätta något för Louis, så att det ändå inte spelade någon roll om jag sa något, så det måste va det Louis trodde..säger jag, sen kommer jag inte på vad jag ska säga mer. Istället brister jag och Harry ut i ett skratt, det var ju ganska komiskt allting ändå.
-Ååh, du måste verkligen snacka med Louis nu, han trodde det var Simon som sa detdär och att ni...börjar Harry, sen slutar han. Det gjorde nästan lite ont i mig när jag hörde det, jag skulle liksom aldrig kunna vara otrogen, jag har redan världens finaste pojkvän som jag älskar över allt annat, Simon är en bra vän och Dylan han är en..ja fanmanager, inget mer en det.
-Jag vet, jag har försökt ringa honom men han vägrar att svara ju, säger jag olyckligt.
-Han är ju hos sin mamma nu, men jag lovar, du kommer få tag på honom, han kommer antagligen ringa upp förr eller senare ändå, men ni måste verkligen reda ut dethär lilla misstaget, säger Harry, jag håller med honom helt.
-Kan inte du skjutsa mig dit? För han kommer inte svara på telefon eftersom jag redan har försökt typ 100 gånger, och jag vill reda ut dethär face to face, säger jag.
-Sure, vi åker på en gång, säger Harry samtidigt som han klappar mig på axeln. Jag hoppar upp och ger honom en kram, han betyder mycket för mig, bara att han kom hit betyder, han bryr sig verkligen om mig och märkte på en gång att något var fel, han är verkligen som den bästa brorsan man någonsin kan ha.
Det tar egentligen inte lång tid förrän jag är framme, fast det känns som en evighet. Jag säger hejdå till Harry sen går jag mot ytterdörren, jag står länge och tvekar, skulle jag verkligen våga knacka på?
Louis perspektiv: Jag petade mest bara i maten, hade ingen matlust för fem öre, jag hade lust att bara springa, springa ifrån allt och bara vara ensam, mamma hade lyckats få mig på lite andra tankar, och jag hade berättat för henne, hon hade sagt att det kanske inte alls var så som jag trodde, men hur skulle det annars vara? Men tänk om hon hade rätt? Jag kanske borde låta henne förklara. Det glädje mig att hon iallafall hade ringt massvis med gånger, det betydde iallafall att hon ville prata med mig, men frågan är, vill jag prata med henne?
-Vi spelade jämt fia förut, kommer du ihåg det Louis? Och snälla, kan vi inte göra det sen? Frågar Phoebe.
-Det kan vi väll göra, svarar jag och klämmer fram ett litet leende.
''Kommer du ihåg det Louis?'' Orden ekade i mitt huvud, det är klart jag kommer ihåg det, det var på den tiden då allt var så enkelt, inga kärleksproblem, inget kändisskap, allt var så lätt, jag var bara en vanlig liten kille som spelade fia med min lillasyster. Tänk att vara 6 år igen, det skulle vara riktigt skönt. Mer hinner jag inte tänka förren det knackar på dörren, fan också, skulle de komma gäster nu? Jag orkar inte, jag vill bara vara med min familj.
Mamma går iväg och öppnar, hon säger något till någon i dörröppningen men jag kan inte höra vad, förutom att hon säger ''kom in.''
-Louis, jag tror det är någon som vill prata med dig, säger mamma och kollar allvarligt mot mig, sen kommer hon in, tjejen som gjort mig så otroligt ledsen, samtidigt som hon gjort mig så otroligt glad, tjejen som jag älskar över allt annat, men som dessvärre verkar ha lämnat över hennes hjärta till någon annan. Jag visste inte vad jag skulle säga, vi kollar varandra i ögonen, egentligen vill jag bara springa fram och krama om henne, men det går inte, varför skulle hon komma hit för? Jag ville bara vara ensam, men nu när hon ändå var här, var det kanske lika bra att bara snacka.
-Vi kan gå in på mitt rum, säger jag, utan att röra en min. Hon tar av sig skorna och sen går vi in i mitt rum, jag sätter mig vid skrivbordsstolen och hon sätter sig på sängen. Jaha, och nu då?
-Varför kom du hit? Jag vill vara ensam, säger jag och tittar ner i golvet.
-Därför att jag behöver snacka med dig, och du vägrar svara i mobilen, och jag ville gärna ta det face to face, svarar hon.
-Ta vad face to face? Fattar du hur ledsen jag blev när jag hörde detdär om att jag inte behöver veta något? säger jag ledsamt.
-Det är inte som du tror Louis, Simon och jag är bara kompisar, det kan du se på bilderna som har läckt på oss också, vi gör ingenting, du kan få läsa igenom våran sms konversation också så kommer du se att det inte är något mer en vänskap, det du hörde när vi snackade i telefon, var inte Simon, utan det var min manager Dylan, du måste tro mig nu Louis, Dylan är min manager och han är väldigt intresserad utav One Direction, han frågar mig frågor hela tiden och speciellt om dig, jag måste erkänna att det nästan kan vara lite läskigt ibland, fast han är schysst, men han ville iallafall att jag skulle berätta något om dig som bara jag visste, för han ville veta massor om dig, som många andra också vill, men jag gick inte med på det, sen kom han in och sa ''Louis behöver inte få veta något'' och det var om att jag skulle berätta något om dig, så inget annat, du kan tillochmed fråga Simon om du vill att vi inte har vart idag, han frågade om vi skulle hitta på något tillsammans med Danielle dock, men jag sa att jag inte kunde, för jag ville så gärna snacka med dig och reda ut allt, dethär kan låta som ett dåligt påhittad skämt men det är verkligen sant, Dylan kan intyga att jag föll i massor av papper när du ringde också, du kan få träffa honom själv så kommer du förstå vad jag menar, jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig Louis, jag älskar dig och ingen annan, jag kan inte se mig med någon annan en dig, säger hon och tar fram sitt ringfinger med promise ringen. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad fanns det att säga? Hade jag bara vart avundsjuk, och inbillat mig massvis med saker? Allt hade blivit så fel, och det verkade ju som hon talade sanning, jag litar på henne.
-Jag älskar dig Linnea, säger jag.
-Jag älskar dig också, säger hon, sen drar jag in henne i min famn och våra läppar möts i en perfekt kyss, åh , vad jag hade saknat det. Nu var allt bra igen. LOVE MY LIFE!
-Förlåt för allt Linnea, jag borde inte ha..börjar jag, hon sätter sina fingrar för mina läppar.
-Sch, säger hon och kysser mig igen. Vi lägger oss på sängen, jag leker lite med hennes hår och tittar henne rakt in i ögonen, jag smälter inombords, hennes klarblåa ögon får mig att smälta och hennes smile, hela hennes utseende, och hennes sett att vara, jag älskar verkligen henne för den hon är.
-Vill ni ha efterrätt? Hör jag mamma ropa från köket, jag kollar mot Linnea som nickar.
-Ja det vill vi, skriker jag, sen reser vi på oss. Jag tar Linnea i handen och går ut till köket, vi sätter oss ner vid bordet och mamma ler stort emot oss. Alla börjar snacka och mina syskon gillar verkligen Linnea, det märks så väl och hon är så bra med barn, hon skulle bli en underbar mamma, någongång...
-Skulle vi spela fia eller? Linnea kan väll vara med ? Frågar Phoebe, jag ger både Linnea och Phoebe ett smile - nu jävlar ska det spelas fia!
-Självklart! Svarar jag och Linnea samtidigt.
När vi har spelat färdigt har klockan hunnit bli ganska mycket, och jag är ganska trött.
-Du sover här i natt, och det är ingen fråga utan jag har bestämt det, säger jag till Linnea och kysser henne.
-MAMMA DEM PUSSADE VARANDRA, EUEW VAD ÄCKLIGT! Skriker Daisy, jag vänder mig om och flinar mot henne.
-Om några år kommer du inte tycka det är äckligt längre, säger jag och klappar henne på huvudet, hon gör någon ful grimas till mig.
-Om det går bra för din mamma så stannar jag gärna, säger Linnea lite tyst.
-Mamma, Linnea kan sova här inatt va? Frågar jag, även fast jag vet att hon redan kommer svara ja.
-Självklart, om ni lovar att sova och inget annat, svarar hon lite busigt, jag börjar garva lite, men Linnea blir lite röd om kinderna.
-Ja ja Louis, jag vet redan att jag är söt när jag rodnar, jag har fått höra det några gånger och jag vet att du tänkte säga det nu också, puss på dig med, säger Linnea och slår till mig lite lätt på armen, hon känner mig för bra, för det var faktiskt det jag hade tänkt att säga. Innan jag hinner svara avbryter Daisy.
-Vadå mamma? Vad skulle dem annars göra? Säger hon frågande, jag kollar på Linnea och vi börjar asgarva, tillochmed mamma får sig ett riktigt skrattanfall och stackars Daisy står där och fattar ingenting.
-Linnea, vad menade mamma? Frågar Daisy och tar tag i Linneas arm.
-Eh, asså, hon menade att vi inte skulle plocka kottar, svarar hon snabbt, vilket gör att jag börjar garva ännu mer.
Plocka kottar, vart det det bästa hon kunde komma på? Tillslut går vi och kryper ner i min säng, som vanligt ligger vi riktigt nära varandra och myser. Tillslut somnar vi, imorgon skulle jag följa med Linnea och träffa hennes manager, det skulle ju bli ganska kul, men nu behövde jag verkligen lite sömn.
Jag var så sjukt okoncentrerad idag att bilderna blev helt katastrofala, det hade lsutat med att Dylan sagt att jag fick gå hem, han visste att det var något fel, och han hade redan frågat ut mig om Louis, så han lät mig sluta och bara gå, snäll var han iallafall, men ganska myscho. Jag behövde verkligen prata med Louis, där med basta!
Jag skyndar mig tillbaka till hotellet och slänger mig på sängen, skulle jag ringa? Jag ligger med iphonen i handen, iphonen jag hade fått av Louis, tänk vad mycket han hade gett mig, skulle jag gå miste av honom pågrund av dethär? Nej, jag måste verkligen ringa, jag visste inte vad han trodde, men jag visste att han trodde fel.
Precis när jag ska ringa får jag ett sms från Simon ''Hej, ska vi hitta på något idag? Med Danielle kanske? :)''
Jag ler lite, han var verkligen söt på ett vänskapligt sätt. ''Hej, jag tror inte jag kan idag, har hänt en grej som jag måste fixa, men tack ändå, var med bara Danielle istället, och hälsa henne, om hon inte ska vara med Liam då :)'' svarar jag, sen lägger jag undan mobilen. Sen tar jag den igen, lägger undan den och tar tillbaka den, jag kunde inte riktigt bestämma mig, men hur svårt kan det vara att ringa egentligen? Jag trycker på ringknappen, efter en liten stund hörs en upptaget ton, självklart tröck han på upptaget. Eftersom jag är i desperat behov av att snacka med honom försöker jag om och om igen. När jag ringer för säkert 20:e gången knackar det på dörren. Jag blir lite förvånad först, man brukar väll inte knacka på hotell? Jag lägger ifrån mig telefonen och går och öppnar dörren med dörrhotellkortet. Jag ger ifrån mig en minst sagt förvånad min när jag ser att det är Harry som står där.
-Får man komma in? Frågar han, eftersom jag är ledsen orkar jag inte svara utan jag nickar bara som svar istället.
Harrys perspektiv:
-Vi skulle behöva snacka lite, säger jag, Linnea nickar återigen och vi slår oss ner på den lilla soffan, jag kunde se på henne att hon hade gråtit, fast mest av allt grät hon nog inombords, hon agerade på ett helt annorlunda sett en mot vad hon brukar. Hon sätter sig bredvid mig, det blir tyst en liten stund.
-Du Linnea, du älskar Louis och ingen annan, ellerhur? Säger jag efter en stund, hon svarar innan jag knappt hinner blinka.
-Ja det är klart jag gör, och jag vet inte vad han tror eller någonting, jag fattade ingenting om vad han menade, jag älskar honom, nästan lite för mycket, säger hon med gråten i halsen.
-Det finns ju bilder på dig och en kille, men ni gör ju inget, tillochmed jag kan se att ni bara är kompisar, visst är det så? Säger jag och kramar om henne, hon var som en syster för mig och hon behövde mitt stöd.
-Ja, vi är BARA kompisar, visst, jag och Louis kanske har ignorerat varandra de senaste dagarna, men det är bara för att jag har varit så himla upptagen, Louis trodde att jag var upptagen med att vara med Simon och att det var därför vi inte kunde träffas, men så var det inte, jag hade gärnat velat träffat alla er direkt när ni kom på flygplatsen om jag hade kunnat, men jag blev tvungen att fylla i lite papper, tillsammans med min manager, hackar hon fram.
Man kan höra på henne att det hon säger är sant, men vem var då dendär killen som hade sagt detdär om Louis? Det hade jag nästan glömt bort, det är väll inte så att hon sitter och ljuger för mig?
-Så, du fyllde i papper, du gjorde inget annat? Frågar jag lite skeptiskt.
-Ja, jag gick igenom en bunt med papper, sen ringde han, svarar hon.
-Eller så erkänner du att du var med Simon, men att det han sa om Louis inte hade något med att du skulle vara otrogen att göra, säger jag, eftersom Louis hade berättat, att han hade sagt ''Louis behöver inte få veta något.''
-Va? Snälla Harry, inte du också, jag gick igenom papper och det kan Dylan intyga, Simon vet jag inte vad han gjorde, han var knappst med på jobbet, Simon har inte sagt något om Louis förutom att hans lillasyster älskar honom och er, vad är det han tror egentligen? Säger hon förvånat och ledsamt.
-Han sa att han hade snackat med dig, och att han hörde någon säga att vi inte behöver berätta något för Louis, så han tror att du och Simon...börjar jag.
Linneas perspektiv:
När han sa detdär sista var det som att alla pusselbitar föll på plats.
-Vänta va? Vi behöver inte berätta något för Louis, men..det var ju inte Simon som sa det, det var Dylan! Utbrister jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare? Vi hade tjaffsat om att ignorerat varandra och sedan kommit in på Simon, så då måste Louis självklart ha trott att Dylan var Simon, så typiskt.. varför hade jag inte fattat det? Dylan hade ju sagt att vi inte skulle berätta något för Louis, men det var ju om en helt annan sak, det var ju om att jag skulle berätta något om Louis som ingen annan visste för att Dylan var så oerhört intresserad utav Louis och One Direction, inte för att jag hade gjort det, men han önskade att jag skulle säga något.
-Men va, vem är Dylan? Säger Harry förvånat. Jag tar ett djupt andetag, dethär kunde låta som en dålig lögn, men det var ju verkligen ren sanning.
-Dylan är min manager, du vet, jag har ju blivit modell, och Dylan är nästan läskigt intresserad utav att veta saker om er, speciellt om Louis, jag börjar nästan undra om han anlitade mig bara för att jag är Louis flickvän, det kan nästan bli lite läskigt när han undrar så mycket hela tiden, han ville få mig att berätta någon saftig hemlighet om Louis, men jag hade sagt nej, fast han tjatade på mig men jag sa ändå inte något, och sen kom han in och sa att vi inte behöver berätta något för Louis, så att det ändå inte spelade någon roll om jag sa något, så det måste va det Louis trodde..säger jag, sen kommer jag inte på vad jag ska säga mer. Istället brister jag och Harry ut i ett skratt, det var ju ganska komiskt allting ändå.
-Ååh, du måste verkligen snacka med Louis nu, han trodde det var Simon som sa detdär och att ni...börjar Harry, sen slutar han. Det gjorde nästan lite ont i mig när jag hörde det, jag skulle liksom aldrig kunna vara otrogen, jag har redan världens finaste pojkvän som jag älskar över allt annat, Simon är en bra vän och Dylan han är en..ja fanmanager, inget mer en det.
-Jag vet, jag har försökt ringa honom men han vägrar att svara ju, säger jag olyckligt.
-Han är ju hos sin mamma nu, men jag lovar, du kommer få tag på honom, han kommer antagligen ringa upp förr eller senare ändå, men ni måste verkligen reda ut dethär lilla misstaget, säger Harry, jag håller med honom helt.
-Kan inte du skjutsa mig dit? För han kommer inte svara på telefon eftersom jag redan har försökt typ 100 gånger, och jag vill reda ut dethär face to face, säger jag.
-Sure, vi åker på en gång, säger Harry samtidigt som han klappar mig på axeln. Jag hoppar upp och ger honom en kram, han betyder mycket för mig, bara att han kom hit betyder, han bryr sig verkligen om mig och märkte på en gång att något var fel, han är verkligen som den bästa brorsan man någonsin kan ha.
Det tar egentligen inte lång tid förrän jag är framme, fast det känns som en evighet. Jag säger hejdå till Harry sen går jag mot ytterdörren, jag står länge och tvekar, skulle jag verkligen våga knacka på?
Louis perspektiv: Jag petade mest bara i maten, hade ingen matlust för fem öre, jag hade lust att bara springa, springa ifrån allt och bara vara ensam, mamma hade lyckats få mig på lite andra tankar, och jag hade berättat för henne, hon hade sagt att det kanske inte alls var så som jag trodde, men hur skulle det annars vara? Men tänk om hon hade rätt? Jag kanske borde låta henne förklara. Det glädje mig att hon iallafall hade ringt massvis med gånger, det betydde iallafall att hon ville prata med mig, men frågan är, vill jag prata med henne?
-Vi spelade jämt fia förut, kommer du ihåg det Louis? Och snälla, kan vi inte göra det sen? Frågar Phoebe.
-Det kan vi väll göra, svarar jag och klämmer fram ett litet leende.
''Kommer du ihåg det Louis?'' Orden ekade i mitt huvud, det är klart jag kommer ihåg det, det var på den tiden då allt var så enkelt, inga kärleksproblem, inget kändisskap, allt var så lätt, jag var bara en vanlig liten kille som spelade fia med min lillasyster. Tänk att vara 6 år igen, det skulle vara riktigt skönt. Mer hinner jag inte tänka förren det knackar på dörren, fan också, skulle de komma gäster nu? Jag orkar inte, jag vill bara vara med min familj.
Mamma går iväg och öppnar, hon säger något till någon i dörröppningen men jag kan inte höra vad, förutom att hon säger ''kom in.''
-Louis, jag tror det är någon som vill prata med dig, säger mamma och kollar allvarligt mot mig, sen kommer hon in, tjejen som gjort mig så otroligt ledsen, samtidigt som hon gjort mig så otroligt glad, tjejen som jag älskar över allt annat, men som dessvärre verkar ha lämnat över hennes hjärta till någon annan. Jag visste inte vad jag skulle säga, vi kollar varandra i ögonen, egentligen vill jag bara springa fram och krama om henne, men det går inte, varför skulle hon komma hit för? Jag ville bara vara ensam, men nu när hon ändå var här, var det kanske lika bra att bara snacka.
-Vi kan gå in på mitt rum, säger jag, utan att röra en min. Hon tar av sig skorna och sen går vi in i mitt rum, jag sätter mig vid skrivbordsstolen och hon sätter sig på sängen. Jaha, och nu då?
-Varför kom du hit? Jag vill vara ensam, säger jag och tittar ner i golvet.
-Därför att jag behöver snacka med dig, och du vägrar svara i mobilen, och jag ville gärna ta det face to face, svarar hon.
-Ta vad face to face? Fattar du hur ledsen jag blev när jag hörde detdär om att jag inte behöver veta något? säger jag ledsamt.
