Little things kapitel 7
''I don't want to put all my shit on you, I think we should talk about something else'' föreslår jag.
''No, we want to hear. It must be horrible to not talk about this with anyone, so keep talking, we listen'' säger han och Stan nickar instämmande.
'Everyday 'I pretend that I'm someone I'm not, until I came here, I don't know why, maybe it's because I'm so scared of this place and I mean, I started crying and was..just me..from the start, so yeeah..''
''But why? I mean, you're a really cute and funny girl, why are you feeling like that? What happened?'' Säger Louis, nu med dendär änglalika rösten.
Jag suckar och känner hur tårarna håller på att pressas fram återigen, men jag håller tillbaka. Jag kollar rakt in i Louis blåa ögon. Vad var det med honom egentligen? Han gav mig så konstiga och främmande känslor, jag förstår inte. Med Stan var det också något, men det var ändå inte samma sak. Jag förstod inte. Jag skakar på huvudet. Vad skulle jag säga? För att slingra bort det hela lite så kommer jag på den genealiska idén att fråga dem något.
'' I think it's your turn to say something now, If i tell you my whole life story, should you guys tell me a little bit about you too'' Säger jag och kollar på dem båda. Stan rycker lite lätt på axlarna.
''Well..There's not so much to say about me, I'm a really ordinary guy I think, who like to play football'' svarar han.
''and who likes to drink tea?'' Frågar jag med ett litet flin. Han kollar förvånat på mig.
''Tea is good, everyone likes tea'' svarar han som om det vore en självklarhet, jag skrattar lite igen.
''What about you then..Louis, you like tea too?'' Frågar jag och vänder min blick mot honom.
''Ofcourse, everyone does'' svarar han, nästan lite missnöjt av någon anledning.
Jag flinar lite igen, det var lätt att göra det när man var runt dehär killarna. Aldrig att jag hade snackat om te med några killar förut och det var ju bara ett tydligt bevis på att det är helt annorlunda här än i America. Killarna i America snackade väll bara om alla cheerleaders på skolan och om vilka de skulle knulla här näst.
''Something more Louis? You want me to tell you alot things about me, but you say nothing about you'' säger jag lite irriterat. För det var ju sant.
'It's because I don't have much to say, but..I really like music, I sing alot'' säger han.
''He's in a band actually'' säger Stan och Louis kollar på honom som om att det var något han inte fick säga.
Jag kollar på Louis igen. VAD FAN? Är han känd eller något. Jag tyckte ju att jag kände igen honom.
''A famous band or something? I though I recongnized you'' säger jag lite schärrat.
''No not really, I don't think you do, I was in the british x factor but we haven't realised a singel yet'' säger han.
Det skriker det inom mig. THE BRITISH FUCKING X FACTOR. Det är ju han, en av killarna som sjunger dendär låten TORN som jag älskade. Hur fan kunde jag inte tänka på det innan? Jag var ju inget megastort fan direkt, jag hade ju bara nördat Torn hela tiden, ingen av de andra låtarna, men jag hade ju ändå sett klippet på dem när det uppträdde och visste hur dem såg ut, även om han såg lite annorlunda ut nu... FAN, dethär händer inte. Veriasionen av Torn som jag har lyssnat på så många gånger. Det var som att flera pusselbitar föll på plats. Det är ju han som stod mittemellan den lockiga och den svarthåriga killen, han som hade halsduk på sig och pottfrilla. Jag kan inte låta bli att le. Jag hade ju velat dethär, att få träffa killarna eller någon av killarna som sjöng Torn och på något sätt få tacka för den grymt fina versionen, som har hjälpt mig på sätt och vis. Louis från One Direction, för det var så bandet hette om jag minns rätt. Klart det är han.
''Why are you smiling so much? I mean, it's a good thing to do, but I wounder why'' säger Louis busigt.
''Because...you're one of the guys singing Torn, right?'' Frågar jag, han kollar på mig häpet.
''Well..yeah, we sang that song..'' börjar han.
''At bootcamp and in the final, right?'' avbryter jag honom. Han kollar på mig med ett leende.
''How do you know that? I mean, you're american, it's not like we're world famous'' skrattar han.
''My sister used to love X factor, she called me every week and told me about the program'' svarar jag.
''So..are your sister from here?'' Frågar Stan helt plötsligt, som såg lite utstött ut från konversationen.
''Ehm..kind of.. Or she's from Sweden from the start, but dad got a job here, so they moved to London'' förklarar jag.
''And then she was wahtching X factor and became a fan of One Direction, and talked about us with you, and that's why you know me?'' Fyller Louis i. Jag kollar ner på mina händer, vill inte möta hans blick. Det var ju inte riktigt så det var, hon var ju redan död då, sorgligt nog.