-Det är inte som du tror Louis, Simon och jag är bara kompisar, det kan du se på bilderna som har läckt på oss också, vi gör ingenting, du kan få läsa igenom våran sms konversation också så kommer du se att det inte är något mer en vänskap, det du hörde när vi snackade i telefon, var inte Simon, utan det var min manager Dylan, du måste tro mig nu Louis, Dylan är min manager och han är väldigt intresserad utav One Direction, han frågar mig frågor hela tiden och speciellt om dig, jag måste erkänna att det nästan kan vara lite läskigt ibland, fast han är schysst, men han ville iallafall att jag skulle berätta något om dig som bara jag visste, för han ville veta massor om dig, som många andra också vill, men jag gick inte med på det, sen kom han in och sa ''Louis behöver inte få veta något'' och det var om att jag skulle berätta något om dig, så inget annat, du kan tillochmed fråga Simon om du vill att vi inte har vart idag, han frågade om vi skulle hitta på något tillsammans med Danielle dock, men jag sa att jag inte kunde, för jag ville så gärna snacka med dig och reda ut allt, dethär kan låta som ett dåligt påhittad skämt men det är verkligen sant, Dylan kan intyga att jag föll i massor av papper när du ringde också, du kan få träffa honom själv så kommer du förstå vad jag menar, jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig Louis, jag älskar dig och ingen annan, jag kan inte se mig med någon annan en dig, säger hon och tar fram sitt ringfinger med promise ringen. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad fanns det att säga? Hade jag bara vart avundsjuk, och inbillat mig massvis med saker? Allt hade blivit så fel, och det verkade ju som hon talade sanning, jag litar på henne.
-Jag älskar dig Linnea, säger jag.
-Jag älskar dig också, säger hon, sen drar jag in henne i min famn och våra läppar möts i en perfekt kyss, åh , vad jag hade saknat det. Nu var allt bra igen. LOVE MY LIFE!
-Förlåt för allt Linnea, jag borde inte ha..börjar jag, hon sätter sina fingrar för mina läppar.
-Sch, säger hon och kysser mig igen. Vi lägger oss på sängen, jag leker lite med hennes hår och tittar henne rakt in i ögonen, jag smälter inombords, hennes klarblåa ögon får mig att smälta och hennes smile, hela hennes utseende, och hennes sett att vara, jag älskar verkligen henne för den hon är.
-Vill ni ha efterrätt? Hör jag mamma ropa från köket, jag kollar mot Linnea som nickar.
-Ja det vill vi, skriker jag, sen reser vi på oss. Jag tar Linnea i handen och går ut till köket, vi sätter oss ner vid bordet och mamma ler stort emot oss. Alla börjar snacka och mina syskon gillar verkligen Linnea, det märks så väl och hon är så bra med barn, hon skulle bli en underbar mamma, någongång...
-Skulle vi spela fia eller? Linnea kan väll vara med ? Frågar Phoebe, jag ger både Linnea och Phoebe ett smile - nu jävlar ska det spelas fia!
-Självklart! Svarar jag och Linnea samtidigt.
När vi har spelat färdigt har klockan hunnit bli ganska mycket, och jag är ganska trött.
-Du sover här i natt, och det är ingen fråga utan jag har bestämt det, säger jag till Linnea och kysser henne.
-MAMMA DEM PUSSADE VARANDRA, EUEW VAD ÄCKLIGT! Skriker Daisy, jag vänder mig om och flinar mot henne.
-Om några år kommer du inte tycka det är äckligt längre, säger jag och klappar henne på huvudet, hon gör någon ful grimas till mig.
-Om det går bra för din mamma så stannar jag gärna, säger Linnea lite tyst.
-Mamma, Linnea kan sova här inatt va? Frågar jag, även fast jag vet att hon redan kommer svara ja.
-Självklart, om ni lovar att sova och inget annat, svarar hon lite busigt, jag börjar garva lite, men Linnea blir lite röd om kinderna.
-Ja ja Louis, jag vet redan att jag är söt när jag rodnar, jag har fått höra det några gånger och jag vet att du tänkte säga det nu också, puss på dig med, säger Linnea och slår till mig lite lätt på armen, hon känner mig för bra, för det var faktiskt det jag hade tänkt att säga. Innan jag hinner svara avbryter Daisy.
-Vadå mamma? Vad skulle dem annars göra? Säger hon frågande, jag kollar på Linnea och vi börjar asgarva, tillochmed mamma får sig ett riktigt skrattanfall och stackars Daisy står där och fattar ingenting.
-Linnea, vad menade mamma? Frågar Daisy och tar tag i Linneas arm.
-Eh, asså, hon menade att vi inte skulle plocka kottar, svarar hon snabbt, vilket gör att jag börjar garva ännu mer.
Plocka kottar, vart det det bästa hon kunde komma på? Tillslut går vi och kryper ner i min säng, som vanligt ligger vi riktigt nära varandra och myser. Tillslut somnar vi, imorgon skulle jag följa med Linnea och träffa hennes manager, det skulle ju bli ganska kul, men nu behövde jag verkligen lite sömn.
fan vad duktig jag känner mig som gjort 3 kapitel idag - kommentera !:D
ska oxå passa på att säga att denhär novellen börjar lida emot sitt slut, jag vet inte riktigt hur många till kapitel de kmr bli men det kommer visa sig - men inte så många tror jag - däremot så kommer jag börja på en ny sen :D men först, ska självklart denhär avslutas. Kram på er =)
ska oxå passa på att säga att denhär novellen börjar lida emot sitt slut, jag vet inte riktigt hur många till kapitel de kmr bli men det kommer visa sig - men inte så många tror jag - däremot så kommer jag börja på en ny sen :D men först, ska självklart denhär avslutas. Kram på er =)
that what makes you beutiful kapitel 54
Jag slår hårt i väggen igen, för i helvete Louis, han hade ju rätt, måste dehär gå ut över honom nu också? Duktigt gjort Louis, duktigt, att starta upp ett bråk med din bästa vän som inte har gjort någonting i onödan, är jag verkligen så jävla dålig? Jag måste vara den sämsta personen i hela universum. FUCK!
Linneas perspektiv:
Jag står länge och bara stirrar på mobilen, vad hade precis hänt? Dethär fick inte hända, varför skulle det bli såhär? Allt blev bara så feeeeel. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag ringa upp? Han skulle antagligen inte svara, men jag måste ju verkligen prata med honom, fast nej, inte nu, eller?
-Linnea, vad gör du? Du har stirrat på din telefon i över 10 minuter nu, vi måste göra färdigt detta.
Jag vänder mig om och möter hans blick. Dethär spelade ingen roll längre, jag hade så mycket
annat att tänka på, endast Louis fanns i mina tankar.
-Det var Louis, säger jag och tittar upp för första gången på 10 minuter, han kollar på mig med spända ögon.
-Vad handlade det om? Frågar han, sådär nyfiket, vad var det med han och sin nyfikenhet egentligen?
Louis perspektiv:
Jag låg på sängen med händerna för mitt huvud, jag skämdes, som en liten hund över vad jag sagt till Harry, och jag var ledsen, riktigt ledsen över Linnea. Vad är meningen med livet nu? När du orsakat din bästa vän till tårar och när din flickvän gått dig bakom ryggen. Jag mindes varenda ord hon sagt under telefonsamtalet, hon lät så förvånad, så oförstående, men jag vet att hon visste precis vad jag snackade om. Vad är det för fel på mig egentligen? Först Eleanor, vi hade ju knappt aldrig ett förhållande, även om vi själva trodde det, och sen när jag äntligen fann min livs kärlek som aldrig skulle svika mig, som jagen promise ring med, så svek hon mig ändå. Hade allt hon sagt till mig aldrig haft någon betydelse? Betydde jag aldrig något egentligen? Var hon bara ännu en tjej som var ute efter uppmärksamhet och efter mitt kändisskap? KÄNDISSKAP - SLÄNG DIG I VÄGGEN! Jag orkar inte med det just nu, jag orkar ingenting. Det ringer på iphonen, jag tar upp den i hopp om att Linneas namn ska lysa upp displayen, jag ville det, ville se om hon brydde sig att ringa tillbaka, men jag skulle ändå inte orkat svara. Till min besvikelse är det inte hennes namn jag ser, utan mammas.
''Hej'' svarar jag, jag försöker att låta som vanligt, jag orkade inte ta någon diskussion med mamma nu.
''Hej gubben, skulle du komma till oss idag eller? Vi vill veta vilken tid'' Säger hon, det kändes skönt att höra hennes röst igen, hon är så saknad, hon har alltid funnits där för mig, jag har alltid kunnat vänt mig till henne, hon är kvinnan som gett mig liv och nu fanns hon där också, hur svårt kunde det egentligen vara att berätta för henne att jag älskar henne? Jag måste säga det, tänker jag.
''Jag älskar dig mamma'' säger jag då, det blir tyst en liten stund. Hon låter väldigt förvånad när hon svarar.
''Jag vet, och du vet att jag älskar dig också, har det hänt nåt specielltt lilla gubben?'' Svarar hon, för mamma var jag fortfarande hennes lilla gubbe.
''Nej, eller, jag kommer lite senare ikväll, jag måste fixa en sak först'' svarar jag.
''Okej, kommer Linnea också? Jag måste veta hur mycket mat jag ska laga'' Så fort hon nämner hennes namn sticker det till i magen, faaaaan!
''Nej, Linnea kommer inte'' svarar jag lite för snabbt, duktigt Louis, nu fattar väll mamma också.
''Okej, men vi hörs, kram''
''Kram''
Jag måste verkligen snacka med Harry, Linnea skulle jag inte orka snacka med just nu, men Harry.. Jag måste fixa dethär, jag hade ställt till det och jag måste ställa allt till rätta, jag hatade verkligen att bråka med honom.
Han hade bara stuckit iväg, mobilen hade han lämnat och jag hade ingen aning om var han var, men jag visste att han brukade sticka till Milkshake city och sitta där när han är lite nere, jag bestämmer mig för att ta mig dit, och mycket riktigt - där sitter han. Jag tar ett djupt andetag innan jag går fram, säg inget du inte menar nu Louis, tänker jag. Han kollar ner i bordet, tillslut möter jag hans blick, jag slår mig ner mittemot, ingen säger någonting.
''Förlåt'' säger båda komiskt nog samtidigt, vilket gör att vi skrattar till lite.
''Men du har inget att säga förlåt för ju? Det var jag som betedde mig som en idiot, du gjorde inget fel, du brydde dig bara om mig, och jag tänkte verkligen inte innan jag sa detdär om att du inte visste hur det kändes, så förlåt'' säger jag igen.
''Jo, det har jag visst det, jag borde inte ha blivit så arg för jag vet själv hur det känns och man vill kanske bara vara ifred oså..så förlåt'' säger Harry. Vi flinar lite mot varandra, skönt att det var lugnt mellan oss igen.
Sen börjar jag berätta allting, om samtalet och om dendär killrösten i bakgrunden, vi satt och snackade deepshiit i minst en timme.
Harrys perspektiv: Det kändes skönt att bara snacka ut om allting med Louis, vi förstod varandra riktigt bra, men jag kände fortfarande på mig att Louis överdrev, det behöver ju inte alls vara så som han tror, Linnea känns inte som svikartjejen direkt, det gjorde iochförsig inte Georgia häller men jag känner Linnea, hon älskar Louis, dem älskar verkligen varandra och man ser att det dem har är äkta, Linnea skulle väll inte kunna vara med någon annan eller? Isåfall är nog allt ett misstag, hon är ändå en av mina bästa tjejkompisar, tänker inte Louis snacka med henne tänker jag snacka med henne, jag vill veta hur det egentligen är. Jag hoppas verkligen att det kommer bli bra emellan dem. Men nu ville jag bara fortsätta snacka på med Louis. Vi sitter och snackar riktigt länge tills han måste gå, han skulle åka till sin familj. Vad skulle jag göra nu? Niall skulle ju hem till Irland dessutom, jag skulle nog gärna vilja träffa min familj också.
sådär ja, då fick ni et till kapitel då :D
that what makes you beutiful kapitel 53
Louis perspektiv:
Antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
Vi stod och fick instruktioner av Paul, snart skulle vi ta oss igenom den enorma folkmassan, det har nog aldrig varit såhär mycket folk någongång någonsin förut när vi har kommit hem igen, efter den snabba informationen är det bara att ta sig igenom den stora massan, någon drar i mina hängslen och någon försker slicka på min hals, herregud, kan dem inte visa lite respekt eller? Jag suckar högt, jag var verkligen på mitt värsta humör idag, tjurade och var allmänt otrevlig, inte alls som jag brukar, men jag hade knappt sovit något inatt, dels för att vi hade haft så mycket att göra i Tyskland och dels för att jag tänkte på Linnea, och han dendär killen, vi hade inte hört av oss till varandra så mycket och hon hade inte sagt något om honom, jag hade häller inte orkat frågat, vi brukar direkt märka på varandra när något är fel, men de senaste dagarna har vi nästan ignorerat varandra, det gjorde ont. Jag ville helst av allt bara släppa alla tankar och sticka iväg och träffa henne med detsamma, jag fick det till och med för mina managers, men hon hade sagt att vi skulle träffas senare, för hon var upptagen med någonting. Upptagen med att vara med dendär killen kanske? Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk.
-Detdär var galet, säger Niall andfått när vi slutligen sitter i taxin, alla håller med, det var verkligen galet.
Jag och Harry skulle till våran lägenhet men lite senare skulle jag även åka och träffa min familj, det skulle bli höjdpunkten nu, eftersom jag saknar dem så sjukt mycket. Alla babblar på medan jag sitter tyst, Harry märker direkt att det är någonting som är fel.
-Louis, vad är det? Säg inte att det inte är något, för det märker jag att det är, säger han, jag suckar igen.
-Det har bara varit jobbiga dagar, så jag är trött, svarar jag, i hopp om att han ska ge sig i konversationen.
Han kollar oroligt på mig, Niall, Zayn och Liam vänder sina blickar mot mitt håll också, great.
-Ja, det är inte likt dig att hålla käften så länge, säger Niall, alla kollar mot honom och ger honom en ond blick, även fast det han sa iochförsig var sant.
-Men vad är den verkliga anledningen? Säger Harry. Jag suckar igen, gud vilken suckmänniska jag är.
Harrys perspektiv: Louis hade betett sig så konstigt under tiden vi varit i Tyskland, och konstigheten verkade inte avgå för att vi var i vårt hemland igen. Jag blev ju tvungen att fråga, jag orkade inte se han såhär nere längre, och dessutom fanns han alltid när jag behövde snacka, jag ville bara veta vad det var frågan om.
-Det är Linnea, säger han, utan att ge någon ögonkontakt. Linnea, vad är det med henne? Jag hade ju pratat med henne i telefon igår och allt verkade ju vara som vanligt. Alla spänner sina blickar mot Louis, men han vägrar att titta på oss. Huh?
-Fortsätt, säger Zayn. Han tar ett djupt andetag, sen börjar han berätta.
-Alltså, det finns ju massor av bilder på henne och en kille, dem har tydligen umgåtts en heldel och dem ser så lyckliga ut, jag har inte orkat tagit upp det men jag måste göra det idag, men vi har typ ignorerat varandra lite, och hon har inte sagt ett dugg om dendär killen, antagligen så är hon med honom nu också, säger Louis, man hör verkligen på honom hur ledsen han är. Menade han dendär killen Simon eller vad han hette? Linnea hade ju berättat om honom, hon lät iochförsig väldigt glad, men hon snackade om honom som att han var en kompis, för det är väll så det är? Dessutom så var bilderna jag hade sett bara bilder på när dem suttit och snackat och gått typ, inget har tytt på något mer.
-Louis, jag tror du överdriver, jag snackade med Linnea igår och dem är bara kompisar, hon sa det till mig och det finns dessutom inga bilder som tyder på något annat, men du borde snacka med henne, så löser sig allt ska du se, svarar jag stöttande.
Louis perspektiv: Hade Linnea snackat med Harry nu också? Så hon kunde snacka med honom men inte med mig? Äsch förfan, så kan jag ju inte tänka, jag vet att dem har blivit mycket nära vänner och Harry skulle aldrig svika mig, men jag kunde ändå inte låta bli att bli avundsjuk, Harry hade alltid varit killen som alla ville snacka med, men kanske han har rätt, antagligen har han rätt, jag är bara svartsjuk och dum, svartsjuk på både Hary och Simon eller vad han nu hette, det intresserade mig inte ett dugg. Jag rycker på axlarna.
-Ja, jag får väll göra det, svarar jag ganska ointresserat.
Direkt när vi är hemma slänger jag mig på sängen och tar upp iphonen, jag tvekar ett tag innan jag ringer upp.
''Aa, hallå'' svarar hon glatt
''Hej det är jag'' svarar jag, sen blir det tyst en liten stund.
''Varför ignorerar du mig?'' Frågar jag efter en liten stund.
''Ehm, va? Det är du som ignorerar mig'' svarar hon.
''Jasså, det är det? Därför du inte vill träffas för att du är upptagen med annat?'' svarar jag, med beton på ''annat''.
''Men jag är faktiskt upptagen, och jag vill träffas, inte just nu bara, och du brukar också vara upptagen med massvis av jobb så du ska inte säga någonting'' säger hon irriterat.
''Jasså, men det är kanske lite skillnad, eftersom det är jobb det handlar om då, jag vet redan att du är med en annan kille!'' Säger jag argt med höjd röst.
''Asså va? Vad snackar du om, jag är på jobbet och ska..''börjar hon. Jag hör att en dörr smälls upp.
''Louis behöver inte få veta något'' hör jag en killröst säga i bakgrunden. Jag känner hur min värd går i tusen bitar, VAAARFÖÖÖR?
''Näe, Louis behöver inte få veta något!'' Skriker jag, och och trycker bort samtalet, jag kastar mobilen i sängen och känner hur jag vill slå på någonting, jag slår hårt med knytnäven på väggen, samtidigt som Harry kommer in i rummet.
-Vad gör du, vad har hänt? Skriker han förvånat, samtidigt som han går fram till mig.
-Det kan Linnea ta och förklara, lämna mig ifred! Skriker jag. Jag har ingen anledning att vara otrevlig mot Harry, men jag är det ändå.
-Men snacka med mig brorsan, säger Harry och höjer sina händer.
-Det är ju sant, det är som jag trodde, lämna mig bara ifred! Skriker jag, jag vet inte varför jag blir så förbannad på honom.
-Är du säker på det? Isåfall vet jag hur det känns! Säger han och försöker lugna ner mig.
-VET HUR DET KÄNNS? DU HAR INGEN ANING, OM DU VISSTE HUR DET KÄNDES SKULLE DU HA LÄMNAT MIG IFRED NU EFTERSOM JAG BETT DIG OM DET, JAG ÄLSKAR HENNE SÅ SJUKT MYCKET OCH NU FÖRSTÖS ALLT! Skriker jag, kunde han inte bara gå?
-ASSÅ FYFAN FÖR DIG, HÄR FÖRSÖKER MAN BARA VARA SNÄLL OCH VAD FAN FÅR MAN TILLBAKA? OCH DU, SÄG INTE ATT JAG INTE VET, HAR DU GLÖMT VAD SOM HÄNDE MELLAN LIAM OCH GEORGIA? DET HAR INTE JAG GLÖMT IALLAFALL, DU HAR INGEN JÄVLA RÄTT ATT VARA FÖRBANNAD PÅ MIG FÖR ATT JAG FÖRSÖKER HJÄLPA DIG! Skriker Harry, med tårar i ögonen, sen smäller han igen dörren. Jag slår hårt i väggen igen, för i helvete Louis, han hade ju rätt, måste dehär gå ut över honom nu också? Duktigt gjort Louis, duktigt, att starta upp ett bråk med din bästa vän som inte har gjort någonting i onödan, är jag verkligen så jävla dålig? Jag måste vara den sämsta personen i hela universum. FUCK!
Sådärja, eftersom denhär vart ganska kort lägger jag nog upp nästa lite senare ikv ::DD if u want?
kommentera !:DD
Antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
Vi stod och fick instruktioner av Paul, snart skulle vi ta oss igenom den enorma folkmassan, det har nog aldrig varit såhär mycket folk någongång någonsin förut när vi har kommit hem igen, efter den snabba informationen är det bara att ta sig igenom den stora massan, någon drar i mina hängslen och någon försker slicka på min hals, herregud, kan dem inte visa lite respekt eller? Jag suckar högt, jag var verkligen på mitt värsta humör idag, tjurade och var allmänt otrevlig, inte alls som jag brukar, men jag hade knappt sovit något inatt, dels för att vi hade haft så mycket att göra i Tyskland och dels för att jag tänkte på Linnea, och han dendär killen, vi hade inte hört av oss till varandra så mycket och hon hade inte sagt något om honom, jag hade häller inte orkat frågat, vi brukar direkt märka på varandra när något är fel, men de senaste dagarna har vi nästan ignorerat varandra, det gjorde ont. Jag ville helst av allt bara släppa alla tankar och sticka iväg och träffa henne med detsamma, jag fick det till och med för mina managers, men hon hade sagt att vi skulle träffas senare, för hon var upptagen med någonting. Upptagen med att vara med dendär killen kanske? Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk.
-Detdär var galet, säger Niall andfått när vi slutligen sitter i taxin, alla håller med, det var verkligen galet.
Jag och Harry skulle till våran lägenhet men lite senare skulle jag även åka och träffa min familj, det skulle bli höjdpunkten nu, eftersom jag saknar dem så sjukt mycket. Alla babblar på medan jag sitter tyst, Harry märker direkt att det är någonting som är fel.
-Louis, vad är det? Säg inte att det inte är något, för det märker jag att det är, säger han, jag suckar igen.
-Det har bara varit jobbiga dagar, så jag är trött, svarar jag, i hopp om att han ska ge sig i konversationen.
Han kollar oroligt på mig, Niall, Zayn och Liam vänder sina blickar mot mitt håll också, great.
-Ja, det är inte likt dig att hålla käften så länge, säger Niall, alla kollar mot honom och ger honom en ond blick, även fast det han sa iochförsig var sant.
-Men vad är den verkliga anledningen? Säger Harry. Jag suckar igen, gud vilken suckmänniska jag är.
Harrys perspektiv: Louis hade betett sig så konstigt under tiden vi varit i Tyskland, och konstigheten verkade inte avgå för att vi var i vårt hemland igen. Jag blev ju tvungen att fråga, jag orkade inte se han såhär nere längre, och dessutom fanns han alltid när jag behövde snacka, jag ville bara veta vad det var frågan om.
-Det är Linnea, säger han, utan att ge någon ögonkontakt. Linnea, vad är det med henne? Jag hade ju pratat med henne i telefon igår och allt verkade ju vara som vanligt. Alla spänner sina blickar mot Louis, men han vägrar att titta på oss. Huh?
-Fortsätt, säger Zayn. Han tar ett djupt andetag, sen börjar han berätta.
-Alltså, det finns ju massor av bilder på henne och en kille, dem har tydligen umgåtts en heldel och dem ser så lyckliga ut, jag har inte orkat tagit upp det men jag måste göra det idag, men vi har typ ignorerat varandra lite, och hon har inte sagt ett dugg om dendär killen, antagligen så är hon med honom nu också, säger Louis, man hör verkligen på honom hur ledsen han är. Menade han dendär killen Simon eller vad han hette? Linnea hade ju berättat om honom, hon lät iochförsig väldigt glad, men hon snackade om honom som att han var en kompis, för det är väll så det är? Dessutom så var bilderna jag hade sett bara bilder på när dem suttit och snackat och gått typ, inget har tytt på något mer.
-Louis, jag tror du överdriver, jag snackade med Linnea igår och dem är bara kompisar, hon sa det till mig och det finns dessutom inga bilder som tyder på något annat, men du borde snacka med henne, så löser sig allt ska du se, svarar jag stöttande.
Louis perspektiv: Hade Linnea snackat med Harry nu också? Så hon kunde snacka med honom men inte med mig? Äsch förfan, så kan jag ju inte tänka, jag vet att dem har blivit mycket nära vänner och Harry skulle aldrig svika mig, men jag kunde ändå inte låta bli att bli avundsjuk, Harry hade alltid varit killen som alla ville snacka med, men kanske han har rätt, antagligen har han rätt, jag är bara svartsjuk och dum, svartsjuk på både Hary och Simon eller vad han nu hette, det intresserade mig inte ett dugg. Jag rycker på axlarna.
-Ja, jag får väll göra det, svarar jag ganska ointresserat.
Direkt när vi är hemma slänger jag mig på sängen och tar upp iphonen, jag tvekar ett tag innan jag ringer upp.
''Aa, hallå'' svarar hon glatt
''Hej det är jag'' svarar jag, sen blir det tyst en liten stund.
''Varför ignorerar du mig?'' Frågar jag efter en liten stund.
''Ehm, va? Det är du som ignorerar mig'' svarar hon.
''Jasså, det är det? Därför du inte vill träffas för att du är upptagen med annat?'' svarar jag, med beton på ''annat''.
''Men jag är faktiskt upptagen, och jag vill träffas, inte just nu bara, och du brukar också vara upptagen med massvis av jobb så du ska inte säga någonting'' säger hon irriterat.
''Jasså, men det är kanske lite skillnad, eftersom det är jobb det handlar om då, jag vet redan att du är med en annan kille!'' Säger jag argt med höjd röst.
''Asså va? Vad snackar du om, jag är på jobbet och ska..''börjar hon. Jag hör att en dörr smälls upp.
''Louis behöver inte få veta något'' hör jag en killröst säga i bakgrunden. Jag känner hur min värd går i tusen bitar, VAAARFÖÖÖR?
''Näe, Louis behöver inte få veta något!'' Skriker jag, och och trycker bort samtalet, jag kastar mobilen i sängen och känner hur jag vill slå på någonting, jag slår hårt med knytnäven på väggen, samtidigt som Harry kommer in i rummet.
-Vad gör du, vad har hänt? Skriker han förvånat, samtidigt som han går fram till mig.
-Det kan Linnea ta och förklara, lämna mig ifred! Skriker jag. Jag har ingen anledning att vara otrevlig mot Harry, men jag är det ändå.
-Men snacka med mig brorsan, säger Harry och höjer sina händer.
-Det är ju sant, det är som jag trodde, lämna mig bara ifred! Skriker jag, jag vet inte varför jag blir så förbannad på honom.
-Är du säker på det? Isåfall vet jag hur det känns! Säger han och försöker lugna ner mig.
-VET HUR DET KÄNNS? DU HAR INGEN ANING, OM DU VISSTE HUR DET KÄNDES SKULLE DU HA LÄMNAT MIG IFRED NU EFTERSOM JAG BETT DIG OM DET, JAG ÄLSKAR HENNE SÅ SJUKT MYCKET OCH NU FÖRSTÖS ALLT! Skriker jag, kunde han inte bara gå?
-ASSÅ FYFAN FÖR DIG, HÄR FÖRSÖKER MAN BARA VARA SNÄLL OCH VAD FAN FÅR MAN TILLBAKA? OCH DU, SÄG INTE ATT JAG INTE VET, HAR DU GLÖMT VAD SOM HÄNDE MELLAN LIAM OCH GEORGIA? DET HAR INTE JAG GLÖMT IALLAFALL, DU HAR INGEN JÄVLA RÄTT ATT VARA FÖRBANNAD PÅ MIG FÖR ATT JAG FÖRSÖKER HJÄLPA DIG! Skriker Harry, med tårar i ögonen, sen smäller han igen dörren. Jag slår hårt i väggen igen, för i helvete Louis, han hade ju rätt, måste dehär gå ut över honom nu också? Duktigt gjort Louis, duktigt, att starta upp ett bråk med din bästa vän som inte har gjort någonting i onödan, är jag verkligen så jävla dålig? Jag måste vara den sämsta personen i hela universum. FUCK!
Sådärja, eftersom denhär vart ganska kort lägger jag nog upp nästa lite senare ikv ::DD if u want?
kommentera !:DD
that what makes you beutiful kapitel 52
Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...
Jag vaknar på morgonen av att det vibrerar till, jag blir väldigt förvåndad eftersom jag bara är halvvaken, sängar kan väll inte vibrera? Sen kommer jag på att det är mobilen som ligger under kudden, jag gäspar och tar snabbt fram den, ett sms från Eleanor: ''Hej babe, vart är du? Skulle vi inte mötas nu, du vet att plåtningen börjar om en halvtimme?'' Jag kollar på klockan, helvete, om en halvtimme ska jag vara där, hur ska jag lyckas med det? Jag får lite panik, jag skiter i att svara och skyndar mig upp ur sängen, jag får bara inte komma försent, inte första dagen!
Jag har nog aldrig stressat så mycket förut, självklart skiter jag i frukosten och gör allt annat så snabbt jag kan, jag springer ut så fort jag kan till stället vi bestämt att vi skulle träffas på, sen tar vi snabbt en taxi och åker iväg, jag andas ut när vi är framme, jag hann precis i rätt tid! Jag springer så fort jag kan in till sminket där jag blir sminkad av en makeup artist, egentligen skulle inte Eleanor göra något idag, hon hade bara valt att följa med ändå, det kändes konstigt att det var hon som tittade på och inte jag, eftersom det började tvärtom.
-Du förresten, jag måste nog gå, jag och Danielle har bestämt att vi ska träffas, säger hon glatt, jag nickar instämmande, jag ville nog faktiskt helst vara själv också, det skulle kännas konstigt om hon skulle titta på när jag plåtades eftersom hon är så mycket bättre och mer erfaren en mig, och självklart vill man träffa sina vänner.
Medan jag sitter där och blir sminkad kommer min manager, som förövrigt heter Dylan in och snackar lite.
Han snackar lite om plåtningen och så om lite allt möjligt, han vet mycket väl vem som är min pojkvän och det förvånar mig att han är väldigt intresserad utav honom och de andra i One Direction, men han är väldigt rolig och det går inte att undgå att titta på honom, han har sin skjorta lite uppknäppt och man kan mycket väl se hans magmuskler, han är riktigt vältränad, jag biter mig själv i läppen lite lätt, sluta kolla nu förfan! Sen går allt så himla fort, det blir en heldel klädbyten och jag känner mig riktigt bekväm i det jag gör, jag gör lite olika poser och jag får väldigt mycket beröm, konstigt nog, mycket mer än vad jag hade räknat med, vi är färdiga efter ungefär 4 timmar, jag stannar en stund efteråt för lite snack och sen får jag gå, jag var färdig för dagen. När jag kommer tillbaka till hotellet duschar jag lite snabbt och byter om till ett par mjukisbyxor och ett linne, eftersom jag ska åka till dendär fotbollsarenan och titta på fotboll nu tillsammans med Simon, jag var faktiskt riktigt taggad, som sagt hade jag ingen koll på fotboll och sådär men jag tyckte det var kul att titta på, både på tv och i verkligheten, och dessutom har ju min pappa varit fotbollstränare, det roligaste av allt är nog alla snygga killar, killar är så sjukt snygga i fotbollskläder, det hade jag alltid tyckt, även i innebandykläder, fast ingen kan vara snyggare en Louis såklart.
''Hej Simon, jag har ett litet problem, för jag har ingen aning om vart någonstans det ligger..hehe :D'' skriver jag, det dröjer nog inte ens en minut förrän han har svarat ''Haha, men jag vet ju vilket hotell du bor på, så jag kommer och hämtar upp dig om 5 minuter? ;)'' ''Gör så ;)'' svarar jag snabbt tillbaka. När han hämtar upp mig har han redan fotbollskläderna på sig, jag blir lite förvånad när vi är framme över hu stort det är, jag får gå in och sätta mig på specialla platser i arenan, det var ganska mycket folk där, inte helt proppat, men sådär lagom, som det brukar vara på stora men inte ASSTORA sportevenemang, bara att få spela här inne måste vara en ära tänker jag, eftersom det är väldigt stort, undrar vilken division det är egentligen? Matchen slutar med att dem förlorar med 2-1, men det hade ändå varit en spännande match och det var faktiskt Simon som hade gjort målet, efteråt när han har duschat och så bestämmer vi oss för att gå ut och äta, vi vill ju lära känna varandra bättre och jag hade ändå inget annat för mig. Under måltiden pratar vi på förfullt, vi får reda på saker om varandra vi inte hade någon aning om och lär definitivt känna varandra bättre, det kändes som vi hade kännt varandra i flera år, skrattar riktigt mycket gör vi också, den kvällen var den roligaste på länge. Nästa dag gör jag först lite modelljobb, sen umgås jag med Danielle, vi går på Harods och shoppar och skrattar och jag kan verkligen inte hantera mina pengar, eftersom en riktig stor summa försvinner när jag shoppar där, men vadfan, man lever bara en gång! Eleanor har åkt för att träffa sina föräldrar och morföräldrar men Danielle och jag bestämmer oss för att träffa Simon igen, Danielle verkar gilla honom lika mycket som jag gör, dagarana går väldigt fort.
Louis perspektiv:
Jag satt med laptopen i knät, jag hade säkert stirrat på den i 20 minuter nu, varför skulle jag haka upp mig på allt? Dendär killen kan vara vem som helst, förmodligen är dem bara vänner, men ändå, dem ser så glada ut, dem ser lyckliga ut, dem skrattar, äsch tänk inte så Louis, antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
Jag vaknar på morgonen av att det vibrerar till, jag blir väldigt förvåndad eftersom jag bara är halvvaken, sängar kan väll inte vibrera? Sen kommer jag på att det är mobilen som ligger under kudden, jag gäspar och tar snabbt fram den, ett sms från Eleanor: ''Hej babe, vart är du? Skulle vi inte mötas nu, du vet att plåtningen börjar om en halvtimme?'' Jag kollar på klockan, helvete, om en halvtimme ska jag vara där, hur ska jag lyckas med det? Jag får lite panik, jag skiter i att svara och skyndar mig upp ur sängen, jag får bara inte komma försent, inte första dagen!
Jag har nog aldrig stressat så mycket förut, självklart skiter jag i frukosten och gör allt annat så snabbt jag kan, jag springer ut så fort jag kan till stället vi bestämt att vi skulle träffas på, sen tar vi snabbt en taxi och åker iväg, jag andas ut när vi är framme, jag hann precis i rätt tid! Jag springer så fort jag kan in till sminket där jag blir sminkad av en makeup artist, egentligen skulle inte Eleanor göra något idag, hon hade bara valt att följa med ändå, det kändes konstigt att det var hon som tittade på och inte jag, eftersom det började tvärtom.
-Du förresten, jag måste nog gå, jag och Danielle har bestämt att vi ska träffas, säger hon glatt, jag nickar instämmande, jag ville nog faktiskt helst vara själv också, det skulle kännas konstigt om hon skulle titta på när jag plåtades eftersom hon är så mycket bättre och mer erfaren en mig, och självklart vill man träffa sina vänner.
Medan jag sitter där och blir sminkad kommer min manager, som förövrigt heter Dylan in och snackar lite.
Han snackar lite om plåtningen och så om lite allt möjligt, han vet mycket väl vem som är min pojkvän och det förvånar mig att han är väldigt intresserad utav honom och de andra i One Direction, men han är väldigt rolig och det går inte att undgå att titta på honom, han har sin skjorta lite uppknäppt och man kan mycket väl se hans magmuskler, han är riktigt vältränad, jag biter mig själv i läppen lite lätt, sluta kolla nu förfan! Sen går allt så himla fort, det blir en heldel klädbyten och jag känner mig riktigt bekväm i det jag gör, jag gör lite olika poser och jag får väldigt mycket beröm, konstigt nog, mycket mer än vad jag hade räknat med, vi är färdiga efter ungefär 4 timmar, jag stannar en stund efteråt för lite snack och sen får jag gå, jag var färdig för dagen. När jag kommer tillbaka till hotellet duschar jag lite snabbt och byter om till ett par mjukisbyxor och ett linne, eftersom jag ska åka till dendär fotbollsarenan och titta på fotboll nu tillsammans med Simon, jag var faktiskt riktigt taggad, som sagt hade jag ingen koll på fotboll och sådär men jag tyckte det var kul att titta på, både på tv och i verkligheten, och dessutom har ju min pappa varit fotbollstränare, det roligaste av allt är nog alla snygga killar, killar är så sjukt snygga i fotbollskläder, det hade jag alltid tyckt, även i innebandykläder, fast ingen kan vara snyggare en Louis såklart.
''Hej Simon, jag har ett litet problem, för jag har ingen aning om vart någonstans det ligger..hehe :D'' skriver jag, det dröjer nog inte ens en minut förrän han har svarat ''Haha, men jag vet ju vilket hotell du bor på, så jag kommer och hämtar upp dig om 5 minuter? ;)'' ''Gör så ;)'' svarar jag snabbt tillbaka. När han hämtar upp mig har han redan fotbollskläderna på sig, jag blir lite förvånad när vi är framme över hu stort det är, jag får gå in och sätta mig på specialla platser i arenan, det var ganska mycket folk där, inte helt proppat, men sådär lagom, som det brukar vara på stora men inte ASSTORA sportevenemang, bara att få spela här inne måste vara en ära tänker jag, eftersom det är väldigt stort, undrar vilken division det är egentligen? Matchen slutar med att dem förlorar med 2-1, men det hade ändå varit en spännande match och det var faktiskt Simon som hade gjort målet, efteråt när han har duschat och så bestämmer vi oss för att gå ut och äta, vi vill ju lära känna varandra bättre och jag hade ändå inget annat för mig. Under måltiden pratar vi på förfullt, vi får reda på saker om varandra vi inte hade någon aning om och lär definitivt känna varandra bättre, det kändes som vi hade kännt varandra i flera år, skrattar riktigt mycket gör vi också, den kvällen var den roligaste på länge. Nästa dag gör jag först lite modelljobb, sen umgås jag med Danielle, vi går på Harods och shoppar och skrattar och jag kan verkligen inte hantera mina pengar, eftersom en riktig stor summa försvinner när jag shoppar där, men vadfan, man lever bara en gång! Eleanor har åkt för att träffa sina föräldrar och morföräldrar men Danielle och jag bestämmer oss för att träffa Simon igen, Danielle verkar gilla honom lika mycket som jag gör, dagarana går väldigt fort.
Louis perspektiv:
Jag satt med laptopen i knät, jag hade säkert stirrat på den i 20 minuter nu, varför skulle jag haka upp mig på allt? Dendär killen kan vara vem som helst, förmodligen är dem bara vänner, men ändå, dem ser så glada ut, dem ser lyckliga ut, dem skrattar, äsch tänk inte så Louis, antagligen är dem glada för att dem skrattar för att dem är kompisar, men det fanns ganska många bilder på dem, och det gick rykten, hon har dessutom inte sagt något om honom, skulle jag ringa och fråga kanske? Nej, det orkar jag inte, inte nu, jag får ta det när vi kommer tillbaks imorgon istället. Jag försökte intala mig att dem bara vänner, men något inom mig säger att det inte är så, har hon svikit mig?
that what makes you beutiful kapitel 51
Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på min omgivning, jag var i min egna lilla bubbla,
det var fullproppat med folk på flygplatsen, massor av directioners visste ju att jag skulle vara här,
så dem hade kommit för att träffa mig. Det kändes fortfarande lite konstigt, jag är ju ingen kändis liksom?