''Are you from Sweden from the start too?'' Frågar Stan. Jag fortsätter att ha blicken fast vid mina händer.
Fan, dethär var väldigt känsligt och svårt att prata om. Vad fan ska jag göra? Jag kollar upp igen och möter dedär blåa, snälla ögonen. Jag vet inte om det kanske var det faktum att Louis faktiskt var en av killarna som sjöng Torn som gjorde honom så speciell. Jag hade lyssnat på deras version av Torn i de tuffaste tiderna och den fick mig alltid liksom att känna mig...säkrare. Trots att det var en låt om smärta, så var den liksom..helt lugnanade och perfekt på något vis, orginalet av låten var inte alls lika bra. Men kanske det var det som gjorde att det faktiskt kändes så bra att prata med honom. Det kändes okej liksom.
''No Louis, my sister didn't watched X factor that year , but all her talk about X factor from the year before rubbed of a little bit one me. so I searched you up on youtube, I found Rebecca Ferguson too, she was really good as well, but Torn has been my favourite song for a long time and our version was even better, so Torn is the reason I recognize you'' svarar jag. Han ler lite svagt tillbaka.
''And no..I'm not from Sweden, my parents are seperate, my mum left my dad when I was born and she moved home to her home country with me, so she's american, and dad is swedish, and he took my big sister, but we don't have the same mum, her mum died in cancer, so my father sought soulace, and my mum was his soulace until she got tired of it, and moved home, to America, with me. But I used to visit them every summer'' svarar jag. Killarna kollar lite oförstånede på mig & jag förstår dem, för det är så mycket dem inte vet.
''But I don't get it, you living in America, and your dad and your sister lives in London, so what are you doing here in Doncaster? And who's William? Frågar Stan oförstående. Nu kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Äsch spela roll, de har redan sett mig gråta, så det gör ändå ingenting.
''I'm not here to visit my dad if that's what you think, we don't even have contact anymore. He's not even my dad anymore, I hate him, and I hate my sister as well! Gråtskriker jag. Det känns så bra, att för en gångs skull, prata ut, som att alla problem liksom rinner ur kroppen för en liten stund. Även fast jag vet att det jag sa inte var sant. Visst, jag var riktigt besvika på de båda, dem hade svikit mig och lämnat mig i sticket, men jag visste ändå att det inte var deras fel..utan det var dendär JÄVLA William! Jag ska fan döda honom, detdär jävla svinet!
''I'm sure you're not, they're your family'' säger Louis. Jag skakar på huvudet.
''they were my family, but not anymore! My dad started drinking, and then he ignored me, when I needed him the most. He was always there for me, even thought we did not meet eachother as often that we would like, but i knew he was there, until he started drinking'' säger jag, lite mer lugnt denna gång.
Louis perspektiv: Jag tyckte verkligen inte om att se henne så ledsen, även om det var det som på något vis symboliserade henne. Hon var väldigt intressant på något vis, så annorlunda. Hon visade så mycket känslor och det gladde mig, för då kändes det som man fick lära känna henne på ett väldigt äkta vis liksom. Hon kändes så äkta, så ärlig liksom och jag tror verkligen att hon behövde prata om dethär. Jag brydde mig faktiskt.
Jag ville visa att jag brydde mig också. Visst, jag känner inte henne och grejer, men efter allt jag och Stan liksom har upplevt med henne på så kort tid så kändes det faktiskt som man kände henne, även om jag visste att det fanns så mycket vi inte visste om henne. Men det kanske är just det, att hon har så mycket att förmedla, som gör henne så intressant och annorlunda, för hon är definitivt inte som alla andra.
''I'm so sorry, but what about your sister then?'' Frågar Stan. Jag kollar på Ariana, jag ser hur hennes ögon mörknar ännu mer. Som att sorgen som redan funnits där bara blir ännu större. Ett lager till med sorg.
''She...She....she...killed herself'' *Tystnad*
Jag kollar på henne, hon hade verkligen inte haft ett lätt liv. Jag tyckte det var jättejobbigt när mina föräldrar skiljde sig och klagade över småsaker, dethär var något helt annorlunda. Man kunde se på henne hur ont det gjorde för henne, hur mycket allt dethär hade skadat henne & det gjorde liksom ont i en själv att få se det.
''I'm so sorry'' svarar både Stan och jag. Jag reser mig upp från stolen för att gå och ge henne en kram, det ser ut som hon behöver det. Utan att säga något besvarar hon kramen och då står vi sådär en stund. Hon släpper ut alla känslor och gråter i min famn. Det känns så oerhöt sorligt alltihiop att jag nästan börjar gråta själv.
''Scch, It's okay'' tröstar jag och slänger en blick på Stan, han ser också väldigt tagen ut liksom.
''Nothing is okay'' snyftar hon.