Varför vill dem ha min aoutograf och ta bild med mig? Vissa trodde att killarna också skulle komma, så
det var antagligen därför det var så många, men jag hade fått talat om för alla att dem kommer om några
dagar, att dem ska vara i Tyskland först, först hade dem alla blivit besvikna, sen hade dem släppt det ganska fort
och börjat snacka med mig istället, jag försökte le så mycket som möjligt och vara lite social, men egentligen var jag i min egna lilla bubbla, jag hade så mycket jag gick och tänkte på nu. Ett killfans kom fram och kramade mig bakifrån, jag blev livrädd, kramar går bra sålänge jag är beredd på det, annars är det bara läskigt, eftersom jag tänker tillbaka på när jag blev kidnappad, våldtagen, allt detdär, det kunde vara riktigt obehagligt med andras närhet, det var svårt, eftersom jag mindes hur dem hade rört mig och tagit på mig, tanken gjorde mig äcklad. Den ända som egentligen kunde röra vid mig utan att jag kunde känna mig rädd var Louis, han fick mig alltid så lugn. Jag hade häller ingen livvakt med mig så jag fick skynda mig att ta mig ut från flygplatsen sedan, det tog en liten stund att hitta till allt men det hade gått ganska bra, jag berättar lite stressat adressen till hotellet jag skulle bo på och vi åker iväg. Jag lägger märke till att taxischauffören tittar på mig ovanligt mycket, eller kanske att jag inbillar mig? Jag gräver fram mobilen ur fickan, och går in på meddelanden, skriver något och suddar ut det, skriver något och suddar ur det, skriver något och suddar ut det, och fortsätter att göra så, som jag alltid gör när jag blir lite nervös eller när det blir spänd stämning, det kändes ganska obehagligt, jag ville bara komma fram till hotellet NU. När jag är upptagen på att skriva och sudda ut så ser det ut som han vill säga något, han öppnar munnen men stänger den igen, vilken underlig typ.
-Förlåt, men jag måste bara fråga du är Linnea Andersson från Sverige va? Säger han tillslut, jag kollar upp och möter hans blick i backspegeln, hur sjutton kunde han veta? Visst att jag är Louis tjej, och att det kanske är ännu fler fans här i England eftersom killarna kommer härifrån, men ändå, han såg inte ut som ett fan precis, inte för att fan måste se ut på ett speciellt sätt, men det kändes lite ovanligt, för jag tippar på att han är en kille i iallafall 19 års åldern, och på radion spelades det ju hårdrocksmusik, så det kändes ju inte som att 1D var hans musiksmak direkt. Jag kollar på honom förvånat.
-Ehrm, ja, hur kunde du veta? Säger jag lite förvånat, han skrattar till lite, jag måste erkänna att hans skratt var väldigt gulligt.
-Min lillasyster Emily är ett stort One Direction fan, hon vet allt om dem och speciellt om Louis, hon gillar dig väldigt mycket ska jag säga och hon visade mig din blogg, som hon läser varje dag, och jag måste erkänna att jag brukar titta in på den ibland också, bara för att du verkar vara en helgo tjej, säger han.
Jag ger honom ett litet leende, det var ju snällt sagt, han kändes inte som den killen som sa massa snälla, halvgulliga saker, men han verkade faktiskt jättesnäll. Det kändes dock lite konstigt att han hade varit inne på min blogg, jag fattar nog inte riktigt själv hur stort allting har blivit.
-Jaha, vad kul, då får du ta och hälsa från mig, du verkar vara en gó kille också, svarar jag glatt.
-Hon skulle dö av lycka om du gav henne din aotograf, kan du göra det? Bara om du vill alltså, säger han och börjar rota efter något i bilfacket.
-Självklart kan jag det, svarar jag glatt. Han rotar fram en penna och ett papper som jag sedan kluddar ner mitt namn på, med tanke på att jag sitter i en taxi blir det inte sådär jättesnyggt, men det får väll duga.
Vi snackar sedan vidare om lite allt möjligt, han var så snäll och vänlig liksom, som en bra kompis, jag berättade för honom lite mer om modellerbjudanden och vad jag skulle göra nu i veckan, han lyssnade på riktigt bra, han berättade för mig att han var ett stort fan av fotboll och spelade i något lag som jag låtsades att jag kände igen.
-Ja, men då kanske man får ta och kolla någon gång då, säger jag efter lite fotbollsnack.
-Det skulle vara kul, vi har match imorgon faktiskt, svarar han glatt. Innan jag hoppar ut från bilen ger vi varandra våra mobilnummer, eftersom vi kanske ska träffas imorgon när han ska spela fotboll.
-Just det, vad heter du? Säger jag och vi båda börjar garva, hur kunde vi ha missat det?
-Jag heter Simon, säger han och sträcker fram sin högerhand och hälsar, sen måste han åka iväg.
När jag klivit ur taxin inser jag att det har börjat regna så jag skyndar mig in i hotellet och checkar in, woouw en riktig lyxsvit fick jag bo i, och ha alldeles för mig själv, det skulle faktiskt bli ganska skönt att vara lite för sig själv ett tag nu ändå, även fast jag saknade Louis lite såklart, men jag tror själv att det är ganska bra att vi är borta ifrån varandra ibland, för det gör att vi uppskattar tiden vi har tillsammans mera.
Jag kollar på klockan, den var bara 12:00 en, Jeff och Eleanor skulle inte komma förrän vid 4 tiden, Eleanor var ju härifrån, så hon skulle ju bo hemma, även fast hon nu hade köpt lägenhet i USA också, men Jeff var ju från USA så han skulle också bo på hotell, inte dethär dock, men det närmsta, så jag hade några timmar att göra vad jag vill på. Jag tänker för mig själv att jag ju bara måste prova att äta fisch and chips, Lindsey hade provat det sist hon var här och hon hade bokstavligt talat älskat det, hade hon berätttat för mig. Undrar hur det är med hon förresten? Jag tar på mig mina converse sen går jag ut igen, jag är verkligen sjukt dålig på att hitta här i London men jag bestämmer mig för att bara gå och se vart någonstans jag hamnar, tillslut kommer jag till något litet matställe, jag rotar fram plånboken i fickan och köper en fisch and chips, jag slår mig ner på någon utestol fastän det regnar ute, det var faktiskt riktigt gott, jag tar upp mobilen ur fickan, ett nytt sms från Josephine och ett från Louis, gosh så förvånande, jag öppnar Louis först: ''Hey babe, haru det bra för jag antar att du är framme nu eller? ;)<3'' jag ler medan jag svarar: ''Förutom spöregn så har jag det super, sitter ute och äter fish and ships, asgott ju:D<3'' svarar jag sen öppnar jag Josses: ''Ring mig, jag har en heldel att berätta ;)<3'' Istället för att svara knappar jag in hennes nummer och tar telefonen mot örat, eftersom jag har ätit färdigt nu så går jag iväg, jag vet inte vart jag ska någonstans, jag bara går, medan jag snackar i telefon. Hon berättar om hur Louis blivit ledsen när vi sagt hejdå,, jag kan inte låta bli att awh:a, han är ju för underbar, sen berättar hon om Zayn, att dem hade kysst varandra, om hur gullig han var, jag kunde inte låta bli att le, jag visste att det skulle hända någon dag, men redan nu? Det var ju toppen, så sjukt kul att dem båda har hittat någon. Vi pratar sedan i ungefär en timme, när jag lägger på har jag ingen aning om vart jag är någonstans. Så jag bestämmer mig för att vända och försöka hitta tillbaka. Regnet övergår till ett ännu mer kraftigt regn och det börjar åska i luften, usch fyfan, jag hatar åska, jag springer så fort jag kan, och letar hur lång tid som helst, men jag hittar verkligen inte tillbaka, vart tusan var jag någonstans? Skulle jag ringa killarna och fråga? Dem skulle antagligen veta, fast nej, jag ville inte störa dem, jag visste att dem hade mycket attt göra idag. Känslig som jag är börjar jag gråta, allt blev så jobbigt helt plötsligt, regnet, åskan, mitt dåliga minne, jag tar upp min mobil och går in på min kontaktlista, då kommer jag på det, Danielle, hon är ju här, jag hade fått hennes nummer av killarna och vi hade messat en heldel, eftersom det är Liams tjej så skulle vi ju träffas, men vi hade ännu inte gjort det, det kanske var dags nu? Nu när vi kunde och vi båda hade faktiskt sätt fram emot det. Jag tvekar lite, men tillslut ringer jag henne. När vi pratar i telefon pratar vi som om vi har kännt varandra hela livet typ, men det känns som vi har kännt varandra riktigt länge genom telefon, bara för att vi hade snackat enhel del gånger, hon visste en heldel om mig fast vi inte ens hade träffats, lite konstigt kanske, men så är det. Jag berättar om att jag lyckats komma bort mig och som jag trott vet hon var jag är någonstans, det dröjer inte lång tid förrän hon kommer dit. Vi hälsar på varandra och kramar om varandra, sen börjar vi gå tillbaka mot hotellet, hon vet ju vägen dit. Vi snackar på om lite allt möjligt, hon var verkligen lätt att prata med, det förvånade mig att alla som hade något med One Direction att göra var så snälla, goa och lätta att snacka med, precis alla kändes som vänner man hade haft hela livet, fast man knappt kände dem. Hon berättar lite om Liam och hennes förhållande, och om hennes dans, hon berättar även lite om hur det kändes när Liam...kysste Georgia och om hur dem träffades, jag kan se på henne att hon ler medan hon berättar, jag berättar lite om mig och Louis och lite om mig själv, sen berättar jag även lite om vad jag ska göra i veckan med modellandet och sånt, det dröjer inte lång tid förrän vi är framme vid hotelllet.
-Hänka på in, föreslår jag, när vi har kommit in byter jag först om, sen sätter vi oss på sängen och snackar vidare. Det kändes verkligen som om att jag hade fått en till vän, det betydde mycket för mig, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, dem var ju typ bästa vänner, undrar om hon vet att hon ska komma? Jag blir tvungen och fråga, tydligen visste hon det, men hon visste inte att det var för att hon skulle hjälpa mig. Hon blir riktigt glad när jag berättar det, jag börjar berätta om allt detdär om vad Louis tycker om att jag är med henne, Danielle himlar med ögonen.
-Du har rätt, hon är en underbar tjej men det hon gjorde mot Louis var väll inte så schysst, men han kan ju samtidigt inte bestämma vem du är med, säger hon glatt. Det kändes skönt att ha någon som hållde med mig, eller tycker jag själv så egentligen? Jag var ju ändå lite orolig överallt, det kanske är ganska taskigt, om Louis ändå har blivit såpass sårad av henne, men då får jag väll vara taskig då, tänker jag.
Vi bestämmer oss för att ses igen fast hon måste verkligen gå nu, hon skulle iväg på någon dansövning, vi kramar om varandra och direkt när hon har gått tar jag upp mobilen och messar Liam: ''Har precis träffat din flickvän, ashärlig tjej ju, ta vara på henne :D'' skriver jag, jag får snabbt därefter ett väldigt enkelt svar: ''Japp, jag vet, det gör jag :D'' Jag kollar på klockan, oj, vad fort tiden hade gått, nu ska deras flyg ha landat, men det är fortfarande en timme kvar tills vi skulle träffas och ha vårat lilla möte, sen skulle vi gå iväg till kontoret av argenturen, jag är minst sagt riktigt nervös.
Louis perspektiv: Vi hade väldigt mycket att göra idag, samtidigt som vi satt på planet påväg till Tyskland fick vi ta itur med massvis av pappersarbete, att fylla i massor av olika papper är nog bland det tråkigaste som finns, det tror jag Zayn, Liam, Harry och Niall också kan hålla med mig om, men det var sådant som vi blev tvugna att göra.
Jag kollar på Liam som sitter och messar, och ser att det står Linnea, självklart blir jag lite nyfiken.
-Messaru med Linnea va? Säger jag lite buskaxigt. Han kollar upp på mig.
-Äh, jag ska lägga från mig mobilen och fortsätta med papprena jag lovar, skulle bara svara lite snabbt och ja Louis, Linnea skrev att hon hade vart med Danielle, får man inte svara då? Säger han lite busigt, sen återgår vi till våra papper. Det var verkligen hur mycket som helst, helst av allt skulle jag bara vilja riva sönder hela högen.
Jag är väldigt ointresserad, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, jag visste att hon och Linnea skulle träffas idag, visst det handlade om modellandet, men dem var ju även kompisar, jag vill inte va en sådan som betämmer över sin partner i ett förhållande, hon fick självklart vara med vilka hon ville, men jag hatar verkligen att hon umgås med henne, även om hon inte trodde på mig så visste jag att det skulle reda till REJÄLT trubbel och jag ville bara Linneaas bästa, men det fattar ju inte hon, jag suckar högt och alla kollar frågande på mig, jag ignorerar deras blickar och återgår till pappershögen, vi sitter och skriver på och läser igenom massor av tråkiga papper nästan hela vägen till Berlin, det känns riktigt skönt när vi äntligen är framme och kan kliva ur planet. På flygplatsen blir vi fotades av massvis med papparazzis men det är dock inte så stor folkmassa där, så vi kan faktiskt ta bilder med några fans, sen skyndar vi oss ut till en taxi och åker till hotellet vi ska spendera dehär dagarna på.
Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt tro mina ögon och öron, det hade varit en lång dag - men fytusan så bra den slutade.
Eleanor och jag hade självklart pratat på som vanligt när vi träffades, hon var lika rolig och snäll som alltid och Jeff klagade på vårat beteende, han sade att kompisheten fick vi ta utanför jobbet, vilket inte hade gått så bra till en början, men efter en stund lugnade vi ner oss och återgick till planeringen, tillslut var det dags att åka till argenturen, skulle jag bli signad eller inte? Jag hade varit så sjukt nervös, men Jeff och Eleanor hade lugnat ner mig. Vi satt sedan länge där på konmtoret och snackade, dem älskade bilderna på mig och dem älskade verkligen mig, dem behandlade mig riktigt schysst, jag fick plåta lite och dem signerade mig - helt sjukt, och jag skulle redan imorgon få mitt första jobb, första jobb som modell, det var helt sjukt egentligen, det hade blivit många telefonsamtal fram och tillbaka med mina föräldrar också, och ja..det var väldigt mycket helt enkelt, jag kunde inte riktigt tro det, att en dröm jag haft sen flera år tillbaka hade gått i uppfyllelse, det var mycket i mitt liv jag inte förstod, dels detta, att lilla jag som inte ens var dendär snyggaste, populäraste tjejen i klassen nu var MODELL och att lilla jag, som knappt aldrig haft en kille förut, skulle få världens bästa Louis Tomlinson, hur kunde det gå till egentligen? Vad har jag gjort som gör mig värd honom? Jag blev så obeskrivligt glad och hoppade runt av lycka, Jeff och Eleanor var nästan ännu gladare. Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...
förlåt för ännu ett tråkigt mellankapitel D: men sånna måste finnas oxå.
btv: tack till alla som kommenterar, både här och på bdb - ni är sjukt snälla & de e
kul att ni gillar novellen, förlåt för att den är så tråkig nu ba (a''
Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på min omgivning, jag var i min egna lilla bubbla,
det var fullproppat med folk på flygplatsen, massor av directioners visste ju att jag skulle vara här,
så dem hade kommit för att träffa mig. Det kändes fortfarande lite konstigt, jag är ju ingen kändis liksom?
Varför vill dem ha min aoutograf och ta bild med mig? Vissa trodde att killarna också skulle komma, så
det var antagligen därför det var så många, men jag hade fått talat om för alla att dem kommer om några
dagar, att dem ska vara i Tyskland först, först hade dem alla blivit besvikna, sen hade dem släppt det ganska fort
och börjat snacka med mig istället, jag försökte le så mycket som möjligt och vara lite social, men egentligen var jag i min egna lilla bubbla, jag hade så mycket jag gick och tänkte på nu. Ett killfans kom fram och kramade mig bakifrån, jag blev livrädd, kramar går bra sålänge jag är beredd på det, annars är det bara läskigt, eftersom jag tänker tillbaka på när jag blev kidnappad, våldtagen, allt detdär, det kunde vara riktigt obehagligt med andras närhet, det var svårt, eftersom jag mindes hur dem hade rört mig och tagit på mig, tanken gjorde mig äcklad. Den ända som egentligen kunde röra vid mig utan att jag kunde känna mig rädd var Louis, han fick mig alltid så lugn. Jag hade häller ingen livvakt med mig så jag fick skynda mig att ta mig ut från flygplatsen sedan, det tog en liten stund att hitta till allt men det hade gått ganska bra, jag berättar lite stressat adressen till hotellet jag skulle bo på och vi åker iväg. Jag lägger märke till att taxischauffören tittar på mig ovanligt mycket, eller kanske att jag inbillar mig? Jag gräver fram mobilen ur fickan, och går in på meddelanden, skriver något och suddar ut det, skriver något och suddar ur det, skriver något och suddar ut det, och fortsätter att göra så, som jag alltid gör när jag blir lite nervös eller när det blir spänd stämning, det kändes ganska obehagligt, jag ville bara komma fram till hotellet NU. När jag är upptagen på att skriva och sudda ut så ser det ut som han vill säga något, han öppnar munnen men stänger den igen, vilken underlig typ.
-Förlåt, men jag måste bara fråga du är Linnea Andersson från Sverige va? Säger han tillslut, jag kollar upp och möter hans blick i backspegeln, hur sjutton kunde han veta? Visst att jag är Louis tjej, och att det kanske är ännu fler fans här i England eftersom killarna kommer härifrån, men ändå, han såg inte ut som ett fan precis, inte för att fan måste se ut på ett speciellt sätt, men det kändes lite ovanligt, för jag tippar på att han är en kille i iallafall 19 års åldern, och på radion spelades det ju hårdrocksmusik, så det kändes ju inte som att 1D var hans musiksmak direkt. Jag kollar på honom förvånat.
-Ehrm, ja, hur kunde du veta? Säger jag lite förvånat, han skrattar till lite, jag måste erkänna att hans skratt var väldigt gulligt.
-Min lillasyster Emily är ett stort One Direction fan, hon vet allt om dem och speciellt om Louis, hon gillar dig väldigt mycket ska jag säga och hon visade mig din blogg, som hon läser varje dag, och jag måste erkänna att jag brukar titta in på den ibland också, bara för att du verkar vara en helgo tjej, säger han.
Jag ger honom ett litet leende, det var ju snällt sagt, han kändes inte som den killen som sa massa snälla, halvgulliga saker, men han verkade faktiskt jättesnäll. Det kändes dock lite konstigt att han hade varit inne på min blogg, jag fattar nog inte riktigt själv hur stort allting har blivit.
-Jaha, vad kul, då får du ta och hälsa från mig, du verkar vara en gó kille också, svarar jag glatt.
-Hon skulle dö av lycka om du gav henne din aotograf, kan du göra det? Bara om du vill alltså, säger han och börjar rota efter något i bilfacket.
-Självklart kan jag det, svarar jag glatt. Han rotar fram en penna och ett papper som jag sedan kluddar ner mitt namn på, med tanke på att jag sitter i en taxi blir det inte sådär jättesnyggt, men det får väll duga.
Vi snackar sedan vidare om lite allt möjligt, han var så snäll och vänlig liksom, som en bra kompis, jag berättade för honom lite mer om modellerbjudanden och vad jag skulle göra nu i veckan, han lyssnade på riktigt bra, han berättade för mig att han var ett stort fan av fotboll och spelade i något lag som jag låtsades att jag kände igen.
-Ja, men då kanske man får ta och kolla någon gång då, säger jag efter lite fotbollsnack.
-Det skulle vara kul, vi har match imorgon faktiskt, svarar han glatt. Innan jag hoppar ut från bilen ger vi varandra våra mobilnummer, eftersom vi kanske ska träffas imorgon när han ska spela fotboll.
-Just det, vad heter du? Säger jag och vi båda börjar garva, hur kunde vi ha missat det?
-Jag heter Simon, säger han och sträcker fram sin högerhand och hälsar, sen måste han åka iväg.
När jag klivit ur taxin inser jag att det har börjat regna så jag skyndar mig in i hotellet och checkar in, woouw en riktig lyxsvit fick jag bo i, och ha alldeles för mig själv, det skulle faktiskt bli ganska skönt att vara lite för sig själv ett tag nu ändå, även fast jag saknade Louis lite såklart, men jag tror själv att det är ganska bra att vi är borta ifrån varandra ibland, för det gör att vi uppskattar tiden vi har tillsammans mera.
Jag kollar på klockan, den var bara 12:00 en, Jeff och Eleanor skulle inte komma förrän vid 4 tiden, Eleanor var ju härifrån, så hon skulle ju bo hemma, även fast hon nu hade köpt lägenhet i USA också, men Jeff var ju från USA så han skulle också bo på hotell, inte dethär dock, men det närmsta, så jag hade några timmar att göra vad jag vill på. Jag tänker för mig själv att jag ju bara måste prova att äta fisch and chips, Lindsey hade provat det sist hon var här och hon hade bokstavligt talat älskat det, hade hon berätttat för mig. Undrar hur det är med hon förresten? Jag tar på mig mina converse sen går jag ut igen, jag är verkligen sjukt dålig på att hitta här i London men jag bestämmer mig för att bara gå och se vart någonstans jag hamnar, tillslut kommer jag till något litet matställe, jag rotar fram plånboken i fickan och köper en fisch and chips, jag slår mig ner på någon utestol fastän det regnar ute, det var faktiskt riktigt gott, jag tar upp mobilen ur fickan, ett nytt sms från Josephine och ett från Louis, gosh så förvånande, jag öppnar Louis först: ''Hey babe, haru det bra för jag antar att du är framme nu eller? ;)<3'' jag ler medan jag svarar: ''Förutom spöregn så har jag det super, sitter ute och äter fish and ships, asgott ju:D<3'' svarar jag sen öppnar jag Josses: ''Ring mig, jag har en heldel att berätta ;)<3'' Istället för att svara knappar jag in hennes nummer och tar telefonen mot örat, eftersom jag har ätit färdigt nu så går jag iväg, jag vet inte vart jag ska någonstans, jag bara går, medan jag snackar i telefon. Hon berättar om hur Louis blivit ledsen när vi sagt hejdå,, jag kan inte låta bli att awh:a, han är ju för underbar, sen berättar hon om Zayn, att dem hade kysst varandra, om hur gullig han var, jag kunde inte låta bli att le, jag visste att det skulle hända någon dag, men redan nu? Det var ju toppen, så sjukt kul att dem båda har hittat någon. Vi pratar sedan i ungefär en timme, när jag lägger på har jag ingen aning om vart jag är någonstans. Så jag bestämmer mig för att vända och försöka hitta tillbaka. Regnet övergår till ett ännu mer kraftigt regn och det börjar åska i luften, usch fyfan, jag hatar åska, jag springer så fort jag kan, och letar hur lång tid som helst, men jag hittar verkligen inte tillbaka, vart tusan var jag någonstans? Skulle jag ringa killarna och fråga? Dem skulle antagligen veta, fast nej, jag ville inte störa dem, jag visste att dem hade mycket attt göra idag. Känslig som jag är börjar jag gråta, allt blev så jobbigt helt plötsligt, regnet, åskan, mitt dåliga minne, jag tar upp min mobil och går in på min kontaktlista, då kommer jag på det, Danielle, hon är ju här, jag hade fått hennes nummer av killarna och vi hade messat en heldel, eftersom det är Liams tjej så skulle vi ju träffas, men vi hade ännu inte gjort det, det kanske var dags nu? Nu när vi kunde och vi båda hade faktiskt sätt fram emot det. Jag tvekar lite, men tillslut ringer jag henne. När vi pratar i telefon pratar vi som om vi har kännt varandra hela livet typ, men det känns som vi har kännt varandra riktigt länge genom telefon, bara för att vi hade snackat enhel del gånger, hon visste en heldel om mig fast vi inte ens hade träffats, lite konstigt kanske, men så är det. Jag berättar om att jag lyckats komma bort mig och som jag trott vet hon var jag är någonstans, det dröjer inte lång tid förrän hon kommer dit. Vi hälsar på varandra och kramar om varandra, sen börjar vi gå tillbaka mot hotellet, hon vet ju vägen dit. Vi snackar på om lite allt möjligt, hon var verkligen lätt att prata med, det förvånade mig att alla som hade något med One Direction att göra var så snälla, goa och lätta att snacka med, precis alla kändes som vänner man hade haft hela livet, fast man knappt kände dem. Hon berättar lite om Liam och hennes förhållande, och om hennes dans, hon berättar även lite om hur det kändes när Liam...kysste Georgia och om hur dem träffades, jag kan se på henne att hon ler medan hon berättar, jag berättar lite om mig och Louis och lite om mig själv, sen berättar jag även lite om vad jag ska göra i veckan med modellandet och sånt, det dröjer inte lång tid förrän vi är framme vid hotelllet.
-Hänka på in, föreslår jag, när vi har kommit in byter jag först om, sen sätter vi oss på sängen och snackar vidare. Det kändes verkligen som om att jag hade fått en till vän, det betydde mycket för mig, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, dem var ju typ bästa vänner, undrar om hon vet att hon ska komma? Jag blir tvungen och fråga, tydligen visste hon det, men hon visste inte att det var för att hon skulle hjälpa mig. Hon blir riktigt glad när jag berättar det, jag börjar berätta om allt detdär om vad Louis tycker om att jag är med henne, Danielle himlar med ögonen.
-Du har rätt, hon är en underbar tjej men det hon gjorde mot Louis var väll inte så schysst, men han kan ju samtidigt inte bestämma vem du är med, säger hon glatt. Det kändes skönt att ha någon som hållde med mig, eller tycker jag själv så egentligen? Jag var ju ändå lite orolig överallt, det kanske är ganska taskigt, om Louis ändå har blivit såpass sårad av henne, men då får jag väll vara taskig då, tänker jag.
Vi bestämmer oss för att ses igen fast hon måste verkligen gå nu, hon skulle iväg på någon dansövning, vi kramar om varandra och direkt när hon har gått tar jag upp mobilen och messar Liam: ''Har precis träffat din flickvän, ashärlig tjej ju, ta vara på henne :D'' skriver jag, jag får snabbt därefter ett väldigt enkelt svar: ''Japp, jag vet, det gör jag :D'' Jag kollar på klockan, oj, vad fort tiden hade gått, nu ska deras flyg ha landat, men det är fortfarande en timme kvar tills vi skulle träffas och ha vårat lilla möte, sen skulle vi gå iväg till kontoret av argenturen, jag är minst sagt riktigt nervös.
Louis perspektiv: Vi hade väldigt mycket att göra idag, samtidigt som vi satt på planet påväg till Tyskland fick vi ta itur med massvis av pappersarbete, att fylla i massor av olika papper är nog bland det tråkigaste som finns, det tror jag Zayn, Liam, Harry och Niall också kan hålla med mig om, men det var sådant som vi blev tvugna att göra.
Jag kollar på Liam som sitter och messar, och ser att det står Linnea, självklart blir jag lite nyfiken.
-Messaru med Linnea va? Säger jag lite buskaxigt. Han kollar upp på mig.
-Äh, jag ska lägga från mig mobilen och fortsätta med papprena jag lovar, skulle bara svara lite snabbt och ja Louis, Linnea skrev att hon hade vart med Danielle, får man inte svara då? Säger han lite busigt, sen återgår vi till våra papper. Det var verkligen hur mycket som helst, helst av allt skulle jag bara vilja riva sönder hela högen.
Jag är väldigt ointresserad, Danielle fick mig att tänka på Eleanor, jag visste att hon och Linnea skulle träffas idag, visst det handlade om modellandet, men dem var ju även kompisar, jag vill inte va en sådan som betämmer över sin partner i ett förhållande, hon fick självklart vara med vilka hon ville, men jag hatar verkligen att hon umgås med henne, även om hon inte trodde på mig så visste jag att det skulle reda till REJÄLT trubbel och jag ville bara Linneaas bästa, men det fattar ju inte hon, jag suckar högt och alla kollar frågande på mig, jag ignorerar deras blickar och återgår till pappershögen, vi sitter och skriver på och läser igenom massor av tråkiga papper nästan hela vägen till Berlin, det känns riktigt skönt när vi äntligen är framme och kan kliva ur planet. På flygplatsen blir vi fotades av massvis med papparazzis men det är dock inte så stor folkmassa där, så vi kan faktiskt ta bilder med några fans, sen skyndar vi oss ut till en taxi och åker till hotellet vi ska spendera dehär dagarna på.
Linneas perspektiv:
Jag kunde inte riktigt tro mina ögon och öron, det hade varit en lång dag - men fytusan så bra den slutade.
Eleanor och jag hade självklart pratat på som vanligt när vi träffades, hon var lika rolig och snäll som alltid och Jeff klagade på vårat beteende, han sade att kompisheten fick vi ta utanför jobbet, vilket inte hade gått så bra till en början, men efter en stund lugnade vi ner oss och återgick till planeringen, tillslut var det dags att åka till argenturen, skulle jag bli signad eller inte? Jag hade varit så sjukt nervös, men Jeff och Eleanor hade lugnat ner mig. Vi satt sedan länge där på konmtoret och snackade, dem älskade bilderna på mig och dem älskade verkligen mig, dem behandlade mig riktigt schysst, jag fick plåta lite och dem signerade mig - helt sjukt, och jag skulle redan imorgon få mitt första jobb, första jobb som modell, det var helt sjukt egentligen, det hade blivit många telefonsamtal fram och tillbaka med mina föräldrar också, och ja..det var väldigt mycket helt enkelt, jag kunde inte riktigt tro det, att en dröm jag haft sen flera år tillbaka hade gått i uppfyllelse, det var mycket i mitt liv jag inte förstod, dels detta, att lilla jag som inte ens var dendär snyggaste, populäraste tjejen i klassen nu var MODELL och att lilla jag, som knappt aldrig haft en kille förut, skulle få världens bästa Louis Tomlinson, hur kunde det gå till egentligen? Vad har jag gjort som gör mig värd honom? Jag blev så obeskrivligt glad och hoppade runt av lycka, Jeff och Eleanor var nästan ännu gladare. Vi satt länge och snackade om lite allt möjligt som hör till och jag fick snacka med min blivande manager, han var en riktigt härlig kille, kanske 20 år, snygg var han också...
förlåt för ännu ett tråkigt mellankapitel D: men sånna måste finnas oxå.
btv: tack till alla som kommenterar, både här och på bdb - ni är sjukt snälla & de e
kul att ni gillar novellen, förlåt för att den är så tråkig nu ba (a''
that what makes you beutiful kapitel 50
Linneas perspektiv:
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting
Vi kan inte låta bli att garva när Harry plockar upp sakerna från den lilla påsen.
-Utifall ni skulle vilja bli lite påminda liksom, säger Harry och ler malligt, samtidigt som han kastar iväg två kogodedjur emot oss, så typiskt dem, köpa något bara för att retas. Efter att vi har stått och garvat ett litet tag måste dem gå, eftersom konserten skulle börja. Jag och Josephine skyndar oss ut till våra vipplatser vi hade och sen startar showen. Varje gång Zayn sjunger ser man att han kollar på Josephine, Josephone blir lite röd om kinderna och hon står med världens största leende, vilket jag förstår, jag visste dendär känslan, jag kommer så väl ihåg första gången Louis sjöng för mig, när han gick fram till scenen, sträckte ut sin hand, det var samma kväll, efteråt som demdär jävla kidnapparna var ute efter mig igen, samma kväll som jag blev skju...SLUTA NU FÖRFAN, tänk inte på det, ha kul istället Linnea, tänker jag för mig själv. Sedan blev jag så upptagen med att tänka på Josephine och Zayn att jag knappt märkte att Louis tittade på mig häller, rätt in i ögonen, som vanligt så smälte jag.
Varje gång jag hörde deras musik blev jag så tankfylld liksom, livet kunde inte vara så mycket bättre nu, jag stod här bredvid min bästa vän och kollade på när världens bästa pojkvän och världens bästa killkompisar sjöng, man blev så glad av att se dem, det bara spudlade energi om dem, Josephine såg väldigt lycklig ut hon också.
Jag hoppas verkligen att dem kommer bli dem två någon dag, det är självklart inget jag kan styra över men heregud, man ser ju på dem hur mycket dem gillar varandra, dem skulle verkligen passa tillsammans också, bZayn hade haft det lite svårt att träffa tjejer liksom Josephine hade det svårt med att träffa killar, men när dem var tillsammans med varandra var det helt annorlunda, dessutom var dem båda lite sådär halvmystiska, och ja..bara grymt söta helt enkelt.
Veckan går väldigt fort, det hade faktiskt varit riktigt kul att besökt Sverige tillsammans med killarna, att kunna visa dem lite av mitt hemland liksom, det kändes lite proffsigt, jag visste vad allting låg liksom, jag hade ju aldrig någon koll annars, haha, töntigt tänkt men whatever. Men nu skulle jag åka till London, och killarna skulle till Tyskland, fast dem kommer ju till London om 3 dagar igen, men ändå. Jag skulle åka med ett tidigare plan en killarna men dem hade ändå följt med mig till flygplatsen, Josephine var där också, nog kändes det lite konstigt att jag skulle till London utan killarna, jag hittar ju inte ens där, det är annorlunda när jag åker till pappa i USA för där har jag varit så många gånger, men London liksom, jag har aldrig i hela mitt liv sättit min fot där, och nu skulle jag åka dit...själv? Jeff och Eleanor skulle visserligen komma, men det är ju inte förrän imorgon och dem kommer ju ifrån USA, jag skakar av mig mina tankar, det kan väll inte vara så svårt att hitta. Att säga ''hejdå'' var alltid lika jobbigt, men denhär gången visste jag ju att vi skulle ses snart igen, men med Josephine var det desto värre.
Jag kramar om Niall, Harry, Zayn och Liam, tillslut kommer jag till Louis. Våra läppar möts i en såndär sorglig hejdåkyss, men som sagt, så skulle vi ju ändå träffas snart igen. Tillslut var det bara Josephine kvar, jag bokstavligt talat slängde mig i hennes armar, det skulle bli så jobbigt att lämna henne igen, det kändes som jag var värsta svikaren, och jag visste ju dessutom hur hon kände varje gång vi lämnade varandra.
-Jag kommer sakna dig, säger jag.
-Jag kommer sakna dig också.
3, 2, 1 så hade jag gått in på andra sidan av flygplatsen, jag går direkt emot min gate och väntar där ett tag tills planet kommer. Som vanligt när jag flyger ska det självklart bli försening så jag sätter mig tillrätta i planet och sjunker ner i en tidning som låg i facket vid sätet, det dröjer inte lång tid förrän planet startar ändå.
Josephines perspektiv:
Så var hon borta, igen, min bästa vän, helt veck, jag hade svårt att hålla tårarna inne, snart skulle Zayn försvina också, och jag skulle bli ensam igen, visst hade jag kompisar, men dem var så oäkta, Linnea var den jag verkligen kunde lita på, och så Zayn såklart, det var inte bara Zayn jag skulle sakna, utan de andra killarna också. Denhär veckan hade varit fantastiskt, dne hade förändrat mitt liv totalt. Jag och Zayn hade vart med varandra varje dag, ibland med de andra killarna och ibland själva, hela gänget var verkligen awesome, men Zayn var verkligen speciell, han skiljde sig från alla andra, han är den underbaraste killen jag någonsin har träffat, och nu...ska han åka till Tyskland. Tanken av att vi inte ens bor i samma land får mig att vilja spy.
Zayn ser att jag blir lite ledsen så han drar in mig i en kram, hans närhet gör mig så trygg, och jag blir genast mycket gladare, dem andra killarna ler mot mig, det kändes lite konstigt att vara ensamma med dem, ensam med Zayn var bara naturligt, men med alla dem andra, det kändes som Linneas killar liksom. Louis ser också lite ledsen ut, först förstår jag inte riktigt varför, sen drar Harry in honom i en kram.
-Du, ni ses ju snart igen, säger Harry och klämmer fram ett litet leende, Louis besvarar kramen och suckar högt.
Fan vad gulligt, han saknade henne redan, han var verkligen...nedstämd, han skulle iallafall få träffa henne igen, tillskillnad från mig.
-Nej, nu ska vi inte deppa killar....och tjejer, ska vi gå och köpa en muffin? Säger Liam, Niall blir så glad att han gör ett litet glädjeskutt, vilket får alla att börja asgarva, så typiskt Niall, men det var bara bra, för stämningen blev helt plötsligt mycket roligare, alla joinar Liams idé så vi går emot det lilla caféet, Zayn lägger sin arm om mina axlar, då möts vi självklart av en stor klunga fans, killarnas livvakter får jobba hårt för att vi ens ska komma fram, men tillslut har vi lyckats ta oss igen folkmassan, på cafeet är det ganska lugnt, det kommer några få som killarna tar kort och skriver aoutografer med dock, någon tjej bitchblickar mig rejält, men jag orkar inte bry mig, jag kollar bort ifrån henne och återgår till att äta min blåbärsmuffins och dricka min sprite. Vi sitter där ett bra tag och bara snackar om allt möjligt, Zayn sitter bredvid mig och tar tag i min hand, jag kollar mot honom och han kollar tillbaka, jag ger han ett litet leende som han sedan besvarar, jag blir lite generad och tittar ner i bordet.
Tillslut måste killarna gå mot planet, jag följer med så länge det går, sen kramar jag om dem, först Harry, sen Niall, sen Liam, sen Louis, när det är Louis tur säger jag åt honom att ge Linnea en kram från mig när dem träffats nästa gång, det går han självklart med på, tillslut var det bara Zayn kvar. Jag suckar olyckligt, var han verkligen tvungen att åka? Han drar in mig i en underbar kram, vi har kramats många gånger men denhär var mer speciell, han stryker mig på kinden igen, exakt så som han gjorde vid tågstationen en gång, jag ryser till.
-Jag kommer sakna dig, säger han med svag röst, han blir alldeles tårögd.
-Jag kommer sakna dig också, säger jag samtidigt som jag försöker hålla tårarna inne, jag stryker honom på kinden också, innan han säger:
-Men vi kommer ses snart igen, och till dess så ringer vi varenda dag, okej? Jag nickar som svar.
Sen går allt ganska fort, plötsligt trycks hans perfekta läppar emot mina och vi möts i en perfekt kyss, det är knappt så att jag tror att det är sant, nu fanns liksom bara Zayn här, någonstans långtlångt borta hörde jag kamerablickar men jag orkade inte bry mig, de andra killarna kommenterade något också, men jag orkade inte bry mig vad. Vi glider sakta isär.
-Förlåt, men du anar inte hur länge jag velat detdär, säger han lite tyst.
-Samma här, svarar jag, vi kysser varandra igen, sen måste dem verkligen gå. Det sista jag hör är Louis kommentar om att jag ska hålla mig borta från tjurar i fortsättningen, som han och de andra hade tjatat om varje dag sen händelsen, Louis var väldigt rolig allså, men jag förstod inte riktigt vad som precis hade hänt, Zayn hade kysst mig, vi hade kyss varandra två gånger, det var det bästa som någonsin hänt i hela mitt liv, var det typ vi nu? Jag tar upp mobilen, ett sms från Zayn ''Saknar dig redan sötis, ses snart igen /Din Zayn<3'' jag kunde inte låta bli att le, var det verkligen så att han verkligen var min på riktigt nu? ''Saknar dig med snyggo, klart vi ses /Din Josse<3'' svarar jag snabbt, det kändes så rätt att skriva så, som att jag väntat i hela mitt liv på att kunna säga att jag är hans, hans Josse.