''The reason why dad started drinking was because of Mirandas suicide...And...'' hackar hon.
Jag sätter min tumme för hennes mun. Stackarn skakar ju pågrund av dethär, även om jag är nyfiken och bara vill veta mer, så måste jag ju tänka på henne också. Hon ska inte behöva berätta mer, det räcker nu.
''Sssch, it's okay, take it easy and breath, you don't have to say something more'' säger jag.
Arianas perspektiv:
Jag har verkligen aldrig varit i denhär situationen förut. Så många känslor som bara har legat och tryckt i flera år bara forsar ut genom min kropp. Det känns så främmande, men ändå så otroligt skönt. Louis armar kring mina får mig att känna mig starkare. Han håller om mig, så ömt på något vis. Ingen har någonsin hållt om mig och tröstat mig på ett sådant sätt förut. Jag kollar upp från hans famn, som jag gosat in mig i, medan tårarna har glidit ner ifrån mina bara kinder. Jag möter hans vackra, blåa ögon och hela min kropp pirrar när han säger:
'Sssch, it's okay, take it easy and breath, you don't have to say something more'' Hans röst är len som siden, så fin på något sätt...Som hela honom, Aldrig att jag har träffat något som honom förut. Han känns också på något vis så förstående och så himla..snäll, go, mysig och perfekt. Ja, perfekt är helt rätt ord.
Mitt inre skrattar åt mig och mina tankar & för en gångs skull så förstår jag mitt inre. För vem är det jag försöker att lura egentligen? Mina tankar får det att låta som att Louis är the one and onely, den finaste i världen och någon jag är kär i. Men det vet jag, innerst inne att jag inte är såklart. Jag må vara dålig med kärlek, med tanke på att jag aldrig har kännt riktigt kärlek i hela mitt liv, för jag kann inte känna sånt, allt jag kan känna är sorg och smärta, men jag är iallafall tillräckligt bra för att veta att man inte kan bli kär i någon man bara har träffat en gång. Riktig kärlek tar tid, speciellt för mig, oändlig tid, eftersom jag aldrig kommer att få uppleva det, med tanke på att jag helt enkelt inte kan. Mina löjliga tankar om Louis perfektion är bara ett tydligt bevis på att jag söker tröst. Och han tröstar mig ju. Ingen har gjort det förut, eftersom jag aldrig har berättat hur det är egentligen. Jag är bara precis lika idiotisk som min pappa var mot min mamma en gång i tiden. Man sörjde någon, så man utnyttjade någon annan. Pappa inbillade ju sig att mamma betydde något för honom, men han sörjde ju bara hans ex egentligen. Därför tänkte jag göra exakt samma sak. För att jag är dum, ful och allmänt konstig och idiotisk, och för att Louis, som enligt min sorg och smärta har de mest perfektaste ögonen i hela världen och är den mest perfekta människan justnu. Egentligen är hans ögon ganska vanligt blåa, egentligen är han väll bara som en helt vanlig, engelsk kille, ända skillnaden är väll att han har varit med i X factor... Men sorgen och smärtan inuti mig lurar mig, till att göra något helt idiotiskt. Det får vara ursäkten. Jag lutar mig längre fram och möter Louis läppar. Världen stannar för en liten stund och det känns som det bara är han och jag på hela jordklotet. Att Stan sitter i soffan bredvid och att det finns flera miljoner människor och flera miljoner problem där ute existerar inte. För i några sekunder är det bara han och jag, emot hela världen. Aldrig att jag visste att sorg och smärta kunde få en att känna sig såhär. Jag måste varit extremt , hysteriskt ledsen och skadad, eftersom att jag aldrig, någonsin, i hela mitt liv, har kännt mig såhär och då har jag ändå gjort samma sak med Eric miljontals gånger. Pain, is a good thing.
K O M M E N T E R A för nästa kapitel!
en liten sammanfattning då om ni inte har hängt med: Arainas pappa träffade Arianas mamma under tiden då han fortfarande sörjde sitt ex, som hade dött i cancer, han hade vid den tiden, redan ett barn, Miranda. Tillslut tröttnade Arianas mamma, det var vid tiden då Ariana precis blivit född. Så hon stack, hon flyttade hem till sitt hemland USA igen och där bor Ariana och hon nu. Arianas pappa och hennes syster bodde i Sverige i flera år, men flyttade sedan till England där han hade fått jobb. Ariana hälsade på dem varje sommar. I England träffade Miranda William. Och vad nu denna William har gjort, framgår senare i novellen. Men vi alla vet ju att Miranda har tagit självmord, och i första kapitlet, stod det ju i självmordsbrevet något om William. Så något är det ju han har gjort, kanse att han har gjort Ariana något också. Ni får läsa vidare helt enkelt för att få svar på frågorna, men först kommentera!