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting
Vi kan inte låta bli att garva när Harry plockar upp sakerna från den lilla påsen.
-Utifall ni skulle vilja bli lite påminda liksom, säger Harry och ler malligt, samtidigt som han kastar iväg två kogodedjur emot oss, så typiskt dem, köpa något bara för att retas. Efter att vi har stått och garvat ett litet tag måste dem gå, eftersom konserten skulle börja. Jag och Josephine skyndar oss ut till våra vipplatser vi hade och sen startar showen. Varje gång Zayn sjunger ser man att han kollar på Josephine, Josephone blir lite röd om kinderna och hon står med världens största leende, vilket jag förstår, jag visste dendär känslan, jag kommer så väl ihåg första gången Louis sjöng för mig, när han gick fram till scenen, sträckte ut sin hand, det var samma kväll, efteråt som demdär jävla kidnapparna var ute efter mig igen, samma kväll som jag blev skju...SLUTA NU FÖRFAN, tänk inte på det, ha kul istället Linnea, tänker jag för mig själv. Sedan blev jag så upptagen med att tänka på Josephine och Zayn att jag knappt märkte att Louis tittade på mig häller, rätt in i ögonen, som vanligt så smälte jag.
Varje gång jag hörde deras musik blev jag så tankfylld liksom, livet kunde inte vara så mycket bättre nu, jag stod här bredvid min bästa vän och kollade på när världens bästa pojkvän och världens bästa killkompisar sjöng, man blev så glad av att se dem, det bara spudlade energi om dem, Josephine såg väldigt lycklig ut hon också.
Jag hoppas verkligen att dem kommer bli dem två någon dag, det är självklart inget jag kan styra över men heregud, man ser ju på dem hur mycket dem gillar varandra, dem skulle verkligen passa tillsammans också, bZayn hade haft det lite svårt att träffa tjejer liksom Josephine hade det svårt med att träffa killar, men när dem var tillsammans med varandra var det helt annorlunda, dessutom var dem båda lite sådär halvmystiska, och ja..bara grymt söta helt enkelt.
Veckan går väldigt fort, det hade faktiskt varit riktigt kul att besökt Sverige tillsammans med killarna, att kunna visa dem lite av mitt hemland liksom, det kändes lite proffsigt, jag visste vad allting låg liksom, jag hade ju aldrig någon koll annars, haha, töntigt tänkt men whatever. Men nu skulle jag åka till London, och killarna skulle till Tyskland, fast dem kommer ju till London om 3 dagar igen, men ändå. Jag skulle åka med ett tidigare plan en killarna men dem hade ändå följt med mig till flygplatsen, Josephine var där också, nog kändes det lite konstigt att jag skulle till London utan killarna, jag hittar ju inte ens där, det är annorlunda när jag åker till pappa i USA för där har jag varit så många gånger, men London liksom, jag har aldrig i hela mitt liv sättit min fot där, och nu skulle jag åka dit...själv? Jeff och Eleanor skulle visserligen komma, men det är ju inte förrän imorgon och dem kommer ju ifrån USA, jag skakar av mig mina tankar, det kan väll inte vara så svårt att hitta. Att säga ''hejdå'' var alltid lika jobbigt, men denhär gången visste jag ju att vi skulle ses snart igen, men med Josephine var det desto värre.
Jag kramar om Niall, Harry, Zayn och Liam, tillslut kommer jag till Louis. Våra läppar möts i en såndär sorglig hejdåkyss, men som sagt, så skulle vi ju ändå träffas snart igen. Tillslut var det bara Josephine kvar, jag bokstavligt talat slängde mig i hennes armar, det skulle bli så jobbigt att lämna henne igen, det kändes som jag var värsta svikaren, och jag visste ju dessutom hur hon kände varje gång vi lämnade varandra.
-Jag kommer sakna dig, säger jag.
-Jag kommer sakna dig också.
3, 2, 1 så hade jag gått in på andra sidan av flygplatsen, jag går direkt emot min gate och väntar där ett tag tills planet kommer. Som vanligt när jag flyger ska det självklart bli försening så jag sätter mig tillrätta i planet och sjunker ner i en tidning som låg i facket vid sätet, det dröjer inte lång tid förrän planet startar ändå.
Josephines perspektiv:
Så var hon borta, igen, min bästa vän, helt veck, jag hade svårt att hålla tårarna inne, snart skulle Zayn försvina också, och jag skulle bli ensam igen, visst hade jag kompisar, men dem var så oäkta, Linnea var den jag verkligen kunde lita på, och så Zayn såklart, det var inte bara Zayn jag skulle sakna, utan de andra killarna också. Denhär veckan hade varit fantastiskt, dne hade förändrat mitt liv totalt. Jag och Zayn hade vart med varandra varje dag, ibland med de andra killarna och ibland själva, hela gänget var verkligen awesome, men Zayn var verkligen speciell, han skiljde sig från alla andra, han är den underbaraste killen jag någonsin har träffat, och nu...ska han åka till Tyskland. Tanken av att vi inte ens bor i samma land får mig att vilja spy.
Zayn ser att jag blir lite ledsen så han drar in mig i en kram, hans närhet gör mig så trygg, och jag blir genast mycket gladare, dem andra killarna ler mot mig, det kändes lite konstigt att vara ensamma med dem, ensam med Zayn var bara naturligt, men med alla dem andra, det kändes som Linneas killar liksom. Louis ser också lite ledsen ut, först förstår jag inte riktigt varför, sen drar Harry in honom i en kram.
-Du, ni ses ju snart igen, säger Harry och klämmer fram ett litet leende, Louis besvarar kramen och suckar högt.
Fan vad gulligt, han saknade henne redan, han var verkligen...nedstämd, han skulle iallafall få träffa henne igen, tillskillnad från mig.
-Nej, nu ska vi inte deppa killar....och tjejer, ska vi gå och köpa en muffin? Säger Liam, Niall blir så glad att han gör ett litet glädjeskutt, vilket får alla att börja asgarva, så typiskt Niall, men det var bara bra, för stämningen blev helt plötsligt mycket roligare, alla joinar Liams idé så vi går emot det lilla caféet, Zayn lägger sin arm om mina axlar, då möts vi självklart av en stor klunga fans, killarnas livvakter får jobba hårt för att vi ens ska komma fram, men tillslut har vi lyckats ta oss igen folkmassan, på cafeet är det ganska lugnt, det kommer några få som killarna tar kort och skriver aoutografer med dock, någon tjej bitchblickar mig rejält, men jag orkar inte bry mig, jag kollar bort ifrån henne och återgår till att äta min blåbärsmuffins och dricka min sprite. Vi sitter där ett bra tag och bara snackar om allt möjligt, Zayn sitter bredvid mig och tar tag i min hand, jag kollar mot honom och han kollar tillbaka, jag ger han ett litet leende som han sedan besvarar, jag blir lite generad och tittar ner i bordet.
Tillslut måste killarna gå mot planet, jag följer med så länge det går, sen kramar jag om dem, först Harry, sen Niall, sen Liam, sen Louis, när det är Louis tur säger jag åt honom att ge Linnea en kram från mig när dem träffats nästa gång, det går han självklart med på, tillslut var det bara Zayn kvar. Jag suckar olyckligt, var han verkligen tvungen att åka? Han drar in mig i en underbar kram, vi har kramats många gånger men denhär var mer speciell, han stryker mig på kinden igen, exakt så som han gjorde vid tågstationen en gång, jag ryser till.
-Jag kommer sakna dig, säger han med svag röst, han blir alldeles tårögd.
-Jag kommer sakna dig också, säger jag samtidigt som jag försöker hålla tårarna inne, jag stryker honom på kinden också, innan han säger:
-Men vi kommer ses snart igen, och till dess så ringer vi varenda dag, okej? Jag nickar som svar.
Sen går allt ganska fort, plötsligt trycks hans perfekta läppar emot mina och vi möts i en perfekt kyss, det är knappt så att jag tror att det är sant, nu fanns liksom bara Zayn här, någonstans långtlångt borta hörde jag kamerablickar men jag orkade inte bry mig, de andra killarna kommenterade något också, men jag orkade inte bry mig vad. Vi glider sakta isär.
-Förlåt, men du anar inte hur länge jag velat detdär, säger han lite tyst.
-Samma här, svarar jag, vi kysser varandra igen, sen måste dem verkligen gå. Det sista jag hör är Louis kommentar om att jag ska hålla mig borta från tjurar i fortsättningen, som han och de andra hade tjatat om varje dag sen händelsen, Louis var väldigt rolig allså, men jag förstod inte riktigt vad som precis hade hänt, Zayn hade kysst mig, vi hade kyss varandra två gånger, det var det bästa som någonsin hänt i hela mitt liv, var det typ vi nu? Jag tar upp mobilen, ett sms från Zayn ''Saknar dig redan sötis, ses snart igen /Din Zayn<3'' jag kunde inte låta bli att le, var det verkligen så att han verkligen var min på riktigt nu? ''Saknar dig med snyggo, klart vi ses /Din Josse<3'' svarar jag snabbt, det kändes så rätt att skriva så, som att jag väntat i hela mitt liv på att kunna säga att jag är hans, hans Josse.
that what makes you beutiful kapitel 49
osephines mormor och morfar skall åka iväg till kyrkan så vi blir själva på gården, vi går bort mot kohagen och när vi är framme möts vi av något vi INTE vill se, vi stannar upp, jag blir helt stel i kroppen, HELVETE!
En liten bit ifrån kohagen fanns tjurhagen, och tydligen hade dem bytt hage, men det var inte bara det, dem hade på något vis lyckats ta sig ut, bakom en stor tjur kunde jag skymta staketet, det var sönder. Jag vet inte vad jag ska göra, jag bara står där, Josephine gör lika, inte en min rör vi, försiktigt nu, det är fan vilda tjurar mitt framför oss, jag visste inte mycket om kor och tjurar, men jag hade hört Josephines morfars berättelser om den vilda tjuren med ringar i nosen, han kom närmre. Vad skulle jag göra? Skulle jag springa, nej, det går inte, jag kan ju knappt gå ordentligt, men skulle jag stå kvar? Då kanske tjurarna skulle komma och stånga mig, jag sväljer hårt.
-Rör inte en min, säger Josephine, sen blir hon knäpptyst igen. Vildtjuren kommer närmare, för det måste vara den, bakom sig har han en hel klunga med andra tjurar, men dem ser inte alls lika farliga ut, vissa underhåller sig istället med att äta gräset som finns utanför hagen, jag står blixtstilla.
''Käre gode gud,om du nu finns, så nsälla, hjälp oss, jag vet att det är mycket begärt, eftersom jag redan har frågat dig detta förut, när jag varit nära döden, men låt mig leva, jag vill inte dö, pågrund av en tjur, snälla låt tjuren gå tillbaka och beta, låt Josephines morfar komma hem, amen'' Tänker jag tyst för mig själv. Ännu en tjur närmar sig Josephine, hon står helt blixtstilla, jag har aldrig sett någon stå så stilla förut. När tjuren närmar sig får jag panik, det ser ut som han ska buffa till mig så nu kan jag inte stå stilla längre, jag vet att man inte ska springa, men jag tänker mig inte för, ungefär 4 meter bakom mig står ett träd, det får mig att tänka på Madicken, då dem blev jagade av kor, då hade dem klättrat upp i trädet, för kor kan ju inte klättra, TACK GODE GUD ASTRID LINDGREN för den idén, den kunde rädda mig nu, men frågan är, kan jag klättra? Men jag hinner inte tänka så mycket, jag trodde knappt jag kunde springa, men på något vis lyckas jag ta mig dit och upp i trädet, tjuren jagade mig knappt dit, han stod kvar på samma plats som innan, kollade upp mot mig med en ganska arg blick.
-Josephine, klättra upp i trädet! Säger jag, samtidigt som jag försöker sätta mig tillrätta på en gren, hon hade också ett träd en bit bakom sig. Hon gör som jag nog också borde ha gjort, istället för att reta upp tjuren med att springa, går hon långsamt, långsamt bakåt och klättrar upp i trädet med långsamma rörelser, och jaha..nudå? Sitter vi fast i varsina träd med tjurar nedanför oss. Jag och Josephine kollar på varandra, ingen har något att säga, vi bara sitter där och stirrar, livrädda. Jag tog upp min telefon, tack gode gud hade jag den med mig, men vem skulle jag ringa? Vad kunde jag göra egentligen? Det var Josephines morfar som var räddningen och hans nummer hade jag inte. Jag kollar ner mot marken, kunde dem inte bara gå?
-Josephine, ring din morfar, piper jag fram, hon försöker gräva i fickan, men får inte fram något, hon skakar på huvudet, jag vet vad det betydde, hon hade inte mobilen med sig.
-Och du kan inte numret utantill? Frågar jag lite osäkert, hon skakar på huvudet.
Jag försöker gå in på internet, det måste ju finnas på eniro eller hitta.se, fan också ''du har förbrukat för mycket internet denna månad, var vänligen köp nytt för fortsatt surfning'' och köpa kunde jag inte. Jag går in på min kontaktlista, jag stannar på Louis, jag drar försiktigt telefonen emot örat, jag kollar ner mot tjurarna som nu står och betar nedanför oss, hur hade dem lyckats ta sönder staketet egentligen? ''Svara nu då för helvete'' mimar jag , det går några signaler och jag ska precis lägga på när jag hör hans röst.
''Hej babe'' säger han, precis som vanligt, han hade ingen aning om vad som hade hänt.
''Du måste lyssna på mig noga nu'' säger jag, samtidigt som jag försöker låta oskraj.
''Eh asså, kan du inte ringa senare, jag måste verkligen..''börjar han, vad tänkte han med egentligen?
''Louis, det är viktigt, riktigt viktigt'' säger jag räddt, man märker direkt att han hör att någonting är fel, jag kollar på Josephine, hon ser frågande ut.
''Vad?'' Frågar han.
''Okej, dethär kan låta lite konstigt, men jag och Josephine är hos hennes mormor och morfar ute på landet, dem har kor och tjurar och dem skulle åka bort till kyrkan så vi blev själva, vi skulle gå till kohagen trodde vi, men tjurarna och korna hade bytt hage, och tjurarna hade kommit lös, det är galna vilda tjurar förfan, vi stod helt blixtstilla, dem höll fan på att anfalla oss och nu har vi klättrat upp i träd, så vi sitter liksom fast här, tjurarna är nedanför oss och vi måste få tag på Josephines morfar, jag kan inte numret och inte Josephine häller, så snälla kan någon av er söka upp det, eller ni måste göra det'' svarar jag, han skrattar till lite, vilket jag ändå förstår, skulle jag ha hört historien hade jag tyckt den varit ganska komisk, men det var samtidigt ganska allvarligt, så vi hade inte tid med massa trams. Han ropar på Zayn, jag berättar namnet på Josephines morfar och adress, Zayn söker upp det, men det verkar ta en liten stund, MÅTTE mobilnumret finnas med och inte bara hemnumret nu, snälla. Yes, det gjorde det, jag går in på anteckningar och skriver upp det medan jag pratar för att komma ihåg, sen lägger jag snabbt på och ringer upp, konstigt nog är det Josephines mormor som svarar.
''Hej det är Linnea, Josephines kompis, vi har råkat ut för trubbel'' börjar jag.
''Vad har hänt?'' Frågar hon oroligt.
''Tjurarna har tagit sönder staketet, och vi sitter fast i ett träd, med tjurarna under oss, vi vet inte vad vi ska göra, ni måste komma och hjälpa oss'' svarar jag, jag tittar på Josephine, hon gör tummen upp tecknet.
''Jag och Roger kommer på en gång'' svarar hon, sen lägger hon på.
-Dem är påväg, säger jag till Josephine, hon andas ut.
Vi sitter där i trädet i ungefär 20 minuter, ganska tysta och bara väntar, tillslut kommer dem, Roger kör med traktorn och föser bort dem, han har varit bonde i hela sitt liv, han vet verkligen hur man hanskas med djur, vi får sitta kvar i trädet medan han byter hage på tjurarna, alla tjurar får gå över vägen till en annan hage, sen klättrar vi ner, egentligen hade vi kunnat klättrat ner tidigare, men vi ville verkligen försäkra oss om att det verkligen inte fanns några tjurar kvar, Roger tyckte vi var töntiga. Det tar längre tid att klättra ner från trädet en upp, även fast jag inte satt särskilt högt upp, men benen blev tvugna att jobba på ett helt annat sätt då, Louis hade ringt mig säkert fyra gånger, men jag hade inte orkat svara , jag vet inte riktigt varför, jag var fortfarande ganska chockad, Josephine kommer ner före mig, och självklart landar hon rätt i kobajs med fötterna, så jag börjar asgarva, då blir det bara ännu svårare att klättra. När vi är nere kamar Josephines mormor om oss hårt, hon förseslår att vi ska gå in i huset och hämta andan men Josephine är väldigt bestämd om att hon ska träffa Rosa först, även fast jag självt gärna hade joinat mormorns idé istället. Eftersom vi båda var lite fega så följde Roger med oss till kohagen där korna stod, dem snälla, tama. Josephine ville gå in, men jag stannade häldre utanför, men efter lite övertalningar så följde jag med Josephine och Roger. Jag hade varit här med Josephine förut och Rosa är väldigt snäll, det är en sak som är säker, men nu ville jag mest av allt bara gå in och duscha, ta på mig fina kläder och känna mig fresh, livet som bonde var nog inte riktigt min grej, speciellt inte efter dethär.
När vi slutligen skulle åka hem och berättade hela historien för Josephines mamma kunde vi inte låta bli att garva åt det, såhär i efterhand var ju allt så mycket roligare. Fast höjdpunkten var när Josephine skulle hoppa ner från trädet och ramlade i kobajset, det roliga var att jag trodde hon skulle dö lite halvt eftersom hon vanligtvis bara klagar på lite smuts under naglarna, men hon garvade bara? Hon gick inte ens och böt skor utan torkade bara av sig i gräset, fast det hade hon gjort nu dock. Vi åkte hem till sig, jag duschade och gjorde mig i ordning, outfiten fick bli ett par beiga piratbyxor med ett svart linne över, drog på lite lätt med mascaran sen drog vi iväg till tåget och åkte tillbaka till Stockholm. På tåget tar jag upp mobilen och ringer tillbaka till Louis, självklart hade han och Zayn berättattat för alla andra om historien så alla satt och asgarvade.
''Heeey, hade ni garvat lika mycket om vi låg på akuten efter att ha blivit stångade eller?'' Frågar jag och försöker låta sur, vilket jag inte lyckas så bra med, vi fortsätter snacka vidare en liten stund sen lägger vi på. Jag går in på twitter och svarar på några tweets, retweetar och följer några nya, sen skriver jag ett också ''This was a different day, maybe that we would be bullfighters, HATE COWS xx''
När vi kommer fram till Globen är det helt proppat med folk där, jag har varit i Globen många gånger, både utanför och innuti, men jag har nog aldrig sett så mycket folk, vi får gå in en annan väg och möter killarna backstage, dem ser väldigt finurliga ut, sen börjar dem asgarva.
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting.
haha asså förlåt för konstigt och meningslöst inlägg, men orkade inte med något så seriöst just nu HAHA , äsch vafan, nästa kanskekanske kommer lite senare iikv, och jag lovar...då ska inte inlägget bestå av kor x)
En liten bit ifrån kohagen fanns tjurhagen, och tydligen hade dem bytt hage, men det var inte bara det, dem hade på något vis lyckats ta sig ut, bakom en stor tjur kunde jag skymta staketet, det var sönder. Jag vet inte vad jag ska göra, jag bara står där, Josephine gör lika, inte en min rör vi, försiktigt nu, det är fan vilda tjurar mitt framför oss, jag visste inte mycket om kor och tjurar, men jag hade hört Josephines morfars berättelser om den vilda tjuren med ringar i nosen, han kom närmre. Vad skulle jag göra? Skulle jag springa, nej, det går inte, jag kan ju knappt gå ordentligt, men skulle jag stå kvar? Då kanske tjurarna skulle komma och stånga mig, jag sväljer hårt.
-Rör inte en min, säger Josephine, sen blir hon knäpptyst igen. Vildtjuren kommer närmare, för det måste vara den, bakom sig har han en hel klunga med andra tjurar, men dem ser inte alls lika farliga ut, vissa underhåller sig istället med att äta gräset som finns utanför hagen, jag står blixtstilla.
''Käre gode gud,om du nu finns, så nsälla, hjälp oss, jag vet att det är mycket begärt, eftersom jag redan har frågat dig detta förut, när jag varit nära döden, men låt mig leva, jag vill inte dö, pågrund av en tjur, snälla låt tjuren gå tillbaka och beta, låt Josephines morfar komma hem, amen'' Tänker jag tyst för mig själv. Ännu en tjur närmar sig Josephine, hon står helt blixtstilla, jag har aldrig sett någon stå så stilla förut. När tjuren närmar sig får jag panik, det ser ut som han ska buffa till mig så nu kan jag inte stå stilla längre, jag vet att man inte ska springa, men jag tänker mig inte för, ungefär 4 meter bakom mig står ett träd, det får mig att tänka på Madicken, då dem blev jagade av kor, då hade dem klättrat upp i trädet, för kor kan ju inte klättra, TACK GODE GUD ASTRID LINDGREN för den idén, den kunde rädda mig nu, men frågan är, kan jag klättra? Men jag hinner inte tänka så mycket, jag trodde knappt jag kunde springa, men på något vis lyckas jag ta mig dit och upp i trädet, tjuren jagade mig knappt dit, han stod kvar på samma plats som innan, kollade upp mot mig med en ganska arg blick.
-Josephine, klättra upp i trädet! Säger jag, samtidigt som jag försöker sätta mig tillrätta på en gren, hon hade också ett träd en bit bakom sig. Hon gör som jag nog också borde ha gjort, istället för att reta upp tjuren med att springa, går hon långsamt, långsamt bakåt och klättrar upp i trädet med långsamma rörelser, och jaha..nudå? Sitter vi fast i varsina träd med tjurar nedanför oss. Jag och Josephine kollar på varandra, ingen har något att säga, vi bara sitter där och stirrar, livrädda. Jag tog upp min telefon, tack gode gud hade jag den med mig, men vem skulle jag ringa? Vad kunde jag göra egentligen? Det var Josephines morfar som var räddningen och hans nummer hade jag inte. Jag kollar ner mot marken, kunde dem inte bara gå?
-Josephine, ring din morfar, piper jag fram, hon försöker gräva i fickan, men får inte fram något, hon skakar på huvudet, jag vet vad det betydde, hon hade inte mobilen med sig.
-Och du kan inte numret utantill? Frågar jag lite osäkert, hon skakar på huvudet.
Jag försöker gå in på internet, det måste ju finnas på eniro eller hitta.se, fan också ''du har förbrukat för mycket internet denna månad, var vänligen köp nytt för fortsatt surfning'' och köpa kunde jag inte. Jag går in på min kontaktlista, jag stannar på Louis, jag drar försiktigt telefonen emot örat, jag kollar ner mot tjurarna som nu står och betar nedanför oss, hur hade dem lyckats ta sönder staketet egentligen? ''Svara nu då för helvete'' mimar jag , det går några signaler och jag ska precis lägga på när jag hör hans röst.
''Hej babe'' säger han, precis som vanligt, han hade ingen aning om vad som hade hänt.
''Du måste lyssna på mig noga nu'' säger jag, samtidigt som jag försöker låta oskraj.
''Eh asså, kan du inte ringa senare, jag måste verkligen..''börjar han, vad tänkte han med egentligen?
''Louis, det är viktigt, riktigt viktigt'' säger jag räddt, man märker direkt att han hör att någonting är fel, jag kollar på Josephine, hon ser frågande ut.
''Vad?'' Frågar han.
''Okej, dethär kan låta lite konstigt, men jag och Josephine är hos hennes mormor och morfar ute på landet, dem har kor och tjurar och dem skulle åka bort till kyrkan så vi blev själva, vi skulle gå till kohagen trodde vi, men tjurarna och korna hade bytt hage, och tjurarna hade kommit lös, det är galna vilda tjurar förfan, vi stod helt blixtstilla, dem höll fan på att anfalla oss och nu har vi klättrat upp i träd, så vi sitter liksom fast här, tjurarna är nedanför oss och vi måste få tag på Josephines morfar, jag kan inte numret och inte Josephine häller, så snälla kan någon av er söka upp det, eller ni måste göra det'' svarar jag, han skrattar till lite, vilket jag ändå förstår, skulle jag ha hört historien hade jag tyckt den varit ganska komisk, men det var samtidigt ganska allvarligt, så vi hade inte tid med massa trams. Han ropar på Zayn, jag berättar namnet på Josephines morfar och adress, Zayn söker upp det, men det verkar ta en liten stund, MÅTTE mobilnumret finnas med och inte bara hemnumret nu, snälla. Yes, det gjorde det, jag går in på anteckningar och skriver upp det medan jag pratar för att komma ihåg, sen lägger jag snabbt på och ringer upp, konstigt nog är det Josephines mormor som svarar.
''Hej det är Linnea, Josephines kompis, vi har råkat ut för trubbel'' börjar jag.
''Vad har hänt?'' Frågar hon oroligt.
''Tjurarna har tagit sönder staketet, och vi sitter fast i ett träd, med tjurarna under oss, vi vet inte vad vi ska göra, ni måste komma och hjälpa oss'' svarar jag, jag tittar på Josephine, hon gör tummen upp tecknet.
''Jag och Roger kommer på en gång'' svarar hon, sen lägger hon på.
-Dem är påväg, säger jag till Josephine, hon andas ut.
Vi sitter där i trädet i ungefär 20 minuter, ganska tysta och bara väntar, tillslut kommer dem, Roger kör med traktorn och föser bort dem, han har varit bonde i hela sitt liv, han vet verkligen hur man hanskas med djur, vi får sitta kvar i trädet medan han byter hage på tjurarna, alla tjurar får gå över vägen till en annan hage, sen klättrar vi ner, egentligen hade vi kunnat klättrat ner tidigare, men vi ville verkligen försäkra oss om att det verkligen inte fanns några tjurar kvar, Roger tyckte vi var töntiga. Det tar längre tid att klättra ner från trädet en upp, även fast jag inte satt särskilt högt upp, men benen blev tvugna att jobba på ett helt annat sätt då, Louis hade ringt mig säkert fyra gånger, men jag hade inte orkat svara , jag vet inte riktigt varför, jag var fortfarande ganska chockad, Josephine kommer ner före mig, och självklart landar hon rätt i kobajs med fötterna, så jag börjar asgarva, då blir det bara ännu svårare att klättra. När vi är nere kamar Josephines mormor om oss hårt, hon förseslår att vi ska gå in i huset och hämta andan men Josephine är väldigt bestämd om att hon ska träffa Rosa först, även fast jag självt gärna hade joinat mormorns idé istället. Eftersom vi båda var lite fega så följde Roger med oss till kohagen där korna stod, dem snälla, tama. Josephine ville gå in, men jag stannade häldre utanför, men efter lite övertalningar så följde jag med Josephine och Roger. Jag hade varit här med Josephine förut och Rosa är väldigt snäll, det är en sak som är säker, men nu ville jag mest av allt bara gå in och duscha, ta på mig fina kläder och känna mig fresh, livet som bonde var nog inte riktigt min grej, speciellt inte efter dethär.
När vi slutligen skulle åka hem och berättade hela historien för Josephines mamma kunde vi inte låta bli att garva åt det, såhär i efterhand var ju allt så mycket roligare. Fast höjdpunkten var när Josephine skulle hoppa ner från trädet och ramlade i kobajset, det roliga var att jag trodde hon skulle dö lite halvt eftersom hon vanligtvis bara klagar på lite smuts under naglarna, men hon garvade bara? Hon gick inte ens och böt skor utan torkade bara av sig i gräset, fast det hade hon gjort nu dock. Vi åkte hem till sig, jag duschade och gjorde mig i ordning, outfiten fick bli ett par beiga piratbyxor med ett svart linne över, drog på lite lätt med mascaran sen drog vi iväg till tåget och åkte tillbaka till Stockholm. På tåget tar jag upp mobilen och ringer tillbaka till Louis, självklart hade han och Zayn berättattat för alla andra om historien så alla satt och asgarvade.
''Heeey, hade ni garvat lika mycket om vi låg på akuten efter att ha blivit stångade eller?'' Frågar jag och försöker låta sur, vilket jag inte lyckas så bra med, vi fortsätter snacka vidare en liten stund sen lägger vi på. Jag går in på twitter och svarar på några tweets, retweetar och följer några nya, sen skriver jag ett också ''This was a different day, maybe that we would be bullfighters, HATE COWS xx''
När vi kommer fram till Globen är det helt proppat med folk där, jag har varit i Globen många gånger, både utanför och innuti, men jag har nog aldrig sett så mycket folk, vi får gå in en annan väg och möter killarna backstage, dem ser väldigt finurliga ut, sen börjar dem asgarva.
-Vi har en liten överraskning till er, säger Harry busigt. Han går in i ett annat rum och hämtar någonting.
haha asså förlåt för konstigt och meningslöst inlägg, men orkade inte med något så seriöst just nu HAHA , äsch vafan, nästa kanskekanske kommer lite senare iikv, och jag lovar...då ska inte inlägget bestå av kor x)
that what makes you beutiful kapitel 48
Linneas perspektiv:
-Det är en promise ring, vi är ju för unge för att gifta oss, speciellt du, men dendär är, ungefär som en förlovningsring, man har den så länge tills man kan, ja du vet gifta sig, den lovar att vi en dag kommer kunna gifta oss, att jag en dag kommer gå ner på knä och fria till dig, så om det är vad du vill, så tar du på dig den, om du känner dig osäker, så behöver du inte ha den, svarar han.
Det var inte ett svårt val, jag visste redan att vi skulle gifta oss någon dag, någon gång när vi båda var redo, jag visste att vi skulle bli detdär paret som sitter i samma soffa om 70 år, som folk kommer kunna fråga hur vi har klarat att hålla ihop så länge, jag tar på den på mitt ringfinger.
-Den är så fin Louis, tack så mycket, och det är klart att jag lovar, svarar jag, vi kramar om varandra igen.
Jag kunde verkligen inte vara lyckligare just nu!
Josephines perspektiv:
Att gå på date med Zayn hade varit helt, Amazayn, jag fattade inte, vad det var som hände med mig?
Zayn fick mig att känna mig så...ja, jag vet inte, det var någon speciell känsla iallafall, jag hade alltid haft det så svårt att vara och umgås med killar, jag hade alltid varit en typiskt tjejtjej, som bara umgåtts med tjejer, som alltid stått lite på sidan om när de andra snackat med killar, men med Zayn var allt så annorlunda. Jag tänkte inte ens på att det var Zayn ifrån One Direction, för mig var han bara Zayn. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort ikväll, vi hade pratat på om allt möjligt medan vi ätit, han var väldigt lätt att snacka med, vi det tillfället var det väldigt svårt att tro att han är den tysta i bandet. Efter denhär kvällen hade jag liksom lärt känna Zayn på ett annat sätt, han hade berättat mycket om sig själv, sin barndom, vem han var innan One Direction, han var inte alls sådär macho och skrytig, vilket han ju hade rätt till att vara egentligen, men han var bara ...Zayn? Han berättade om de andra killarna också, jag visste ju redan en hel del om Lou, eftersom det var min bästis kille, han berättade om Niall och Lindsey, eftersom jag var ett One Direction fan visste jag ju väldigt mycket redan, men det var liksom inte sånna saker han berättade, om Harry och Georgia, om Liam, ja, jag tyckte synd om dem båda, skönt att allt var bra nu. Jag berättade också om saker, som jag för bara någon månad sen aldrig hade kunnat berätta för någon kille, Linnea visste typ allt om mig, hon var den ända jag hade berättat allt för, men nu även Zayn, jag var inte rädd för att visa känslor för honom. Zayn var så otroligt snäll och söt, och självklart även riktigt snygg, men hans personlighet var den bästa utav allt. Han var också en riktigt bra lyssnare, dem flesta killar skulle väll bara ha K-BRYAT allting, för så var alla killar jag hade växt upp med, det var en av anledningarna att jag hatade att bo i mellanmjölkslandet Sverige i mellanmjölksstaden Uppsala, Zayn var så mycket mognare, och han sa alltid rätt ord, jag berättade om hur det var när mina föräldrar skiljdes, hur det var att lämna Linnea när hon skulle till USA hela sommaren, tomheten jag känner varje gång hon åker, och tro det eller ej - också om min lilla ko jag har hos mormor och morfar, som jag verkligen gillade, det var ju liten random, en ko liksom, och dem flesta skulle bara ha skrattat åt mig och tyckt jag varit helt cp, men inte Zayn..eller jo, klart vi skrattade lite, men han tyckte det var ganska fascinerande. Det var en liten hemlighet jag hade, som bara Linnea, mormor och morfar och nu även Zayn visste om, att jag hade en egen ko, egentligen var det morfars, men jag hade fått den, en fin svartvit ko som jag hade döpt till Rosa. Jag höll det hemligt för jag var rädd över vad andra skulle tycka, jag är liksom stadsbo, ingen bonde..eller? Jag hade alltid älskat djur och speciellt kor, och speciellt Rosa, jag brukade borsta henne och hon var absolut hur ofarlig som hälst, jag hade tillochmed ridit på henne några gånger, snällare ko får man leta efter. Jag log när jag tänkte på att Zayn hade sagt att han gärna skulle vilja träffa Rosa någongång. Det skulle vara kul att ta en bild på Zayn och Rosa bredvid varandra, eftersom dem är mina två favoriter liksom. Jag skulle justnu säga hejdå till Zayn, jag hade lovat mamma att åka hem över natten, och killarna skulle ändå vara ganska upptagna imorgon, men jag skulle komma tillbaka senare imorgonikväll till deras konsert, fast Linnea skulle stanna dock. Han följde med mig till tågstationen, vi blev fångade på bild av några papparazzis, men jag orkade inte bry mig, nu var det bara jag och Zayn, jag såg bara Zayn. Vi stod och snackade och väntade på tåget, som nu var på ingång.
-Hejdå, säger jag och kramar om honom hårt när tåget kommer, hans kropp mot min känns så rätt, han är verkligen hur kramgo som hälst.
-Hejdå, säger han, innan jag går stryker han mig lite lätt på kinden, jag får rysningar i hela kroppen, sen måste jag skynda mig in i tåget.
Zayns perspektiv:
När tåget gick kände jag mig så tom, jag visste att hon nu var borta, men hon skulle ju komma tillbaka imorgon, så vad gnäller jag för? Jag var lite orolig för hur det skulle bli när vi skulle lämna Sverige, om det bara gjorde ont när hon åkte hem till sig över en natt liksom, jag suckar högt för mig själv, både lyckligt och olyckligt, lyckligt för att jag har träffat världens finaste tjej äntligen, olyckligt för att jag kommer sakna henne något enormt. Jag sparkar lite lätt på någon cola burk på backen, sen känner jag hur en stor drös papparazzis kommer från sidan och fotar.
-Vem var det Zayn?
-Är det din flickvän?
-Vad heter hon?
Jag spottar lite lätt i marken, så många frågor på en gång, jag orkar inte, jag bestämmer mig för att ignorera och skyndar mig tillbaka till hotellet.
-Är det din flickvän? Meningen upprepades i mitt huvud, jag hade varit så glad om jag hade kunnat kalla henne för det, men det kan jag ju inte, hennes kramar var speciella, hon var speciell, och när jag strök henne på kinden ville jag mest av allt bara kyssa henne, men det kan man väll inte? Hon kanske inte ens vill det, och det kanske hade varit lite skumt.. Tankarna i min hjärna virrade runt som en virvelvind.
Louis perspektiv:
Jag låg vaken i sängen och kollade på Linnea, vi hade våra Promise ringar på oss, vi sov med dem, jag kunde inte låta bli att le. Gårdagen hade varit väldigt lyckad, jag hoppas verkligen hon förstår hur mycket jag faktiskt älskar henne. Jag stryker henne lite lätt i håret, hon gör något gulligt form av grisljud och sen är hennes ögon uppe, jag kollar rätt in i det blåaste, finaste ögonen som finns på denna jord.
-Godmorgon sunshine, förlåt om jag väckte dig, säger jag med en blink, hon flinar lite.
-Godmorgon du, inget att säga förlåt för, vet att många tjejer gärna skulle vilja bli väckt av dig på morgonen, så jag klagar inte, svarar hon, som vanligt kan jag inte låta bli att le.
-Du vet att jag gärna skulle vilja ligga här på hotellrummet och inte göra någonting med dig hela dagen, men jag har väldigt mycket att göra idag, så vi måste nog gå upp, säger jag och drar bort täcket från Linnea.
-Heeey, vad gör du? Frågar hon kaxigt och naffar tillbaka det, då sätter jag mig över henne och börjar kittla henne på hennes ömmaste ställe - MAGEN, och hon börjar asgarva.
-Ge dig! Snälla! Skrattar hon och viftar med fötterna.
-Bara om du går upp, svarar jag kaxigt.
-Ja, jag ska, svarar hon, men jag fortsätter kittla henne ändå.
-Men jag ska gå upp ju, sluta! Säger hon igen mellan skratten.
-Bara om du ger mig en morgonpuss, svarar jag och gör en gest med läpparna.
-Sure, säger hon, jag slutar kittla henne och hon kysser mig på...kinden, WTF?
-Heeey, detdär var inte snällt! Gnäller jag, hon suckar och försöker se lite irriterad ut, vilket hon inte lyckas så bra med, eftersom hon börjar asgarva, garvet smittar av sig på mig så det slutar med att båda ligger och asgarvar i sängen och ingen av oss kan sluta, tillslut kommer Harry in.
Harrys perspektiv:
Jag öppnar dörren och möts av två asgarvande tjejer, för ja..Louis är ju min flickvän, som Linnea snott från mig.
-Hey lovebirds, jag vill inte störa men Lou, vet du vad klockan är? Paul kommer döda oss och vi inte kommer i tid, och vi vill gärna hinna äta frukost, right? Säger jag lite bestämt, med WB Liam röst. Dem kollar på varandra och börjar garva igen, jag suckar lite tyst.
-Vi kommer, väldigt snart, säger Lou tillslut, jag stänger dörren och börjar gå ner till hotellfrukosten med alla andra. Självklart var inte Niall snål med maten, jag var ganska hungrig också, fast aldrig att jag skulle orka äta så mycket som Niall, vi slår oss ner vid borden bortom fönstrena, vi sitter tysta och äter och efter en liten stund kommer Louis och Linnea, dem skyndar sig att ta sin frukost och slår sig sedan ner bredvid oss, tystnaden som varit försvinner och vi börjar prata på om allt möjligt, eller ja, snarare alla utom Zayn, han sitter istället med världens största leende på läpparna och smsar, justja, han hade ju varit ute med Josephine igår!
-Så Zayn, hur var det igår? Frågar jag lite retsamt och knuffar till han lite på axeln.
-Öh va? Frågar Zayn som är lite borta.
-Messaru med Josephine? Avbryter Linnea, han nickar glatt.
-Så hur var det igår, hände det nåt? Frågar jag igen. Linnea ser också väldigt nyfiken ut.
-Öh, det var bra, vi satt och snackade oså, lärde känna varandra, svarar Zayn lite osäkert.
-Vad snackade ni om då? Frågar jag igen med en liten suck.
Louis och Linnea, Niall och Lindsey, Danielle och Liam och nu också Zayn och Josephine, fick mig att tänka på Georgia så mycket, jag saknade henne, och ville ha henne tillbaka, men hon gillar inte ens mig på det sättet, det är Liam hon gillar, usch jag måste sluta tänk så, dina kompisars förhållanden har fan inget med mig och Georgia att göra, var glad för deras skull istället!
-Allt möjligt, svarar Zayn. Jaha, det var ju en bra förklaring, tänker jag.
-Som? Frågar jag nyfiket, Zayn himlar med ögonen.
-Rosa, svarar han och kollar på Linnea, dem båda börjar asgarva och ingen fattar varför, alla kollar frågande emot dem.
-Vad är det som är så kul? Frågar Niall samtidigt som han tuggar sin 4e macka. Dem bara fortsätter att garva.
-Så du vet om det, grattis Zayn, det har hon bara berättat för mig och dig, svarar Linnea lite busigt.
-Eey, vadå, vad är det för nåt? Var det inte vi som sa att vi inte skulle ha några hemligheter för varandra? Säger Louis till Linnea.
-Well, men jag får inte säga något, det har faktiskt med min kompis att göra, isåfall kan ju du berätta en hemlighet om Harry, för jag antal att ni har ett X-antal stycken, svarar hon, alla blickar vänds mot mig.
-Ja, det kan jag väll, Harru brukar...börjar Louis. Jag visste precis vad det var han skulle säga.
-Håll käften Louis, jag lovar jag dödar dig annars, säger jag.
-Men det är ju bara gulligt Curlyhead, svarar Louis.
-Håll bara käften nu för en gångs skull, säger jag och alla börjar garva.
-Ta't lugnt, jag ska inte säga något, säger Louis med en blink, jag andas ut, det hade varit riktigt pinsamt.
EFter en stund måste vi gå, idag hade vi ju väldigt mycket att göra, vi skulle ju sjunga i Globen ikväll, och innan det skulle vi på några intervjuer och ha ett fanmeeting. Linnea tog tåget hem till sig och vi börjar våran arbetsdag.
Linneas perspektiv:
Jag hade faktiskt bestämt mig för att vara social med familjen idag, men eftersom mamma bara höll på i tvättstugan och strök massa kläder så var hon väldigt osocial, jag frågade om hon ville ha hjälp med strumpsorteringen eftersom vi ALLTID bara har en sort av varje strumpa konstigt nog, men som vanligt ville hon sköta sina tvättstugssysslor ifred så jag gav upp den planen. Ian var ute med några av sina kompisar och Mathilda var hon sin bästa kompis här i Sverige = mormor, sorgligt men sant, antagligen satt hon med mormor och stickade lite sockor i det fina vädret. Så det slutade med att jag ringde Josephine ändå.
-Men du, det var ett bra tag sen jag var hos Rosa nu, och jag saknar faktiskt henne, så kan vi inte åka dit? Frågar Josephine när vi träffats och kramat varandra. Jag hade inget emot det förslaget, jag älskade att vara ute på landet ibland och dessutom var det strålande solsken, vi hade ju varit i Stokcholm och Uppsala så mycket nu så att åka ut på landet var ju faktiskt en riktigt bra idé, vi skulle kunna hinna vara där ganska länge eftersom Globenkonserten vi skulle gå på inte var förrän vid 8 tiden. Som tur var behövde vi inte ta bussen eftersom Josephines snälla mamma ställde upp på att köra oss, när vi kommer fram dit bjöds det som vanligt på flera sortest olika bullar och kakor, stället för Niall, tänker jag för mig själv, vi bestämmer oss faktiskt för att sitta inne eftersom det är lite för varmt på uteplatsen, efter att vi har fikat så mycket att vi nästan mår illa och snackat med hennes mormor och morfar går vi och byter om, Josephine hade speciella bondkläder hon jämt tog på sig när hon var här som hon delade med sig av till mig, vi såg verkligen helt annorlunda ut en mot vad vi brukar, VÄRSTA LODARNA! Jag kan inte låta bli att skratta åt oss så jag blir självklart tvungen att fota oss, när jag har gjort det går jag in på bloggen från iphonen: ''Dagens outfit ala Linnea och Josephine, ASSNYGGT ellerhur? För er som känner att någon saknas, testa att pynta med lite halm i håret också, perfekt vardagsoutfit, yeeah Hiss/diss'' skriver jag, sen publicerar jag det, man måste ju få skoja lite ibland liksom. Josephines mormor och morfar skall åka iväg till kyrkan så vi blir själva på gården, vi går bort mot kohagen och när vi är framme möts vi av något vi INTE vill se, vi stannar upp, jag blir helt stel i kroppen, HELVETE!
haha lite random inlägg jag vet (a''
-Det är en promise ring, vi är ju för unge för att gifta oss, speciellt du, men dendär är, ungefär som en förlovningsring, man har den så länge tills man kan, ja du vet gifta sig, den lovar att vi en dag kommer kunna gifta oss, att jag en dag kommer gå ner på knä och fria till dig, så om det är vad du vill, så tar du på dig den, om du känner dig osäker, så behöver du inte ha den, svarar han.
Det var inte ett svårt val, jag visste redan att vi skulle gifta oss någon dag, någon gång när vi båda var redo, jag visste att vi skulle bli detdär paret som sitter i samma soffa om 70 år, som folk kommer kunna fråga hur vi har klarat att hålla ihop så länge, jag tar på den på mitt ringfinger.
-Den är så fin Louis, tack så mycket, och det är klart att jag lovar, svarar jag, vi kramar om varandra igen.
Jag kunde verkligen inte vara lyckligare just nu!
Josephines perspektiv:
Att gå på date med Zayn hade varit helt, Amazayn, jag fattade inte, vad det var som hände med mig?
Zayn fick mig att känna mig så...ja, jag vet inte, det var någon speciell känsla iallafall, jag hade alltid haft det så svårt att vara och umgås med killar, jag hade alltid varit en typiskt tjejtjej, som bara umgåtts med tjejer, som alltid stått lite på sidan om när de andra snackat med killar, men med Zayn var allt så annorlunda. Jag tänkte inte ens på att det var Zayn ifrån One Direction, för mig var han bara Zayn. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort ikväll, vi hade pratat på om allt möjligt medan vi ätit, han var väldigt lätt att snacka med, vi det tillfället var det väldigt svårt att tro att han är den tysta i bandet. Efter denhär kvällen hade jag liksom lärt känna Zayn på ett annat sätt, han hade berättat mycket om sig själv, sin barndom, vem han var innan One Direction, han var inte alls sådär macho och skrytig, vilket han ju hade rätt till att vara egentligen, men han var bara ...Zayn? Han berättade om de andra killarna också, jag visste ju redan en hel del om Lou, eftersom det var min bästis kille, han berättade om Niall och Lindsey, eftersom jag var ett One Direction fan visste jag ju väldigt mycket redan, men det var liksom inte sånna saker han berättade, om Harry och Georgia, om Liam, ja, jag tyckte synd om dem båda, skönt att allt var bra nu. Jag berättade också om saker, som jag för bara någon månad sen aldrig hade kunnat berätta för någon kille, Linnea visste typ allt om mig, hon var den ända jag hade berättat allt för, men nu även Zayn, jag var inte rädd för att visa känslor för honom. Zayn var så otroligt snäll och söt, och självklart även riktigt snygg, men hans personlighet var den bästa utav allt. Han var också en riktigt bra lyssnare, dem flesta killar skulle väll bara ha K-BRYAT allting, för så var alla killar jag hade växt upp med, det var en av anledningarna att jag hatade att bo i mellanmjölkslandet Sverige i mellanmjölksstaden Uppsala, Zayn var så mycket mognare, och han sa alltid rätt ord, jag berättade om hur det var när mina föräldrar skiljdes, hur det var att lämna Linnea när hon skulle till USA hela sommaren, tomheten jag känner varje gång hon åker, och tro det eller ej - också om min lilla ko jag har hos mormor och morfar, som jag verkligen gillade, det var ju liten random, en ko liksom, och dem flesta skulle bara ha skrattat åt mig och tyckt jag varit helt cp, men inte Zayn..eller jo, klart vi skrattade lite, men han tyckte det var ganska fascinerande. Det var en liten hemlighet jag hade, som bara Linnea, mormor och morfar och nu även Zayn visste om, att jag hade en egen ko, egentligen var det morfars, men jag hade fått den, en fin svartvit ko som jag hade döpt till Rosa. Jag höll det hemligt för jag var rädd över vad andra skulle tycka, jag är liksom stadsbo, ingen bonde..eller? Jag hade alltid älskat djur och speciellt kor, och speciellt Rosa, jag brukade borsta henne och hon var absolut hur ofarlig som hälst, jag hade tillochmed ridit på henne några gånger, snällare ko får man leta efter. Jag log när jag tänkte på att Zayn hade sagt att han gärna skulle vilja träffa Rosa någongång. Det skulle vara kul att ta en bild på Zayn och Rosa bredvid varandra, eftersom dem är mina två favoriter liksom. Jag skulle justnu säga hejdå till Zayn, jag hade lovat mamma att åka hem över natten, och killarna skulle ändå vara ganska upptagna imorgon, men jag skulle komma tillbaka senare imorgonikväll till deras konsert, fast Linnea skulle stanna dock. Han följde med mig till tågstationen, vi blev fångade på bild av några papparazzis, men jag orkade inte bry mig, nu var det bara jag och Zayn, jag såg bara Zayn. Vi stod och snackade och väntade på tåget, som nu var på ingång.
-Hejdå, säger jag och kramar om honom hårt när tåget kommer, hans kropp mot min känns så rätt, han är verkligen hur kramgo som hälst.
-Hejdå, säger han, innan jag går stryker han mig lite lätt på kinden, jag får rysningar i hela kroppen, sen måste jag skynda mig in i tåget.
Zayns perspektiv:
När tåget gick kände jag mig så tom, jag visste att hon nu var borta, men hon skulle ju komma tillbaka imorgon, så vad gnäller jag för? Jag var lite orolig för hur det skulle bli när vi skulle lämna Sverige, om det bara gjorde ont när hon åkte hem till sig över en natt liksom, jag suckar högt för mig själv, både lyckligt och olyckligt, lyckligt för att jag har träffat världens finaste tjej äntligen, olyckligt för att jag kommer sakna henne något enormt. Jag sparkar lite lätt på någon cola burk på backen, sen känner jag hur en stor drös papparazzis kommer från sidan och fotar.
-Vem var det Zayn?
-Är det din flickvän?
-Vad heter hon?
Jag spottar lite lätt i marken, så många frågor på en gång, jag orkar inte, jag bestämmer mig för att ignorera och skyndar mig tillbaka till hotellet.
-Är det din flickvän? Meningen upprepades i mitt huvud, jag hade varit så glad om jag hade kunnat kalla henne för det, men det kan jag ju inte, hennes kramar var speciella, hon var speciell, och när jag strök henne på kinden ville jag mest av allt bara kyssa henne, men det kan man väll inte? Hon kanske inte ens vill det, och det kanske hade varit lite skumt.. Tankarna i min hjärna virrade runt som en virvelvind.
Louis perspektiv:
Jag låg vaken i sängen och kollade på Linnea, vi hade våra Promise ringar på oss, vi sov med dem, jag kunde inte låta bli att le. Gårdagen hade varit väldigt lyckad, jag hoppas verkligen hon förstår hur mycket jag faktiskt älskar henne. Jag stryker henne lite lätt i håret, hon gör något gulligt form av grisljud och sen är hennes ögon uppe, jag kollar rätt in i det blåaste, finaste ögonen som finns på denna jord.
-Godmorgon sunshine, förlåt om jag väckte dig, säger jag med en blink, hon flinar lite.
-Godmorgon du, inget att säga förlåt för, vet att många tjejer gärna skulle vilja bli väckt av dig på morgonen, så jag klagar inte, svarar hon, som vanligt kan jag inte låta bli att le.
-Du vet att jag gärna skulle vilja ligga här på hotellrummet och inte göra någonting med dig hela dagen, men jag har väldigt mycket att göra idag, så vi måste nog gå upp, säger jag och drar bort täcket från Linnea.
-Heeey, vad gör du? Frågar hon kaxigt och naffar tillbaka det, då sätter jag mig över henne och börjar kittla henne på hennes ömmaste ställe - MAGEN, och hon börjar asgarva.
-Ge dig! Snälla! Skrattar hon och viftar med fötterna.
-Bara om du går upp, svarar jag kaxigt.
-Ja, jag ska, svarar hon, men jag fortsätter kittla henne ändå.
-Men jag ska gå upp ju, sluta! Säger hon igen mellan skratten.
-Bara om du ger mig en morgonpuss, svarar jag och gör en gest med läpparna.
-Sure, säger hon, jag slutar kittla henne och hon kysser mig på...kinden, WTF?
-Heeey, detdär var inte snällt! Gnäller jag, hon suckar och försöker se lite irriterad ut, vilket hon inte lyckas så bra med, eftersom hon börjar asgarva, garvet smittar av sig på mig så det slutar med att båda ligger och asgarvar i sängen och ingen av oss kan sluta, tillslut kommer Harry in.
Harrys perspektiv:
Jag öppnar dörren och möts av två asgarvande tjejer, för ja..Louis är ju min flickvän, som Linnea snott från mig.
-Hey lovebirds, jag vill inte störa men Lou, vet du vad klockan är? Paul kommer döda oss och vi inte kommer i tid, och vi vill gärna hinna äta frukost, right? Säger jag lite bestämt, med WB Liam röst. Dem kollar på varandra och börjar garva igen, jag suckar lite tyst.
-Vi kommer, väldigt snart, säger Lou tillslut, jag stänger dörren och börjar gå ner till hotellfrukosten med alla andra. Självklart var inte Niall snål med maten, jag var ganska hungrig också, fast aldrig att jag skulle orka äta så mycket som Niall, vi slår oss ner vid borden bortom fönstrena, vi sitter tysta och äter och efter en liten stund kommer Louis och Linnea, dem skyndar sig att ta sin frukost och slår sig sedan ner bredvid oss, tystnaden som varit försvinner och vi börjar prata på om allt möjligt, eller ja, snarare alla utom Zayn, han sitter istället med världens största leende på läpparna och smsar, justja, han hade ju varit ute med Josephine igår!
-Så Zayn, hur var det igår? Frågar jag lite retsamt och knuffar till han lite på axeln.
-Öh va? Frågar Zayn som är lite borta.
-Messaru med Josephine? Avbryter Linnea, han nickar glatt.
-Så hur var det igår, hände det nåt? Frågar jag igen. Linnea ser också väldigt nyfiken ut.
-Öh, det var bra, vi satt och snackade oså, lärde känna varandra, svarar Zayn lite osäkert.
-Vad snackade ni om då? Frågar jag igen med en liten suck.
Louis och Linnea, Niall och Lindsey, Danielle och Liam och nu också Zayn och Josephine, fick mig att tänka på Georgia så mycket, jag saknade henne, och ville ha henne tillbaka, men hon gillar inte ens mig på det sättet, det är Liam hon gillar, usch jag måste sluta tänk så, dina kompisars förhållanden har fan inget med mig och Georgia att göra, var glad för deras skull istället!
-Allt möjligt, svarar Zayn. Jaha, det var ju en bra förklaring, tänker jag.
-Som? Frågar jag nyfiket, Zayn himlar med ögonen.
-Rosa, svarar han och kollar på Linnea, dem båda börjar asgarva och ingen fattar varför, alla kollar frågande emot dem.
-Vad är det som är så kul? Frågar Niall samtidigt som han tuggar sin 4e macka. Dem bara fortsätter att garva.
-Så du vet om det, grattis Zayn, det har hon bara berättat för mig och dig, svarar Linnea lite busigt.
-Eey, vadå, vad är det för nåt? Var det inte vi som sa att vi inte skulle ha några hemligheter för varandra? Säger Louis till Linnea.
-Well, men jag får inte säga något, det har faktiskt med min kompis att göra, isåfall kan ju du berätta en hemlighet om Harry, för jag antal att ni har ett X-antal stycken, svarar hon, alla blickar vänds mot mig.
-Ja, det kan jag väll, Harru brukar...börjar Louis. Jag visste precis vad det var han skulle säga.
-Håll käften Louis, jag lovar jag dödar dig annars, säger jag.
-Men det är ju bara gulligt Curlyhead, svarar Louis.
-Håll bara käften nu för en gångs skull, säger jag och alla börjar garva.
-Ta't lugnt, jag ska inte säga något, säger Louis med en blink, jag andas ut, det hade varit riktigt pinsamt.
EFter en stund måste vi gå, idag hade vi ju väldigt mycket att göra, vi skulle ju sjunga i Globen ikväll, och innan det skulle vi på några intervjuer och ha ett fanmeeting. Linnea tog tåget hem till sig och vi börjar våran arbetsdag.
Linneas perspektiv:
Jag hade faktiskt bestämt mig för att vara social med familjen idag, men eftersom mamma bara höll på i tvättstugan och strök massa kläder så var hon väldigt osocial, jag frågade om hon ville ha hjälp med strumpsorteringen eftersom vi ALLTID bara har en sort av varje strumpa konstigt nog, men som vanligt ville hon sköta sina tvättstugssysslor ifred så jag gav upp den planen. Ian var ute med några av sina kompisar och Mathilda var hon sin bästa kompis här i Sverige = mormor, sorgligt men sant, antagligen satt hon med mormor och stickade lite sockor i det fina vädret. Så det slutade med att jag ringde Josephine ändå.
-Men du, det var ett bra tag sen jag var hos Rosa nu, och jag saknar faktiskt henne, så kan vi inte åka dit? Frågar Josephine när vi träffats och kramat varandra. Jag hade inget emot det förslaget, jag älskade att vara ute på landet ibland och dessutom var det strålande solsken, vi hade ju varit i Stokcholm och Uppsala så mycket nu så att åka ut på landet var ju faktiskt en riktigt bra idé, vi skulle kunna hinna vara där ganska länge eftersom Globenkonserten vi skulle gå på inte var förrän vid 8 tiden. Som tur var behövde vi inte ta bussen eftersom Josephines snälla mamma ställde upp på att köra oss, när vi kommer fram dit bjöds det som vanligt på flera sortest olika bullar och kakor, stället för Niall, tänker jag för mig själv, vi bestämmer oss faktiskt för att sitta inne eftersom det är lite för varmt på uteplatsen, efter att vi har fikat så mycket att vi nästan mår illa och snackat med hennes mormor och morfar går vi och byter om, Josephine hade speciella bondkläder hon jämt tog på sig när hon var här som hon delade med sig av till mig, vi såg verkligen helt annorlunda ut en mot vad vi brukar, VÄRSTA LODARNA! Jag kan inte låta bli att skratta åt oss så jag blir självklart tvungen att fota oss, när jag har gjort det går jag in på bloggen från iphonen: ''Dagens outfit ala Linnea och Josephine, ASSNYGGT ellerhur? För er som känner att någon saknas, testa att pynta med lite halm i håret också, perfekt vardagsoutfit, yeeah Hiss/diss'' skriver jag, sen publicerar jag det, man måste ju få skoja lite ibland liksom. Josephines mormor och morfar skall åka iväg till kyrkan så vi blir själva på gården, vi går bort mot kohagen och när vi är framme möts vi av något vi INTE vill se, vi stannar upp, jag blir helt stel i kroppen, HELVETE!
haha lite random inlägg jag vet (a''
